9789157481115

FREDRIK SPERLING

Vad som skulle varit en kort reportageresa blev sex omtumlande år i ett av världens mest spännande länder.

Den här boken berättar vad som finns bakom rubrikerna – i det riktiga Sydafrika. Med all sin underbara livsvilja, mitt i en aids- och våldsepidemi.

Från nära möten med noshörningar, till hur det känns att bli instängd i maffiabossens hus. Från festsöndagarna i Soweto, till den overkliga känslan att hålla en miljoner år gammal dödskalle i handen. Eller den lika overkliga att bli knockout-gasad av rånare i sitt eget hem.

Kombinerat med fängslande historia, politik och kultur.

Safari, mat, vin och några gömda pärlor för turisten.

Fredrik Sperling var SVT:s Afrikakorrespondent 2003-2009.

Han är nu bosatt i Stockholm, men fortsätter rapportera om och från Afrika.

Sydafrika

Efter bara några dagar i Sydafrika ringde jag min flickvän: »Jag har hyrt hus i Johannesburg. Kan du inte flytta hit?»

Fredrik Sperling

Sydafrika

den oslipade diamanten

B I L DA F Ö R L AG

fredrik sperling

sydafrika bilda fรถrlag

The real fucking life

9

Söndag i Soweto – känslor, öl och framtidstro och Gwen bjuder på köttig gryta. Så här bor och arbetar man, så här ser livet i Sydafrika ut idag.

Första människan på jorden

författare Fredrik Sperling redaktör Elisabet Helldorff grafisk form Åsa Wärn Björling foto Per-Anders Pettersson, övriga se s. 208 illustration Zapiro (s. 110) karta Hunting Flower Bilda Förlag, Box 42053, 126 13 Stockholm telefon 08–709 04 00 kundtjanst@bildaforlag.se www.bildaforlag.se © 2010 Fredrik Sperling och Bilda Förlag tryck Bulls Graphics AB, 2010 isbn 978-91-574-8111-5

23

Pancake, 1,5 miljoner år gammal kille och hans mamma; min kompis ­Christine. Historia från mänsklighetens början till ANC:s födelse 1912. Via holländska och brittiska kolonisatörer och världens första koncentrationsläger.

Pata pata

39

Sydafrikas vassaste penna, världskända satirtecknaren Zapiro, i ateljékaos i Kapstaden. Musik och litteratur under och efter apartheid. Kwaito, sydafrikansk hip-hop – en livsstil hos unga svarta sydafrikaner.

Net blankes (Endast vita)

Antoinettes lillebror sköts ihjäl under skolupproren i Soweto 1976, idag guidar hon på museet uppkallat efter honom. Historia, från ANC:s grundande till a­ partheid och det våldsamma 80-talet. Nelson Mandelas släpps och frihetsvalet 1994.

55

INnEHÅlL Regnbågsnationen

79

Jag blir inlåst i hyreshajens slumhotell och vår barnflicka ser sin son bli misshandlad på tv. Rasism i det nya Sydafrika. Landet med 11 officiella språk och lika många folkgrupper, en smältdegel som lyckats mot alla odds.

Pinotage och potjiekos

91

Vuvuzela!

147

En magisk kväll på en sjaskig sportbar – när Sydafrika vinner VM i rugby är alla bröder. Fotboll är de svartas sport, rugby och cricket de vitas. Regelguide för svenskar till rugby och cricket.

Doktor Rödbeta och Döden 105 Våldtagen tre gånger och HIV-positiv, idag hjälper Rose aidssjuka i kåk-

staden. Sex miljoner människor, var nionde sydafrikan, är HIV-smittad.

Presidenten som blundade och orsakade massdöd – men det finns hopp.

Nervigt morgonmöte med noshörning i Krugerparken. Om olika slags parker och boende, från lyxlodge till camping. Elefanter och noshörningar – skyddsjakt och tjuvskytte.

133

Knockoutgasad och bestulen i hemmet – och jag minns ingenting.

Ett av världens farligaste länder; flest mord i världen, en våldtäkt i minuten. Orsaker till, och följder av, våldet.

Om konsten att »braaia« och riktigt hemlagat hos Gwen i Soweto. Vinlandet Sydafrika, ett rejält matlexikon och tips på vad och var du ska äta.

Savannen 05.30

Armed response

Hajar och kåkstäder

161

Skräckinjagande guide i kåkstaden och smultronställen i Johannesburg.

Turistlandet som har allt – från klassiker som Godahoppsudden till öde paradisstränder på Wild Coast.

121

En parkbänk för alla

Gwen har köpt eget hus och tror på en framtid med Jacob Zuma som president. Sydafrika från 1994 och framåt: första fria valen.

Sanningskommissionen räddar landet från inbördeskrig.

Desmond Tutu om Jas-affären. Hejdå till Gwen och till Sydafrika.

181

Landfakta Republic of South Africa/ Republiken Sydafrika Nationalitetsbeteckning ZA Yta 1,2 miljoner km2 Folkmängd (2009) 50,7 miljoner invånare Huvudstäder Pretoria, Kapstaden och Bloemfontein (Pretoria

hyser regeringen, Kapstaden parlamentet och Bloemfontein Högsta domstolen) Språk med officiell status engelska, afrikaans, ndebele, nordsotho, sydsotho, siswati (swazi), tsonga, tswana, venda, xhosa och zulu Statsskick republik Statsöverhuvud och regeringschef Jacob Zuma (president, april 2010) Myntenhet 1 rand = 100 cent Valuta ZAR Landsnummer (telefoni) 27 Internetdomännamn za Tidsskillnad jämfört med Sverige +1 Nationaldag 27 april (de första allmänna demokratiska valen, 1994) Självständighetsdag 31 maj 1961 Religion kristendom (ofta med inslag av traditionella inhemska religioner), relativt stora grupper av hinduer, muslimer och judar Källa: Nationalencyklopedien, Sida, Utrikespolitiska Institutet

Sydafrikas statsvapen fastställdes år 2000.

Befolkning Folkgrupper afrikaner/svarta 79 %, européer/vita 9,6 %,

»färgade» 8,9 %, asiater 2,5 % (folkräkning 2001) Befolkningstäthet (2009) 42 invånare per km2 Åldersstruktur (2009) 0–14 år (32 %), 15–64 (62 %), 65– (5 %) Medellivslängd (2009) 52 år; män 50 år, kvinnor 54 år Spädbarnsdödlighet (2009) 45 per 1 000 levande födda Läs- och skrivkunnighet 82,5 % Internetanvändare (2008) 4,2 miljoner Folkrikaste städer (med förorter) Johannesburg (7 miljoner) Kapstaden (3,6 miljoner invånare), Durban (3,5 miljoner),

The rEal

fuckIng life

Det är söndag i Soweto. Festardagen.

Söndagar är kåkstadens lördagskväll.

Jag är på väg till Gwen, vår hushåller­

Från stora vägen höger in på en mindre och sedan till slut vänster och vänster igen, in på den knögliga grusvägen. Som vanligt kommer männen fram och beundrar min bil. Som vanligt säger jag att min Jaguar är 30 år gammal och kostar en bråkdel av bilarna de själva kör.

Maten är klar och vi hjälps åt att duka upp inne på gården.

På ena sidan ligger Gwens hus. Ett sovrum för Gwen och hennes man Sipho och ett litet kök som också fungerar som hall och tvättstuga. På natten blir det sovrum för dottern Zanele. I mitten, mot muren till grannen, står pojkarnas plåtskjul. Det är helt nytt och glänser, därinne två sängar och Manchester United-planscher.

Mitt emot, tvärsöver den lilla gården, bor Gwens syster Patricia och hennes dotter i ett slitet skjul som stått där så länge att det vuxit in i omgivningen. ska.

Det är inte första gången jag är här. Med ojämna mellanrum bjuder Gwen in mig. Till det riktiga Sydafrika. Ibland bjuder jag in mig själv, ibland råkar jag köra förbi och svänger in för att säga hej. Det här är min verklighetskoll. Och det är sällsynt befriande att hänga här några timmar, att prata med Gwen, Patricia och de andra. »Hey, come on here Fredrik, help me with the food!» Gwen kör lite med mig. Jag frågar om jag kan gå och köpa något att dricka till maten.

Vi går tillsammans nerför gatan. Det är som sagt söndag, en typisk söndagslullig dag i Soweto. Mycket folk på gatorna. Mycket folk på lönnkrogarna, shebeens, inrymda i folks hem och garage.

Alla hejar på Gwen och mig, skrattar, gör high-fives, berättar det senaste och när vi går vidare berättar Gwen mer om dem vi möter; vem som är ihop med vem, vem som ligger i fejd med vem och vem som har en släkting som nyss dött. Spritaffären är ett hål i sydafrik a

9

»Du förstår Fredrik, det är riktigt tufft nu», säger Gwen. »Jag vill inte låta mina barn växa upp så här. De är för stora för att sova på köksgolvet och i plåtskjul.»

väggen, kraftigt galler istället för fönster. Jag köper några öl i 750ml flaskor, en flaska sött vitt vin, Coca-Cola och Fanta. »Du förstår Fredrik, det är riktigt tufft nu», säger Gwen. »Jag vill inte låta mina barn växa upp så här. De är för stora för att sova på köksgolvet och i plåtskjul.» »Vad ska du göra då?» »Jag vet inte. Jag försöker få ett av regeringens subventionerade hus för fattiga, men det är svårt. Det är helt godtyckligt, eller så måste man muta någon för att få ett.» »Sen gillar jag inte det här området längre. Det är för mycket fylla och brottslighet. Sibusiso är 19 år, och jag märker hur han dras till de tuffa killarna. Han är ute på nätterna. Jag vet inte hur det ska sluta. Vi behöver komma härifrån.»

Det är lätt att förstå Gwens frustration. Ända sedan jag träffade henne för första gången, hösten 2002, har hon pratat om hur hon vill ta sig ur fattigdomen och det liv hon lever idag. Men trots att hon är en intelligent kvinna, trots att hon jobbar sex dagar i veckan och trots att hennes man har arbete på ett tryckeri, så räcker inte det. Hyra, el och vatten, skolavgifter och transporter äter upp det mesta av lönen. De alltför ofta återkommande begravningarna 10

the real fucking life

av släkt och vänner tar sin del. Dessutom får hon ofta hjälpa sin alkoholiserade och HIV-smittade syster Patricia och hennes dotter med mat för dagen. Det lilla som blir över sätter hon in på familjens sparkonto.

Gwen är inte ensam. För väldigt många sydafrikaner ser livet ut som det gör för henne. Ja, de flesta har det faktiskt värre. Hon har i alla fall ett riktigt tegelhus, om än litet. Och två inkomster att försörja familjen med.

Medelinkomsten för svarta i Sydafrika är 1 500 kronor i månaden, minimilönen 1 000 kronor och pensionen ligger också på 1 000 kronor. Även om det mesta är billigare än i Sverige så räcker inte det långt.

Efter apartheids fall och de första allmänna valen 1994 har antalet fattiga svarta inte minskat, tvärtom. Det som hänt är istället att klyftorna ökat. Det finns en växande svart över- och medelklass, men den är liten i jämförelse med den stora majoriteten fattiga.

Hälften av den svarta befolkningen lever idag under fattigdomsstrecket på 800 kronor i månaden.

För de flesta handlar dagen om att överleva. Att få ihop tillräck-

ligt med pengar för att ha tak över huvudet och något i magen.

Både för sig själv och sin familj, som ofta består av många fler än kärnfamiljen – syskonbarn, föräldrar, kanske deras syskon och andra släktingar som just nu har det svårt.

Men riktiga jobb är svåra att hitta och de som finns är dåligt betalda. Följden blir självklar – köp bara det nödvändigaste. Grönsaker och kött till maten blir en lyx. Ris och pasta för dyrt att äta till vardags. Den vanliga måltiden blir majsgröt med någon sås eller buljong till. Mättande, men en näringsmässig katastrof.

Trots all rikedom i Sydafrika är fattigdom normen. Dålig mat och hälsofarligt boende skapar en ond cirkel av trötthet och sjukdomar som gör det ännu svårare att gå i skolan eller arbeta ordentligt och ta sig upp ur fattigdomen.

Listan kan göras lång på vardagsbestyr som skulle bli mycket enklare med några kronor mer på fickan. Tre kronor till minibussen istället för en timmes promenad till jobbet eller skolan. 50 kronor till elmätaren för att få igång spisen igen, istället för att laga maten på fotogenkök eller över öppen eld. En krona för att få vatten ur kranen hemma, istället för att bära dunkar hundratals meter från den allmänna brunnen.

12

the real fucking life

Vi sätter oss och börjar äta. Majs­gröten,

Men också samp – krossade majskorn med fett och bönor – som Gwen gör så fantastiskt bra. Köttgryta, kycklinggryta, coleslawsallad, chakalaka (starka inlagda grönsaker), rödbetor, fläskkotletter. Ett överflöd jag vet att hon inte har råd med egentligen. Och Gwen vet att jag vet, innerst inne hoppas hon på ett litet kontantbidrag till lunchen. Det kommer hon att få.

Vi äter, pratar, skrattar. Äldsta sonen Sibusiso pratar bilar med mig, han gillar vår »riktiga» bil, en vinröd Volvo 850 från 1995.

Vad kostade den, hur snabbt går den, hur många hästkrafter? Han har ett stort diamantgnistrande örhänge i vänstra örat. Jag förstår vad Gwen menar – här är en ung kille som tycker det är häftigt med gangsta-stilen.

Men det är inte svårt att förstå honom heller, varför han tycker det är coolt. Varför han säkert tänkt tanken att syssla med inte helt lagliga saker. För hur ska han få respekt? Vilka är det tjejerna ser upp till? Hur skaffar man sig status och pengar i en kåkstad i Sydafrika idag?

Många unga killar ser helt enkelt inget alternativ. När de gått ut

pap, finns självklart på bordet.

skolan med mediokra betyg får de kanske ett jobb som ger några tior om dagen. Om de har tur. De flesta hamnar direkt, precis som Sibusiso, i arbetslöshet.

Enligt den officiella statistiken är ar­

Det är svårt att veta hur bra siffran egentligen stämmer. Å ena sidan har många gett upp och står inte längre med som arbetssökande. Å andra sidan försörjer sig många med arbeten som att tvätta bilar, klippa gräsmattor, sälja lösa cigaretter eller smågodis vid vägkanten. Människor som faktiskt har arbeten men inte heller syns i siffrorna.

Klart är att arbetslösheten ökat sedan de första fria valen 1994, officiellt från 20 procent till dagens 24 procent. Förvånande tycker många, eftersom ANC inför maktövertagandet lovade att det nu var dags för alla att få del av landets rikedomar. Problemet var bara att rikedomarna inte fanns där. Många år av sanktioner mot landet, en jättelik byråkrati och en kostsam krigs- och säkerhetsapparat hade tömt statskassan.

Istället för att skapa jobb och dela ut pengar slog ANC och Syd-

betslösheten i Sydafrika 24 procent.

afrika in på en marknadsliberal väg. Inflationsbekämpning och stabilitet blev det överordnade målet, en ekonomisk politik liknande den svenska under samma tid. Det förde med sig respekt och förtroende från omvärlden, och utländska företag började investera i Sydafrika igen.

Men förlorarna, det blev de som trodde de skulle vinna. Till den stora massan, alla fattiga svarta, sa ANC: »Tålamod, er tid kommer.» »Jag röstade inte på ANC den här gången.

Jag kunde inte.»

Det Gwen säger chockar mig. Mest för att om jag själv varit sydafrikan inte kunnat tänka mig att rösta på något annat än ANC. Det var ju de som slogs och kämpade. Det var för ANC vi gick och skramlade med bössor på gator och torg i Sverige. Det var för ANC och för ett fritt Sydafrika Nelson Mandela satt inspärrad i 27 år.

Jag protesterar, men Gwen kontrar. »Titta på mig, jag har bara fått det sämre. Nu funkar ingenting här längre, tidigare hade vi i alla fall lite ordning och reda.» »Så du tycker att det var bättre under apartheid?» sydafrik a

13

»Det här, det här som händer nu hade ju varit helt otänkbart tidigare.» säger en annan. »Att vi sitter här tillsammans och pratar och dricker, här i Soweto, svarta och vita!»

»Nej, det tycker jag inte. Men det var mer ordning och reda. Eller jo, på ett sätt kanske det var bättre förr, för mig i alla fall. Men jag vill inte tillbaka till den tiden. Det var omänskligt.»

Diskussionen är inte helt ny. På torsdagar, när Gwen städar hemma hos oss, kommer den upp då och då. Mest det första året, när vi inte riktigt visste var vi hade varandra. Inte lika mycket nu längre när Gwen förstått. Att jag aldrig kommer att tycka det var bättre förr.

Och egentligen tror jag inte att Gwen heller tycker det. Men det är det många vita som gör. De vita som är de svartas arbetsgivare. De vita som ju är Gwens arbetsgivare. Där får hon höra att de svarta förstör Sydafrika. Det talar de om för henne. Och vilket annat val har hon, egentligen, än att hålla med?

Men ändå, att inte rösta på ANC, utan på UDM, ett litet parti med liknande agenda som ANC, är faktiskt märkligt, tycker jag. »Men tror du verkligen att rösta på UDM förändrar något?» frågar jag. »Nej, självklart inte. Men jag är arg och vill visa det på något sätt», svarar Gwen.

14

the real fucking life

Efter maten går jag runt i kvarteret

Tar en sväng in på närmsta lönnkrog, inrymd i grannens garage. Längs väggarna sitter män på upp-ochnervända backar och dricker öl. Röker billiga cigaretter. Sticker händerna i fickorna, drar ut några mynt och räknar i handflatan.

Trots hög fyllenivå är stämningen bra, vänlig, om än lite högljudd och när jag kommer in blir alla glada. En viting här! Inte varje dag! Slå dig ner! Ägaren fixar fram fler backar att sitta på. Jag köper en öl och frågar männen vad de tycker: Är de nöjda med sina liv? Är de nöjda med det fria Sydafrika? »Ja, vi älskar Mandela!», säger en. »Det här, det här som händer nu hade ju varit helt otänkbart tidigare», säger en annan. »Att vi sitter här tillsammans och pratar och dricker, här i Soweto, svarta och vita!» »Visst är det bättre, men för den skull kan man ju inte säga att det är bra», säger mannen till vänster om mig.

Han har en brun sliten kavaj ovanpå en rödvit stickad tröja.

Han ser allvarlig ut, inte särskilt berusad. Jag presenterar mig och frågar vad han menar.

med Sibusiso.

Att kalla det kåkstad är egentligen fel.

Fel att bunta ihop Soweto till ett, precis som det inte går att bunta ihop delarna av Sydafrika och beskriva något typiskt sydafrikanskt.

»Ja, du ser ju själv. Se hur vi lever här i Soweto. Ah, här finns ju en hel del hus av tegel kanske du tänker? Men det du inte ser är plåtskjulen på bakgården. De flesta som har hus här smäller upp skjul och hyr ut. Det kan bo 30 personer på en tomt gjord för ett hus och en familj.» »Vad tror du händer när alla ska gå på toaletten? När man ska tvätta sig på morgonen? Det fungerar helt enkelt inte. Vi får gå till fältet och skita, och det är farligt att göra på kvällarna när det är mörkt.» »Äh, du överdriver!» Mannen mitt emot är irriterad över att min ölgranne baktalar Soweto. »Visst, det finns såna områden här. Men annars är det ett bra ställe att leva på. Jag har vattentoalett på gården. Jag har vatten ur en kran. Folk är bara lata och vill inte arbeta. De tror att vatten kommer ur kranar alldeles av sig självt.» »Men finns det några jobb då?» frågar jag. »Det är ju en arbetslöshet på 30–40 procent här.» »Det är klart det finns! Men du, ungdomarna här är bara lata, de vill hänga och lyssna på musik, snacka bilar och fotboll, vissla på tjejer.»

16

the real fucking life

Mannens svada fortsätter i samma stil. Den låter precis som liknande svador överallt i världen. Alla som inte jobbar är lata.

Problemen är invandrarnas fel. Bra karl reder sig själv.

Jag håller inte med. Särskilt inte här i Sydafrika, där dina förutsättningar nästan alltid är givna i det ögonblick du föds. Föds du i en kåkstad är dina möjligheter att bli något, tjäna pengar och leva ett bekvämt liv, små. Föds du i en rik vit familj kan du i princip vara hur lat och oduglig som helst. Dina fränder kommer att ta hand om dig – ge dig utbildning och jobb och de rätta kontakterna.

Sydafrika är ett delat land – mellan de

Efter 1994 finns den politiska makten hos de svarta. Men den ekonomiska makten finns kvar hos de vita. Det är fortfarande vita som får den bästa utbildningen. Det är vita som har råd med privat sjukförsäkring och därmed får bra sjukvård. Det är vita som kan äta sig mätta och bo i varma täta hus.

Med tanke på hur det ser ut i Sydafrika idag, blir jag förvånad att det är så lugnt. Att de fattiga inte revolterar, ger sig på all ri-

som har och de som inte har.

kedom och bara tar det de behöver, det de så länge förvägrades av den förttryckande apartheidregimen. Och som de nu förvägras genom andra mekanismer – marknadsekonomi, deras ledares vädjan om politisk stabilitet, lag och ordning. Över hela Sydafrika finns ilskan och besvikelsen över att inte ha fått det bättre. Men där finns också något annat, något som är svårt att sätta fingret på. Bäst kanske det beskrivs som en tro på att det ändå blir bättre så småningom. Eller att det är så otänkbart att det var det här man slogs för, att det snart måste ske en förändring. Eller så är det bara mänskligt. Att anpassa sig efter de förhållanden man lever i, och tro på framtiden. För vad är annars meningen?

Mannen mitt emot ger sig inte: »En annan

sig. De flesta husen är byggda av tegel. Många av dem har också murar runt tomten, om än inte lika höga som i de vita rika stadsdelarna. Några hus har en liten gräsmatta, och här finns breda vägar och shoppingcenter. Tågstationer och fotbollsstadion. Ja, till och med en golfbana.

Att kalla det kåkstad är egentligen fel. Fel att bunta ihop Soweto till ett, precis som det inte går att bunta ihop delarna av Sydafrika och beskriva något typiskt sydafrikanskt. Soweto har rika delar, hus med höga murar, elstaket och vakter, där en port ibland öppnas och en svart Mercedes med tonade rutor glider ut.

Ett stenkast därifrån lever hela familjer i plåtskjul på några kvadratmeter. Utan rinnande vatten, utan el och utan toalett. De står tätt tätt tätt. Det är prydligt och välstädat, men i diket utanför blandas sopor och avföring till en illaluktande smet.

sak också, de bygger överallt här i Sowe­

Borta vid sjukhuset bygger de en ny stor minibussterminal.

Intill den ett jättelikt shoppingcenter, precis som i de norra förorterna där de rika bor. Och nästan alla vägar är asfalterade, jag lovar, om bara några år kommer det vara dyrt att köpa hus här.»

Det han säger är sant. Soweto ser inte ut som man föreställer to.

Trots allt bygger regeringen hus och vägar, drar fram el och vatten, ordnar

Sedan 1994 har två och en halv miljoner statligt subventionerade hus byggts. 20 miljoner fler har idag tillgång till el. 17 miljoner fler har nära till dricksvatten. De flesta

med sophämtning.

sydafrik a

17

har någon form av toalett, även om sex miljoner fortfarande använder en hink eller naturen för att uträtta sina behov.

Problemet är att behovet är så skriande stort. Trots alla de nya husen är det miljoner till som behövs. Och även om du har el, hur ska du betala räkningen om du inte har någon inkomst?

Jag har druckit upp min öl, och jag har

Sibusiso är märkbart upplivad av att sitta här med mig och männen i kvarteret. Känner sig vuxen. Jag får dåligt samvete, det är väl just sånt Gwen inte gillar. Vi reser oss, skakar hand med alla där inne, »Take care, see you soon», säger vi till varandra.

Mycket riktigt. När vi kommer tillbaka får jag en mördande blick av Gwen. Men hon säger inget. »Det var trevligt», säger jag. »Det var skoj att vara där med Sibusiso, jag tycker han verkar okej. Det är ju ingen dum kille.» »Bra», säger Gwen.

Det är nog dags att släppa ämnet. Och inte gå ut och dricka öl med Sibusiso mer.

pratat färdigt.

»Hur går det för Zanele i skolan?» frå­

Dottern är yngst i syskonskaran och Gwens ögonsten. 12 år gammal och väldigt tajt med sin mamma.

Blyg, men skötsam och duktig, även om jag tror blygheten faktiskt inverkar på hennes skolbetyg. »Det går fint. Men hennes skola är inte bra. Lärarna kommer inte till lektionerna ibland, och det är stökigt. Jag tror det blir svårt för henne om hon ska fortsätta där. Jag tänker försöka få in henne på en skola närmare stan. En mindre skola i ett blandat område, där både svarta och indier bor.» »Det låter ju bra», säger jag. »Men hur vet du att det är en bra skola?» »Jag känner föräldrar som har barn där, och så har jag varit där och tittat tillsammans med Zanele. Det känns bra. Det känns lugnt.» »När kan hon börja?» »Till hösten. Men jag måste se hur vi ska få råd. Skolavgiften är ju samma, men hon måste ta minibuss dit. Det är långt, nästan en timme, och det kostar.» »Hur mycket?»

gar jag istället.

sydafrik a

19

Det är genom utbildning Sydafrika ska lyckas.

När de första generationerna välutbildade svarta tar över i företag och myndigheter kommer det att hända saker.

»250 kronor i månaden. Det är en minibuss som kör runt och hämtar barn i Soweto och kör direkt till skolan. Därför är det så dyrt.»

Jag säger till Gwen att om hon lyckas få in Zanele på skolan, ska jag betala skolbussen. Det känns som att hitta ett riktigt fynd på rea. 250 kronor i månaden för en bra utbildning istället för en dålig. En utbildning som kan vara avgörande för en ung flickas framtid.

Det är genom utbildning Sydafrika ska lyckas. När de första generationerna välutbildade svarta tar över i företag och myndigheter kommer det att hända saker. Då kommer det sydafrikanska samhället att på riktigt bli mer jämlikt.

Men det är lång väg dit.

Under apartheid fick svarta ingen riktig utbildning. Istället fick de så kallad bantu education. En enklare form av utbildning, så de inte lärde sig för mycket och blev ett upplyst hot mot regimen. Det är ett grovt brott mot ett folk att förvägra dem en utbildning. Och för det får Sydafrika betala idag.

Det gör att vägen mot ett jämlikt samhälle går långsamt. Myn20

the real fucking life

digheterna slåss med kapacitetsproblem, inte minst inom just skolväsendet. Det är svårt att hitta behöriga lärare och det finns en märkbar brist på kvalificerade rektorer och skolchefer. Skillnaden på utbildning i de fattiga svarta områdena och där de vita bor är stor.

Det syns i statistiken. Bara drygt hälften av svarta elever som går gymnasiet klarar slutprovet och tar examen, medan i princip alla vita gör det. Ser man hur många som får tillräckliga betyg för högskolebehörighet är mönstret detsamma. 13 procent av de svarta eleverna kan söka universitetsutbildning, jämfört med 68 procent av de vita eleverna.

Det är självklart en jätteutmaning att bygga upp ett helt utbildningssystem. ANC själva har inte lovat några snabba lösningar.

Det kommer att ta generationer, men utvecklingen går i alla fall åt rätt håll. Tidigare var det bara en handfull svarta förunnat en högre utbildning. Även om chansen är liten för en kille eller tjej från kåkstäderna att nå dit, så finns ändå möjligheten. Trots orättvisorna och de dåliga förutsättningarna så är det i absoluta tal dubbelt så många svarta som vita som får högskolebehörighet.

Gwens planer för Zanele är helt rätt,

Hon försöker hitta den bästa offentliga skola som vill ta emot henne. Sedan får Zanele ta sig dit, hur långt det än är.

Jag blir imponerad av hur målmedveten Gwen är. Hur hon fortsätter att kämpa. Dag efter dag, vecka efter vecka, där jag tror att jag själv hade gett upp. Speciellt när jag tänker på hur det måste kännas att varje dag göra en klassresa. Att sätta sig i minibussen, åka en timme till de fina husen där allting finns i överflöd. Där du har alla möjligheter och dina barn har alla möjligheter. Där många varje dag spenderar en halv Gwensk månadslön på mat, vin och shopping. Där allt på något sätt är en lek och inte en fråga om att leva eller dö.

Jag säger det till henne när vi dukar av matbordet där på hennes dammiga bakgård i Soweto, säger att jag tycker hon är fantastisk.

Hon sträcker på sig med en tom kastrull i händerna och tittar rakt på mig. »Du förstår Fredrik, så här är det. Jag vill ge mina barn chansen jag själv aldrig fick. För mig är det för sent. Men jag ska slåss tills jag dör för mina barn. För att de ska bli något i det nya Sydafrika».

även statistiskt sett.