Min son p책 galejan
Min Son på Galejan, Eller en
Ostindisk Resa, Innehållande
Allehanda Bläckhorns-Kram, Samlade på Skeppet
Finland, Som
Avseglade ifrån Götheborg i Dec. 1769, och återkom därsammastä‑ des i Jun. 1771.
Denna boks text utgår från Svenska Vitterhetssamfundets edition av Jacob Wallenbergs Samlade skrifter (Nils Afzelius, 1928–1941), vilken följer originalmanuskriptet. Stavningen har härtill moderniserats i viss mån. I de fall där Wallenberg har använt utländsk stavning, mestadels av franska låneord, har denna lämnats orörd. Samma sak gäller egennamn samt stycken på andra språk än svenska. Tack till Wilhelm och Martina Lundgrens Understödsfond för stöd till utgivningen Omslagsbild framsida: Svenska Ostindieskeppet Finland i storm den 24 januari 1770, oljemålning av Jacob Hägg, finns på Sjöfartsmuseet i Göteborg Utgiven av: Mikael Mosesson Copyright © 2014 Mimer bokförlag, Göteborg ISBN 978-91-87593-37-6 Tryckt hos CPI i Tyskland 2014
Innehåll Till läsaren 7 Första finska tåget – Ifrå Götheborg till Norge. 11 Kap. I. 11 Kap. II. Om Klippans behagligheter. 12 Kap. III. Om ett besynnerligit slag skepps-råttor. 15 Kap. IV. Fullt med rim. 16 Kap. V. Om vomering, vi-byxor, m. m. 18 Kap. VI, vars innehåll var och en kan se, som vill läsat. 20 Kap. VII. För de lärde. 23 Kap. VIII. 25 Kap. IX. Om Jerusalems jämmerliga förstöring. 27 Kap. X. Olikt alla de föregående. 31 Kap. XI. Som förtjänar att läsas, efter det är så kort. 33 Kap. XII. Sammanliknelse mellan staden Kongs-backa och sk:pt Finland. 34 Kap. XIII, med vilket jag hoppas förtjäna vänskap av de sköna, påk-slängar av officerare och synen full med puder av sprätt-hökar. 36 Kap. XIV: Vår ankomst till Norge. 39 Kap. XV. Vårt vistande i Svinörsund. 41 Kap. XVI. Som är det nästa efter det föregående. 45 Kap. XVII. Om en rar fisk. 48 Kap. XVIII. Företal till den gunstige läsarn. 51 Andra finska tåget – Ifrå Norge till Goda hopps-udden. 55 Kap. I. 55 Kap. II. För främlingar, som önska bese Finland. 56 Kap. III. Som börjas med 11 000 jungfrur och slutas med slags-mål. 59 Kap. IV. Början till en härlig naturaliesamling. 62 Kap. V. Bihang till det föregående. Om havs-vargen. 66 Kap. VI. Märkvärdig träffning mellan skeppet Finland och en sjörövare. 70 Kap. VII, vilket tjänar det följande till förstuga. 74 Kap. VIII. Om det vittra sällskapet, Runio Sacrum. 76 Kap. IX. Fortsättning om Runio Sacrum. 80
Kap. X. Vars innehåll jag skall säga, när det är skrivet. 84 Kap. XI. Ankomsten till Cap. 85 Kap. XII, som har kostat mig mer möda till att skriva, än det kan kosta er till att läsa. 87 Kap. XIII, en hastig blink på Cap och Sverge tillika. 89 Kap. XIV. Ett ord till häcklare. 92 Tredje finska tåget – Ifrå Cap till Java. (Andra Tomen) 97 Kap. I. 97 Kap. II. 99 Kap. III. Må ej läsas av dem, som vilja skratta. 102 Kap. IV. Strösaker om staden Cap. 105 Kap. V. Fortsättning. 109 Kap. VI. Avhandling om skönheter. 112 Kap. VII. Om den musikaliska mamsellen. 114 Kap. VIII. Ett piller för mine landsmän. 117 Kap. IX. 119 Kap. X, nyttigt att läsa för alla sjö-galanter. 122 Kap. XI. Om Sigonius och Hasenskräck. 125 Kap. XII. Oxeaden. 127 Kap. XIII. Om det läro-rika hornet. 132 Kap. XIV. Allom dem till tjänst, som gilja gå. 134 Kap. XV. Som bör läsas i en andedräkt med det förra. 137 Kap. XVI. Ett stycke av samma stuv. 140 Kap. XVII, långt mindre än punsch-baljan, som det handlar om. 144 Kap. XVIII. Ankomsten till Java. 146 Kap. XIX. Redogörelse. 148 Fjärde finska tåget – Ifrå Java till China. 153 Kap. I. 153 Kap. II. Fortsättning. 156 Kap. III. Vidare om korporalen. 159 Kap. IV, varuti lär komma ett eller annat ord om älskog. 162 Kap. V. Naturalier, samlade på Java. 164 Kap. VI. Om frukter, nunnor, löst liv m. m. 167 Kap. VII. Ett skutt över åt China. 169 Fortsättning av fjärde finska tåget. (Tredje Tomen) 173 Kap. VIII. 173 Kap. IX. En släng på jesuiterna. 174 Kap. X. Om fel i adderingar. 175 Ordlista 179
Till läsaren Jacob Wallenberg, född 1746 i Viby socken, Östergötland, död 1778 i Mönsterås, Småland, var en svensk präst, författare, kåsör och poet. Han föddes i Östergötland som ett av kronolänsmannen i Vifolka härad Jacob Wallbergs sju barn i äktenskapet med Anna Christina Tillberg. Wallenberg studerade vid Linköpings läroverk. År 1763 blev han student i Uppsala, men brist på pengar gjorde att studierna fick avbrytas flera gånger för anställningar som informator, först i Norrköping, sedan i Västervik och till sist, 1767, i Göteborg. Där blev han informator hos direktören för Ostindiska kompaniet, Martin Holtermann. Anställningen hos Holtermann fick stor betydelse för hans litterära verksamhet. På sin uppdragsgivares bekostnad gjorde han under sommarmånaderna 1769 en resa till Danmark, Tyskland, Nederländerna, Frankrike och England. Under resan skrev han en resebeskrivning, börjande med »Kongl. Sjö- och Stapelstaden Kongsbacka». Under denna färd sände han även ett par korrespondensartiklar till tidningen Göteborgske Spionen. I den hade han redan 1767 låtit offentliggöra delar ur sin ofullbordade hjältedikt »Viborgska smällen». Det var på Holtermanns rekommendationer som han 1769 anställdes som skeppspräst på Ostindiska kompaniets fartyg Finland, med vilket han gjorde tre resor. På den första resan, 1769–1771, skrev han Min son på galejan 1. 1 titeln anspelar på ett i Wallenbergs tid talesätt, vars ursprung var Molières pjäs Les fourberies de Scapin (1671), ’Scapins skälmstycken’, där en förvirrad fader utropar om sin förment bortrövade son: »Vad den och den hade han att göra på den galejan.»
Just då han var på väg att påbörja sin fjärde ostindiska resa utnämndes han 1777 till kyrkoherde i Mönsterås. Året därpå blev hans bibli ska drama Susanna tryckt (framgångsrikt uppfört över femtio gånger i Stockholm och på landsorten 1779–1818) i Kungliga Vetenskapsoch Vitterhetssamhället i Göteborgs handlingar, eftersom verket hade vunnit samfundets pris. Han avled emellertid hastigt samma år i något slags feber, endast 32 år gammal. Även om Min son på galejan inte gavs ut i Wallenbergs livstid, är det sannolikt att den spreds via avskrifter till en utvald läsekrets. En sådan avskrift finns till exempel bevarad hos Kungliga biblioteket. Bokens originalmanuskript utgör första delen av Wallenbergsamlingen i Linköpings stiftsbibliotek. Handskriften omfattar tre delar, tomer, den sista endast påbörjad. Boken trycktes första gången 1781 av Joh. Christ. Holmberg i Stockholm. Den som hade sålt manuskriptet till Holmberg var prost en i Kuddby Carl Nyrén, och det var troligen också han som skrev det företal under rubriken »Till Läsaren» och pseudonymen Candid som följer nedan. Bakom pseudonymen Jag i samma företal döljer sig antingen han eller Holmberg. * Auktor, som var begåvad med ett eldigt snille, och hade berömlig insikt i flera vetenskaper, blev år 1769 antagen i Swenska Ostindiska Compagniets tjänst, och följde med Skeppet Finland till Canton i China, såsom Ämbetsman. Under den ledighet, som hans Ämbete kunde medgiva, sysslosattes hans levande och letande inbillningskraft med varjehanda föremål. Resan var så besvärlig som lång, och fordrade något nöje. Vår Auktor utvalde sitt ämne: att hålla Dagbok över allt vad som kunde ådraga sig hans uppmärksamhet. Som han ägde ett rikt förråd på tankar och infall, samt en flytande penna, så kostade hans arbete honom ingen plågsam möda. Över allt munter, tydlig och otvungen, förnöjer han Läsaren med angenäma betraktelser, lustiga beskrivningar, tokroliga reflexioner och fintliga uttryck. – Avsikten var att måla, 8
men ej försmäda. – Hans goda, glada och alldeles Svenska hjärta röjer sig allestädes. Jag Jag har ej känt denne hedersmannen. Jag har allenast på begäran behörigen översett denna artiga berättelsen, som han lämnat oss över sin mödosamma resa. En berättelse, vilken utan tvivel blivit mera städad, mera riktad, om han icke så hastigt slutat sin jordiska vandring. Om han förtjänt sine Landsmäns högaktning för lärdom och vackra insikter i åtskilliga vetenskaper, så bör han även värderas, för det han förstått hushålla med Nöjet, och ej missbruka det samma. Det är villfarelsen, det är missbruket, som förbyter nöjet i last. Beklagom de olyckeliga varelser, som icke känna det som kan försötma livets bitterhet. – Nöjen giva våra sinnen nya krafter, sätta våra tankar och begär i mera frihet, lindra våra besvär, och knyta de band fastare, som böra förena människor. Men vid alla nöjen bör själen rådfrågas. Candid.
9
FÖRSTA FINSKA TÅGET IFRÅ GÖTHEBORG TILL NORGE. Kap. I. Parturiunt montes – – – 1 I den tiden, då L – – – vann mera ryktbarhet genom några pennedrag, än han all sin tid förtjänat pengar med mursleven: i den tiden, då Överst P – förvärvade sig namn av ärlig man med ett räve-streck: i den tiden, då Svedenborgske andarne uppenbarades uti tryckta protokoller i Götheborg: i den tiden, då Storvisirns papegoja, tillika med hans hela Frustuga, erövrades av General Gallitzin vid Choczym, och Ryska örnen ärnade sig flyga till månan, eller, som är detsamma, segla till Constantinopel: i den tiden, då smutsen är djupast på Londons gator, och Engelska fruntimren slamra som mest med sina järn-skor: med ett ord, i den gyllene korve-tiden 1769, fick jag, som nu skriver, befallning att infinna mig på S. O. Comp. skepp Finland, som låg segelfärdigt för Canton, under Capitain Herr C. G. Ekeberg. Mönstringen skedde: men vi fingo ännu en veckas ande-rum, att öka våra gamla skulder i land. Ännu kunde man dricka med vännerna, ännu väta handen på en älskad Celinde med en avskeds-tår, ännu 1 … nascetur ridiculus mus. (Horatius) »Berget är havande, föder så en ömklig mus.» Se kapitel 3.
höra en sparlakans-läxa. Våra gynnare och bekante bevärdade oss hederligt, förmodeligen på bodmeri: man fann överallt gode värdar och glada ansikten; ty de visste, att de snart skulle slippa oss, och att den, som består en Ostindie-farare två rus vid bortresan, kan få femton igen vid hemkomsten.
Kap. II.
OM KLIPPANS BEHAGLIGHETER. Vina bibant homines, animalia cætera fontes – 1 Ovid. Om morgonen den 8 Dec., innan ännu den vaksamme Mäster N. uti grannskapet börjat med sina Gesäller hamra otte-sången på kopparpannorna, hade jag besök av Comp. Vaktmästare. Han kom, förande sina ben rätt Vaktmästerligen, och berättade, vinden vore god, man måste till sjöss. Väl, Fader Vaktmästare, skall så ske. Jag gäspade några gånger och kastade mig i kläderna, tagande, utan synnerlig hjärtängslan, avsked utav mitt ensamma ungkarls-läger. – Vilken förmån, att vid dylika tillfällen icke brys av en gnällande hustru! Utom porten råkade jag en svärm Ostindiska vänner, som fått samma ordres. Vi strax med långa steg åt Stibergs-liden haste, Fast högar utav smuts på halva benet stå. Åt staden då och då en sorgsen blink vi kaste: Men ack! dit klubban vill, dit måste viggen gå. Salopper, kappor, hjärtans ungar! Susanna, Cloris och Lisbett! Farväl, aj, aj, farväl! Vart helst oss vågen gungar, Skall Ni i våra bröst besitta all Er rätt. En släng-kyss vi till slut åt Edra hyddor sände: 1 Människor dricker vin, djur av andra källor
12
Vår trohet räcka skall till världens andra ände; Åtminstone till Cap.
Änteligen hade vi nu hunnit vada oss igenom Masthugget, och fingo det kära Klippan i ögnasikte. Vi voro ännu i överläggning, om man inte borde därstädes pusta ut en smula, när den artige Carnegie förekom oss. Han hade denne dagen gjort sig en besynnerlig möda, till att uppsnappa Ostindie-farare: tillät ej heller oss gå förbi, utan fattade oss i armen, med den oegennyttiga kompliment: Mine Herrer, I ma icke före penger ur landet, that är mot Kongens förordning: Ik hap god röd vin, kapuner, harer, pudding – what ye please, gentlemen – – a toast for your sweet-hearts, before you are going away – – Man måtte ju haft en björna-själ, för att kunna göra någon invändning mot ett anbud, som beledsagades av så många välstekta skäl, och understöddes på köpet med ett ögnakast frå the young mistress herself, who stood smiling behind, till förtigande av lilla Stinas nätte fot, vilken hade ställt sig, liksom på försåt, uppå köks-tröskelen. Vännerna bestormade dörren, in genom köket, klappade Stina på vägen och intogo den största salen, med det ädla beslut, att kringskansa sig där bakom en oövervinnelig vall av bålar och bouteller. Jag, som genom argumenter a posteriori 1, undfått i ungdomen av min Skol-mästare den läxan: Ulula cum lupis, cum qvibus esse cupis; 2 jag följde hopen efter, och gick med. Jag förgäter aldrig, hur det smutsiga Masthugget hängde oss ännu på hälarna, och huru våra bestövlade akter-tassar till hela sin längd, in Lebensgrösse 3, intrycktes på golvet vid varje steg. Värden gjorde sitt bästa: Värdinnan trippade lättare: stekvändaren fick en hurtigare gång. Redan ha vi en jösse på bordet: efter kom en kapun, och mittemellan presenterade sig hela jordgloben i en klot-rund pudding. Men vad duger fasta landet, om det inte vattnas utav havet? En hel insjö med punsch sattes jämte 1 från senare del; som följer. Filosofisk term. 2 Tjut med vargarna, om du vill vara med dem 3 Naturlig storlek
13
jord-klotet, och här och där såg man en ström av Röda Havet 1 inflyta uti glasen. Var himlen mulen ute, så härskade solsken på allas ansikten inne. Hade skilsmässan frå Götheborg lämnat några melankoliska skrynkor på vår panna, så visste Carnegie hemligheten, att utplåna dem. Kort sagt: Här sista fyrken gick: på bordet buros fram De korpulentaste av husets alla bålar: Man glädjeströmmar drack i karla-vulne skålar, Bekymret klunk för klunk med punschen nedersam. Storsak! i släkt, i vän och flicka, Man glömmer allt så när som dricka, Bouteller spricka, Brödren nicka, Sjunga, hicka, Fullt till pricka, filebom, bom, bom, peteheja.
Men med allt detta voro vi alle ganska nyktre, och om man gick något illa, så härrörde det av den vingel-vanan, som Sjömän inte kunna annat än ådraga sig på ett skepp, varest de måste gå mycket ojämnt för slingringen skull. Nej, nej; Ostindiefarare äro inte det värsta folket heller fråga på värdshus och i jungfru-burar, så skall Ni få höra, de ha gott beröm om sig. Finland, så väl som Prins Gustav, hade imedlertid ankrat vid Elfsborg dock utan skott: ty man hade för mycken hövlighet för sillen, att kunna visa någon för Kommendanten. Vi gjorde oss därföre icke brått om. Vår Värd undfägnade oss till sent på aftonen, med samma förnöjda uppsyn, som en Krämare i Gränna säljer en fjärding rutten strömming åt en Bond-käring för två Styver stycket: och sedermera, för att intet äventyra våra ben, satte han oss ombord med sitt eget fartyg. 1 rött vin
14
Kap. III.
OM ETT BESYNNERLIGIT SLAG SKEPPS-RÅTTOR. – – – nascetur ridiculus mus. Horat. Här blevo nu skeppen liggande under Fästningen hela fjorton dygn, i förväntan av god vind. Var det hett om öronen 1720, när Torden schöldska Flottan 1 tordönade här utanföre med 48-pundare, så var det nu så mycke kallare. Jul-frosten i det stora stillastående Finland under Norr-polen, kunde väl aldrig vara starkare, än den nu var på vårt flytande. Utan pälsar och brännvins-kaggar, hade det varit ute med oss. Bälgvantar gjorde ock god tjänst. Det var en ömkan, att se Matroserna vid relingen hacka tänder, stoppa fingrarne under skinnpälsen och mellan åt slänga ett par sorgsna ögon åt Klippan och Masthugget, med samma mine ungefär, som en hungrig Reinicke-fuchs 2 tittar på ett halvt dussin feta gäss, dem han icke kan räcka. Änteligen Juledagen om aftonen begynte den efterlängtade vinden blåsa upp. Enligt befäl, anställdes en sträng jakt efter skepps-råttor, i anledning av ett inritat missbruk ibland Besättningen, att undansticka en hop gossar i skeppet, vederbörande oveterligen, vilka på sjön ligga Companiet till last. Här handlas alltså intet om fyrfotade råttor; ty de höra under kattens lag-sago; utan om tvåbenta. Man fann tre eller fyra, men till vår stora förundran, hade de vita strumpor och kjortlar. Linnæus nämner dem inte, varken i förra eller senare upplagan av sitt System: icke heller har jag sett dem beskrivna hos Reaumur och Bouffon. De likna alldeles fruntimmer, ända frå hjässan neder till fotabjället, ha ögon, öron och bröst, gå på två ben, äro mycke tama och sova gärna på ryggen, som andra människor. I London är släktet ganska väl bekant under namn av Ladies of pleasure, och på Boulevarden i Paris 1 danska flottan 2 namn på räven i tysk djursaga
15
har jag hört dem kallas Femmes d’amour, på Svenska Kärleks-ungar. Vår Kapten fann dem icke nödvändiga till Companiets tjänst: lät därföre strax bringa dem i land med jollen, mångom till en hjärtelig avsaknad.
Kap. IV.
FULLT MED RIM. Nos patriæ fines, et dulcia linqvimus arva – 1 Virg. Morgonen härpå, innan hönsen vaknade under däck, börjades den vanliga sjö-musiken i vindspelet: ankaren lyftades: Matroserna lupo runt, liksom hästar ikring en kvarn, och hade infall i munnen, lika så läckra, som deras tugge-bussar. Dagen syntes, seglen sattes till: Farväl, Fader Lots! Farväl med lek och tidsfördriv! Re’n östans andedräkt i seglen blåser liv. På vågens höjda rygg vårt tunga Finland vaggas, Och havets tryckta skum för bogen flyr och fraggas: De Svenska bergen smått ur ögna sikte fly, Och redan synas de blott som en svart-blå sky, På vilken himlen tycks sin stora rundel vila. Uti min Svenska blod helt sorgsna känslor ila: Jag koxar åt mitt land, och ser med harmsen själ, Hur luften det allt mer mitt öga undanstjäl. Farväl, min Fosterjord! Gustavers dyra moder, Du land, som prunka kan med Carlars äre-stoder; O! gamla Svenska bygd! din mistning smärtar mig, Och hjärtat saknar fröjd, när ögat saknar dig. Dig, Atland, 2 skall min tjänst evärdligt helgad bliva, 1 Fjärran ifrån mitt hem och dess ljuvliga bygder 2 Sverige, efter Olof Rudbecks bok Atland eller Manheim
16
Fast Turken ville mig ett Stor-visirskap giva, Samt hundra tusend man att bort till Mosco gå, Och se’n en stor Serail 1 bestå. Det vore väl en fröjd, att kunna tukta Ryssar Och få så många läckre kyssar; Men jag är Svensk och Svensk jag blir: Förlåt mig, Herr Sultan! jag kan ej bli Visir. Och du, som denna tid Europens stats-hjul driver Med komplimenter och med Livres; Herr Ludvig i Paris! om du än säga vill: Tag ett av mina Slott, och buga dig därtill; Så bugar jag igen: men lämnar dessa Slotten Mot minsta torva jord på Sverges kära botten. Dess frejd, liksom dess luft, är manlig, sund och ren, Där såg jag ljuset först, där samles mina ben! Låt Hatt och Mössa dras, låt tvedräkts-åskor knalla: En ek, som då och då en liten skakning har, I jorden bättre fäste tar. När Rom ej trätte mer, begynte det att falla, Och Ängland når sin höjd mitt under split och kiv, Parti är fria Staters liv. Ja, gånge hur det vill, Hos mig är ingen bit, som ej hör Sverge till.
De bägge Svenska skeppen plöjde nu Kattegat. Neptunus i sitt majestätiska åkedon, med sin stora tre-udd och sina lekande Tritoner omkring sig, paraderar mindre på vatten-ytan, än våre fulltacklade seglare. Finland, likt en gammal stor-magad Tuna-prost, som inte brådskas efter något fetare fåra-hus, vaggar sig över vågen med en varsam och högvördig gång. Gustav däremot, överdådig, som en Småsekter, när han upplupit fullmakt på en Kronfogde-syssla, rullade snabbare fram, och var oss andre dagen ur sikte.
1 Seralj
17