1 Det blåste snålt och de grå molnen svepte som skurtrasor över himlen fast det redan var maj. Antti drog den slitna jackan tätare omkring sig och halkade i sina träskor över de våta plattorna framför skolans dörr. Det var dödstyst därinne. Han var sen och fröken kunde komma när som helst. Stod man då inte på två led framför dörren till skolsalen var det inte nådigt. Tveksamt tog han av sig jackan och den stickade mös san. Den skämdes han för. De andra barnen hade tofs i sina mössor, men det tyckte mamma var onödigt att spil la garn på. Det var nog att hon hade stickat mössan till finnpojken! Han kröp ihop och körde händerna i fickorna. I korri doren blåste det i alla fall inte. Han visste att han hade ett stort hål på vänstra armbågen. Det hade han inte vågat visa för mamma. Då hade hon skrikit igen att han åt sina kläder inifrån. Han åt visst inte kläder, han tyckte inte ens att ull luktade gott. Det var så svårt att förstå svensk an. Inte hade han nån att prata med heller, alla tyckte att han var dum. Nu hade han inte ens nån att stå bredvid i ledet längre. Kanske fröken skulle bli arg. Men ingen 4
ville stå bredvid honom. Förut hade han haft Gilbert. Inte för att Gilbert var mycket att ha! Han dreglade jämt och skelade på ena ögat, och han fick alltid skäll av fröken. Han var obildbar, sa hon. Men det sa hon om Antti med, och han som lärt sig läsa innan han började skolan i Finland. Men det var inte så lätt när man knappt förstod vad folk sa. Och det fanns inte något ljus att läsa läxorna vid på kammarn i ladan. Det var klart att det var risk med elden, det förstod han nog. Det var ju därför de hade tagit Gilbert ur skolan och satt honom på uppfostringsanstalt. Han hade lekt med tändstickor i Gustavs lada, sa dom. Man hade nästan tagit honom på bar gärning när han sprang därifrån. Och inte ett ord hade han sagt, bara skrikit och snörvlat och bitit fjärdingsman när han kom för att hämta honom. Mamma och pappa hade varit och sett på brandplats en. Inte bara ladan hade brunnit ner, lagårn och flera ut hus också. Dom pratade om hur det luktat bränt kött ef ter djuren och att handelsman hade lånat en korvvagn av idrottsföreningen och gjort bra affärer med alla nyfikna. Mamma hade med sig ett fönsterglas som smält och vi sade det för honom och sa att han skulle akta sig för att leka med elden. Då hamnade han på anstalt han med. El ler fick åka tillbaka till kriget. Det sista tyckte han inte lät bra. Han hade aldrig rik tigt förlåtit mor att hon sänt honom till Sverige. Sen hade han fått en bror, hade fosterföräldrarna sagt, och det skulle han vara glad för. Fast Antti var inte glad. Mor tyckte nog att han var ful och stygg och det var därför hon skickade honom till Sverige. Han skulle få det så bra, sa hon, bo hos en bonde utan barn och få äta sig mätt varje dag. Pyttsan! När han kom fram väntade bondfrun 5
barn fast hon var så gammal, och hon ville skicka tillbaks honom till Finland. Han är bara till besvär, tyckte hon. Han är bara nio år och vi kan inte ha nån nytta av honom precis. ”Vi väntar väl tills barnet är fött”, sa bonden. ”Det kan ske blir snedresa igen.” Han förstod inte vad snedresa var, men han kunde ju så lite svenska. Det blev inget barn i alla fall då. Och han hade fått stanna och till och med fått säga pappa och mamma. Det gjorde inget, tyckte han. Det var inte det samma som om dom sagt åt honom att säga mor och far. Ändå längtade han på sätt och vis tillbaka till Finland och mor, fastän fyra år hade gått.
* Nu kom fröken hastande över skolgården. Hon såg rik tigt nöjd ut. Inte tog hon honom i örat heller som hon brukade, sa bara ”Sträck på dej, trasbylte!” och petade på hålet på hans armbåge när hon gick förbi. Det var gott att komma in i värmen. Brasan brann i kaminen. Förr hade barnen fått elda själva, men nu var det förbjudet att ha tändstickor och förstoringsglas, för då kunde man lunta. Inget av barnen hade hört talas om att lunta förut. Man fick lära sig så mycket i skolan, om linser och sånt. Fröken hade sagt att glasögon hade linser och sen hade hon bitit sig i läppen, för alla hade tittat på Bettan i handelsbon. Hon hade glasögon, det hade ingen annan i klassen råd med. Det behövdes ju inte heller. Det var inte nyttigt att hänga över böcker och tidningar, det skulle vara för katekesen då. Psalmverserna lärde man sig ju utantill i skolan. Han hade tur som satt mitt i klass rummet, för det spelade ingen roll i vilken ända fröken började förhöra. Han hann lära sig versen ändå, innan 6
fröken kommit till hans plats. Bettan som satt främst vid dörren och Evert som satt främst vid fönstret hade det värst. De måste kunna versen redan när de kom till sko lan. Nån gång började fröken med de bakersta raderna, och då blev det nästan alltid kvarsittning. I dag blev det inte psalmförhör alls. Till och med innan de sjöng ”Din klara sol går åter opp” stod fröken vid kate dern. ”Jag har en glad nyhet åt er, barn”, sa hon. Hon tog av sig glasögonen och putsade dem med näsduken. Faktiskt putsade hon näsan också. Det såg nästan ut som om hon grät. ”Kriget är slut, barn.” Det blev alldeles dödstyst först. Dom tittade osäkert på varandra. Han märkte att alla ville prata, och det fick dom tillåtelse till. Fröken hjälpte till och berättade om dom underbara tider som nu skulle komma. Det dröjde ett tag innan hon upptäckte att han satt och lipade som en unge. Det hade gått bra så länge det bara var tårarna som rann men sen kunde han inte låta bli att snörvla också, han hade ju ingen näsduk. Han drog med den tra siga tröjärmen över ögonen. Alla såg på honom. Fröken också. ”Gråt inte, gosse”, sa hon vänligt. ”Du får nog stanna här i Sverige, ska du se.”
* Det hade börjat regna när Antti var på hemväg. Det kvill rade i bäckarna. Våren var äntligen på väg. Det hade varit en väldigt konstig dag. Först fick dom sjunga länge, inte bara psalmer utan flera av dom glada visorna i frökens sångbok, och sen hade fröken tagit fram kartan över Europa och berättat hur kriget tagit slut och att allting skulle bli bättre. Det hade dom andra barnen 7
pratat om på rasten med, trodde han. Han hade som van ligt dragit sej tillbaka till hörnet vid vedboden. Där bru kade han få vara i fred. Han satt och tittade ut över byn. Han såg hur Evert smet över bygatan till sitt föräldrahem, han ville väl be rätta att kriget var slut för farfar. Det var nog Everts far far som bestämde där fast han var så gammal, över femti var han nog, och det var tur för han var för gammal för att bli inkallad, så det fanns två karlar på gården och en piga. Nu liksom i skolan funderade han på vad han egentli gen ville. Inte för att nån skulle fråga honom, det kunde man inte vänta sej, men om man skulle fråga … Vad ville han då? Han ville hem, förstås. Hemma förstod dom vad han sa och tyckte inte att han var dum i huvudet. Hemma fick han sådan mat som han tyckte om, även om det inte fanns så mycket att äta, men det skulle det bli nu när kri get var slut. Det var säkert inte bara i Sverige som det skulle komma båtar med vad man behövde, som fröken hade sagt att det skulle göra. Men värst var att hemma inte längre fanns. Antti hade bott i Karelen, men där fanns ryssarna numera. Han viss te redan innan mamma visade honom hur smält glas såg ut, för han hade sett när deras gård brann. Sen hade mor flytt med honom till Helsinki. Hon hade varit tung i kroppen och gråtit mycket och visste inte var far var. Och sen hade hon skickat över honom till Sverige. Om han blev hemskickad till Finland hade han nog ingenstans att ta vägen, nu när mor inte ville ha honom längre. Fröken trodde att han skulle få stanna i Sverige, men det var väl ingen som ville ha honom här heller, inte mamma i alla fall. Hon hade fått en liten unge nu och sa 8
att han tittade så styggt på lillan och brukade säga åt ho nom att gå opp till sitt på kammarn, så snart arbetet var slut och de hade ätit. Fast pappa sa att lite nytta hade de allt av honom. Han var visserligen obildbar, men han såg ut att bli stark och då kunde han stanna vid gården som dräng. Redan nu gjorde han nästan skäl för maten. När Antti kom hem från skolan satt mamma och pappa vid kaffebordet och diskuterade hans framtid. De hade riktigt bönkaffe och vetebullar framme. Han lyste upp när han också fick en bulle men mulnade när han långsamt förstod att det var honom de resonerade om. ”Det är väl bra att ha en lilldräng”, tyckte pappa. ”Och han håller sej ju på kammarn där ovanpå ladan. Inte äter han oss ur huset heller.” Han var rädd att äta för mycket. Då kunde han bli hem skickad till kriget och till mor som inte ville ha honom längre. ”Konstigt att han är så orenlig av sej”, sa mamma. ”Det brukar inte finnar vara annars har jag hört. Dom brukar vara renliga och flitiga, men det kanske inte gäller alla.” ”Han har väl dåligt blod”, sa pappa. ”Manfolken är svå ra på att slåss och dra kniv, och dom super ju nåt rent förskräckligt. Men vi får hålla honom i Herrans tukt och förmaning. En tid till i alla fall, tills vi vet hur det blir.” ”Vi behöver inte förhasta oss. Än så länge kan nog inte mor hans ta hand om honom, änka med barn som hon är. Ingen vet hur hon försörjer sej precis. Det är nog som du säger att han har dåligt blod. Gå ut och rykta hästarna, du Antti, det hinner du med före maten. Och ta på dej blåbyxorna, så du inte sliter på skolkläderna.” Han hade förstått en hel del av vad de sa. Han förstod mycket mer än han kunde prata. Han var rädd för att folk skulle skratta åt honom när han sa kanse i stället för kan 9
ske och använde finska ord. Man skulle inte säga pojkar utan gossar, det borde han begripa. Så sa dom ju i skolan. Men det var ett ord han funderade över. Han vände sig till gammelpigan som var på väg till mjölkningen. ”Vad betyder änka?” Gumman fräste ilsket åt honom. ”Vem är det som sagt att han ska göra narr av gammalt folk? Det är fjorton år så visst som en dag sen karln min gick bort, så det ska han inte göra sej dum med, så efter bliven han är.” Ännu mer förvirrad fortsatte han mot stallet. Vad kunde det betyda att mor var änka? Varför trodde Greta att han gjorde narr av henne? Vad betydde efterbliven? Och hur skulle det gå med honom nu, när han inte hörde hemma nånstans. Vid kvällsmaten fick han skällning för att han hade re tat Greta. Lyckligtvis blev han snabbt bortglömd. Samta let gick över till vad man skulle kunna göra nu när kriget var slut. Troligen blev det en hel del folk som kom till baka. Kanske flykten från landsbygden skulle vara över? I vilket fall som helst borde det gå att få arbetskraft till de nödvändiga reparationerna både i lagården och i bo ningshuset. ”Lagårn är egentligen inte mycket att göra ve ’”, sa pap pa. ”Den är murken hela skiten. Jag skulle inte varit led sen om den där Gilbert hade tuttat på här också. Synd på kräken förstås, men försäkringen föll ju ut. Då hade man kunnat bygga nytt och fint, men nu får vi låta snickarn titta på vad vi kan rå med. Vi får väl ta det lite omsänder. Ladan river vi hur som helst. Nu kanske vi kan få lite karlhjälp när dom muckar.” Han blev alldeles kall. Skulle dom riva ladan? Var skul le han då sova i fortsättningen? 10
2 På morgonen under psalmen blev Evert vit i ansiktet och bara damp. Fröken rusade till från tramporgeln och alla barnen samlades runt honom och glodde. Utom Antti. Han hade sett folk svimma förut. Han rusade ut i kor ridoren utan att be om lov först och hämtade en skopa vatten från kranen vid vasken. Sen knuffade han sig fram till Evert och slängde vattnet i ansiktet på honom. Håret blev vått men han frustade till och såg sig förvirrat om kring. ”Sätt er, barn”, skrek fröken. ”Han kan ju inte andas. Torka upp vattnet, Antti! Se vad du ställt till! Vad är det, Evert? Var har du ont någonstans?” Fröken vimsade runt. Antti letade efter en skurtrasa. De andra barnen stod kvar och ville inte mista sina fina utsiktspunkter i dramat. Men Evert torkade sig med är men över ansiktet och sa: ”Det brinner hemma.” Evert höll nästan på att bli nertrampad. Hans föräldra gård låg bara tvärsöver vägen, och nu kunde alla se vad han redan sett, flammor och rökmoln som steg upp bak om boningshuset. 11
”Sitt ner i bänkarna”, röt fröken. ”Jag måste kalla på brandkårn.” Men redan innan han såg henne vika om hörnet mot lärarbostaden och telefonen, hördes det sirener på vägen och inte en unge satt i bänken utom handlarns lydiga Bettan. De flesta andra hängde kvar på fönsterplats. Evert kravlade sig upp på fötter och sa till Antti: ”Kom med! Skynda dej!” Tveksamt följde han Evert i spåren. Han hade kanske missuppfattat vad fröken sagt. De sprang båda över gatan till gården där ganska mycket folk började samlas. Det var lagårn som brann. I hettan och röken som stack i näsan såg de hur Everts farfar kämpade med att få ut de bångstyriga djuren som sökte sig tillbaka till vad de trodde vara tryggheten i lagårn. Han hade gjort en lasso av ett rep och hade lyckats få den över hornen på skäll kon. Nu drog han och slet för att få över henne till ängen bredvid. Hon stretade emot och råmade förtvivlat. De andra korna som han hade lossat från klavarna trängdes i dörröppningen, somliga på väg in, andra ut. Everts pappa var inte där. Han hjälpte brandmännen att lägga ut slangarna till ån nedanför. En slang hade de fått upp på halmtaket och Evert började trampa på spru tans pedal för att väta ner det så gott det gick. I knastret från elden hördes knappast de svaga skriken från späd kalven i kätten. Inga vuxna fanns i närheten. Antti såg hur korna ville in, särskilt kalvens mamma. Han grep ett järnspett på lagårdsplan och ställde sig i dörren och motade dem när de ville in. Han slog dem på mularna och undvek de hotande hornen. Hela tiden hörde han de förtvivlade ljuden från kalven och kände den våldsamma hettan från elden som knastrade bakom honom. Det var nog inne i lagårn som den hade börjat. 12
Det finska krigsbarnet Antti bär på svåra upplevelser när han kommer till Öland och en kärlekslös familj. Byn är ovan vid nykomlingar och när lagårdar tar eld blir Antti den självfallne mordbrännaren, trots att han räddar kor och grisar från att bli innebrända. Under sin utredning möter länsman en härva av skvaller, fördomar och misstänksamhet, innan han till sist lyckas få fast de skyldiga. Barbro Törnered har med sin korta roman Finnpojken skapat en berättelse om brott och en rad oförglömliga personligheter, både vuxna och barn. Finnpojken skildrar utsatthet i en trakt och tid där rörligheten inte var så stor.
Barbro Törnered tillbringade större delen av sin uppväxt på Öland och bor nu i Alingsås. Hon har varit lärare i svenska, studierektor och politiskt aktiv som oppositionsråd i Katrineholm. Finnpojken är hennes andra roman.
Boken kan beställas från bokhandlare eller direkt på www.bokverket.com/finnpojken/