Page 1


DJUPT UNDER YTAN

1


2


ARNE JOHANSSON

DJUPT UNDER YTAN

3


© 2018 Arne Johansson Omslagsfoto: A.Johansson Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-7699-891-5

4


Första kapitlet

A

nnonsen var liten, men den fångade ändå hennes intresse. Det var bilden, bilden av den röda stugan, som liksom drog hennes blickar till sig. Det handlade inte bara om blickar. Det var som om hela hennes innersta, hela hennes varelse, liksom sögs in i den där bilden. Hon läste annonsen igen. Inte mycket till text. Bara en mycket vanlig annons om ett objekt till salu någonstans på landsbygden ganska långt från den stad där hon bodde. Men bilden! Det var bilden som mer eller mindre tvingade henne att slå numret till den aktuella mäklarbyrån och höra sig för om stugan som var till salu i Dörja by. Det var en mycket alert och mycket försäljningsinriktad yngre mäklare som tog emot hennes samtal. Hon fick veta att huset stått tomt ett tag. Det hade periodvis använts som sommarboende för några familjer vilka samtliga var ägare till stugan. Nu hade de olika ägarna kommit fram till att de inte längre var intresserade av att ha stugan kvar. Ingen av dem ville lösa ut de andra så den bästa lösningen var att få stugan såld till någon som ville ta sig an den. Det var allas önskan att den inte bara skulle stå och förfalla och läget var sannerligen inte det sämsta även om den låg ganska nära vägen. Men det var inte så väldigt mycket trafik på den lite mindre landsvägen så det borde inte utgöra något problem. 5


Skulle de kanske träffas för en visning av objektet? Monica lyssnade till den ivrige mäklaren utan att komma med så många kommentarer själv. Hon visste ju redan hur hon ville ha det, men lät honom ändå prata av sig. Stugan hade fångat henne! Hon skulle ha den! Hon skulle till Dörja by! De gjorde upp om en tid att mötas och så var samtalet slut. Monica Björkegren bestämde sig för att ta god tid på sig för besöket i Dörja by. Hon hade möjlighet att själv reglera sin arbetstid och eftersom hon för tillfället hade det lite lugnare, i den verksamhet som hon drev, kunde hon offra ett par dagar för att på ort och ställe fatta det avgörande beslutet. Hon åkte till den närliggande staden Kornlanda och tog in på ett hotell där. Det kunde vara skönt att kosta på sig lite extra lyx någon gång ibland. Hon hade råd med det, men ändå blev det inte så ofta. Kanske berodde det på att hon kände att det fattades något i hennes liv. Eller kanske rättare sagt någon. Hon hade haft en del romanser i unga år, men blivit mer eller mindre bränd. Sedan hade det gått ett antal år då hon bestämt sig för att satsa allt på sitt yrke och sin karriär utan att inlåta sig i några djupare förhållanden. Men nu kände hon att hon var i en fas i livet då det började kännas tomt att alltid vara ensam. Ja, riktigt ensam var hon ju inte eftersom hennes mamma bodde i samma stad som hon själv och

6


gärna såg att dottern var i hennes närhet så mycket som möjligt. Men det var ju inte detsamma och även om hon alltid haft ett gott förhållande till sin mamma så kunde denna inte fylla de allra djupaste behoven som fanns där längst inne. Nu, när hon närmade sig de fyrtio åren med stormsteg, blev olika värden i livet på nytt aktualiserade och fick andra dimensioner än de haft tidigare. Kanske kunde stugan i Dörja by leda till något mer? Frampå eftermiddagen tog Monica bilen och åkte iväg ut mot Dörja by. Det var en underbar försommardag, en sådan där dag som tycks kunna vara hur länge som helst. En dag då solen verkligen inte har bråttom att gå ner. När hon svängde in på den mindre landsvägen som ledde rakt genom Dörja började vissa minnen att göra sig påminda. Minnen från en avlägsen barndomstid. Hon kunde inte direkt placera minnena rent geografiskt, men blommande körsbärsträd, mörk granskog och små åkrar där vårsådden grönskade gav en återklang i hennes allra innersta gömmor. Det fanns faktaluckor från hennes första barnaår som hon aldrig fått förklarade. Hennes mamma hade konsekvent vägrat att berätta något om de allra första åren i hennes liv. De fragmenterade minnen som hon själv hade från sina första levnadsår fick aldrig någon näring i samtalen med mamman. Det enda hon visste med säkerhet var att den man som hon kom att kalla pappa inte alls 7


var hennes pappa. Han var en godhjärtad och mycket förmögen man som hennes mamma träffat och gift sig med det året Monica skulle fylla fyra. Så från början av 1940 fanns en tydlig och detaljerad historiebeskrivning även för Monica Björkegren. Det fanns fotografier som gav stöd för minnet och som man kunde återvända till och känna tacksamhet för. Några syskon blev det aldrig för Monica. Och alltför tidigt drabbades den lilla familjen av olycka och sorg då direktör Björkegren råkade ut för en trafikolycka och lämnade Monica och hennes mamma ensamma igen. Monica hade då precis gått ut sjätte klass. Men visst hade Monica minnen från de allra första åren. Det var bara det att minnen som hon inte fick dela med någon tenderade att blekna alltmer med åren. De fanns där, men de fick aldrig någon riktig chans att hävda sig mot allt det andra, det som hände efter flytten. För nog hade det varit så att Monicas mamma hade flyttat till staden, där hon fortfarande bodde, i samband med att Henry Björkegren kommit in i hennes liv och förändrat hennes livs förutsättningar på ett mycket drastiskt och positivt sätt. För Monica innebar det ju en helt ny miljö och när därtill hennes mamma gjorde allt för att sudda ut den gamla miljön med dess minnen så blev det nästan som om hennes liv började när hon flyttade in i huset som sedan förblev hennes hem, och som på sätt och vis fortfarande var det även om hon sedan många år tillbaka bodde i en egen elegant lägenhet i den centrala delen av den stora staden.

8


Gruset knastrade under fötterna när hon parkerat bilen på en mindre skogsväg och tog sig till fots den sista biten till stugan som låg där så vackert inbäddad bland blommande körsbärsträd och med den mörka och mäktiga granskogen som bakgrund. Hon stannade till en bit från huset och tog in hela bilden samtidigt som hon blev påmind om att hon, som så många gånger, hade glömt att ta med sig kameran. Det hade passat bra att föreviga den fantastiska bild som hon hade framför sig, men kanske hade det mindre betydelse i det stora hela. Någon hade klippt gräset närmast huset och gjort ett halvhjärtat försök att rensa bort det värsta ogräset från den smala grusgången som ledde in mot entrén. Det var tyst och lugnt runt huset. Det enda som hördes var lite surr från bin eller humlor och andra insekter och ett stilla sus i de resliga granarna. Monica stod alldeles stilla och bara andades in. Det här var något alldeles speciellt. Det här var något som talade till henne på ett sätt som inget annat i världen kunde göra. Det var något märkligt med stugan. Det var något så bekant över den. Det hade inte något med bilden i annonsen att göra. Det var något annat som gav genklang i hennes allra innersta, något som väckte slumrande minnen. Hon kastade en blick på klockan och kunde konstatera att det började bli kväll, men eftersom försommarkvällen var ljus och lång kände hon ingen stress. Hon gick fram till ett av fönstren och kikade in och det var som om det helt plötsligt blev liv i det gamla huset.

9


Nu visste hon det med säkerhet. Hon hade varit i ett hus som det här tidigare i livet. Det kunde inte bero på något annat än just detta. Det var kanske inte just här, i Dörja by, som hennes förträngda barndomsminnen hörde hemma men det var i en miljö, i en omgivning som var så snubblande nära det som hon stod inför just nu. Det var i ett sammanhang som hade anknytningspunkter med den gamla stugan som hon tagit sina första stapplande steg på en lång och innehållsrik livsvandring. Men var det verkligen här eller var det bara i en liknande miljö? Det fanns förstås hundratals byar som såg ungefär likadana ut på olika platser i landet. Men ändå! Nu kom minnena med full kraft, de minnen som hon gång på gång försökt ta upp med sin mamma. Men varje gång som hon gjort ett allvarligt försök att väcka liv i de diffusa minnena från hennes allra första levnadsår hade hennes mamma fört in samtalet på ett annat spår. Det hade hela tiden funnits en oöverkomlig mur mot den tid som låg före Henry Björkegrens inträde i deras liv. Det hade inte hjälpt om hon frågat snällt och försynt eller om hon rasat mot modern för att hon inte ville prata om det som var så viktigt för hennes dotter. Inget hade förmått rubba moderns beslut att låta tiden före flytten vara ett avslutat och för alltid bortstädat avsnitt av hennes liv. Monicas mormor och morfar hade förstås funnits där, men även dessa hade varit som en mur då det gällde det som låg bortom dotterns och dotterdotterns inträde i den björkegrenska släkten. De hade aldrig varit och hälsat på hos mormor och morfar. Det hade alltid varit morföräldrarna som kommit på besök och någon brevväxling dem emel10


9789176998915  
9789176998915