Page 1

Elza Dunkels

Vad gör unga på nätet?

3 UPPL.


Förord till tredje upplagan Andra upplagan av den här boken kom för fem år sedan när detta skrivs. Det är en enorm tidsrymd när vi pratar om internetanvändning. Några av de saker som förändrats under de fem åren är att vuxna har börjat använda samma plattformar som unga, att många unga har flyttat till eller kompletterat med mer personliga plattformar där inte allt kan läsas av alla och att digitala verktyg till alla elever är väldigt vanligt i skolan i dag. När det gäller den tekniska utvecklingen har vi fått bättre telefoner, inte minst kamerorna i dem, fler har säkrare och billigare uppkoppling var de än befinner sig och vi har fått tillgång till plattor. De sistnämnda har påverkat framför allt barns internetanvändande: plattor är enkla att använda, de har en tillräckligt stor skärm för att göra saker och det har kommit en stor mängd appar anpassade för barn. En annan stor förändring är att vi talar mycket mer om kränkningar på nätet än vi gjorde 2012. Jag har också hunnit med att forska mer om frågan. Därför finns det ett utökat kapitel om nätmobbning och nätkärlek. Annars är allt sig likt: vi använder fortfarande nätet till att kommunicera, roa oss och lära oss saker. Umeå december 2017 Elza Dunkels


Innehåll

Förord till tredje upplagan

3

Förord till andra upplagan

5

Inledning 11 Forskning och etiska överväganden Fackuttryck och begrepp

”Den nya tekniken” Att förutsäga framtiden En förändrad syn på unga Att ta till sig ny teknik Det första stadiet – skepsis Det andra stadiet – tillvänjning Det tredje stadiet – vardagsteknik

Förhållningssätt till nätet Anonymitet Att slippa realtid Jaget förändras Bortkopplad fantasi Statusen förändras Gränsöverskridande och frigörande teknik Emotionellt innehåll

12 14

19 19 22 24 25 26 27

31 33 34 34 35 36 37 40


Vad gör unga på nätet? Unga på nätet Spel E-post Lägga ut bilder Sex

Reaktioner på ungas n ­ ätanvändning Olika sätt att se på ungas aktiviteter på nätet Synen på barn Synen på ungdomar Förändrad syn på säkerhet Säkerhet till salu

Risker och hur vi hanterar dem Risker Kränkningar på nätet Nätkärlek Motståndskraft Praktiska råd

Sexuella förövare på nätet Manipulation Vad kan man göra?

45 45 46 48 49 52

57 57 59 64 66 66

71 73 77 79 80 81 85 88 91

Lärandet 95 Exemplet Wikipedia Motstånd i skolan Fusk och Linguaphoneprincipen

98 101 103


Att överbrygga avståndet Det eviga avtrycket Hur kan skolan agera? Hur kan man tänka som förälder? Hur kan man prata med unga om nätet?

109 110 111 116 121

Avslutning 123 Referenser 131


Förhållningssätt till nätet Internet har en mängd egenskaper som gör att vi har svårt att veta hur vi ska förhålla oss till det. Ett exempel är den stora frihet som internet innebär. Friheten kan vara både lockande och skrämmande. Lockande när vi kan se hur fler människor får en arena att uttrycka sina tankar på och skrämmande eftersom vi samtidigt kan se exempel på hur folk far illa av att information om dem sprids till en enormt stor publik. Det är intressant att fundera över hur vi påverkas av nätet och dess inneboende egenskaper – pratar vi om andra saker på nätet? Pratar vi på andra sätt, blir vi annorlunda som människor? Det finns skäl att anta att interaktiva medier kan förstärka frigörande krafter hos oss människor. Den amerikanska forskaren och internetvisionären Howard Rheingold (1993) har sagt att nätet är en förlängning av våra möjligheter. I det här avsnittet diskuterar jag våra olika förhållningssätt till nätet. I nätforskningens barndom sa man ofta att internet skulle befria oss människor från en mängd sociala nackdelar vårt samhälle har, exempelvis genom att man inte kan se varandras yttre på samma sätt som i rummet. Vi skulle inte längre vara lika bundna av vårt utseende och i stället bedömas utifrån våra inre egenskaper. På internet skulle ingen kunna avgöra vilket kön eller vilken hudfärg du hade, om du var handikappad eller hur gammal du var. Nu blev det inte riktigt så enkelt eftersom det visade sig att vi snabbt kompenserade för de uteblivna utomspråkliga markörerna på nätet. Eftersom man inte kan se ålder och kön på den man pratar med, blev det i stället kutym att ange detta tidigt i konversationer. Så etablerades ASL som ett vanligt frågekomplex: man blev tidigt ombedd att uppge age, sex och location, 31


Vad gör unga på nätet? det vill säga ålder, kön och bostadsort. Tvärtemot vad många forskare trodde när internet började slå igenom bland allmänheten alltså, eftersom man då såg till det som skilde datormedierad kommunikation från traditionella kanaler. Forskningen betonade då möjligheterna att slippa tala om vilket kön man har eller hur gammal man är och ansåg att internet skulle ge oss möjligheter att interagera på lika villkor med folk i hela världen, utan att behöva resa. Alla dessa möjligheter finns där men det har visat sig att vi som användare väljer att utnyttja dem på andra sätt än förväntat. I väldigt stor utsträckning kommunicerar vi med dem vi redan känner från utanför nätet, något som visats i många undersökningar, bland andra av AnnBritt Enochsson (2005) och Larsen (2010). Vi har alltså hittat sätt att använda detta världsomspännande nätverk för att interagera med folk i vår fysiska närhet och då blir det naturligtvis viktigt att berätta var man befinner sig geografiskt. Det här kan också ses i ljuset av samhällsutvecklingen: i takt med att ungdomsgårdar eller fritidsgårdar läggs ner, ökar behovet av samlingsplatser för barn och unga och ett alternativ för många är att träffas på en social mötesplats på nätet. När det gäller att berätta könstillhörighet är det kanske lite mer komplext. Kön är en urskiljande faktor som vi människor har svårt att bortse från, oavsett vilka ambitioner vi har. Kön är en av de första identitetsmarkörer vi vill fastställa vid möten med nya människor, något som illustrerades tydligt i ett berömt psykologiskt experiment från 1960-talet, där man visade att folk har svårt att förhålla sig till ett litet barn innan man könsbestämt det. Vi har i dag inte heller språkliga verktyg för att förhålla oss könsneutrala. Om vi försöker använda neutrum upplevs det som opersonligt: den och det är inte ord som fungerar ihop med personer och försök med könsneutrala personliga pronomen som hen har inte slagit i stor skala förrän alldeles nyligen. Om man tittar på mötesplatser på nätet är det ofta dessa tre parametrar av personligheten man alltid måste uppge. Sedan kan man på vissa platser ändå välja att uppträda med smeknamn. Men tittar man bortom dessa ytliga identitetsmarkörer, är det ändå en hel del information om våra medmänniskor som vi är vana att avslöja vid olika typer av möten, som faller bort vid datormedierade samtal. Det beror 32


Förhållningssätt till nätet naturligtvis på vilken typ av datormedierat samtal det handlar om – är det ett skrivet samtal faller fler markörer bort än om det är ett videosamtal med både bild och ljud. Generellt gäller dock att vi reagerar lite olika på nätet och i rummet, enligt psykologen John Suler (2005) som har skrivit många vetenskapliga artiklar om nätet som arena för interaktion mellan människor. Bland annat har han beskrivit the online disinhibition effect – att vi blir mindre hämmade eller begränsade vid datormedierad kommunikation.

Anonymitet Den första och viktigaste orsaken till att vi blir mindre hämmade på nätet är enligt Suler den anonymitet vi ofta upplever på internet. Suler kallar detta för dissociative anonymity – avskiljande anonymitet – det vill säga att känslan av anonymitet kopplar bort oss från oss själva. Vi behöver inte i lika stor grad koppla ihop våra handlingar med vår person och det gör att vi kan känna oss mindre sårbara när vi interagerar. Anonymiteten överlappas delvis av osynlighet, enligt Suler. Han menar att det faktum att vi inte alltid kan se varandra när vi kommunicerar över nätet bidrar till att vi blir mindre hämmade, och han jämför med psykoanalytikern som traditionellt sitter bakom patienten för att inte hämma patienten med sina eventuella reaktioner på det sagda. Det påminner mig om en kollega som berättade att när hon var barn och behövde berätta mindre trevliga saker för sina föräldrar passade hon på när de åkte bil, eftersom man då inte kan se varandra i ögonen lika lätt. Vi reagerar helt enkelt annorlunda om vi inte omedelbart får reaktioner på det vi säger, som rynkade ögonbryn och ointresserade suckar. Det här utnyttjar man ibland i lärandesituationer då man kan låta en dator ge ett glatt uppmuntrande ”Det blev fel, försök igen”, där en människa förmodligen skulle avslöja en lätt irritation efter många försök. Det intressanta är att anonymitetseffekten tycks finnas där trots att det i praktiken inte är anonymitet i bemärkelsen oidentifierad, hemlig eller okänd, eftersom många kommunicerar med folk de känner sedan tidigare. Det kan snarare sägas vara en upplevd anonymitet därför att man inte ses ansikte mot ansikte. 33


Reaktioner på ungas ­nätanvändning En av de saker som fick mig att börja forska om unga och nätet var det glapp i retoriken jag tyckte mig se: att många vuxna kunde säga att de inte hängde med i utvecklingen, samtidigt som de tvärsäkert kunde uttala sig om farorna på nätet och till och med vad man ska göra för att undvika dem. Det är intressant att fundera över de här olika sätten att se på ungas aktiviteter på nätet. Jag tror till stor del att de har med vår syn på barn och unga att göra och jag kommer att resonera lite kring det i detta kapitel.

Olika sätt att se på ungas aktiviteter på nätet När jag har intervjuat barn om internet har det blivit mer och mer tydligt för mig att vårt västerländska samhälle vilar på en mer eller mindre uttalad dubbelhet till öppenhet och slutenhet. Vi förordar öppenhet: ”Du måste berätta när du mår dåligt” och ”Säg till fröken om någon är dum!” Samtidigt uppmanar vi barn att inte berätta för mycket, till exempel på internet. Ett av de vanligaste råden som ges till unga är just att man inte ska lämna ut för mycket information om sig själv (Lüders m.fl. 2009). Det är intressant att diskutera uttryck som för mycket, efter­som det antyder dels att vi redan har en bestämd uppfattning om vad som är lagom mycket, dels att vi skulle vara överens om var den gränsen går. Vi har generellt sett ett kluvet förhållande till öppenhet och nätet kanske tvingar fram denna kluvenhet i ljuset. Ett exempel på vårt kluvna förhållande är de omtalade pro-ana- och 57


Vad gör unga på nätet? pro-mia-webbplatserna. Det är mötesplatser på nätet som lyfter fram anorexi respektive bulimi som livsstilar i stället för sjukdomar, därav namnen pro-ana och pro-mia. I de flesta fall handlar det om personer som själva har den här sjukdomen och som vill dela med sig av sina tankar och komma i kontakt med likasinnade. De här webbplatserna kan innehålla diskussionsforum, tips på hur man kan bli smalare, eller på hur man kan dölja för sin omgivning att man svälter sig och inspirationsbilder – thinspiration – som antingen kan vara avskräckande bilder av personer med för mycket fett på kroppen eller bilder på avmagrade personer som fungerar som förebilder. Det kan vara en bra idé att fundera på de här webbplatserna ur en ung anorektikers synvinkel, för att försöka förstå vad det rör sig om. Det är ofta personer som saknar sjukdomsinsikt och som ser hela sin omgivning som fiender. En del av sjukdomen är att man betraktar anorexi som en livsstil, som en del av ens personlighet. Om då ingen annan än man själv inser att detta inte är en sjukdom, det är ens personlighet att inte äta, då framstår alla runt omkring som fiender som vill få en att äta. Omgivningen accepterar inte det man ser som sin personlighet, de vill få en att ändra sitt innersta. I ett sådant läge är det förmodligen skönt att träffa likasinnade, få diskutera det som ligger en varmast om hjärtat och slippa omgivningens ständiga övervakande. Det kan vara ett andrum i en kaotisk vardag. För oss andra kan webbplatserna fungera som informationskanaler, i den mån vi kan få tillgång till dem. Vi skulle kunna lära oss mer om dessa komplicerade sjukdomstillstånd som vi ännu vet allt för lite om. Det finns lite forskning om de här fenomenen och det ger en intressant, om än skrämmande inblick i en värld många av oss aldrig skulle stöta på annars. En bra introduktion kan man hitta i Ann-Charlotte Palmgrens doktorsavhandling från 2014. Palmgren (2011) menar också att samtal om kroppen på det sätt som det förs exempelvis i många bloggar i stor utsträckning handlar om ett identitetsarbete. Många flickor upplever att de måste tala nedsättande om sin egen kropp för att få reaktioner från andra. Det kan alltså vara vårt sätt att konstruera flickors uppväxtvillkor som ligger bakom det stora antalet samtal om kropp och ideal som pågår på nätet. Samtidigt som detta pågår finns det starka motkrafter på nätet. Under rubriker 58


Reaktioner på ungas ­nätanvändning som kroppspositiv och kroppsaktivism kritiseras och dekonstrueras kroppsideal och destruktiva normer, ofta med tydlig teoretisk förankring i feministisk och intersektionell teori.

Synen på barn Mycket av det som framkom i mitt avhandlingsarbete och som var svårt att förklara blev möjligt att förstå när jag blandade in synen på barn i ekvationen. Varför var det så tyst från barnens håll? Varför var det bara vuxna som uttalade sig om ungas nätanvändning? Det var något i bilden som inte stämde och när jag började fundera över vår syn på barn, klarnade en del. Samhällsutvecklingen har gjort att man inte längre ser barn som ofullständiga varelser på väg att bli männi­ skor utan mer och mer som kompetenta medborgare (se t.ex. Eriksson 2008). James och Prout (1997) beskriver ett framväxande forskningsperspektiv där man betraktar barndom som en social konstruktion: det finns alltså ingen naturlig eller universell barndom utan att vi har konstruerat den – bestämt att det ska vara så. En annan viktig aspekt av det här perspektivet är att barndom alltid är kopplad till andra sociala parametrar som klass, kön och etnicitet. James och Prout berättar om forskning som visar att konstruktionen av barn och barndom är så starkt kopplad till den sociala kontexten att olika försök att exportera synen på barn till andra kulturer har visat sig vara mer komplicerade än man först trott. Ett exempel på en sådan export kommer från 1960-talet, när debattens vågor gick höga om det som kal�lades Fanta babies i tredje världen. Det var undernärda barn som fick dricka läskedrycken Fanta, som ju var mycket dyrare än traditionella drycker och inte innehöll någon som helst näring. Enligt rapporterna fick vissa barn, som en följd av reklamkampanjerna, Fanta i stället för bröstmjölk – därav namnet Fanta babies. Det kan man tolka som att de olika kontexterna för konstruktionen av barnet kolliderade. Det rosiga, tjocka barnet i annonserna för Fanta kanske kunde dricka läsk och ändå överleva därför att föräldrarna hade råd och dessutom tillhandahöll annan näring utöver läsk, men den sidan av saken var inte tydlig i den ytliga bilden av det västerländska barnet. 59


Lärandet Elvira gick i åttan när jag intervjuade henne och hon hade just fått bekräftat det hon tänkte om sig själv i förhållande till skolan, näm­ ligen att ”jag är dålig”. Hon fick fem IG i sitt första betyg. Elvira tycker inte om skolan och tillbringar så lite tid som möjligt där. När hon skolkar sitter hon gärna hemma vid datorn och ägnar sig åt sitt stora intresse – photoshoppande, att redigera bilder med hjälp av programmet Photoshop. Det började en dag när hon såg en fin bild och skrev till personen och frågade hur hon hade gjort bilden. Hon fick tipset att ladda ner programmet Photoshop och instruktioner om hur hon kunde komma i gång med bildredigering. Hon laddade ner en olagligt spridd version av programmet och satte i gång att lära sig, först med hjälp av sin nyfunna vän och så småningom även med hjälp av andra, främst via Messenger. Hon kunde skriva: ”Hur har du fått den där ’stjärnan’?” och få till svar: ”Polygon Tool: Shapes Layers: Polygon Options …”. Efter ett tag räckte det inte med den kunskap som kompisarna hade, så Elvira letade efter instruktioner på webbsidor genom att googla på orden photoshop tutorials, eftersom hon hade fått höra att de bästa instruktionerna var på engelska. Hon lärde sig skumma igenom de rätt tekniska texterna och hitta de effekter hon ville uppnå. För att ytterligare komplicera det hela hade Elvira en svensk version av programvaran och fick alltså hitta sätt att översätta nyckelord från engelska till svenska. Två av Elviras IG var i ämnena engelska och bild. De kontakter Elvira och hennes föräldrar hade med skolan under den här tiden inskränkte sig till att skolan kontaktade hemmet och berättade när Elvira hade skolkat. Det är i huvudsak två saker som intresserar mig som pedagog när det gäller Elviras historia. Det ena 95


Vad gör unga på nätet? är problemet med hennes skolgång, att hon hade betyget icke godkänd i engelska och bild, samtidigt som hon satt hemma och på egen hand lärde sig engelska och bild på rätt avancerad nivå. Det här är ett grundläggande problem hos skolan och inte på något sätt unikt för just berättelsen om Elvira. Traditionellt har skolan utgått från ett normtänkande där det har varit viktigt att identifiera barnens avvikelser från normen i negativ riktning för att därefter upprätta en plan för hur det fortsatta lärandet ska se ut. Det är inte säkert att det är en bra start på den formella utbildningen att få en lista på vad man är dålig på, tvärtom skulle det kanske fungera bättre att få veta vad man är riktigt bra på och utgå från det. Professor Wim Veen (2006) menar att lärarprofessionen borde innehålla moment av talent spotting, förmågan att leta efter styrkor hos eleverna och hjälpa dem att utnyttja detta vid sitt framtida lärande. Jag skulle kunna tänka mig att Elvira hade mått bra av den här attityden till sina intressen, att omvärlden hjälpte henne att se det som en styrka att hon på egen hand hade lärt sig så många komplicerade saker. Det troliga är i stället att hon blev nedtryckt av sin skoltid och utvecklade en negativ bild av sig själv i förhållande till lärande. Att intresse driver fram önskan och energin att lära sig känner vi till sedan gammalt och det är en av de saker pedagoger funderar över. Skulle man kunna tämja det där intressedrivna lärandet och införliva det i formell utbildning? Det är inte bara små detaljer som lärs in med hjälp av intresse, det finns pedagoger som berättar om avancerade engelskkunskaper hos de barn som spelar mycket datorspel. Ungdomar som lärt sig ett annat främmande språk från grunden för att förstå instruktioner eller texter till spel eller filmer, avancerad bildredigering, musikproduktion och filmskapande är alla sådana exempel. Det tycks som om det sker en hel del lärande vid datorerna men att vuxenvärlden inte alltid känner igen det som lärande. I stället kallar vi det för något annat, exempelvis ”att sitta ensam vid datorn och hänga” eller ”spela datorspel hela dagarna”. Det är inte heller säkert att vi känner igen resultatet av lärandet, utan är lika snabba att avfärda detta. Elvira är ett bra exempel på det, där skolan och föräldrarna saknade kunskaper att bedöma att hon hade tillägnat sig kunskap på avancerad nivå inom områden som ryms i läroplanen. 96


Lärandet I stället sågs hennes aktiviteter som tidsfördriv och i många fall som motsatsen till lärande, nämligen skolk. Det andra som intresserar mig i Elviras historia är hur lärandet gick till, det kollektiva i hennes process. Hon använde sig av internets möjligheter till snabba kontakter och kunde därigenom utnyttja andras kunskaper och med hjälp av dem utveckla sitt eget lärande. Jag tänker mig detta som kollektivt lärande, där man tar del av andras kunskaper och tillsammans utvecklar nya. I de enklaste fallen liknar detta det som sker i skolan, att en person överför sina kunskaper till andra, men i många fall är lärandet verkligen kollektivt: det går ut på att kunskapen om ett fenomen ska öka och allas bidrag är till hjälp. På det sättet liknar processen vetenskaplig forskning, genom att den utgår från en fråga och systematiskt letar efter svar. Nu visar det sig alltså att många elever har sysslat med det här vid sidan av sin skolgång. Det kollektiva lärandet är i mångt och mycket den typ av lärande som beskrivs i våra styrdokument där man inventerar förkunskaperna hos gruppen och tar hjälp av varandra för att komma vidare och uppnå det mål man satt upp. Alla ses som resurser och kunskap är något progressivt, något som ständigt utvecklas. Det här kan vi ställa mot den syn på lärande som fick sina uttryck i den lite äldre skolan, där elever sågs som tomma kärl, redo att fyllas med kunskap från läraren som i förväg behärskade allt det som eleverna skulle lära sig. Denna äldre bild av lärande förutsätter att man betraktar kunskap som något relativt statiskt, som något som kan läras in en gång för alla. Inlärning var passande nog det ord man gärna använde där man i dag hellre betonar processen och säger lärande. Om vi i dag omfattar en mer komplex kunskapssyn där kunskap ses som något i ständig omvandling och utveckling, så avspeglas det inte alltid i praktiken i utbildningsväsendet. Fortfarande finns rester från ett system där man trodde att det fanns en enda sanning och att den sanningen kunde paketeras och läras ut. I kapitlet Att överbrygga avståndet diskuterar jag hur skolan skulle kunna dra nytta av, i stället för att motarbeta, ungas eget lärande. Tangentbordshanteringen är ytterligare en intressant utveckling. När jag gick i skolan hade vi särskilda lektioner i skrivmaskin, i särskilda rum fick vi sitta och skriva särskilt framtagna texter som skulle vara 97


Vad gör unga på nätet? så ointressanta att vi inte använde hjärnan till annat än tangenterna. Man hade till och med uppfunnit en särskild skärm som man fäste på skrivmaskinen så att man inte skulle kunna titta på tangenterna när man övade. I dag har vi en generation unga som trots att vi har tagit bort den här träningen i skolan generellt är mycket bra på att hantera ett tangentbord. De flesta har det vi kallar korrekt fingersättning, inte för att någon tvingat dem, utan för att det är det enklaste sättet att skriva fort på ett qwerty-tangentbord. De flesta skriver också väldigt snabbt och detta trots att de övat på texter med högt intresse för dem själva. Många unga skulle även slå oss vuxna i hastighet och skriver för det mesta det de tänkte skriva, alltså det vi skulle kalla korrekt stavning.

Exemplet Wikipedia Wikipedia är en nätbaserad encyklopedi, där vem som helst kan bidra, och den bygger på en teknik som kallas wiki, utvecklad för att förenkla publicering på nätet. Wikipedia är uppbyggd precis som vilket uppslagsverk som helst med artiklar och referenser. Skillnaden mot traditionella uppslagsverk är att författarna inte är en grupp inbjudna experter. Vem som helst med kunskaper om uppslagsordet kan lägga till, radera och ifrågasätta. Första gången jag stötte på Wikipedia tänkte jag att det är ju en gullig idé att vem som helst ska kunna skriva, men alla förstår ju att det inte kommer att fungera. Om vem som helst kan ändra vad som helst kommer naturligtvis historierevisionisterna och de religiösa fanatikerna vara först på plan som vanligt och lägga ut sin desinformation. Sen började jag testa Wikipedia och fick radikalt ändra mina åsikter. Jag började med att söka efter några av de ord jag arbetade med i min avhandling, chat, direktsamtal och nätgemenskaper, utan att hitta dem. Ordet nätkulturer hade jag själv hittat på så det förstod jag att jag skulle få lägga in och jag la upp fyra nya artiklar. Eftersom jag hade arbetat med fenomenen i några år hade jag redan färdiga definitioner på min webbplats så jag kopierade helt enkelt in dessa texter i Wikipedia och la in lite länkar. Dagen efter hade jag fått ett meddelande som sa: ”Hej! 98


Lärandet Du verkar kopiera in texter direkt från http://www.kulturer.net, har du upphovsrättsinnehavarnas tillstånd att göra det?” Jag fick förklara att jag var upphovsrättsinnehavaren själv och att kulturer.net var min egen webbplats. Jag blev väldigt nyfiken på hur mitt kopierande hade uppdagats så snabbt och fick svaret att det här var en engagerad wikipedian som hade för vana att titta igenom de senaste ändringarna som redovisas via en länk på startsidan. När någon artikel är lite längre och nästan en färdig text från början brukar han reagera eftersom de flesta artiklar utvecklas från en skiss till en längre text. Här hittade han alltså ett exempel på en alltför färdig text och då kopierade han en textsträng och sökte på den i en sökmotor och hamnade på min webbplats. Wikipedia vaktas inte av anställda kvalitetskontrollanter, utan av en intresserad allmänhet, lite förenklat. Det finns mängder av ideellt arbetande wikipedianer som lägger ner massor av tid på att hålla Wikipedia rent från en rad företeelser som inte anses förenliga med tanken på ett fritt uppslagsverk, till exempel framhävande av sig själv som person, personangrepp, reklam för företag eller obekräftad information. När man har mätt uppdateringshastigheten handlar det om timmar snarare än dagar som felaktig information ligger ute. När man talar om felaktig information blir det plötsligt svårt att bortse ifrån frågor om makt. Vad är det som säger att den information jag lägger ut är menad som desinformation? Kanske kommer det att bevisas en dag att det var jag som hade rätt. Galileo skulle mest troligt ha blivit bortplockad från Wikipedia om det hade funnits på 1600-talet. Det finns dock uppenbara felaktigheter som brukar kallas klotter, som den ändring som gjordes i Doris Lessings artikel i engelska Wiki­pedia sekunden efter att Svenska Akademien hade offentliggjort 2007 års nobelpristagare i litteratur. Någon raderade hela artikeln om Lessing och skrev in ett enda ord: masterlijk, men sekunderna efter hade någon annan valt att återställa ursprunglig version och ordningen var återställd.2 2 Här anger jag ingen källa, utan uppmanar alla som blir intresserade att titta i historiken på ”Doris Lessing” i holländska Wikipedia.

99


Vad gör unga på nätet?

TREDJE UPPLAGAN

Elza Dunkels Det finns många åsikter om vad unga gör på nätet. Massmedierna fylls av larmrapporter och varningar kring nätmobbning och sexuella övergrepp. Hur ska man förhålla sig till ungas nätanvändning? Vilka krav är rimliga att ställa? Vilka regler ska gälla? I VAD GÖR UNGA PÅ NÄTET? visar Elza Dunkels hur viktigt det är att kunskaperna om unga och nätet sätts in i ett sammanhang. Om vi vill förstå räcker det inte med att iaktta på avstånd. Vi måste våga ställa frågor, såväl i klassrummet som vid middagsbordet. Den bästa informationen om ungas nätanvändning får vi inte från kvällstidningarnas löpsedlar. Den får vi från ungdomarna själva. Författaren utgår ifrån ett stort antal intervjuer med barn och ungdomar. Hon beskriver vad unga gör på nätet, resonerar kring möjliga risker och hur vi bäst hanterar dem. I boken ifrågasätts också våra föreställningar om nätet och de vanligaste fördomarna pekas ut. Samtidigt får vi redskap till ett rimligare förhållningssätt till ungas nätanvändning.

FOTO: ROGER TURESSON

I den här uppdaterade upplagan har författaren utökat avsnitten om nätmobbning, näthat och nätkärlek och ger nya råd om ungas säkerhet på nätet.

Elza Dunkels är docent i pedagogiskt arbete och är verksam vid Institutionen för tillämpad utbildningsvetenskap, Umeå universitet.

ISBN 978-91-51-10019-7

9 789151 100197

Profile for Smakprov Media AB

9789151100197  

9789151100197  

Profile for smakprov