9789127144750 by Smakprov Media AB

Detta är också berättelsen om Ana, som inte har någon far eller mor, inga barn heller, men som passar andras barn: matar dem, älskar dem, vakar över både dem och den blå dörren i huset mittemot, barnhemmets dörr där föräldrar lämnar in sina barn och sedan försvinner. Bära barnet hem är en roman som med skärpa och innerlighet berättar om vad en mor är: om att föda barn, lämna bort barn och om att bära barnen hem.

ISBN 978-91-27-14475-0

Målning: Karin Broos ”Tjärn” (beskuren) Författarfoto: Charlie Drevstam Omslag: Johan Petterson

9 789127 144750

”Springa med åror är en psykologiskt insiktsfull och skickligt komponerad roman som växlar mellan då och nu i en rörelse som driver mot sitt oundvikliga slut.”

BÄRA BARNET HEM

Cilla Naumann debuterade med romanen Vattenhjärta 1995, och belönades med Katapultpriset för årets bästa debut. Sedan dess har hon gett ut ett dussintal romaner och har nominerats till Augustpriset två gånger, senast för kritikerrosade Springa med åror 2012.

I Bära barnet hem reser berättaren till andra sidan jorden för att hennes son, Adam, ska få träffa sin biologiska mor. Förberedelserna är förknippade med stor oro. Var kommer han att höra hemma nu? Samtidigt är berättarens egen mamma långsamt på väg in i en glömska där tiden är i oordning och det är oklart vem som är mor till vem.

CILLA NAUMANN

”Hon är här nu, Magda. Hon som så länge skyndat i skuggan med sin mage, på väg från barnhemmet, på väg över sjukhusplanen, över Bogotás trafikerade gator, på väg, alltid på väg bort.”

Annina Rabe om Springa med åror i Dagens Nyheter

Ur Augustjuryns motivering ”en myriad av psykologiska nyanser, subtila skevheter och outsagda antydningar. Att läsa Cilla Naumann när hon är som bäst är att ha känselspröten så laddade att det nästan blir plågsamt.”

CILLA NAUMANN BÄRA BARNET HEM

”Ärligt och utan omsvep skriver Naumann fram en tystnad, en plats för läsaren att med fjäderlätt koncentration lyssna till ett liv.” Per Israelson, Svenska Dagbladet, om Kulor i hjärtat (2009)

BaĚ&#x2C6;ra barnet hem OK.indd 2

25/06/15 11:34

Bogotá 2014 magda

Det är vid den stora busstationen i västra Bogotá vi skiljs. Ber gen tiger runt omkring oss och det regnar. Vi har suttit ihop tryckta i taxins baksäte en lång stund alla tre, men nu går hon ensam bort mot bussarna. Hon bär den stora plastkassen i hö ger hand och kryssar mellan vattenpölarna. Hennes gula byxor lyser under den mörka himlen och hon ser liten ut, som en flicka. Återigen kommer känslan att hon är barnet och vi – min son Adam och jag – föräldrarna. Nu ska vi vinka av henne när hon åker. Det är inte ett särskilt dramatiskt avsked och hon vänder sig inte om. Vi står kvar och ser efter henne tills hon försvinner in i väntsalen. När taxin svänger ut i den dånande trafiken på Avenida Boyaca vänder jag mig om en sista gång, men jag ser henne inte mer.

Bära barnet hem OK.indd 7

25/06/15 11:34

Bogotá Bogotá

I en pappkartong i min garderob, instucken i fotografen Len nart Nilssons bok Ett barn blir till ligger en blekt utskrift från det sista ultraljudet. I ovankanten går det fortfarande att utläsa att det är april 1989, men inte vilken dag det är. Under datumraden svävar en ljus form i en mörk säck intill något som kanske är naveltrossen. En liten rund svart prick i övre delen av det ljusa kan vara ögat, men lika gärna en bläck droppe från skrivaren eller en fläck på ultraljudssändaren. Det är så mycket som inte går att veta om bilden – ändå blir pricken ett öga. Och ser man ögat, ser man allt. Ett ansikte framträder, den ljusa formen i sitt omgivande mörker på en bleknad utskrift blir ett barn. Den enda bilden av barnet jag aldrig födde. Jag blev så småningom mor, men jag födde aldrig. I kanten av den sladdriga utskriften står ytterligare några siffror på rad. De är suddiga nu, några helt utsuddade av tiden. Men en gång pekade läkaren på dem och talade om vart och ett av deras värden. Alla var bra, för att inte säga mycket bra, 8

Bära barnet hem OK.indd 8

25/06/15 11:34

eller med hans ord: ”Den här gången är allt precis som det ska.” Jag satt på britsen där jag suttit många gånger förut med ultraljudsgelen stelnande över huden. Britsens styva pappers överdrag prasslade och på skärmen fanns den frysta men fort farande lysande bilden av min livmoder kvar. Min uppmärksamhet var helt riktad mot den. Egentligen ville jag bara lägga mig ned på britsen och sjunka in i skärm bilden igen. Just då, i det ögonblicket, lyste ju livet äntligen i mig och jag hade upptäckt den lilla svarta pricken. Jag tyckte mig se rakt in i en skälvande början och sögs in mot dess svarta blick, sögs bort från rummet och britsen, in i min lysande håla, ut i framtiden. Läkarens röst sjöng av den trygga melodi som jag alltid uppfattade som dalmål. Ännu i dag vet jag inte om han kom från den trakten – jag frågade aldrig – men så fort jag hör nå gon tala på samma sätt, tänker jag på honom. Han måste vara gammal nu. Allt det där är länge sedan. ”Det kommer att gå bra den här gången”, sa han nu och flyttade pennan mellan de olika siffrorna på utskriften. ”Fostret ligger fint på tillväxtkurvan och hjärtat slår jämnt och bra, allt är precis som det ska.” Han bemödade sig att tala lugnt och att tala sanning – det litade jag på efter vårt långa samarbete. Han ville så gärna att det till sist skulle gå bra för mig. Men så fort jag tog ögonen från den lysande skärmen och koncentrerade mig på honom började jag som vanligt lyssna efter allt det han möjligen inte sa, efter svagare nyanser i dal målets trygga övertygelse, efter varje uns av hot. 9

Bära barnet hem OK.indd 9

25/06/15 11:34

Då tystnade han och log och pekade på mina kläder som låg på stolen och knäppte av skärmen. Rummet blev grått och öds ligt tomt. Med handen på dörrhandtaget upprepade han för jag vet inte vilken gång i ordningen att så här många veckor var en ansenlig ålder för ett foster vars hjärta slår som det ska. Där kom de igen, de tre heliga orden. Som det ska. Som slutet på en bön. * Ute på mottagningen räckte han över ultraljudslappen med upp maningen att jag skulle sätta den på kylskåpet. Han skrev något i min journal som vid det här laget var en tjock tummad bunt. Jag var på väg ut med kappan över armen och när jag sträckte mig efter lappen sa han att han aldrig skulle ha låtit mig få den om han inte var övertygad om att allt skulle gå bra den här gången. Jag hade inte knäppt översta knappen i gylfen. Inget skulle få spänna mot det som äntligen ruvades där inne. Nu kände jag jeansen hasa lite nedåt, och under skrivbordet såg jag hans gro va skor som såg ut att tillhöra den vanliga världen, världen ut anför den dämpade mottagningen, den som jag också skulle få tillhöra nu med min växande mage. Jag tog lappen och han sa: ”Du kommer inte att oroa mig den här gången.” Utanför sjukhuset sjöng vårfåglarna och parken blommade. Scilla, vårlök och krokusar i gula, vita, blå böljor. 10

Bära barnet hem OK.indd 10

25/06/15 11:34

Jag höll lappen i handen och satte mig på en bänk. Den svarta pricken stirrade ut i det nakna solljuset, en vass aprilvind sved i ögonen och genom tårarna lät jag min hjärna slutligen göra pricken till det öga jag så gärna ville se. Sedan kunde jag aldrig mer se det som en enkel prick. * I samma garderob som Lennart Nilssons bok står, där den gamla blekta ultraljudslappen fortfarande ligger kvar, står ock så raden med fotoalbum. Det är hundratals bilder av barnen som blev, den familj som blev, vår familj. I albumen finns livet bärgat på blanka fotopapper. Och på hyllan nedanför finns den andra världen – i kartong en med barnens adoptionsdokument. Albumen innehåller alla framrusande år som är det inbillade stillestånd som barndom och uppväxt är. Där är jag inuti den konkreta och sammansatta upplevelsen av att vara i barnens växande, blivande, varande – att vara deras mor. Denna egendomliga och sammanblandade känsla av stilla stående tid och framrusande liv förstärks av att jag vet mer om vartenda foto än vad som syns på själva bilderna, att det är den kvällen, den vintern, i det rummet. Information som får stark laddning av att det som syns på varje bild är del av livet som skulle bli, men som ännu inte är uppenbarat vid ögonblicket när bilden tas. Tiden upphör på så sätt att vara linjär. Samtidigt som den 11

Bära barnet hem OK.indd 11

25/06/15 11:34

liksom i verkligheten går framåt över albumens sidor, tumlar den huller om buller in över våra ansikten och kroppar, in över dagar och nätter och år, och belyser oss med nuets blick. I hyllan under däremot – i kartongen märkt Bogotá – är tiden ingenting. Här lyser samtidigt både sol och måne över bergens majestätiskt blågrå silhuetter och genom buntarna av juridiskt stämplad formalia hastar skuggor fram och åter. Det är skuggorna av alla sorters mammor som rör sig i den sjunkna spegelstaden Bogotás drömda liv, i den stad under sta den som gjorde även mig till mor. Båda världarna – den verkliga i albumen och den drömda i Bogotá – härbärgeras i mitt liv och i min garderob i ett livslångt havande. Där är allt som det ska.

Bära barnet hem OK.indd 12

25/06/15 11:34

Bogotá

Min dotter föddes den 3 februari. Hon heter Ana. Mitt namn har ingen betydelse. Ingen vet att jag gör detta. Må Gud hjälpa oss.

Bära barnet hem OK.indd 13

25/06/15 11:34

Ana onsdag 06.30

Ana tar den röda bussen varje morgon, den som kommer längs den långa Avenida Caracas och går in mot stans centrum. Det är alltid trångt. Vid varje stopp längs den fyrfiliga motorvägen väntar många som vill hoppa på. Ana står som varje morgon vänd mot fönstret och med blicken riktad ut genom den smutsiga rutan. En man står bak om henne och ju fler som packas in, desto hårdare pressar han sin kropp mot hennes och desto mer påträngande känns hans skarpa andedräkt. Ana drar axlarna uppåt och andas med kortare andetag för att stänga honom ute. Hela sin baksida – nacken, axlarna, ryggen, rumpan, benen – gör hon hård och ointaglig. Hon föreställer sig att hon har ett stenhårt skal som hon kan stänga och att det går att dra sig långt in bakom det. Där innanför kan hon få om världen att försvinna, bussen tonar bort, trafiken utanför fönst ret, ljuden och lukterna försvinner och mannen bakom henne finns inte. Hon är inte längre där.

Bära barnet hem OK.indd 14

25/06/15 11:34

Ana springer på bygatan. Hon är en liten flicka på väg till sko lan med rena blå strumpor och nyputsade svarta skor. Det är morgon och fåglarna sjunger i akaciornas kronor. Eller också är det eftermiddag och hon springer samma väg men åt andra hållet, med dammiga strumpor och skor. Då faller skuggorna svartare och det är fler människor som rör sig omkring henne. Det luktar mat och diesel längs gatan. För att hålla bussen, trängseln och mannen borta koncen trerar hon sig bara på att springa. Springandet framkallar varje port, varje butik, varje husfasad, varje staket, skyltarna ovanför affärerna, soptunnorna, hundarna som springer, dofterna som växlar från morgon till kväll och så gatstenarnas oregelbundna former. Gatstenarna! Hon försöker sätta fötterna så att tårna aldrig nuddar skar varna mellan stenarna. I huvudet räknar hon. Ett poäng för varje steg utan skarv, två minus för varje skarv hon nuddar. Fötterna flyger men hon hinner ändå välja var den ena fo ten ska landa innan den andra lämnar det förra steget. Hon räknar lika snabbt som fötterna slår i gatan, siffrorna ser hon i färger framför sig. Ett är röd, två blå, tre grön. Varje tal upp till tjugo har en egen färg utom ett, sex och sexton som har samma blodröda nyans. Hon gör likadant varje morgon och eftermiddag och vet att det varken går att släppa blicken eller räkningen, att det knappt ens går att blinka eller svälja, att hon måste tränga in i räknan det, komma in inuti stegen, färgerna och siffrorna, in i själva springandet. 15

Bära barnet hem OK.indd 15

25/06/15 11:34

Då kan hon själv försvinna och fötterna bli allt. Och om hon lyckas komma ända dit in – till fötternas och huvudets gemensamma räkneverk – då blir kroppen och tan ken ett enda. Då tar siffrorna och färgerna över och bestämmer allt, fortfarande genom alla åren. Och då upphör allting annat och hon är tillbaka. Tillbaka i början, i byn, i barndomen, där allt är vad det är, men ännu kan bli vad som helst. Där är bussens buller, värme och trängsel borta. Avgaserna och smutsen likaså och mannen bakom henne, hans unkna andedräkt. Inte ens hans påträngande tryck mot henne finns längre. Det finns bara detta enda – gatstenarnas oregelbundna grå nyanser, fötterna i de slitna svarta läderskorna, benen i de blå strumporna och så huvudet som rabblar uppåt i det färggranna räkneverket. Ett rabblande som stiger högt mot himlen, bort från gatan. Snabbare och snabbare kan hon springa, högre och högre upp från andfåddheten och springandet stiger hon, upp ovanför gatan, svävande. Men om hon släpper blicken från stenarna, då stannar allt. Om någon på bussen tilltalar henne, eller om bussen bromsar så att takten spricker, då måste hon börja från början igen. Ibland måste hon backa hela vägen tillbaka till trappan utan för klostret, till den punkt där hon börjar varje morgon, och börja om där. Men just nu är det inget som hindrar henne. Just nu spring er hon och det är bara siffrorna och deras färger som finns. Hon springer med ben och fötter som flyter fram, med lungor 16

Bära barnet hem OK.indd 16

25/06/15 11:34

som pumpar blodet som en brusande fors i ådrorna. Just nu är hon inte kropp, inte huvud. Bara fötter som fäster i räknandets taktmaskin, fötter med rena eller smutsiga blå strumpor i gam la svarta läderskor. Hon är springandet. Mer finns inte och be höver inte finnas. Hon är allt, hon kan allt. Hon är lycklig. Bussen bromsar in och mannen bakom henne trycks mot hen ne. Hans svampiga mage mot hennes rygg, hans ena lår mot hennes och den hårda bulan som pressar på i ryggslutet, just ovanför troskanten. Hon trycker sig bort från honom, trycker sig mot fönstret och försöker skjuta bak handväskan över axeln, få in den mel lan sig och honom. Och hon blundar för att kunna springa vi dare, för att hålla sig kvar i takten, vara oberörbar, vara snabb, onåbar, vara hos sig själv. Bussen accelererar men den köttiga väggen mot hennes baksida lättar inte. Hon andas bara genom munnen nu, korta ytliga andetag för att slippa ta in den fräna lukten, slippa ta in honom, hålla världen på avstånd och återkalla takten, fånga in sig själv i springandet igen. Och hon blundar för att vara själva andetagen och samtidigt bli gatstenarnas rutmönster igen, det som dunkas fram med siffrornas och lungornas pumpande, med det forsande blodet. Men det går inte. Mannen gnider sig mot henne i trängselns skruvstäd och det är han som bestämmer, hans vilja. Gatan under henne för svinner bort. Då gör hon sig hård och beredd. Och när bussen stannar 17

Bära barnet hem OK.indd 17

25/06/15 11:34

nästa gång böjer hon blixtsnabbt ned huvudet och gör den snabba glidande undanmanövern. Med väskan som en sköld sänker hon huvudet och blicken och rinner mellan dofter och kroppar ut på trottoaren, utan att ha sett honom i ansiktet och utan att han har fått se henne. Hans blick nådde henne inte. Han fick henne inte. Dörrarna stängs. Hon vänder sig snabbt bort och det är en seger att han inte fick hennes ansikte. Hon rättar till kjolen och kappan och hänger tillbaka väskan på plats över axeln. Morgonen är fortfarande kall. Hon drar efter andan och knäpper ihop koftan över blusen. Det är onsdag, veckans bästa dag. Hon vill vara koncentrerad och försöker få bort bussresan snabbt. Det snurrar lite i huvu det efter trängseln, men hon vill inte dra för djupt efter andan här ute heller. Luften är tjock av morgonrusningens svarta dieselavgaser. En ung kvinna med en liten flicka vid handen går förbi hen ne på trottoaren. Den lilla har röda tofsar i håret och en tjock poncho för att hålla morgonens råa fukt borta. Mamman håller henne hårt i handen. Flickan tittar upp mot himlen, inte ned på gatstenarna. Ana följer dem med blicken och fryser till. Morgnarna är kyliga innan solen har stigit över bergen. Det kvittar vilken må nad det är, året om är morgnarna sig lika. Och sedan är det tvärtom när hon åker hem på kvällen. Då är luften uppvärmd av eftermiddagens sol och bussarna luktar inte längre av billigt rakvatten och tvål. Bara av trötta kroppar som svettats och ar 18

Bära barnet hem OK.indd 18

25/06/15 11:34

betat hela dagen, av damm och smuts. Och ibland surt av regnet som brukar komma om eftermiddagarna, innan kvällssolen på nytt lyser upp himlen. Det är för trångt i den här staden. Så tänker hon varje morgon, att det är alldeles för trångt mellan människorna här. Hon tittar upp mot molnen, precis som den lilla flickan med röda tofsar nyss gjorde, upp mot de höga bergen som sträcker sig mot himlen, upp mot de rena vita skyarna som flyger fram över den klara isblå morgonhimlen. * När hon rundar hörnet in mot Calle 48 ser hon den lilla flickan och hennes mamma igen. Hur hann de gå ända hit? Så fort? Hon sänker blicken och låter den försvinna in i stenarnas gråhet, föreställer sig att de där framme går förbi staketet och den blå dörren i slutet av den lugna gatan, att de verkligen går förbi den låga tegellängan utan att titta på den. Bakom halvstängda ögonlock vill hon se flickans röda tof sar guppa intill mammans höft förbi hela tegelväggen, guppa förbi staketet och den blå dörren, guppa vidare mot nästa gat hörn, guppa bort, långt bort från just den här gatan. Ana gör som på skolvägen och utgår från fötterna på gatste narna, men nu står hon stilla och åkallar takten i huvudet och kraften i tanken – inte i benen. Om man bara inte avbryter sig, tänker hon, om man bara koncentrerar sig till det yttersta, om man bara … Gå förbi, gå förbi, gå förbi. 19

Bära barnet hem OK.indd 19

25/06/15 11:34

Hon vänder ansiktet upp mot bergen men blundar fort farande. Gå förbi, gå förbi. Andetagen, hjärtat, blodet, allt dunkar – gå förbi, gå förbi – som om hon sprang igen. Fötterna håller takten, huvudet räk ningen och siffrorna exploderar i färgerna. Gå, gå, fortsätt gå – gå förbi. Ögonlocken stänger världen ute men blicken vet att mol nen lyser av solen högt däruppe, att bergens toppar försvinner in i dem. Och då kommer tårarna. Det svider av längtan efter ljuset, av att hon måste röra sig i skuggan nere på marken, vara mitt i den trånga svarta sotiga gatstaden, inte uppe i bergen, i himlen. Och det svider i henne för att det ännu dröjer flera tim mar innan solen står högre än bergstopparna och når ned till gatorna, till människorna, till henne. Gå förbi, gå förbi. Blodet, hjärtat, fötterna – ja, allt i Ana ropar nu. Gå förbi! Och när hon öppnar ögonen är de redan inne i parken i slu tet av gatan. De gick förbi. Så enkelt var det. Hon ser flickans röda tofsar försvinna mellan träden och gatan ligger åter tom, tyst och stilla. Barnhemmets blå dörr är stängd och ingen kan ana vad den där dörren och tegelväggen döljer, hur stort huset där bakom är, att det sträcker sig bakåt och inåt i ett helt kvarter, att det finns en liten park därinne, en grön lunga omgiven av tre låga huslängor av tegel. Ingen kan 20

Bära barnet hem OK.indd 20

25/06/15 11:34

se att det finns en hel värld därinne, gömd för världens blickar. Ingen som inte vet. Ana går in genom grinden till huset mitt emot tegelhuset och fortsätter till köksingången på gaveln. Hennes hand darrar när hon tar fram nyckeln ur portmonnän och sätter den i låset. Hon ser fortfarande den lilla flickans smala hand i sin mam mas, de små skornas snedslitna klackar, ponchons matta bruna färg mot tofsarnas röda – allt med flickan och hennes mamma ser hon lika tydligt som om de stod här bredvid och ville följa med henne in. Men hon vill aldrig se dem igen. Inte här. Inte på den här gatan. Inte i närheten av den blå dörren. Hon rabblar bönen. Den kommer av sig själv, av manandet, av springandet, av viljans kraft. Må flickan få hålla sin hand i sin mammas. Må mamman hålla hårt i flickan. Må flickan bevaras och må hennes mamma bevaras. Gode Gud, låt flickan få hålla sin mammas hand. För alltid. Amen.

Bära barnet hem OK.indd 21

25/06/15 11:34

Ana 06.50

Ana går in genom köksingången, genom den starka lukten av rengöringsmedel och fuktiga trasor, genom den trånga lilla hallen och kommer bakvägen in i kökets varmare dofter av frukost och kaffe och av den söta majsgröten som Frun ger barnen varje dag. Hon tvättar noga händerna för att bli kvitt resan och bus sen, kammar till sitt hår och knyter ett rent blått förkläde om midjan och går sedan ut i matsalen. Hon har ett par minuter till godo innan klockan slår sju. Det stora matsalsbordet är smuligt och familjens alla frukost koppar, juiceglas och tallrikar står kvar. Bordet andas brådska och uppbrott och avdukningen är hennes. Vid ena bordsänden sitter familjens två minsta kvar framför sina tallrikar och från ovanvåningen hörs Frun tala i telefonen. Ana gissar att hon fortfarande står i badrummet. Spegeln över handfatet gnisslar och skjuts fram och tillbaka för att speg la frisyren bakifrån och från sidan och så bakifrån igen. Ana vet precis hur Frun ser ut när hon speglar sig och sam 22

Bära barnet hem OK.indd 22

25/06/15 11:34

tidigt talar i telefonen, hur hon spänner läpparna, slätar ut pan nan och sänker hakan på samma gång som hon lyssnar på tele fonens burkiga högtalarröst. Hon talar med sin sekreterare så här dags. I dag handlar det om något som rör förmiddagens förhandling i domstolen, nå got om de dokument som ska finnas med i rättssalen utöver de portföljer som Ana skickade med budet dagen innan. Ana vet att det är ett stort pågående mål. Hon har sett port följerna i veckor nu. De stora svarta blytunga dokumentport följerna som brukar stå intill Fruns bord vid sidan av den stora sängen på ovanvåningen. Eller nedanför trappan på morgnar na innan taxin kommer. Spegeln rasslar till där uppe igen. Ana gissar att förhandlingen betyder att hon kommer hem sent i kväll igen, vilket i sin tur betyder att Ana kommer hem ännu senare. Nu rasslar spegeln igen. Småbarnen hör det också. Ljudet säger dem att deras mamma ännu inte är på väg ned, att det fortfarande finns tid. Herrn är redan ute, borta. Han åker tidigare och tar med de två stora flickorna till deras skolor. Oftast kommer han inte tillba ka förrän sent, efter middagen. Det är sällan Ana ser honom innan hon går för kvällen och alltså är det sällan hon ser honom alls. Ändå svävar hans ande över huset och över alla som bor och rör sig där. Han är där, husbonden, med sin blick och sin förväntan på var och en, på huset, på Ana. Han är där med sin särskilda lukt av man och kryddigt rakvatten, med alla sina 23

Bära barnet hem OK.indd 23

25/06/15 11:34

osorterade blå och svarta strumpor och med sina skjortor som luktar av rakvattnet även efter tvätten. Han är överallt, som husbönder är. Ana går ut i matsalen och ler mot barnen. Leendet kommer av sig självt, från magen. Hon blir glad så fort hon ser dem. Hon lyfter upp minstingen Mateo ur hans barnstol, sätter honom i knät och stryker honom över benen. Hon drar in hans välkän da lukt och kramar honom så hårt att han kiknar av hennes hår som faller fram och kittlar hans ansikte. Han skrattar. Och Ana skrattar. Han har lekskolans ljusblårutiga strumpor och mörkblå kortbyxor och snart ska han iväg. Hans hud är så mjuk, len och ren som ett barns hud ska vara och hans hår luktar av scham pot som Ana har valt ut åt honom bland alla sorter som står uppradade på Carrefours hylla. Det är ett schampo som låter honom lukta barn. Inte frukt, inte godis eller kokosnöt, inte parfymerat alls – bara ren tvål. Mateo lutar sig mot Anas bröst och hans stora bruna ögon svämmar över av tårar och han vänder sitt huvud in mot hennes förkläde och gråter lika tyst och uppgivet som varje morgon. Ingen i familjen verkar längre ta någon notis om hans gråt inför maten. Hans två år äldre syster Monica petar förstrött i sin gröttallrik och när Ana sträcker handen mot hennes sked säger hon mekaniskt: ”Bara tre skedar till, eller hur?” och håller allvarligt fram sin lilla knutna hand och vecklar ut tummen, pekfingret och lång 24

Bära barnet hem OK.indd 24

25/06/15 11:34

fingret. Ana nickar och fyller första skeden och sträcker den mot flickans mun. Monica gapar och sväljer och fäller in tum men i handen. Två fingrar kvar. Hon släpper inte Ana med ögonen. Det är en gravallvarlig blick, blicken från ett barn som vet att hon måste mycket mer än hon vill, att den egna viljan måste tränga ihop sig i ett hörn, att det är vuxna som bestämmer. Ana håller Mateo i famnen och matar Monica. Efter tredje ske den drar hon flickan intill sig och kramar henne. Mateo pressas mellan henne och flickan, men Monica verkar inte störas av det. Hon kramar tillbaka och säger att hon kan ta en tugga till, en sista tugga, sedan får Ana ta resten, så att inte mamma blir arg. Ana nickar och torkar Mateos tårar och viskar, så att både Monica och Mateo hör, en liten bön för maten, en bön som alla barnen i familjen kan utantill nu, en liten bön som slutar i or den om modern och barnet och Guds nåd. En liten bön som Ana mumlat inför varje måltid sedan hon själv var barn och som hon har lärt alla barn som hon tagit hand om, i alla famil jer hon tjänstgjort i. Efter amen är det barnens tur. Med dämpade röster rabblar de samma ord med ögonen fästade i Anas. Mateos andning skäl ver efter gråten som dragit förbi och han ber så tyst att bönen nästan inte hörs. Ana tittar allvarligt från det ena barnansiktet till det andra, låter blicken vandra mellan deras ögon. Hon både vill att de ska 25

Bära barnet hem OK.indd 25

25/06/15 11:34

kunna alla orden och inte. Hennes hjärta svämmar över av lus ten att få hjälpa dem på traven, av längtan efter att få se tilliten i dem när hon fyller i orden. De vet att hon inte begär för myck et av dem, att hon aldrig dömer om de glömmer. Men det är viktigt att de ber bönen varje dag, att de lär sig tacka Gud för hans stora härlighet. Ingen annan här i huset lär dem det. Medan hon lyssnar på deras små röster tänker hon redan på tystnaden som står på vakt runt matsalsbordet, på att den snart ska vara hennes enda sällskap. Så snart barnen är klara och har fått på sig jackorna och kommit iväg till sina skolor, blir det tyst. Snart är det bara hon kvar och det stora huset. Mateo stakar sig långsamt en gång till igenom bönen. Han vill kunna den helt själv. Tiden står nästan stilla. Ana låter honom leta efter orden, låter honom hitta sin egen väg till minnet. Klockan på väggen tickar och innan han når fram till slutet måste hon flera gånger hindra sig från att säga hur det ska vara. Hon både vill ge honom all tid i världen och bli klar med frukosten för att få iväg honom till badrummet och till det andra som måste göras varje morgon. Hon kämpar både mot lusten att sjunka in i barnens liv och mot driften att vara Frun till lags. Frun förväntar sig att Mateo ska vara klar med både frukosten och tandborstningen när hon kommer ned. Men Frun förväntar sig mycket av barnen. Ana tycker att hon för väntar sig för mycket av både dem och henne. Men särskilt av barnen. De är små fortfarande och kan inte skynda sig igenom allting. De måste lära sig också och de måste få vara ifred. 26

Bära barnet hem OK.indd 26

25/06/15 11:34

Ana tittar uppmärksamt på Mateo när han till sist säger amen och hon försöker låta bli att tänka på att Frun snart ska komma ned. Hon hör hennes klackar klappra mot trägolvet där uppe nu. När alla strax har kommit iväg blir det stora huset tomt och de vackra rummen ska stå rena och tysta och vänta hela dagen. För Ana känns det som om själva rummen saknar hur det var när barnen var mindre och hemma med henne hela dagarna. Deras lekar och röster ekar mellan väggarna och när hon nu går där i ensamhet och städar tycks varje rum minnas precis hur det var – vilka saker och sängar som tillhörde vilken lek, vil ket golv som var ett hav, vilken matta som var ö eller land och hur morgonrockar, skärp, herrskjortor och täcken blev än den ena figuren, än den andra. Alla rum hade sina regler, hemlig heter och förtroenden som delades i nickar och i blickar mellan henne och barnen. Men nu är lekarna borta, huset har slutit sig och återgått till att vara sina rum med vita väggar och golv som inte är eller blir an nat än hårda ytor av polerat trä eller blank sten. Familjen ger sig iväg och sedan är det bara hon och huset hela dagarna, hon och smulorna, hon och tvätten, disken, dammet. Hon och de obäd dade sängarna, matinköpen, de kladdiga hyllorna i kylskåpet. Ana har ansvar för smutsen och soporna. Till och med Mateo går hemifrån trots att han bara är tre år. Ett helt år tidigare än alla andra barn. Frun och Herrn blev oro liga över hans tårar. ”Stora pojken gråter över maten varje dag. Han måste lära sig att inte sjåpa sig.”

Bära barnet hem OK.indd 27

25/06/15 11:34

Ana sväljer en kall sked av gröten från Monicas kladdiga tallrik. Nu är det så lite kvar att Monica kan skrapa ut det mot kanterna utan att det syns. Båda vet att hennes mamma om några minu ter kommer nedför trappan i antingen en mörkblå eller en svart dräkt och att hon genast skulle protestera mot varje liten matrest som inte var tillräckligt utsmetad och finfördelad. Barnen vet allt om vad deras mamma begär av dem. Och de vet allt om Anas alla sätt och knep att försöka hjälpa dem med detta. Vad de inte vet är att Ana vet allt om att inte kunna svälja maten när magen är full av gråt. Men inget alls om att ha en mamma. Det berättar hon inte för någon. Ana låtsas blåsa på den allra sista kallkladdiga grötklimpen som redan ligger på skeden och stoppar sedan snabbt in den i Monicas mun. Det är uppenbart att den bara smakar sorg och klister. Monicas ögon vidgas av äckel, men hon sväljer tappert och lutar sig fram och viskar tröstande i sin lillebrors öra att ”vips är gröten borta” och torkar sin mun med servetten. På hans tallrik vilar fortfarande ett trist gråbrunt berg. Ana nickar åt henne, en nick som betyder att hon är ren och fin och duger och Monica hoppar ned från stolen och slätar ut sin grönrutiga veckade skolkjol. Lättad över att ha hunnit äta färdigt innan mamma kom mer nedför trappan springer hon snabbt därifrån, ut i hallen för att också hinna ta på sig sina skor och jackan. Det är nytt för terminen att det är Frun och inte Ana som följer Monica till skolan. Monica är stolt och glad att få en stund ensam med sin 28

Bära barnet hem OK.indd 28

25/06/15 11:34

mamma och anstränger sig för att vara duktig och klar i tid, för att vara allt det mamman vill att hon ska vara. När de har gått är det bara Ana och Mateo kvar. Huset tycks dra en suck av lättnad. Ana reser sig och låter pojken sitta kvar på höften medan hon går ut med hans tallrik till köket och vär mer upp gröten med lite varm mjölk. Hon vet att det kommer att gå bättre för honom nu. Han spänner benen omkring hen nes midja. Som en liten apa sitter han där som han brukar, tätt intill henne. Sedan sätter de sig i köket istället för i den stora ekande mat salen och Ana låter honom sitta i knät medan han äter. Tillsam mans lyssnar de på radion och på papegojan Iskariot som putsar fjädrarna och hejar som vanligt från sin pinne. ”Hola”, ropar Mateo. ”Hola, hola gamla goja!”

Bära barnet hem OK.indd 29

25/06/15 11:34

ISBN 978-91-27-14475-0

Målning: Karin Broos ”Tjärn” (beskuren) Författarfoto: Charlie Drevstam Omslag: Johan Petterson

9 789127 144750

”Springa med åror är en psykologiskt insiktsfull och skickligt komponerad roman som växlar mellan då och nu i en rörelse som driver mot sitt oundvikliga slut.”

BÄRA BARNET HEM

CILLA NAUMANN

Annina Rabe om Springa med åror i Dagens Nyheter

CILLA NAUMANN BÄRA BARNET HEM