9789174991734

Graham Hunter

A Ç R A B #10 LIONEL

M E S S I Så

s e d a p ska ens d l r ä v bästa g a l s l l o fotb

F. C . Barcelona

Graham Hunter

BARÇA Så skapades världens bästa fotbollslag

Översättning Jens Ahlberg Modernista stockholm

1.

Vägen till Wembley »Vi har aldrig fått så mycket stryk.

Barça förtjänar den här segern.

Det här är det bästa laget vi har mött under min tid som manager.« Sir Alex Ferguson

13

Wembley, London, 2 8 maj 2 0 1 1 Sir A lex Ferguson skakar hand med Pep Guardiola; hans kroppsspråk uttrycker erkännande och insikt om att hans Manchester United är slagna, och samtidigt beundran för den enastående seger Barcelona just har vunnit. Éric Abidal, som kämpat sig tillbaka efter en leveroperation och står på planen dryga tre månader tidigare än läkarprognosen utlovat, får armbindeln av Barcelonas lagkapten Carles Puyol och blir tillsagd att ta emot guldpokalen.

Gerard Piqué lyckas locka med sig en udda liten skara med­ konspiratörer till att skära ner målnätet på Wembley.

Hela Barça-truppen och staben håller varandras händer och dansar runt mittcirkeln medan Champions League-pokalen står mitt i cirkeln, insvept i en katalansk flagga, i en hednisk tillbedjan av bucklan med »de stora öronen«.

Oförglömliga ögonblick, för att inte tala om målen av Pedro, Wayne Rooney, Leo Messi och David Villa.

Sedan följer en ström av så gränslös beundran från några av fotbollens allra största namn, att i fråga om genomslagskraft så kan nog eftermälet till detta mästerstycke av Guardiolas otroliga lag också mäta sig med de extraordinära bilder som finalen redan uppvisat. »Vi har aldrig fått så mycket stryk. Barça förtjänar den här segern. Det här är det bästa laget vi har mött under min tid som manager«, säger Ferguson – en man som vunnit över 40 titlar. »De spelar rätt och de trivs med sin fotboll. Man blir verkligen hypnotiserad av deras passningar och vi fick aldrig riktigt koll på Messi. Men det är ju något som många har sagt.«

14

graham hunter

barça

Terry Venables, som har inspirerat sina lag till en och annan prestation på Wembley, och som ledde Barcelona till seger i La Liga och final i Europacupen, sa följande till mig: »United fick ordentligt med spö. De fick sig en läxa – det måste ha varit en mar­­dröm för Fergie. Han kunde bara gå ut och säga: ›De var otro­ liga‹, för Barça inte bara vann, de visade spelets alla möjlig­heter för United. Jag tycker att alla borde ställa sig upp och applådera.« Graeme Souness tillhörde det Liverpool som regerade i slutet av sjuttio- och det tidiga åttiotalet och vann tre Europacuper. »Jag vill påstå att de unga pojkar som är intresserade av fotboll i dag inte bara nu får se den bästa spelaren någonsin [Messi], men en­ ligt min mening dessutom det bästa laget någonsin«, sa han. »De borde titta på varenda inspelning, sätta sig ner och titta på dem varje gång de är på TV, för det här är en unik samling spelare.« Ossie Ardiles, som blev världsmästare med Argentina 1978, var en av de få som före matchen ansåg att Manchester United saknade alla chanser att slå Barcelona. Efteråt sa han: »Ett tag trodde jag att ingen någonsin skulle överträffa Diego Maradona, och inte Pelé heller, men inte längre. Nu skulle jag säga att Lio­ nel Messi kommer att gå till historien som den störste spelaren någonsin, den bäste som någonsin funnits. Dagens Barça är det bästa laget i historien.« Bixente Lizarazu, världsmästare, Europamästare och Champi­ ons League-vinnare, med Frankrike respektive Bayern München, sa följande om Messi: »Om du ser honom i vanliga kläder ser han ut som en liten kille på väg till skolan. Men när du ser honom på planen i shorts får han alla andra spelare att se ut som lärjungar inför sin mästare.« Gary Neville, nyligen pensionerad efter en medaljspäckad karriär i Manchester United: »I kväll steg sju av Barcelonas spelare fram ur klubbens led och de utför något som gör dem ostoppbara«, sa han. »Det går ju inte att komma ifrån, att de är fantastiska och Messi fullständigt lysande – en av de bästa spelarna vi någonsin fått se.«

1 . vä g e n t i l l w e m b l e y

15

»I två decennier har fotboll handlat om vem som är mest atletisk och i bäst fysisk form, och nu har Barcelona återinfört de brasilianska mästarlagens spelstil från forna dagar. Totalfotboll.« Roy Keanes tid som lagkapten i United täcker stora delar av Fergusons strålande välde, och om sagda Barcelona säger han: »Det är det bästa laget jag någonsin sett. De är på en annan nivå och det kanske gör det en aning lättare [att ta för United]. United behöver inte skämmas för i kväll. De råkade bara möta det bästa laget någonsin.« Ottmar Hitzfeld har som tränare lett såväl Borussia Dortmund som Bayern München till segrar i Champions League. »Det här Barcelona är det mest intelligenta laget någonsin«, sa han. »De har en gyllene generation som kommer fortsätta ha ett starkt grepp om Champions League de kommande åren. Jag har ingen aning om när vi kommer få se ett nytt lag med samma tekniska fulländning.« Marcello Lippi, en tränare som vunnit både Champions Lea­ gue och VM, sa: »Det har aldrig tidigare funnits ett lag som spelat såhär i fotbollens historia. Dagens Barcelona visar alla tecken på att vara det starkaste någonsin. Vi betraktar ett unikt fenomen.« För att få ytterligare ljus över själva den historiska kontexten tar vi Just Fontaine, 78 år och fjärde störste målskytt i VMhistorien (13 mål för Frankrike enbart i slutspelet 1958), till nästa vittne: »Inget lag har varit bättre på bollinnehav än det nuvarande Barcelona. Brasilien var storartade 1958 och 1970, Ajax var det när Cruyff var med och så har vi det Madrid som vann Europacupen fem år i rad. Men tekniskt sett har Barcelona nått fulländning. Vad gäller Messi så trodde jag alltid att Pelé var bäst, han lyste för klubben och vann dessutom tre världsmäster­ skap. Di Stéfano var makalös också. Men Messi är överlägsen båda dessa två.«

16

Mestalla, Valencia, 2 0 april 2 0 1 1 Tr e t t i o å t t a dagar tidigare hade detta så suveränt skickliga lag suttit på gräsmattan på Valencias stadion Mestalla, slagna, trötta, arga och mörbultade, medan de såg på när Real Madrid firade sin seger i Copa del Rey. Guardiolas spelare antog det tomma ansiktsuttryck som kän­ netecknar någon som förlorat vid ett avgörande tillfälle. Trötta ögon, den ihåliga blicken, stirrande ut i tomma intet: smärta.

Det var den andra El Clásico på fyra dagar. Barça hade fumlat bort ett övertag och en ledning på 1–0, när Madrid kvitterade till 1–1 i ligamatchen på Bernabéu, och den 20:e förlorade de cupfinalen, tack vare en strålande nick av Cristiano Ronaldo i förlängningen.

Det såg ut som om Barcelona var på väg att ödeläggas av en »perfekt storm«. Det var den första förlusten i en cupfinal under Guardiolas tid och det visade sig bli en tung erfarenhet. Spelarna var trötta, de flesta av dem hade spelat, och vunnit, tre säsonger i följd – även på somrarna. Vad som för andra varit semestertider hade ägnats åt EM 2008, följt av Confederations Cup och VM 2010. Ingen särskilt avslappnande »semester«. De tre senaste säsongerna hemma i Spanien hade Real Madrid varit ständigt hack i häl i jakten på guldet. Att nu förlora såg ut att bli totalt utmattande för Barcelona.

Skulle förlusten undergräva spelarnas moral, självförtroende eller utlösa en våg av trötthet? Laget ställdes inför sin tredje Clá­ sico på en vecka. Det skulle definitivt bli den viktigaste på hela säsongen. Första mötet i Champions Leagues semifinal har alltid framstått som en oerhörd utmaning, och Madrid såg ut att vara

1 . vä g e n t i l l w e m b l e y

17

både mer tävlingslystna och ha det psykologiska övertaget. De ställde Barcelona inför en stor fysisk utmaning och Guardiolas trupp såg inte ut att räcka till.

Resonemanget nere på planen sammanfattas bäst av mitt sam­tal med Emmanuel Adebayor i den mixade zonen – där spelarna möter media – som den här gången låg i källaren på Mestalla. »Mourinho sa åt oss att Barça inte är Robocop«, förkla­ rade Madrid-anfallaren. »De är ett av världens bästa lag, men de är inte mer än mänskliga, de är spelare som vi och det innebär att om vi spelar vår fotboll och pressar ordentligt så måste de göra ett par misstag, de kommer att tappa bollen. Så vi gick på dem som lejon eller tigrar. Det lag som ville vinna mest var Real Madrid och därför vann vi.« De spelare i Barcelona och Madrid som även representerade Spaniens landslag hade antagit en oskriven regel, att oavsett hur hårda matcherna kunde bli mellan dem så skulle ingen av dem svika landslaget. De skulle visa hänsyn, respekt. En överenskom­ melse som går ut på något i stil med att det är tillåtet att tävla till en yttersta gräns, men aldrig bortom den.

Oavsett hur det hade gått till kände några Barça-spelare att gränsen hade överträtts och vänskapen grusats i Copa del Reyfinalen.

Domare Undiano Mallenco blåste 26 frisparkar till Barcelo­ nas fördel och 24 för Madrid, han varnade tre av förlorarna och fem av vinnarna – knappast en skriande ojämlikhet mellan lagen.

Men han var ändå väldigt tillåtande. Álvaro Arbeloa stämplade Villa i första halvlek och Barça blev rasande när Sergio Ramos och Arbeloa genast böjde sig ner tillsammans och bryskt slet upp Villa på fötterna. Vid ett flertal tillfällen gick Madrid för långt, på gränsen till direkt kriminellt, och domaren lät det ske.

Det var en vidunderlig match. Det blev en rad missade ­eller räddade chanser och stolpskott. Iker Casillas och José Pinto gjorde båda några helt sanslösa räddningar.

18

graham hunter

barça

Kvällen avrundades med de bilder som spreds över hela jor­ den, på hur Ramos tappar pokalen när Real Madrids buss åker genom huvudstaden på väg till den traditionella festplatsen, Los Cibeles – och en bucklig pokal som dyker upp under busshjulen.

Det liknade en metafor för hur Barça kände.

Det gick rykten om hur en kombination av otillåtna åtgärder av säkerhetspersonal och en dålig planering av spanska fotbolls­ förbundet gjort att Guardiolas spelare blivit strandsatta ute på planen: Ursinniga tvingades de se på medan Madrid gick upp för att hämta pokalen och ta emot jublet från lyckorusiga fans.

Men det var inte alls sant. Guardiolas nära rådgivare Manel Estiarte blir en av våra främsta guider genom de häpnadsväck­ ande händelser som avslutade säsongen 2010–11. OS-veteran, guldmedaljör och under stora delar av sin karriär världens bäste vattenpolospelare. Han var den förste Guardiola handplockade efter att ha blivit manager för Barça. Estiarte är rådgivare, vän, bollplank, beskyddare – han ser allt men avslöjar mycket lite.

Trots det skulle han erbjuda mig en sällsynt inblick i Barças resa från Mestalla till Wembley. »Det var vi som valde att stanna kvar på planen på Mestalla«, förklarade Estiarte. »2009 hade vi sett hur Manchester United fick lida i Rom, och Athletic Bilbao sitta och gråta på Mestalla efter Copa del Rey [finalen 2009, som Barcelona vann med 4–1]. Vi beundrade deras värdighet och stolthet, och vi bestämde oss för att också stanna kvar på planen om vi förlorade. Det var ingen som tvingade oss.« Tito Vilanova, Guardiolas assistent, berättade för mig: »Det är aldrig kul att förlora, men jag lärde mig väldigt tidigt att man inte alltid kan vinna. Om man vet att man har gjort allt man kunnat och att man haft sina chanser, då accepterar man att det är en del av spelet att förlora. Man visar respekt för det andra laget. Så som vi gjorde på Mestalla.« Gerard Piqué letade upp varenda Madridspelare, skakade hand och gratulerade. »Att förlora finalen var tungt, man vet hur

1 . vä g e n t i l l w e m b l e y

19

många människor man har gjort besvikna och man känner för sina lagkamrater som har gett allt, men ibland blir det ens egen tur att förlora«, påminde han sig. »Jag känner att det här laget är bra nog för att kunna få förlora ibland, bara vi fortsätter visa samma attityd och fortsätter tro på Barcelonas spelstil, som vi gjorde då.« Efter förlusten kände jag att Messi kanske hade backat för djupt när han försökte hitta en omarkerad position utan att Pepe var där och jagade och hängde på honom. Messis vanliga position har fått namnet den »falska nian«, eftersom han börjar som central anfallare men har tillåtelse att röra sig mycket längre ner i jämförelse med den position en vanlig centerforward eller ens en nr 10 skulle hålla sig till. Taktiken provkördes i Sevilla 2008 under Rijkaards ledning, och i och med vinsten 6–2 mot Madrid nådde Messi en formexplosion i sin nya roll. Guardiolas genidrag att låta det bli hans permanenta uppgift har bidragit oerhört till Messis spirande målstatistik sedan katalanen tog över 2008. Men den här gången hade Barças viktigaste spelare ibland fallit tillbaka nästan ända bort till eget straffområde innan han nåddes av en kort pass från Sergio Busquets eller Piqué.

Hade Messi hjälpt Real Madrid? Situationen påminde dess­ utom om hur Mourinhos Inter hade lyckats hålla honom på mattan under båda semifinalerna i Champions League året innan.

Det var frågan jag ställde till Barças tränare, och Guardiola svarade: »Jag har gett Leo i uppdrag att vara mycket mera än en målskytt. Hans uppgift är att vara med i hela spelet. Han ska kunna ta sig till de områden på planen där han själv tycker att han borde vara. Tanken är att han ska delta mycket mer i alla aspekter av spelet än någon som bara står för avsluten, han är en helt avgörande spelare för oss.« I den stunden var jag osäker på om det stämde med vad jag just hade bevittnat under två Clásicos i följd, men det skulle bara dröja en vecka innan Guardiola fick tillfälle att bekräfta sin poäng och skingra mina tvivel.

20

graham hunter

barça

Mourinho både lät och såg utmattad ut efter segern. »Barce­ lona verkade mentalt trötta i andra halvan, de är vana vid att det går mycket bättre«, sa han. »Det finns de som säger att bollinne­ hav är viktigast om man vill spela bra fotboll, men jag tycker att kontringar och att kontrollera ytor också är vad som gör en bra match. Vi anser inte att vi är bättre än Barça bara för att vi vann, och inte att de är sämre för att de förlorade. Alla matcher är olika.« Men en liten diskret anmärkning efter matchen skulle emeller­ tid få extremt stor vikt. Det är mycket möjligt att den kom att forma ödet för en hel säsong.

När något över tjugo minuter återstod av ordinarie matchtid såg det ut som om Pedro hade skjutit ett strålande mål, föranlett av en av de mest fantastiska dribblingar jag någonsin sett Messi eller någon annan göra. Men en tveksam offside på yttern gjorde att målet dömdes bort. Trots att beslutet var ett extremt gränsfall och trots att Barcelonas näthemsida i sitt matchreferat erkände att »domaren Undiano gjorde rätt som underkände målet«, skulle Guardiolas återhållna reaktion efter matchen sätta ordentlig fart på José Mourinhos machiavelliska fantasi.

Guardiola inledde sin presskonferens med att säga: »Grattis till Real Madrid, de gjorde en utmärkt match.« Han vägrade att kritisera domaren, men påpekade att matchen hade avgjorts på små enskildheter. »Ett tvåcentimetersbeslut av en linjedomare med bra sikt dömde bort ett mål av Pedro.« Det var Guardiolas ordagranna formulering. Inget annat. Håll den i minnet en sida eller två.

21

Camp Nou, 23 april 2 0 1 1 , Barcelona – Osasuna F r a m f ö r sig hade de ett minfält, redan innan nästa dust med laget som besegrat dem på Bernabéu.

Guardiolas trupp hade vunnit La Liga de två föregående säsongerna, båda gånger efter en intensiv nagelbitare mot Real Madrid. Ingen var beredd att offra ligaguldet för att öka chan­ serna att nå finalen i Champions League. Bara två gånger tidigare i klubbens historia hade Barça tagit fler än två ligatitlar i följd – och det var med Johan Cruyffs »dream team«. »Det var en period när alla var fysiskt och mentalt utmattade«, minns Vilanova, »men vi hade inte tid att tycka synd om oss själva. Om du är en riktigt bra spelare vet du hur viktigt det är att ta sig samman efter ett nederlag, och det är precis vad våra spelare gjorde.« Det var dags för jornada 33, matchen gick mot Osasuna, Barça ledde ligan med åtta poäng och det var 18 kvar att spela om. Deras ställning överst i tabellen kändes bekväm, men inte säkrad. Guardiola vädjade till fansen att dyka upp och stötta laget.

Dagens citat från presskonferensen löd: »Om några av mina spelare känner sig nere efter förlusten i cupfinalen – ja, i så fall får de satsa ännu mer!« »Mina killar måste klara av det här, det är deras jobb och ansvar«, fortsatte Guardiola. »Är man ledsen kan man skaka av sig det på planen om man bara jobbar hårt och kämpar lite mer.

Om jag ser någon som är det minsta påverkad av förlusten så hamnar han på bänken eller på läktaren.« »Campeones, campeones«, mässade fansen på Camp Nou den

22

graham hunter

barça

söndagen när Osasuna förlorade med 2–0 efter en tämligen haltande prestation. David Villas första mål på tolv matcher och ytterligare ett av Messi (hans 50:e för säsongen) sent i matchen hade motsvarat Guardiolas förväntningar.

Samma kväll befann sig Madrid i Valencia, de besegrade Unai Emerys lag med sex mål och kändes som ett allt större hot inför den hägrande semifinalen i Champions League.

Barça hade 8 poängs försprång med bara 15 kvar att spela om.

Flera månader efteråt medgav Guardiola för oss att matchen mot Osasuna var »förfärlig«, men att de just då bara var tvungna att känna av truppens hälsa. Trötthet, både mental och fysisk, måste tas med i beräkningen inför nästa match. Spelarmoralen kunde lätt gå åt pipan – enbart på grund av utmattning.

23

Madrid, 2 6 april 2 0 1 1 , presskonferens inför Champions League R e a l M a dr i d var först med sin presskonferens, klockan kvart i tre på träningscentret Valdebas nära flygplatsen Barajas. Barce­ lona skulle träna på Santiago Bernabéu (en fördel med tanke på den pågående debatten om underlaget), varpå Javier Mascherano (numer känd som El jefecito, »lillbossen«) och Guardiola skulle hålla presskonferens klockan åtta på kvällen.

Det var den tredje av fyra Clásicos på 16 dagar – stor upp­ ståndelse rådde i media och bland fotbollsfans över hela världen.

När det var dags för Guardiola att tala till pressen var det en två minuter och 27 sekunder lång salva av återhållen ilska och bitterhet han skulle leverera, minst lika noggrant förberedd som alla de andra strategier laget skulle driva igenom under matchen kvällen därpå.

På presskonferensen tidigare samma eftermiddag hade Real Madrids manager begått ett misstag.

Mourinhos fräna utspel mot Guardiola var, i tur och ordning, spydigt, överdrivet, färgstarkt och drypande av sarkasm. Allt handlade om Guardiolas tandlösa kommentar om »tvåcentime­ tersbeslutet« som ledde till att Pedros mål i Copa del Rey-finalen dömdes bort. »Hittills har det alltid funnits två typer av tränare«, började Mourinho med spelad förundran. »Det fåtal som över huvud taget inte pratar om domarbeslut och den väldiga grupp, mig själv inkluderad, som består av dem som bara kritiserar en domare om han begått ett allvarligt misstag. Vi kan inte behärska vår frustration när de gör fel, men vi gratulerar dem när de gör rätt.

24

graham hunter

barça

Men nu har vi plötsligt fått en tredje grupp med bara en med­ lem – Pep! Det är en ny era i fotbollens historia – som kritiserar en domare för att han har gjort rätt!

Förklaringen är det som hände under Guardiolas första ­säsong med Barça, när han fick vara med om domarens skandalösa insats i matchen mot Chelsea under semifinalen i Champions League. Sedan dess har han aldrig varit nöjd när en domare fattar rätt beslut.« Inte ett ord om hur Guardiola gratulerade Madrid till en ärlig vinst, intet om att Guardiola faktiskt inte riktat sig till domarna eller ens antytt att målet var onside enligt honom. Pep Guardio­ las blotta omnämnande av ett offside-mål och en linjeman var tillräckligt för att portugisen skulle få fritt utlopp för sina egna mörka idéer.

Det är Mourinhos åsikt att »spelet börjar i pressrummet ­dagen före avspark«, och hans beräknande uttalanden har vunnit visst gehör. Han måste ha varit så nöjd på vägen ut från konfe­ rensen, där han lämnade världens media stumma av förundran, klappande sig själv på axeln. »Trabalho bem feito«, flinade han antagligen för sig själv. Uppdraget utfört.

Men det skulle visa sig att han underskattat Guardiola. Det som utspelade sig samma kväll i pressrummet på Santiago Berna­ béu var tusen gånger mer spännande.

Guardiola och större delen av laget hade sett Mourinhos eftermiddagskonferens live på TV. Andoni Zubizarreta, Barças sportchef och tränarens formella line manager, hade dessutom varit hans lagkamrat på Cruyffs tid. »Nu mer än någonsin måste vi hålla oss till att prata fotboll«, varnade han Guardiola efter Mourinhos skurkteater.

Den före detta målvakten i Barcelona och Spanien visste att en gräns korsats. Efter två omtumlande Clásicos befann de sig i ett läge där hans manager mycket väl kunde tappa greppet.

Guardiola svarade något för att blidka den forne lagkamraten, men innerst inne hade han fått nog.

1 . vä g e n t i l l w e m b l e y

25

Mascherano var först att tala på presskonferensen och gjorde som vanligt bra ifrån sig, försökte fokusera på fotbollen och und­ vika debatten om underlaget i Madrid. Guardiola gav honom en uppskattande nick och en klapp på ryggen: »Bra jobbat, kamrat«.

Barças tränare behövde ingen annan som gjorde jobbet åt honom, han hade sitt eget finger på avtryckaren.

Sedan började allt rulla i rasande fart. Barças talesperson Chemi Teres valde spelaren med det passande namnet David Bernabéu till att svara på första frågan. Barça är en katalansk klubb, men i stället för de dussintals representanter för katalansk press, radio och TV som hade rest dit, gick den första frågan till en spanjor från en TV-station i Madrid. David hade en tidig deadline och hade varskott journalisterna om det, men det pas­ sade ju också Guardiola. Den föreställning han hade planerat riktade sig mot den spansktalande publiken: rakt på sak, inget skrädande med orden.

Journalisten började: »Jag vet inte om någon har berättat för er vad señor Mourinho sa på presskonferensen i eftermiddags, men jag antecknade delar av det för er skull. Det förvånade honom att ni kritiserat domaren för att han gjorde rätt när han dömde offside på Pedros mål i cupfinalen förra veckan. Han frågade sig till och med hur ni kunde leva med skandalen i semifinalen i Chelsea för två år sedan och om ni har vant er vid att domare favoriserar Barça efter det. Har ni något att svara Mourinho, såhär 24 timmar före den stora matchen?« Följande tal varade i exakt två minuter och 27 sekunder. »Ja, först vill jag hälsa alla god kväll. Eftersom señor Mou­ rinho har valt att säga ›du‹ och kallat mig ›Pep‹ under hela sin konferens kommer jag omtala honom som José i kväll.

Jag vet inte vilken kamera som är hans [i stället för att se på journalisterna stirrar Guardiola in i linsen på TV-kamerorna längst ner i rummet], antagligen allihop.

Kvart i nio i morgon ska vi spela en fotbollsmatch på planen där ute. Utanför planen har han redan vunnit, han har vunnit hela

26

graham hunter

barça

året, hela säsongen och han kommer fortsätta att göra det. Det är med glädje jag tilldelar honom Champions League-pokalen för allt spel utanför planen. Han kan ta den med sig hem och njuta av den med alla sina andra prylar. Själva är vi bara här för att spela. Vi kanske vinner, vi kanske förlorar. I vanliga fall vinner han, som det går att läsa i hans CV. Vi nöjer oss med våra egna smärre segrar, som trots allt verkar orsaka beundran över hela världen och som vi också är väldigt stolta över. Jag skulle kunna ta fram en lista över likvärdiga klagomål, men då skulle vi aldrig bli klara här. Han pratade om Stamford Bridge och jag antar att vi skulle kunna komma med femtioelva klagomål om saken, men vi har inga sekreterare eller ex-domare eller direktörer i staben som kan skriva ner allt vi är missnöjda med. Det enda vi kan göra är alltså att komma dit klockan kvart i nio i morgon och försöka vinna genom att spela den bästa fotbollen vi kan. Här inne är det han som bestämmer, han som vet bäst. Han vet mer än någon annan hur det går till i världen. Jag tänker inte tävla en sekund med honom på den arenan. Jag vill bara påminna honom att vi hängde ihop, han och jag, i fyra år [i FC Barcelona i slutet av nittiotalet]. Han känner mig och jag känner honom. Det räcker för mig. Om han föredrar att tro på vad Florentinos [Pérez] journalistvänner sagt och påstått om vad som hände i Copa del Rey och föredrar att lägga större vikt vid vad de skriver än på vår relation, ja, det är väl kanske inte riktigt fråga om vänskap, men arbetsförhållandet mellan honom och mig då, så har han rätt att göra det. Han kan fortsätta läsa Albert [Einstein, som Mourinho påstår sig citera i tal till sina spelare]. Låt honom göra det om han vill, låt honom läsa vad Florentino Pérez vänner och mediacirkusen i Madrid skriver och dra de slutsatser han själv vill. Jag tänker inte försvara mig mer än en enda sekund. Jag sa att vi förlorade på en ytterst liten detalj – på grund av en skarpögd linjeman som såg vad som hände. På kvällen gratulerade jag Real Madrid till en välförtjänt cupseger på planen, mot ett annat bra lag på planen – det lag jag är stolt över att få träna.

1 . vä g e n t i l l w e m b l e y

27

Så José, jag vet inte vilken kamera som är din [ser mot bortre änden av rummet] men… nu spelar vi.« Det hade legat i luften ett bra tag.

Jag jobbade vid sidan av det spanska laget i VM 2010, och när de väl kammat hem guldmedaljen var Barcelona-delen av laget redan dödströtta på att bolla frågor om Mourinhos ankomst till Spanien.

Allt Mourinho behövde göra var att harkla sig och höja på ögonbrynen inför katalanska media, för att inte tala om resten av Spanien, för att Barças spelare skulle ansättas av frågor om »the Special One«. Min första intervju den säsongen var med Gerard Piqué och min enkla fråga var om han inte redan tröttnat på att höra den mannens namn. »Det är väldigt jobbigt att komma till varje intervju, varje presskonferens, och få frågor om ›honom‹«, svarade Piqué. »Jag förstår att han är ny här och att han är coach för Real Madrid, men det är inte mer med det!

Vi borde tala om oss själva – om Barcelona! Om hur vi ska spela i år, och glömma allt om Real Madrid och Mourinho. Vi vann en hel del respekt och medaljer genom att visa världen hur vi spelar – i år ska vi försöka spela likadant.« Barcelonas spelare hade känt en alltmer bristande respekt från Mourinhos håll, även efter den vidlyftiga segern med 5–0 i november.

Han hävdade att de andra lagen »gav bort« ligasegern åt Bar­celona genom att inte försöka vinna på Camp Nou, utan i stället spela för att minimera förlusten. Mourinho hävdade genom­ gående att Barcelona var kraftigt favoriserade av domarna, och dagen före semifinalen tillade han att Guardiola inte stod ut med en domare som inte gav fördel åt hans lag. Även om Barças spelare till största del följde klubbens order om att inte slå ner på Madrid eller gå i de fällor som Mourinho gillrade åt dem är det krigare vi talar om här, inga hariga stackare.

De hade varit tvungna att svälja sin stolthet ett bra tag, och när

28

graham hunter

barça

Guardiola till sist kände sig personligen kränkt tog han tillfället den kvällen att ge utlopp för lite av den ilska och frustration som hade plågat honom, spelartruppen och staben.

Spelarna var förtjusta. Guardiola hade stuckit hål på varbölden.

Det hjälpte dem att fokusera tankarna på matchen nästa kväll, undvika polemiska kraftmätningar och ilskna konfrontationer.

Estiarte lyfter på locket för oss: »Laget var på väg hem till ­hotellet från träningen när mobiltelefonerna började pipa. Det var mestadels sms i stil med ›nu har chefen verkligen ställt till det‹. Så fort vi kom tillbaka till hotellet själva fick han ett massivt bifall från spelarna. Det var en av de mest speciella kvällarna på tre år.« Men känslan av »kvällen före julafton« slutade inte där. Efter middagen mattades ljusen i lagets samlingsrum. Majoriteten av spelarna väntade sig ännu en av Peps motivationsvideor, även om de vanligtvis hörde till förberedelserna inför matchdagen.

I stället fick de sig en riktig fest – Victor Valdés hade gjort en dvd där han själv imiterade en rad personligheter, både inom Barça-truppen och andra kända spanska fotbollsprofiler.

Lagkamraterna älskade det, Messi, Mascherano och i synner­ het Milito vek sig dubbla av skratt och tog sina egna imitationer på strålande humör.

Men allt handlade inte om att uppvigla spelarna – det fanns en tydlig plan.

Estiarte fortsätter: »Jag säger inte att Pep faktiskt är ett geni, men när det gäller fotboll är han extremt begåvad. Jag går på alla taktikmöten och i början visste jag inte mycket om fotboll. Där står han framför en stor skärm och visar 25 minuters bildmate­ rial. ›Mina herrar‹, säger han, ›det är för att ni alla är samlade här som vi kommer att vinna.‹ När det är slut känns det som om de redan har spelat matchen eftersom instruktionerna är så tydliga.

Pep visar dem motståndarens svagheter och säger: ›Det här är vad som kommer hända här och här‹.

Han säger inte att de ska göra mål på det ena eller andra sättet.

1 . vä g e n t i l l w e m b l e y

29

Snarare: ›Om vi kan öppna upp den här ytan kommer vi förbi utan problem‹.« Utåt visade Guardiola fortfarande att han inte såg någon koppling mellan resultatet i cupfinalen och Barças eventuella förminskade chanser när de återvände till det hårda klimatet på Bernabéu. »Vi närmar oss semifinalen med vetskapen att läget är spänt«, var hans ord. »Allt tycks tala emot oss och vi har väldigt få som stöttar oss. Den allmänna opinionen verkar tro att de kommer vinna, men vi ser oerhört mycket fram emot det, vi är rejält uppeldade och entusiastiska.« Under tiden såg det ut som om Barças kapten, Carles Puyol, började komma i form. Det kändes betydelsefullt. Fram till dess hade Piqué och Puyol spelat 18 matcher tillsammans under säsongen: 15 vinster, 3 oavgjorda och 0 förluster. Faktum är att deras senaste förlust när de startat tillsammans hade varit mot Mourinhos Inter under förra säsongens semifinal i Champions League.

Men 32-åringen skulle behöva ösa ur sig all sin väldiga erfa­ renhet och kämpaglöd. Under resten av säsongen skulle han bara spela fyra gånger på 30 matcher och samtliga 90 minuter endast vid två tillfällen. Båda gångerna var mitt i stridens hetta mot Madrid. Det visade ett otroligt engagemang och mod. Han var inte helt i form och om det handlat om något annat än en Clásico hade han antagligen inte spelat.

Vilanova: »Det är sant. Förmodligen skulle ingen annan kunna åstadkomma det Carles gör. Han förtjänar ett enormt erkännande för att han tog sig igenom en väldigt svår tid och sedan spelade semifinalen mot Madrid nästan utan att ha tränat alls. Vi var inte säkra på om han skulle klara av det eller om skadan skulle ställa till med problem för honom. Det Carles gjorde förra året är något av det största jag sett inom fotbollen. Det var skälet till att vi alla var så ledsna över att han inte kunde inleda finalen.« Nyheten spreds att Wolfgang Stark skulle vara matchens

30

graham hunter

barça

huvuddomare. De i FC Barcelona som ägnar sig åt att tänka över sådant var inte direkt entusiastiska. Tysken hade visat ut Barcelonas Thiago Motta och Javier Saviola i matchen mot Celtic i U EFA-cupen 2003–2004. Och i semifinalen i Champions League hemma mot Chelsea hade Guardiolas spelare känt att han var en domare som tillämpade »nordeuropeiska« regler för kroppskontakt.

Barça hade vunnit endast en av de fem matcher där Stark varit domare.

Matchen skulle alltså inkludera Stark, men också Puyol, plus ett stort antal Barça-fans – antagligen tio gånger så många som på en Clásico i ligan. Men Andrés Iniesta skulle inte sätta sin fot i gräset. En skada snuvade honom på tillfället, alldeles som i semifinalen förra säsongen, när Mourinho och Inter slog ut Barça.

Omen och förebud. Vägen till Wembley kändes lång.

I slutändan blev det en fantastisk kväll.

31

Santiago Bernabéu, 27 april 2 0 1 1 , semifinal, Champions League M o u r i n h o placerade Pepe centralt i ett defensivt mittfält med Lassana Diarra och Xabi Alonso. Hans uppgift var att göra ytterligare en »Terminator« på Messi.

Madrid hade bestämt sig för långt gräs – tre centimeter i stället för bara en centimeter, som Barcelona föredrar. Det är en allvarlig sak för Barça. Snaggat gräs: Bollen smiter i väg med en hockeypucks hastighet, fördelar för snabba, tekniska spelare.

Gräs som fransarna på en countrysångares mockajacka från sjut­ tiotalet: Långsammare boll, högsäsong för stämplingar, trakas­ serier och den hemska, defensiva fotboll som så många tar till för att försöka råda bot på Messi, Iniesta och Xavi. »Det är verkligen trist att det inte finns några regler för gräset«, kommenterade den senare. »Det är 2011 och vi har regler om örhängen, media, tröjor, men inga som gäller gräset, som både kan göra en match så mycket mer underhållande eller i värsta fall ställa till med skador.« Madrid, som blivit europeiska mästare nio gånger, hade bara 26 % bollinnehav på hemmaplan i en Champions Leaguesemifinal. Det berodde delvis på det mötande laget, delvis på Mourinhos strategi.

El País är Spaniens ledande morgontidning – dess profil gent­ emot klubbar är neutral. Ledarskribenten José Sámano uttryckte sig på följande sätt: »Med Pepe vägrade Madrid spela. Utan Pepe kunde de inte spela.

Mourinhos hornstöt var en order till laget att göra upp de här matcherna på den mörka sidan. Han gjorde det nyligen i ligan

32

graham hunter

barça

och så en gång till i går. Ingendera gången gav något resultat, vilket hade varit enda sättet att ursäkta den sortens spel.« ›Utan Pepe‹ anspelar på det röda kort som portugisen drog på sig från Stark, efter en direktspark i knähöjd på Dani Alves, en foul som hade lett till mer än bara en utvisning till och med om den ägt rum i finalen i FA-cupen 1970 mellan Leeds och Chelsea, en match som gick i andan »allt är tillåtet« – läsaren rekommenderas ta en titt på nätet.

Mourinho fick dessutom ett rött kort för att ha hånat domar­ teamet och besvarat domslutet med en sarkastisk applåd.

Utan Pepe på plats för att hålla honom nere kunde Messi löpa fritt. Hans första mål kom när Ibrahim Afellay fick Marcelo att framstå som en stenstaty innan han vek in bollen till Messi som hade tagit sig förbi Xabi Alonso.

Argentinarens andra var ett av de finaste målen i Champions Leagues historia. Efter att Busquets gett honom bollen i närheten av mittlinjen lämnade Messi fyra Madridspelare bakom sig, drog dem efter sig som ett nät i kölvattnet på en fiskebåt, och fullän­ dade raiden genom att placera bollen till vänster om Casillas.

Gordon Strachan, den före detta mittfältaren för Skottland, Aberdeen och Manchester United, som ledde Celtic mot Messi och Barcelona i egenskap av tränare, befann sig på Bernabéu den kvällen och kallade det »ett av de bästa målen vi kommer få se av vad som enligt min uppfattning är den bäste fotbollsspelaren någonsin«.

Tita Vilanova gjorde en skarp anmärkning under mitt samtal med honom. Jag hade betraktat utvisningen av Pepe som av av­ görande vikt. Han hade ett annat perspektiv. »Om Messi dribblar förbi sex spelare kvittar det om motståndarna har tio eller elva man på plan – det som räknas är att han har dribblat förbi sex motspelare.« Det hände mycket mer än så, men det här var de avgörande ögonblicken. Det var inte många som, i stormen och vreden, uppmärksammade det faktum att Guardiola använde åtta spelare

1 . vä g e n t i l l w e m b l e y

33

som tagits fram ur FC Barcelonas ungdomsakademi. Den yngste av dem var den 19-årige reserven Sergio Roberto, som blev den 19:e canterano (spelare som skolats på fotbollsakademin) att få matchdebutera för Guardiola sedan han tog över i juni 2008.

Mindre än tre år och hela 19 nya unga spelare har fått plats i ett lag som redan är fullt av hemskolade talanger. Verkligen anmärkningsvärt.

Tyvärr måste jag notera att publiken utsatte Barcelonas svarta spelare för vedervärdiga rasistkörer. Vänner som var med på Camp Nou veckan därpå rapporterar samma avskyvärdheter där.

Det är en skam för all fotboll, men Spanien gör inte tillräckligt för att stoppa det.

Efter matchen levde Mourinho upp till all den smörja han just åstadkommit på plan. »Por qué?« var frågan han ställde, gång på gång. Varför? Man väntade sig nästan att få se en gnutta fradga rinna ur mungipan. »Om jag skulle säga min åsikt till U EFA och domaren så skulle min karriär ta slut i dag.« Sedan namngav han några domare som han tycktes anklaga för att ha favoriserat Barcelona vid tidigare möten. »Øvrebø, De Bleeckere, Busacca, Frisk, Stark… por qué?« Mourinho hade sammanställt en lista över domslut han upplevde hade varit till Barças fördel – ofta i matcher mot de lag han själv tränat. Tom Henning Øvrebø friade vid flera straff­ situationer för Chelsea i semifinalen i Champions League 2009; Frank De Bleeckere var domaren som utvisade Thiago Motta i Inter följande år på samma skådeplats; Massimo Busacca gav Arsenals Robin van Persie rött kort i slutspelet 2011; incidenten med A ­ nders Frisk ligger så långt bak i tiden som 2005 och här­ rör från ett rött kort mot Chelseas Didier Drogba i en match mot Barça.

Därefter hamnade fokus än en gång på Stark och den seger som just gått till Barça. »Vi kommer spela nästa match utan Pepe, som inte gjorde