Suecia Antiqua et Hodierna o Det forna och nutida Sverige
ERIK DAHLBERGH
ISBN 978-91-87593-40-6 Copyright © 2014 Mimer bokförlag, Göteborg
Erik Dahlbergh Erik Jönsson Dahlbergh föddes den 10 oktober 1625 i Stockholm, där föräldrarna vid tidpunkten tillfälligt befann sig. Hans far var en landsbokhållare av enklare härkomst och han växte huvudsakligen upp i skattehemmanet Hanevad i Västmanland. Redan vid fyra års ålder förlorade Dahlbergh fadern. Hans mor, som gifte om sig med en löjtnant, dog sex år därpå. Den nu tioårige gossen vistades därefter hos styvfaderns släktingar i Söderköping, där han som tolvåring tog examen vid stadens skola. Efter det beslöt hans farbror och förmyndare Erik Eriksson att han skulle genomgå skriv- och räkneskola i Hamburg. Knappt femton år gammal slutförde Dahlbergh denna och ett år senare tillträdde han tjänsten som skrivare hos generalkamreren i Pommern Gert Rehnskiöld, där han kvarblev i sex år. Här framträdde hans naturliga fallenhet för räkning och teckning, något som även Rehnskiöld upptäckte och därför vitsordade honom för en utbildning till fortifikationsbefäl hos generalkvartermästaren i Pommern. Efter endast tre månaders tjänstgöring där blev han utsedd till konduktör vid pommerska fästningarna; ett uppdrag han behöll i tre år. Det kan nämnas att Erik Dahlbergh deltog i alla militära konflikter som Sverige var inblandat i under stormaktstiden, ifrån det trettioåriga kriget till det stora nordiska. Sitt elddop fick han redan som artonåring under tiden hos Rehnskiöld, då en svensk kår sändes ut för att möta en kejserlig trupp som gått in i Hinterpommern. Det framkommer i hans dagbok att han aldrig riktigt förlikade sig med krigets fasor. Men i krigsmaktens tjänst fick han syssla med uppgifter som sammanföll med hans intresse och begåvning: han planerade belägringar, spanade efter svagheter i fiendebefästningar, utstakade skansar för eget försvar, planlade strategier inom fältarbetskonsten, lade ut marschvägar, spanade inför anfall och undersökte isars och markers bärighet inför förflyttningar. Här ingick tecknandet och räknandet som en naturlig del. På inrådan fick han 1650, tjugufem år gammal, anställning i Frankfurt am Main som ombud vid indrivandet av den westfaliska fredens krigsskadestånd, i biträde till Georg von Snoilsky. Frankfurt, vid denna tid ett kulturcentrum, gav honom många möjligheter att under skickliga lärare fortsätta studierna i matematik, befästningskonst och perspektivteckning; dessutom till att förbättra sina kunskaper i språk, ridning, fäktning och musik. En av hans bekanta var målaren Merian d. y., vars far d. ä. var en framstående topografisk tecknare och förläggare av topografiska verk. Efter ett kortare besök i Sverige 1654 tillbringade han de närmaste åren på resa i Tyskland och
Italien som informator åt de två unga friherrarna Cronstierna. Han vidareutbildade sig under tiden vid tyska och italienska mästarskolor i arkitektur och teckning. År 1656 nåddes Dahlbergh i Rom av ett brev, som uppmanade honom att inställa sig hos den svenska hären i Polen; avsändarna gav honom löfte om ett gott förord hos Karl X Gustav. Han gjorde så, och redan två månader efter sin ankomst erhöll han befattningen som generalkvartermästarlöjtnant för huvudhären. Under fälttåget gjorde han sig känd för både duglighet och mod. Krigsinsatsen överflyttades sedan till Danmark. Särskilt bör här uppmärksammas, att det var han som ansvarade för undersökningen av isen på Stora Bält som ledde till kungens beslut att tåga över med den svenska hären. Tisdagen den 2 februari 1658 genomförde han detta viktiga uppdrag biträdd av fyrtio utvalda ryttare. Dahlberghs råd var avgörande och gavs i strid med andras meningar. Karl X:s död och freden i Köpenhamn 1660 ledde till en väsentligt mindre svensk krigsstyrka och ett stort antal befälstjänster drogs in; så ock Dahlberghs. Han blev istället av Karl XI:s förmyndarregering utnämnd till överstelöjtnant vid Södermanlands regemente. Samma år adlades han (senare i livet blev han även upphöjd till friherre och greve). Freden gav Dahlbergh tillfälle att föreslå skapandet av ett topografiskt verk över Sverige. Hugskottet till det hade han fått genom förbindelsen med Merian i Frankfurt. En av avsikterna var att göra Sverige mer känt i Europa och att visa, såsom han själv uttryckte det, ”huru mycket stort och vackert finnes inom vårt fädernesland”. Den 28 mars 1661 fick han så privilegium att utge detta verk, det berömda Suecia Antiqua et Hodierna. Det skulle bestå av kopparstick efter Dahlberghs teckningar. (Man började också utarbeta en längre text på latin, men den kom aldrig att ges ut.) Han försatte efter detta aldrig ett tillfälle att under sina många resor avteckna städer, kyrkor, slott, herrgårdar och märkvärdiga platser i Sverige. Han inledde med Stockholm och de närliggande landskapen Uppland, Södermanland och Östergötland. När arbetet fortskridit en bit skulle kopparsticken påbörjas parallellt med tecknandet. Förmyndarregeringen beviljade därför pengar för en resa till Paris, vilken genomfördes 1667, där Dahlbergh skulle skaffa dugliga kopparstickare till verket. (Han hade på resan även med sig sina teckningar till Karl X Gustavs historia.) Några av de framstående gravörer som anlitades var Jean Le Pautre, Jean Marot och Adam Perelle. Efter ett år for Dahlbergh hem igen,
men han fortsatte leda arbetet via brev och sitt ombud Samuel Agriconius (Åkerhielm). Ett nytt krig nalkades och 1674 utnämndes Dahlbergh till generalkvartermästare och chef över fortifikationen, och arbetet med boken avstannade under omkring tio års tid. Efter krigsslutet inledde han en utökning och bestående omorganisation av fortifikationsstaten, men framförallt ett förstärkande av rikets befästningsverk genom upprustning, ombyggnation och nybyggnation. Dahlberghs mest betydande insatser gjordes i Göteborg, Wismar, Narva, Riga samt Karlskrona, som nybyggdes. Flertalet av byggnationerna genomfördes efter ritningar för vilka han själv varit huvudansvarig. – Dahlbergh hade utvecklat det europeiska fästningsbyggandet på ett självständigt sätt, bland annat genom att sprida försvaret över en större yta och anpassa befästningsverken efter terrängen. Då fransmannen Montalbert långt senare skapade sitt kaponjärsystem, den befästningskonst som blev rådande i Europa efter Napoleontiden, hade han fått ingivelsen därtill under en resa i Sverige 1758 då han studerade Dahlberghs system; skansarna Lejonet och Kronan i Göteborg och Drottningskär i Karlskrona vittnar än idag om detta. När arbetsbördan så småningom lättade, återupptog Dahlbergh med glädje teckningsvärvet, som var hans käraste syssla. Den 17 juli 1684 beslöt Karl XI att själv förlägga och ge ut ”Suecian” för att säkra dess fullbordan, och härefter inkallades huvudsakligen holländska gravörer – främst av dessa Willem Swidde och Johannes van den Aveelen – som anställdes direkt under Dahlbergh i fortifikationsstaten. Han hann inte utföra alla teckningar själv. Bland sina befäl hittade han flera begåvade medhjälpare, däribland kaptenen Ehrenschantz och löjtnanterna Lithén och Möller. Även gravörerna hjälpte till. Till titelbladen och några porträtt anlitades hovmålaren David Klöcker Ehrenstrahl, som Dahlbergh träffat och blivit vän med redan på sin Italienresa. Hans karriär kröntes 1693 av att han utsågs till fältmarskalk samt generalguvernör i Bremen-Verden, där han dock infann sig först 1695. Året därpå blev han generalguvernör i Livland. Hans duglighet som förvaltare och chef visades sig även här, och det var tack vare hans vaksamma och kraftfulla agerande vid August av Saxen-Polens anfall på Riga år 1700 som staden förblev svensk. Arbetet med boken leddes under denna tid per korrespondens. Han lämnade 1701 in sin avskedsansökan till Karl XII med orden: ”Jag begär varken förläning, gåva eller underhåll. Jag anhåller endast att få vila min uttröttade kropp och att ostörd få vända mina tankar till Gud, min Frälsare.” År 1700 hade Dahlbergh meddelat att teckningarna till de tre delarna var klara och att resten hängde på kopparsticken och författarna till texten. (Den
planerade fjärde delen, som skulle omfatta de svenska provinserna inklusive Skåne, blev aldrig utförd.) Men han fick aldrig se sitt verk i tryck. Han avled den 16 januari 1703 i Stockholm, och det kom att dröja ända till 1716 innan det gavs ut första gången: det mest betydande topografiska verket i Sveriges historia – kvalitetsmässigt i nivå med det bästa som presterades i 1600-talets Europa – och en ovärderlig dokumentation i bild av den svenska stormaktstiden. Man bör också nämna Dahlberghs insatser på andra områden än de redan omtalade. Hans bidrag såsom civilarkitekt och -ingenjör är inte lika berömda som de inom försvaret, men fördenskull ej obetydande. Under sina många besök på herrgårdar på 1660-talet blev han ofta anlitad i byggnadsfrågor; i synnerhet framträder hans insats vid uppförandet av Gustav Sparres Sävstaholm och Gustav Banérs Tuna. Han medverkade även till flera kyrkors utformning, bland annat Kaggska gravkoret i Floda kyrka och sitt eget gravkor i Turinge kyrka. Då han 1687 blev landshövding i Jönköpings län, gjorde han själv ritningarna till Jönköpings rådhus och skolhus och Västra kapellet på slottsförsamlingens kyrkogård. Som stadsplanearkitekt var han ansvarig för Karlshamns och framförallt Karlskronas stadsplan. Han var även en framstående kartritare – kartan över Sverige i denna bok (1: 6) är till dömes ett betydande framsteg från Johannes Bureus’ från 1626. Erik Dahlbergh var lyckligt gift med Maria Eleonora Drakenhielm. De hade sitt hem i sätesgården Skenäs i Södermanland tills han 1676 förvärvade svärfaderns gård Ströpsta i samma landskap, vilken blev familjens fasta punkt. Hustrun dog emellertid efter fjorton års äktenskap 1680. Hans äldsta son dog 1689. Den ende kvarlevande sonen dog 1697 och kort därpå den yngsta dottern. Han efterlämnade två döttrar. Till skillnad från många andra av stormaktstidens främsta berikade sig inte Dahlbergh materiellt i någon större utsträckning. Han har beskrivits som oegennyttig, harmonisk och ädel, och allvar jämkades i hans natur av en i det enskilda umgänget glättig humor. Han var ett ”hävdernas solskensbarn”; och enligt Karl XI en man som ”består av sig själv”.
Suecians innehåll Det är inte avsikten att här tillföra något i debatten om bildernas användbarhet vid topografiska eller byggnadshistoriska undersökningar. Man bör endast nämna, att det finns fall där avbildningarna inte till fullo stämmer med verkligheten. Det rör sig om projekt, byggnader eller tillbyggnader som varit planerade, och som därför togs med, men som sedan aldrig blev utförda; medvetna ändringar av byggnaders proportioner och täthet i en del små landsortsstäder i syfte att dessa skulle framstå som mer stadslika; fel
som har uppkommit i teckningsprocessen, som var komplicerad. Att sådana avvikelser har kunnat konstateras innebär inte att det stora flertalet av bilderna skulle vara manipulerade eller felaktiga. Teckningsprocessen – och med det avses hela kedjan från den första avbildningen till gravörens arbete – var som sagt invecklad. I en del fall kunde förstås motiven avbildas på plats från en enda utsiktspunkt. Då kunde tecknaren skapa en nästan färdig förlaga, som sedan förbättrades något i efterhand innan den överlämnades till gravören. I de flesta fall var detta inte möjligt. Det gäller till exempel vidvyer såsom vissa stadspanoramor och avbildningar där perspektivet inte var naturligt eller sikten var skymd för tecknaren. Ofta användes flera utsiktpunkter. Man gjorde skisser som sedan konstruerades ihop med hjälp av avancerade perspektiviska metoder till kompositionsutkast och renritningar innan den färdiga förlagan kunde skapas. Till sin hjälp tog man kartor och egenhändiga lantmätningar, samt arkitektoniska ritningar om det fanns. Många av herrgårdarna är ritade i fågelperspektiv och ingen sådan utsiktspunkt fanns att tillgå. Perspektiven förvrängdes dessutom ibland medvetet för att mer information skulle få plats, exempelvis så att byggnaden ses mer framifrån än terrängen som ses mer ovanifrån. Skisserna gjordes oftast med blyerts och utkasten med fjäderpenna och bläck. De slutliga förlagorna är vanligen utförda i blyerts och laverade i grått. Det fanns ibland behov av kopiering för att överföra ett motiv till vidare bearbetning. Man använde då kalkering. Den enklaste metoden innebar att teckningens baksida färgades in och konturerna avritades från framsidan med hjälp av ett stift. Färgen fastnade då på det bakomliggande papper som utgjorde underlag. Man kunde på samma sätt använda ett slags karbonpapper som mellanlägg. Framförallt behövde man kopiera över teckningen
till gravyrplåten. Härvid uppstod problemet att vid direkt kalkering blev den bild som trycktes spegelvänd i förhållande till förlagan. En metod som då istället användes var att man lade teckningen ovanpå ett infärgat underlag och avritade konturen från framsidan. Teckningens baksida fick då en spegelvänd bild från underlagets färg. Den sidan kunde i sin tur användas vid kalkeringen till plåten, som vid trycket spegelvände tillbaka bilden. En annan metod innebar att man gjorde ett papper genomskinligt med hjälp av olja och lade det över förlagan som avritades. Man kunde sedan vända på det genomskinliga pappret och kalkera från baksidan. Dessa metoder kunde också användas med ett extra papper som mellanled, för att skona själva teckningen från åverkan. Alla de här metoderna var naturligtvis bristfälliga eftersom de endast förde över förlagans konturer och inte heller helt precist. Det skall dock betraktas främst som ett stöd åt gravören. Vid själva graveringen användes åter den tecknade förlagan, som skulle återskapas så långt det gick. (Man hade här att ta hänsyn till de tekniska begränsningarna i både gravyr- och tryckprocessen.) Gravörerna, som ofta var skickliga tecknare själva, kunde efter anvisning göra ändringar och lägga till detaljer i efterhand, till exempel figurer i förgrunden, vilka ofta var schablonartat tecknade eller saknades på förlagan. De angivna tecknarna och årtalen i innehållstabellen på följande sidor avser förlagan, eller, ifall förlaga saknas, det dokument som anses stå närmast en sådan i utförande. (I de flesta fall är skisser, renritningar och andra arbetsdokument gjorda av samma person som har gjort förlagan.) Tillskrivningarna och dateringarna följer Börje Magnussons förslag (Att illustrera fäderneslandet : en studie i Erik Dahlberghs verksamhet som tecknare, Uppsala 1986). De kan dock inte betraktas som absoluta utan tillförlitligheten varierar. Mikael Mosesson
Nummer 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38
Motiv Titelblad Karl XI Karl XII Erik Dahlbergh Det forna Nordens karta Det nutida Nordens karta Svea kungarikes huvudvapen Gamla svenska mynt Svenska ordnar Sveo -götarnas bokstäver Upplands vapen Birger jarl Stockholm från öster Stockholm från väster Slottet Tre kronor och Helgeandsholmen Tre kronor från stadssidan Tre kronors borggård från öster Tre kronors borggård från väster Stockholms slotts norra länga Slottskyrkan Högkoret i Slottskyrkan Riddarholmskyrkan Gravmonument i Riddarholmskyrkan Maria Magdalena kyrka Katarina kyrka Ulrika Eleonora kyrka Hedvig Eleonora kyrka Olof den heliges hjälm och sporrar Drottning Kristinas triumfbåge Karl XI:s triumfbåge Ulrika Eleonoras triumfbåge Kungsträdgården från norr Kungsträdgården från söder Kungliga stallet Riddarhuset från stadssidan Riddarhuset från Mälaren Karl Gustav Wrangels palats från stadssidan Karl Gustav Wrangels palats från Mälaren
Del 1 Tecknare Ehrenstrahl Ehrenstrahl Ehrenstrahl Ehrenstrahl Dahlbergh Dahlbergh Ehrenstrahl Lithén? Dahlbergh Lithén Ehrenstrahl Lithén Dahlbergh Dahlbergh Dahlbergh
Datering – 1667 – 1667 – 1667 – 1667 – 1694 – 1694 – 1667 1690 – 92 – 1693 1696 – 1663 1699 1690 – 1667 – 68 – 1661
Gravör Le Pautre Blesendorf Blesendorf Blesendorf Drogenham de Reuter Le Pautre Swidde Reitz Engelhardt Le Pautre Aveelen Swidde A. Perelle A. Perelle
Dahlbergh Dahlbergh Dahlbergh Dahlbergh Dahlbergh Dahlbergh Dahlbergh Dahlbergh
1661 – 62 1661 – 62 1661 – 62 1694 – 1694 1694 – 1661 – 1694
Marot Marot Le Pautre Swidde Aveelen Swidde Marot Swidde
Dahlbergh Dahlbergh Aveelen Dahlbergh Ehrenstrahl Dahlbergh Dahlbergh Dahlbergh Aveelen Aveelen Fortifikationsofficer Dahlbergh Dahlbergh Dahlbergh
– 1687 ? 1703 1694 c:a 1666 1661 c:a 1690 1689 – 90 1700 1700 1697 1668 1669 – 1661?
Swidde A. Perelle Aveelen Swidde Campion Marot Swidde Swidde Aveelen Aveelen Aveelen Le Pautre Le Pautre Marot
Dahlbergh
– 1661
Le Pautre
Nummer Motiv 39 Magnus Gabriel De la Gardies palats (Makalös) från Sankt Jacobs kyrka 40 Magnus Gabriel De la Gardies palats (Makalös) från öster 41 Gustav Bondes palats från Riddarhustorget 42 Gustav Bondes palats från sjösidan 43 Axel Oxenstiernas palats 44 Ebba Brahes palats / Bengt Oxenstiernas palats 45 Seved Bååts palats 46 Erik Flemings palats 47 Schering Rosenhanes palats 48 Fabian Wredes palats 49 Karl Pipers palats 50 Tessinska palatset från slottet 51 Tessinska palatset från söder 52 Tessinska palatsets trädgård 53 Karl Sparres palats 54 Riksbanken 55 Stadshuset på Södermalm 56 Uppsala 57 Uppsala domkyrka 58 Gustav Vasas gravkor 59 Katarina Jagellonicas gravkor 60 Gravsten över den heliga Birgittas föräldrar 61 Guden Tor 62 ö Gustavianska auditoriet 62 n Styrbiskop 63 Gamla Uppsala tempel / kyrka 64 Uppsala högar / Mora stenar 65 ö Enköping 65 n Norrtälje 66 Öregrund / Östhammar 67 Sigtuna 68 Svinngarns källa / Nyckelstenen 69 Karta över Björkö 70 ö Karlberg 70 n Krusenberg 71 Karlberg från söder 72 Karlberg från öster 73 Karlberg från norr
Del 1 Tecknare Dahlbergh
Datering – 1661
Gravör Marot
Dahlbergh
– 1661
Marot
Dahlbergh
c:a 1665
Marot
Dahlbergh Dahlbergh Dahlbergh
c:a 1665 1661 ?
Marot Marot Marot
Dahlbergh Dahlbergh Dahlbergh Aveelen Aveelen Aveelen? Tessins verkstad? Tessins verkstad? Dahlbergh Dahlbergh Dahlbergh Dahlbergh Dahlbergh Dahlbergh Lithén Dahlbergh
1664 1661 1661 1703 1702 ? ? ? – 1687 – 1687 – 1687 1689 – 90 1664 1689 – 93 1689 – 93 1663 –
Marot Marot Marot Aveelen Aveelen Aveelen Aveelen Aveelen Swidde Swidde Swidde Swidde Marot Reitz Reitz Campion
Dahlbergh A. Spole? Lithén Dahlbergh Dahlbergh Lithén Lithén Lithén Dahlbergh Stuart Dahlbergh Dahlbergh Dahlbergh Dahlbergh Dahlbergh Dahlbergh
? – 1690 – 1691 – 1691 1664 1689 – 90 – 1687 1694 – 95 1667 – 68 – 1691? – 1687 1661 1667 – 68 1689 – 90 1689 – 90 1689 – 90
Campion Reitz Reitz Reitz A. Perelle Reitz Reitz Reitz Padtbrugge Reitz Swidde N. Perelle N. Perelle Swidde Swidde Swidde
Nummer Motiv 74 Dianeborg, Karlberg 75 Orangeriet / Promenadplats, Karlberg 76 Plan över Drottningholm 77 Drottningholm från sjösidan 78 Drottningholm från söder 79 Drottningholm, översikt 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 ö 93 n 94 ö 94 n 95 96
Vattenkonstverk, Drottningholm Drottningholm, sidofasader Drottningholm, trappan Svartsjö slott Borggården på Svartsjö slott Jakobsdal Jakobsdal från öster Jakobsdal från väster Grottan / Perseus och Andromedas berg, Jakobsdal Pelargången / Marieberg, Jakobsdal Ekolsund Ekolsund från öster Åkeshov / Ådö Almarestäket Arnö Ängsö Aspnäs Aspnäs Bogesund / Brunnsholm
97 Djursholm 98 Ekebyholm / Ekebyhov 99 Ekholmen 100 101 102 103 104 105 106 107 108
Älvkarleby vattenfall Finsta Fornlämningar, Finsta Den heliga Birgittas böneplatser, Finsta Görväln / Grönsö Gröneborg Haga / Håtuna Hammarskog / Hornsberg Hässelby i Spånga
Del 1 Tecknare Dahlbergh Dahlbergh
Datering – 1690 – 1690
Gravör Swidde Meytens
Tessins verkstad? Dahlbergh Dahlbergh Dahlbergh, delvis Swidde Dahlbergh Dahlbergh Lithén Dahlbergh Padtbrugge Dahlbergh Dahlbergh Dahlbergh Dahlbergh
– 1694 – 1687 1690 – 1691
Meytens Swidde Swidde Swidde
? ? – 1694 1660-talet 1686 1668 – ? – 1669 1664 –
Swidde Swidde Swidde Le Pautre Padtbrugge A. Perelle A. Perelle Padtbrugge A. Perelle
Dahlbergh Dahlbergh Swidde Dahlbergh Dahlbergh Dahlbergh Dahlbergh Dahlbergh Dahlbergh Ehrenschantz?, Padtbrugge Dahlbergh Dahlbergh, delvis Padtbrugge 1686 Ehrenschantz? & Padtbrugge Dahlbergh Lithén Lithén Dahlbergh
1664 – – 1694 1690 1689 1667 – 68 1661 – 1666 – 67 1667 – 68 ? – 1686
A. Perelle Swidde Swidde Reitz A. Perelle A. Perelle N. Perelle N. Perelle Aveelen Padtbrugge
1663 – 1667
Le Pautre Padtbrugge
– 1686
Padtbrugge
– 1694 1703 – 1703 – ?
Swidde Aveelen Aveelen Aveelen
Dahlbergh Clason, Hising Dahlbergh Dahlbergh Dahlbergh
c:a 1665 1703 1689 – 93 1661 – 1661
Marot Aveelen Reitz Le Pautre Marot
[Dessa sidor ing책r ej i provl채sningen]
1: 1 Det forna och nutida Sverige
1: 2 Karl XI, Sveriges, Gรถtes och Vendes konung
1: 3 Karl XII, Sveriges, Gรถtes och Vendes konung
1: 4 Den lysande och utmärkte herren Erik Dahlbergh, greve av Skenäs, friherre till Ströpsta, herre till Werder och kungligt råd, fältmarskalk, generalguvernör över Livland, kansler vid Dorpats akademi och generaldirektör för rikets befästningsväsende
1: 5 Det forna Nordens karta
1: 6 Ny och riktig karta รถver Norden
1: 7 Svea kungarikes huvudvapen
1: 8 Forna svenska konungars mynt slagna innan de tre nordiska rikena fรถrenades under ett styre genom den danska drottning Margareta
1: 9 Bilder av alla ridderliga och milit채ra ordnar i Sverige, som varit instiftade fordom s책v채l som i mer n채rliggande tider
1: 10 Sveo-götarnas bokstäver
1: 11 Hertigdรถmet Upplands vapen
1: 12 Den lysande fursten Birger jarl, riksfĂśrestĂĽndare och far till konungarna Valdemar och Magnus
Stockholm sett frรฅn รถster
1: 13
Stockholm, huvudstad i konungariket Sverige och kungligt s채te, sett fr책n v채ster
1: 14
1: 15 Stockholms kungliga slott sett frรฅn รถster
1: 16 Stockholms kungliga slott sett fr책n stadssidan
1: 17 Stockholms slotts borggård sedd från öster
1: 18 Stockholms slotts borgg책rd sedd fr책n v채ster
1: 19 Stockholms slotts norra länga, sedd från borggården, som år 1693 på konung Karl XI:s tillskyndan och bekostnad byggdes från grunden Samma del vänd mot Norrbro och norra förstäderna