Issuu on Google+

GERD LUNDIN. Justitieminister i blåsväder. Tänker med saknad tillbaka på den lugnare tiden som riksdagsledamot. PETRA. Justitieministerns pressekreterare. En skicklig mediastrateg som styr upp besvärliga situationer. SUSANNE DAHLGREN. Tjänstledig åklagare, jobbar nu som kriminalinspektör. Utreder mordet på Vlado Segovic tillsammans med sin chef Christian.

Thomas Bodström (f. 1962) är advokat och riksdagsledamot. Åren 2000–2006 var han justitieminister, sedan 2006 är han ordförande i Riksdagens justitieutskott. Han startade nyligen advokatfirman Bodström & Borgström (tillsammans med Claes Borgström) och har även en bakgrund som allsvensk fotbollsspelare för AIK. Han har tidigare skrivit 700 dagar i Rosenbad (2003) och VM-feber – fotboll, vänskap, besatthet (2006). Rymmaren är Thomas Bodströms debut som deckarförfattare. ”Rymmaren utspelar sig i Rosenbad, på Kronobergshäktet, i advokatmiljöer och på fängelser. Det är miljöer som jag känner väl från mitt yrkesliv. Att skriva Rymmaren har gett mig möjlighet att få dela med mig av mina personliga erfarenheter. Hälften i boken har hänt på riktigt, och resten skulle mycket väl kunna hända.” Thomas Bodström

Miro Segovic fruktar för sitt liv. Hans kusin Vlado har blivit brutalt mördad på Österåkersanstalten och nu står han på tur.   Länskriminalchefen Christian Pedersen leder utredningen av fängelsemordet tillsammans med Susanne Dahlgren. Christian är fast besluten att sätta dit de skyldiga, och snart börjar Susanne undra hur långt han är beredd att gå för att lyckas.   Justitieminister Gerd Lundin, pressad efter en rad kritiserade beslut, ser en chans till revansch om hon kräver hårdare tag på fängelserna.   Brottmålsadvokaten Mattias Berglund får via Susanne reda på att allt inte står riktigt rätt till med mordutredningen och tillsammans bestämmer de sig för att avslöja spelet bakom kulisserna.   Samtidigt, på en advokatbyrå i centrala Stockholm, måste Miros advokat Douglas Malm ta ställning till ett uppdrag. Han brukar inte väja för tvivelaktiga metoder, men denna gång kan det sätta hela hans karriär på spel – och i värsta fall hans liv. Fångarna på Österåker, advokaterna i Stockholms innerstad och ministrarna i Rosenbad – alla har något att förlora i denna täta och verklighetsnära thriller. Vem kan man egentligen lita på? Och är alla medel tillåtna i jakten på rättvisa?

CHRISTIAN PEDERSEN. Populär länskriminalchef, lever för sin familj och för att sätta dit kriminella. VLADO SEGOVIC. Exjugoslavisk kriminell som blir brutalt mördad på Österåkersanstalten. MIRO SEGOVIC. Vlados kusin som befarar att han står på tur att bli mördad. Vill ta sig ut från Österåker och hämnas Vlado. DOUGLAS MALM. Brottmålsadvokat, företräder Miro. Populär hos kriminella klienter eftersom han är känd för att tänja på reglerna. MATTIAS BERGLUND. Ung advokat på samma byrå som Douglas. Noga med att följa advokatsamfundets etiska regler. LOTTA BERGLUND. Mattias fru, arbetar som frilansjournalist. STIG ERLANDSSON. Generaldirektör för kriminalvården. Ensamstående med golf och Thailandsresor som största fritidsintresse. RICHARD LJUNG. Äger restauranger som en täckmantel för sin kriminella verksamhet. Har sinne för affärer och logistik.


I_Idealisten.indd 3

2009-03-18 13:30:33


Av Thomas Bodström har tidigare utgivits: Rymmaren 2008

isbn 978-91-1-302093-8 © Thomas Bodström 2009 Norstedts, Stockholm Omslag: Norma Communication Tryck: ScandBook AB, Falun 2009 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

I_Idealisten.indd 4

2009-03-18 13:30:33


Från vänster syntes ljuset från Slussen, där neonskyltarna lyste klara. Rakt fram, långt borta, susade bilarna fram över Västerbron, och där bredvid syntes DN-skrapan. Bakom honom dundrade ett tåg förbi på väg in mot Centralen. Vinden ven i de smala träd som stod i rad bort mot Riddarholmen. Hans offer låg med sidan mot den vita bro som ledde till helikopterplattan. Han tittade sig omkring. Först nu började raseriet lägga sig. Andningen blev alltmer normal och han drog täckjackan tätare om sig. Han tittade ned på den livlösa kroppen och kände skräcken gripa tag i honom. Ansiktet var alldeles nedblodat, liksom jackan. När han böjde sig ned såg han att ögonen var halvt öppna. Men där fanns inget annat än en sprucken blick. Det var ingen tvekan om att han inte andades längre. Han var död. Ihjälsparkad. Pojken ställde sig upp igen. Han kände hur det stramade till runt halsen och hur han fick svårt att andas när han tänkte på vad han hade gjort. Utan att tänka sig för pressade han foten mot kroppen. Först en gång, sedan flera gånger. Kroppen föll tungt på rygg. Pojken pressade igen och så föll kroppen över kanten, ned i det svarta vattnet. Det hördes inte mycket, bara ett stilla plask, och så var han borta.

7

I_Idealisten.indd 7

2009-03-18 13:30:33


oktober

I_Idealisten.indd 9

2009-03-18 13:30:33


1 ”Då ses vi på Arlanda på torsdag klockan två, se till att passa tiden.” Gerd Lundin slog klubban i bordet och nickade mot riksdags­ ledamöterna, som satt på båda sidor om det ovala sammanträdesbordet. Gerd var på gott humör. Hon trivdes i riksdagen. Det var här hon hörde hemma. Det verkade svenska folket också tycka, eftersom den regering som hon tillhört hade röstats bort. Men även om de hade vunnit valet skulle nog Gerd ha hamnat i riksdagen ändå. Hennes partiledare hade åtskilliga gånger kommit med erbjudanden om att bli landshövding, ambassadör eller generaldirektör för något statligt verk. Ändå hade Gerd envist bitit sig kvar, väl medveten om att det ska mycket till för att en statsminister ska sparka en minister under ett valår. Rummet där justitieutskottet just hade avslutat sitt sammanträde gav ett trist intryck, trots att det fanns ett par kristallkronor i taket. Det mest iögonfallande var en blå glasskulptur och tillbringare med dricksvatten, som såg ut som blomvaser. Ledamöterna började långsamt lämna rummet medan kanslipersonalen satt kvar på sina platser längst bak i rummet. ”Jan-Olov, det vore bra om vi kunde ta det där mötet nu på en gång”, ropade Carlos Fernandez. Flera stannade upp och såg undrande ut. Inte för att en ledamot frågade en kollega om ett möte, utan för att det var en folkpartist som skulle ha ett möte med en socialdemokrat. Även Gerd reage11

I_Idealisten.indd 11

2009-03-18 13:30:33


rade. Vad hade de där två för fuffens för sig egentligen? Om det var ett sammanträde över partigränserna borde Carlos ha tagit upp det på alliansens möte före utskottssammanträdet. Men så var det med de här nya ledamöterna. Carlos borde förstå att blockgränsen innebar att man inte kunde ha kontakt hur som helst med sina motståndare. Hur skulle det se ut? tänkte Gerd surt och reste sig upp. Hon skulle nog tala honom till rätta vid tillfälle. Om man nu nödvändigtvis måste ha kontakt med sina motståndare, så hade man det diskret, man gapade inte rakt ut så att alla kunde höra det. Men Carlos babblade bara på och dunkade till och med JanOlov Pettersson i ryggen när de lämnade rummet. Hans social­ demokratiska kollega, som var en av riksdagens äldsta ledamöter, såg lite besvärad ut. Men inte värre än att de båda politiska motståndarna kunde ta hissen ned och gemensamt gå till Folkpartiets kansli. Trots att Jan-Olov Pettersson hade suttit i riksdagen i arton år hade han aldrig satt sin fot på något av de borgerliga partiernas kansli. Det var fiendeland och skulle man ha möten över partigränserna träffades man på neutral mark, oftast i riksdagens cafeteria. Problemet var att det då väckte snokande riksdagsjournalisters nyfikenhet. Jan-Olov visste att de kunde hänga hela dagen i riksdagen, i hopp om att snappa upp en nyhet. De kom ned i kulverten som gick bort mot Gamla stan. Det var rena mullvadsgångarna, som löpte under såväl riksdagen som regeringskansliet och sträckte sig under halva Stockholms city. När de kommit fram till badet i riksdagshuset tog de hissen upp till Folkpartiets kansli. De gick genom en korridor fylld av val­ affischer och kom in i ett samlingsrum, där en duk med en stor blåklint var upphängd på väggen. ”Det här är klubbrummet”, förklarade Carlos och presenterade Jan-Olov för några medarbetare. Även de verkade förvånade. Vad gör den där sossen här? såg de 12

I_Idealisten.indd 12

2009-03-18 13:30:33


ut att tänka. Jan-Olov var visserligen okänd för allmänheten, men han var ett välkänt ansikte för alla i riksdagen. Det här är mer givande än vad jag hade föreställt mig, tänkte han när han hejade på folkpartisterna och gick efter Carlos in i en ny korridor. Jan-Olov hade gått den långa banan. Med endast yrkesutbildning hade han blivit fackligt aktiv när han arbetade som målare hemma i Värmland. Det dröjde inte länge förrän partiet hörde av sig och ville att han skulle arbeta politiskt. Det ställde han gärna upp på. För honom fanns bara ett parti – Socialdemokraterna. Hela hans släkt hade röstat på dem i alla tider. Med tiden fick han ett allt större ansvar. De fackliga mötena på arbetsplatsen utökades till medlemsvärvning och kvällsmöten både i kommunen och i länet. Så höll han på i många år tills han blev erbjuden en plats som ombudsman i länet. Han hade gärna fortsatt som målare, men hade lärt sig att om partiet kallade ställde man upp. Sin kontakt med Målarförbundet och LO höll han kvar, och han såg sig själv som vänster inom partiet. Några år senare blev han till sin förvåning erbjuden en riksdagsplats för Stockholm. Det var ovanligt att någon utifrån landet blev det, annars brukade det tvärtom vara stockholmare som blev riksdagsledamöter för andra län i landet. Att det hade tagit lång tid för honom att göra karriär gjorde honom inget, det hade gett honom erfarenhet. Dessutom ansåg han att den personliga karriären aldrig fick sättas före partiets bästa. Om det var något han inte gillade var det när folk kom inseglande från sidan utan att ha någon förankring i partiet. Värsta exemplet var väl när Bodström blev minister utan att ens ha haft partibok! Att han hade varit positiv när Carlos frågade om han ville göra något över partigränserna var ett stort undantag. Egentligen ansåg Jan-Olov att alla partier på högerkanten var motståndare. Men ett av skälen till att han ställde upp var också att han var lite gramse på partiet. Efter arton år i riksdagen blev han placerad i justitieutskottet! Nästan alla socialdemokrater tyckte att det var finans-, näringseller arbetsmarknadsutskottet man skulle sitta i. Kriminalfrågorna kunde högern syssla med, det var egentligen inget för honom. 13

I_Idealisten.indd 13

2009-03-18 13:30:33


Någon motivering till varför han hade flyttats till justitieutskottet fick han aldrig, men det var samma princip i riksdagen: kallar partiet så ställer man upp. ”Slå dig ned”, sa Carlos när de kommit in i hans rum och pekade på den enda besöksstolen. Själv tog han plats bakom ett skrivbord. Jan-Olov slogs av att det rådde exemplarisk ordning i rummet, och tänkte på sitt eget kontor där allt låg i en enda röra med stora högar av papper på skrivbordet. ”Så du vill ha ett gemensamt initiativ mot rasism?” frågade JanOlov. Carlos nickade. ”För att få tyngd bakom det, tror jag att det är en bra idé att göra det tillsammans”, svarade han. ”Det viktigaste är väl att vi når resultat och att vi gemensamt förbättrar situationen för alla de invandrare som är utsatta för diskriminering.” Jan-Olov kliade sig lite i det gråsprängda skägget. ”Varje år skrivs det över tretusen motioner, men nästan aldrig någon över partigränserna.” ”Är inte det märkligt?” frågade Carlos. ”Några frågor borde man väl ändå vara överens om och slippa partipolitiskt käbbel. Jag hade förstås tänkt att vi skulle fråga de övriga partierna också.” ”Det märks att du är ny i riksdagen”, skrattade Jan-Olov. ”Här håller vi oss på vår kant.”

* Advokat Mattias Berglund kom ut från Stockholms tingsrätt tillsammans med sin klient. De blev stående på den stora grå stentrappan som ledde ned mot gatan. Som vanligt trängdes bussar och bilar om utrymmet och på båda trottoarerna skyndade människor fram. Löven singlade ned från träden och låg i drivor på marken. En kall vind fick Mattias att dra igen jackan. ”Det blev ju inte så illa ändå, särskilt med tanke på att du är 14

I_Idealisten.indd 14

2009-03-18 13:30:33


dömd två gånger tidigare”, sa Mattias och vände sig mot sin klient, en storvuxen karl som just dömts till villkorlig dom för grovt rattfylleri och olovlig körning. I vanlig ordning var Mattias noga med att inte ha för bråttom när han skildes från en klient efter avslutat uppdrag. Sista intrycket var viktigt, inte minst om mannen skulle begå ett nytt brott och behöva hans hjälp igen. Det var också viktigt att försöka övertyga klienten om det positiva i en dom, vilket naturligtvis inte alltid var möjligt. ”Jo, jag har förstått att jag borde vara nöjd”, sa mannen och skruvade lite på sig. Att han hade alkoholproblem hade framgått tydligt i rättegången, men det var inte så illa att han ansågs vara i behov av vård. Det retade Mattias att det var så många som hamnade mellan stolarna när det gällde alkoholmissbruk. De andra advokaterna på byrån bara flinade åt det och sa att det genererade fler mål, men så ville inte Mattias se det. ”Normalpåföljden är som sagt fängelse”, sa Mattias. ”Och det var ju en nämndeman som ville döma till det.” ”Kommer åklagaren att överklaga?” frågade mannen oroligt. Mattias skakade på huvudet. ”Det tror jag inte, de har för mycket att göra”, svarade han. ”Och körkortet?” Mattias drog efter andan innan han svarade. ”Indragningen blir nog förlängd och sedan måste du köra upp igen.” Det ingick inte i advokatuppdraget att företräda en klient som dömts till rattfylleri i ärendet om körkortet. Av egen erfarenhet visste Mattias att det var en komplicerad historia med liten möjlighet till framgång hos länsstyrelse och länsrätt. Nu gällde det att komma ifrån det, alternativt att åta sig ärendet och ta betalt som privat ombud. Men det var egentligen en ren förlustaffär, både för advokaten och för klienten. Mannens ansiktsuttryck skiftade och han blev mörk i synen. ”Då får de tamejfan skylla sig själva.” 15

I_Idealisten.indd 15

2009-03-18 13:30:33


Mattias tittade häpet på honom. ”Vilka då?” ”Allihop, polisen, socialen och alla andra jävla idioter”, sa mannen och spände käkarna. ”Men du ska ha tack i alla fall.” De skakade hastigt hand och så skyndade mannen nedför trappan. Mattias blev stående kvar och såg hur mannen gick med bestämda steg bort mot de parkerade bilarna längre bort på Scheele­ gatan. Det var inte första gången han var med om det, men han blev lika förvånad varje gång någon som var åtalad för olovlig körning tog bilen till tingsrätten. Och efter att ha blivit dömd körde därifrån.

16

I_Idealisten.indd 16

2009-03-18 13:30:33


2 Mattias hälsade på en kollega som rusade förbi honom in i tingsrätten, förmodligen försenad till en rättegång, och gick gatan bort mot Kungsholms torg. En fördel med att ha kontoret där var att det var lätt att få mål från tingsrätten, eftersom de då inte behövde debitera någon tidsspillan. Nackdelen var att nittio procent av kollegerna hade tänkt på exakt samma sätt, och därför kryllade det av advokatbyråer på centrala Kungsholmen. Han gick in på Ica, köpte färdiglagad mat och kvällstidningarna, och hann knappt in genom dörren till kontoret förrän sekreteraren upplyste honom om att han hade fått en häktning dagen därpå. Den första på tre veckor. ”Vad gäller det?” sa Mattias. ”Förberedelse till grovt bedrägeri. Fyra bulgarer gripna.” Mattias stannade till en sekund och övervägde om han behövde mer information för stunden. ”Vi får häktningspromemorian i eftermiddag”, sa sekreteraren, som kunde läsa advokaternas tankar när det gällde mål. ”Det handlar om skimning. De har försökt lura till sig pengar ur banko­ mater.” ”Okej. Är han på Kronoberg?” frågade Mattias. Eftersom det förmodligen rörde sig om utlänningar utan anknytning till Sverige visste Mattias att risken var stor att andra advokater i målet inte skulle vara hälften så engagerade som om det gällt svenska klienter. Sekreteraren nickade. ”Du skulle ha kunnat få en till sent i eftermiddag, men då skulle du bort på något annat.” 17

I_Idealisten.indd 17

2009-03-18 13:30:33


”Stämmer”, svarade Mattias och suckade. Det retade honom alltid när han tappade ett mål. Han bläddrade förstrött i telefonblocket och dagboken, tog ett par akter under armen och lommade i väg mot sitt rum, som låg längst bort i korridoren. Just som han hade vecklat ut stanniolförpackningen med korvgryta dök byråkollegan Eric Olivecrona upp. Han knackade i dörrposten och tog ett par kliv in i rummet. Som alltid var han klädd i vit skjorta, diskret slips och mörk kostym. Så kom han också från Mannheimer Swartling Advokatbyrå, en av de tre stora affärsbyråerna i Sverige. Eric Olivecrona hade ersatt Douglas Malm, som året innan hade blivit dömd för omfattande skattebedrägerier. ”Ville bara kolla en grej”, sa Eric Olivecrona och satte båda händerna på Mattias skrivbord och böjde sig framåt. ”Visst”, svarade Mattias och lutade sig instinktivt bakåt. ”Vi hade ju inga brottmål på MSA, så jag undrar bara hur man gör med tidsspillan.” ”Under en timme får du ingenting, sedan är det 1015 kr”, sa Mattias och undrade vad den nya advokaten skulle in i brott­målen att göra. Tanken med rekryteringen var att Eric Olivecronas affärsmål skulle generera brott- och familjerätt till byrån. I stället hade det blivit tvärtom, de fick förse honom med brottmål. ”Är det förresten inte konstigt att man får nästan lika mycket betalt för tidsspillan som för själva arbetet i brottmål?” sa han och log brett. ”Det är möjligt”, svarade Mattias, som inte orkade höra kollegan kritisera allt som hade med brottmål att göra. Inte heller var han intresserad av att lyssna till hur mycket mer lönsamt det var att vara affärsadvokat, att man kunde debitera upp till 5 000 kronor per timme på de finare byråerna, vilket faktiskt var nästan hundra kronor i minuten! Eric Olivecrona fyrade av ytterligare ett leende, beklagade sin tunga arbetsbörda, och droppade av. Han är i alla fall alltid på bra humör, tänkte Mattias och fort18

I_Idealisten.indd 18

2009-03-18 13:30:34


satte sin lunch. Däremot retade han sig på hur fixerade affärsadvokaterna var vid att tjäna pengar. Men mest störde det Mattias att han själv också hade börjat tänka på det alltmer, något som han hade lovat sig själv att inte göra. Engagemanget i Advokater utan gränser blev allt svagare, för att inte tala om flyktingrådet, där han inte hade varit på ett styrelsemöte på ett halvår. Gick det verkligen inte att vara en engagerad advokat utan att man måste tänka på pengar? Sekreteraren ringde på interntelefonen och upplyste honom om att hans nya klient hade kommit. Familjerättsärenden var de värsta uppdragen, men Mattias var tvungen att fylla ut sin almanacka med dem nu när brottmålen sinade. Som biträdande jurist hade han haft ganska många familje­ rättsmål. Dagarna före jul och midsommar fick han alltid telefonsamtal från förtvivlade klienter som stod på Arlanda med flygbiljetter, men där barnen inte hade dykt upp. Om man i bästa fall fick tag på motpartsombudet fick man bara höra att barnen hade blivit sjuka, att de inte ville resa eller att deras klient helt enkelt vägrade att lämna ut dem. Processen med att få igenom umgänget med barnen kunde ta hela sommaren, och även om man vann målet så var den semestern förstörd. Mattias hade lärt sig att det var de välbärgade och mest välutbildade som var de värsta fallen. De hade mycket bättre kontakter, mindre respekt för myndigheter och visste hur sårbar och långsam rättsapparaten var. Som alltid lät Mattias klienten vänta några minuter, men han var noga med att det inte fick dröja längre. Med tiden hade han arbetat fram en egen klientstrategi: klienten skulle vara nöjd att ha fått en så eftertraktad advokat samtidigt som han skulle känna att advokaten prioriterade just honom mest av alla klienter. ”Och varför behöver du en advokat?” frågade Mattias och studerade mannen som satt mittemot honom. Han såg ut som vilken småbarnspappa som helst. ”Jag har inte sett min dotter på nio månader.” ”Hur gammal är hon?” 19

I_Idealisten.indd 19

2009-03-18 13:30:34


”Sofia är sex år.” Det högg till i Mattias när han hörde att hon var lika gammal som hans egen dotter Rebecka. Tanken på att inte få träffa sin dotter var outhärdlig. ”Och varför har du inte träffat henne?” ”För att jag har träffat en ny kvinna”, svarade mannen och suckade. ”Det är väl inget skäl.” Mannen suckade igen. ”Det är inte det mamman säger förstås, men det var då det blev stopp.” ”Vad säger hon då?” ”Att jag har slagit Sofia, att jag har hotat henne, att jag har förgripit mig på henne sexuellt, you name it.” ”Har anmälningarna lett till något?” ”Inte en enda, alla är nedlagda, men jag får ändå inte träffa henne. Snart har hon glömt bort mig”, sa mannen och blev blank i ögonen. Mattias kände ilskan stiga i kroppen, men om han skulle göra ett bra jobb fick han inte ta det för personligt. Ibland var den nödvändiga balansen mellan engagemang och professionell distans nästan omöjlig att uppnå. En stund senare satt Mattias och fyllde i de sista formaliteterna i uppdragskortet. Mannen hade i alla fall lämnat kontoret mer hoppfull än han kommit. Mattias hade lovat att skriva till motparten redan i eftermiddag, och lämna in en stämningsansökan inom ett par veckor, om inte umgänget omedelbart kom i gång. Det fanns ytterligare en sak Mattias måste ordna. Två veckor tidigare hade hans fru Lotta kört på deras andra bil när hon backat nedför deras garageuppfart i Mälarhöjden. Hon hade alltså lyckats skada båda deras bilar i samma krock. Det betydde också att de nu hade två försäkringsärenden, vilket hade gett Mattias en idé. Han skrev en anmälan från Lotta, där han förklarade att det var den andra bilen som hade stått i vägen och varit felparkerad 20

I_Idealisten.indd 20

2009-03-18 13:30:34


när hon råkade köra på den. Så tog han fram ett nytt dokument i datorn och upprättade en anmälan från sig själv, där han skrev att han hade blivit påkörd trots att hans bil stått helt stilla. På det här sättet var försäkringsbolaget tvunget att avgöra vem som var vållande och de skulle därmed slippa åtminstone en självrisk. Han slog numret till sin fru, som skrattade och kallade honom för rättshaverist. ”Du har inte fått förhinder, va?” frågade hon oroligt när det blev tyst i telefonen. ”Absolut inte, vi ses på SÖS klockan fyra.” ”Vad skönt att du kom i tid”, sa Lotta och gav honom en snabb kyss. ”En enda gång har jag kommit för sent, och då var det hovrättens fel”, invände Mattias. ”Strunt samma, nu är du i alla fall här.” Lotta var i sjätte månaden och hade helt gått upp i sin roll som gravid kvinna. Rebecka hade redan blivit svartsjuk på sitt kommande syskon. De gjorde sällskap in i mysrummet, som det kallades på avdelningen, där två andra par redan satt. De slog sig ned i väntan på att barnmorskan skulle komma. Männen försökte småprata lite, men det blev mest stelt, tyckte Mattias. Kvinnorna var mer naturliga mot varandra, det var som om de hade ett hemligt förbund med sina stora magar. Nästan en halvtimme försenad kom barnmorskan Margareta in genom dörren. De hade träffat Margareta tre gånger tidigare och Mattias hade redan första gången tyckt att hon mest pratade utan att säga något väsentligt. När han hade påpekat det för Lotta efter­åt hade hon sagt att det var typiskt jurister att se allt i svartvitt. Helt fel, hade han tänkt svara, vi som alltid ägnar oss åt att tolka allting. Men han valde att inte säga något. Här kunde han i alla fall inte somna, något han hade gjort på 21

I_Idealisten.indd 21

2009-03-18 13:30:34


andningsövningarna, när de hade legat på tjocka blå mattor i ett mörkt rum. Han hade vaknat när Lotta körde in en armbåge i sidan på honom. ”I dag ska vi gå igenom de sista månaderna fram till förlossningen”, förklarade Margareta och satte sig på en stol mitt i rummet. Hon bad de andra flytta efter så att de kom att sitta i en ring. Som på något möte för anonyma alkoholister, tänkte Mattias. ”Berätta vad ni har för känslor inför det magiska som snart ska hända”, sa Margareta med len röst och lade huvudet på sned. De tre blivande mammorna började genast prata i munnen på varandra medan männen vägde på sina stolar. Så följde en trettio­ fem minuter lång diskussion. Mattias sa ingenting på hela tiden utan kom på sig själv med att sitta och tänka på olika mål som han hade framför sig. ”Och hur tänker du om det här … Martin”, sa plötsligt Margareta. ”Mattias!” ”Så var det, ja”, sa Margareta. ”Ja, vad tänker du när du hör det här?” Mattias kunde inte gärna säga att han satt och tänkte på jobbet. ”Tja, jag vet inte riktigt, men jag brukar ta en toarulle och trycka mot Lottas mage, då kan man höra hjärtljuden.” Han ångrade sig i samma ögonblick som han hade sagt det. Varför skulle han plötsligt lämna ut något som handlade om vad han och hans fru gjorde i sovrummet? I ögonvrån uppfattade han också att de båda andra blivande papporna hade fått ett litet roat drag i mungipan. Men Margareta blev förtjust. ”Vad fint Mattias, det är ditt sätt att få kontakt med barnet.” Rösten var lenare än någonsin. Mattias sa inget mer. Och han bestämde sig för att inte säga något alls nästa gång.

22

I_Idealisten.indd 22

2009-03-18 13:30:34


9789113020938