Stentavlans Hemlighet
En äventyrsberättelse i Bohuslänmiljö
av
Leif Ström
Kapitel 1 Den gamla 1100-talskyrkan var fullsatt. Folksångerskan Sara Jonsson var där med sitt band och höll konsert. Repertoaren var gamla adventpsalmer i folkton, blandat med moderna kompositioner, också i folkton. Musiken passade bra i den gamla byggnaden, med 1 meter tjocka stenväggar bakom den spruckna kalken. De tända ljusen, halvmörkret i rummet, glittret i fönstren och guldfärgbelagda bjälkar i taket, gjorde stämningen överensstämmande med sångernas innehåll. Över besökarnas huvuden hängde det fina gamla skeppet, tillverkat av någon fiskare för 100 år sedan. Den gamle arkeologen John satt där, och påmindes sin barndoms jular, när snön låg i meterhöga drivor längs vägen till kapellet, och snön yrde. Nu var det länge sedan det varit någon sådan jul, med "traditionell" snö och den där stämningen som alltid tycktes finnas där, men som nu i modern tid allt mer dragit sig tillbaka, som om den var medveten om tidens kalla hjärtan och allt det som nu ersatt den gamla kulturen. John hade fått ett infall att gå på adventskonserten, inte direkt för att höra på sångerskan, även om han nu när han hörde henne, långt ifrån ångrade sitt besök. Tvärtom, han tänkte leta upp henne på nätet och höra mera på hennes musik, när han kom hem. Nej, han gick dit för att han bara gripitis av en oförklarlig längtan att vara där, just denna kväll. När han nu satt där och hörde musiken, och den fina akustiken tack vare det höga taket och valven där uppe, fick han syn på en tavla som hängde på ena långväggen, som han aldrig sett förut. Han försökte se vad det var som syntes. Var det runor? Det gick inte att se riktigt i halvmörkret. När konserten var över gick han dit och tittade närmare. Och visst var det runor, inristade på en gammal stentavla, ca 1 x 1 m. Han förstod lite av texten, och började bli verkligt intresserad, och förvånad, och gick fram till prästen där han stod och pratade med bandmedlemmarna. När prästen var ledig, bad John honom följa med bort till tavlan och frågade om den hängt där hela tiden? Nej, svarade Anders, så hette prästen, den tavlan hittade vi på vinden under golvet när vi reparerade i somras. Vi tror någon gjorde den här tavlan på 1600-talet, någon som försökte uppliva gamla historier från trakten om hur kyrkan kom till. - Jaså vad var det för historier, frågade John. - Asch det vara bara någon skröna om att jättar kastat sten på det första kyrkbygget borta på Rösberget, och att man sedan letade upp en ny plats, här alltså, och byggde kyrkan här i stället. Och att den första platsen skulle ha varit en gammal kultplats från tiden före kristendomen.
- Jaha då förstår jag svarade John snabbt. Nä sådant där är ju bara vandringssägner, det finns sådana historier från i stort sett varje socken i landet. Så vilka var de som gjorde tavlan på 1600-talet? Var det gamla göticister, haha! - Tjaa det vet vi inte, det var bara någon som föreslog den teorin. Men vi satte upp tavlan för historikens skull, oavsett om legenderna var sanna eller inte. Och bilden visar ju hur kyrkan såg ut på 1100-talet, innan ombyggnaderna på 1600-talet och i början av 1900-talet. - Jamen tack skall du ha ändå. Får jag ta några kort med mobilen på texten? Har ni kunnat tyda den förresten? - Självklart ta så många kort du vill. Nej, vi hade en runkunnig här men han fick ingen klarhet i det, antingen är det kodad text eller så är det bara meningslösa tecken för att det skall se ålderdomligt ut. Det skall komma hit en expert från Uppsala till våren och titta närmare. John tackade igen, medan prästen måste skynda sig bort och säga adjö till musikerna. John tog upp mobilen och tog några bilder från olika vinklar, för att ljuset och skuggorna i tecknen skulle få dem att framträda tydligare. Tittade man på tavlan rakt framifrån syntes knappt runorna på den gamla stenytan. Han kände till tekniken väl ifrån hällristningsforskningen, hur man får gammal text att framträda genom spelet mellan sidljus och skuggor. Han gick tillbaka till platsen där han suttit och märkte att just därifrån kunde man se runorna tydligare än någon annanstans i kyrkan. Just därifrån trädde de fram, när reflexerna från ljusen speglades i fönstervalven på andra långsidan och kastade ett sken mot tavlan. Detta gjorde honom mycket konfunderad. Han trodde inte på något övernaturligt och hade hela sitt yrkesliv lärt sig att motarbeta alla sådana tankar och idéer. På vägen hem kunde han inte låta bli att tänka på detta, där han gick mellan husen i det gamla fiskesamhället. Krabbestad, ett av de där typiska små samhällena på västkusten, där husen låg tätt och klättrade upp och ned mellan räffliga berg, och med den sedvanliga bryggan där fiskebåtar blandades med sommargästernas segelbåtar. John skulle just ta upp sin mobil och titta på bilderna igen, när två unga människor hinner ifatt honom och ropar på honom. Han vänder sig om och får syn på Stella och Gustav, två av arkeologistudenterna han hade haft fältstudier med strax innan pensioneringen. - Hej kommer du ihåg oss John? - Visst gör jag det, vad roligt att se er igen. Vad gör ni här i bygden, ni bodde väl i Göteborg?
- Vi var här för att lyssna på Sara, vi känner henne och när hon var här på västkusten ville vi träffa henne. Vi skall ses i morgon på hotellet. De småpratade medan de gick den gamla kullerstenlagda bybacken uppåt, och när vägen delade sig frågade John om de ville följa med hem på en kopp kaffe. - Det finns nyköpta bullar, jag vet att ni inte kan motstå sådant. - Okej, du har oss på kroken. Nu åkte vi dit igen. De hade brukat skämta om detta när de var ute i bygderna och inventerade fornminnen. När de kommit in och satt sig och druckit kaffet och avverkat bullarna, tog John fram sin mobil. - Skall visa er något. Titta på de här runorna, de finns på en stentavla i Krabbestads kyrka där vi var ikväll. - Wow, runor i en KYRKA, ropade Gustav. Är inte sådant hedniskt, och typ jätteförbjudet? - Nej de använde runor långt in i medeltiden i Sverige, det fanns folk som skrev med runor t.o.m på 1800-talet i vissa socknar. Men det konstiga med dessa runorna är att texten, jag kan lite grand, inte verkar betyda något. Anders, prästen, säger att det nog bara är fantasier som någon gjorde på 1600-talet. Eller så är det kodade runor. Har hört att det fanns sådant också, men då brukade det vara dolt i begripliga texter, som t.ex anagram dvs där första runan i varje rad bildar ett ord. Här är det bara en massa obegripliga bokstäver. - Jamen det låter väldigt spännande säger Stella. Jag känner en snubbe i Göteborg som kan mycket om runor. Han är väldigt inne i sådant, kan fråga honom om han vet något om sådana texter. John blir nu konfunderad igen i sitt inre. Hade han inte träffat ungdomarna hade han kanske inte tänkt så mycket mer på saken, men nu dyker de upp och kan t.o.m hjälpa honom, i alla fall eventuellt, få reda på vad texten handlar om. - Ja vad bra, gör gärna det Stella. Kan du ringa honom nu? - Kanske bättre i morgon, jag känner honom inte så mycket, men jag vet att han är i sin tatuerarlokal i morgon så jag ringer på lunchen någon gång för då vet jag att han kan prata. - Jättebra jättebra. Vilken tur jag träffade er ikväll. Och då hör du av dig till mig sedan så fort du vet något?
- Visst, så fort jag pratat med honom. Fast om han är intresserad vet jag ju inte förstås. - Nej nej, men försöka duger, sa haren som sprang under långtradaren (ett av Johns totalt urdåliga skämt som han genast ångrade så fort han sagt det). - Öh, jamen då kanske vi måste gå nu, och du skall väl skynda dig till bussen Gustav? - Ja jag får sova hos min kusin över natten uppe vid Tångevatten. - Och jag stannar på samma hotell som Sara och hennes band. De hade bokat ett rum för mycket och lät mig få det. De skildes åt och John gick tillbaka till köksbordet och satte sig igen och tittade på bilderna. Varför kändes det som om de talade till honom? Det finns en hemlighet här, och det känns som om den gäller mig. Han hade aldrig varit med om något sådant förut. Att gå på känslor och ingivelser betraktas som dumheter inom forskningen, man kan bara utgå ifrån det som är bevisat och som är kontrollerbart eller kan upprepas med samma resultat. Att gå på instinkt och inbillade ingivelser är sådant som pseudovetenskapen sysslar med och betraktas med förakt i den seriösa forskarvärlden. Och ändå har jag nu ikväll varit med om något som inte kan förklaras, tänker John. Den enda gång han upplevt något som påminner om detta var när hans fru dog i höstas. Hon var lite småreligiös och hade sagt att det skulle snöa på hennes begravning. Vilket det gjorde, och det var i oktober, vilket är högst ovanligt i alla fall på västkusten. Och det var bara den dagen i oktober det snöade, resten av månaden var som oktober brukar vara, regnig och rå och halvmulet. Hur kunde hon veta det, tänkte han igen. Och varför ville jag gå på adventkonserten och varför satte jag mig just där som runorna syntes bäst på tavlan? Små saker men ändå tydliga, svåra att kalla för slump och sammanträffanden. Han gick och lade sig i samma stämning, med många frågor. Samtidigt kändes det som om en ny tid hade börjat i hans liv. Dels hade ju hans fru gått bort och han visste att mycket skulle bli annorlunda, och nu hade han träffat dessa två ungdomarna igen, som han hade kommit så bra överens med under fältarbetet. Själv hade han och Anngrethe (ja hon var norska) aldrig fått några barn utan de hade ägnat sig åt sina arbeten så gott som dygnet runt, han med arkeologin och hon i läraryrket. Medan sömnen kom och tog John, snurrade tankarna och bilder av runor och tända ljus och fragment av psalmsång roterade i hans huvud. ___