9789137133836

Min mormors historia Birgitta Stenberg Märta Tikkanen Agneta Pleijel Katarina Mazetti Bodil Malmsten Inger Frimansson Maria Ernestam Mian Lodalen Zinat Pirzadeh Åsa Linderborg Emma Hamberg Maria Sveland FORUM

Min mormors historia_sista.indd 3

09-02-17 14.37.15

Bidragen av Maria Ernestam och Inger Frimansson enligt avtal med Grand Agency.

Bidraget av Birgitta Stenberg enligt avtal med Nordin Agency.

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Bokförlaget Forum och respektive författare 2009 Omslagsbild privat ägo Omslagsdesign Janne Cervin Satt hos Ljungbergs sätteri, Köping med Bembo Std 11/14 Tryckt 2009 hos WS Bookwell i Finland ISBN 978-91-37-13383-6

Min mormors historia_sista.indd 4

09-02-17 14.37.15

Innehåll Förord

7

Birgitta Stenberg: Alma

11

Märta Tikkanen: Emma Eleonora

37

Agneta Pleijel: Eld och luft. Minnen av mormor

55

Katarina Mazetti: Klara och Cecilia

73

Bodil Malmsten: Tiotusen tecken om min mormor – momma

93

Inger Frimansson: Karin Emilia Nilsson

105

Maria Ernestam: Elsie Svea

123

Mian Lodalen: Hej, mormor Elin!

139

Zinat Pirzadeh: Sagan om mormor

157

Åsa Linderborg: Vera Rolander

173

Emma Hamberg: Emma och Inga-Britta

187

Maria Sveland: Karin Larsson

205

Min mormors historia 220

Min mormors historia_sista.indd 5

09-02-17 14.37.15

Förord

H

1972. FÖR SOM M A R . Vi går på stigen som ringlar sig fram till din stuga. Jag är fyra år och håller dig i handen. Mamma går tätt bakom oss. Små små grodor hoppar framför oss på stigen. Jag blir både glad och lite rädd för deras sprittande. Du, mormor Gertrud, lugnar och säger: ”Int ska du va’ rädd, det är bara smågrodor.” Du tar försiktigt upp en groda, lägger den i handflatan och visar mig hur den sprattlar och hoppar ur handen.

Vi kommer fram till din sommarstuga som ligger på berget. Jag springer runt på tomten och hoppar som grodorna. Mamma ropar: ”Kom, nu ska vi fika!” Jag går in och sätter mig vid köksbordet.

Det känns tryggt. Mormor luktar gott av Emsertabletter och Nivea handkräm.

Det här är ett av mina minnen av mormor. Ä R NÖS A N D

I Min mormors historia skriver tolv kvinnliga författare ur olika generationer om sitt förhållande till sin mormor. Det har blivit en bok som skildrar kvinnors livsvillkor under de senaste hundratrettio åren, där den äldsta av bokens författare är född 1932 och den yngsta 1974. Det har blivit tolv djupt personliga 7

Min mormors historia_sista.indd 7

09-02-17 14.37.15

skildringar av starka kvinnor och deras barn och barnbarn.

Mormödrar. De har en speciell plats i så många kvinnors liv. Dotter, mamma, mormor – hur har mitt liv påverkats av kvinnorna före mig? Vilka likheter och olikheter går att upptäcka? Finns det ett socialt arv som präglar oss? Och i så fall, på vilket sätt och hur mycket?

Maria Sveland skriver om ordlöshetens dilemma och om en längtan efter att få veta mer om sin mormors liv: Hur beskriver man en historia som aldrig har berättats? Bevisligen har hon ju levt men arvet är så tunt och fattigt att det verkligen är som om hon inte gjort det. Jag har försökt att fråga min mamma i hela mitt liv. Vem var hon?

Inger Frimansson beskriver motsatsen, en mormor som skrev långa utförliga brev där allt dokumenterades: Hennes brev är speciella. När man öppnar kuverten ramlar flera vikta lappar ut, instoppade i själva brevet. Vartenda litet utrymme är fullskrivet, upp och ner och runt, ända ut i marginalerna.

Ordlöshet och tystnad återkommer i många av bidragen i form av en mormor som håller sig i utkanten, ständigt med något för händerna och som inte äter vid matbordet, inte deltar i diskussioner, inte agerar öppet. Och så det omvända: den deltagande, samtalande, skrivande och utåt agerande mormodern. I Zinat Pirzadehs skildring av sin mormor möter vi en sådan kvinna: Mormor kunde verka mycket vänare än sina många döttrar, men i själva verket var hon en riktig satkärring, en kvinna som skrämde slag på män och kvinnor i sin omgivning.

När Zinat Pirzadeh senare f lyr från sitt tvångsäktenskap är det denna handlingskraftiga mormor som självklart hjälper sin dotterdotter: ”Mormor, mormor, jag har lämnat min man!” ”Det var banne mig på tiden”, sa hon lugnt. ”Jag förstod redan första gången jag såg dig med blåmärken över hela kroppen att det

Förord

Min mormors historia_sista.indd 8

8

09-02-17 14.37.15

inte var något bra äktenskap. Ta en taxi och kom genast hit. Jag hjälper dig.”

I Maria Ernestams kärleksfulla porträtt av sin mormor, hårfrisörskan Elsie Svea, möter vi detta ännu starkare manifesterat i en livsbejakande, sprakande mormor. En lustfylld, orädd kvinna som skrattar sig genom livet och tar motgångarna med en klackspark: ”Det där kommer du aldrig att klara”, lär maken ha sagt. ”Så du förstår väl att det inte gick att leva med honom!” förklarade du. Det blev skilsmässa bara några år senare, en smärre skandal på trettiotalet. Men enligt dig fick du stöd av din mamma …

Samma mamma som sedan tog hand om dottern när du arbetade på salongen. Dottern, min mamma, som växte upp i ett kvinnokollektiv, en röra av mormor, mamma, mostrar och flickorna på salongen. Det gjorde henne orädd och stark.

Hur har vår egen bild av våra mormödrar förändrats, från den lilla f lickans minnen och intryck av mormor till hur vi senare som vuxna kvinnor förhåller oss till henne? Sist i boken finns utrymme för en egen berättelse om mormor.

Min mormors historia vill öppna för en dialog mellan generationer och erfarenheter. Den är också ett stycke kvinnohistoria som tar oss med på en resa genom tolv fascinerande kvinnors liv och leverne.

Eva Fallenius, förläggare

Förord

Min mormors historia_sista.indd 9

9

09-02-17 14.37.15

Foto Š Elisabeth Ohlson Wallin Min mormors historia_sista.indd 10

09-02-17 14.37.15

Birgitta Stenberg: Alma Märta Tikkanen: Emma Eleonora Agneta Pleijel: Eld och luft. Minnen av mormor Katarina Mazetti: Klara och Cecilia Bodil Malmsten: Tiotusen tecken om min mormor – momma Inger Frimansson: Karin Emilia Nilsson Maria Ernestam: Elsie Svea Mian Lodalen: Hej, mormor Elin!

Zinat Pirzadeh: Sagan om mormor Åsa Linderborg: Vera Rolander Emma Hamberg: Emma och Inga-Britta Maria Sveland: Karin Larsson

Min mormors historia_sista.indd 11

09-02-17 14.37.15

I mitten Alma, 1875–1943.

Min mormors historia_sista.indd 12

09-02-17 14.37.15

1

S

nön som jä mr ade under kängans sula, vinden som bet i kinderna. Kölden och mörkret och tystnaden de få människorna emellan i denna by långt upp i norr där hon hamnat.

Hälften av barnen hon undervisade var hålögda, smutsiga och frusna. De var mellan sju och tretton år, alla delade skolsalen, de äldre fick hjälpa de yngre. Hon var nyutexaminerad och hade fått sin tjänst mitt i höstterminen.

Hennes bostad låg ovanpå skolsalen, ett vindsrum med kamin och vedkorg. Att det var trångt därinne berodde på att sängen var bred, en oväntad lyx. Kommod med handfat och vattenkanna, handdukshängaren på väggen dold bakom ett litet broderat förhänge, Tro På Gud Och Ärligt Vandra, i kråkspark. Ett bord och en stol. Bara en, det var inte meningen att lärarinnan skulle ta emot besök i denna sin kammare.

Den som ville träffa henne fick göra det nere i skolsalen.

Fönstret hade fyra små enkla rutor på vilka fukten under den långa vintern bildade vita frostblommor och till våren rann som tårar ner i den rullade handduken på fönsterbänken.

Birgitta Stenbeg

Min mormors historia_sista.indd 13

13

Alma

09-02-17 14.37.15

I garderoben hängde påsar med lavendel och naftalin som spred sin doft i hela rummet. Den hade precis plats för hennes tre klänningar, den ena svarta till vardags och den andra till söndagarnas kyrkobesök. Den tredje, beige med smala grå ränder, var avsedd att användas i varmare väder. Samtliga satt åt kring midjan och hade en rad små knappar som slöt till tyget ända upp under hakan. Kjolarna var rika på tyg, hellånga och skodda med en påsydd och utifrån osynlig förstärkning av fållen, ett kraftigt band för att tyget skulle hålla längre.

Skolbarnen fick hjälpa till. Den pojke bland barnen som hade morgontjänsten kom en halvtimme före de andra för att bära in ved och tända kaminen så att den värsta nattkylan i skolsalen hann vika innan lektionerna började. Fotogenlampan som hängde i taket skötte Alma själv men stearinljuset på katedern tände morgoneleven för att kunna se resultatet när han sopade golvet mellan pulpeterna.

Skolbyggnaden var omgiven av ett par uthus, det ena innehöll de två dassen med orden Gossar och Flickor på respektive dörr. Det andra var ett litet vagnslider, ett stall och en lada med plats för hö till en häst, något som en folkskollärarinna knappast skulle haft råd att äga. Den runda gårdsplanen sluttade mjukt mot vägen till barnens glädje när de skapade rutschbanor åt sig. Där växte några nakna björkar och en praktfull gran.

Nedanför skolan låg byn med diversehandeln och värdshuset. Kyrkan och prästgården låg på nästa kulle, högre än skolan. På värdshuset kunde en anständig kvinna inte sätta sin fot, men i prästgården hade syföreningen möten. Alma avskydde att sy, det hade varit nära att hon inte utexaminerats på grund av sina klena sömnadsarbeten. En annan anledning att sortera bort odugliga lärarinnor var om de saknade sångröst men det provet hade hon klarat bättre och trampade med

Birgitta Stenberg

Min mormors historia_sista.indd 14

14

Alma

09-02-17 14.37.15

glädje skolans orgel till den dagliga psalmsången.

I köket fanns en kopparkittel där hon fick sina kläder och lakan och örngott tvättade av en hjälpgumma. Även om betalningen tärde på hennes lön måste hon använda kvinnan, annars skulle hon få rykte om sig att av snålhet beröva henne den ynkliga inkomsten. När vattnet i forsen inte var fruset kunde det arbetet skötas vid byns tvättstuga, till den hade alla gratis tillgång.

Folkskollärarinnans sociala ställning var besvärlig. Hon förväntades uppträda som en dam men utan en dams ekonomi.

Det hade också varit stora diskussioner om pensionerna, med pläderingar för att lärarinnor skulle få en mindre summa än lärare. Anledningen var att kvinnor kunde skaffa sig extrainkomster med sömnadsarbeten vilket inte män förmådde.

Det var inte långt ifrån att förslaget segrat men några starka feminister hade övertygat beslutsfattarna om att detta inte var rättvist eftersom arbetsinsatserna hade varit lika. Det var skickligt gjort för den gamla traditionen fanns där som en grundtanke: lärarinnorna hade från början, vid artonhundratalets mitt, haft enbart hälften så mycket i lön som lärarna, de var ju inte ”familjeförsörjare”.

Alma kom från Storsätra, en välbeställd bondgård i Östergötland med soliga rum och blommande fruktträdgårdar som svepte in byggnaderna i skira färger. Också vintrarna var vackra där, då fälten låg bländande vita under solen, isen glittrade på sjön och man for på besök till granngårdarna i stora slädar efter hästar med bjällror om halsen. Nattetid f lammade facklorna i sina hållare på båda sidor om kuskbocken. Trots att detta var år 1902 hade ingen i trakten ännu skaffat bil och skördearbetet hanterades på gammalt vis med hövolmar och ditkallad extra arbetskraft om det blev brådska på grund av hotande regn. Vår och höst plöjde man efter häst och vintertid

Birgitta Stenberg

Min mormors historia_sista.indd 15

15

Alma

09-02-17 14.37.15

sköttes skogsbruket med hjälp av starka och frustande ivriga ardennerhästar.

Almas pappa var rundlagd och gladlynt men hade ett koleriskt humör som gjorde både familjen och gårdsfolket lite avvaktande gentemot honom. Hennes mamma var av vallonsläkt, slank och sirlig, mörkhårig och mörkögd. Hon kunde tala något franska och det var hon som insisterat på att få ge sin dotter en utbildning när hon upptäckt hennes läshuvud. ”Man måste ta vara på sina begåvningar inom en släkt. Förresten vet man aldrig vad som händer i framtiden. Även som gift kommer hon att få nytta av sitt kunnande för att ge det vidare till sina barn.”

Det var ett argument som tog, även om pappan ogillade att inte få ha dottern i sin närhet under seminarieåren. Han älskade henne som han älskade sig själv och var lycklig över likheten i deras utseenden, samma runda glada ansikte, samma livsglädje. Som hans hustru uttryckte det vaknade hennes dotter och hennes man med samma upprymdhet inför varje ny dag, att hon såg samma iver och förväntan i deras ögon som hos husets unga jakthundar.

Alma spelade Chopin och Mozart på husets orgel. Piano ansågs alltför frivolt, det förde tanken till valser och mazurkor. Storsätra var ett anständigt ställe i Herrans tukt och förmaning, med kyrkotagning av barnaföderskor och husförhör då man rabblade Luthers katekes med ”Vad är Det?”.

Man levde väl och tog hand om sina anställda enligt tidens hyggligaste regler. De fick gratis bostad och uppehälle och tillräckligt med kläder för att slippa frysa om vintern. Trots att de var fattiga och trots att de utan förvarning kunde avskedas från gården kände de sig tillhöriga. Alma hade själv hört dem nöjt berätta för främlingar som kommit till danskvällarna i vägkorsningen att de bodde i Storsätra gård.

Birgitta Stenberg

Min mormors historia_sista.indd 16

16

Alma

09-02-17 14.37.15

Den där känslan av gemenskap var något Alma saknade i ensamheten i norr. Hon längtade hem, efter solen och skratten, även om hon visste att hon inte skulle behöva stanna häruppe hela livet. Om några år kunde hon söka sig till en skola någonstans på rimligt avstånd från hemtrakten.

2 Prästen hade stått i predikstolen i nära en timme. Alma tyckte om att betrakta honom, han hade likheter med hennes pappa, något sorglöst i uppsynen vilket han som präst antagligen försökte lägga band på. Ögonen spelade även när han rynkade pannan för att understryka de hotande plågor som väntade den obotfärdige i helvetet. Det var som om någon sida av denne gudsman inte tog så allvarligt på orden han måste fylla kyrkrummet med.

Likadant var det med hans hustru som skötte orgeln, de små avvikande solon hon ibland tillät sig i bakvattnet på någon psalm steg alltid upp i dur och saknade allvar och tyngd. Hon var mycket yngre än sin man som var kring de femtio. Alma log för sig själv när hon tänkte att denna kvinna säkert inte skulle haft något emot om systemet med änkekonservering fortsatt också i detta nya århundrade.

Man stämde upp slutpsalmen, sedan skulle prästen ta farväl av sin hjord, därefter var det dags för kyrkkaffet i prästgården.

På kyrktrappan utanför porten stod prästen och skakade hand. Också Alma hälsade på honom. När prästen släppte

Birgitta Stenberg

Min mormors historia_sista.indd 17

17

Alma

09-02-17 14.37.16

henne hade handen vilat i hans någon sekund för länge, hon märkte det på att hjärtat tog fart i hennes bröst. Hon visste vad den känslan betydde. En sommarnatt därhemma när hon varit med i dansen bort vid vägen hade Frans, en av gårdens egna drängar, bjudit upp. De virvlade runt och snart insåg hon att han som vanligt vid festplatserna hunnit bli bra full.

Plötsligt hade han kysst henne rakt på munnen. Det var en oerhörd fräckhet, hon hade genast släppt honom och sprungit tillbaka till de andra f lickorna från gården, pigorna som hon gjort sällskap med. De hade sett vad som hänt och skrattat innan de pliktskyldigt beskärmade sig. Alma hade stått där blossande röd, fortfarande med hans saliv på sina läppar, den kylde och den brände. Och branden hade spritt sig ner genom hennes kropp.

Som nu. Hon kände hur hon rodnade och när hon oroligt lyfte blicken till prästfrun som just dök upp vid sin mans sida, såg hon till sin förfäran att kvinnan smålog. Men leendet var inte vardagligt och eller socialt prydligt, det var lika inkännande och fräckt som kyssen Frans givit henne på dansen.

– Fröken Alma är hjärtligt välkommen in på kyrkkaffet.

Hon stammade ett tack till prästfrun och ryckte till när denna stack sin arm under hennes.

– Jag vill gärna att fröken Alma stöder mej, jag är så rädd att halka. Min make har ännu lite att göra på kyrktrappan, låt oss gå i förväg. Förresten, jag har visst inte sagt att mitt namn är Saga.

Det var inte långt till prästgården men Alma hann tänka mycket. På den lilla starka armen under hennes. Detta var farligt, hon visste det, men inte på vilket sätt.

Doften av rosor nådde henne. Prästfrun var parfymerad!

Alma kände en ny rodnad stiga sig i ansiktet. Lite lavendelvatten eller någon frisk eau de Cologne hade väl gått an, men

Birgitta Stenberg

Min mormors historia_sista.indd 18

18

Alma

09-02-17 14.37.16

denna tunga härliga rosendoft hörde definitivt inte hemma vid ett kyrkobesök en förmiddag.

Prästgården var en av byns större och vackrare byggnader, två våningar i falurött trä, med tunna vita gardiner i alla fönster. Det strålade av ljus ur dem.

– Här är vi framme. Jag vet att det är fräckt att begära detta, men skulle fröken Alma vilja vara så snäll och hjälpa mej med en sak? Det gäller pampuscherna. Dom sluter så tätt och är så svåra att få av.

Först nu såg Alma att prästfrun trots kylan istället för kängor hade små tunna pälsbrämade gummigaloscher trädda utanpå sina inneskor. De stod tillsammans i entrén till prästgården och den leende kvinnan med de genomskådande ögonen sträckte fram sin ena fot mot henne. Alma behövde inte falla på knä för att kränga av henne galoscherna, hon klarade det genom att böja sig ner. Ändå uppfattade hon det som om hon hade blivit behandlad som en gammaldags page eller utsatt för ett skämt. Diskret drog hon i sig den starka parfymdoften som kändes också ur prästgårdsfruns kjolar.

Medan hon sysslade med pampuscherna, hände henne något oändligt ljuvligt. Som en följd av denna doft och framförallt närheten till en annans vuxna kropp efter så många månaders ensamhet, spred sig en upphetsning som en mörk eld i hennes eget underliv.

Saga stödde sig mot hennes axlar och tackade sedan glatt för hjälpen. En piga dök upp och tog hand om deras ytterplagg.

I salen var ett av de ljusa borden fyllt med kaffekoppar, pigan tände de sista stearinljusen i kandelabrar och hållare, det blev med ens lika ljust och vackert som i Almas eget barndomshem så långt därifrån.

– Skulle det passa om jag tittade in i kväll? frågade prästfrun.

Birgitta Stenberg

Min mormors historia_sista.indd 19

19

Alma

09-02-17 14.37.16

– Vad? Ja. Javisst. Fast jag har inte mycket att bjuda på och det är söndag så jag kan ju inte baka något.

– Jag plockar med mej lite härifrån, det brukar alltid bli massor över. Åh, vad det här ska bli roligt!

3 ”Åh, vad det här ska bli roligt!” Repliken ekade i Almas huvud medan hon städade, hela tiden rädd att någon skulle titta in genom fönstren och upptäcka att skolans lärarinna vanhelgade söndagen. Hon eldade i köksspisen och kaminerna i skolsalen och sitt sovrum, ett slöseri hon annars aldrig kostade på sig när hon var ensam i huset. Uppe i sovrummet bytte hon handduk och lakan. För att det skulle lukta friskare därinne, ifall Saga ville gå husesyn, med henne visste man inte vad som kunde hända. Sedan skyndade hon ner i köket som låg på husets baksida dit ingen hade ett ärende en söndag afton. Hon värmde vatten och hällde i tvättbaljan, klädde av sig naken och ställde sig i den, tvättade sig noggrant och avslutade det hela med kalla avrivningar som sved i skinnet. När hon bytt till rena underkläder drog hon på sig sin svarta finklänning och kängorna och satte sig att vänta.

Hon hade gärna velat läsa något, det var ju söndag och Bibeln låg uppslagen vid dagens text på kommoden i hennes rum. Den hämtade hon inte, hon tänkte på boken om Madame Bovary som fördärvat sitt sinne med romaner, hur de bokstavligen kostat den arma kvinnan livet. Ändå läng-

Birgitta Stenberg

Min mormors historia_sista.indd 20

20

Alma

09-02-17 14.37.16