9789100126889

skuggl a nd

skuggland jonas brun

albert bonniers fรถrl ag

Av Jonas Brun har tidigare utgivits på Albert Bonniers Förlag: Den andra tiden 2004 Ett barn hos gud/Det här är platsen 2006 Det amfibiska hjärtat 2009

På annat förlag: Vindtunnel 2010

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012688-9 Copyright © Jonas Brun 2012 ScandBook AB, Falun 2012

Jag läste om fyndet i tidningen nu på morgonen. Man schaktade ut en backe nära villakvarteren för att förlänga Vindängsvägen upp mot koloniområdet, genom ett av de många små skogspartierna – när grävskopan stötte på resterna av en människa, djupt begravd nedanför ett av de stora flyttblocken.

Artikeln är kort. Allt som står är att kroppen ännu inte är identifierad och att den måste ha legat länge i jorden, så länge att mjukdelarna är borta och bara benen kvar.

Man misstänker att det rör sig om en av de två pojkar som bodde i närheten av fyndplatsen och som försvann i början av nittiotalet. Polisen hoppas att jämförelser med tandkort ska kunna visa vems kropp det är man har funnit.

Jag läste artikeln igen och så en gång till. Sedan klippte jag ut den.

Jag lade den bland de andra artiklar jag klippt ut ur tidningen och sparat. Jag har samlat och sparat på artiklar och historier ända sedan vi lämnade huset och villakvarteren, Vindängsvägen och Hasseluddsvägen och alla andra vägar där. Jag har samlat berättelser som slagit an i mig, grumliga speglingar som haft en eller annan likhet med 5

min egen historia. Men nu är det verkligen min egen historia som kommit i dagen igen. Det var som en plötslig kyss i nacken. Som att stiga till ytan efter att ha simmat länge under vatten. Som att skakas till liv.

Jag vet inte vad jag önskar eller vad jag vågar hoppas på.

Bara en sak vet jag, lilla tiger: Att jag brinner, för dig. Fortfarande.

Polisen har inte ringt mig. Jag undrar om de kommer att höra av sig. Inte för att jag skulle ha något nytt att berätta. Allt som kan intressera dem är sagt och upprepat många gånger – utan som en god gärning, för att låta mig veta före alla andra. Varför de nu skulle göra något sådant. Antagligen är jag bortglömd. Utsuddad ur den här historien så när som på några gamla förhörsprotokoll.

Det är få som minns. Mamma och pappa förstås. De vill mata glömskan och vi pratar därför sällan om det som var. Kanske klasskamraterna. De tänker nog inte på det särskilt ofta. Deras ansikten har för länge sedan slutit sig och blivit blanka igen. Nej, de lever andra, glömska liv nu. Fröken Johansen-Ros skulle minnas om hon inte varit borta. Jag såg hennes dödsannons för några år sedan.

Eriks systrar, de minns förstås, och Marcus familj. Och Catrin, naturligtvis, Catrin.

* Man tror att man ska glömma. Det gör man inte. Man tror att något kan försvinna, men allt kommer igen, förr 6

eller senare – för ingenting kan upplösas, ingenting kan bli till intet, egentligen.

Det enda som kan ske är att något ändrar sin form.

Det finns svarta hål, stygn rätt genom universum.

Punkter av en så koncentrerad täthet i materien att det som hamnar för nära det svarta hålet aldrig kan ta sig loss ur dess grepp och därför måste falla och falla i evighet. Förlora sig själv och bli till endast rörelse, till ren gravitation.

I minnet finns liknande platser, också de en sorts svarta hål som aldrig släpper en ifrån sig. Det är oftast under barndomen de uppkommer. Och när man snuddar vid dessa inre magnetiska mörkerområden tippar man oundvikligen över. Man ändrar sin form. Blir till bara fall mot det bottenlösa hålets mitt. Det är fruktansvärt att man aldrig mer får vara barn. Det är lika fruktansvärt att för alltid förbli ett barn.

* Jag ska börja min historia nu, den som gått i dagen. Jag börjar i februari. Jag och Erik. Vi är på väg till snowracerbacken. Det är ett år kvar. Februari till februari. Det är en av de där blöta vinterdagarna när temperaturen plötsligt häver sig över noll och världen löser upp sig i droppande smältvatten och grå dimma som stiger ur marken och klär in allt i sin mjuka och kalla ogästvänlighet. Vi drog snowracern efter oss längs de grusiga gångvägarna mellan husen, den hackade och skrapade sig fram på sina 7

klumpiga och slitna plastmedar. Då och då snörvlade Erik till, högt och ljudligt drog han upp snoret i näsan. Någon gång hade Catrin sagt att man inte skulle snyta sig så ofta, för då kunde snoret pressas in i bihålorna och man skulle få inflammationer som steg upp i hjärnan. Därför gick Erik genom vintrarna med en lätt droppande näsa och lät igenslammad varje gång han andades. Jag tänkte nog inte särskilt på det. Jag hade hört det många gånger, jag var van. Nu är det plötsligt så tydligt för mig igen: det där ljudet av snor som drogs fram och tillbaka i hans näsgångar så fort det blev kallt. Lika hemtrevligt och självklart som det snabbt bortglömda vindtjutet genom skorstenspiporna i ett gammalt hus.

Vi är på väg till backen. Snowracern var Eriks, han hade fått den i julklapp några år tidigare. Den hade kommit i ett paket från Ambassadpappan. Jag undrar om barnen i Sydkorea verkligen åkte snowracer, jag visste inte om det någonsin snöade där. Kanske hade Ambassadpappan specialbeställt den på något vis. Det hade varit likt honom att göra en sådan sak, onödig och storslagen.

Vintern innan hade varit kall och klar och backarna perfekta. Inte den här. Den var motsatt, bara slask och genomsur. Och idag var det söndag. Fönstren i villakvarteret brann av ljus, av kvarglömda elektriska adventsljusstakar och av flackande eldsken från brasor i öppna spisar i vardagsrum. Jag försökte gå så att vi höll oss så långt från fönstren som möjligt, hoppades att ingen skulle se oss med snowracern. Särskilt inte någon från skolan. Det hade varit nästan lika pinsamt att bli påkommen med 8

snowracern som med fingret uppe i näsan, rotande efter en snorkråka.

Eriks huvud guppade en liten bit ovanför mitt, han var några centimeter längre än jag. Tonårstillväxten hade inte hunnit komma igång ordentligt ännu, men de där centimetrarna och de något breddade axlarna visade att han tjuvstartat och skulle hinna före mig. Det var inget vi pratade om och antagligen hade Erik inte ens reflekterat över saken, på samma vis som så mycket som var av yttersta vikt för många andra tycktes gå honom helt förbi. Vi var elva år. Tiden för snowracers höll snabbt på att rinna ut. På den senaste klassfesten hade David T och Lisa-Marie stängt in sig i en garderob och ingen hade fått veta vad som hänt där inne. De hade haft röda kinder när de kom ut, fnissande. Blickarna de gav varandra efteråt, visserligen barnsliga fortfarande men på ett nytt sätt, menade att vara vuxna. Nådde inte fram riktigt ännu, var inte riktigt på riktigt. Men snart.

Och idag var det söndag. Vi hade tittat på teve. Vi hade byggt Lego. Vi hade ätit lunch. Vi hade haft tråkigt i många timmar redan medan mörkret sänkte sig över villakvarteren och söndagskänslan välvde sig allt tyngre över oss, gjorde allting försent och omöjligt.

Det hade varit Eriks idé att vi skulle gå till backen. Jag hade protesterat först, men det var inte särskilt svårt för honom att övertala mig. För det fanns helt enkelt ingenting annat att göra den här eftermiddagen, ingenting alls.

Vi tog på oss ytterkläderna och gick ut ur mitt hus, över uteplatsen, in i den lilla skogsdungen, vidare in i träd­ 9

gården på baksidan av Eriks hus, genom källaringången och in i förrådet där snowracern hängde på sin krok och där den hängt ända sedan förra vintern. Det gnisslade när vi vred på ratten, Erik hämtade cykeloljan och hällde några droppar i rattstångsfästet och då löpte den fint.

Vi hade tur. Backen var lika folktom som vägen dit.

Inte ens några småbarn. Alla var väl redan hemma och åt middag. Vi gick upp till skogskanten på toppen, såg ut på det översnöade fältet, de rangliga fotbollsmålen som stack upp ur snön, längre bort några glesa träd och sedan husen med sina tända fönster, spöklikt halvsynliga i diset. »Ska vi köra samtidigt?« frågade jag.

Många års snowracerkörande hade lärt oss att den dubbla tyngden av två personer gav högre fart. Det gjorde också snowracern svårare att styra och ökade risken att köra fast i snön. Eller att välta. Vi visste förstås redan hur det skulle gå. Vi satte oss, Erik först och jag bakom. Jag höll om hans midja. Och vi sparkade loss. Vi hann inte långt innan snowracern krängde och slirade av den isiga uppkörda banan i mitten av backen och ut i lössnön. Farten var så hög att vi slog runt, skrikande och skrattande krängde och famlade vi efter fäste under raset ner och landade i en snödriva.

Vi reste oss upp och jag borstade bort den geggiga blötsnön som klibbat fast överallt och som genast börjat tränga in genom jeansen. Erik stod lutad över snowracern, som han vänt upp och ner, fundersam och obekymrad om snökockorna som smälte på hans byxor.

10

»Man kanske kunde lägga på någon sorts valla«, sa han och drog med handen längs plastmedarna. »Så att det går lättare för den. Och så kan vi få bättre fart.« Vi är kvar vid backen en bra stund. Vi gör några fler åk, både ensamma och tillsammans. Kylan och vätan går ända in i långkalsonger och strumpor. Mörkret lägger sig. Snart måste vi gå hem. Jag tror att vi går till Erik, till hans rum i källaren. Vi ställer tillbaka snowracern i förrådet. Sedan slår vi på datorn och spelar något spel, kanske det nya som Ambassadpappan skickat till honom, Flood, där man spelar en liten grön gubbe som klättrar omkring i en kloak. Kanske sveper vi in benen i filtar från Eriks säng för att bli varma. Kanske stannar jag där hela kvällen.

Kanske kommer jag inte hem förrän just före läggdags.

Jag minns inte. Det var bara en av många kvällar, en av hundratals, tusentals.

* En sträcka definieras som ett avstånd mellan två bestämda punkter, liksom ett fågelsträck alltid är på väg mellan två platser: en start och ett mål – en stråle däremot är något som inte har mer än en utgångspunkt. Strålen har en början men inget slut och därför pekar den alltid rakt ut i oändligheten.

* 11

De sprang. De såg sig inte om. De sprang tillsammans och de sprang under de snötyngda grenarna och snön föll omkring dem. Jag hörde bara bilen, det var allt, jag såg den aldrig, men jag hörde motorn, rivstarten, jag hörde och hörde, inget såg jag, utom de snart försvunna spåren i snön. Den blåste in och föll så lätt och vitt och tyst, mellan hans hus och mitt hus, så tjock och tät att den fyllde hela blickfånget och det var som att sluta ögonen, en fin söm av snö som höll ögonlocken samman. Och när snösömmen smält bort och jag kunde öppna ögonen och se igen var de försvunna. Det var den sista scenen. Det var den första.

Det var en förtrollning. Det var ett magiskt trick. Det var bara en blinkning, och så borta! Och jag väntade – som efter alla trolleritrick – på att världen nu skulle återställas till det vanliga, som den var – innan – att den itusågade damen skulle fogas samman, myntet uppenbara sig igen, det utvalda kortet plockas fram ur leken, duvan återvända in i hatten. Det skedde aldrig. De bara fortsatte springa, rakt in i snön, rakt ut i evigheten. Och jag var den som såg dem. Den ende att bevittna tricket. Den ende som kan intyga dess äkthet.

* I drömmen finns snön och bilen. I drömmen springer jag också i snön, precis som det var, men där – i drömmen – hinner jag ut på gatan, hinner jag se den – bilen, den som är blodröd när jag drömmer den. Erik sitter i baksätet, jag kan se konturen av hans ljusa nacke genom bakrutan. Jag 12

kan inte göra någonting. Jag står stelfrusen och bilen kör bort. Inte snabbt alls, utan långsamt, obevekligt långsamt tar den Erik med sig in i den bländande mörka natten och jag står ensam kvar.

* Den här historien är en stråle. Den har en startpunkt, inget mer, en början varifrån den pekar ut i evigheten, ut i ett ingenting. Jag vill att den ska nå fram nu. Falla färdigt, slå i marken, få ett slut. Jag vill ta tag längst bak i fågelsträcket och föras till den plats där svaren finns.

Det är därför jag skriver detta: för att jag hoppas göra strålen till en sträcka. För att lägga pusslet och föra allt till handlingarna. För att till sist få skaka den här historien av mig och bli fri.

i drömhus

Jag skulle kunna börja historien om mig och Erik på många andra sätt än i backen med snowracern. Jag skulle kunna börja i en bild, ett fotografi. Det föreställer Erik när han var åtta år. På bilden håller han en spräcklig tiger­ unge i famnen, lika luddig och mjuk som ett gosedjur.

Tigerungen gäspar, vilket gör den extra näpen, och den sträcker fram en liten, liten rosa tunga mellan tänderna, som – fastän de fortfarande bara är små som nubb – redan ser ut att vara sylvassa.

Erik har lugg ner i pannan, en tunn, röd jacka knäppt upp i halsen och han ser ner, bort ur bilden. Han håller den lilla tigern tafatt, som den som plötsligt fått ansvar för ett nyfött barn och inte riktigt vet hur man ska bära det, som är han rädd att den ska gå sönder. I bakgrunden syns ett solbränt, skäggstubbigt ansikte: Ambassadpappan. Han är ur fokus, bara ögonvitorna lyser tydligt fram ur dunklet bakom pojken.

Fotografiet är taget i ett avskiljt rum på Seouls zoo. Ambassadpappan hade ordnat tillträde dit genom sina kontakter, en specialvisning av djurparkens nyfödda ögon17

sten. Jag har kvar fotografiet, ett av få från den tiden.

Det ligger här framför mig nu när jag skriver. Det är fortfarande tydligt vad det föreställer, även om hörnen vikts och färgerna är blekta och urvattnade, som färgfotografier blir av tid.

Jag fick fotografiet av Erik när han visade bilderna från sin resa till Sydkorea. Han hade varit borta nästan hela sommaren mellan andra och tredje klass. Jag hade väntat otåligt på att han skulle komma tillbaka, gått genom de trista dagarna utan att ha något att göra. Jag fick fotot för att jag bad om det och jag frågade efter det för att det var något oerhört för mig – detta att hålla en tiger som om det vore en katt eller en leksak. För Erik var det inte något särskilt, han var van vid Ambassadpappans infall, att bli bortskämd på spektakulära vis. Jag såg på tigerbilden både med avundsjuka och beundran och jag såg på den på samma sätt som jag såg på Ambassadpappan – något särskilt och magiskt som hörde hemma i en film eller i en saga mer än i verkligheten. Jag hade aldrig träffat Ambassadpappan. Det närmaste jag kommit honom var hans paket. De anlände ungefär en gång i månaden och var täckta av stämplar och frimärken. Oftast kom de från Seoul, där Ambassadpappan bodde, ibland kom de från Taipei eller Hongkong eller Tokyo eller någon annan av alla de städer där människorna hade sneda ögon, rakt svart hår och åt ris med pinnar. Städer som Ambassadpappan snuddade vid med sina fötter, där han landat för en kort stund och hämtat andan för att sedan snabbt rusa vidare på sin eviga färd. Och paketen innehöll alltid nya 18

fantastiska saker som Ambassadpappan samlat på sig: det var dataspel och digitalklockor, det var blinkande robotar och radiostyrda bilar, det var uppdragbara fiskar och kassettband, det var kemiskt blå karameller och sockrade marmeladbitar, det var bulliga illgula freestyles och flytande radioapparater.

Jag förstod aldrig exakt vad Ambassadpappan jobbade med. Jag frågade Erik flera gånger och svaret gjorde mig inte klokare. Kanske visste Erik inte riktigt han heller.

Det var bara ett ord: ambassadtjänsteman. Ett av de där abstrakta vuxenyrkena, som civilingenjör eller process­ operatör, beteckningar på vuxna som gjorde ospecificerade vuxensaker som bokföring eller inventering eller, som i Ambassadpappans fall: att underhålla handelsförbindelser. I praktiken verkade det som att Ambassadpappans främsta sysselsättning var att flyga kors och tvärs över Östasien och köpa presenter åt sina barn.

Medan vi öppnade paketen, rev oss genom de tjocka lagren av kartong, bubbelplast, tejp och frigolit sa jag saker som: »Var har din pappa köpt det här?«, »Din pappa är så himla schyst«, »Vart ska han åka nu?«, för att få veta mer om honom. Erik nappade inte på krokarna. Ambassadpappan förblev något jag inte fick tillgång till och det gjorde mig än mer säker på att han var full av spännande hemligheter. Därför måste jag fråga och fråga fastän jag aldrig fick några ordentliga svar. Det hände att jag tjatade så mycket att Erik la fingret över munnen: Sch, tecknet för tystnad. Att orden gått över en gräns. Ambassadpappan var bara hans. Catrin däremot var han villig att dela med 19

sig av. För att hon var så självklar för honom att han aldrig tänkte på henne som något särskilt? Eller för att det helt enkelt fanns mer av henne att ge bort? Ett överflöd som kunde skapa generositet, inte brist – som med Ambassadpappan. En brist som fick Erik att snåla och bevaka honom som en guldåder.

* I källarrummet kunde tiden stå stilla. De stora systrarnas avlägsna ljud. Lego-bitarna som fogades samman av våra händer. Erik hade ett medfött ordningssinne som övriga i hans familj saknade (systrarna tycktes alltid sprida nagelfilar och hårnålar omkring sig och efter Catrin löpte ett tunt jämnt spår av cigarettaska). När resten av huset oftast såg ut som att kriget kommit, var Eriks rum möjligen lite dammigt. Till och med sitt Lego lyckades han hålla inom fasta ramar på mattan, till skillnad från mitt, det fick ben och tog sig långt bort från mitt rum och in i dammsugaren som – när man hörde det där särskilda klirret som uppstår i ett dammsugarrör när den slukar en Lego-bit – måste bändas upp och påsen rotas igenom tills man återfann den grådammiga plastbiten, längst inne i dammsugarpåsens ljumma och mjukt ludna djup. Sådant hände aldrig hemma hos Erik.

Det var som om den där ordningen, det välstädade, sträckte sig ut från Erik själv, något han alltid bar med sig, något som liksom sken om honom. Nej. Inte något överdrivet eller pedantiskt, det skulle jag inte säga. Sna20

rare något lugnt och lillgammalt. Han hade lätt att lära sig, lätt för att förstå. Samtidigt som han var omöjlig att förändra, opåverkbar. Han var alltid steget före. Eller efter. Beroende på hur man betraktar saken.

Jag försökte få honom att tona ner det i skolan, få honom att inse att det var bra att inte alltid räcka upp handen – även om man visste svaret på frågan – att inte säga allt som föll en in, men att det inte heller var bra att vara så tyst att man inte svarade på tilltal. Att inte göra sig så tydlig, inte sticka ut – för att saker och ting kunde bli enklare då, livet lite lättare att leva. Jag tror aldrig att han riktigt förstod vad jag menade.

* Förutom en liten spegel hade Erik en enda sak på väggen i sitt rum: en affisch föreställande Michael Jackson. ­Affischen sken mot den aprikosfärgade vävtapeten, den satt bakom glas och ram, som en riktig tavla. Inte som hans systrars slarviga posters, klippta ur tidningar och uppnålade direkt på väggen med mittuppslagets vik­ märken rätt över ansiktet på rockstjärnor med sönderblonderade pudelhår.

Vi hade lyssnat på Michael Jackson så mycket och han hade tittat ner på oss från väggen så länge att han var som att äta eller klä på sig, något lika vardagligt och självklart. Eller kanske mer som ett starkt ljus som lyst så över oss att vi vant oss vid det, ett ljus som ändå bländar när man ser rakt mot det. Som solen. Alltid där, varje 21

dag – och fortsatt outgrundlig. Lika förtrollande som den är förbrännande.

Vi visste saker om MJ. Vi visste att han bodde på en plats som hette Neverland där han hade ett eget zoo och en egen bergochdalbana. Vi visste att han uppfunnit det magiskt långsamma baklängessteget, den glidande utomjordiska rörelsen som hette Moonwalk. Vi visste att han var världens största popstjärna (vilket var logiskt eftersom han också var världens bästa popstjärna).

Vi hade läst om hans barndom: om den fattiga familjen, de många syskonen, om den stränge pappan med sin läderrem, den sjukliga mamman. Det var början på en skimrande Hollywoodsaga: de bodde i ett skjul och de var skräp, behandlades som skräp. De hade ingenting utom sina röster och sin dans. Hur de övade och övade tills de sjöng och dansade guld, sjöng sig upp på alla världens scener, sjöng sig högt nog för att snudda vid stjärnorna. Sjöng ihop mer pengar än någon i familjen kunnat drömma om. Och den som sjöng ljusast och vackrast och dansade bäst var alltid Michael. Han som – fastän han var minst och fått mest stryk – skulle höja sig ovanför sina bröder, ensam slungas ut över världen som ett fyrverkeri.

Vi hade hört andra saker om MJ också, saker som vi inte var lika säkra på, inte riktigt ville tro. Som att han sov i ett tält med syrgas för att hålla sig ung. Att hans bästa vän var en schimpans som han gett namnet Bubbles. Att han omgav sig med en armé av barn som följde honom överallt, världen runt. Att han tänt eld på sig själv och att han därefter blivit tvungen att byta ut sin hud mot en ny och blekare.

22

Det sades att MJ skulle släppa en ny skiva. Snart. Att han spelade in den just nu, att den var på väg. En skiva som vi väntade innerligt på. Vi hade väntat mycket länge redan, i en hel evighet kändes det som, och vi höll nästan på att ge upp hoppet om att den någonsin skulle bli färdig.

MJ – som så mycket annat – kom ursprungligen från Ambassadpappan. En dag hade det legat en liten skivspelare i ett av paketen, och en skiva, Thriller av Michael Jackson. Och vi lyssnade. Beat it, Billie Jean, Human Nature … Vi lyssnade tills vi kunde låtarna utantill, tills vi aldrig skulle ha behövt spela skivan igen. Det gjorde vi ändå, flera gånger om dagen snurrade den på skivtallriken – för låtarna, varenda en, var glödande, det bästa vi någonsin hört. De var ett slags hemlig vuxenhet som strömmade ur högtalarna, löften om en annan värld. Något undangömt och ändå där för alla som ville vara med, för oss också. En kärlekssång framförd av en barnröst. Tuggummi med ett stråk av parfym. Musik från ett ställe där allt var möjligt och ingenting främmande. Och i skivan, det mest fantastiska: på en av bilderna av MJ inne i konvolutet – satt han också med en tigerunge i famnen! Som Erik på bilden jag fått. Tigerungarna kunde vara syskon, lika små och ulliga båda två, med samma vassa men ännu barnsliga tänder.

Erik och tigern. Michael och tigern. Det var en likhet för stor för att bara vara en slump. Det var ett tecken och det betydde att vi hörde samman med MJ. När Ambassadpappan förstod att presenten fallit väl ut dök det snart upp en affisch och en liten Michael-docka klädd i vit kostym. (Systrarna hade nog föredragit att vi 23

fått nya skivor med andra artister så att de kunnat få lite variation. Vi spelade MJ och systrarna suckade, inte alls lika förtjusta som vi, drömde väl mest om pudelhåren som skulle ta med dem bort på vrålande och kromglänsande motorcyklar.) Dockan var av dålig kvalitet och huvudet lossnade och kom bort, men affischen ramade Erik själv in (med hjälp från Catrin) och hängde upp den på sin vägg. Bilden var samma som skivomslaget till Thriller: MJ halvligger, stödd på armbågen, klädd i en vit kostym och svart skjorta mot en bakgrund som är lika sidensvart, en mörk lock faller ner i hans panna. Fotografen har använt någon sorts filter, för det riktigt lyser om kostymen, som en drömscen i en dålig film. Men lystern är något mer än så, mer än bara ett fotografiskt trick. För det lyser om MJ själv också. Det är från en annan värld. Som ett sken från ännu osedda stjärnor. Ultraviolett och infrarött.

Han är på sin höjdpunkt där, MJ, inte längre det dansande barnet bland sina bröder. Världen har lagts för hans fötter och han blickar ner över jorden som i just detta ögonblick bara är hans och ingen annans. Ännu är han oförändrad, ännu har han inte försökt stanna tiden och stiga ut ur sig själv. Eller om det är just sig själv han försökt bli: göra sig till bara dröm. För ju mer lik man är sina drömmar, desto sannare är man. Ännu har han inte blivit till någon med ett helt annat ansikte än det som hänger på Eriks vägg och som redan har hängt där i flera år, nu, när det är 1991.

* 24

Det går att stanna i Eriks rum, det går också att öppna dörren till vänster om skrivbordet och ta den smala källartrappan upp en våning och stiga ut mitt emot köket. Det var Catrins plats, köket var hennes eftersom hon nästan alltid var där. Hon hade ett sovrum på andra våningen dit dörren var stängd och det räknades inte. Det var ett ställe där hon just bara sov. Catrin levde sitt liv i köket.

Rökande under fläkten. Sättande en deg. Läsande tidningen vid bordet. Catrin med sin breda skånska, fläckiga förkläden, hennes famn, hennes nikotinleende. Hon gick bland ampelväxter och sockerskålar, väntande på en make som aldrig kom hem, rufsade om i något av barnens hår, rufsade fastän de alla började bli för stora för sådant (och storasystrarna skrek när de blev rufsade och sprang genast efter hårsprayen för att reparera skadan och det luktade lösningsmedel och snedluggen blev vass som ett knivblad igen). Mig rufsade hon också, eftersom jag »gick som barn i huset«.

När jag frågade Erik varför de hade flyttat till Sverige igen och lämnat Ambassadpappan kvar där borta på andra sidan jorden sa han: »För att mamma ville hem.« Själv hade han nästan inga minnen från sina första år utomlands, bara något om växter med stora blad som det gick att gömma sig under och leende kineser, om hårda regn och om överfulla gator där det var viktigt att hålla fast i den vuxnes hand för att inte lossna och driva iväg. Även om Ambassadpappan själv saknades hemma hos Erik var det så mycket som påminde om honom. De 25

ständiga paketen förstås. Och de österländska detaljerna i inredningen. Vasen med drakar i kinamönster. De tjocka, rödmönstrade mattorna. Lampor i skört rispapper med hängande tofsar. Ett samurajsvärd på väggen i vardagsrummet. Som om huset stod förberett för honom. Ordnat så att Ambassadpappan skulle känna sig välkomnad och hemma när han väl dök upp igen.

* Bullret hos Erik, aldrig tyst som hos oss. Det var röster, det var radiomusik, det var MJ. Det var dörrar som öppnades och slogs igen, ibland följda av skrik, ibland av skratt. Det var systrarna. De var flickiga flickor. Ljuden kom från den översta övervåningen, som var »flickornas våning«, som Catrin sa. Allt som hände rann nerför trappan och in i Eriks rum, även om vi stängde dörren och drog upp MJ på stormstyrka så sipprade lite av dem ändå igenom.

Systrarna. De kallade Erik för Lillgubben och skrattade och de sa att de kallade honom så för att han var precis som en liten gubbe, fast sötare. Och det gjorde jag också ibland, kallade Erik för Lillgubbeeeeeeen med sockerröst tills han blev arg.

Mig kallade de för Snuttegubben.

Lillgubben och Snuttegubben fick vi heta och vi fick pussar om vi var gulliga eller så skrek de åt oss om vi var i vägen. För det mesta var vi i vägen, irritationsmoment i deras förbiflimrande tonårsliv: systrarna på väg ut genom 26

dörren med ryggsäck slarvigt på ena axeln, eller springande upp för trappan i trosor och bh och med blött hår, eller med skolböcker vid vardagsrumsbordet, eller bara deras röster, grälande, sjungande, ropande efter Catrin.

Erik brydde sig inte om det, om ljuden som flöt ner till hans rum. Han var för van, naturligtvis. Men jag, jag lyssnade och lyssnade för att få smälta in i det.

27