Page 1

Kerstin Uvnäs Moberg

Kerstin Uvnäs Moberg ger här ett nytt och spännande fysiologiskt perspektiv på närhet och relationer. Närhetens hormon, oxytocin, ger oss välbefinnande och lugn men spelar en ännu större och mer komplex roll – det skapar och förstärker relationer livet igenom. Utifrån aktuell forskning beskriver hon betydelsen av oxytocin för anknyt­ning mellan barn och föräldrar, för kärleks- och vänskapsrelationer och för att öka tillit och öppenhet i vårt samhälle. Närhetens hormon är betydelsefullt för alla våra nära relationer, vår utveckling och vår hälsa.

Foto: Mia Carlsson

Kerstin Uvnäs Moberg är professor i fysiologi och en mycket efterfrågad föreläsare såväl i Sverige som utomlands. Hennes forskning och upptäckter kring oxytocin har varit banbrytande. Hon har tidigare skrivit Lugn och beröring – oxytocinets läkande verkan i kroppen som getts ut i flera länder bland annat Frankrike, USA och Japan.

Närhetens hormon

Boken ger en översikt över de viktigaste biologiska processerna kring närhet och relationer och passar både för högskolestuderande och för alla andra som är nyfikna på den fysiologiska grunden för våra relationer.

Kerstin Uvnäs Moberg

Närhetens hormon


92801 Narhetens hormon ORI.indd 4

09-09-21 16.16.41


Innehåll

Inledning 7 Närhetsmodellen 7 Bokens bakgrund 8 Bokens upplägg 10

1. Däggdjursarvet  13 Hur däggdjuren tar hand om sina ungar 14

2. Närhet och anknytning  20 Moderna teorier om beteende och relationer 21

3. Hur styrs kroppen?  31 Hjärnans uppbyggnad 32 Huden – en väg till oxytocin 39 Försvar eller lugn och ro via huden 42

4. Vad är oxytocin?  47 Upptäckten av oxytocin 47 Äggviteämne och signalsubstans 48 Oxytocinets många effektvägar 48 Oxytocinets effekter 53 Vasopressin, oxytocinets syskon 58 Effekter av oxytocin hos människor 59 Sammanfattning 60

5. Oxytocin och anknytning  62 I livets inledning 62 Oxytocinets olika effekter i mor–barn-relationen 64 ­Graviditet och förlossning 65 Det första mötet 68 Amning 72 Kängurumetoden 74 Banden ­förstärks 75 Långvariga effekter 78 Trygg anknytning genom ­oxytocin 80 Lugn på distans 80

92801 Narhetens hormon ORI.indd 5

09-09-21 16.16.41


6. Oxytocin i vuxna relationer  85 Positiva effekter 85 Sex och kärlek 88 Oxytocin och vänskap 95 Gruppen och flocken 99

7. Oxytocin och tillit  105 Inre närhet 106 Tillit och främlingar 109 Tillit när man behöver hjälp 110 ­Placeboeffekten 116

8. När närhet ersätts med näring  119 Mat i magen skapar lugn och ro 120 Mat i magen skapar tillit 123 Med mat i magen blir man mer generös 124 Beröring förbättrar mag-tarmkanalens ­funktion 126 Mag-tarmkanalen och kärlek 127

9. Närhet ger hälsa och ett längre liv  131 Hur kan positiva relationer förbättra hälsan? 132 Människans bästa vän gör matte och husse frisk 137 Oxytocin och massage 141

10. Oxytocinarvet  152 Oxytocin – en nyckel 153 Droger och brist på relationer 154 Oxytocin som ­läkemedel 155 Vårt oxytocinarv och samhället 159 Den upplösta familjen 165 Hur skyddar vi vårt oxytocinarv? 168

Författarens tack  173 Referenser  175 Register  197

92801 Narhetens hormon ORI.indd 6

09-09-21 16.16.41


Inledning

Att få beröring och fysisk närhet är ett grundläggande behov hos oss människor, precis som hos alla däggdjur. I livets första skede kan det vara direkt livsavgörande och senare kan det vara det som står mellan ett friskt hälsosamt liv och ett liv med depression och kroppslig ohälsa. Hur som helst finns behovet av hudkontakt kvar livet ut. En person, oavsett barn eller vuxen, som dagligen förväntar sig och får beröring i form av en kärleksfull kram, en varm hand eller vänskaplig massage kommer med stor sannolikhet att vara gladare, piggare samt ha en större förmåga och villighet att kommunicera. Beröring visar oss att vi är trygga, att någon bryr sig om oss och inte minst att vi är värdefulla. Men det ger också genomgripande neurofysiologiska effekter som påverkar vårt beteende och våra känslor. Det handlar denna bok om.

Närhetsmodellen Enligt den »närhetsmodell« som presenteras i den här boken ger närhet via beröring, värme och lätt tryck upphov till stimulering av nerver i huden, vilket leder till ökad social interaktion men också välbefinnande och en omedelbar lugnande och avslappnande effekt. Naturligtvis bidrar även andra sinnen till de goda effekterna. När 7

92801 Narhetens hormon ORI.indd 7

09-09-21 16.16.41


närheten upphör försvinner gradvis detta välmående och lugn för att om det går för lång tid ersättas av obehag, oro och spänning. Vid närhet råder på så sätt lugn och avslappning medan det vid separation uppstår oro och spänning. På detta sätt dras till exempel det lilla barnet och föräldern eller det förälskade paret till varandra. Närhet stimulerar också kroppens egna läkande system. I närhetsmodellen spelar oxytocin en nyckelroll. Oxytocin är en substans som ursprungligen förknippats med förlossning och amning men som också hör samman med beröring, närhet och näringsintag. Oxytocin spelar en större och mer komplicerad roll än man tidigare känt till genom att det också sätter igång en rad olika kroppsliga och själsliga processer inom oss. Denna bok handlar om just det; hur oxytocinet fungerar som ett kitt som hjälper till att skapa och hålla ihop mänskliga relationer livet igenom och därmed också mänskligt växande och hälsa. Därtill är närhetsmodellen en övergripande, eller ständigt bakomliggande, biologisk och neurofysiologisk struktur- och förkla­ ringsmodell för det mänskliga sociala samspelet och de intima relationerna. Tidigare har man inom bland annat psykologi och stressforskning framför allt betonat den aktiva rollen av separation. Man har känt till att detta är förenat med obehag och med förhöjda halter av stresshormon, men man har inte byggt in den aktiva lugnande rollen av närhet i förklaringsmodellen. I närhetsmodellen är det just närmandet och kontakten som är det centrala.

Bokens bakgrund År 1988 anordnade jag tillsammans med en amerikansk kollega ett så kallat Wenner-Grensymposium i Stockholm med det i alla fall då uppseendeväckande namnet: »Is there a neurobiology of love?«, 8

92801 Narhetens hormon ORI.indd 8

09-09-21 16.16.41


e­ ller på svenska: »Finns det en kärlekens kemi eller neurobiologi?« En mängd forskare, alltifrån antropologer, biologer och zoologer till läkare och veterinärer, samlades för att diskutera dessa frågor. Mötet blev mycket uppskattat och de olika inslagen kom att publiceras i tidskriften Psychoneuroendocrinology. Det var i samband med detta möte som jag för första gången framkastade möjligheten att oxytocin inte bara var ett modershormon, utan att det fanns med som en samordnande faktor vid alla typer av interaktioner av fridsam karaktär genom att skapa positiva känslor och också gynnsamma kroppsliga effekter som lugn, minskad stressnivå och läkande effekter. Att jag vågade påstå detta berodde på att jag under många år arbetat tillsammans med doktorander och kollegor och studerat effekten av oxytocin och hur oxytocinfrisättningen kunde aktiveras. Inte minst hade samarbetet med en grupp barnmorskor vid Karolinska Institutet visat att amning och moderskap var så mycket mer än bara överföring av mjölk, utan att också lämpliga kroppsliga och själsliga anpassningar uppträdde. Steget till att anta att oxytocin skulle kunna vara en samordnande faktor var inte så långt. Därefter utförde jag och doktorander och medarbetare en mängd djurförsök för att visa att oxytocin verkligen kunde ge upphov till dessa effekter och att beröring kunde skapa oxytocinfrisättning och därmed oxytocineffekter. Tankarna och funderingarna kring beröring och oxytocin resulterade i att jag år 2000 skrev boken Lugn och beröring – de läkande effekterna av oxytocin. Sedan dess har forskningen kring oxytocin och dess effekter inte minst i samband med olika relationer fullständig vällt fram världen över. Roligt nog fanns många av dem som idag arbetar med oxytocin med på mötet i Stockholm 1988. Ett av skälen till att man studerar oxytocinet med sådan intensitet är för att 9

92801 Narhetens hormon ORI.indd 9

09-09-21 16.16.41


man genom att oxytocin minskar oro och ökar social förmåga sett möjligheten att utveckla läkemedel grundade på en helt ny princip, nämligen oxytocinets effekter. Samma sak gäller oxytocinets för­ måga att dämpa smärta, att skapa lugn och sänka blodtryck, motverka inflammation och stimulera läkande processer. Andra har gått vidare och studerat effekten av oxytocin i samband med relationer och försökt knyta detta till varför positiva relationer har en så gynnsam effekt på hälsan. Nu, år 2009, har bilden klarnat genom att också så många andra arbetat med oxytocin och dokumenterat dess effekter. Därför tyckte jag att det var dags att sammanfatta läget och försöka skapa ett slags oxytocinets effektmönster i samband med olika typer av relationer. Oxytocinet ligger »lågt« i vår hjärna, vilket betyder att de effekter som skapas av oxytocin inte omedelbart blir medvetna. Det kan därför vara viktigt att lära känna oxytocinet och dess effekter (och naturligtvis även dess kusin vasopressin som är mer kopplat till aggressivitet och stress) för att vi ska kunna förstå oss själva och andra bättre och dessutom kanske lära oss handskas med oxytocinet på ett bra sätt. Det kan vara viktigt i vår tid när vi dagligen utsätts för skrämmande information om klimatförstörelse, krig och andra olyckor. Det är lätt att stänga av känslorna i ett sådant läge och stoppa huvudet i sanden och inte bry sig. När oxytocin är igång känner vi men kan därigenom också förändra oss själva.

Bokens upplägg Vi människor är ett högt utvecklat däggdjur med förmåga att tänka, förutse och planera. Vi bär trots detta på i stort sett samma anlag som de individer som levde för 40 000 år sedan men vår livsstil har ändrats markant. Gradvis har våra hjärnor utvecklats men stora 10

92801 Narhetens hormon ORI.indd 10

09-09-21 16.16.42


­ elar ser likadana ut och fungerar fortfarande på samma sätt som d hos de första människorna. I kapitel 1 beskrivs hur de relationella förutsättningarna såg ut för våra tidiga släktingar och vad dagens moderna samhälle innebär för vår förmåga att ta hand om detta däggdjursarv. Närhetsmodellen, med oxytocinet som den nödvändiga faktorn, utesluter inte andra förklaringssätt utan inbegriper och belyser många olika teorier som rör människans drivkrafter och samspel, till exempel inlärningsteori och anknytningsteori. I kapitel 2 ges en beskrivning av dessa teorier. I kapitel 3 ges en grundläggande beskrivning av hjärnan och nervsystemet för att ge en uppfattning om hur hormoner, nervceller och signalsubstanser samverkar och får oss att känna det vi känner och göra det vi gör. I fjärde kapitlet beskrivs bokens förgrundsgestalt – oxytocinet – mer utförligt. Här förklaras bland annat hur det upptäcktes, var det bildas, hur det aktiveras i kroppen och vilka effekter det ger. Vad vet man egentligen om oxytocinets betydelse i livets inledning och dess inverkan på anknytning? I kapitel 5 beskrivs bland annat hur oxytocinet spelar en nyckelroll vid förlossning och amning men även mer generellt samband med närhet i början av livet. I kapitel 6 beskrivs hur oxytocinets roll visat sig vara extremt betydelsefull för våra relationer och vårt välbefinnande livet ut. Tillit är en av nyckelingredienserna i goda relationer. I kapitel 7 tas oxytocinets betydelse för tilliten upp och beskrivs utförligt. Närhet gör oss trygga och får oss att må bra. Men även mat har liknande egenskaper. Vad händer när tillgången på mat är större än tillgången på närhet? Kapitel 8 tar upp hur näring och närhet lätt kan blandas ihop när det råder brist på det ena eller det andra. Forskning visar att närhet och fysisk beröring ger stora positiva 11

92801 Narhetens hormon ORI.indd 11

09-09-21 16.16.42


effekter, något som man inom läkarvetenskapen och psykologin länge har försummat. I kapitel 9 får du läsa på vilket sätt närheten ger ett längre och mer hälsosamt liv. Avslutningsvis diskuteras vad de nya kunskaperna om oxyto­ cinets betydelse får för konsekvenser i samhället. Kapitel 10 tar upp användningsområden där oxytocinet kommer att användas men också riskerna med att aningslöst använda oxytocin för att öka välbefinnande, tillit och förmåga till social interaktion. Trevlig läsning!

12

92801 Narhetens hormon ORI.indd 12

09-09-21 16.16.42


1 Däggdjursarvet

De gener och anlag som nutidsmänniskan bär på är i stort sett identiska med urtidsmänniskans och är anpassade för ett liv i smågrupper där närhet och sammanhållning är livsviktig. Därför är det ­vik­tigt att diskutera hur förändrade levnadsförhållanden påverkar nutidsmänni­skans möjlighet till närhet och fysisk beröring. Vad får det moderna västerländska levnadssättet – med dess syn på kroppen och själen som separata enheter – för konsekvenser när det handlar om att uppfylla det ursprungliga närhetsbehovet? Idag har idealet i stor utsträckning blivit att »vara« någon i stället för att »tillhöra« något. Att klara sig själv har blivit en dygd i stället för en påtvingad nödvändighet. I vårt moderna samhälle finns en stark övertro på det rationella och det intellektuella. Vi upplever att vi kan styra våra liv och vårt välmående genom medvetet tänkande och sunt förnuft. Men våra liv styrs inte bara av våra medvetna och förnuftiga tankar. Bortom dessa finns en nedärvd kunskap som hjälper oss att hantera livet, inte minst våra sociala relationer. Dessa i grunden instinktiva förmågor har ett mer övergripande inflytande över livet hos övriga däggdjursarter än hos oss människor, men de finns med som en del i vårt däggdjursarv och påverkar oss mer än vi tror. 13

92801 Narhetens hormon ORI.indd 13

09-09-21 16.16.45


Hur däggdjuren tar hand om sina ungar Gemensamt för alla däggdjur är att de föder levande avkommor och att mammorna ger mjölk till sina ungar. Ordet »dägga« är faktiskt ett gammalt ord som betyder att ge di, och det engelska ordet för däggdjur – mammals – kommer av det latinska ordet för mjölkkörtlar, mammae. Hos alla djurarter finns instinktiva förmågor som hjälper dem att överleva. En särskilt viktig sådan är förmågan att ta hand om sina ungar. Däggdjuren har till exempel parallellt med förmågan att producera mjölk utvecklat medfödda avancerade beteendemönster och kroppsliga reaktioner som gynnar mammornas och ungarnas chanser att klara den känsliga tiden omkring förlossningen och när ungarna är små. Detta ökar hela artens möjlighet att leva vidare. Dessa mönster och anpassningar, som också kallas modersbete­ ende, tar sig litet olika uttryck hos olika däggdjursarter. Grisar och råttor, som får många och mycket omogna ungar, skiljer sig naturligtvis från de däggdjursmammor som föder en eller två ungar som kanske kan stå på egna ben direkt efter födelsen. Men i princip är modersbeteendet framför allt inriktat på att ge ungarna näring, närhet och omvårdnad samt att skydda och beskydda dem. För att ­detta ska kunna ske är det viktigt att mamman snabbt lär sig att känna igen och knyta an till dem alldeles särskilt om ungarna kan stå på egna ben och är rörliga när de är små. Som regel är det mödrarna som tar hand om sina ungar, men det finns arter där däggdjurs­ hannarna hjälper till, detta gäller särskilt de däggdjursarter som ­lever i par.

14

92801 Narhetens hormon ORI.indd 14

09-09-21 16.16.45


Näring, närhet och omvårdnad De flesta däggdjursmammor ger inte bara di till sina nyfödda, de ligger nära dem för att värma dem och de putsar och slickar dem. Ungarna värms av mamman så att de kan hålla temperaturen och slappna av. Putsandet och slickandet är inte bara till för att tvätta ungarna, utan bidrar tillsammans med värmen att få ungarna att må bra och känna sig lugna och trygga. Dessutom stimuleras ungarnas tillväxt och utveckling. Mamman själv blir också lugn och mår bra av diandet och närheten till ungarna – något som faktiskt bidrar till att hon stannar hos sina ungar. Om hon lämnar dem blir hon nämligen orolig och vill tillbaka till närheten.

Orädd, social och lugn för livet Närheten tidigt i livet är av betydelse även på sikt. Om råttungar får mycket omvårdnad och närhet tidigt i livet, blir de inte bara lugna för stunden utan oräddare, mer sociala och mer stresståliga som vuxna. Dessutom blir dessa råtthonor bättre mammor för sina egna ungar. Det finns också studier som visar att även mammor och nyfödda barn kan påverkas positivt på litet längre sikt om de får ha nära kontakt med sina barn tidigt i livet – alldeles särskilt om de får ha det direkt efter förlossningen. Det är just förmågan till samspel mellan dem och barnets förmåga att hantera stress som förbättras. De kortsiktiga effekterna blir så att säga permanenta.

Sårbara behöver skydd En däggdjursmamma ger inte bara närhet till sina ungar, hon skyddar dem också genom olika former av medfödda beteenden. Födan15

92801 Narhetens hormon ORI.indd 15

09-09-21 16.16.45


de och nyblivna däggdjursmammor och deras ungar är givetvis särskilt sårbara för attacker från andra djur. Däggdjur bygger ofta ett bo eller hittar en mörk och avskild håla för att föda och vårda sina ungar i, där det är svårt för eventuella fiender att komma in. Det kan vara livsviktigt att föda i skymundan och gärna när det är mörkt. Till och med grisar som föds upp i fångenskap försöker skapa ett ­litet bo i halmen. Inför förlossningen är det vanligt att många kvinnor vill städa och göra fint. De boar in sig genom att se till att det är ordnat och tryggt hemma. Trots att vi lever i moderna miljöer, föder också vi människor ofta på natten (om förlossningen har sitt naturliga förlopp), vi vill helst vara i en bekant miljö och i avskildhet, ha lugn och ro omkring oss. Men vi vill oftast inte vara helt ensamma, utan gärna ha kompetenta och stödjande personer med vid förlossningen. Om mamman får hjälp av andra, ökar ju chansen att både mamman och barnet överlever och får en bra start i livet. Vi vill också ha våra nyfödda hos oss när de har fötts. Vissa flockdjur skyddar de födande honorna och deras nyfödda genom att alla föder samtidigt. Det »krymper« den riskfyllda tidsperiod då flocken är särskilt känslig. Spår av de här uråldriga däggdjursmönstren finns även hos oss människor. Exempelvis anpassas ägglossningar och menstruationer så att de sker vid samma tid hos fertila kvinnor som delar bostad en längre tid. Potentiella fiender respekterar inte de nyfödda däggdjursungarna, vare sig de ligger i ett bo eller står på egna ben. I den hårda däggdjursvärlden kan det finnas fiender både utanför och inom den egna arten, till och med i familjen. Därför har mammorna utvecklat en särskild vaksamhet och en försvarsvilja eller modersaggression som väcks när ungarna är i fara. Modersaggression finns också hos människor. Nästan varje mam16

92801 Narhetens hormon ORI.indd 16

09-09-21 16.16.45


ma kan förvandlas till en tiger när hon upplever att barnet är hotat. Många mammor blir också, särskilt när barnen är små, litet extra vaksamma och granskar noga en obekant omgivning för att för­säkra sig om att inga faror hotar.

Att känna igen och knyta an är livsviktigt För att en däggdjursunge som står på egna ben ska kunna få mat, skydd och närhet av sin mamma är det viktigt att mamman och ungen vet vem den andra är. Därför skapas ett osynligt band mellan dem, som innebär att de snabbt lär sig att känna igen varandra och att de föredrar varandra framför andra. I försök på får och getter har man visat hur mödrarnas förmåga att lära sig känna igen och binda till ungarna är allra störst direkt efter förlossningen, för att sedan snabbt avta efter ett dygn. När mamman lärt sig vilken som är hennes unge är det bara den som får hennes mat, omvårdnad och beskydd. Ungen aktiverar sitt igenkänningssystem på motsvarande sätt. Den tidiga digivningen förefaller vara särskilt viktig för att den ska lära sig vem som är den egna mamman. Återigen är det ungar till däggdjur som lever i flock som mycket snabbt lär sig att känna igen sin egen mamma. Den här tidiga identifikationen är livsviktig för exempelvis lamm där det gäller att inte villa bort sig och gå till fel mamma, för där är man inte välkommen. Förlorar man kontakten med tackan, blir man övergiven, utan mat och dör. De flesta däggdjursmammor använder flera sinnen för att känna igen och knyta an till sina ungar, vilket sinne som dominerar varierar. Ju mindre utvecklad en art är, desto viktigare är luktsinnet. Råttorna känner till exempel igen varandra främst via lukten men även en tacka identifierar sitt lamm framför allt på lukten. I synnerhet 17

92801 Narhetens hormon ORI.indd 17

09-09-21 16.16.45


råttor, men även andra däggdjur, kommunicerar med varandra via doftsignaler. Grisar använder sig också mycket av ljud när de kommunicerar. Genom att variera frekvensen i sitt grymtande kan suggan locka på sina kultingar och tala om för dem när mjölken rinner till. Hos högre utvecklade arter betyder synen mest. För oss männi­ skor spelar ju synen en särskilt stor roll för att vi ska känna igen varandra. Vi använder naturligtvis också vår känsel och hörsel, och på senare tid har man upptäckt att faktiskt även lukter är viktiga för att mor och barn ska känna igen och bindas till varandra. Detta sker emellertid inte bara via vårt vanliga luktsystem utan framför allt genom ett uråldrigt kommunikationssystem som förmedlar information via feromoner, ett slags mycket små substanser som transporteras via luften. Även andra däggdjursrelationer än mammor och ungar, t.ex. djur som lever i par eller i grupper, styrs av omedvetna och instinktiva förmågor. Djuren mår bra och blir lugna i varandras närhet, de skyddar varandra och känner igen varandra via de olika ­sinnena som lukt, syn och hörsel. Detta gäller i viss mån även oss männi­skor, vi påverkas också av medfödda och omedvetna krafter i våra par-, familje- och grupprelationer. I vår tid är det lätt att tro att vi människor inte är så beroende av däggdjursarvet. Vi har så mycket medveten kunskap som vi fått från skola och samhälle så den intuitiva, medfödda kunskapen behövs oftast inte – tror vi. Födandet sker i närvaro av kompetent personal under reglerade former på sjukhus. Paradoxalt nog har man nyligen återgått till mer ursprungliga förhållningssätt i samband med födandet för att just kunna dra nytta av den intuitiva, omedvetna kunskapen eller vårt däggdjursarv. 18

92801 Narhetens hormon ORI.indd 18

09-09-21 16.16.45


Familjen och släkten är inte lika viktig längre eftersom samhället tagit över många av dess funktioner. Våra nära relationer har genomgått stora förändringar och gruppen och bygemenskapen har ersatts av arbetsplatsen. Till viss del kan vi förändra attityder och vanor i demokratins och jämställdhetens tecken, men de ursprungliga uråldriga reaktionsmönster som skapats på den tid som vi levde som jägare och samlare kan vara svåra att rå på och förändra, där de ligger under ytan och påverkar oss utan att vi är medvetna om det. Vårt däggdjursarv och gamla nedärvda gruppreaktioner och mönster kan spela oss spratt om vi inte känner till dem, eller skulle kunna användas mer positivt om vi verkligen tar dem till oss.

19

92801 Narhetens hormon ORI.indd 19

09-09-21 16.16.45


2 Närhet och anknytning

Människan har genom alla tider tänkt och funderat kring relationer och sociala mönster, det visar gamla skrifter och sägner. Religionens läror innebar länge en syn på människan som höjd över andra däggdjur och relationer och familjemönster sågs som något av Gud givet. Kroppen och själen ansågs i stort sett vara oberoende av varandra och eftersom tanken och själen värderades högre förpassades det kroppsliga till en undanskymd tillvaro. Detta höll länge i sig inom filosofin där tankens kraft och förnuftet var det som ansågs utmärka männi­skan. Det var först på 1800-talet, när Charles Darwins teorier om evolutionskedjan fick gehör, som grunden lades för en möjlig biologisk förklaringsmodell av människors beteenden. Men vägen kom att bli krokig. Den ryske forskaren Ivan Pavlovs forskning kring saliv­ utsöndring hos hundar utgjorde ett genombrott och möjliggjorde den behavioristiska, eller inlärningsteoretiska, förklaringsmodellen. Men denna ansågs alltför mekanisk och andra psykologiska teorier, med ett bredare förklaringsvärde när det handlar om irrationella känslor och relationer, vann mark. Men återigen kom det att mest handla om människans psykologiska och mentala processer, som om de inte påverkades eller hörde samman med de biologiska ­delarna. 20

92801 Narhetens hormon ORI.indd 20

09-09-21 16.16.45


Moderna teorier om beteende och relationer Fortfarande finns det ett starkt motstånd mot biologiska modeller när det gäller att förklara mänskliga relationer. Men resultaten från modern neurobiologisk forskning ger allt mer stöd för att biologiska mekanismer har ett avgörande inflytande på hur vi beter oss och relaterar till andra människor. I detta kapitel kommer den forskning och några av de teorier att beskrivas som har betytt mest för synen på människan och hennes relationer som biologiskt förankrade. Teorier som i mångt och mycket både stöder och stöds av närhets­ modellen.

Ivan Pavlov och klassisk betingning En mamma som ammat vet att mjölken rinner till när hon ammar sitt barn. Efter en tid kommer mjölken redan när barnet skriker och verkar hungrigt och till slut kanske bara genom att hon ser eller ­tänker på barnet. Man säger då att mjölkutdrivningen har blivit be­ tingad. En av de personer som först skildrat hur man kan betinga vissa fysiologiska effekter var den ryske fysiologen Ivan Pavlov (1849– 1936), som levde i Sankt Petersburg. Pavlov studerade bland annat produktionen av saliv och magsaft hos hundar. När hundar äter mat som smakar och luktar gott sätts deras sekretion av saliv och magsaft igång. I sina försök lät Pavlov en klocka ringa när hundarna åt. Efter en tid tog han bort maten, och då visade det sig att det räckte med att klockan ringde, för att hundarnas saliv och magsaft skulle utsöndras. Sekretionen hade alltså blivit betingad till ljudet av den ringande klockan. Pavlov beskrev också hur det går till när betingade reflexer ut21

92801 Narhetens hormon ORI.indd 21

09-09-21 16.16.45


vecklas. När hundarna äter aktiveras känselnerver som går från munhålan och mag-tarmkanalen via vagusnerven till områden i hjärnan där produktionen av saliv och magsaft regleras. Utan att dessa känselnerver aktiveras av maten, när den passerar eller »berör« mag-tarmkanalens insida – och i viss mån lukten av maten – blir det ingen produktion av saliv och magsaft. Däremot kan produktionen av saliv och magsaft betingas till samtidiga ljudsignaler. När detta skett räcker det med den ringande klockan för att magsaften ska produceras. Då har ljudsignalen »tagit kommandot« över saliv och magsaftsekretionen och den ursprungliga aktiveringen av känselnerver från mag-tarmkanalen behövs inte längre.

Konrad Lorenz och prägling En viss form av direkt inlärning, ett slags primitiv form av anknytning, hos vissa fåglar upptäcktes av etologen Konrad Lorenz (1903– 89). Han kallade begreppet för prägling. Han demonstrerade hur en nykläckt gåsunge omedelbart lär in bilden av den individ som den först ser, för att sedan följa denna under en lång period av livet. Märkligt nog behöver det inte vara gåsmamman eller ens en annan gås som den präglas på och följer, utan det kan lika gärna vara en människa. Prägling är en omedelbar form av inlärning, som under normala omständigheter har ett väsentligt överlevnadsvärde för de nykläckta fågelungarna.

Bonding Begreppet prägling används emellertid inte när det gäller däggdjur. I stället använder man ordet bindning för att beskriva det starka band som uppstår mellan däggdjursmammor och däggdjursungar 22

92801 Narhetens hormon ORI.indd 22

09-09-21 16.16.46


om de får vara nära varandra i nyföddhetsperioden. Det dröjde länge innan man accepterade att det finns en variant av bindning även hos människor. Det är framför allt den amerikanske barnläkaren Marshall Klaus som har beskrivit hur även mammor och barn tycks knytas till varandra på ett kraftfullare sätt om de fått vara nära varandra efter förlossningen. Han har myntat begreppet bonding för mammans bindning till barnet. När det gäller däggdjur, som till exempel får, innefattar ordet bindning att tackan känner igen sin unge och föredrar den framför andra, vilket också gäller ungen. När man använder ordet bonding om människor innefattar begreppet inte bara att mamman känner igen och föredrar sitt barn framför andra utan också att hon uppträder moderligt mot det, till exempel ser det i ögonen och talar babyspråk till det. Samma sak gäller om man beskriver barnets bindning till mamman, som ofta kallas anknytning, att det inte bara är en ­fråga om att känna igen och föredra, utan kvaliteten i samspelet ingår också som en komponent.

Harlow och surrogatmammorna På 1970-talet publicerade den amerikanske psykologen Harry Harlow (1905–1981) ett antal epokgörande vetenskapliga arbeten, där han redogjorde för hur väsentligt det är med mjuk och varm kontakt för däggdjursungar när de är små. Harlow studerade rhesus­ apor. Han anade att apmammorna inte bara var viktiga för sina ungar för att ge dem mat, utan också för att själva närheten till och kontakten med den mjuka och varma mamman hjälpte dem att utvecklas till trygga och harmoniska vuxna apor. Harlow skapade därför en försöksmodell och bytte där ut de riktiga apmammorna mot två olika slags »surrogatmammor«. Den ena 23

92801 Narhetens hormon ORI.indd 23

09-09-21 16.16.46


varianten utgjordes av en ståltrådsattrapp med en nappflaska som ungarna kunde få mjölk från. Den andra typen bestod av en attrapp klädd med mjuk frotté. Bakom frottén satt en lampa som utstrålade värme. I vissa av försöken var frottémamman också försedd med en nappflaska. Ungarna kunde stryka sig mot, sitta nära och klänga på frottémamman och fick på så sätt närhet, beröring och värme. Man fann nu att avsaknaden av den riktiga mamman hade stor betydelse för ungarnas utveckling. De ungar som bara haft tillgång till en ståltrådsmamma kunde som vuxna inte umgås med andra apor på ett normalt sätt. Framför allt var deras sexuella beteende undvikande och stört. Om honorna ändå blev gravida genom att bli mer eller mindre överfallna av hanarna, tog de sedan inte hand om sina ungar på det sätt som rhesusapor i vanliga fall gör. De brydde sig inte om dem eller uppträdde till och med brutalt och aggressivt mot dem. De ungar som däremot haft tillgång till den ulliga, varma frottéattrappen var bättre förberedda och kunde som vuxna ingå i en flock relativt problemfritt. De tog också hand om de ungar som de födde. Men det fanns trots allt en skillnad mellan de apor som fötts upp med sina riktiga mammor och de som fötts upp med den varma och mjuka surrogatmamman. Jag hade själv det stora nöjet att få se en senare generation av Harlows apor på en zoologisk institution strax utanför Washington. När jag kom dit var alla aporna i ett stort hägn och man kunde bara se dem genom ett stängsel. Där bakom levde de tre grupperna apor tillsammans. Man berättade för mig att de apor som vuxit upp med ståltrådsattrappen över huvud taget aldrig syntes till. De hade försvunnit ur synfältet innan en besökare nått fram till hägnet. De apor som vi kunde se hade alltså antingen haft den varma, mjuka frottéattrappen eller sin riktiga mamma. 24

92801 Narhetens hormon ORI.indd 24

09-09-21 16.16.46


Men även mellan dessa grupper fanns det en skillnad. Så fort vi kom fram till stängslet försvann hälften av de kvarvarande aporna med blixtens hastighet, nämligen de som vuxit upp med frotté­ attrappen. Det var uppenbart att de som fått vara tillsammans med sin egen mamma var tryggast. Kanske behövs inte bara den mjuka värmen för att den fullständiga tryggheten ska utvecklas?

överföring till nästa generation Harlows resultat stämmer väl överens med de resultat som redo­ visats av den kanadensiske forskaren Michael Meaney från McGilluniversitetet. Han visade att exempelvis en del råttmammor samspelar ovanligt mycket med sina ungar genom att slicka dem, ligga hos dem och värma dem under den första levnadsveckan. Då dessa ungar blir vuxna blir de mindre rädda och mer interagerande än andra råttor och de klarar stressande situationer bättre. När dessa råttor i sin tur blir mammor, blir de själva särskilt omvårdande och sociala gentemot sina egna ungar. Beteendet upprepas sedan genom råttgenerationerna. Till en början trodde man att ­detta berodde på att det fanns en genetisk skillnad mellan de råttor som slickar och interagerar mycket eller litet med sina ungar. Men ­Michael Meaney har utfört försök där han visar att det kanske inte förhåller sig på det sättet. Han visade nämligen att om de ungar som fötts av en mamma som ägnade sig mycket åt sina ungar fick växa upp med en mamma som inte slickade och vårdade sina ungar så mycket, så antog dessa ungar »fostermammans« karaktärsdrag. De blev räddare, mindre sociala och mindre stresståliga. De blev inte heller extra omhändertagande mot sina ungar när de själva blev mammor. På samma sätt kunde man visa att de ungar som fötts av en mamma som inte slickade så mycket, men som fick växa upp 25

92801 Narhetens hormon ORI.indd 25

09-09-21 16.16.46


med en mer omvårdande mamma som slickade mycket, antog fostermammans karaktärsdrag. Av dessa resultat kunde man dra slutsatsen att det inte var någon riktig genetisk skillnad mellan de råttor som slickar mycket och de som slickar litet. Det rörde sig i stället om ett karaktärsdrag som grundlades första veckan i livet och som berodde på hur omvårdande deras mammor var och hur mycket de slickade sina ungar då. I och med att närheten och det myckna slickandet också påverkade råttmammornas framtida modersbeteende och därmed ungarna i nästa generation så föreföll det vara en genetisk skillnad. Denna skenbara genetiska skillnad har visats bero på att aktiviteten av vissa gener kan påverkas tidigt i livet. Detta fenomen kallas för epi­ genetik.

närhet ett behov i sig Harlows resultat från försöken med apungarna är grundläggande på ytterligare ett sätt. Han visar nämligen också att ungarna själva inte bara tycker om utan dras till det som är mjukt och varmt. Han utförde nämligen försök där ungarna fick välja mellan en ståltrådsmamma med nappflaska och en frottémamma försedd med en värmande glödlampa men utan nappflaska. Det visade sig att ungarna i stort sett tillbringade all tid hos den varma och ulliga mamman, trots att hon inte hade någon mat att ge dem. De var bara hos ståltrådsmamman när de åt. Harlow tolkade ursprungligen sina resultat som att närhet är viktigare än näring. Han modifierade så småningom sin tolkning på så sätt att han menade att apmammorna var av stor betydelse också för näringstillförseln till ungarna. Trots denna lilla reträtt uppmärksammade Harlows forskning något mycket viktigt, nämligen att det 26

92801 Narhetens hormon ORI.indd 26

09-09-21 16.16.46


finns ett separat behov av närhet som är skilt från behovet av näring. Hans försök visade nämligen att de små apungarna sökte den varma och mjuka mammaattrappen även om »hon« inte hade någon mat att ge. De gick till ståltrådsattrappen för att få mat, men i övrigt tillbringade de all tid hos frottémamman, särskilt om de var rädda och behövde tröstas. Ungarna blev lugna och lät sig tröstas, vilket visar att närheten till den mjuka och varma frottémamman utövar aktivt lugnande effekter.

skin hunger Vad Harlow inte visste, när han kom fram till att närheten till den mjuka och varma frottémamman utövar aktivt lugnande effekter, var att känselnerver från huden stimuleras av värme och beröring för att skapa lugn och social interaktion. Författaren Ashley Mon­ tagu har i sin bok Touching – The Human Significance of the Skin myntat begreppet skin hunger, för det särskilda behov av närhet som bland annat kom till uttryck i Harlows försök, ett behov som tillfredsställs av närhet analogt med att vanlig hunger (food hunger) tillfredsställs av mat.

John Bowlby och anknytning Långt innan begreppet bonding myntats fanns dock begreppet anknytning, som något som förenade och höll människor samman, men detta fenomen antogs skapas helt av mentala processer och kunde därför bara förklaras utifrån psykologiska teoriramar. Men engelsmannen John Bowlby (1907–1990), förändrade perspektivet. Bowlby, som var läkare, psykiater och psykoanalytiker intresserade sig för de studier som Lorenz utfört kring djurens präglingsbeteen27

92801 Narhetens hormon ORI.indd 27

09-09-21 16.16.46


de och började se barnets anknytning till föräldrarna, främst mamman, som ett delvis biologiskt fenomen. Bowlby menade, precis som Harlow, att ett barn söker sin mamma för att få närhet och kärlek, och inte bara för att få mat. Ur den positiva erfarenheten från mamman (eller andra närstående personer) som en trygg bas att återvända till, börjar barnet bygga upp sin egen självkänsla och säkerhet. Bowlby betraktade anknytningen som en medfödd nödvändig överlevnadsstrategi – ett sätt att tillförsäkra barnet omvårdnad och skydd, förutom närhet, kärlek och trygghet. Han menade också att behovet av närhet till mamman hos det något äldre barnet aktiverades först när barnet blev skrämt eller oroligt. Hur viktigt det är för barn att vara hos sina föräldrar illustrerades tydligt då han beskrev konsekvenserna av att man under andra världskriget gav många barn i London ett tillfälligt hem på landsbygden, för att de skulle slippa blitzens faror och fasor. När man ­efteråt undersökte hur det gick för dessa barn fann man till sin för­ våning att de som fått lämna föräldrarna för att bo på landet mådde psykiskt sämre än de barn som stannat kvar med föräldrarna i det sönderbombade London. John Bowlby tolkade detta på så vis, att de barn som fick uppleva skräcken och fasan under blitzen, var »buffrade mot stressupplevelser«, eftersom de hade föräldrarna hos sig. De som flyttades till andra hem slapp visserligen flygattackerna, men drabbades i stället av de negativa effekterna av separationen från föräldrarna. När barnen var åtskilda från sina föräldrar bleknade den lugnande inre bilden av dem och kunde inte vidmakthållas och oron växte. Tillsammans med kollegan Mary Ainsworth (1913–1999) har John Bowlby också skildrat hur barnets tidiga relationsspecifika erfarenheter kan påverka anknytningen. Bland annat visade studier kring barn som vårdades på sjukhus under långa perioder vilken effekt 28

92801 Narhetens hormon ORI.indd 28

09-09-21 16.16.46


s­ eparationer hade för anknytningsrelationen och senare för det psykiska välbefinnandet. Anknytningen till mamman delades in i tre typer: trygg, otrygg ambivalent och otrygg undvikande. En trygg anknytning innebär i stora drag att barnet kan använda sin förälder som en trygg bas att utgå ifrån och en säker hamn att återvända till när det blir skrämt. Medan däremot ett barn med otrygg anknytning på olika sätt inte kan använda föräldern till att reglera sin inre oro. Ju mer ­lyhörda och tillgängliga de primära vårdnadshavarna varit desto tryggare blir anknytningen. Ainsworth och Bowlby menade att våra erfarenheter av tidiga rela­tioner ofta påverkar hur vi som vuxna relaterar till andra. Vi reagerar på samma sätt som vi gjorde mot våra mammor eller pappor i senare relationer. Bowlby uteslöt dock inte alls att vi kan skapa posi­tiva bindningar även senare i livet oavsett vilka tidigare erfaren­ heter vi bär på. Det ska betonas att John Bowlbys samtid inte alltid var så nådig i sina omdömen om hans teorier. Under ett föredrag i Cambridge, vid vilket han skulle beskriva sin litet mer biologiska syn på anknytningsteorin än vad de rådande psykoanalytiska teorierna föreskrev, började alla i den proppfulla föreläsningssalen att bua och Bowlby tvingades lämna salen och gå ut.

närhet, beröring och anknytning Även om Bowlby gav fenomenet anknytning en mer biologisk karaktär än av vad tidigare experter gjort, länkade han inte in det i en fysiologisk förklaringsmodell. Modernare teknik och metoder har också gjort det möjligt att få reda på mer om hur människan ser ut och fun­gerar, vilket gjort det möjligt att kunna förklara varför och på vilket sätt närheten är så viktig för vår fysiska överlevnad. Men 29

92801 Narhetens hormon ORI.indd 29

09-09-21 16.16.46


faktum är att John Bowlbys beskrivning av utvecklingen av barnets anknytning till mamman och även Harry Harlows resultat stämmer mycket väl med den fysiologiska närhetsmodell som presenteras här i boken och i vilken den aktiva rollen av beröring och närhet betonas.

30

92801 Narhetens hormon ORI.indd 30

09-09-21 16.16.46


92801 Narhetens hormon ORI.indd 31

09-09-21 16.16.47


Kerstin Uvnäs Moberg

Kerstin Uvnäs Moberg ger här ett nytt och spännande fysiologiskt perspektiv på närhet och relationer. Närhetens hormon, oxytocin, ger oss välbefinnande och lugn men spelar en ännu större och mer komplex roll – det skapar och förstärker relationer livet igenom. Utifrån aktuell forskning beskriver hon betydelsen av oxytocin för anknyt­ning mellan barn och föräldrar, för kärleks- och vänskapsrelationer och för att öka tillit och öppenhet i vårt samhälle. Närhetens hormon är betydelsefullt för alla våra nära relationer, vår utveckling och vår hälsa.

Foto: Mia Carlsson

Kerstin Uvnäs Moberg är professor i fysiologi och en mycket efterfrågad föreläsare såväl i Sverige som utomlands. Hennes forskning och upptäckter kring oxytocin har varit banbrytande. Hon har tidigare skrivit Lugn och beröring – oxytocinets läkande verkan i kroppen som getts ut i flera länder bland annat Frankrike, USA och Japan.

Närhetens hormon

Boken ger en översikt över de viktigaste biologiska processerna kring närhet och relationer och passar både för högskolestuderande och för alla andra som är nyfikna på den fysiologiska grunden för våra relationer.

Kerstin Uvnäs Moberg

Närhetens hormon

9789127117440  

Närhetens hormon Kerstin Uvnäs Moberg 2. Närhet och anknytning 20 3. Hur styrs kroppen? 31 4. Vad är oxytocin? 47 1. Däggdjursarvet 13 I liv...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you