VILJA
Sebastian Stakset med Niklas Malmborg
Vilja förlag info@viljaforlag.se www.viljaforlag.se
TL
Ä ST
N E
X
.
.
I VÅ
Sidantal: 70 Lättlästnivå: X-Large Lix: 22
L ÄT
Titel: Sebbe Staxx – musiken, brotten, beroendet Författare: Sebastian Stakset och Niklas Malmborg Omslag: Robin Björk Sättning: Alltext Boken är en bearbetad version av Sebbe Staxx – musiken, brotten, beroendet, utgiven på Norstedts förlag 2015. Bearbetning: Joel Berglund © 2017 Sebastian Stakset, Niklas Malmborg och Vilja förlag Första upplagan 2017
LARG
ISBN 978-91-7723-171-4 På vår hemsida finns arbetsmaterial till boken. Det är kostnadsfritt att ladda ner, utan kod eller inlogg.
SEBASTIAN STAKSET OCH NIKLAS MALMBORG
Bearbetning: Joel Berglund
Vilja fรถrlag
Mitt liv Mitt namn är Sebastian Stakset, men jag kallas också för Sebbe Staxx. När jag började som rappare i hiphop-gruppen Kartellen höll jag på med brott. Sedan blev jag känd för att det gick bra för Kartellen. Nästan alla vet vem Sebbe Staxx är, men det är inte många som känner mig på riktigt. Den här boken handlar om mitt liv. 5
Den handlar om hur jag började med brott och droger, men den handlar också om musiken som räddade mitt liv. Jag är en ny man idag. Varje dag tackar jag Gud för min fru och min familj. Jag har fått en andra chans, men det finns mycket som jag ångrar. Jag tänker ofta på mina föräldrar, och på allt de har gått igenom. Mitt missbruk av droger och mina brott har gjort dem ledsna många gånger. Förut tänkte jag bara på mig själv, men så är det inte nu. Idag är jag pappa och gör allt för min familj. Jag bryr mig om andra. Förut var jag arg på hela världen. 6
Jag var en person som skadade människor och gjorde dem ledsna, men jag har lämnat den personen bakom mig. Nu vill jag ändra världen med min musik. Jag vill göra samhället bättre. Man måste förstå andra människor för att förstå problem i samhället. Brott är ofta ett problem i städer där fattiga och rika människor bor i olika delar av staden och aldrig möts. Om man aldrig möts kan man inte förstå varandra. Idag vet jag att folk begår brott för att de är fattiga och känner sig utanför. Jag har själv gjort det och jag vet hur den som begår brott tänker. 7
Det är oftast i förorter till stor städer som människor är fattiga. Kartellens musik handlar om livet där. Vi ville hjälpa dem i förorterna med vår musik. Jag är inte gammal, men det känns som om jag har levt flera liv. Jag minns alla bra stunder med musiken och min familj, men jag minns också alla slag och sparkar jag fick ta emot när jag var liten. Jag minns hur spännande det var när jag gjorde mina första brott. Jag minns också hur dåligt jag mådde efteråt, vilken ångest jag hade. Jag önskar att ingen ska behöva leva det kriminella liv som jag har levt. 8
Därför vill jag berätta om de fina och lyckliga stunderna i mitt liv. Jag vet att det kan vara svårt att se vad som är rätt att göra i livet, så jag hoppas att min historia kan hjälpa någon att hitta rätt.
9
Uppväxt Jag växte upp i Bagarmossen, en förort till Stockholm. Där bor både fattiga och rika. De fattiga bor i höghus och de rika i stora villor. Jag bodde i en lägenhet på Svartå gatan med min mamma, pappa och storebror. Jag hade inte många vänner. Jag var liten och tjock, och ingen pratade med mig. 10
Min bästa vän var ett gosedjur, en groda i tyg. Grodan fick namnet Ove och jag tog med mig honom överallt. Han betydde mycket för mig eftersom jag inte hade några riktiga vänner. En dag fann mamma Ove utanför vårt fönster. Han var svart av sot, för någon hade tänt eld på honom. Det var jag som hade gjort det, men jag minns inte riktigt varför. Jag hade väl blivit arg och kunde inte tänka. När jag var arg blev kärleken till hat, och jag tände eld på min enda vän. Jag hade inga vänner, men jag hade min familj. 11
Min storebror Geir var en tuff kille som slogs mycket. Om någon retades med honom slog han alltid tillbaka. Det var ofta bråk hemma. Geir och mamma skrek på varandra. Det gjorde mig ledsen, för jag gillade inte bråk. Min pappa var alltid lugn och sa inte så mycket.
12
Mobbning Jag gick på Brotorpsskolan som låg nära vårt hem. Mitt första år på skolan var tufft. De andra i klassen retade och slog mig. Min bror Geir kom och försvarade mig ibland. Han var stor och stark så de andra blev rädda. Jag satt alltid ensam i skolans matsal, för ingen ville sitta med mig. På rasterna gick jag runt ensam när de andra lekte. Jag kände mig osynlig. 13
De andra eleverna slog mig ofta, och lärarna hjälpte mig inte. En gång köpte min mamma nya byxor till mig. Det var stora hiphop-byxor som jag tyckte var coola. När jag kom in i klassrummet med de nya byxorna såg min lärare på mig och sa: − Haha Sebbe! Har du blöja på dig? Alla elever skrattade. Efter det kallade de mig för ”Blöjan”. Mobbningen blev värre. Våldet också. En gång när jag var nio år blev jag slagen riktigt mycket. Fyra elever kom fram till mig på skolgården. De knuffade ner mig på marken och sedan sparkade de på mig. 14
De spottade på mig när jag låg ner. Sedan gick de, och jag låg kvar på marken och grät. Jag berättade inte för någon om vad som hade hänt. Alla sparkar och slag gjorde att jag kände mig som en rädd hund. Men en hund som är rädd kan bli farlig. Den lär sig att bita tillbaka.
15