min egen historia. Men nu är det verkligen min egen historia som kommit i dagen igen. Det var som en plötslig kyss i nacken. Som att stiga till ytan efter att ha simmat länge under vatten. Som att skakas till liv. Jag vet inte vad jag önskar eller vad jag vågar hoppas på. Bara en sak vet jag, lilla tiger: Att jag brinner, för dig. Fortfarande. Polisen har inte ringt mig. Jag undrar om de kommer att höra av sig. Inte för att jag skulle ha något nytt att berätta. Allt som kan intressera dem är sagt och upprepat många gånger – utan som en god gärning, för att låta mig veta före alla andra. Varför de nu skulle göra något sådant. Antagligen är jag bortglömd. Utsuddad ur den här historien så när som på några gamla förhörsprotokoll. Det är få som minns. Mamma och pappa förstås. De vill mata glömskan och vi pratar därför sällan om det som var. Kanske klasskamraterna. De tänker nog inte på det särskilt ofta. Deras ansikten har för länge sedan slutit sig och blivit blanka igen. Nej, de lever andra, glömska liv nu. Fröken Johansen-Ros skulle minnas om hon inte varit borta. Jag såg hennes dödsannons för några år sedan. Eriks systrar, de minns förstås, och Marcus familj. Och Catrin, naturligtvis, Catrin.
* Man tror att man ska glömma. Det gör man inte. Man tror att något kan försvinna, men allt kommer igen, förr 6