9789197124096

Kapitel 1

”Vad har jag nu ställt till med?” utbrast Ramona, när hon kände den välbekanta yrseln gripa tag i henne.

I samma stund blev omgivningen suddig. Hon förstod genast vad som var på gång att hända: En ny tidsförflyttning!

Ramona ville sträcka ut armen för att nå Theo, så att även han följde med. Men det var för sent. Ljudet av Theos förvånade röst var det sista hon hörde innan stridslarmet runt henne tog vid.

Ramona mindes orden hon just hade uttalat, när hon stått framför montern och sett alla krigiska föremål: Tänk att leva på den tiden. Redan då hade pirrningen i henne börjat och när hon sedan fortsatt säga: Det måste ha varit fruktansvärt! Då hade hennes lugna tillvaro förbytts till något fasansfullt. ”Oj! Titta här!” utbrast Theo förvånat, och pekade på montern med utställningsföremål.

Robert skyndade fram för att se vad Theo hade upptäckt. ”Ser du kniven där?” sa Theo och pekade.

Robert nickade. ”Den ser nästan exakt ut som den kniv jag hade i mitt 7

hem i Pompeji!” sa Theo och kunde inte ta blicken ifrån kniven. Ännu hade varken Ramonas vän, Theo, eller hennes kusin, Robert, upptäckt att Ramona var spårlöst försvunnen. De var som uppslukade av miniutställningen, om kriget 1808-1809, som fanns på färjan mellan Sverige och Finland. I utställningen ingick en hel del olika vapen och kanonkulor.

Efter ett tag, när Robert började få nog av alla gamla saker, vände han sig om för att föreslå Ramona att de skulle hitta på något annat. Han såg inte skymten av sin kusin och blev lite förbryllad. Hon hade alldeles nyss stått precis bredvid honom. Vart hade hon tagit vägen? ”Var är Ramona?” undrade Robert.

Theo såg sig omkring. Hans tankar var fortfarande fästa vid kniven. Stålet glänste, elfenbensskaftet var utsirat på samma sätt som hans kniv i Pompeji. Till och med det lilla jacket i övre änden av handtaget fanns där.

Det jacket liknade exakt det hans kniv hade fått, när han försökt karva in sitt namn i kniven. Han hade sluntit med kniven och gett upp sitt försök. Den här kniven var så lik den han hade haft… En enda sak var annorlunda, det djupa jacket rakt över knivens handtag hade inte funnits på hans kniv, men ändå... Theo funderade över om det kanske var hans kniv som på något sätt hade hamnat här. Därför var han lite frånvarande när han svarade Robert. ”Om hon inte är här har hon säkert tröttnat och gått ut på däck för att hämta luft.”

Theo skrattade till när han mindes hur Ramona tidigare försökt nå fram till fören, för att likt skådespelarna 8

i Titanic, stå längst fram med utbredda armar och låta vinden vina runt henne. Som tur var hade det inte funnits någon möjlighet för henne att ta sig fram till fören.

Då skulle hon säkert ha ramlat i vattnet. Ramona hade en osannolik förmåga att alltid hamna i trubbel.

Vilket hon redan hade gjort även denna gång. Men det var Theo ännu lyckligt ovetande om. Om han hade vetat vad som hänt Ramona, hade han med alla medel försökt att ta sig till henne för att finnas vid hennes sida. Theo och Ramona var oskiljaktiga efter alla äventyr de hade upplevt tillsammans när de rest i tiden, efter att de första gången hade träffats i staden Pompeji. Den stad som hade varit Theos hem och utplånats av ett vulkanutbrott.

Ramona hade räddat Theos liv genom att ta med honom till sin egen tid.

Nu hade Ramona oväntat gett sig av på en ny tidsresa, utan Theo… Men det visste Theo ännu inte om. ”Vi kanske ska leta reda på henne”, sa Robert, som alltid lika osäker, men samtidigt väldigt mån om sin kusin.

Han vred sig runt och spanade oroligt åt alla håll, för att få en skymt av Ramona bland alla resenärer. ”Hon klarar sig!” sa Theo. ”Vi bestämde att om vi kom ifrån varandra skulle vi träffas utanför informationsdisken.”

Varför skulle han oroa sig? De var på en stor Finlandsfärja. Ramona kunde inte ge sig av någonstans.

Det var i alla fall vad Theo trodde. ”Då går vi dit!” sa Robert och såg sig ängsligt omkring, utan att få en skymt av Ramonas långa, mörka hår eller 9

Kapitel 3

”Ned med skallen om du inte vill få den avskjuten!” hördes en röst bredvid Ramona och i samma stund tryckte en hand ned hennes huvud.

Hon hörde ett vinande ljud strax ovanför sitt huvud.

Det var mörkt och blåsigt, och underlaget hon befann sig på gungade rejält. Runt om henne hördes dån, smällar och explosioner.

Hade Finlandsfärjan blivit anfallen av terrorister?

Hade hon legat avsvimmad och missat den första delen av anfallet? Var hon skadad? Var fanns Theo och Robert?

Varför var det så mörkt och vad var det för ljusblixtar som for fram i mörkret?

Det dånade till precis bredvid Ramona och en kaskad av vatten forsade över henne. Hon höjde huvudet för att försöka se vad som hade hänt. ”Sa jag inte åt dig att hålla ned huvudet?” röt personen bredvid henne och tryckte ned henne igen. ”Vem är du?

Var kommer du ifrån?” ”Var är jag?” frågade Ramona, istället för att besvara den okände mannens frågor.

Hon började inse att hon säkert inte var kvar på Finlandsfärjan, utan istället hade förflyttats i tiden, men hur? Hon hade inte vidrört föremålen i utställningen.

15

Det var inte alltid hon hade behövt vidröra något föremål för att färdas i tiden, ibland räckte det att hon bara befann sig på fel plats vid fel tid, eller kanske man skulle säga rätt tid… Det berodde helt och hållet på vart hon hade kommit och vilka konsekvenser det skulle få för henne. Fortfarande hade hon inte sett en skymt av Theo och Robert. Men det kanske inte var så konstigt, eftersom det var mörkt omkring henne. Hon anade bara konturerna av mannen som satt tätt tryckt intill hennes kropp. Mörkret var kompakt. De ljusblixtar hon först sett, kom från eldsflammorna från kanoner, vilket fick mörkret att för en stund lysas upp. Hon försökte spana efter Theo och Robert varje gång det blev ljusare runt henne. Någonstans borde de vara, även om de inte satt precis bredvid henne. Oväsendet var öronbedövande och Ramona hade svårt att förstå var hon befann sig. ”VEM ÄR DU?” röt mannen och blängde på Ramona.

I nästa stund exploderade luften runt dem och Ramona såg hur mannen upplöstes och försvann i små bitar runt henne. Hon skrek till när något träffade hennes arm. För ett kort ögonblick var smärtan olidlig, sedan tog skräcken överhand och Ramona stirrade på den punkt mannen alldeles nyss befunnit sig. Där satt fortfarande hans underkropp och ben. Av överkroppen, huvud och armar syntes inga spår. Kväljningarna kom över Ramona så snabbt att hon inte kunde hejda sig, hon kräktes rakt ut. Medan spyorna forsade ur henne kunde hon inte ta blicken från den lemlästade kropp som alldeles nyss varit en man som talat till henne. Den man som med största sannolikhet hade räddat livet på henne, när hon hade förflyttats i tiden och hamnat bredvid honom. Om 16

inte han hade funnits, hade förmodligen hennes kropp suttit på bänken nu och varit huvudlös, eftersom det första vinande ljud hon hade hört sannolikt kom från en kanonkula som susade över henne.

Plötsligt började Ramona skaka i hela kroppen. Tänk om kanonkulan hade landat bara en liten bit närmare henne… Hon försökte att inte tänka på vad som kunde ha hänt då, ändå gnagde en envis tanke om att det kunde ha varit hennes huvudlösa underkropp… Hon satt som förlamad, i något som kändes som all evighet, med huvudet nedböjt och stirrade på det som alldeles nyss varit en levande människa.

Kräkningarna upphörde till slut, men det gjorde inte ljudet av artillerield och muskötsalvor. Nu hade Ramonas ögon börjat vänja sig vid mörkret och hon såg att hon befann sig på en låg roddbåt. Båten var fylld av män i uniform. En del hade vapen i händerna, andra höll i åror och rodde båten framåt i striden. Längst fram i fören skymtade Ramona en stor kanon och på båda sidor om den, två mindre kanoner. ”Skynda hit!” uppmanade en av soldaterna i fören och viftade uppmanande åt Ramona.

På darriga ben trängde hon sig förbi männen framför henne och lämnade den döde bakom sig. Smärtan i armen var inget Ramona tänkte på, det fanns värre saker att bekymra sig om.

Framme vid fören insåg hon att här fanns fler döda och sårade. Hon ville gråta och skrika, men hon kände sig som en marionett som inte kunde göra annat än det hon blev tillsagd. ”Räck mig en kanonkula!” uppmanade mannen 17

henne.

Ramona böjde sig ned, tog upp en av de kanonkulor som låg på durken och räckte över till mannen. ”Stoppa i den!” sa mannen, utan att se på henne.

Då såg Ramona att mannens ena hand var bortskjuten.

Han hade bundit en trasa runt stumpen, men det var uppenbart att den inte hade hjälpt värst mycket. Trasan var indränkt med blod. Mannen var blek och svettades ymnigt, trots att det blåste kyliga vindar. Ramona beundrade mannens mod, som fortsatte kämpa, trots att han förmodligen redan var döende. Hon insåg att även hon måste slåss för att hålla sig vid liv.

Utan att veta om hon gjorde rätt, böjde Ramona sig framåt och stoppade in kulan i kanonröret. ”Ta skydd!” ropade mannen.

Ramona böjde sig ned och höll händerna över huvudet.

Hon hörde ett starkt öronbedövande dån när kulan sköt iväg, samtidigt hörde hon ett kraftigt brak bakom sig och i nästa sekund kom skrik och kvidande från de sårade. Ännu en av fiendens kulor hade träffat kanonslupen.

Ramona höjde huvudet igen och såg att mannen bredvid henne viftade uppmanade att hon skulle stoppa in en ny kanonkula i kanonröret. Hon gjorde så och denna gång höll hon för öronen, medan kulan sköts ut ur röret. Hon följde dess färd och såg hur den landade i en av fiendens båtar. Träsplitter yrde och människor skrek av smärta.

Jag har kommit till helvetet, tänkte Ramona och såg sig omkring.

På både sidor om henne fanns en stor mängd fartyg, 18

som säkerligen tidigare legat på rakt linje. Nu böljade linjen i och med båt att efter båt träffades av kanonkulorna. Flera av männen vid årorna var skadade och kunde inte hålla samma takt som de oskadade männen.

Ramona förstod att hon sannolikt hade förflyttats i tiden till kriget 1808-1809, eftersom hon hade stått och tittat på föremål från den tiden på Finlandsfärjan. Hon hade stirrat på en kanonkula, efter att ha läst om Skärgårdskriget sommaren 1808. Hon hade lidit med alla de som hade mist livet under denna strid. Nu befann hon sig själv här. Hon visste att besättningarna i kanonsluparna var helt oskyddade. Det var låga, öppna båtar, där fiendens kanonkulor lätt kunde träffa. Hon var tvungen att ta sig därifrån om hon skulle överleva. Men hur skulle hon ta sig därifrån?

I samma stund hörde hon ljudet av en kanonkula komma vinande mot båten. Instinktivt slängde hon sig ned och höll händerna över huvudet. Hon hörde kanonkulan slå ned och i nästa sekund exploderade hela båten. Kulan hade träffat ammunitionsförrådet! Innan Ramona ens hunnit bli rädd kände hon tryckvågen och hettan från explosionen slå emot henne och insåg att hon nu skulle dö.

19