9789127141094

»Waters, en författare på höjden av sin förmåga, spinner en fascinerande berättelse om klass, sexualitet och konsekvenserna av en passionerad kärleksaffär. Romanens andra del är så enastående oförutsägbar och så gastkramande nervig att den håller läsaren i ovisshet intill det allra sista stycket.« the bookseller

ISBN 978-91-27-14109-4

OMSLAG: SARA R. ACEDO | FOTO: NIGEL DOBINSON/SSPL/GETTY IMAGES TAPET PÅ RYGGEN: WILLIAM MORRIS/BROOKLYN MUSEUM/WIKIMEDIA COMMONS

Waters_Hyresgasterna_ORIG.indd 1

Sarah Waters

FOTO: CHARLIE HOPKINSON

S A R A H WAT E R S (född 1966 i Wales) debuterade 1998 med Kyssa sammet som också blev hennes genombrott. Därefter har det blivit ytterligare fem prisbelönta historiska romaner och Waters har nominerats till Bookerpriset tre gånger.

Under 2015 återlanserar Natur & Kultur Nattvakten och Främlingen i huset i pocket.

Alla Waters titlar på svenska finns tillgängliga som e-böcker.

LONDON 1922. Kriget har vänt upp och ned på allt och svept med sig pojkar och män. De kvinnor som nu måste leva vidare gör det i en helt ny värld – som också bjuder nya friheter …

I ett stort hus i den burgna Londonförorten Camberwell bor Frances Wray med sin mor, mrs Wray. Deras liv har förändrats drastiskt. Familjens män har stupat och för att klara ekonomin blir de nu tvungna att ta in hyresgäster.

Ett ungt par ur den lägre tjänstemannaklassen, Lilian och Leonard Barber, flyttar in och in träder den nya världen och dess sociala spänningar. Och när Frances, som är en modern kvinna med moderna idéer om kärlek, kommer allt närmare Lilian, påbörjas ett kammarspel som ska explodera med oförutsedda konsekvenser som följd.

H Y RE SGÄ S T ERN A

h a r a S s r e t a W HYRESGÄSTERNA

AV F Ö R FA T T A R E N T I L L

Främlingen i huset & Nattvakten

P R E SSR Ö ST E R O M H Y R E SGÄ ST E R N A »Precis som i alla Waters romaner kommer du att vara fast efter en enda sida … Hyresgästerna är kronan på verket för hennes begåvning … Jag kan inte komma på en enda negativ sak att säga om boken.« financial times »Waters har utvecklats till en virtuos författare av historiska romaner … ett bladvändardrama och en fascinerande skildring av ett London på randen till omvälvande förändringar.« the guardian »Vissa romaner är så bra, så gripande eller omskakande att de gör dig osäker på huruvida du ens skulle ha påbörjat dem.

Du öppnar Hyresgästerna och kapitulerar genast för den behagliga tryggheten i Sarah Waters silkeslena prosa … en roman som i början ser ut som att den skrivits av E.M. Forster mörknar till något av Dostojevskij eller Patricia Highsmith.

Den blir också omöjlig att lägga ifrån sig …

Hyresgästerna är både en vackert skissad kärlekshistoria och en dunkelt spännande psykologisk roman.« the washington post »En av årets mest fängslande och spännande romaner ... Kommer att hålla dig sömnlös tre nätter i följd.« entertainment weekly »Waters bladvändarprosa rymmer mycket subtilitet. Hon är smärtsamt medveten om nyanserna i det sociala och låter oss aldrig släppa uppmärksamheten på detta … En vinnande bok av författaren som nominerats till Bookerpriset tre gånger.« the economist

9 789127 141094

2015-02-25 15:10

15-06 N&K Waters, 24 feb.indd 6

2015-02-24 14:04

1

Barbers hade sagt att de skulle komma vid tre. Det var som att vänta på att ge sig av på en resa, tänkte Frances. Hon och hennes mor hade nervöst gått och tittat på klockan hela förmiddagen. Vid halv tre hade Frances tagit vad hon trodde var en sista, vemodig runda genom rummen. Efter det hade hon stålsatt sig och samlat mod varefter luften sakta hade gått ur henne igen, och nu var klockan nästan fem och hon var tillbaka ännu en gång, gick och lyssnade på ekot av sina egna steg utan att känna något särskilt alls för de sparsamt möblerade rummen, bara otålighet – hon ville att paret skulle komma någon gång, flytta in, få det överstökat.

Hon gick fram till ett fönster i det största rummet – det som fram till alldeles nyligen hade varit hennes mors sovrum, men som nu skulle bli paret Barbers vardagsrum – och ställde sig att stirra ut över gatan. Det var en solig men blåsig eftermiddag. Vinden kom i byar som rörde upp små dammoln från gatan och trottoaren. Ett söndagsaktigt lugn vilade över de ståtliga villorna på andra sidan gatan, fast det gjorde det i och för sig varje dag. Runt hörnet låg ett stort hotell, så det hände att automobiler och droskor kom körande den här vägen, och ibland kunde man se folk strosa förbi som om de var ute och tog en nypa luft. Men på det stora hela höll Champion Hill sig för sig självt. Trädgårdarna var stora och träden lummiga. Man hade aldrig kunnat tro att det sjaskiga Camberwell låg precis runt knuten, tänkte hon. Man hade aldrig kunnat gissa 7

15-06 N&K Waters, 24 feb.indd 7

2015-02-24 14:04

att bara ett par kilometer längre norrut fanns London, livet, glamouren och allt det där.

Ljudet av en motor fick henne att vända på huvudet. En varubil kom körande mot huset. Inte kunde det väl vara de? Hon hade väntat sig en hästdragen stadsbudsvagn eller kanske rentav att de skulle komma till fots, men jo, nu stannade bilen vid trottoaren med ilsket skrikande bromsar, och nu kunde hon se ansiktena i förarhytten kika upp på henne: chaufförens och mr Barbers med mrs Barbers mellan sig. Med en känsla av att stå utställd till allmän beskådan lyfte hon handen och log.

Jaha, nu är det dags, sa hon till sig själv, fortfarande med leendet på plats.

Det var inte alls som att ge sig ut på en resa, när allt kom omkring. Det var som att komma fram och inte vilja kliva av tåget.

Hon lämnade motvilligt fönstret och gick ner på bottenvåningen, och från tamburen ropade hon så glättigt hon kunde in i salongen: ”Nu är de här, mor!”

När hon öppnade ytterdörren och klev ut på trappan stod paret Barber redan bakom bilen och höll på att lasta ur sina saker. Föraren hjälpte dem. Det var en ung man klädd nästan exakt likadant som mr Barber, i blazer och randig slips, och med ett liknande långsmalt ansikte och opomaderat, helgrufsigt hår, så att Frances för ett ögonblick var osäker på vem av de två som var mr Barber.

Hon hade träffat paret en enda gång, för snart fjorton dagar sedan.

Det hade varit en blöt aprilkväll och mannen hade kommit direkt från kontoret i regnrock och plommonstop.

Men så kom hon ihåg hans blonda mustasch och rödaktiga hår.

Den andre mannen var ljusare. Frun, vars klädsel förra gången hade varit sober och ganska anonym, bar nu en fransad kjol och karmosinröd tröja. Kjolen slutade gott och väl femton centimeter­ ovanför vristerna. Tröjan var lång och inte alls åtsmitande, men lyckades ändå på något sätt framhäva hennes kurviga figur. Lik8

15-06 N&K Waters, 24 feb.indd 8

2015-02-24 14:04

som männen var hon barhuvad. Hennes mörka hår var kort, lockade sig över kinderna men var shinglat i nacken, som en käck svart mössa.

Så unga de såg ut! Männen såg inte ut att vara stort mer än pojkar, trots att Frances förra gången de sågs hade gissat att mr Barber var tjugosex eller tjugosju, ungefär lika gammal som hon själv.

Mrs Barber hade hon tänkt sig som tjugotre. Nu var hon inte lika säker längre. När hon närmade sig dem över stenläggningen framför huset kunde hon höra deras glada, oförställda röster. De hade dragit ut en koffert ur bilen och tydligen varit oförsiktiga när de ställt ner den på marken, för mr Barber hade fått fingrarna i kläm. ”Skratta inte!” hörde hon honom utbrista med spelad indignation.

Då mindes hon deras lätt putsade accent, som om de tagit uttalslektioner.

Mrs Barber tog hans hand. ”Får jag se. Äsch, det syns ju ingenting.”

Han drog åt sig handen igen. ”Inte nu, nej. Men vänta bara. Gud i himlen, vad det gör ont!”

Den andre mannen gned sin näsa. ”Se upp.” Han hade fått syn på Frances vid grinden. Mr och mrs Barber vände sig om och hälsade på henne, fortfarande med skratt i rösten – så att skrattet på ett obehagligt sätt liksom häftade fast vid henne. ”Här har vi ju er”, sa hon när hon kommit fram till dem på trottoaren.

Mr Barber verkade inte kunna sluta skratta. ”Ja, nu är vi här!

Redan i färd med att dra ner standarden på gatan, som ni märker.” ”Åh, det gör min mor och jag så bra själva.”

Mrs Barber var mer allvarlig: ”Förlåt att vi är sena, miss Wray.

Tiden bara flög i väg! Ni har väl inte väntat på oss? Man skulle kunna tro att vi hade rest från nordligaste Skottland!”

De hade rest ungefär tre kilometer, från Peckham Rye. Frances sa: ”Ibland är det de kortaste resorna som tar längst tid.”

9

15-06 N&K Waters, 24 feb.indd 9

2015-02-24 14:04

”Så är det verkligen”, sa mr Barber, ”om Lilian är inblandad.

Mr Wismuth och jag var färdiga klockan ett. Det här är min vän Charles Wismuth, som varit vänlig nog att låna oss sin fars bil över dagen.” ”Ni var inte alls färdiga!” skrek mrs Barber samtidigt som en brett leende mr Wismuth sträckte fram handen för att hälsa på Frances. ”Det var de inte, miss Wray, jag lovar!” ”Vi var färdiga och bara väntade på dig, medan du sorterade dina hattar!” ”I vilket fall som helst”, sa Frances, ”så är ni här nu.”

Kanske var hennes ton en aning kylig. De tre ungdomarna såg lätt stukade ut, och med en blick på sina skadade knogar återgick mr Barber till att lasta ur bilen. Över hans axel fick Frances en skymt av innehållet: en enda röra av sprickfärdiga resväskor, hoptrasslade stols- och bordsben, hopbyltade sängkläder och mattor, en bärbar grammofon, en fågelbur i rotting, ett askfat i brons­ imitation på marmorfot … Tanken på att alla dessa föremål skulle bäras in i hennes hem – och att de här två, som inte riktigt var som hon mindes dem, som var både yngre och gapigare, skulle ta in dem i huset och placera ut dem och på sitt gapiga sätt skapa sig ett eget hem mitt i hennes – den tanken väckte en lätt panik. Vad i all världen hade hon gjort? Det kändes som om hon hade bjudit in tjuvar och inkräktare i huset.

Men det fanns inget annat att göra om de alls skulle kunna behålla huset. Med ett beslutsamt leende stegade hon fram mot bilen för att hjälpa till.

Männen vägrade. ”Kommer inte på fråga, miss Wray.” ”Nej, absolut inte”, sa mrs Barber. ”Len och Charlie tar hand om det. Det går fort, det är knappt något alls.” Och så tittade hon ner på föremålen som började samlas runt henne och trummade tankspritt med fingrarna mot läpparna.

Då mindes Frances munnen. Hon hade tänkt på den som en 10

15-06 N&K Waters, 24 feb.indd 10

2015-02-24 14:04

mun som såg ut att ha mer på utsidan än på insidan. Den var en aning målad i dag, till skillnad från sist, och ögonbrynen var plockade. Dessa små detaljer – i kombination med allt det andra – gjorde Frances osäker, fick henne att känna sig som en gammal ungmö med sitt uppsatta hår och sina kantiga drag och blusen som hon stoppat in i den högt sittande kjolen, plagg som varit moderna under kriget som tagit slut för fyra år sedan. När hon såg mrs Barber krångla in armen genom handtaget på en stor bastväska trots att hon redan hade en låda krukväxter i famnen sa hon: ”Låt mig åtminstone få ta den där väskan åt er.” ”Nej, det går bra!” ”Men jag måste faktiskt få ta någonting.”

Det slutade med att hon tog det anskrämliga askfatet på fot som mr Wismuth just då räckte ut ur bilen, och med det i handen gick hon för att öppna dörren till huset. Mrs Barber följde efter henne uppför trappan med försiktiga steg.

Men på tröskeln hejdade hon sig och lutade sig över ormbunkarna hon hade i famnen för att titta in i tamburen och le. ”Det är precis lika fint som jag minns det.”

Frances vände sig om. ”Är det?” Allt hon kunde se var falskheten i det hela: revorna och märkena hon hade lappat ihop och försökt dölja, det tomma utrymmet efter golvuret som de varit tvungna att sälja för ett halvår sedan och den välputsade gonggongen som inte på många år hade använts för att kalla till middag.

Hon vände sig om mot mrs Barber och fann att hon stod kvar på tröskeln. ”Men stig in”, sa hon. ”Det är ert hus också nu.”

Mrs Barber drog upp axlarna, bet sig i läppen och höjde ögonbrynen för att visa hur exalterad hon var. Sedan klev hon försiktigt in i tamburen, där klacken på hennes ena sko genast hittade en lös platta i det svartvitrutiga kakelgolvet och fick den att vippa till.

Hon fnittrade generat och utbrast: ”Oj då, kära nån!”

Frances mor dök upp i salongsdörren. Kanske hade hon stått 11

15-06 N&K Waters, 24 feb.indd 11

2015-02-24 14:04

precis innanför den och försökt uppbåda entusiasm nog för att komma ut. ”Välkommen, mrs Barber.” Hon närmade sig med ett leende på läpparna. ”Sådana vackra växter. Hartassormbunkar, tror jag be­­ stämt?”

Mrs Barber lyckades trots krukorna och bastväskan få fram en hand för att hälsa. ”Jag vet faktiskt inte.” ”Jo, men det är det allt. Riktigt praktfulla hartassormbunkar. Ni hade inga problem med att hitta, hoppas jag?” ”Nej, men jag ber om ursäkt för att vi är så sena!” ”Det gör ingenting för vår del. Rummen springer inte sin väg.

Men nu måste ni få er lite te.” ”Inte ska ni göra er besvär med det.” ”Te måste ni ha. Man vill alltid ha te när man flyttar, och så kan man aldrig hitta tekannan. Det ska jag ta hand om medan min dotter visar er övervåningen.” Hon gav askfatet en lång, tvivlande blick. ”Så du hjälper också till, Frances?” ”Det måste jag ju, så överlastad som mrs Barber är.” ”Nej, nej, ni får inte hjälpa till alls”, sa mrs Barber och tillade, än en gång fnittrande: ”Det förväntar vi oss inte!”

Frances, som redan var på väg uppför trappan, tänkte: Som hon skrattar!

I hallen på övervåningen fick de stanna till igen. Dörren till väns­ ter var stängd – det var dörren till Frances sovrum, det enda rum här uppe som hon och hennes mor skulle behålla – men alla de andra dörrarna stod öppna, och det sena eftermiddagsljuset som nu var lika intensivt gult som äggula flödade in genom de två rummen på framsidan och nådde nästan ända fram till trappan. Det framhävde revorna i mattan, men också det nybonade ekgolvet som Frances hade ägnat flera slitsamma förmiddagar den senaste veckan tills det glänste som chokladkola. Mrs Barber ville inte gå på det i sina högklackade skor. ”Det spelar ingen roll”, sa Frances. ”Det 12

15-06 N&K Waters, 24 feb.indd 12

2015-02-24 14:04

kommer snart att blekna ändå.” Men hon svarade bestämt: ”Nej, jag vill inte förstöra det”, ställde ifrån sig väskan och krukväxterna och lirkade av sig skorna.

Hon lämnade efter sig små fuktiga fotavtryck i bonvaxet. Hennes strumpor var svarta, och allra svartast var de i tå- och hälparti­ er­na där silket var förstärkt i ett tjusigt trappstegsformat mönster.

Frances stod kvar och såg på medan hon gick in i det största rummet och såg sig om med samma uppmärksamma, uppskattande blick som hon haft nere i tamburen. Hon log åt varje liten detalj som påminde om husets ålder. ”Ett sådant vackert rum det här är. Det känns ännu större än sist. Len och jag kommer att gå vilse i det. Hittills har vi bara haft vårt sovrum, förstår ni, hemma hos hans föräldrar. Och deras hus är … tja, inte som det här.” Hon gick fram till det vänstra fönstret – det som Frances stått och tittat ut genom några minuter tidigare – och skuggade ögonen med handen. ”Och titta på solen! Det var molnigt när vi var här sist.”

Frances gick fram till henne. ”Ja, det här rummet är det som får mest sol. Tyvärr har vi inte någon vidare utsikt, trots att huset ligger så högt.” ”Jo, men lite kan man allt se, där mellan husen.” ”Mellan husen, ja. Och om man tittar söderut”, sa hon och pekade, ”kan man faktiskt urskilja Kristallpalatsets torn. Ni måste gå närmare rutan … Ser ni dem?”

De stod tätt intill varandra en kort stund, mrs Barber med ansiktet bara ett par centimeter ifrån rutan så att hennes andedräkt immade glaset. Ögonen under de mörka fransarna sökte efter tornen. Så hittade hon dem. ”Ja!” Hon lät förtjust.

Men sedan tog hon ett steg tillbaka och tittade ner på gatan, och då fick hon en helt annan, överseende ton i rösten: ”Åh, titta bara på Len. Titta vad han gnäller. Är han inte för ynklig!” Hon knackade på fönstret, ropade och gestikulerade. ”Låt Charlie ta 13

15-06 N&K Waters, 24 feb.indd 13

2015-02-24 14:04

den där! Kom och se på solen! Solen. Ser du inte? Solen!” Hon lät handen falla. ”Han förstår mig inte. Strunt samma. Så lustigt att se våra saker utspridda så där. Vad futtigt det ser ut! Som en loppmarknad. Vad ska era grannar tänka, miss Wray?”

Ja, det undrade Frances också. Hon kunde redan se den skarpögda mrs Dawson på andra sidan gatan, där hon stod och låtsades ha problem med en hake i sitt salongsfönster. Och där kom mr Lamb från High Croft längre ner i backen. Han stannade till för att plira mot de sprängfulla resväskorna, buckliga plåtkoffertarna, kassarna, korgarna och mattorna som mr Barber och mr Wismuth höll på att stapla upp på den låga tegelmuren.

Hon såg de båda männen ge honom en nick och hörde deras röster: ”God dag.” Han tvekade, oförmögen att placera dem – kanske förbryllad av ränderna på deras ”klubbslipsar”. ”Vi borde gå ut och hjälpa till”, sa hon.

Mrs Barber svarade: ”Javisst, jag går.”

Men när hon lämnade rummet var det för att spankulera in i sovrummet intill. Och därifrån gick hon in i det sista rummet, den lilla kammaren mitt emot Frances sovrum, på andra sidan trappan – det rum som Frances och hennes mor fortfarande kallade Nellys och Mabels, trots att de inte hade haft vare sig Nelly, Mabel eller något annat tjänstefolk boende i huset sedan ammunitionsfabrikerna hade lockat i väg dem för gott 1916. Det var nu inrett som kök, med skänk och vask, gasbelysning och gasspis och en mätare med myntinkast. Frances hade själv lackat tapeten; golvet här hade hon betsat i stället. Skåpet och bordet med aluminiumskiva hade hon släpat upp från diskrummet en dag när hennes mor inte var hemma, för att hon skulle slippa se på.

Hon hade gjort sitt bästa för att få det fint. Men när hon nu såg mrs Barber gå runt och inta sina nya domäner och fundera över vilka saker som skulle stå var kände hon sig märkvärdigt överflödig, liksom förvandlad till sin egen skugga. Hon sa osäkert: ”Om 14

15-06 N&K Waters, 24 feb.indd 14

2015-02-24 14:04

ni har allt ni behöver ska jag gå och se efter hur det går med teet.

Jag är där nere om det skulle vara något. Det är bäst att ni kommer till mig i så fall och inte till min mor, och … Åh.” Hon hejdade sig och stack ner handen i fickan. ”Det är väl bäst att jag ger er dessa innan jag glömmer bort det.”

Hon tog upp nycklarna till huset, två uppsättningar i var sitt band. Det krävdes en kraftansträngning för att räcka över dem, att faktiskt lägga dem i handen på den här kvinnan, eller flickan – den här i princip fullkomligt främmande människan som hade frambesvärjts med hjälp av en annons i South London Press. Men mrs Barber tog emot nycklarna med lätt böjd nacke för att visa att hon förstod allvaret i situationen. Och med oväntad finkänslighet sa hon: ”Tack, miss Wray. Tack för att ni har ordnat allt så fint. Jag är säker på att Leonard och jag kommer att trivas här. Ja, det är jag helt säker på. Jag har förstås något åt er också”, tillade hon och stoppade nycklarna i väskan. Hon fick upp ett skrynkligt brunt kuvert.

Det var två veckors hyra. Femtioåtta shilling. Frances kunde redan höra de prasslande pundsedlarna och mynten som klirrande gled fram och tillbaka där inne. Hon försökte se affärsmässig ut när hon tog emot kuvertet ur mrs Barbers hand och stoppade liksom nonchalant ner det i fickan – som om hon någonsin, tänkte hon, skulle kunna få någon att tro att pengarna bara var en formalitet och inte själva huvudsaken, själva den sjaskiga kärnan i hela affären.

På nedervåningen tog hon sig förbi männen som just kom kånkande på en trampsymaskin och smet in i salongen för att unna sig en titt på pengarna. Hon lossade på den gummerade fliken och … Åh, där var de, så verkliga, så närvarande, så hennes att hon skulle vilja kyssa dem. Hon stoppade ner kuvertet i fickan igen och nästan skuttade ut genom tamburen och serveringsgången till köket.

Hennes mor stod vid spisen och lyfte tepannan från plattan med den lätt plågade uppsyn hon alltid hade när hon blev lämnad ensam i köket. Hon skulle ha kunnat vara en passagerare som just bli15

15-06 N&K Waters, 24 feb.indd 15

2015-02-24 14:04

vit inföst i maskinrummet på en olycksdrabbad oceanångare med order om att sköta spakarna. Hon överlät pannan åt Frances­mer erfarna hand och började plocka fram mjölkkanna och socker­skål i stället. Hon ställde tre koppar och fat på en bricka åt paret Barber och mr Wismuth och tvekade sedan med ytterligare två tefat i handen. Hon viskade till Frances: ”Borde vi dricka tillsammans med dem, tycker du?”

Frances tvekade också. Vilka var reglerna? Äsch, vad spelade det för roll! De hade pengarna nu. Hon tog tefaten ur moderns hand. ”Nej, det är bäst att inte börja med något sådant. Då blir det ingen ände på det. Vi sätter oss i salongen så kan de dricka sitt te där uppe. Jag ska ge dem ett fat kakor också.” Hon drog locket av kakburken och stoppade ner handen.

Men sedan tvekade hon igen. Var det absolut nödvändigt med kakor? Hon lade tre stycken på ett fat, ställde fatet bredvid tekannan – bara för att genast ändra sig och plocka bort fatet från brickan.

Men sedan tänkte hon på den snälla mrs Barber som gått så försiktigt över det nybonade golvet, hon tänkte på de tjusiga hälarna på hennes strumpor och ställde tillbaka fatet igen.

Männen gick upp och ner för trappan i ytterligare en halvtimme.

En bra stund efter det kunde man höra lådor flyttas runt, möbler släpas och rullas hit och dit, paret Barber som ropade till varandra från det ena rummet till det andra och en gång en skräll av musik från deras bärbara grammofon som fick Frances och hennes mor att utväxla en förfärad blick. Men vid sextiden knackade mr Wismuth på salongsdörren för att ta ett artigt farväl innan han gick, och med hans avfärd blev det lugnare i huset.

Samtidigt var det onekligen ett annat hus än det varit två timmar tidigare. Frances och hennes mor satt med var sin bok vid de franska fönstren, redo att ta vara på det sista dagsljuset, då de 16

15-06 N&K Waters, 24 feb.indd 16

2015-02-24 14:04

under de senaste åren vant sig vid att spara in på småsaker. Men rummet – ett långt och vackert rum som sträckte sig tvärs genom huset och avdelades av ett par dubbeldörrar som vår- och sommartid brukade få stå öppna – låg precis under två av mr och mrs Barbers rum, deras sovrum och kök, och Frances kom på sig själv med att tänka på dem medan hon satt och läste, lika medveten om deras främmande närvaro som hon kunde ha varit om ett skräp i ögonvrån. Först gick de fram och tillbaka i sovrummet ett slag.

Hon hörde lådor öppnas och stängas. Sedan gick en av dem ut i deras kök, och efter en ödesmättad paus kom det ett egendomligt skarpt, fallande ljud, som av ett mekaniskt sväljande metallmonster. En klunk, två klunkar, tre, fyra: hon stirrade oförstående mot taket tills hon insåg att de stoppade mynt i gasmätaren. Sedan vreds vattenkranen på och så kom det ytterligare ett märkligt ljud, ett dunkande ungefär som av häftiga pulsslag – gasmätaren igen, förmodligen, när gasen släpptes på. Mrs Barber måste ha satt på tevatten. Nu kom även hennes man ut i köket. Det hördes prat, skratt … Frances kom på sig själv med att tänka, som hon kanske skulle ha gjort om de hade haft gäster på besök: Jaha, de gör sig verkligen hemmastadda.

Sedan insåg hon den faktiska innebörden av den tanken och sjönk ihop en liten, liten aning.

Medan hon var ute i köket för att göra i ordning en kall söndagskvällsvard kom paret ner och knackade på dörren, frun först och sedan mannen, för klosetten låg ute på gården och de måste gå genom köket och ut genom bakdörren för att komma dit. De ursäktade sig grimaserande och Frances bad också om ursäkt. Hon gissade att arrangemanget var lika besvärande för dem som för henne. Men för varje gång de passerade fick sig hennes beslutsamhet ytterligare en törn. Det kändes nästan som om de femtioåtta shillingen i hennes ficka höll på att förlora sin magiska kraft, för det började gå upp för henne vilken enorm möda hon skulle bli 17

15-06 N&K Waters, 24 feb.indd 17

2015-02-24 14:04

tvungen att lägga ner på att förtjäna dem. Hon hade helt enkelt inte varit beredd på hur det skulle kännas att höra och se paret gå från rum till rum som om rummen var deras. När mr Barber till exempel gick upp igen efter sitt besök på gården hörde hon honom dröja sig kvar i tamburen. Hon undrade varför och dristade sig till att kika ut genom serveringsgången, och fick då se honom stå och glo på tavlorna på väggarna som om han befann sig på ett galleri. Sam­ tidigt som han lutade sig fram för att närmare granska ett stålstick av katedralen i Ripon stoppade han ner fingrarna i fickan och tog upp en tändsticka med vilken han lättjefullt började peta tänderna.

Hon nämnde inte något av detta för sin mor. De följde med gott humör sin vanliga kvällsrutin, spelade ett par partier backgammon efter kvällsvarden, drack en kopp vattnig choklad vid kvart i tio och tog sedan itu med de små göromål – plocka i ordning, dra av överkast, puffa upp kuddar och låsa dörrar – som kantade deras väg till sängen.

Frances mor sa god natt först. Frances själv rumsterade i köket en stund, städade undan och tog hand om spisen. Hon besökte klosetten, dukade frukostbordet och bar ut mjölkkannan och hängde upp den på grinden. Men när hon kom in igen och drog ner gasen i tamburen lade hon märke till att det fortfarande lyste i springan under hennes mors dörr. Och trots att hon inte brukade gå in till sin mor efter att hon gått och lagt sig var det på något sätt som om den där ljusstrimman lockade på henne just i kväll. Hon gick fram och knackade på dörren. ”Får jag komma in?”

Hennes mor satt upp i sängen. Hon hade släppt ner håret och flätat det. Flätorna hängde som fransiga rep över hennes axlar.

Fram till kriget hade hon haft brunt hår, lika brunt som Frances, men de senaste åren hade det bleknat och blivit grövre och nu, vid femtiofem, var hon vithårig som en gammal tant. Bara ögonbrynen var lika mörka och bestämda som förr ovanför de vackra nöt18

15-06 N&K Waters, 24 feb.indd 18

2015-02-24 14:04

bruna ögonen. Hon hade ett häfte i knät, en liten järnvägshistoria med titeln Knep och knåp, och hade varit upptagen av ett korsord.

Nu lät hon häftet sjunka och granskade Frances över kanten på sina läsglasögon. ”Är allt som det ska, Frances?” ”Ja. Jag fick bara lust att titta in. Men fortsätt du med ditt korsord.” ”Äsch, det är bara något jag gör för att bli sömnig.”

Men hon kikade ner på sidan igen och måste ha kommit på en lösning; hon provade ordet och läpparna rörde sig i takt med pennan. Den orörda sänghalvan bredvid henne var platt som en strykbräda. Frances sparkade av sig tofflorna och lade sig på den med händerna bakom huvudet.

För bara en månad sedan hade detta fortfarande varit deras matsal. Frances hade målat över den gamla röda tapeten och flyttat om tavlorna, men liksom i fallet med det nya köket på övervåningen var resultatet inte alldeles övertygande. Moderns sovrumsmöbler såg ut att trycka längs väggarna som olyckliga besökare och Frances riktigt kände hur de trånade efter sina gamla gropar och märken i golvet ovanför. Dessutom hade en del av matsalsmöblerna fått stå kvar eftersom det inte fanns någon annanstans att ställa dem, och det fick rummet att se överbelamrat ut, ingav en känsla av ålderdom och kanske en aning – bara en aning – av sjukrum.

Det var den sortens rum hon kunde minnas från barndomsvisiter hos skröpliga gammelmostrar. Det enda som fattades, tänkte hon, var nattstolslukten och den lilla klockan med vilken den gamla ogifta dottern skulle tillkallas.

Hon skyndade sig att vifta bort den bilden. På övervåningen hördes någon gå över golvet i paret Barbers vardagsrum. Det var nog mr Barber, att döma av stunsen och farten i stegen; mrs Barbers var sävligare. Hon tittade upp mot taket och följde stegen med blicken.

19

15-06 N&K Waters, 24 feb.indd 19

2015-02-24 14:04

Bredvid henne gjorde hennes mor likadant. ”En dag av stora förändringar”, sa hon med en suck. ”Håller de fortfarande på och packar upp? De är väl ivriga, kan jag tro. Jag minns när din far och jag flyttade hit, vi var likadana. De verkar i alla fall tycka om huset, eller hur?” Hon hade sänkt rösten. ”Det är väl alltid något?”

Frances svarade i samma, nästan viskande ton. ”Ja, hon gör åtminstone det. Hon verkar tycka det är så fint att hon knappt tror att det är sant. Vad han tycker är jag inte lika säker på.” ”Det är ju ett fint gammalt hus. Och att få ett eget hem betyder en hel del när man är nygift.” ”Fast det är de väl knappast? Sa de inte att de hade varit gifta i tre år? Sedan direkt efter kriget, antar jag. Fast inga barn än.”

Moderns ton förändrades en aning. ”Nej.” Och sekunden efter, som om den ena tanken hade fött den andra, tillade hon: ”Det är verkligen synd att dagens unga kvinnor anser sig tvungna att använda makeup.”

Frances sträckte sig efter häftet och studerade korsordet. ”Visst är det? På en söndag och allt.”

Hon kände sin mors skarpa blick. ”Tro inte att jag inte märker när du driver med mig, Frances.”

Där uppe skrattade mrs Barber. Ett lätt föremål tappades eller kastades och rullade i väg över golvet. Frances gav upp korsordet. ”Vad tror du att hon har för bakgrund?”

Hennes mor slog igen häftet och lade undan det. ”Vem?” Hon gjorde en nick mot taket. ”Mrs B. Hennes far skulle kunna vara någon sorts kontorschef, eller vad tror du? En mor av någor­ lunda börd. ’Indian Love Lyrics’ på grammofonen, kanske en bror som gör karriär i handelsflottan. Pianolektioner för flickorna.

En utflykt till Royal Academy en gång om året …” Hon började gäspa. Med ovansidan av handleden för munnen fortsatte hon gäspande: ”En sak som är bra med att de är så unga är i och för sig att de bara har hans föräldrar att jämföra oss med. De förstår inte 20

15-06 N&K Waters, 24 feb.indd 20

2015-02-24 14:04

att vi inte har en aning om vad vi håller på med. Så länge vi spelar hyresvärdinnor med tillräckligt stor övertygelse är det hyresvärdinnor vi är.”

Hennes mor såg plågad ut. ”Som du uttrycker dig! Man kunde tro att du drev pensionat på någon badort.” ”Ja, men att vara hyresvärdinna är inget att skämmas för, inte nu för tiden. Jag för min del tänker i alla fall gå in för hyresvärdinne­ skapet med liv och lust.” ”Om du bara kunde sluta att säga det ordet!”

Frances log. Men hennes mor satt och nöp i sidenkanten på en filt och var på väg att få något verkligt bedrövat i blicken. När som helst skulle hon säga: ”Åh, det skulle ha krossat din käre fars hjärta!” Och eftersom Frances fortfarande, fyra år efter hans död, inte kunde tänka på sin far utan att få lust att gnissla tänder eller svära eller slå sönder någonting, skyndade hon sig att byta samtalsämne.

Hennes mor var engagerad i två av traktens tre välgörenhetsföre­ ningar, så hon ställde en fråga om det. De pratade en stund om en kommande basar.

När hon såg moderns ansikte slätas ut och bara se trött och gammalt ut reste hon sig upp. ”Har du allt du behöver? Du vill inte ha en kaka, ifall du vaknar på natten?”

Hennes mor makade sig till rätta i sängen. ”Nej, jag vill inte ha någon kaka. Men du får gärna släcka lampan åt mig, Frances.”

Hon lyfte flätorna från axlarna och placerade huvudet på kudden. Glasögonen hade gjort små mörkröda märken på näsroten.

Just när Frances skulle släcka lampan hördes det än en gång fotsteg ovanifrån och hennes bruna ögon vändes åter upp mot taket. ”Det skulle kunna vara Noel eller John Arthur där uppe”, mumlade hon i samma stund som ljuset släcktes.

Ja, tänkte Frances några sekunder senare, när hon stod i dunklet nedanför trappan, det skulle det faktiskt kunna vara, för nu kände 21

15-06 N&K Waters, 24 feb.indd 21

2015-02-24 14:04

hon doften av tobaksrök och hörde ett obestämbart masku­lint mummel från övervåningen, och en fot i en herrtoffel som knackade lätt i golvet … Och så plötsligt, som när man stöter till ett knä eller en armbåge på fel ställe, högg det till i hjärtat. Att sorgen fortfarande kunde överrumpla en så! Hon var tvungen att stå kvar vid foten av trappan tills krampen hade gett med sig. Men tänk om, slog det henne när hon började gå – hon hade inte tänkt tanken på evigheter – tänk om hon skulle komma uppför det sista trappsteget och få se en av sina bröder, John Arthur, till exempel, stå där uppe och se mager och boklärd ut, som en besynnerlig munk i sin bruna Jaeger-morgonrock och sandaler.

Det fanns ingen där utom mr Barber, med en cigarett i mun­gipan och uppkavlade skjortärmar. Han stod och justerade en gräslig sak som han just hade satt upp på väggen, en kombinerad barometer och tavla med klädborstar, lackad i en ilsket orangeröd ton.

Det orangeröda återkom överallt, noterade hon med avsmak. Det var som om en jättelik mun hade snaskat i sig en hel påse fruktkarameller och sedan låtit tungan löpa över huset. Den bleknade mattan i hennes mors gamla sovrum hade täckts över med oäkta persiska mattor. Den vackra väggspegeln hade draperats med en fransig indisk sjal på snedden. En reproduktion på en av väggarna såg ut att vara en klassisk nakenstudie i bästa Lord Leighton-stil.

Rottingburen snurrade sakta i ett band från en krok som hade skruvats fast i taket, och i den satt en fjäderprydd tygpapegoja på en pinne av papier-maché.

Hallampan var uppskruvad på det högsta och fräste ilsket. Frances undrade om paret kom ihåg att det var hon och hennes mor som betalade för det. Hon fångade mr Barbers blick och sa, i en glättig ton som matchade den hysteriska nya inredningen: ”Börjar ni komma i ordning?”

Han tog ut cigaretten ur munnen och kvävde en gäspning. ”Åh, jag har fått nog för i dag, miss Wray. Jag gjorde mitt när jag bar upp 22

15-06 N&K Waters, 24 feb.indd 22

2015-02-24 14:04

alla de förbaskade lådorna. Pyntandet lämnar jag åt Lilian. Hon älskar sådant. Hon skulle gärna pynta hela England, den kvinnan.”

Frances hade inte tittat så noga på honom förut. Hon hade uppfattat hans sätt, hans ”signum” – det skämtsamma knorrandet – men inte så mycket hans fysiska yttre. I hallampans skarpa sken såg hon nu hur kontorsmässigt prydlig han var. I strumplästen var han bara ett par centimeter längre än hon. ”Ynklig” hade hans fru kal­lat honom, men det var för mycket liv i honom för det. Ansiktet fläckades av en rödaktig skäggstubb och små ärr efter blemmor, käken var smal, tänderna tättsittande och ögonfransarna sandfärgade och nästan osynliga. Men själva ögonen var intensivt blå och fick honom nästan att se bra ut, bättre, åtminstone, än hon lagt märke till förut.

Hon vände bort blicken. ”Ja, själv ska jag uppsöka sängen nu.”

Han pressade ner ännu en gäspning. ”Vissa har det bra! Jag tror inte att Lily är färdig med vår.” ”Jag har släckt lamporna där nere. Glödstrumpan i tamburen är lite besvärlig, så jag tänkte att det var bäst att jag gjorde det. Jag borde kanske ha visat er, förstås.” ”Visa mig nu, om ni vill”, sa han tillmötesgående. ”Det kunde jag gjort, men min mor försöker sova. Hennes rum ligger precis nedanför trappan, som ni vet …” ”Aha. Visa mig i morgon, då.” ”Det ska jag göra. Men jag är rädd att det blir ganska mörkt för er och mrs Barber om ni behöver gå ner igen i kväll.” ”Det ska nog gå bra.” ”Ni kan ju ta en lykta med er.” ”Det skulle vi förstås kunna göra. Eller, jag vet något ännu bättre.” Han log. ”Först firar jag ner Lil i ett rep. Får hon några problem kan hon … rycka i repet.”

Han höll kvar sin blick i hennes medan han pratade och hans min var lekfull. Men det var något med hans sätt, något vagt obe23

15-06 N&K Waters, 24 feb.indd 23

2015-02-24 14:04

hagligt. Hon tvekade inför svaret och han höjde cigaretten, vände på huvudet för att ta ett bloss och trutade sedan med läpparna för att blåsa röken åt sidan så att leendet upplöstes, samtidigt som han hela tiden höll fast hennes blick med sina livfulla blå ögon.

Sedan, på en sekund, förändrades han. Dörren till sovrummet drogs upp och ut kom hans hustru. Hon hade en tavla i händerna – ännu en Lord Leighton-skapelse, fruktade Frances – och åsynen av den lockade fram ytterligare en ironisk kommentar. ”I all sin dar, kvinna! Är du fortfarande i farten?”

Hon log mot Frances. ”Jag försöker bara göra lite fint.” ”Jaha, men stackars miss Wray här vill faktiskt gå och lägga sig.

Hon har kommit för att klaga på oljudet.”

Hon fick en bestört min. ”Åh, miss Wray! Jag ber så hemskt mycket om ursäkt!”

Frances skyndade sig att säga: ”Ni har inte gjort det minsta oljud. Mr Barber bara retas.” ”Jag hade tänkt spara alltihop tills i morgon. Men nu när jag väl har börjat kan jag inte sluta.”

Den lilla hallen kändes olidligt trång när de stod där alla tre, tyckte Frances. Skulle de vara tvungna att ses så här varenda kväll och utbyta artigheter? ”Ta all den tid ni behöver”, sa hon med sin falska, glättiga röst. ”Fast …” Hon hade börjat gå mot sin dörr, men hejdade sig. ”Ni kanske kan tänka på min mor, i rummet där nere?” ”Javisst, naturligtvis”, sa mrs Barber. Och: ”Naturligtvis ska vi det”, upprepade hennes man och åtminstone såg allvarlig ut.

Frances önskade att hon inte hade sagt någonting. Med ett generat ”Ja, god natt, då” gick hon in i sitt rum. Hon lät dörren stå på glänt tills hon hade tänt stearinljuset vid sängen, och när hon sedan gick för att stänga den såg hon mr Barber stå kvar och bolma på sin cigarett. Han tittade på henne, log och gick därifrån.

När dörren väl var stängd och nyckeln tyst vridits om i låset började det kännas lite bättre. Hon sparkade av sig tofflorna, tog av 24

15-06 N&K Waters, 24 feb.indd 24

2015-02-24 14:04

sig blusen, kjolen, underkläderna och strumporna … och äntligen, som en fet matrona som lossat banden på korsetten, var hon sig själv igen. Hon sträckte armarna ovanför huvudet och såg sig om i det dunkla rummet. Så underbart lugnt och avskalat det var! På spiselkransen stod två silverljusstakar och ingenting annat. Bokhyllan var fullpackad men välordnad, golvet mörkt med en enda matta, väggarna ljusa – hon hade rivit bort tapeten och strukit dem med vit limfärg i stället. Även de inramade reproduktionerna var vilsamma: en japansk interiör och ett landskap av Friedrich, det senare knappt urskiljbart i stearinljusets sken, en serie snötäckta toppar som upplöstes mot den blålila horisonten.

Med en gäspning fingrade hon efter hårnålarna och drog ut dem. Hon fyllde tvättfatet med vatten och tvättade sig i ansiktet, nacken och under armarna, borstade tänderna och gned in kinderna och sina förstörda händer med vaselin. Och sedan, för att hon hela tiden hade känt doften av mr Barbers cigarett och doften gjort henne rastlös, drog hon ut lådan i nattduksbordet och tog upp ett paket papper och en ask tobak. Hon rullade sig en prydlig liten cigarett och tände den på stearinljuset, kröp ner i sängen och blåste sedan ut ljuset. Hon tyckte om att röka så här, naken mellan de svala lakanen, med den glödröda änden på cigaretten som rummets enda ljuskälla.

Men i kväll var det förstås inte alldeles mörkt, för det lyste in genom springan under dörren, en smal remsa skarpt ljus från hallen. Vad gjorde de där ute nu? Hon kunde höra deras mumlande röster. Kanske diskuterade de var de skulle hänga den där hemska tavlan? Om de började slå i en spik skulle hon bli tvungen att gå upp och säga något. Om de lät lampan fortsätta brinna på det där vansinniga viset skulle hon också bli tvungen att säga något. Hon började prova ut fraser i huvudet.

Jag är ledsen att behöva säga det, men …

Minns ni att vi diskuterade …?

25

15-06 N&K Waters, 24 feb.indd 25

2015-02-24 14:04

Vi kanske skulle kunna …

Det kanske vore bäst om …

Jag är rädd att jag har gjort ett misstag.

Nej, så fick hon inte tänka! Det var för sent för det. Många, många år för sent.

Hon sov ändå gott till slut. Nästa morgon vaknade hon klockan sex, då den första fabriksvisslan ljöd någonstans långt borta. Hon slumrade till och sov ytterligare en timme tills hon slutligen abrupt­ väcktes ur en invecklad dröm av ett febrilt vibrerande ljud som hon först inte kunde identifiera, men sedan sömnigt insåg måste vara paret Barbers väckarklocka. Det kändes som om det inte hade gått någon tid alls sedan hon hade legat där och lyssnat på deras mumlande väg till sängen. Nu fick hon höra samma sak igen fast i omvänd ordning, när paret muttrande och gäspande steg ur sängen, smög ner och ut på gården, slamrade ute i köket, bryggde te och stekte frukostmat. Hon tvingade sig själv att lyssna noga på allting, varje fräsande och sprättande från deras bacon, varje knackning från rakhyveln mot tvättfatskanten. Hon måste registrera allting och noga anpassa sig efter det: den nya början på hennes dag.

Hon kom att tänka på sina femtioåtta shilling. När mr Barber tog på sig ytterkläderna steg hon ur sängen och klädde sig tyst.

Han lämnade huset strax före åtta, och vid det laget hade hans hustru återvänt till deras sovrum. Frances väntade ett par minuter för att det inte skulle bli för uppenbart, men sedan låste hon upp dörren och gick ner. Hon rakade askan ur spisen och tände en ny brasa. Hon gick ut på gården och när hon kom in igen sa hon god morgon till sin mor, satte på te och kokade ägg. Men hela tiden hon arbetade hade hon huvudet fullt av uträkningar. Så fort hon och hennes mor hade ätit frukost och matsalsbordet var avdukat slog hon sig ner med sin kassabok och gick igenom räkningarna som under det senaste halvåret hade vuxit till en stadig bunt.

26

15-06 N&K Waters, 24 feb.indd 26

2015-02-24 14:04

Slaktaren och fiskhandlaren måste få stora belopp med en gång, tänkte hon. Tvättkarlen, bagaren och kolhandlarna kunde hållas i schack med småsummor. Fastighetsskatten skulle betalas om några veckor, tillsammans med kvartalsräkningen för gasen, och den räkningen skulle vara högre än vanligt eftersom den skulle omfatta kostnaden för spisen och gasmätaren och rören och alla installationer som hade gjorts på övervåningen. De hade dessutom en del kvar att betala för andra förberedelser som de hade måst göra åt paret Barber, för sådana saker som tapetlack och limfärg. Det skulle dröja tre eller fyra månader – tidigast i augusti eller september, gissade hon – innan deras hyra skulle visa sig som ren vinst på familjens bankkonto.

Men augusti eller september var betydligt bättre än aldrig, och när hon lade undan kassaboken kände hon sig på bättre humör.

Bagarbudet kom, tätt följt av slaktarbudet, och för en gångs skull kunde hon ta emot brödet och köttet som om hon faktiskt hade rätt till det och inte var inblandad i någon sorts skumraskaffärer.

Köttet var lammhals; det kunde bli en gryta senare. Hon hade inget verkligt intresse för mat, vare sig av att tillreda eller äta den, men hade motvilligt utvecklat ett visst handlag i köket under kriget. Och något hon faktiskt gillade var den praktiska utmaningen i att få ett billigt köttstycke att räcka till flera olika rätter. Hon kände likadant inför allt annat hushållsarbete och tyckte bäst om mer omständliga uppgifter som att svärta om spisen och putsa mattkäpparna – sådant som krävde planering, strategier, kemikalier och specialverktyg.

Fast de flesta av hennes sysslor var förstås mer triviala. Huset var fullt av opraktiska detaljer som tavellister och stuckatur och utsirade golvlister som måste dammas mer eller mindre dagligen.

Samtliga möbler var av mörkt trä och måste dammas regelbundet, de också. Hennes far hade haft en passion för den gamla rustika stilen som inte alls gick ihop med de nyklassiska påhitten i själva 27

15-06 N&K Waters, 24 feb.indd 27

2015-02-24 14:04

villan, och det stod en 1600-talsfåtölj eller -byrå i snart sagt vart­ enda hörn. ”Fars samling” var det namn pjäserna gått under så länge hennes far levde. Ett år efter hans död hade Frances fått dem värderade och upptäckt att de allihop var viktorianska förfalskningar. Antikhandlaren som köpt golvuret hade erbjudit henne tre pund för hela rasket. Hon hade gärna tagit emot pengarna och sluppit de förbannade åbäkena, men hennes mor hade blivit upprörd över förslaget. ”Oavsett om de är äkta eller inte har de din fars hjärta i sig”, hade hon sagt. ”Hans dumhet, snarare”, hade Frances svarat, fast bara tyst för sig själv. Så möblerna fick stå kvar, vilket innebar att hon flera gånger i veckan måste krypa runt som en krabba med dammtrasan och gnugga rangliga bord med spiralsvarvade ben och grovhuggna stolar med sirliga sniderier och diamantsnitt.

Det allra tyngsta hushållsarbetet sparade hon till de morgnar och eftermiddagar då hon visste att hennes mor skulle vara ur vägen.

I dag var det måndag och därför hade hon ambitiösa planer. Måndagsmorgnarna ägnade hennes mor alltid åt diverse församlings­ ärenden tillsammans med kyrkoherden och medan hon var borta kunde Frances ta itu med hela nedervåningen.

I samma ögonblick som ytterdörren slogs igen satte hon igång, kavlade upp ärmarna, tog på sig ett förkläde och knöt en sjalett om håret. Hon började med sin mors sovrum och gick sedan vidare till salongen för att sopa och damma. Detta eviga dammande. Var i hela världen kom allt damm ifrån? Det var som om huset självt producerade det, på samma sätt som en kropp utsöndrar svett. Hon kunde piska en matta eller kudde hur länge som helst, men det tog ändå aldrig slut. I salongen fanns ett vitrinskåp med glasdörrar som alltid var ordentligt stängda, men till och med sakerna inuti det blev dammiga och måste torkas av. Någon enstaka gång fick hon lust att ta varenda fånig liten porslinskopp och fat och knäcka dem på mitten. En gång hade hon i ren frustration brutit huvudet av en av de 28

15-06 N&K Waters, 24 feb.indd 28

2015-02-24 14:04

äppelkindade Staffordshirefigurerna. Det satt fortfarande lite snett efter att hon skyndat sig att limma fast det igen.

Så kändes det inte i dag. Hon arbetade snabbt och effektivt och tog borste och skyffel med sig från salongen till översta trappsteget och arbetade sig nedåt igen, ett steg i taget. Sedan fyllde hon en spann med vatten, hämtade sin knämatta och började tvätta golvet i tamburen. Vinäger var det enda hon använde. Hade man såpa blev det ränder på de svarta plattorna. Den första omgången med trasan var viktig för att lösa upp smutsen, men det var den andra som verkligen gjorde skillnad, då hon lät den urvridna trasan gå över golvet i en enda svepande, obruten rörelse … Så där ja! Varje glänsande kakelplatta var en njutning att se. Glansen skulle blekna om kanske fem minuter när ytan torkade, men allting bleknade.

Det viktiga var att ta vara på de fina stunderna. Det var ingen mening med att hänga upp sig på skavankerna. Hon var ung och frisk. Hon hade … vad hade hon? Små glädjeämnen som detta.

Små framgångar i köket. Cigaretten vid dagens slut. Bio med sin mor på onsdagarna. Regelbundna besök inne i staden. Hon kunde känna sig lite rastlös emellanåt, men vem gjorde inte det? Hon kunde gripas av önskningar, begär … Men de var mest av fysisk art och hon hade inga gammalmodiga betänkligheter mot att åtgärda sådana saker. Det var faktiskt häpnadsväckande, funderade hon medan hon flyttade sin matta och gav sig på ett nytt golvparti, hur enkelt det var att sköta om den saken, även om det var mitt på dagen och även om hennes mor var hemma, bara genom att smita upp i sovrummet några minuter, kanske som ett litet avbrott i pals­ternacksskalandet eller medan hon väntade på att degen skulle jäsa …

En rörelse i trappan fick henne att rycka till. Hon hade helt glömt bort sina hyresgäster. Nu tittade hon upp mellan stängerna i trappräcket och fick se mrs Barber på väg ner med osäkra steg.

Hon kände att hon rodnade, som om hade blivit ertappad. Men 29

15-06 N&K Waters, 24 feb.indd 29

2015-02-24 14:04

mrs Barber rodnade också. Trots att klockan var över tio var hon fortfarande i nattlinnet, med något slankigt japanskt tygstycke över – en kimono, hade Frances för sig att det kunde heta – och på fötterna hade hon ett par turkiska tofflor. Hon bar på en handduk och en necessär. När hon hälsade på Frances förde hon en tillplattad hårlock bakom örat och sa blygt: ”Jag tänkte fråga om jag kunde ta ett bad.” ”Åh”, sa Frances. ”Ja.” ”Men inte om det är till besvär. Jag somnade om när Len hade gått till jobbet, och …”

Frances började resa sig. ”Det är inget besvär. Jag ska bara tända varmvattenberedaren åt er. Mor och jag brukar inte ha den tänd på dagarna. Det borde jag ha sagt i går. Kan ni komma förbi? Ni blir nog tvungen att hoppa.” Hon flyttade sin hink. ”Här är en torr fläck, se.”

Men nu hade mrs Barber kommit längre ner i trappan och färgen på hennes kinder djupnade när hon förfärat stirrade på Frances sjalett, uppkavlade ärmar och illröda händer, och på mattbiten vid hennes fötter där avtrycken efter hennes knän fortfarande syntes.

Det var en min Frances mycket väl kände igen – hon var i själva verket utled på den – för hon hade sett den så många gånger förut: hos grannar, springpojkar och sin mors vänner, som alla hade tagit sig igenom det hitintills värsta kriget i mänsklighetens historia och ändå av någon anledning tycktes oförmögna att förlika sig med åsynen av en herrskapsfröken som slet som en skurgumma. I lätt ton sa hon: ”Ni minns kanske att jag sa att vi inte hade något tjänstefolk?

Jag menade det, förstår ni. Det enda jag inte befattar mig med är tvätten; det mesta av den lämnar vi fortfarande bort. Men allt det andra tar jag hand om. Stort som smått!”

Mrs Barber hade äntligen börjat le. Men när hon tittade på det stycke av golvet som ännu inte var tvättat blev hon generad igen, fast på ett annat sätt.

30

15-06 N&K Waters, 24 feb.indd 30

2015-02-24 14:04

”Len och jag måste ha smutsat ner alldeles förfärligt i går. Jag tänkte mig inte för.” ”Äsch”, sa Frances, ”det här kakelgolvet blir smutsigt av sig självt. Så är det med allt i det här huset.” ”När jag har klätt på mig ska jag göra klart det åt er.” ”Det ska ni definitivt inte. Ni har era egna rum att ta hand om.

Varför skulle inte jag klara mig utan hjälp om ni gör det? Dessutom skulle ni bli förvånad om ni visste hur flink jag kan vara med moppen. Här, låt mig hjälpa er.”

Mrs Barber hade nu kommit nedför hela trappan och visste uppen­barligen inte var hon skulle sätta fötterna. Efter en kort tvekan tog hon handen som Frances sträckte fram, och med stöd av den kunde hon ta det lilla skuttet mot den otvättade delen av golvet.

När hon landade gled hennes kimono isär så att mer av nattlinnet­ blev synligt tillsammans med en oroväckande antydan om det rundade, rörliga, fria hullet där under.

Tillsammans gick de genom köket och in i diskrummet. Badkaret stod där inne, bredvid diskhon. Det hade ett bleknat lock av trä som Frances använde som diskställ. Med en van rörelse lyfte hon bort det och ställde det mot väggen. Karet var urgammalt och hade flera gånger emaljerats om, senast av Frances själv, men hon var inte helt säker på resultatet. Särskilt i dag tyckte hon att ytan såg fnasig ut. Varmvattenberedaren var också ganska förskräcklig, en grönaktig nitad cylinder på tre krökta ben. Den måste ha varit toppmodern 1870, men liknade nu snarast en farkost som någon i en Jules Verne-roman skulle kunna resa till månen i. ”Den har lite temperament, är jag rädd”, sa hon till mrs Barber när hon förklarade mekanismen. ”Ni måste vrida på den här kranen, men inte den där, för då kan ni spränga oss i luften. Här tänder man.” Hon drog eld på en tändsticka. ”Bäst att ni vänder er bort. Min far blev av med båda ögonbrynen en gång när han gjorde det här … Så där ja.”

31

15-06 N&K Waters, 24 feb.indd 31

2015-02-24 14:04

Med ett brus hittade lågan gasen. Cylindern började ticka och skallra. Hon satte händerna mot höfterna och betraktade den missnöjt. ”Vilket vidunder den är. Jag är ledsen, mrs Barber.” Hon såg sig om i rummet, på diskhon av sten, kopparkitteln i hörnet och bårhuskaklet på väggarna. ”Jag önskar verkligen att huset vore mer modernt, för er skull.”

Men mrs Barber skakade på huvudet. ”Nej, önska inte det.” Än en gång förde hon en hårslinga bakom örat och Frances lade märke till den lilla gropen i hennes örsnibb där örhänget skulle sitta. ”Jag tycker om huset precis som det är. Det är ett hus med en historia, eller hur? Allt måste inte alltid vara så modernt. Det är trevligare med lite karaktär.”

Och där var det igen, tänkte Frances, det där snälla och vänliga, den där finkänsligheten. Hon svarade med ett skratt. ”Ja, karaktär har det här huset sannerligen så att det räcker och blir över. Fast …”

Hennes ton blev mer allvarsam. ”Jag är glad att ni tycker om det.

Mycket glad. Det gör jag också, även om jag har en benägenhet att glömma bort det. Men nu får vi inte låta pannan bli varm utan att sätta på vattnet, för då finns det snart inget hus kvar att tycka om, och ingen som kan tycka om det! Klarar ni er nu? Om lågan slocknar – det händer ibland, tyvärr – är det bara att ropa på mig.”

Mrs Barber log och visade upp en jämn, vit tandrad. ”Det ska jag göra. Tack, miss Wray.”

Frances lämnade henne och återvände till sitt våta golv. Dörren till diskrummet stängdes bakom henne och reglades tyst.

Men dörren mellan köket och serveringsgången stod öppen och när Frances återupptog sitt arbete kunde hon klart och tydligt höra mrs Barber göra sig i ordning för badet. Hon hörde kedjan som rasslade mot badkaret och vattnet som brusande började forsa ur kranen. Brusandet höll på väldigt länge, tyckte hon. Det hon sagt om att de inte brukade låta varmvattenberedaren stå på om dagarna var inte alldeles sant. Det var för dyrt att tända den 32

15-06 N&K Waters, 24 feb.indd 32

2015-02-24 14:04

alltför ofta, så hon och hennes mor brukade i stället tappa upp varmvatten ur pannan i den gammaldags spisen. Badade gjorde de högst en gång i veckan, och turades då ofta om att använda samma vatten. Om mrs Barber skulle vilja ta sådana här bad varje dag skulle deras gasräkning snart bli dubbelt så hög.

Men till sist upphörde ändå brusandet. Där kom det lilla plasket och det lätt gnisslande ljudet av mrs Barbers hälar när de stötte i karets botten, följt av ett kraftigare skvalpande när hon sänkte ner hela kroppen i vattnet. Därefter var det tyst, så när som på en enstaka droppe som då och då träffade vattenytan med ett ekande litet plopp.

Precis som den uppglidande kimonon hade gjort väckte ljuden en oro hos Frances, och tystnaden var värre än allt det andra. När hon hade suttit vid sin sekretär för en stund sedan hade hon tänkt på sina hyresgäster i rent ekonomiska termer – ungefär som två jättelika vandrande shillingmynt. Men det här, tänkte hon medan hon hasande förflyttade sig baklänges över kakelgolvet, var vad det verkligen innebar att ha hyresgäster: denna egendomliga, opersonliga närhet, detta liksom avskalade ögonblick då det enda som skilde henne från en naken mrs Barber var några kvadratmeter kök och en tunn diskrumsdörr. En bild dök upp i huvudet: det där runda hullet som blev allt rosigare i det heta vattnet.

Hon bytte ställning på mattan, tog ett fast grepp om trasan och gnuggade ännu hårdare. Ångan pärlade sig fortfarande på diskrummets väggar när hennes mor kom hem vid lunchtid. Frances berättade om mrs Barbers bad.

Hennes mor såg bestört ut. ”Klockan tio? I morgonrocken? Är du säker?” ”Helt säker. En sidenrock, dessutom. Vilken tur, va, att det var du som hälsade på kyrkoherden och inte tvärtom?”

Hennes mor bleknade men sa ingenting.

33

15-06 N&K Waters, 24 feb.indd 33

2015-02-24 14:04

De åt sin lunch, en blomkålsgratäng, och slog sig sedan ner tillsammans i salongen. Mrs Wray gjorde anteckningar till ett församlingsblad. Frances arbetade sig igenom en korg med lagningsarbeten med The Times uppslagen över fåtöljens armstöd. Vad hade hänt? Hon bläddrade i tidningen med fumliga fingrar som blev kladdiga av trycksvärta. Men det var det vanliga eländet. Horatio Bottomley skulle ställas inför rätta för att ha lurat allmänheten på en kvarts miljon. En parlamentsledamot krävde att kokainlangare skulle pryglas. Fransmännen sköt syrier, kineserna sköt varandra, en fredskonferens i Dublin hade inte lett till någonting, det hade begåtts nya mord i Belfast … Men prinsen av Wales såg glad ut på sin fiskeutflykt i Japan, och markisinnan av Carisbrooke skulle hålla en bal ”till förmån för De fattigas vänner”. Men då var ju allt gott och väl, tänkte Frances. Hon ogillade The Times, men de hade inte råd att hålla sig med ytterligare en, mindre konservativ tidning. Och hon blev ändå bara deprimerad av att läsa nyheterna nu för tiden. I sin mer excentriska ungdom under kriget skulle hon ha sporrats till handling, skrivit brev och gått på möten. Nu tycktes henne världen ha blivit så komplex att dess problem var olösliga. Det var bara ett enda mischmasch av motstridiga intressen; alltihop fyllde henne med en känsla av vanmakt. Hon lade ifrån sig tidningen. I morgon skulle hon riva sönder den och ha den att tända i spisen med.

Huset var åtminstone tyst nu, nästan som sitt gamla jag. Det hade hörts några dunsar och skrapande ljud tidigare, när mrs Barber flyttade runt på ytterligare några möbler, men nu måste hon vara i sitt vardagsrum – och göra vad? Hade hon fortfarande kimonon på sig? Av någon anledning hoppades Frances det.

Vad hon än gjorde höll hon sig tyst hela eftermiddagen. Hon vaknade inte till liv igen förrän strax före sex, då hon började rusa runt som en vansinnig och städa, lät det som, innan hon satte igång att slamra med fat och kastruller i det lilla köket. En halvtimme 34

15-06 N&K Waters, 24 feb.indd 34

2015-02-24 14:04

senare stod Frances och lagade middag i sitt eget kök och ryckte till när hon hörde ett plötsligt rasslande från låset på ytterdörren. Det var mr Barber, förstås, som kom hem från arbetet. Den här gången lät han som hennes far när han torkade av fötterna på mattan.

Han gick med trötta steg uppför trappan och lät höra en joddlande gäspning när han kommit upp, men fem minuter senare, när hon höll på att städa bort potatisskal från köksbänken, hörde hon honom komma ner igen. Där var hans knarrande tofflor i serveringsgången och sedan: ”Knack, knack, miss Wray!” Hans ansikte dök upp bakom dörrkarmen. ”Får jag passera?”

Han såg äldre ut än han gjort dagen innan, med håret pomaderat för kontoret. En röd rand tvärs över pannan måste vara märket efter plommonstopet. När han hade besökt klosetten dröjde han sig kvar en stund på gården. Genom köksfönstret såg hon att han stod och funderade på om han skulle gå och prata med hennes mor, som befann sig längre ner i trädgården och skördade sparris. Han bestämde sig för att låta bli och gick i stället tillbaka mot huset, stannade till för att titta upp mot tegelväggen eller fönsterkarmarna och sedan för att undersöka någon spricka eller flisa i tröskeln. ”Och hur står det till med er, då, miss Wray?” frågade han när han kom in i köket igen. Hon insåg att hon inte skulle komma undan en pratstund. Men hon kanske borde lära känna honom. ”Bara bra, mr Barber. Hur är det själv? Hur var er dag?”

Han drog i sin stela krage. ”Åh, det var de vanliga upptågen.” ”Besvärligt, menar ni?” ”Alla dagar är besvärliga med en chef som min. Ni känner ­säkert till typen: han kommer med en radda siffror som jag ska lägga ihop, och när resultatet inte blir som han vill skyller han på mig!”

Han lyfte på hakan för att klia sig på halsen, samtidigt som han höll kvar sin blick i hennes. ”Och han lär ha gått på privatskola.

Man skulle tro att sådana karlar visste bättre, eller vad säger ni?”

35

15-06 N&K Waters, 24 feb.indd 35

2015-02-24 14:04

»Waters, en författare på höjden av sin förmåga, spinner en fascinerande berättelse om klass, sexualitet och konsekvenserna av en passionerad kärleksaffär. Romanens andra del är så enastående oförutsägbar och så gastkramande nervig att den håller läsaren i ovisshet intill det allra sista stycket.« the bookseller

ISBN 978-91-27-14109-4

OMSLAG: SARA R. ACEDO | FOTO: NIGEL DOBINSON/SSPL/GETTY IMAGES TAPET PÅ RYGGEN: WILLIAM MORRIS/BROOKLYN MUSEUM/WIKIMEDIA COMMONS

Waters_Hyresgasterna_ORIG.indd 1

Sarah Waters

FOTO: CHARLIE HOPKINSON

S A R A H WAT E R S (född 1966 i Wales) debuterade 1998 med Kyssa sammet som också blev hennes genombrott. Därefter har det blivit ytterligare fem prisbelönta historiska romaner och Waters har nominerats till Bookerpriset tre gånger.

Under 2015 återlanserar Natur & Kultur Nattvakten och Främlingen i huset i pocket.

Alla Waters titlar på svenska finns tillgängliga som e-böcker.

LONDON 1922. Kriget har vänt upp och ned på allt och svept med sig pojkar och män. De kvinnor som nu måste leva vidare gör det i en helt ny värld – som också bjuder nya friheter …

I ett stort hus i den burgna Londonförorten Camberwell bor Frances Wray med sin mor, mrs Wray. Deras liv har förändrats drastiskt. Familjens män har stupat och för att klara ekonomin blir de nu tvungna att ta in hyresgäster.

Ett ungt par ur den lägre tjänstemannaklassen, Lilian och Leonard Barber, flyttar in och in träder den nya världen och dess sociala spänningar. Och när Frances, som är en modern kvinna med moderna idéer om kärlek, kommer allt närmare Lilian, påbörjas ett kammarspel som ska explodera med oförutsedda konsekvenser som följd.

H Y RE SGÄ S T ERN A

h a r a S s r e t a W HYRESGÄSTERNA

AV F Ö R FA T T A R E N T I L L

Främlingen i huset & Nattvakten

P R E SSR Ö ST E R O M H Y R E SGÄ ST E R N A »Precis som i alla Waters romaner kommer du att vara fast efter en enda sida … Hyresgästerna är kronan på verket för hennes begåvning … Jag kan inte komma på en enda negativ sak att säga om boken.« financial times »Waters har utvecklats till en virtuos författare av historiska romaner … ett bladvändardrama och en fascinerande skildring av ett London på randen till omvälvande förändringar.« the guardian »Vissa romaner är så bra, så gripande eller omskakande att de gör dig osäker på huruvida du ens skulle ha påbörjat dem.

Du öppnar Hyresgästerna och kapitulerar genast för den behagliga tryggheten i Sarah Waters silkeslena prosa … en roman som i början ser ut som att den skrivits av E.M. Forster mörknar till något av Dostojevskij eller Patricia Highsmith.

Den blir också omöjlig att lägga ifrån sig …

Hyresgästerna är både en vackert skissad kärlekshistoria och en dunkelt spännande psykologisk roman.« the washington post »En av årets mest fängslande och spännande romaner ... Kommer att hålla dig sömnlös tre nätter i följd.« entertainment weekly »Waters bladvändarprosa rymmer mycket subtilitet. Hon är smärtsamt medveten om nyanserna i det sociala och låter oss aldrig släppa uppmärksamheten på detta … En vinnande bok av författaren som nominerats till Bookerpriset tre gånger.« the economist

9 789127 141094

2015-02-25 15:10