9789151100746

Utredningsarbete i den sociala barnavĂĽrden

2 UPPL.

Lina Ponnert (red.)

Författarpresentation Susanna Johansson, fil. dr i rättssociologi och universitetslektor vid Socialhög­ skolan, Lunds universitet. Hennes forskning handlar om samverkan mellan människobehandlande organisationer och spänningar mellan socialrätt och straffrätt inom den sociala barnavården. Hon undervisar främst på kurser i socialt arbete med barn och unga och det sociala arbetets organisering på socio­ nomprogrammet, men har också undervisningserfarenhet från allmän rätts­ sociologi och kriminologiprogrammet.

Sofia Linderot, socionom, fil. lic. i socialt arbete, universitetsadjunkt vid Social­ högskolan, Lunds universitet. Hennes forskning handlar om familjehemsvård, med särskild inriktning på släktingplaceringar. Sofia undervisar i socialrätt på socionomprogrammet i Lund, men sysslar även med fortbildning för yrkesverk­ samma inom socialt arbete.

Lina Ponnert, socionom, fil. dr i socialt arbete, universitetslektor vid Socialhög­ skolan, Lunds universitet. Hennes forskning rör den sociala barn- och ung­ domsvården, förhållandet mellan rättssystem och socialtjänst, samt bedöm­ ningsarbete och beslutsfattande. Lina undervisar på socionomprogrammet; huvudsakligen i socialrätt och i kurser relaterade till det sociala arbetets praktik och barn och unga. Hon har även undervisat på doktorandkurser och är verksam som handledare inom forskarutbildningen i socialt arbete i Lund.

Bodil Rasmusson, socionom, fil. dr i socialt arbete och f.d. universitetslektor vid Socialhögskolan, Lunds Universitet. Hon har lång erfarenhet av undervis­ ning inom området socialt arbete med barn och unga. Hennes forskning har bland annat behandlat barns vardagsliv ur ett barnperspektiv, barns rätt till delaktighet och medbestämmande samt utredningsarbete inom den sociala barnavården.

Margareta Regnér, socionom, fil. dr i socialt arbete, leg. psykoterapeut med familjeinriktning, handledare i psykosocialt arbete och f.d. universitetslektor vid Institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet. Margareta Regnér har lång erfarenhet av undervisning och handledning med inriktning på familje­ terapi samt teorier och metoder i socialt arbete. Hennes forskning har fokuse­ rat på familj, föräldraskap och genus relaterade till insatser i socialt arbete.

Lagar Barnkonventionen BrB: Brottsbalk (1962:700) BvL: Barnavårdslag (1902, 1924, 1960) FB: Föräldrabalk (1949:381) FL: Förvaltningslag (1986:223), Förvaltningslag (2017:900) träder i kraft 1 juli 2018 HSL: Hälso- och sjukvårdslag (2017:30) KL: Kommunallag (2017:725) Lag (2017:209) om hälsoundersökning av barn och unga som vårdas utanför det egna hemmet LBU: Lag om stöd och skydd för barn och unga (lagförslag) LPT: Lag (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård LSS: Lag (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade LSU: Lag (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård LUL: Lag (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare LVM: Lag (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall LVU: Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga OSL: Offentlighets- och sekretesslag (2009:400) SoF: Socialtjänstförordning (2001:937) SoL: Socialtjänstlag (2001:453)

Övriga förkortningar BRÅ: Brottsförebyggande rådet HFD: Högsta förvaltningsdomstolen HVB: Hem för vård eller boende IVO: Inspektionen för vård och omsorg SiS: Statens institutionsstyrelse SOSFS: Socialstyrelsens författningssamling SOU: Statens offentliga utredningar

Innehåll

Inledning 7 1. Utredningsarbete i barnavården – centrala utgångspunkter Lina Ponnert

13

2. Att bedöma barns behov och föräldrars förmåga Lina Ponnert & Bodil Rasmusson

33

3. Utredningspraktik vid placering av barn utanför hemmet Sofia Linderot

61

4. Familjehemsutredningar Margareta Regnér & Bodil Rasmusson

87

5. Utredningar som leder till förslag om tvångsvård Lina Ponnert

111

6. U tredningsarbete vid misstankar om brott – samverkan mellan socialtjänst och ­rättsväsende Susanna Johansson

135

7. U tredningsarbetets institutionella villkor i en förändrad omvärld – tendenser ­och utmaningar Susanna Johansson & Lina Ponnert

155

Referenser 167

2 Att bedöma barns behov och föräldrars förmåga Lina Ponnert & Bodil Rasmusson I detta kapitel kommer vi att belysa och diskutera den grundläggande utred­ ningspraktik inom social barnavård som handlar om att utreda och bedöma barns behov och föräldrars förmåga. Kapitlet inleds med en kort beskrivning av utredningspraktikens förutsättningar, där socialtjänsten träder in på en i normala fall privat arena. En kortfattad presentation ges även av BBIC (Barns behov i centrum), ett arbetssätt som används av de flesta kommuner i dag.

Kapitlet kretsar dock huvudsakligen kring social­sekreterares resonemang och tankar i anslutning till två fiktiva fallbeskrivningar (Rolf 10 år och Laura 17 år), som har hämtats från en vinjett- och intervjustudie med socialsekrete­ rare. Några av resultaten från denna studie diskuteras utifrån ett antal ut­ valda teman som belyser dilemman och kritiska frågor i utredningsprocessen.

Dessa är kontaktetablering och relationsskapande, problemformulering och överväganden om insatser, bedömningen av barnets bästa, organisationens betydelse och synen på barnet. Kapitlet avslutas med en diskussion kring socialsekreterares kunskapsanvändning och professionella färdigheter i socialt utredningsarbete.

Barns rätt, föräldrars skyldigheter och samhällets ansvar Alla barn har enligt föräldrabalken rätt till ”omvårdnad, trygghet och en god fostran” (6 kap. 1 § FB). Vidare ska barn behandlas med aktning för sin person och egenart och får, enligt samma lagrum, inte utsättas för kroppslig bestraff­ ning eller annan kränkande behandling. Föräldrabalken reglerar därmed vård­ nadshavares skyldigheter gentemot sina barn, och det är vårdnadshavarna som i första hand ansvarar för barnets personliga förhållanden och för att barnets behov och tillsyn blir tillgodosedda (6 kap. 2 § FB). När ett barn utreds av social­sekreterare inom barnavården innebär det att samhället träder in och bedömer i vilken utsträckning vårdnadshavarna faktiskt har förmåga att till­ godo­se barnets behov. Oavsett hur utredningen aktualiseras (ansökan eller 33

Lina Ponnert & Bodil Rasmusson anmälan) ger lagstiftningen socialtjänsten särskilda befogenheter att skapa sig en bild av barnets situation i familjen. När en barnavårdsutredning har påbör­ jats får socialsekreterare som ansvarar för utredningen exempelvis tala med barnet enskilt oavsett vårdnadshavarens samtycke; nödvändig information får också hämtas från omgivningen som underlag för utredningen (11 kap. 10 § SoL; 11 kap. 2 § SoL). I och med att socialtjänsten inleder en utredning om barnet träder samhället in på en i normalfallet privat arena, vilket innebär att vårdnadshavarnas rätt till privatliv och integritet får stå tillbaka. I allvarliga fall har socialtjänsten också maktbefogenhet att föreslå tvångsvård av barnet, vilket innebär att föräldrarnas faktiska beslutanderätt i förhållande till barnet kraftigt reduceras (Mattsson 2011). Samtidigt framhålls det i lagstiftningen att utred­ ningen inte får göras mer omfattande än vad som är motiverat i ärendet (11 kap.

2 § SoL). Därtill ska utredningen bedrivas så att inte någon onödigt utsätts för skada eller olägenhet (ibid.).

Barnavårdstratten Barn som utreds av socialtjänsten kan benämnas ”barn som far illa” eller ”barn som misstänks fara illa”. En vidare benämning är ”utsatta barn”, som tar sikte på barn som är eller bör bli föremål för barnavårdens insatser eftersom de inte når upp till det som vid en viss tid och plats anses normalt och rimligt för goda och trygga levnadsförhållanden (Andersson & Sallnäs 2012). För att socialtjäns­ ten ska kunna agera krävs dock att barnets utsatthet kommer till socialtjänstens kännedom, vilket har illustrerats med hjälp av den så kallade ”barnavårdstrat­ ten” som illustrerar de olika steg ett ärende måste processas genom för att barnet faktiskt ska få hjälp (Sundell & Egelund 2001 s. 66).

Det finns stora mörkertal beträffande antalet barn som far illa och som skulle behöva insatser från samhället – statistiken är i många avseenden osäker eller i det närmaste obefintlig. Vi känner till exempel inte till hur många barn som misstänks fara illa men som ändå aldrig blir kända av socialtjänsten. Där­ emot vet vi något mer om antalet anmälningar och ansökningar som leder till utredning, även om statistiken också i detta avseende är osäker. Forskning har visat att cirka 30–50 procent av alla anmälningar och ansökningar leder vidare till en utredning (Cocozza 2007; Sundell m.fl. 2007; Östberg 2010). Hälften av dessa utredningar leder sedan till att barnet får någon insats, men tidigare forskning visar också att det finns en stor variation mellan kommuner beträf­ fande konsekvenserna av en utredning (Sundell & Karlsson 1999; Sundell m.fl.

2007).

34

2. Att bedöma barns behov och föräldrars förmåga

1. Verklig andel barn som far illa

2. Barn som misstänks fara illa

3. Barn som anmäls

4. Barn som utreds 5. Barn som bedöms vara i behov av stöd 6. Barn som får hjälp

Figur 2.1 Barnavårdstratten. Källa: Sundell & Egelund 2001 s. 66.

BBIC som arbetsredskap Barnavårdsutredningar karaktäriserades länge av brist på enhetlighet i hand­ läggning och dokumentation. De utformades på olika sätt i olika kommuner och utgångspunkterna fanns, förutom i lagstiftningen, i lokala traditioner, mallar och rutiner. Utredningsarbetet inom barnavården kritiserades återkom­ mande av tillsynsmyndigheterna för godtycke och bristande systematik. Mot denna bakgrund initierade Socialstyrelsen i början av 1990-talet ett utvecklings­ arbete som efter flera års försöksverksamhet resulterade i BBIC (Barns behov i centrum). Förebilden till utredningsdelen finns i det engelska Framework for Assessments of Children in Need and their Families (Department of Health 2000).

BBIC beskrivs som ett arbetssätt som kan fungera som stöd i handläggning, genomförande och uppföljning av insatser (Socialstyrelsen 2015a s. 6). Kom­ muner som vill använda BBIC behöver först ha erhållit licens från Socialstyrel­ sen för att ha tillstånd att använda materialet. BBIC följer ärendegången i ett 35

Lina Ponnert & Bodil Rasmusson Grundläggande omsorg

Känslor och beteende Sociala relationer

kli n

Stimulans och vägledning

Barnets behov

Säkerhet

fam Nu ilje var situ and ati e Fam on ilje bak gru nd Bo en d och e, eko arbe no te mi So och cialt n int ät egr ver eri k ng

Familj och miljö

Känslomässig tillgänglighet

åga rm

Ba rne ts u

tve c

Utbildning

s fö na rar äld För

g

Hälsa

Figur 2.2 BBIC-triangeln.

barnavårdsärende och tillhandahåller ett dokumentationsstöd och olika stöd­ dokument i arbetsprocessen. BBIC-triangeln utgör en modell för att utreda och följa upp barnets behov, med teoretisk utgångspunkt i att barnet utvecklas i samspel med sin omgivning.

Triangeln är avsedd att användas som tankemodell för att göra analyser av samspelet mellan olika faktorer av betydelse för barns utveckling. Det handlar om att undersöka barnets utveckling och föräldrarnas förmåga utifrån olika om­ råden, samt faktorer relaterat till familj och miljö, för att kunna bedöma vad som är barnets behov (Socialstyrelsen 2015a s. 24). Modellen har sitt ursprung i ett omfattande forsknings- och utvecklingsarbete som inleddes i England i slutet av 1980-talet (Rasmusson 2004a). BBIC tar vidare sin utgångspunkt i ett antal grundprinciper, vilka kan beskrivas som systemets värdegrund, teoretiska grunder och metodsyn, formulerade av brittiska forskare (Cleaver m.fl. 2004). Department of Health (2000) sammanfattade ursprungligen ett antal grundprinciper.

Grundprinciperna innebär att arbetet med BBIC ska: • • • • • • • • •

Utgå från barnets rättigheter Låta barnets bästa vara avgörande Sträva efter likvärdiga möjligheter för varje barn Ha ett helhetsperspektiv på barnet och dess situation Göra barnet, familjen och nätverket delaktiga Ske i samverkan med andra professioner och verksamheter Bygga på en evidensbaserad praktik Motverka svårigheter och förstärka resurser Systematiskt följa barnet och insatserna (Socialstyrelsen 2015a s. 11, se även s. 12–22).

36

2. Att bedöma barns behov och föräldrars förmåga Det är vanligt att BBIC omtalas som en metod, vilket emellertid är en missupp­ fattning. Arbetssättet förutsätter att socialarbetaren kombinerar användningen av BBIC med tillgängliga bedömningsinstrument och metoder för till exempel samtal med barn (Cederborg 2010; Socialstyrelsen 2004). För att kunna mot­ svara de förväntningar som formulerats i grundprinciperna behöver social­ sekreteraren dessutom använda sig av hela sin arsenal av forsknings- och erfa­ renhetsbaserade kunskaper. I annat fall finns en risk att användningen av triang­eln som verktyg liksom dokumentationen kan bli mekanisk och slentri­ anmässig (Cleaver m.fl. 2004). I anslutning till fallbeskrivningarna förs vissa diskussioner kring begrepp som kan kopplas till BBIC. Där­emot behandlas inte frågor som handlar om dokumentation och strukturering av innehållet i en utredning som genomförts med stöd av BBIC, det vill säga det skriftliga be­ slutsunderlaget. Sådana anvisningar finns tillgängliga i Grundbok i BBIC (Social­ styrelsen 2015a; se även Socialstyrelsen 2015b). BBIC har nyligen reviderats och BBIC-triangeln såg tidigare något annorlunda ut (se Socialstyrelsen 2013c).

Bedömning och analys i utredningsarbetet utifrån två fallbeskrivningar De två fallbeskrivningar som nu följer ingår i ett material bestående av kva­ litativa intervjuer kring vinjetter med 16 socialsekreterare (varav två arbets­ ledare), vilka vid tidpunkten för intervjuerna arbetade med social barnavård i en mellanstor stad i Sverige. I studien ombads socialsekreterarna först att läsa och reflektera kring var och en av vinjetterna. De fick därefter svara på intervju­frågor som kretsade kring tillvägagångssätt i utredningen, bedöm­ ningar och val av tänkbara insatser. Vi använder här referat och citat från undersökningen10 för att illustrera de teman och fenomen som vi har valt att belysa i detta kapitel.

Fallen gäller barn i olika åldrar: Rolf 10 år och Laura 17 år. De represente­ rar familjer med problem som är vanligt förekommande i socialtjänstens verksamhet. Båda fallen rör barn i barnkonventionens mening (det vill säga de är under 18 år), men de har uppnått en ålder och mognad som innebär att de är kapabla att uttrycka sin åsikt och vilja. Laura är dessutom på god väg att bli vuxen.

10 Opublicerat material: Andersson, Ponnert, Rasmusson & Sunesson (2004). Child Welfare Work in Sweden: Decentralized Organization and Discretion.

37

4 Familjehemsutredningar Margareta Regnér & Bodil Rasmusson I detta kapitel diskuteras den utredningspraktik som fokuserar på att utreda blivande familjehem. Denna praktik utmärks av att fokus flyttas från att utreda det barn som är i behov av placering, till att utreda om ett potentiellt familjehem har de förutsättningar som krävs för att ta emot ett barn som behöver placeras utanför det egna hemmet. Det typiska familjehemmet är därmed en ”normal­ fungerande” familj, som utsätts för en omfattande granskning och prövning innan den av socialtjänsten eventuellt kan få uppdraget att fungera som familje­ hem.

Innehållet i detta kapitel tar sin utgångspunkt i kapitelförfattarnas forskning om familjehemsutredningar. Kapitlet kretsar huvudsakligen kring de konkreta tillvägagångssätten i en familjehemsutredning enligt Kälvestenmodellen med kopplingar till modellens teoretiska grunder. Aktuell lagstiftning och pågående diskussioner om lagändringar ägnas inledningsvis ett särskilt utrymme. Efter beskrivning av Kälvestenmodellen följer en kort översikt av modellens forsk­ ningsbakgrund och framväxt. Kapitlet avslutas med en diskussion om metod­ utveckling och professionell kompetens.

Utredningar av familjehem, en grannlaga uppgift Familjehemmet är sedan många år den vanligaste placeringsformen för de ca 30 000 barn som årligen är placerade i heldygnsvård genom samhällets försorg (Socialstyrelsen 2017). Det finns en stark tilltro till familjehemmets möjlig­heter att kunna hjälpa utsatta barn inom ramen för vardagslivets ”vanliga” och ”nor­ mala” relationer. Det bygger på en idé – eller snarare norm – om att det finns ett naturligt och vanligt familjeliv med kända roller och att ”vanligheten” eller det ”normala” i de här sammanhangen ses som bärare av goda och läkande­ egenskaper som familjer kan erbjuda (Regnér 2006). Det är bland annat så­ dana egenskaper som familjehemsutredningar ska försöka finna.

Att det är en grannlaga uppgift för socialtjänsten att rekrytera och utreda familjehem framgår inte minst genom återkommande rapportering i media och statliga utredningar om brister i familjehemsvården i form av övergrepp och 87

Margareta Regnér & Bodil Rasmusson försummelser, både historiskt och i nutid (se t.ex. SOU 2009:99; SOU 2011:9).

Uppgiften försvåras av att det råder ständig brist på lämpliga familjehem.

Ett forskningsprojekt om familjehemsutredningar (Rasmusson & Regnér 2013)26, som genomförts av författarna till detta kapitel, gav intressant kunskap om hur metodutvecklingen har sett ut och förändrats inom detta område. En av de utredningsmodeller som vi noggrant undersökte (se mer nedan) visade sig vara mycket väl grundad i forskning, teori och beprövad erfarenhet, det vill säga väl förankrad i praktiken och dessutom hållbar över tid. Det handlar om Kälve­sten­modellen27, som länge har varit den mest spridda och använda model­ len för familjehemsutredningar i Sverige. Som forskningsgrundad och genom­ tänkt utredningsmodell saknar den även motsvarighet i andra länder. Modellen formulerades ursprungligen av en framstående forskare (och praktiker), AnnaLisa Kälvesten (1908–2001), och utvecklades därefter vidare i nära samarbete med praktiskt verksamma socialarbetare i ett flerårigt utvecklingsarbete.

Ett forskningsprojekt om familjehemsutredning Det kan vara viktigt att känna till att när vi påbörjade vår forskning var områ­ det familjehemsutredning i det närmaste helt outforskat och inte heller beskri­ vet i text i någon större utsträckning. Detta ledde till att vårt projekt krävde en explorativ ansats28.

Vi sökte data inom följande områden: För det första intervjuade vi erfarna nyckelpersoner, vilka hade bedrivit undervisning, tolkat intervjuer och handlett social­arbetare inom området i upp till 30–40 år och som arbetade med detta än i dag. Ett skäl till dessa intervjuer var att få initial kunskap om området och dess historia. För det andra genomfördes en kritisk granskning av de två mest an­ vända modellerna för familjehemsutredning – Kälvesten och PRIDE (Parent Resources for Information, Development and Education)29 – med avseende på forskningsstöd, metod, teoretisk grund och synen på familj, barn och genus – det vill säga modellernas aktualitet i dessa avseenden. Vidare sökte vi, för det tredje, 26 För en mera uttömmande beskrivning och analys av familjehemsutredningar i teori och praktik hänvisas till Rasmusson & Regnér (2013): Ett utvalt hem till ett utvalt barn. Familjehemsutredningar och socialt arbete i praktiken. Stockholm: Natur & Kultur.

27 Kälvestenmodellen måste skiljas från den modell som av sina skapare benämns NYA Kälvestenintervjun. Den senare har hämtat en del tillvägagångssätt från Kälvestenmodellen, men bygger i övrigt varken på teori eller forskningsbakgrund från denna.

28 Ett explorativt arbetssätt är lämpligt när en forskare närmar sig ett outforskat område.

I vårt fall sökte vi identifiera problem och innebörder i det studerade fenomenet ur flera olika perspektiv, olika typer av källor och datainsamlingstekniker.

29 PRIDE importerades till Sverige från USA i början av 1990-talet. Modellen, som kom­ binerar utbildning och utredning, fick spridning i flera av Sveriges kommuner, dock inte med samma hållbarhet som Kälvestenmodellen.

88

4. Familjehemsutredningar att via enkäter till länsstyrelser och FOU-enheter få en överblick över vilka metoder/modeller som används över landet. En viktig del i arbetet var vidare att vi för det fjärde genomförde gruppintervjuer med familjehemssekreterare i fyra olika kommuner om deras arbete med familjehemsutredningar i praktiken.

Det var kommuner där det fanns olika sätt att organisera utredningsarbetet (vilket vi har förstått kan skilja sig mycket åt mellan kommuner över lag), bland annat vad gäller olika varianter av specialisering. Vissa kommuner hade centralt placerade familjehemssekreterare30 som betjänade en större kommun, och andra kommuner hade utredare som arbetade i nära samarbete med socialsekreterare med ansvar för barnavårdsutredningen i varje enskilt fall. Men det fanns också skillnader i huruvida det var utredarna som fortsatte att följa och stödja familje­ hemmen i uppdraget eller inte. Detta visade sig få betydelse för det fortsatta samarbetet med och stödet till familjehemmen. Vi sökte också mer faktiska basdata om de olika kommunerna via gruppernas arbetsledare (antal place­ ringar, organisering, köpta tjänster etc.). Slutligen, för det femte, gjorde vi delta­ gande observationer vid tolknings­möten enligt Kälvestenmodellen, der vill säga de möten när en utomstående ”tolkare” (psykolog eller socionom) arbetar igenom den intervju som har genomförts tillsammans med dem som har besökt och intervjuat familjehemmet och ofta andra i arbetsgruppen. Vid dessa möten planläggs även hur materialet ska föras tillbaka till familjehemmet för vidare­ utveckling av frågor som uppstått.

Lagreglering av familjehemsutredning I socialtjänstlagen ges relativt kortfattade och allmänna juridiska direktiv om själva utredningsarbetet av familjehem (6 kap. 6 § SoL). Direktiven handlar främst om att familjehem alltid ska utredas. Dessutom har socialtjänsten alltid ett eget utredningsansvar. I lagen finns vidare krav på hur familjehemmets rela­ tioner till socialtjänsten och barnets biologiska föräldrar ska se ut (6 kap. 1 § SoL). Detta påverkar också innehållet i vad som ska utredas. Placeringen ska naturligtvis också ske med utgångspunkt från ”barnets bästa”.

Familjehem utreds vanligen av familjehemssekreterare (oftast socionomer), anställda i kommunerna. Men de kan också utredas av medarbetare i så kallade privata konsulentverksamheter, en typ av verksamhet som ökat väsentligt i antal under de senaste åren (SOU 2014:3). Den utredning som presenteras av en konsulentverksamhet får dock enligt lagen inte användas som enda underlag för bedömning av och beslut om en familjs lämplighet. Tillsynen på området har dock förstärkts på senare tid, och sedan 15 april 2017 krävs tillstånd av IVO 30 Handläggare inom familjehemsvården kan ha olika yrkestitlar, familjehemssekreterare är emellertid en av de vanligaste.

89

6 Utredningsarbete vid misstankar om brott – samverkan mellan socialtjänst och ­rättsväsende Susanna Johansson Barn och unga som far illa omfattar definitionsmässigt både barn som är ut­ satta för brott och barn och unga som begår brott. Båda dessa grupper är en del av socialtjänstens ansvar i Sverige, och i båda dessa fall aktualiseras ofta parallella utredningsprocesser; en socialrättslig utredning om barnets/den unges behov av skydd och stöd som leds och genomförs av socialtjänsten, och en straffrättslig utredning om själva brottsmisstanken (en s.k. förundersök­ ning) som leds och genomförs av åklagar- och polismyndigheterna. Detta kapitel behandlar socialtjänstens samverkan med rättsväsendet som ett led i utredningsprocessen i samband med misstankar om brott. Kapitlet beskriver förutsättningarna för samverkan mellan socialtjänst och rättsväsende vid misstankar om brott, samt exemplifierar hur samverkan är organiserad i dessa sammanhang och vad samverkan får för konsekvenser för utredningsprakti­ ken. Fokus i kapitlet utgör således på vilka sätt samverkan med rättsväsendet kan påverka socialtjänstens utredningspraktik, dels kring barn/unga som misstänks vara utsatta för brott, dels kring barn/unga som misstänks begå brott.

Parallella utredningsprocesser i spänningsfältet mellan socialrätt och straffrätt Utredningsarbete kring barn och unga som far illa, eller riskerar att fara illa, aktualiserar ofta samverkan med andra organisationer och myndigheter, och inte sällan samverkan mellan socialtjänst och rättsväsende. När det gäller barn och unga i utsatta situationer betraktas samverkan som nödvändig, och det finns höga förväntningar på en utvecklad samverkan som förutsätts bidra till en helhetssyn och ökad kvalitet i bedömningar och insatser. Som en följd av pro­ positionen Stärkt skydd för barn i utsatta situationer m.m. (prop. 2002/03:53) har 135

Susanna Johansson även lagbestämmelser om skyldigheter att samverka kring målgruppen barn som far illa införts (Myndigheten för skolutveckling m.fl. 2007).

Barn och unga som far illa omfattar som sagt definitionsmässigt både barn som är utsatta för brott och barn och unga som begår brott. Även om detta kapitel kommer att fokusera konsekvenserna av samverkan med rättsväsendet för socialtjänstens utredningspraktik vid misstankar om brott, behövs en grund­ läggande förståelse för de båda parallella utredningsprocesser som barn/unga som brottsoffer och barn/unga som begår brott ofta aktualiserar, nämligen en socialrättslig utredning om barnets/den unges behov av skydd och stöd som leds och genomförs av socialtjänsten, och en straffrättslig utredning om själva brottsmisstanken (en s.k. förundersökning) som leds och genomförs av åkla­ gar- och polismyndigheterna.

Utredningspraktiken befinner sig i ett spänningsfält mellan ”rättssystemet”, präglat av en idé om formell rättvisa, och det ”sociala systemet”, präglat av en idé om helhetssyn och behandlingstänkande. Samverkan medför mot denna bakgrund att två skilda utrednings- och beslutslogiker möts, nämligen den straffrättsliga logiken och den socialrättsliga behandlingslogiken. Dessa skilda logiker reglerar ingående aktörers uppgifter och ansvar, och de medför samtidigt olika stort tolknings- och handlingsutrymme liksom olika former av beslutande­ makt över olika frågor. De kan mot denna bakgrund också betraktas som logi­ ker vilka ”tävlar om tolkningsutrymme” och som det sker förhandlingar utifrån och kring i samverkan mellan socialtjänst och rättsvårdande myndigheter (Johans­son 2011a).

Polis och åklagares förundersökningar handlar om att utreda misstänkt be­ gångna brott och säkra bevis för att i en rättsprocess kunna fria eller fälla miss­ tänkta gärningspersoner enligt brottsbalken, och de regleras framför allt i rätte­gångs­balken (1942:740) och förundersökningskungörelsen (1947:948).

Deras straffrättsliga logik grundar sig i en så kallad normrationell beslutsmodell.

Normrationellt beslutsfattande bygger på en bedömning av vad som har hänt i efterhand, ex post, exempelvis ett misstänkt begånget brott. De framtida kon­ sekvenserna av beslutet är av underordnad betydelse, då det mest väsentliga är att normen (rättsregeln) tillämpas på ett (juridiskt) ”korrekt” sätt (Hydén 1984 s. 25). En förundersökning ska inledas så snart det finns anledning att miss­ tänka att brott har begåtts, förutsatt att det gäller gärningar som någon begått efter 15 års ålder. Förundersökningen ska ledas av åklagare i de fall den miss­ tänkte eller målsägande är under 18 år, och då förundersökning berör barn och unga ska utredningen bedrivas skyndsamt både vid misstankar om brott mot som av barn/unga. I lag (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lag­ över­trädare (LUL) finns också särskilda bestämmelser som rör unga lagöver­ trädare som misstänks för brott före 21 års ålder.

Socialtjänstens utredningar hänför sig till (det framåtsyftande) målet om 136

6. Utredningsarbete vid misstankar om brott … att skydda och stödja barnet och familjen, om att se till att barnets välfärd, hälsa och utveckling garanteras utifrån ett helhetsperspektiv, och de regleras framför allt i socialtjänstlagen (SoL). Socialtjänstens behandlingsinriktade logik grundar sig i en så kallad målrationell beslutsmodell. Det målrationella kännetecknas av att det tar sin utgångspunkt i ett angivet mål och att lämp­ liga medel väljs utifrån empirisk, professionell kunskap och erfarenhet om olika alternativs förmåga att bidra till måluppfyllelse (Åström 1995 s. 190).

I den målrationella beslutsmodellen fattas avgöranden med utgångspunkt från en förutsägelse om (de framtida) konsekvenserna av beslutet, ex ante, där argumentationen och beslutet syftar till ett optimalt uppfyllande av mål­ angivelsen (Hydén 1984). Till skillnad från i polis och åklagares utredning ska själva brottsmisstanken i sig inte stå i fokus för socialtjänstens utredning, utan barnets skydds- och stödbehov.

Socialtjänstens huvudansvar Socialtjänsten har huvudansvar för barns och ungas välfärd, skydd och stöd, liksom det övergripande ansvaret att initiera och få till stånd samverkan mellan myndigheterna (5 kap. 1 § SoL; 5 kap. 1 a § SoL; prop. 2002/03:53). Socialtjäns­ ten har också ett ansvar att stödja brottsoffer, vilket specifikt även inkluderar barn som bevittnat våld (5 kap. 11 § SoL), och en skyldighet att inleda utredning vid kännedom om att barn kan ha utsatts för eller bevittnat våld eller andra övergrepp mot närstående (SOSFS 2014:4). Myndigheter som kommer i kon­ takt med barn och unga i sitt arbete har en anmälnings- och uppgifts­skyldighet till socialtjänsten om de får kännedom om något som kan innebära att social­ tjänsten behöver ingripa till skydd för ett barn, med andra ord om det uppkom­ mer misstankar om att ett barn far illa eller riskerar att fara illa (14 kap. 1 § SoL). Till denna anmälningsskyldighet hänvisas även i berörda myndigheters respektive lagstiftningar (se vidare prop. 2002/03:53; SOU 2001:72). De vanli­ gaste problemen som anmäls till socialtjänsten rör antingen familjekonflikter eller unga som begår brott, och anmälningar kommer oftast från skola eller polis (Cocozza 2007; Sundell m.fl. 2004; Sundell & Karlsson 1999; Vinnerljung m.fl. 2001; Wiklund 2006; Östberg 2010).

Socialtjänsten har i sin tur en möjlighet, men inte en lagstadgad skyldighet, att polisanmäla misstankar om brott mot barn (SOSFS 2014:6; Socialstyrelsen 2015c). En bedömning ska göras i relation till vad som utgör barnets bästa.

I Socialstyrelsens allmänna råd uttrycks att misstanke om vissa brott mot barn skyndsamt bör polisanmälas om det inte strider mot barnets bästa (SOSFS 2014:6; se även Socialstyrelsen 2012c). Gränsen är dock omdebatterad, och i olika kommuner råder delvis olika praxis kring hur frågan om polisanmälan om brottsmisstankar hanteras. Mot denna bakgrund har det framhållits att det är 137

Utredningsarbete i den sociala barnavården

ANDRA UPPLAGAN

Lina Ponnert (red.)

Socialtjänsten ansvarar för att socialt utsatta barn och unga får rätt stöd och skydd. En stor del av den sociala barnavårdens arbete består därmed av att bedöma behov av insatser samt följa upp beslutade åtgärder, vilket sker genom utredningsarbete. Men vad innebär utredningsarbete i praktiken?

Vilka olika utredningspraktiker finns och vad kännetecknar dessa?

Författarna går igenom de formella regler som omger arbetet, men i boken beskrivs också vad det innebär att utreda barns behov och föräldrars förmåga. Efter att barnets behov har klargjorts kan ytterligare utredningspraktiker ta vid, som placering och uppföljning av vård utanför det egna hemmet och utredning av familjehem. Det kan även leda till samverkan med rättssystemet, som i utredningar där tvångsvård föreslås, och i utredningar där barn misstänks för eller själva har utsatts för brott. I boken analyseras dessa olika utredningspraktiker, samt de utmaningar som den sociala barnavården står inför framöver. I denna andra upplaga har uppdateringar gjorts i relation till aktuell lagstiftning och utveckling på området.

Boken riktar sig huvudsakligen till studenter och praktiker i socialt arbete och närliggande samhälls- och beteendevetenskapliga ämnen. Den är användbar i kurser med inriktning mot socialt arbete med barn och unga, utredningsarbete och socialrätt.

Lina Ponnert är fil. dr i socialt arbete och universitetslektor vid Socialhögskolan i Lund.

ISBN 978-91-51-10074-6

9 789151 100746