Page 1


Flykten till tryggheten Farfar mötte oss vid järnvägsstationen. Från vagnens trappa hoppade jag ner i hans utsträckta armar. Som vanligt log han mot mig, kramades och pussade mig på kinderna. Men när han vände sig mot mamma såg han mycket allvarlig ut. Han sade att vi inte kunde stanna kvar i Ruma och att vi snarast möjligt måste ge oss iväg. Jag tror att han fattade detta beslut efter överste Görkes besök hos oss och deras samtal i hallen. Men vart skulle vi ta vägen? Det kändes inte riktigt tryggt någonstans. Novi Sad, där mammas syster Mila bodde med sin man Endre, var nu ockuperat av tyskallierade Ungern. Donaufloden blev gränsen mellan Ungern och det nyutropade fascistiska Kroatien, dit också Ruma hörde. Mila ansåg att det kunde vara tryggare för oss i Novi Sad. Hon köpte ett förfalskat ungerskt militärdokument, ett resetillstånd, och skickade det till oss genom bud. Efter att en ljushårig, ung kvinna hade kommit till oss med tillståndet började mamma och farmor förbereda för resan. De packade kläder, de nödvändigaste tillhörigheterna och allt som kunde få plats i några stora resväskor. Jag fick ta med mig min älsklingsdocka, en nalle, bilderböcker och några små leksaker. Möblerna och hela hushål38


let skulle vara kvar i Ruma. Mamma berättade för mig att vi skulle åka till Novi Sad och besöka Mila och Endre. Jag gladde mig åt att få åka tåg. Många gånger hade mamma åkt dit och kommit hem redan samma kväll. Jag förstod inte varför de vuxna var så sorgsna och varför mamma grät när hon låste entrédörren till vårt hus. Inte kunde jag då ana att jag aldrig mer skulle träffa Annica och Fanni, och att jag skulle komma tillbaka till Ruma först efter sextiotvå år. Kvinnan som hade kommit med resetillståndet följde med oss på tågresan. Men när tåget stannade vid gränsen rymde hon med en av våra väskor. Mamma var upprörd, ropade hennes namn och letade igenom hela tåget, men hon var spårlöst försvunnen. Jag hade inte glömt att mina bilderböcker och leksaker hade blivit kvar i morföräldrarnas lägenhet i Zagreb efter att ustasjamännen hade kört ut oss därifrån. Nu satt jag i tågkupén med andra bilderböcker i knäet och höll fast min docka i famnen. På järnvägsstationen i Novi Sad väntade Endres kusin Juliska och hennes man Lajos. Farfar såg dem genom fönstret och ropade. En smal kvinna med hårknut och en tunnhårig, kraftig man kom fram till vår vagn och hjälpte till med att lyfta ner bagaget. Jag hade aldrig tidigare träffat dem men jag minns att Juliska klappade mig på kinden och strök mig över håret. ”Mila och Endre är upptagna”, sade hon till mamma. ”De bad oss att följa Dina och dig till spårvagnshållplatsen. Vi tar med tant Katica och onkel Natan hem till oss.” Vi kom ut på stationstorget. Det var en solig och moln39


och jämrade mig för att det värkte i ena örat, satt mamma på sängkanten och läste Bröderna Grimms Sagor på tyska. Hon läste om Bidrottningen, Kung Trastskägg, Magra Lisa, och många andra sagor. Men sagan om fru Holle var min absoluta favorit. Mamma fick läsa den om och om igen. Fru Holle som bodde i en liten stuga skakade sina bolstrar så grundligt att dunet rök som snöflingor och då snöade det på jorden. Sagans höjdpunkt var när den flitiga flickan hoppade ner i brunnen för att hämta spolen som hon tappat. Då förlorade hon medvetandet, och när hon vaknade upp och blev sig själv igen befann hon sig på en skön äng där solen sken och det fanns tusentals blommor. Jag hade aldrig sett en äng och undrade hur en sådan såg ut. Mamma förklarade: ”På en äng finns inga hus och gator. Där finns det bara grönt gräs, tusentals doftande blommor i olika färger och vackra fjärilar som flyger från den ena blomman till den andra.” Jag drömde om att vara flickan som vaknar på en sådan äng.

54


I tryggheten I Budapest verkade det vid tiden för vår ankomst vara ganska lugnt och betydligt säkrare än i det jugoslaviska, nu ungerskockuperade Novi Sad. Värnpliktiga judiska män hade blivit inkallade men judiska familjer i övrigt hade lämnats i fred. Därför kände vi oss här någorlunda trygga. Mamma började leta efter ett arbete för att kunna försörja oss. Eftersom hon alltid hade varit intresserad av att sy barnkläder svarade hon på en syateljés annons och blev kallad till anställningsintervju. Naturligtvis skulle jag följa med. Vi tog på oss våra bästa kläder och gav oss iväg. Det var inte långt att gå, bara några kvarter från huset där vi bodde. På vägen dit instruerade mig mamma: ”Dinica (lilla Dina), nu måste du uppföra dig som stora duktiga flickor gör. Titta i ögonen när du hälsar och glöm inte att niga.” Vi togs emot av ateljéns ägarinna, en smal gråhårig dam iklädd mörkblå arbetsrock med vit krage. Runt halsen hade hon ett gult måttband som hängde över hennes byst. Min blick fastnade på bröstfickan där knappnålar med huvuden i olika färger satt instuckna. Jag hälsade så som mamma hade sagt och hon strök mig över håret. Vi följde henne in i ett litet rum och satte oss i karmstolar 55


När jag skulle föddas på ett privat sjukhus i Zagreb satt min mormor Roza, morfar Arnold och min pappa i väntrummet. Så snart de hörde mitt första skrik kom de in för att se mig. Pappa omfamnade och kysste mamma, sen tog han försiktigt upp mig, tittade på mig och sa: ”Hon skall heta Mirjam.” Detta var på den tiden ett populärt judiskt namn. Min morbror Ziga, som kom för sent, stod andfådd i dörren och sa: ”Hon skall heta Dina. Jag har alltid önskat att Leas dotter skulle heta Dina.” Han ville att jag skulle få samma namn som dottern till Jakob och Lea i bibeln. Så fick jag mina två namn, Mirjam Dina. Alla i familjen kallade mig Dina för att det var kortare. ”Här i Ungern är det bäst att vi inte kallar dig Dina utan Mirjam som på ungerska är Maria. Det är nästan samma namn”, sa mamma. ”Vi bor ju i Ungern, eller hur?” ”Jag vill inte heta Maria”, protesterade jag och började gråta. ”Jag skall också ta mitt andra namn”, avbröt mamma. ”Istället för Lea skall jag kallas Karolina. Farfar byter också namn. Här i Ungern finns inte namnet Natan.” ”Och farmor då”, undrade jag. ”Hon heter Katica och det är ju ett ungerskt namn”, förklarade mamma. ”Dig skall vi inte kalla Maria, du skall heta Marika, barnen kallas Marika − lilla Maria”, fortsatte hon och tog ett fast grepp om min hand. Min gråt avbröts av ett rasslande ljud. Farfar började öppna det stora paketet. Genom tårarna såg jag först dockans huvud i celluloid. Dockan låg i en papplåda med 74


genomskinligt cellofanlock. Hon blundade och mellan hennes röda läppar syntes ett litet hål. I skenet från lampan skuggades de rosa kinderna av henne långa ögonfransar. Hon var stor som min arm och var klädd i en vacker ljusblå klänning med puffärmar och spetskrage. På fötterna hade hon vita sockor och svarta lackskor med slejf. Farfar tog upp dockan och räckte henne till mig. ”Varsågod, Marika.” Jag stelnade till, tittade på mamma och mötte hennes bedjande blick. Lydigt tog jag dockan från farfar och tackade. Jag höll henne med utsträckta armar och tittade på henne. Med sina stora blåa ögon tittade hon tillbaka på mig. När jag vände henne vågrätt slöt hon ögonen igen och det hördes ett svagt ”klick”. Vågrätt, lodrätt, sova, titta, jag testade flera gånger. Hon kunde röra både armar och ben och vrida på huvudet. Jag satte henne på bordet och släppte taget. Hon satt alldeles själv. Hade mamma och farfar sett vad dockan kunde? Jag tittade på dem och mötte deras avvaktande ansikten. ”Dockan skall heta Dina”, föreslog jag. ”Men Dina är ett judiskt namn och sådana namn måste ändras här i Ungern”, slank det ur mamma. ”Är jag judinna? Är vi judar?” Jag fick panik, mina ögon fylldes med tårar. Mamma och farfar tittade oroligt på varandra och frågade varför jag grät. Snyftande berättade jag för dem att en pojke på kindergarten hade sagt att alla judar skulle bli dödade. ”Men i våra pass står det att vi är kristna, det är det som gäller”, förklarade mamma och tittade mig rakt in i ögonen. ”Du är en stor och duktig flicka”, fortsatte hon. ”Om 75


9789189340428  

38 39 54 55 74 75

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you