Page 1

En dag dyker bögen Bastienne upp på institutionen och vänder upp och ner på mina invanda rutiner. En talträngd och onaturligt framfusig personlighetstyp som oblygt ventilerar sina komplicerade problem inför allt och alla. Av någon anledning väljer han ut just mig som huvudmottagare för sin svada. För honom är det naturligt att lämna ifrån sig en sopsäck med olösta problem. För mig innebär det utmattning och kräver dagar av restitution.

På damfronten intet nytt. Det är i alla fall min förhoppning. Jag är lättledd och det blir gärna att jag gör som jag blir tillsagd. Det visar sig passa en ugglelik adjunkt alldeles utmärkt. Till slut lyckas jag göra mig fri från henne. Vad väntar mig i stället?

www.bod.se

P-M Johansson-Sutare

En annan ofrivillig bekantskap lurar också han i Universitetets korridorer. En stor och burdus skapelse som på ytan mest liknar en björn. Stör och häcklar alla som kommer i hans väg. Hans oförskämdheter vet inga gränser. Jag gör allt för att värja mig, utan större framgång. Efter hand låter jag mig bevekas till att ingå diverse affärsförbindelser med honom. Mot bättre vetande, naturligtvis.

Mitt mödosamma liv

Jag är en intetsägande, på gränsen till totalt urtråkig forskare, som tillbringar mina dagar i Universitetets gråa korridorer följande minsta motståndets lag. Tidsfrister finns till för att kunna flyttas på. En gubbe, torr som fnöske, vars framtidsutsikt är att upprätthålla status quo. I bästa fall.

P-M Johansson-Sutare

Mitt mödosamma liv


1. Jag såg på bilden med stor skepticism. Min läggning var sådan. Jag såg mycket väl att det var han, men ville inte förhålla mig till faktum. Därför la jag tidningen åt sidan och gick fram till det närmsta fönstret. Det som vette mot parken. Jag tittade ut och såg det gamla vanliga. Björkdungen, lekplatsen, hundträckskorgen. Tankarna skulle inte låta sig lugnas så på en gång. Jag vände mig om och lät blicken falla på den bok som låg på soffbordet. Jag visste fortfarande inte vem som hade lagt den där. Jag skulle konfrontera Grazyna nästa gång jag träffade henne. Vi sågs sällan. Hon fick betalt för utförd städning genom att jag la ett kuvert i hallen två gånger i månaden. Jag kunde inte tänka mig att det var hon. Jag orkade heller inte gå igenom min nog så begränsade bekantskapskrets för att tänka mig in i vem som hade kunnat komma över en extranyckel någon gång i tiden. Bastienne hade dyrt och heligt lovat mig att alla hans reservnycklar var återlämnade eller destruerade sedan länge. ”Sanning är allt du kan vänja dig vid.” En fyndig eller underfundig titel. Tung som en tegelsten. Var tanken att jag skulle läsa den? Ederfors. En för mig okänd författare vars överdrivet godmodiga uppsyn trängde sig på mig från baksidan av omslaget. Som om han ville mig något. Det var knappast en present i all välmening eller något som någon glömt kvar. Mer troligt en pekpinne med ett övertydligt budskap riktat direkt till mig. Naturligtvis skulle jag inte klara av att ignorera den hur länge som helst, men just nu var jag allt för trött för att bry mig på allvar. Jag hade viktigare saker att tänka på. Det som knappast någon hade trott skulle kunna hända, hade verkligen hänt. Jag haft så stor otur som en människa hade kunnat ha. Visst kunde jag erkänna att viss obetänksamhet hade spätt på det hela. För att inte säga ren dumhet. Jag sjönk ner i soffan, lade fötterna över soffkanten på yngre människors vis och började trots allt tänka i mer positiva banor. Den senaste tidens händelser hade varit omskakande. För en vanemänniska som 7


jag skulle det kanske vara svårt att ställa om sig. Men när allt kom omkring så behövde det som hade skett inte bara få negativa följder. Nu skulle allt jag eventuellt hade drömt om kunna ske. Om jag bara hade haft starka nog finanser. Kanske skulle jag gå en sparsam framtid till mötes. Som om det spelade någon större roll. Vad annat behövde jag utöver det allra nödvändigaste, och mitt hus var mer eller mindre gratis att bo i. 2. Prefekten hade kommit med antydningar. Än en gång. Antagligen var det bara för syns skull. Antagligen hade han i sin tur fått påstötningar uppifrån. Antagligen en eller annan planeringskonferens som hade lett till nya direktiv som verkade livfulla och genomtänkta. I ett par veckor. Sedan förföll de i glömska och ersattes i sämsta fall av nya propåer. Enligt prefekten hade universitetet rätt att kräva 10 timmars undervisning per vecka av mig. Så stod det i avtalet. Hittills hade de bara lyckats skvisa ur mig ett par strötimmar på oregelbunden basis. Som om inte det var nog. Prefekten hade också gjort gällande att mitt forskningsprojekt inte skulle kunna få nytt uppskov. Inom två år måste det vara färdigt och ganska snart måste ytterligare en artikel publiceras. Det gällde att hålla på formalia. Det var en ny giv. Hans prat såg jag mest som oviktigt pladder. När det verkligen gällde skulle jag kunna hålla mig undan. Som vanligt. Om jag kände min institution rätt så skulle min avhandling vara tillbaka på obestämbar tidsfrist redan i nästa års plan. Jag såg Prefekten enbart som en get i det menageri som utgjorde universitetsvärlden. En grinig get som bräkande och anklagande gick lös på min känsliga personlighet. Inte helt oförtjänt kanske, men ändå. Jag hade sedan länge fallit in i universitetslunken och till och med lyckats bli ett skräckexempel på att lulla omkring utan att få så mycket gjort. För många år sedan, i början av karriären, hade jag i likhet med många andra tagit hårt på tidsfrister och alla 8


möjliga plikter. Efter hand hade själen vant sig vid allt längre fältstudier och allt fler extra semesterdagar. Jag hade satt i system att be om uppskov för alla tänkbara frister och hade också upptäckt hur intresset för min forskning var underordnad intresset för min person. Genom att framhäva min egenart och odla min image fick jag likväl hög social status och räknades som en kugge i institutionen. Till synes utan meriter. En utomstående skulle utan tvekan se mig som en inåtvänd teoretiker med låg empatisk förmåga och asocial läggning. En sådan typ som kunde ignoreras och vars åsikter vägde lätt. Trots detta hade jag i själva verket en något oväntad förmåga att vinna folks gillande. Inte allas, men betydlig fler än man skulle kunna tänka sig. Hade jag varit asylsökande skulle jag varit den som folk gick fackeltåg eller skrev under listor för. Nu var jag inte asylsökande utan statsanställd, och skulle jag råka illa ut skulle självfallet ingen stå på barrikaderna för min skull, men de flesta skulle i förbigående trycka min hand när jag var på väg mot utgången och viska att jag egentligen hade rätten på min sida. Den svenska modellen. Nitton år på samma arbetsplats. Efter avslutad universitetsutbildning hade jag blivit kvar. Det hade funnits en plats över på forskarutbildningen och på den vägen var det. Mina färdigheter som doktorand lämnade säkert mycket att önska i övrigt, men min vana trogen lyckades jag ändå hålla mig nära mittfåran. Varken för dålig eller för bra. Ett recept, alltid lika framgångsrikt. Som färdig doktor hade jag aldrig några andra ambitioner än att fortsätta i samma hjulspår och hittills hade ingen annan heller kommit med förslag i någon annan riktning. Visst hände det, forskare emellan, att man intresserade sig för varandras arbete. Dock aldrig på något djupare plan. Alla hade nog med sitt eget. Prefekterna kom och gick och ingen hade på allvar intresse av att syna vars och ens insatser i ett större perspektiv. De första åren presterade jag nog i linje med mittfåreteorin. Ung och dum som 9


jag var. Allt eftersom tiden gick insåg jag att min tillvaro var bubbellik. Jag svävade runt i vår egen lilla institutionsvärld, relativt fri från både yttre och inre krav. Det kunde emellanåt brisera någon budgetbomb där x eller y antal kronor skulle sparas. Lika fort kom pengarna tillbaka då man från regeringshåll skeppssatte ännu en satsning på fler platser till universitet och högskola. Lärde män skulle lära bönder latin. Några egentliga nedskärningar av personalstyrkan var det aldrig tal om och om så vore, skulle det knappast ha något med kompetens eller resultat att göra. Alla hade varit så duktiga, men någon måste tyvärr bara få gå, och så vidare. Jag insåg därför ganska snart att jag inte behövde överanstränga mig för att hålla skenet uppe. Jag hade dock för vana att visa upp mig på arbetsplatsen i stort sett varje dag. När forskningsprojektet inte var huvudintresset eller ens huvudanledningen till att vara närvarande på institutionen, så fick jag möjlighet till att odla diverse andra intressen. Jag blev tillgänglig för småprat. Jag såg till att lära känna alla på institutionen. Lite grand. Inte för mycket, inte för lite. Jag blev den som folk kunde ty sig till när det hade problem. Sällan kunde jag hjälpa, men jag fyllde funktionen som deltagande medmänniska. En som inte tog plats eller kom med påträngande råd och krav, utan en som fanns att tillgå och som efter hand allt mer räknades som ett trivselhöjande objekt. Rent av ett inventarium, en gammal klenod som ingen hade hjärta att göra sig av med. Det hände att jag spatserade hem. Att köpa bil hade aldrig blivit av. Jag kunde inte minnas när jag körde senast. Körkortet klarade jag med ett nödrop. På uppkörningsdagen vaknade jag med 40 graders feber. Uppkörningsinspektorn hade vänligheten att beteckna mig som feg, lat och slarvig. Det vill säga ytterst olämplig att framföra ett fordon i stadstrafik. Eftersom jag inte hade gjort några egentliga fel, ansåg han sig ändå tvungen att godkänna mig. Han la pannan i djupa veck och lät mungiporna dra nedåt, som för att symbolisera hur samhällsfarlig hans snällhet skulle komma att bli. Bussar tycker jag är trånga och påträngande. Folk står 10


tätt intill varandra och andas ut virus och allt du kan tänka dig. Trots allt blir jag för det mesta tvungen att anpassa mig. Jag tar gärna en avgång där jag förväntar mig att det inte ska finnas så många resande. Jag sätter mig helst långt fram, på de platser som är reserverade för handikappade och äldre. Jag är ingen ungdom längre. Tycker jag i alla fall själv. Mest behagligt är dock att långsamt spatsera hemåt längs ån en fredag eftermiddag. Då kan jag stegvis låta kroppen anpassa sig till den stundande ledigheten. Någon skulle kanske ha misstänkt att promenaderna fungerade som mitt sätt att stressa av. Tanken är god, men jag har aldrig sett på mitt jobb som en källa till stress. Jobbet fungerade mer som en förvaringsplats. Ett alibi för att bli accepterad i samhället. Det skulle aldrig falla mig in att låta mig stressas av eventuella chefspersoner och vad viktigare var, några eventuella chefspersoner skulle knappast komma på tanken att stressa mig. Prefekten verkade nöjd med att jag gjorde så liten nytta och skada som möjligt. Hans prat om att min avhandling måste vara färdig ett visst datum skulle sannolikt tyna bort i fjärran. Precis som väntat skulle viktigare saker komma emellan och förpassa Prefektens hela planläggningsschema till de sälla jaktmarkerna. 3. Det var sent en torsdag eftermiddag jag stiftade bekantskap med honom första gången. Bögtorsdag. Jag hade förmodligen sett honom flera gånger förut, utan att ha fäst något avseende vid honom. Det var ofta så. En av alla anonyma skepnader som rörde sig i korridorerna. Bärandes på ryggsäckar, tuggandes på onyttigheter. Han var den talträngda sorten. En människoform som frodades i verbala miljöer, där varje vinkling av ett konstruerat problem kunde stötas och blötas i all oändlighet, men som när allt kom omkring mest tjänade till att befästa vänskapsbanden mellan kontrahenterna och bilda front mot utomstående. Vad värre var, bland mer modesta och strykrädda människotyper, kunde en 11


sådan som han excellera utan något som helst motstånd. Kanske var det därför han gav sig på mig. För att få bekräftelse. Han hade letat sig in i institutionens allra heligaste kafferum där jag hade slagit mig till ro med lokaltidningen. Denna heliga stund på eftermiddagen då jag i godan ro kunde ta del av världens gång. Utanför den officiella kaffepausens stök och oordning. Jag såg honom komma och stirrade glosögt över tidningskanten när han oblygt slog sig ner i fåtöljen vid sidan av mig. Jag besvarade inte hans hälsning, jag kände honom inte och varför hade han satt sig här, där inte vem som helst fick sitta? Kanske skulle mitt gubbtorra beteende få honom att ge sig av och försvinna in i oändligheten. Mitt agerande visade sig inte bekomma honom alls. Det gav honom i stället utrymme för att blottlägga delar av sin osannolika personlighet, av vilken jag minst av allt ville ta del. Fast vid den här tidpunkten var jag inte klar över hur extraordinär karlen egentligen var. Som så många gånger förr begick jag misstaget att underskatta mina medmänniskors särhet. Jag tog honom för en vanlig pratkvarn. En sådan som skulle försvinna bort ur mitt liv lika fort som han kommit utan att lämna några spår efter sig. Ärtsoppa ville han inte ha, sa han. Det var så proletärt. ”Men kan dom inte komma på nååågot annat?” Han drog ut på å:et i något. En dryg och gammaldags Stockholmsdialekt i mina öron. Som om den vore konstlad för att väcka löje. En sådan dialekt som bara talades av folk födda på 50-talet och ännu tidigare. ”När det finns så mycket ny och trendig mat från överallt ifrån, så ska dom bara servera gammalt svenskt slabb. Så jäla B. Hört talas om Langos? Näääee!” Jag älskade att tiga, men kunde inte låta bli att ryckas med. Han verkade lättprovocerad och med förhållandevis små 12


ansträngningar skulle jag få honom på flykten med förhoppningen att aldrig mer återse honom. Minsta opposition och han skulle gå i taket. ”Traditioner är till för att hållas”, sa jag bestämt, utan tillstymmelse till ironi. ”Erik XIV”, la jag snabbt till. Segervisst. Huruvida det nu verkligen var ärtsoppa. Jag fortsatte med att redogöra för den kontroversen. I detalj. Han ignorerade mitt fåfänga försök till bortstötning. I stället avbröt han mig och började på ett självupptaget sätt redogöra för sina egna problem. Utan att reflektera en sekund över mina svar. Han var en kverulant. En personlighetstyp som lever på att ventilera sina problem och tillkortakommanden för allt och alla. Naturligtvis utan att bry sig om vad motparten hade att säga. ”Här har man gått i snart tre år utan att ha fått gehör för sina förslag. Jag har massor av erfarenhet, men fakultetsledningen lyssnar bara inte. Man blir så trött. Vi borde ha mycket större resurser och modernare material. Vi borde starta ett upprop!” Jag ville inget hellre än att vara i fred. Skulle det vara något, så skulle det i så fall vara stillsamma och ordnade samtal som följde ett vedertaget mönster. Utan ironi och tvetydiga anspelningar. Jag ville heller inte tvingas lyssna till oändligt kverulerande av allehanda slag. Sådant som självupptagna personer så gärna sprider runt sig. Som en destruktiv aura som slukar allt som kommer innanför dess sfär. Mot min vilja fick jag se allt mer av Bastienne. Han kom gärna till mig med sina problem och reflexioner. Klagolåt skulle jag hellre kalla det. Min roll blev terapeutens. Att låtsas lyssna och ibland komma med artiga inlägg som syftade till att låta som vägledning. Mitt passiva deltagande fungerade som ren energi som strömmade rakt in i hans 13


hjärna. Själv tömdes jag fullständigt och krävde dagar av restitution. ”Den där Pefen. Han är så jäla jobbig.” Bastienne satte sig ner i min besöksstol. Efter vårt första möte i kafferummet hade det blivit något av en tradition. Han fann snabbt vägen till mitt tjänsterum och kände sig som hemma. Han hade blivit förflyttad till min institution efter höstens omrockeringar i budgeten, då hans ämnesområde fick ny huvudman. Min uppenbara motvilja tycktes han inte lägga märke till. Det hjälpte inte ens att jag i ett halvhjärtat försök hade vänt på besöksstolen och placerat den längst in i hörnet. Han bara greppade tag i stolskarmen och återbordade den till sin ursprungliga plats. Han lade armbågarna på skrivbordet så att hans huvud kom oroväckande nära mig där jag satt och gjorde mitt bästa för att hålla mig undan. Det lilla huvudet rörde sig upp och ned i takt med den klagolåt han spydde ur sig. För varje sjok av gnäll som skulle ut, for hakan nästan ned i bordet för att åter dras upp och samla kraft inför nästa stöt. ”Han kommer med sina gamla overheadbilder och vill ge mig små matnyttiga tips om hur jag ska undervisa. Gubben har ju inte koll. Han är ett gammalt russin som lever i forntiden. Jag har varit ute i Europa och har fått lite större inblick i vad som händer ute i den stora världen om man säger som så. En liten gubbstrutt med pipskägg som står och mumlar in i tavlan så att ingen fattar vad han snackar om. Jag blir så jäla trött.” 4. ”Din institution är den sämsta i hela fakulteten!” Uppenbart ett konstaterande. En anklagelse till och med. Om man tänker efter en helt oerhörd anklagelse. En sådan fräckhet. Karlen hade varken takt eller ton. Kritik kunde 14


möjligen framföras om den gällde andra personer eller i det här fallet andra institutioner. Kanske. Men dock bara kanske. Dessutom hade han fel. Institutionen var alls inte den sämsta. Ganska usel, men absolut inte uslast. Detta var ett uppenbart fall av förbjuden direktkritik riktad till samtalskontrahenten. ”Ni har budgetunderskott. Det kan bli tal om nedskärningar. Universitetet är kanske inte en skyddad verkstad ändå. I privat sektor kan man få sparken. Inte på Universitetet. Trodde i alla fall jag. Ända tills nu.” Meddelaren lutade sig mot dörrposten och skrubbade sin rygg mot den, samtidigt som han fortsatte att häckla institutionen. Denna stora och otympliga kroppshydda. Med en urtvättad T-shirt som knappt täckte kulmagen. Från ryggen och upp över nacken växte något raggliknande som dock mötte ett abrupt slut på hjässan, som var alldeles kal, med undantag för det missprydande ärr som löpte från tinningen och upp över huvudet. Varken människa eller djur, tänkte jag den gången. Fast egentligen mest en gammal brumbjörn. Klumpig, stor och burdus. Förstörde eller i bästa fall oredade allt som kom i hans väg. Vad menade han med att välja ut mig som föremål för sitt okväde? ”Turordningsprincipen kanske inte ska gälla efter vad jag har hört. Är du i farozonen? Har du uppnått resultat?” Äntligen förpassade sig Björnen iväg. Stegen ekade på ett obehagligt sätt i korridoren och hans hånskratt dröjde sig kvar i eoner. I alla fall inne i min själ. Nedskärningar kunde jag inte tänka mig att det skulle bli. Det skulle snarare bli aktuellt med uppskärningar med tanke på regeringens ständiga satsningar på ökat antal platser i universitet och högskolor. Vem var han egentligen denne björn, och vad ville han mig? Fanns det någon yttre gräns för vad han var i stånd till att göra? 15


Björnen. I likhet med Bastienne hade han bara dykt upp. Ungefär som kvastfeningen. Ett urtidsdjur som ingen trodde fanns. Ful som stryk och allmänt otäck hade den plötsligt uppenbarat sig, till forskarnas förvåning. En sensation som ändå måste skylas över av estetiska skäl. Gömmas undan och bara figurera i speciella miljöer. Sådan var också Björnen. Osannolik till sin natur. Samlande energi genom negativitet. Asocial som få, men ändå med förmåga att nästla sig in i sammanhang som betydde något. Vad skulle han då med mig till? Ännu en särling som sökte efter någon att tömma sin svada över. Likheterna med Bastienne var slående i det fallet. I övrigt fanns det inga. På institutionsmötet hade Prefekten yttrat stickord. Ointressanta sådana, så klart. AMS, göra insats, praktik, gratis arbetskraft. Sådant betydde ingenting för mig. Det kunde knappast väcka mig ur min dvala, men likaväl måste jag ha uppfattat orden och lagt dem på minnet. Plötsligt en dag var han där. Björnen. Tydligen skulle han fungera som hjälpreda i administrationen. Utarbeta statistik och rapporter och andra onyttigheter. Här sparade dessutom Prefekten in värdefulla budgetpengar, som kunde användas till behjärtansvärda verksamheter som studiebesök och konsultuppdrag. Vad visste jag? Det ville sig inte bättre än att det efterhand blev en ordinarie tjänst ledig som man beslutade sig för att anställa Björnen i. Vad hade han för meriter? Det brydde väl inte jag mig om, förresten. Vanligtvis anställdes någon som någon kände eller i värsta fall någon som verkade trevlig, hade låg profil och inte var allt för klyftig. Någon som passade in med andra ord. Men i det här fallet måste det ha rört sig om ren slöhet. Nu när vi ändå har en Björn i huset, varför inte ta honom? Enklast så. Björnen sätter samman sina klor och bänder dem lite lagom så att det knakar och knäpper i ramarna. Samtidigt rör sig munnen som en symaskinsnål. Upp och ned, runt, fram och tillbaka. En oändlig ström av rappakalja och oväsentligheter 16


blandas med regelrätta förolämpningar. För att inte tala om upprepningar av gamla käpphästar. Björnen låtsas viska, eller åtminstone tala lågt, men han är aldrig svår att höra. Jag behöver inte svara om jag inte vill, för Björnen är minimalt intresserad av vad jag har att säga. Han löper oavbrutet runt, runt i sitt ekorrhjul. Emellanåt stannar han upp och plirar med ögonen för att se hur jag reagerar. Kanske förväntar han sig ändå mothugg till sina dumma påståenden. Enklast är att låtsas som om det regnar. Eller att det är kaffedags. ”Kaminsky har ett rum som inte har blivit städat på 15 år. Papper och böcker ligger huller om buller och han hittar ingenting. Är det därför han inte får något gjort? Behöver han anlita arkeolog för att hitta gamla rapporter? Kaminsky skulle ha levererat avviksrapport för en månad sedan. Det händer ingenting. Nu får han en prick i protokollet” Björnen har lagt märke till min rumsgranne David. Hans rum ser mycket riktigt ut som kriget, men så har det alltid varit. Har han för avsikt att skälla på stackars Kaminsky för någon kvasiförseelse, så får han väl gå direkt till honom om han vågar. För mig får Kaminsky gärna sitta i sin röra. Huvudsaken är att han själv trivs med det. Björnen slänger ur sig ytterligare några plattityder innan han äntligen förpassar sig i väg. ”På universitetet kan man inte få sparken. Här är man trygg. Tror man kanske. Man behöver inte göra så mycket. Ändå kommer lönen varje månad och varje år får vi löneökningar. Hur mycket får du?” 5. Från att ha funnits på ett flertal olika platser i stadskärnan, inklämt mellan bostadshus och kontor, hade Universitetet expanderat allt längre ut i periferin. Stilrena fyrkantiga enheter av varierande storlekar kunde numera hittas lite var17


stans. De riktigt stora komplexen bredde ut sig på ett hotfullt sätt. Sjukhusliknande längor med dito korridorer. Fyllda med tjänsterum där lärare och forskare beblandade sig med varandra och horder av studerande. Min egen fakultet var en av de gamla anrika, men hade trots det fått flytta ett flertal gånger i takt med expansionen. De senaste 20 åren hade dock inte mycket hänt. En förmån att få nya moderna lokaler kanske, bara de inte hade blivit hopplöst omoderna så fort. För mig spelade det inte någon roll. En dragig 70talsbyggnad kunde knappast sägas hysa någon charm över huvud taget, men hur fint och påkostat ett nytt schabrak än var, var det i slutänden ändå helt andra saker som verkligen betydde något. Måttstocken på trivsel eller elände var alltid subjektiv. För mig var det viktigast att ha ett eget och inbott krypin där jag kunde sitta och kura, utan generande insyn. Ett adekvat restaurangutbud ska heller inte undervärderas. En långsam dag på tjänsterummet utan att ha en ordentlig lunch att se fram emot vore bara för mycket. För tillfället var jag förnöjd. Institutionen försåg mig med svart kaffe och personalrestaurangen var adekvat nog. Fick jag reslust, var vägen inte lång till ett par andra etablissemang en bit bort längs vägen. Större än så var inte min värld. Jag travade på välanvända stigar som ledde från tjänsterummet bort till kafferummet, vidare till biblioteket och så till restaurangen och tillbaka. Ibland kunde det löna sig att ta omvägen via ett litet atrium för att undgå Prefektens kontor. Björnen ville jag hemskt gärna undvika, men hade bara vag aning om hur. Han tenderade att dyka upp precis när han själv ville och när jag minst anade det. Utan att verka ha något egentligt ärende till vår avdelning. Det var som att han gick rond på ett sjukhus. Förmodligen för att se till att patienterna var i samma dåliga form som förra gången. Såg de ut att vissa tecken på tillfriskning var han genast där och petade med sin redan fuktiga björnnos. Redo att lägga den än mer i blöt och genom en eller anan pik eller gapskratt försöka få mig ur balans. Som om jag inte redan var det, bara av vetskapen om hans existens. Lufsandes i gångar där 18


han inte hörde hemma. Sedan var det Bastienne. Hur jag skulle komma undan honom hade jag definitivt ingen aning om. Hans tjänsterum var beläget i grannkorridoren. Kapitulation låg nära till hands. I övrigt såg jag på mitt liv med måttlig tillförsikt. Knappast ung och lovande längre. En medelålders forskare som kanske hade sett sina bästa år och vilade på gamla lagrar. Ett sådant resonemang förutsatte naturligtvis att det hade funnits segrar att fira, eller åtminstone måttliga framgångar. Så var nu inte fallet. Sanningen låg mer i den riktningen att jag gjorde vissa ansträngningar för att upprätthålla status quo. I alla fall i den bemärkelsen att jag ville att Prefekten skulle fortsätta låta mig dryga ut på min avhandling i all oändlighet. Inte var karlen så dum att han skulle låta mig komma undan så lätt. Eller så var det kanske just det han tänkte göra. Enklast så. Visst måste det väl också finnas utrymme för sådana som jag i samhället. Inte passade väl alla in i en effektiviserad just-in-time värld, där de svagaste länkarna slogs ut. För att någon skulle kunna uppmätas som effektiv, måste det samtidigt finnas någon annan som är mindre effektiv, annars skulle inte ekvationen gå ihop. Min teori var att dem som friställdes efter en effektiviseringsprocess på grund av att de var lågpresterande, ganska omgående sögs upp av någon annan verksamhet där de återigen kunde fungera som referens för de högproduktiva individer som var beroende av lågpresterande objekt att jämföra sig med. 6. ”Du har ingen dam hemma”, hade Björnen konstaterat med uppspärrade glosögon. ”Du är ungkarl. Har du inte funderat på damer från öst? Sådana som kan både det ena och det andra.” Det kunde kanske Björnen ha en poäng i. Varför hade jag inte haft vett att ordna fram ett fruntimmer. Låtit ett kjoltyg förvrida huvudet på mig. Skaffat mig en flickvän, eller till 19


och med gått så långt att jag gift mig. Även de mest snustorra gubbexemplaren på fakulteten hade lyckats skaffa sig mer eller mindre skäggiga damer, som i många fall måste ha framstått som galanta en gång i tiden när det begav sig. Så varför inte jag? Det kan väl hända att det hade funnits vissa möjligheter, men det hade nog inte riktigt passat. Varken damerna eller mig. Någon bättre bortförklaring skulle jag inte kunna klämma fram. En ofin person, utan känsla för takt och ton, skulle kanske ha velat peka på obefintlig karisma i kombination med dokumenterad oföretagsamhet och iögonfallande slöhet. Min enda erfarenhet av romantisk natur den här sidan decennieskiftet var en ugglelik adjunkt. Ni kan ju själva tänka er. Med sitt alltid lika neutrala och strama ansiktsuttryck kikade hon fram bakom jättelika glasögon, på institutionen för nordiska språk där hon satt och kurade. Adjunkt förblir den som aldrig börjar forska. Någon kan till och med sjunka så lågt att den tar jobb som högstadie- eller gymnasielärare. Ack och ve. Uggle-adjunkten hade ändå haft vett att hålla sig inom universitetets hank och stör. I vanlig ordning var jag helt oskyldig till det som hade inträffat. Jag var inte den som var den och det skulle aldrig ha fallit mig in att ha närmat mig en kvinna. Och om så vore, i alla fall inte någon som liknade en uggla. Jag hade heller aldrig lagt märke till henne, och om jag ändå skulle ha lagt märke till henne, skulle jag genast ha dragit slutsatsen att hon varje eftermiddag skyndade mot barnhagen för att hämta upp sina osnutna ungar. En av varje sort. Därefter vidare hem till förstadsvillan för att utfordra de skrikande små med pizza, korv och annat slabb som jag har förstått att alla äter nu för tiden. Så var nu inte fallet. Det visade sig att ugglan var ute på jakt. Nattdjur som hon är, föreslog hon plötsligt att en sen kväll på operan kunde passa. Det kändes mer som en order än ett förslag och när hade jag senast kunnat säga nej till något som helst? Hela min dumsnälla och oföretagsamma personlighet förbjöd det. Enligt Ugglan fanns det två 20


En dag dyker bögen Bastienne upp på institutionen och vänder upp och ner på mina invanda rutiner. En talträngd och onaturligt framfusig personlighetstyp som oblygt ventilerar sina komplicerade problem inför allt och alla. Av någon anledning väljer han ut just mig som huvudmottagare för sin svada. För honom är det naturligt att lämna ifrån sig en sopsäck med olösta problem. För mig innebär det utmattning och kräver dagar av restitution.

På damfronten intet nytt. Det är i alla fall min förhoppning. Jag är lättledd och det blir gärna att jag gör som jag blir tillsagd. Det visar sig passa en ugglelik adjunkt alldeles utmärkt. Till slut lyckas jag göra mig fri från henne. Vad väntar mig i stället?

www.bod.se

P-M Johansson-Sutare

En annan ofrivillig bekantskap lurar också han i Universitetets korridorer. En stor och burdus skapelse som på ytan mest liknar en björn. Stör och häcklar alla som kommer i hans väg. Hans oförskämdheter vet inga gränser. Jag gör allt för att värja mig, utan större framgång. Efter hand låter jag mig bevekas till att ingå diverse affärsförbindelser med honom. Mot bättre vetande, naturligtvis.

Mitt mödosamma liv

Jag är en intetsägande, på gränsen till totalt urtråkig forskare, som tillbringar mina dagar i Universitetets gråa korridorer följande minsta motståndets lag. Tidsfrister finns till för att kunna flyttas på. En gubbe, torr som fnöske, vars framtidsutsikt är att upprätthålla status quo. I bästa fall.

P-M Johansson-Sutare

Mitt mödosamma liv

9789174631272  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you