9789175579382

daniel w책ngsten

© Daniel Wångsten 2014 Utgiven av Hoi Förlag www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Cecilia Pettersson, Pica Pica Design Formgivning inlaga: Fredrik Malmquist Omslagsfoto: Pamela Hanné Tryckt hos ScandBook, Falun 2014 ISBN: 978-91-7557-938-2

Till PR-musa Queen O, Redaktör Klose och förlaget för hjälp och pepp. Till L, G och S för att ni finns. Och till #livet för att du ständigt hittar nya sätt att vara intressant på.

Dessutom, till de få som älskat och alla de som bara sög av.

Även om detta utspelar sig i Halmstad som är en riktig stad och människorna i den förefaller vara riktiga människor figurerar ingen jag känner i historien.

Eventuell igenkänning beror troligtvis på eventuellt storhetsvansinne hos läsaren. Tro inget annat.

1 Halmstad, april, förra året Jag svänger in på Lilla torg. Spänst i stegen, nya vita sneakers, jeans från Acne, oversize tischa och en tunn vindjacka – jag känner mig som en vandrande klyscha men cool. Här gäller det att passa in men ändå sticka ut. Man ska se ut som andra men ändå lite, lite bättre. I Halmstad är det homogent, folk klär sig likadant, ängsligt. De som kommer från stan klär sig på ett sätt, de som kommer utifrån ser ut att ha varit med i Kungarna av Tylösand. Hyltebruksmongon tänker jag när jag tränger mig förbi deras grabbiga lilla patetiska grupp av höhöhö:ande och machoattityd utanför. Där står de och hänger eftersom de givetvis inte tillhör oss. Gräddan som kommer in. Som alltid kommer in.

– Du, lugna dig, säger en av dem. Han har en snedsprayad lång lugg, kortare, rufsigare hår uppe på huvudet och lite hockeyfrilla i nacken. Ring i örat: check. Lössnus: check.

– Va? frågar jag och tänker: dra åt helvete ditt jävla kioskmongo.

– Se dig för, för fan, bräker han ut på sin bonniga jävla dialekt.

– Oj, förlåt säger jag. Men vänta nu, jag känner igen dig, du var ju med i Big Brother, 2006. Kul att du har behållit din stil. Classy. Jävla 7

luffare. Jag går vidare och ignorerar hans fortsatta tjat. In på Bulls uteservering. Uteserveringspremiären. Massor med folk, inbjudet folk, såklart. Det ska vara VIP. På en fucking uteservering. Men det är gratis mat och fri dricka för oss privilegierade, oss utvalda. Halmstads finest. As if. Där är de vanliga människorna man alltid ser, de som har den ballaste klädaffären, restaurangfolket, kidsen med rika pappor och ett par ”reklamare”. De är de ängsligaste av alla. Med sitt lilla entourage av småflickor sitter de i grupp och skrattar lite för högt åt sina egna skämt. De hänger liksom och poserar hela tiden, och går på toaletten lite för ofta.

Givetvis har jag klätt mig för tunt, det är kallt som fan men image är viktigare än att inte frysa. Jag hälsar på bartendern, tar en öl.

– Tjaaa, mannen, kom hit. Det är Patrik, reklamaren som inte gjort en bra kampanj på tio år men som fortfarande spelar ball. Stora pupiller, glansig i ansiktet och pratsam.

– Hur är läget? frågar han och dunkar mig i ryggen så att jag nästan spiller ut min öl.

– Jo, fan, bra, säger jag. Letar efter andra under tiden han förklarar sitt senaste lilla sidoprojekt. Jag hör hur han pratar om surfing, någon ny typ av bräda, eller är det segel han pratar han om? Oklart.

Jag hör men lyssnar inte. Jag berättar lite kort om vad jag håller på med just nu, det vill säga i princip ingenting. Patrik ursäktar sig med att han måste på toaletten. Jag tittar runt, säger hej till närmaste person. En tjej. Hon heter Hanna, jobbar som frisör. Jag känner igen typen, tänker efter ett tag när jag varit charmig, flirtig och smådissig på samma gång att det nästan är för enkelt.

– Du är kul, säger hon och blinkar lite för mycket med sina ögon.

Till skillnad från dig, tänker jag.

8

– Och du är fin, tänk vilket bra par, säger jag istället. Vi dricker några fler gratisöl och pratar på. Jag är i mitt esse när jag vill. Och just nu vill jag. Jag vet att hon också vill men vi får väl dra ut på spelet lite till tänker jag och beställer in ett par drinkar också. Kvällen löper på, jag röker alldeles för många av hennes cigaretter, blir lite full och tänker att vi snart måste gå annars är risken stor att jag sumpar det. Jag frågar henne var hon bor och hon svarar Hvitfeldsgatan. Jag säger att det är perfekt och frågar om jag ska följa henne hem. Hon vet förmodligen att jag inte bara vill följa henne hem utan att jag vill följa med henne in.

– Visst säger hon och vi går. På vägen röker vi varsin cigarett till.

Jag är inte så full längre, att komma bort från sorlet och stimmet gjorde mig lite klar i huvudet. Skönt, tänker jag. Vi kommer fram till hennes port strax efter att min andra cigarett är slut.

– Har du vin? frågar jag. Och i så fall bjuder du?

– Självklart, svarar hon.

Yes. Klart. Ikväll blir det ligga. Vi kommer in i hennes hyresrättsvåa med linoleummatta i köket och vita standardköksluckor från Ballingslöv. Funktionellt men tråkigt. Lite som Hanna. Jag skiter i det och i linoleummattan. Tar ett glas för varmt vitt vin som smakar kräk. Sväljer reflexen att dissa och ler som en fin pojke, säger att det är gott. Vi går in och sätter oss i soffan.

– Vänta lite, säger hon, jag ska bara sätta på musik. Jaha, nu kommer det, tänker jag. Mycket riktigt. Melissa Horn. Det fattades fan bara det, tänker jag. Jag funderar på att tacka för mig och dra, men ibland får man ge avkall på principer och hon är rätt söt, när man tänker efter. I alla fall efter mycket alkohol.

Jag vaknar och fiskar fram mobilen ur jeansen som ligger i en hög 9

jämte hennes säng. 05:12. Bredvid mig sover Hanna. Det var bra, eller okejbra. Inget sensationellt, vilket man kanske inte skulle ha räknat med heller. Funderar på att ligga kvar, somna om och kanske morgonligga lite. Jag ångrar mig, tar på mig mina kläder så tyst det går och lämnar lägenheten. På vägen ut snor jag med mig hennes ciggpaket och en tändare som ligger i köket. Ute på gatan är det tyst, lugnt och svinkallt. Jag drar upp luvan på jackan, tänder en cigg och börjar gå tillbaka mot stan.

10

2 Halmstad, april, förra året Ny dag och jag vaknar, spärrar upp mina blå. Lite trött. Går upp, in på toaletten, in i duschen. Duschar skållhett och iskallt om vartannat. Skållar min kropp och kyler ner igen. Ytterligheter. Som jag. Efter duschen tar jag upp kläderna från golvet. Tischan luktar Hanna.

Frisören från igår. Hon luktade gott ändå. Ner med kläderna i tvättkorgen. Lägger ner en kapsel i Nespressobryggaren som jag tryckte igång på vägen till duschen. En Arpeggio idag, den lila kapseln. Tar med mig den lilla koppen, plockar upp ciggpaketet och går ut på balkongen. Fylligheten och kakaotonerna blandar sig perfekt med en Marlboro Light. Nere på gatan går folk med barnvagnar. Andra ensamma. Många par. På väg in till city för att – åh, jag vet inte – göra vad folk gör på stan en lördag. Shoppa lite för pengar de inte har för att upprätthålla bilden av sina perfekta liv. Jag ser igenom dem, allihop. Ni är inte lyckliga, vill jag skrika ut från balkongen ner till lördagsflanörerna. Ni kanske tror att ni är det, men är det sant? Gör ni det ni vill, lever ni som ni drömde? Vad i helvete har ni att vara lyckliga för? Jag skriker det inte men jag tänker det. Jag tror inte på lycka i någon form. Livet är bara ett rent jävla elände. Vi har ingen 11

aning om varför vi är här. Vad är vårt syfte? Är livet en tävling och i så fall hur vinner man? Vad är meningen med allt och framförallt, varför är jag här. Min plats i det lilla och det stora är oklar.

Min existentiella ångest avbryts av telefonen. Johannes. Min första impuls är att trycka bort det, jag orkar verkligen inte. Men vad fan.

– Tja. – Tja O, hur är läget? Det var bra igår, visst var det, säger Johannes. Hade jag träffat honom? Jag tyckte jag var skärpt.

– Jo, det var väl bra, säger jag.

– Vem var puman från igår, blev det ligga? skrockar han frågande.

Jävla idiot. Skit du i det, tänker jag.

– Äh, en frisör, och ja.

– Jävlar så nice mannen. Johannes, uppenbarligen exalterad. Nja, sådär.

– Jodå.

– Du, mannen, vi ska ha en liten fest ikväll känner du för att komma? ”Mannen” varför i helvete kallar han mig mannen hela tiden?

– Vadå då?

– En liten fest hemma hos oss bara. Annika har bjudit lite tjejpolare både härifrån och hemifrån. Du vet de vanliga. Tobbe och Emma, Nisse och Camilla, Micke och Elsa plus några från jobbet och så. Vi tänkte grilla lite kött, snacka skit och ha det bra.

– Ah, låter kul, säger jag lagom entusiastiskt, men jag vet inte om jag kan. Klart att jag kan, jag har aldrig något planerat.

– Men kom igen nu mannen, du kan säkert hitta någon fräsching här, skrockar han. Säger han mannen och projicerar han sin egen jävla kåthet på mig en gång till slår jag fan ihjäl honom, tänker jag.

12

– Ja, ok, när?

– Kom vid fem.

– Bra, ses sen.

Vi lägger på och jag ångrar redan att jag tackade ja. Fler lyckliga par, eller nej, spelat lyckliga par med sina vanligamänniskorbekymmer. Räkningar, jobbångest, relationsproblem. Men ok, Annika är en skön tjej och i ärlighetens namn är de andra inte så jävla dumma heller. Det är väl mest det att jag inte har så mycket gemensamt med dem. Vädret är i alla fall bra.

13

3 Halmstad, april, förra året Snabbt ner på stan, köper på mig lite vin och en flaska bubbel som man kanske kan ta med och öppna om det skulle bli läge. Alltid imponerar det på någon, tänker jag. Tjejen i kassan frågar efter leg och jag vet inte om jag ska ta det som en förolämpning eller en komplimang. Min sinnesstämning vill att det ska vara en förolämpning, men jag ignorerar det och säger att jag blir glad att hon frågar. Det är varmt som fan idag.

Funderar på kläder till kvällen, samma som igår eller nytt. Fördelar med gårdagens: snyggt, inne och jag känner mig cool. Nackdelar: Johannes har sett mig i det och det var kallt. Jag går in på Bulls uteservering, beställer en alldeles för dyr räkmacka och en Hof. Ändå en hel del folk här tänker jag. Sitter och spanar på just ingenting speciellt, fiskar upp ytterligare en cigg. Tänker på Hanna från igår, tänker på andra också, såna som passerat genom livet lika snabbt som ett genomsnittssamlag. På fyllan. Skrattar för mig själv när jag formulerar ”genom livet” i mitt huvud. Ett dåligt skämt om genom underlivet passerar i hjärnan och jag drar på munnen. Räkmackan är slut men jag tar en öl till. Jag kan ju inte komma hem till Johannes och Annika helt utan mojo. Att tvingas komma till en fest spiknykter – tack, men nej tack.

14

Jag funderar på min livssituation. Att jag kanske borde jobba, men varför skulle jag göra det? Jag behöver inte jobba, jag behöver förmodligen aldrig göra det om jag inte vill. Jag har så jag klarar mig.

Jag skänker en högst ovanlig tacksamhetens tanke till min mamma som jag inte träffat på länge. Lika bra det, tänker jag. Hon gav mig en massa pengar då, för längesedan. Det enda hon någonsin gav mig.

Då för längesedan när saker var på ett annat sätt, när saker var annorlunda. Nu skiter jag i det, nu är jag bara likgiltig.

Jag är hemma igen, tar ytterligare en dusch, ansar skäggstubben lite, smörjer in my pretty face med olika krämer. Lite clear eyes i ögonen, ett par sprut parfym och sen öppna garderoben. Tittar runt, blir förvirrad av min schizofrena smak. Kavajer och kostymer blandat med street. Sneakers och Clarks tillsammans med finskor. En jävla blandning tänker jag. Bestämmer mig för ett par Farahs, desertboots från Pretty Green, och en rutig skjorta. Snygg om än, återigen, en jävla kliché. Liam Gallagher gör bättre kläder än musik nu för tiden, tänker jag när jag knyter skorna. Jag ringer en taxi, plockar på mig solglasögonen och tar ut drickan ur kylen. Det är sol.

15