9789174636727

Bernhard Nordh fick bokens alla fantastiska historier berättade för sig av bl. a. Jonas Larsson i Marsliden som själv var med som treåring på vandringen våren 1856.

År 2014 skriver professor Annelie Bränström Öhman om boken: ”… det är inte vildmarksromantik, det är på riktigt.

Bernhard Nordhs berättelser har den kvaliteten – och den står sig än idag; det smakar, doftar, känns och berör. ”

I MARSFJÄLLETS SKUGGA

Alla personer och platser i boken har sina rätta namn.

Boken blev Bernhard Nordhs stora genombrott som folkförfattare, den översattes till fem språk och har hittills sålts i nära 300 000 ex. på svenska.

BERNHARD NORDH

Undan svält och ogina grannar vandrar familjen Pålsson genom den lappländska vildmarken i fem dygn fram till foten av Marsfjället för att där skapa sig en bättre framtid som nybyggare.

BERNHARD NORDH

I MARSFJÄLLETS SKUGGA

I Marsfj채llets skugga

2

BERNHARD NORDH

I MARSFJÄLLETS SKUGGA

3

Utgiven av Bernhard Nordh-sällskapet 2015.

Omslagsbild och inledning är hämtad från upplaga tryckt 1939 och texten i övrigt från språkligt redigerad upplaga med tryckår 1967.

Kartan på omslagets baksida är från Marslidens byakarta av år 1903.

En karta över det område där bokens handling utspelar sig har tillfogats som appendix.

Denna utgåva har möjliggjorts genom ideella insatser av medlemmar i Bernhard Nordh-sällskapet, ett litterärt sällskap som bildades år 2000 och som verkar för att öka intresset för och spridningen av Bernhard Nordhs litterära verk bland läsare i alla åldrar och att stimulera vetenskaplig forskning kring hans författarskap.

ISBN 978-91-7463-672-7 © Bernhard Nordh l937 Tryck och förlag: BoD 2015

4

INLEDNING (1939)

F

ärdas man längst Ångermanälven den nära tjugu mil långa vägen mellan Åsele och Kultsjön, drar man genom ett land, som för ett par hundra år sedan var rena, oförfalskade vildmarken. Här strövade björnen i de väldiga skogs- och myrmarkerna. Under bistra köldnätter steg varghoparnas hungerskri mot norrskensflammande himmel, och i ljumma sommarkvällar drogo myggsvärmarna som moln över myrarnas vattensjuka träskmarker. Vid bäckar och skogstjärnar byggde bävern sina riskojor och dammar, lon smög kattmjukt bland buskarnas gömslen, och skogsmården levde rövare bland trädtopparnas snattrande ekorrar. I otillgängliga bergsskrevor hade järven sin håla och drog, starkt och urtidsmässig, ut på bloddrypande nattfärder, där den tre gånger större renen var ett lätt byte. Skogsfågel i mängd – orre, tjäder, järpe… Fjällripan hoppade och for bland ripskogens krokiga björkar, och längst upp på en skrovlig klippa satt kungsörnen, ruvande som en urtidsskugga över detta väldiga land, som knappast var berört av människofötter.

Det var endast lappen, som drog fram här med sina renar… lappen, som med vidskepelse och trolldom i blodet smög som en grå tuss genom denna vildmark av myr, skog och fjäll. På någon undangömd plats kunde här ske märkliga ting – men tyst, tyst! – ingen fick se eller höra, ty ve den arme, om de mäktiga herrarna fingo höra viskningar om ringarnas rassel över trolltrummans smutsiga skinn! Men borta i fjällens hålor hade de mäktiga inga öron, och hit kunde en lapp i nödtider dra sig i ensamhet för att spörja de gamla

5

gudarna. Här drogs spåtrumman fram i ljuset från sin mörka gömma, och under dova slag från renhornshammaren dansade ringarna på ödesdigra färder mellan trummans hemlighetsfulla figurer och tecken. Men de yngre, de som visste, att de gamla gudarna för länge sedan förlorat all makt – de höllo ibland hetsiga rådslag kring rökiga myggeldar, knöto händerna mot öster och skakade björnspjuten… * De kommo österifrån… storväxta, bistra karlar, som voro beslutna att ta ett nappatag med vildmarken. En efter en kommo de roende uppför Ångermanälven, drogo båten på land förbi forsarnas skummande vatten och voro på ständig utkik efter lämplig plats för en röjning. Såg man en koja vid älvstranden, var det bara att fortsätta. Minst en mil måste man ha till närmaste granne, om trivseln skulle bli den rätta. Åren gingo. Röken från nybyggarnas primitiva skorstenar började stiga upp allt längre inåt landet, medan ett och annat skott från eldsprutande lodbössor bet svidande hål i vildmarkens tystnad. Datum efter datum ristades in i sydvästra Lapplands bebyggelsehistoria. Råsele insynades som krononybygge 1741, Nästansjö 1777, Laxbäcken och Strömnäs 1781, Malgovik 1788 o.s.v.

Vid 1800-talets början voro stränderna kring Malgomajs vida vatten överbefolkade, ty där det var som mest hopgyttrat var det knappast en mil mellan de små fyrknyttsstugorna.

Det var inte fisket, säkert inte heller jakten, som tvistigheterna rörde sig om. Men hur grym kunde man inte bli, om man borta i utmarkerna träffade på en granne i färd med att slå en myräng, som man själv hade gott öga till. Goda slåttermarker måste man ha, om korna skulle kunna stå på benen, när våren kom.

6

Nya män kommo österifrån, och de första nybyggarna kring Malgomaj började få giftasvuxna barn, som i tävlan med de nykomna drogo västerut. Nya områden, som var för sig voro som små furstendömen, synades in, och för nya markröjare var det endast att fortsätta uppför den nästan ofarbara del av Ångermanälven, som ligger mellan Malgomaj och Kultsjön (nivåskillnaden mellan sjöarna är cirka 200 m), förbi den granna Dimforsen, över sjöarna Vuollelite och Bielite…

Här låg nu Kultsjön, 540 meter över havet… en vild, brutal sjö, inramad av fjäll. I norr de vilda Marsfjällen, i söder Borgafjället med Burgfjällets eviga snödriva, i väster fjäll – någonting annat fanns knappast att se.

Men ingenting tycktes avskräcka nybyggarna. Saxnäs synades in, och borta i Kultsjöns västra ända fälldes träd för de första stugorna i Lövberg och Klimpfjäll. Andra äventyrare sökte sig över viken bortåt Fatmomakke (gammal lapsk plats för religiösa sammankomster) och fortsatte uppåt sjön Ransaren, som 582 m.ö.h. bredde ut sitt milslånga vatten mitt uppe i den otillgängliga fjällvärden, och som genom Ransarån stod i förbindelse med Ångermanälvens små källsjöar, belägna inne på norskt område.

Nu äntligen tycktes det bli stopp för vidare framfart.

Fjällnaturen blev allt mera svårbetvinglig, och bestämmelserna om en odlingsgräns förskonade åtminstone länsmannen och hans medhjälpare från veckolånga resor till vildmarkens yttersta gömmor. Odlingsgränsen fixerades 1867, och nya lägenheter skulle alltså inte få insynas ovanför densamma.

Gränsen drog fram över Ormsjö, Strömnäs, Nästansjö och upp mot sjön Storuman, och nu kom ett väldigt område, som nybyggarna redan lagt under sig, att ligga ovanför utstakningen. Klimpfjäll låg exempelvis cirka tio mil väster om den gräns, som myndigheterna framdragit i den fasta övertygelsen, att det ovanför densamma inte fanns nödiga förutsättningar för människor att kunna livnära sig.

7

Men det var inte endast med tanke på nybyggarna odlingsgränsen drogs upp. Här hade under årens lopp skett väldiga intrång på områden, som sedan urminnes tider hört lapparna till. Höst- och vårvisten måste flyttas allt högre upp bland fjällen, och på många ängsmarker, som tidigare avbetats av renarna, revo nybyggarna åt sig allt foder. Att myndigheterna även angående jakten hade sina synpunkter framgår bl.a. av ett kungligt reglemente av år 1749 där det heter: ”Nybyggares vidlyftiga fikande och farande omkring i skogarna efter vilt och i avsikt slikt att fånga och fälla, har hittills mycket hindrat jordens och landets uppodlande; och som lappallmogen, vilka till en del för slikt skatta, nogsamt medhinna att fånga och skjuta allt det vilt, som under namn av dyrare skinnvaror kommer; alltså hava nybyggare därmed hädanefter sig ej vidare att befatta, andra till men och sig själva till hinder vid hemmansbruket, än allenast inom en halv mil från deras hemvist.”

Om nybyggarna till äventyrs fingo del av detta reglemente, så läto de sig inte bekymra, därtill nödda och tvungna av en bister verklighet, som gjorde det nödvändigt med strövtåg inåt de stora jaktmarkerna, om det över huvud taget skulle gå att leva. Lämnade jordbruket några skäppor potatis i utbyte, fick man vara tacksam.

Det var tämligen givet, att inte alla dessa vildmarkskrigare voro Vår Herres bästa barn. Och rev svälten i tarmarna, kunde det vara frestande för vem som helst att lägga beslag på någon ren, som kom inom skotthåll. Men hämnden lurade, och ve de arme nybyggare, som hade en höstack stående på myrängarna, när renarna drogo från fjällen och nedåt skogslandet! Då kunde resultatet av veckors arbete och svett plånas ut på några få minuter, och nybyggaren fick i vredesmod stå och slita sig i håret utan att veta, hur han skulle kunna föda fram sina kor över vintern.

8

Hur pass allvarliga stridigheterna voro, kan endast i någon mån utläsas ur tingsprotokollen. Det mesta gjordes upp utanför lagens råmärken, och ryktet om vad som hänt i Marsfjällets skugga orkade aldrig ta sig den långa vägen ned till Åsele…

9

FÖRSTA KAPITLET (1967)

E

n dag i juli 1852.

Solen stod redan i väster, och Fjällfjällen kastade långa skuggor ned mot Lilla Gemons låga fjällpartier och Stormyrans vattendränkta träskmarker. Över Marsfjällets höga toppar låg som en rök av solsken, och där borta i sydväst gnistrade Burgfjällets snödriva, bistert känslig för den värme, som rådde nere i dalgångarna. Kultsjön glittrade, delvis inramad av svarta skuggor, som kom utskjutande från strandkullar och skogslängor, och bortom Marsfjället bredde i öster ut sig ett vidsträckt deltaland, sönderstyckat av småsjöar.

Genom den stormpiskade och förkrympta björkskogen väster om Östra Fjällfjäll kom denna afton i juli en ung man gående på den knappt märkbara stig, som från byn Klimpfjäll ledde till Norge. En väldig börda var fastspänd vid den mes av trä, som vilade mot hans ryggtavla. Framme på bröstet hängde i sin rem kulpung och kruthorn, och vid sidan dinglade en bister hotfull lodbössa. Svetten rann under den ludna mössan av gråverk, vilket dock inte på något sätt inverkade på den mjuka, knäande gången, som hörde samman med dessa vildmarksbor, utkastade i en ödemark, där en man utan starka ben var dömd att ömkligen förgås.

Det var Abraham, drängen i Klimpfjäll, som kom vandrande här som ett fjällviddernas knäande lastök. På morgonen hade han lämnat den norska byn Kroken, vadat över strida bäckar och åar och slitit ont i långa, sugande uppförslöpor.

Med fyra mils mödosam vandring bakom sig hade han ännu mer än dryga milen till Klimpfjäll.

10

Stigen bar här ganska brant upp mot Dårronskalets trädlösa stenöken, och Abraham stannade för att pusta ut. Han stödde sin börda mot en sten, grävde i fickorna och bet ett stycke av en saftig brun tobaksfläta, lade biten till rätta med tungan och fräste sedan en sky av stundens välmåga ut över närmaste björkens vita näverhud.

Abraham satt och ryckte i en grästorva som han funderade på om det inte just här gick an att låta syna in ett nybygge, fast han borde ha haft klart för sig att något sådant häruppe i fjällskogen skulle vara ren galenskap. Men det gick som av gammal vana, ty överallt där Abraham drog fram spanade han efter en lämplig plats för en röjning. Att vara dräng låg inte för honom. Hans far var en pampig hälsingebonde, och Abraham skulle inte ha suttit här, om han inte för några år sedan hade dragit upp till Åsele marknad med en knippa rävskinn.

Efter en batalj, som han endast hade ett suddigt minne av, emedan den utkämpades i spritångornas töcken, hade han befunnit sig på flykt västerut i sällskap med Jon, fjällbonden, som på Abrahams sida deltagit i det blodiga slagsmålet.

Sedan dess hade Abraham varit dräng i Klimpfjäll och visste inte, att den skinnhandlare, som hade fått hans långa kniv mellan skulderbladen, hade repat sig efter äventyret och nu skojade åt sig skinn lika friskt som förut.

Det fanns stunder, då Abraham intensivt längtade hem, och i sommarljusa kvällar kunde han ibland sitta ute på stentrappan med ansiktet vänt mot sydöst, som om han över fjäll och mångmilaskogar sökte fånga en glimt av den linhåriga Anna-Stina, som kanske i detta nu stod uppe på kullen vid fäbodarna och lät näverlurens locktoner sväva ut över hembygdens leende dalar. Men att dra hemåt var detsamma som att krypa i häktet och kanske få göra en vandring upp till Galgbackens krön, varifrån ingen fängslad återvände med livet.

11

Abraham ansåg sig för livstid vara dömd att vistas i denna bistra fjällnatur, men den domen var inte förfärligare än att han visste, att han skulle stå ut med den. Med undantag av kvällarna på stentrappan, som förresten började bli mer och mer sällsynta, fann hälsingepojken sig ganska väl till rätta.

Vild och hetsig hade han varit före den ödesdigra dagen i Åsele, och nu hade fjällvärlden liksom lagt ett bistert skal omkring honom. Blev det så, att han kom att slå sig ned som nybyggare någonstans, så skulle vildmarken i honom finna en inkräktare, som inte utan strid lät sig klämmas ihjäl.

Vid Västra Marssjön, strax under Marsfjällets utlöpare Ropen och Suttan, fanns en underbar plats, där ännu ingen nybyggareld sänt upp rök mot blånande himmel, men även den platsen var utom räckhåll, ty redan för fyra år sedan hade Jon till myndigheterna lämnat in en ansökan att få anlägga ett nyhemman vid Marssjön. Ännu hade emellertid inga synemän stått i skuggan från Marsfjällets branter. Jon tycktes inte ha någon brådska att skaffa sig laglig besittningsrätt till sjöns frodiga omgivningar. Men då Abraham ett par gånger hört sig för, om han kunde överta insyningen, hade Jon ställ sig barskt avvisande. * Abraham fortsatte sin vandring och klättrade upp mot trädgränsen, och rakt framme skymtade Dårronpikens väldiga stenklump. Kvällen var stilla, och ända hitupp mot björkskogens utposter dansade myggsvärmarna, som om de hade ansett mannen vara ett villebråd, som i det längsta borde följas.

Plötsligt trasades tystnaden av ett genomtränande skri, som kom Abraham att tvärstanna. Han stod på helspänn några ögonblick men ålade sedan ut mesens bärremmar och smög

12

med bössan i handen ned genom dvärgbjörkarnas skylande lövverk.

Plötsligt kastade han sig ned bakom en buske. Över en glänta femtio meter bort kom en storväxt man släpande på någonting. Abrahams ögon kröp ihop till ett par smala springor, och andedräkten sög sig väsande genom hans vidgade näsborrar. Handen, som höll bössan, darrade märkbart av den intensiva spänningen.

Mannen med bördan hade försvunnit från gläntan.

Abraham skyndade efter. Efter några minuter hade han hunnit i fatt den andre, som vid den plötsliga upptäckten att han inte var ensam på fjället lät sin börda sjunka ner på marken. Abraham drog djupt efter andan, och den blick han fäste på mannen framför sig var full av avsky.

– Vad vill det här säga, Jon? sade han dovt.

Jon ryckte på sina breda skuldror, och hans ögon fick ett vasst uttryck.

– Säga! Jo, att Mikael har fallit ner från en brant där borta.

Jon pekade, och Abraham kastade en lång blick på de mörka fjällväggarna. Det var otänkbart, att Jon skulle ha hunnit bära lappynglingen denna sträcka under den korta tid, som det här rörde sig om. Det jäste i Abrahams huvud, men händelserna i Åsele hade lärt honom att behärska sig.

– Är han slut?

Jon nickade. Han hade satt sig ned på en sten och berättade nu, att han kommit gående nedanför branterna och att lappen plötsligt kommit neddunsande framför hans fötter. Abraham hörde knappt på honom utan stod och stirrade på Mikael, som låg som en trasa med ansiktet mot marken. Abraham ryggade tillbaka för att gå fram de få stegen och närmare undersöka skadorna.

– Vi får väl ta och fläta ihop en bår och bära honom med oss hem, sade han, när Jon inte tycktes ha mer att tillägga.

– Vad ska det tjäna till?

13

Någonting hett och tryckande spände om Abrahams panna som ett järnband, och tungan liksom sög sig fast uppe i gommen.

– Tjäna till! Upprepade han långsamt. En lapp är väl människa, han också, och antingen måste vi föra honom till Fatmomakke eller ge bud till hans familj, så den får komma och ta reda på honom.

– Och få ett björnspjut mellan axlarna, när man vänder ryggen till, va?

– Jag kan gå, om så är! Sade Abraham bistert. Jag såg renar i morse på andra sidan gränsen.

Jon satt och tuggade på ett grässtrå, tankarna välvde tungt bakom hans breda panna. Han visste bättre än den oerfarne hälsingepojken vad det betydde att komma med ett sådant bud till ett lappläger. Abraham hörde tyst på, medan Jon förklarade, att något rännande till lapparna inte blev av.

– Nå, då får vi bära honom hem och ro över honom till Fatmomakke.

Jon gav drängen en blick som om han hade haft en barnunge framför sig.

– Till Fatmomakke utbrast han retligt. Det får saxnäsbönderna reda på, och de fjantar i väg till länsman.

– Nå, än sen? En olyckshändelse kan väl ingen ställas till ansvar för!

Jon ryckte på skuldrorna.

– Ja, är du livad för att få hit länsman, så inte ska jag sätta mig emot. Han kanske får uträttningar om han får veta, att du är häruppe!

Abraham kände, hur något kylde till utefter ryggraden, men i hans ansikte rörde sig inte en min.

– Du får överta insyningen vid Marssjön, sade Jon, men då ska det här stanna oss emellan. Det är bäst för alla parter, att Mikael helt enkelt har försvunnit. Han är inte den förste, som har gjort det, och kommer inte att bli den siste.

14

En timme senare vandrade Abraham och Jon genom Dårronskalets dystra genombrottsdal.

Abraham följde tyst i Jons spår, och då och då var det som om ett stönande pressade sig fram ur hans bröst. Han nästan väntade, att fjällväggarna skulle falla ned över dem, eller att någonting, vad som helst, skulle komma utflaxande från någon skreva och med ett avgrundstjut kasta sig över sina värnlösa offer.

Sedan de hade lämnat passet, kände Abraham sig bättre till mods. Kultsjölandet låg framför honom, och bortöver glittrade kvällens sista ljusstrålar på Marsfjällets toppar. Där på södra sidan om det soliga fjället låg den plats, som han hade fått löfte om.

Det syntes inte på Jon, att han hade skänkt bort ett område, som längre nedåt landet skulle ha utgjort väldiga bymarker.

Han kanske inte ens räknade det som en förlust. Det var en grann plats för en nybyggare vid Marssjön, men där drog lapparna fram vår och höst. Det viskades om trolldom och huvudlösa dödingakroppar, som höstmörkret kom farande på hemliga stigar och blandade sina läten med fjällvråkens hesa skri. Och efter vad som hänt på fjället i dag skulle det vara livsfarligt för en nybyggare att slå sig ned vid Marssjön.

Abraham hade till hälften fruktat, att Jon skulle ta tillbaka sitt löfte, när denne hade fått sin vilja fram beträffande Mikael, men när de i sena kvällen satt vid bordet hemma i Klimpfjäll och sörplade i sig av den tjocka fiskvällingen, bekräftade Jon sitt erbjudande.

Jon var en smula skrivkunnig, och efter måltiden gick han och Abraham bort till grannen, som jämte sin hustru fick bevittna, att Jon överlät sin rätt till drängen Abraham Jacobsson. Några köpevillkor fanns icke antecknade i överenskommelsen. Abraham hade fått stränderna kring Marssjön – fritt och för intet!

15

ANDRA KAPITLET

I

Klimpfjäll blev det under de närmaste veckorna bråda dagar med slåttern, och Abraham fick inte tid att lämna in ansökan till myndigheterna att vid Marssjön få anlägga ett nybygge. Det var heller inte så bråttom, ty det var för sent lidet på sommaren för att synemännen skulle hinna upp, innan snön gjorde all syn möjlig. Abraham var också en smula osäker. Hur var det, tro – visste länsmannen i Vilhelmina, vad som hade hänt i Åsele för några år sedan?

När slåttern var avslutad, lånade Abraham Jons båt och rodde bort till norra Kultsjölandet. Han var borta nära en vecka. Nätterna tillbringade han på bara marken under någon gran och strövade under dagarna omkring i markerna ända upp ovan trädgränsen. Han fann rätt mycken god naturslåtter, och i bäckarna, som kom ned från fjällen, fanns det tillgång till kvarn- och sågställen. I barrskogen mellan fjällkullarna brakade det då och då till av vingslagstung skogsfågel, längre uppåt fjället stötte Abraham på flera ripkullar, och vid tre tillfällen under en och samma dag lade han märke till färsk björnspillning.

För att få utsikt över omgivningarna klättrade han ena dagen längs en bäckravin uppför det branta och nära tolvhundra meter höga Ropen. Kultsjölandet låg blottat och bart nedanför honom, och borta vid sjöns västra ände tyckte han sig se Klimpfjälls gröna fläckar, fast avståndet var nära tre mil. Men det fanns grannar på närmare håll. Där vid Kultsjöns södra del låg byn Saxnäs, bebodd av tre hemmansbönder, och Abraham såg länge och eftertänksamt åt det hållet. Dessa tre bönder skulle bli närvarande vid

16

syneförrättningen, och de kanske inte blev så goda att tas med, när det blev tal om att dra upp rågång mellan Saxnäs kronohemman och nybygget.

Abraham fortsatte längre västerut, där Ropens högsta partier var belägna. Fjällhedarna, rostbruna så här års, höjde sig i små avsatser, och det var nästan med något av hemlig bävan den unge hälsingepojken gjorde klart för sig, att renarna om några veckor här skulle ha sina betesmarker.

Den blivande nybyggaren lämnade sin utsiktspost och vände tillbaka över fjällhedarna. Han gick förbi bäckravinen och fortsatte mot det parti av fjället, som brant stupade ned mot Västra Marssjön. Och nu stod han och såg på en glittrande vattenspegel, som låg nära femhundra meter nedanför honom. Men det var inte endast Västra Marssjön, som glittrade till mötes häruppifrån. Hela det vidsträckta deltalandet österut var som söndertrasat av tjärnar och småsjöar och Abraham stirrade ihärdigt på en vattensamling, som låg ungefär en mil bort. Han hade hört, att en nybyggare hade slagit sig ner där i närheten för ett tiotal år sedan, och denne skulle bli hans närmaste granne i öster. Skulle de bli vänner eller fiender? Skulle de följas åt på långfärdsresor till handelsplatserna eller drabba samman i blodiga slagsmål om rätten till en ängsslåtter?

Abraham var nöjd, när han hade slutat inspektera den plats, som han nu var fullt besluten att göra sig till ägare av.

Han stannade kvar i Klimpfjäll över vintern, ty under denna årstid fanns det inte mycket att uträtta vid ett nybygge, där det inte fanns någon bostad. Han snarade ripor, sköt ett dussin rävar och räddade livet en bister vargnatt genom att knäcka ryggraden på tre av ödemarkens ylande vildhundar. Riporna och skinnen sålde han i Norge och passade samtidigt på att skaffa sig redskap till sommaren.

Yxa, såg, spade, lie, garn till nät och så vidare. Pengarna räckte även till att köpa en kviga av Jon. Med Klimpfjäll

17

ämnade han framdels inte ha någon förbindelse. Han hade lovat Jon att inte säga något om den försvunne Mikael till någon människa, och det löftet skulle han hålla.

I början av mars fick Abraham veta något, som ett halvt år tidigare skulle ha fått honom att övergiva alla planer på att bryta upp sitt nybygge. Det var en av bönderna i Saxnäs som trätte och svor över att han hade blivit lurad av en skinnhandlare. Av beskrivningen förstod Abraham, att det var samme skojare, som han en gång hade dragit kniv emot. Nu kunde han alltså utan risk göra en långvandring till fädernebygden, om han hade lust.

Abraham funderade inte ett ögonblick på att ge sig iväg från fjällbygderna. Lämnade han trakten, så skulle förhandsrätten till nybygget vid Marssjön åter tillfalla Jon, och Abraham var inte sinnad att ge denne några oförtjänta fördelar.

Våren närmade sig. Abrahams ansökan var för länge sedan inlämnad, och den femtonde maj 1853 upplästes i Vilhelmina kyrka en kungörelse om att syn skulle komma att förrättas måndagen den elfte juli och att de, som ansåg sig ha bättre rätt till åberopade lägenhet, denna dag skulle infinna sig i Saxnäs by. * Kvällen före den dag syneförrättningen skulle äga rum kom Abraham till Saxnäs, i sin nya båt. Han fraktade med sig en dörr, ett litet fönster med blyinfattade rutor, en järngryta och så de redskap han hade tillhandlat sig i Norge.

Klockan tio samma afton kom synemännen till byn. Det var kronolänsmannen P.A. Hellgren i Vilhelmina, nämndemännen Salomon Pehrsson i Granliden och Johan Johnsson i Järvsjön.

Ingen hade kommit till byn för att göra gällande att han hade bättre rätt till insyningen vid Marssjön, och tidigt

18

Bernhard Nordh fick bokens alla fantastiska historier berättade för sig av bl. a. Jonas Larsson i Marsliden som själv var med som treåring på vandringen våren 1856.

År 2014 skriver professor Annelie Bränström Öhman om boken: ”… det är inte vildmarksromantik, det är på riktigt.

Bernhard Nordhs berättelser har den kvaliteten – och den står sig än idag; det smakar, doftar, känns och berör. ”

I MARSFJÄLLETS SKUGGA

Alla personer och platser i boken har sina rätta namn.

Boken blev Bernhard Nordhs stora genombrott som folkförfattare, den översattes till fem språk och har hittills sålts i nära 300 000 ex. på svenska.

BERNHARD NORDH

Undan svält och ogina grannar vandrar familjen Pålsson genom den lappländska vildmarken i fem dygn fram till foten av Marsfjället för att där skapa sig en bättre framtid som nybyggare.

BERNHARD NORDH

I MARSFJÄLLETS SKUGGA