TONY KAPLAN Ett journalistliv
Michael Nyst책s
Tony Kaplan – Ett journalistliv © Michael Nystås © Omslagsfoto: Privat © Författarfoto: Jan-Olof Yxell Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag Första upplagan 2015 info@tonykaplan.se www.tonykaplan.se ISBN: 978-91-637-8371-5
När man minst anar kan livet komma med en överraskning som ligger snubblande nära vad vi menar med något så sällsynt som lycka. Tony Kaplan i Radio Burlöv, 9 juni 2006 Jag har bara haft en skrivregel: man ska uttrycka sig så att folk begriper. Det tycker jag är det viktigaste, är det vackert eller snyggt spelar ingen roll, bara folk förstår vad man menar. Tony Kaplan i Lunchboxen, Radio Malmöhus, 28 december 2007 Det enda jag vet är att det år som nu ligger framför oss inte blir som vi hoppas. Det är en dyster sanning – men så är det. Tony Kaplan i Kvällsposten, 3 januari 2010 Livsaptiten är nog stor hos de flesta tonåringar, men Tonys var en aning större. Carl-Erik Mossberg, 10 juli 2013 Han var som en nyutexaminerad journaliststudent som ville göra intryck. Han raggade, raggade och raggade. Staffan Wictorin, 9 juli 2012 När vi träffades hade vi alltid väldigt roligt. Det är egentligen inte så konstigt. Umgås man med teaterfolk, skådespelare och artister blir det underhållning av allt. Jan Gelin, 12 juli 2012 Tony Kaplan är nog den störste nyhetsjägare som jag träffat på. Han hade en otrolig nyhetsnäsa. Han var också en arbetsam reporter. Jag hörde aldrig att han ojade sig över arbetsbelastningen. Kent Hansson, 7 juli 2012 Han hade mycket hög lägstanivå och väldigt hög scoopfrekvens. Jag vet inte om någon annan journalist på Arbetet kan jämföras med Tony, egentligen, när det gäller antal löpsedlar. Han var den bäste. Bo Näslund, 11 juli 2012 Jag tror inte på någon himmel, men om Tony kommit dit är jag övertygad att underhållningen blir fan så mycket bättre. Staffan Wictorin i Kvällsposten, 15 november 2010
Jag brukar alltid säga att skrivandet antingen kommer av sig självt eller också inte alls. Budd Schulberg, Varför springer Sammy? (Skoglunds bokförlag, 1942), s 55 Det finns något av Klas Östergren-gestalt över Tony Kaplan: en murvel av den klassiska sorten, alltid korrekt, alltid med öronen och pennan spetsade, aldrig privat. Per Svensson i Fokus, 26 november 2010 Jag minns en sak från Melodifestivalen 1991 i Malmö. Då lagade jag indisk mat till hela melodifestivalgänget på Radisson Sas Hotel – en jättecurrygryta som alla tyckte var fantastiskt god. Den ende som inte åt av den var Tony Kaplan. Jag vet inte varför. Han kanske trodde att han skulle bli förgiftad. Billy Butt, 19 oktober 2011 Pojkar som Sammy Glick blir inte sjuka, såvida det inte hjälper dem från ett kontrakt eller ger dem sjukunderstöd. Budd Schulberg, Varför springer Sammy? (Skoglunds bokförlag, 1942), s 41 Det här glada humöret som Tony hade, och förmågan att hantera människor, gjorde ett väldigt djupt intryck på mig, förutom hans flit och ambition. Jag kan faktiskt inte komma på något negativt att säga om Tony. Jag kan faktiskt inte göra det. Han var en väldigt speciell person. Han var väldigt betydelsefull för mig. Staffan Erfors, 8 juli 2013 Han skildrade en värld av glamour och glitter, salonger och scener, men själva arbetet, nyhetsjakten, bottnade i hårt och ofta enformigt och otacksamt arbete. Staffan Wictorin i Kvällsposten, 15 november 2010 Ni skriver att man blir besviken på denna film. Vad hade ni väntat Er? Om man inte gör sig några förväntningar blir man aldrig besviken! Det skulle vara ett sant nöje få diskutera film med Br! Tony Kaplan i GT, 29 december 1954
Om det skulle vara ”ett sant nöje” att diskutera film med insändaren frågar jag mig, men jag ställer mig gärna till förfogande. Bengt Röhlander, signaturen Br, i GT, 29 december 1954 För Tony var varje morgon en ny härlig nyhetsmorgon. Bäst beskriver jag honom kanske med Ernest Hemingways ord om sin vän, krigsfotografen Robert Capa: Han var så levande att det är svårt att tänka sig honom som död. Mats Ekdahl, Arbetets siste chefredaktör, i journalistantologin ”Murvelminnen” (Hjalmarson & Högberg, 2012) Jag såg Sammy på ett slagfält, där var och en stred för sig och sina intressen och sin flagga, och jag upptäckte att jag utvalt honom, icke emedan han fötts till en värld som var mer egoistisk, hänsynslös och grym än någon annan, låt vara att han själv blivit allt detta, utan därför att Sammy i ett krig som var egoistiskt, hänsynslöst och grymt visat sig vara den dugligaste, den våldsammaste och den snabbaste. Budd Schulberg, Varför springer Sammy? (Skoglunds bokförlag, 1942), s 259 Vill man chikanera någon ska man göra en polisanmälan. Vederbörande kan då anklagas för att vara polisanmäld – underförstått: Här är något skumt. Tony Kaplan i Kvällsposten, 22 februari 2009 Vi hade väldigt god kontakt, väldigt god kontakt – vilket inte hindrade honom från att skriva rakt på sak när han inte tyckte om det jag gjorde. Ofta ville jag bara säga: ”Skriv inte om mig”, för han skrev alltid så positivt, även om han också kunde smälla till. Han smällde givetvis till andra också, men vår goda vänskap hindrade honom alltså inte från att ta till släggan ibland mot mig. Vi pratade med varann i telefon ändå, varje vecka. Jan Malmsjö, 9 april 2013 Jag blev väldigt sorgsen när Tony gick bort eftersom han var en så rolig del av min ungdom. Den försvann med honom. Nu kan jag inte ringa till Tony längre. Carl-Erik Mossberg, 10 juli 2013
Tony var ingen människa som satt i lugn och ro. Han hade myror i brallorna och satt ständigt i telefon, alltid, alltid, man höll på att bli vansinnig på honom. Nenne Wåhlander, 8 juli 2013 Tony Kaplan var nog det närmaste vi i Sverige kommit en klassisk Stoppa Pressarna-murvel, det vill säga en nyhetsjägare av yppersta rang. Mats Ekdahl, Arbetets siste chefredaktör, i journalistantologin ”Murvelminnen” (Hjalmarson & Högberg, 2012) Tony hade ett oändligt gott och glatt humör och en oerhörd livsglädje. Det som jag lärde mig av honom bär jag med mig dagligen i mitt eget yrkesliv. Han var en otroligt inspirerande människa – glad, positiv, skicklig, väldigt arbetsam i den meningen att han jobbade väldigt hårt. Men framför allt minns jag hans frejdiga humör och hans humor, och hans positiva inställning till livet. Det är nåt som jag försöker tillämpa i min egen tillvaro och som jag lärt mig mycket av honom. Staffan Erfors, 8 juli 2013
innehåll
11 förord 19 Början 42 Karriär 89
Tony Kaplan och ”Här är ditt liv”
98 Teaterorden 107 Drivkrafterna 122 Världsstjärnornas förtrogne 157 Tony och Britt 165 Tony Kaplan, guldskiveskandalen och domstolen som fälldes 185 Den gåtfulle Tony Kaplan 210 Slutet 236 Begravningen 250 bildreferenser
Den var ett skrämmande och underbart dokument, anteckningar om Sammys lopp, och om man läste mellan raderna kunde man kanske upptäcka varför han sprang. Budd Schulberg, Varför springer Sammy? (Skoglunds bokförlag, 1942), s 314
FÖRORD Det är den 22 november 2010. I ett vackert och kallt Malmö begravs den legendariske nöjesjournalisten Tony Kaplan. S:t Paulis mellersta kapell är fullsatt. Bland de omkring 60 gästerna finns medieprofiler, vänner och kolleger, men också några av landets största nöjesartister. Tony Kaplan kände dem alla efter 56 år som outtröttlig nyhetstiger. En sökning på ”Tony Kaplan” ger 14 400 träffar på Google. Det säger oss någonting om hans storhet. Det skulle vara mycket tråkigt och orättvist om en så betydande journalistisk gärning föll i glömska. Den här boken är ett bidrag. Mångåriga kollegan Nenne Wåhlander, som kände Tony Kaplan i närmare 50 år, befarar att han redan är på väg att glömmas bort: – Mediabilden ser ju helt annorlunda ut i dag och papperstidningen i sin tidigare och nuvarande form verkar ju vara på väg ut. Man jobbar på ett annat sätt och dagens journalister har förmodligen inte en susning om vem Tony Kaplan var. Tyvärr, säger hon. Hans journalistkarriär börjar med ett möte med fotbollslegendaren Pelé 1958 – veckorna innan Pelé ska slå igenom och bli ett världsnamn: – Sportchefen på Ny Tid frågade om jag ville jobba lite grann på sporten. ”Gärna det”, sa jag, ”men jag kan inte så mycket om dom spelare som kommer”, berättar Tony Kaplan i vännen Hans-Inge Peterssons film ”Mitt liv som journalist”.
11
Tony sänds ut till en fotbollsplan i Hindås. ”Där ska du träffa en kille som vi tror kommer att bli en stor stjärna”, säger sportchefen. Rekordung. Kometkarriär. Det känns som relevanta ord för att beskriva det unga reporterstjärnskottets framfart. Med åren blir även Tony Kaplan – om inte ett världsnamn – så en nationellt respekterad skribent och reporter. Dag efter dag levererar han folkligt skarpa och exakta analyser av de senaste premiärerna och hetaste nöjeshändelserna. Med åren utvecklas han till en av branschens mest fruktade kritiker med vässad och frimodig penna. Överallt där det doftar stjärna är Tony Kaplan på plats med sitt anteckningsblock, redo att ställa de oväntade frågorna och skapa nästa dags topprubriker. Tony Kaplan var en orädd journalist som inte drog sig för att ge sig in i hetluften – i press såväl som i radio och tv. Ett av många exempel på det är ett nyhetsinslag i SVT om folkparkernas kris den 30 april 1981, där han frankt uttalar sig om den så kallade folkparksdöden: – Jag tror att det lite grann är en generationsfråga. Det kommer ideligen nya trender, och då sitter folkparksgubbarna där och undrar varför publiken uteblir. Den frågan ska dom inte nöja sig med, utan dom ska ta reda på svaret och framför allt göra nånting åt det. Det behövs lite nya grepp, säger Tony Kaplan i inslaget till reportern Frank Nystrandh. I de sällsynta intervjuer han ställde upp på tvekade han inte att sticka ut hakan och ge sin syn på moderna nöjesfenomen som ”Idol” och schlagerturnén ”Diggiloo” – och klassiska folknöjen som ”Allsång på Skansen”: 12
– ”Allsång på Skansen” saknar den värme som fanns på Lasse Berghagens tid. Och jag begriper inte syftet med juryn i ”Idol”, som sågar unga, hoppfulla talanger rakt av. Det behövs ingen jury. Lita på tv-publiken istället, dundrar Tony Kaplan när han gästar radioprogrammet ”Lunchboxen” i P4 Radio Malmöhus den 28 december 2007. 2008 kastade han sig in i det så kallade Dansbandsuppropet, där svenska dansband protesterade mot att Sveriges Radio vägrade spela deras musik: ”Men jag håller inte med om att det är av ovilja som Sveriges Radio inte längre spelar lika mycket dansbandsmusik som förr. Det är av okunnighet. Dagens musikproducenter är helt enkelt inte intresserade och därmed inte heller kunniga om den dansbandsmusik som ni skriver fyller dansbanorna i dag”, skriver Tony Kaplan i Kvällsposten den 10 mars. Men det var på Arbetet i Malmö som han först blev ett namn. Det var där han tillbringade den övervägande delen av sin karriär, smått svindlande 36 år. Kaplan värvades till tidningen redan som 27-åring 1964 – och bara två år senare befordrades han till nöjeschef: – Egentligen var han chef redan från dag ett på Arbetet ... det var bara rent formellt han blev det sextisex ... Han hade energi så det räckte, minns tidningens mångårige redaktionschef Bo Näslund. Med sedermera legendariska kolleger som Olle ”Bull” Carlsson, Kjell ”Nirf ” Nirfalk, Karre Erichs och Nenne Wåhlander såg Tony Kaplan till att nöjesredaktionen Paraden blev stilbildande och bäst i Sverige. Som frilansskribent på Aftonbladets nöjesredaktion under åren 1992-2011 följde jag Tony Kaplans journalistik på nära håll. Fram till 2005 skrev jag krönikor om dansbandsmusik i tidningen varje vecka. Då och då korsades våra vägar i spalterna. Men Kaplan var en nyhetsjägare på ett sätt jag själv aldrig kom i närheten av, eller hade ambitionen, att bli. Hans jobb verkade vara hans liv, och jag hade stor respekt för hans kunnande och yrkesskicklighet, men blev ofta också – som konkurrent – provocerad av hans förmåga att alltid ligga steget före. 13
Provocerad, imponerad och fascinerad. Hans oväntade bortgång berörde mig, trots att vi inte kände varandra och aldrig hade träffats. Det var tillräckligt för att väcka min nyfikenhet och vilja försöka teckna ett minnesporträtt av honom. Kuriöst, måhända, men kanske bör ett minnesporträtt tecknas av någon som inte kände honom personligen. Denne doldis och gigant, som man antingen älskade eller hatade, men som inte lämnade någon likgiltig. Jag lägger nu pusslet om Tony Kaplan, samtalar och mejlväxlar med vänner och kolleger, lite spänd inför ett par av de samtal som måste ringas. Men nästan alla är positiva och glada över att det skrivs en bok om Tony Kaplan. Även kritikerna tycker att det är viktigt att Kaplans gärning inte faller i glömska: – Oaktat mina personliga gamla aversioner mot Kaplan, så är han inte obetydlig i berättelsen om det gamla Malmö, om det gamla SVT, om en tid när nöjesutbudet sköttes centralt och i princip var officiellt sanktionerat, säger skriftställaren och författaren Kalle Lind. Efterhand växer bilden fram av en generös man med ovanligt hög journalistisk och personlig integritet, en man som månade om sina närmaste, älskade barn, husdjur och fotboll, och var omtyckt och respekterad av de flesta. Som besatt en smittande livsglädje och humor. Som trots sin öppenhet hade gåtfulla sidor som han dolde för de allra flesta. Som tycktes känna alla men som ingen kände. Och som ständigt var lika välklädd. Tony Kaplan var den siste eleganten i mediasverige – alltid i slips och kavaj, stilig som ingen annan. 14
Det ger honom en alldeles egen, magnetisk utstrålning på de många bevarade fotografierna. Det får honom att sticka ut. – Svenska journalister är de mest illaklädda människorna på jorden. Alla utom Tony Kaplan, säger nöjesprofilen Billy Butt i boken. På jobbet var han alltid den som kom först och gick sist. – Ja, han var kanske rädd om stolen, skrockar entreprenören, hotellkungen och vännen Kaj Dannegård. Mångårige kollegan Staffan Wictorin beskriver Tony som en arbetsmyra: – Ingenting var viktigare för honom än jobbet, säger han. – Han hade myror i brallan, säger Nenne Wåhlander. Tony Kaplan skrev in i det sista, på slutet så svag att han tvingades diktera sina texter för några av de nära vänner som fanns i närheten. Hans allra sista krönika publicerades i Kvällsposten den 24 oktober 2010, knappt tre veckor före hans död, och hade rubriken ”Folk vill ha roligt när de går ut”. Den skrevs till största delen av Nenne Wåhlander. I krönikan gör Tony Kaplan en sista utblick från huset i Höllviken och spanar på Stockholms Stadsteater och de många succéerna som haft premiär där på senare år. Han framför en from förhoppning om att framgångsreceptet från Stockholm ska smitta av sig även på stadsteatern i Malmö. 15
Vem var då Tony Kaplan? I band nio av nöjeshistorikern och journalisten Uno ”Myggan” Ericsons klassiska uppslagsverk ”Myggans nöjeslexikon” står ”Kaplan, Tony” inklämd mellan uppslagsorden ”kapellmästare” och ”Kaps, Fred”. Fred Kaps var en holländsk trollkonstnär och det ser nästan ut som en tanke eftersom Tony Kaplan älskade illusionister. Förutom den felaktiga lilla detaljen att Tony Kaplan inledde sin yrkeskarriär som 16-åring – han var i själva verket 17 år – ger ”Myggans nöjeslexikon” en utmärkt sammanfattning av de första 25 åren av hans journalistiska liv: ”Kaplan, Tony, född 1937, nöjesjournalist. Han började på Göteborgs-Tidningen som 16-åring 1954, fortsatte på Aftonposten 1956-58, Ny Tid 1958-63, Aftonbladet i Göteborg i ett år och från 1964 på Arbetet i Malmö. Han blev Arbetets nöjeschef 1966 och har under 1980-talet producerat Arbetets konserter Det bästa av det mesta och sedan 1988 haft programmet Showtime i Radio Malmöhus. Han har varit i redaktionen för Här är ditt liv sedan programmets start och dessutom assisterat Lasse Holmqvist i andra program. Hans stora intresse är operett och musikal. Kaplan är sedan 1970 samboende med sångerskan Ing-Britt Stiber.” Många berättar att Tony Kaplan var ganska svår att komma inpå livet, och vittnar om att han höll det mesta för sig själv. Men åsikterna går isär och alla håller inte med om beskrivningen av Tony Kaplan som ett mysterium privat. Kanske var han en Klas Östergren-gestalt, som kulturskribenten Per Svensson föreslår i tidskriften Fokus: ”En murvel av den klassiska sorten, alltid korrekt, alltid med öronen och pennan spetsade, aldrig privat. Men det är klart att han hade ett privatliv; en stor umgängeskrets, ett intensivt fotbollsintresse”, skriver Per Svensson den 26 november 2010. Kanske är det som kollegerna och vännerna Ulf R Johansson och Peter Modie skriver i sitt gemensamma minnesord i Sydsvenskan den 24 november 2010: ”För att ha varit en journalist i mediebrusets centrum, de sista tio åren på KvP, visste få av oss egentligen vem Tony Kaplan var. Innerst inne. Även för dem av oss som 16
betraktade sig som nära vänner till honom var Tony i mångt och mycket en gåta. Han berättade sällan eller aldrig om sina djupaste tankar.” Kanske är det som vännen Jan Gelin säger till mig när vi träffas: – Tony var inte svår att komma inpå livet. De som var så pass nära vänner med honom visste nog det mesta om honom. Men han var inte någon öppen bok, det är ju bara att gå till sig själv och se hur man är. Jag tycker inte att tidningarna ska skriva om mig överhuvudtaget, säger han. En helt komplett bild av Tony Kaplan är nog inte möjlig att ge, den viktigaste källan finns inte längre bland oss, men den här boken är åtminstone ett ärligt försök. Den är på inget sätt någon oreserverad hyllning, men heller ingen elak nidskrift. Helt klart är att Tony Kaplan var en person som väckte starka känslor hos många, både läsare, kolleger och de människor han kom att skriva om i spalterna. Hur har min egen bild av Tony Kaplan förändrats under arbetet med den här boken? Min fascination och respekt för hans yrkesskicklighet har inte försämrats, snarare tvärtom. Däremot har jag insett att han var en betydligt mer komplicerad människa än jag trodde från början – och att sanningen om Tony Kaplan varken är svart eller vit. Han hade många bottnar och sidor. Min förhoppning är att den här boken ska visa åtminstone några av dem, och bidra till att bilden av Journalisten och Människan Tony Kaplan breddas. Och att minnet av hans rika yrkesliv ska bevaras och kanske tjäna som inspiration för nutidens unga reporterlöften. Tack till Jan Gelin, Jan Malmsjö, Thomas Stiber Strömgren, Bo Näslund, Claes-Allan Lundin, Inger Ljung Olsson, Staffan Wictorin, Kent Hansson, Kalle Lind, Billy Butt, Gert Tornberg, Carl-Erik Mossberg, Per Hägred, Tony Gustafsson, Ulf R Johansson, Erik Ahlbin, Björn Björnskär, Fredrik af Trampe, Valdemar Ring, Bert Karlsson, Nenne Wåhlander, Staffan Erfors, Carl-Erik Mossberg, Claes Schmidt, Marianne Pleen-Schreiber, Marianne Westholm, Einar Kaplan, Allan Stutzinsky, Mats Ekdahl och Birger Signäs för vänligt bemötande och värdefulla bidrag till bilden av Tony Kaplan. 17
Ett extra tack till Nenne Wåhlander, Bo och Lena Näslund, som bidragit till att identifiera personer som syns på bild tillsammans med Tony. Ett särskilt tack till Joakim Berglund på Bilder i Syd AB, för ett gediget arbete med att reda ut rättigheterna till bilderna. Och till fotograferna Christer Wahlgren och Joachim Wall för generösa tillstånd att använda bilder från Tonys begravning respektive statsminister Göran Perssons studiebesök på Kvällsposten. Tack till Kurs- och tidningsbiblioteket vid Göteborgs universitetsbibliotek – där jag tillbringat många sena eftermiddagar bland mikrofilmer och tidningslägg – och till Hans-Inge Petersson för att du tog dig tid att intervjua Tony om hans journalistiska liv innan det var försent. Tack till min bror Mattias som upplät sitt torp i Östergötland för att jag skulle få andas frisk luft, samla tankarna och fila på manuskriptet under några dagar. Tack också till Kristina Nystås, som grävt i arkiv och kyrkoböcker efter spår av Tony Kaplans tidigaste år. Ditt arbete har varit ovärderligt och gjort att viktiga pusselbitar kunnat läggas på plats. Ett särskilt tack till Britt Bass som generöst öppnat sitt hem, delat med sig av bilder och tålmodigt och med stor hjärtlighet svarat på mina ofta närgångna frågor. Den här boken tillägnas minnet av Tony Kaplan. Journalistsverige ska aldrig glömma din yrkesgärning. Michael Nystås Nedre Furuskogsvägen, Partille och Åkkärrsfallet, Tjuttorp 30 september 2011 – 13 april 2015
18
Jag har aldrig i hela mitt liv sett en grabb arbeta så hårt för tolv bagare i veckan. Det måste sägas till hans heder. Han kanske inte hade varit det mest förtjusande lilla barn i världen, men det var tydligt att han måste ha något visst. Jag brukade hejda mig mitt i en mening och se på honom, när han sprang sin väg. Budd Schulberg, Varför springer Sammy? (Skoglunds bokförlag, 1942), s 6
BÖRJAN Max Tony Kaplan föds i Gamlestaden i Göteborg den 24 januari 1937. Hans pappa David Hirsch Kaplan är musiker och kapellmästare, och föds den 1 april 1903 i staden Grodno. Den ligger i dag i Vitryssland men tillhörde då Polen, som i sin tur var en del av det dåvarande ryska tsarriket. Omkring hälften av stadens drygt 47 000 invånare var judar, enligt beräkningar från år 1897. 1907 var andelen över hälften. Staden grundades redan på medeltiden och har en lång historia av förtryck och oroligheter bakom sig. Länge plågades befolkningen under antingen tysk eller sovjetisk ockupation. De flesta av de kvarvarande judiska invånarna – omkring 25 000 människor – dog i nazisternas förintelseläger Auschwitz och Treblinka under Andra världskriget. I dag står ett minnesmärke på den plats i Grodno där ingången till det ena av stadens två getton låg. Tonys pappa kommer med sin familj till Sverige redan 1904 eller 1905, men det är sannolikt ingen djärv gissning att det kan finnas personer i Tony Kaplans släkt som föll offer för nazisterna. De antisemitiska stämningarna var starka i Polen redan i början av 1900-talet. Även om vi inte vet varför Tonys farföräldrar valde att emigrera kan en anledning ha varit dessa växande destruktiva krafter. David är den judiska familjens förstfödde, och det enda av de nio syskonen som inte är fött i Sverige. När Davids far och mor – Tony Kaplans farföräldrar – skräddaren Josef Davidowitsch Kaplan och Ester Kaplan – tar med sig sonen och invandrar från Polen till 19
Sverige hamnar familjen till en början i Stockholm. Där föds i rask takt Davids systrar Rakel, som dör bara tre år gammal, Sara och Rakel Sofia, åren 1906, 1907 och 1910. Familjen flyttar senare till Göteborg där mamma Ester tragiskt dör 1915 i samband med förlossningen av Davids lillebror Oscar. David är då bara tolv år gammal. Han har stannat kvar i Stockholm men flyttar ner till familjen i Göteborg två år senare, 1917. Josef har då hunnit träffa Davids styvmor Sara Fegia Kaplan, och gift om sig med henne 1916. Josef och Sara får fyra gemensamma barn: sonen Charles Leopold 1917 (som dock dör bara ett år senare), dottern Ida Inga 1919, sonen Moritz Leon Levi 1921 och dottern Karin Cecilia 1921. Sara Fegia har också sonen Bertil Israel sedan tidigare. Josef Davidowitsch Kaplan föds i Grodno 1875 och avlider i Annedals församling i Göteborg 1963. Ester Kaplan är även hon född i Grodno 1875. Hon dör som nämnts i barnsäng redan 1915. Josefs andra hustru, Sara Fegia, är född i Ryssland 1888. Hon dör i Göteborg 1969. Sonen David Hirsch Kaplan försörjer sig som kringresande kapellmästare. Mellan 1922 och 1929 bor han i kortare perioder i Trollhättan, Hudiksvall och Helsingborg, men har sin fasta punkt i Göteborg, dit han återvänder mellan sina tillfälliga utflykter. 1925 bor han under några månader på Strand Hotell i Hudiksvall. Våren 2013 leder efterforskningarna i Tony Kaplans bakgrund till 20
upptäckten av en hittills okänd halvbror. 1924 erkänner David faderskapet till en son som han får med den då 20-åriga Margot Hildegard Carlsten. Pojken, Stig Hilding, föds den 19 juli i Annedals församling i Göteborg. 2013 bor och lever han i Göteborg, 89 år gammal. Tony Kaplans mamma, Ragnhild Stutzinsky, föds i Karlstad den 5 december 1903. Hon har fyra systrar, varav en äldre, och fyra yngre bröder, så även på moderns sida är Tony Kaplans släkt stor. 1911 flyttar familjen Stutzinsky till Göteborg. Det är oklart hur de träffas men den 26 september 1929 gifter sig Ragnhild Stutzinsky och David Hirsch Kaplan vid en ceremoni i Mosaiska församlingen i Göteborg. Vigseln förrättas av församlingens rabbin, Hermann Löb. Den 24 januari 1937 får Ragnhild och David sonen Max Tony Kaplan tillsammans. När Ragnhild dör 1949 är Tony bara tolv år gammal, lika gammal som hans egen far var när dennes mamma gick bort 1915. 1958 gifter Tonys pappa om sig med Sonja Hanna Kaplan, men i det äktenskapet blir inga barn födda. David Hirsch Kaplan avlider den 17 augusti 1996 i Örgryte församling i Göteborg i en ålder av 93 år. Han vilar tillsammans med Tonys mor Ragnhild på den judiska begravningsplatsen på Östra kyrkogården i Göteborg. Här har familjen även låtit sätta upp en enkel minnesplakett över Tony. I bouppteckningen anges Tony som ensam dödsbodelägare, så frågan är om han kände till sin äldre halvbror. Med stor sannolikhet gjorde han inte det. Eftersom Stig Hilding är född utom äktenskapet och därför räknas som ”oäkta” barn krävdes det en aktiv handling av den som erkänt faderskapet till barn födda före 1970 för att de skulle få arvsrätt efter sin far. Det var inte förrän 1928 som oäkta barn fick ärva per automatik i Sverige. Stig Hilding är född 1924. Ingen av de släktingar eller vänner jag frågar har hört Tony Kaplan nämna sin halvbror med ett ord, eller för den delen sett någon skymt av den okände familjemedlemmen. Ing-Britt Stibers son Thomas Stiber Strömgren, som växte upp med Tony i familjen, överraskas av de nya uppgifterna: 21
– Tony nämnde aldrig några syskon. Jag trodde inte att han hade några. Jag kan inte minnas att han nämnde någon halvbror. Han pratade inte så mycket om sin släkt. Vi träffade hans pappa och hans fru, men det var de enda ur Tonys släkt. Tony var ju en hyfsat lång person, men hans pappa var en liten, liten gubbe. Men utöver det hade han inga speciella kontakter med sin släkt. I bouppteckningen efter Tony finns heller ingen halvbror med. Det du säger är otroligt fascinerande uppgifter! Märkligt, säger Thomas Stiber Strömgren. Tonårsvännen Carl-Erik Mossberg kan inte heller dra sig till minnes att Tony Kaplan någonsin nämnde en halvbror: – Jag minns honom som ensambarn – till och med som väldigt ensam såtillvida att jag så sällan såg hans far och att jag visste att hans mor var borta. Det var kanske ett av skälen till att vi kom att umgås så intensivt. På den tiden hade han inte så stora kontakter, säger Carl-Erik Mossberg. Tony Kaplans särbo Britt Bass hörde inte heller Tony berätta om halvbrodern: – Det har han aldrig nämnt. Vad intressant att du har fått fram det. Jag undrar om Tony själv visste om att han hade en bror. Det hade han säkert berättat i så fall, säger hon när jag frågar henne i telefon den 23 juli 2013. Den 21 juli 2013 skriver jag ett brev till Stig Hilding och berättar om hans far och bror, eftersom jag tycker att han har all rätt att få veta hur det ligger till. Jag ber honom att höra av sig och den 25 juli får vi kontakt per telefon. Uppgifterna om att Tony Kaplan var hans halvbror kommer som en fullständig nyhet för Stig Hilding: – Såna brev kan man bara få en gång i livet. Men jag har ingenting att tillföra om de här två männen, Hirsch och Tony. Jag vet ingenting om dom, säger han vänligt men bestämt. Är du intresserad av att veta det lilla som jag vet? – Nej, jag är så pass gammal nu att intresset har falnat. Det är överstökat. Jag känner ingen av dom. Jag vill inte ha nån upplysning om någon. 22
Visste du om att David var din pappa? – Så småningom antog vi det, men först när jag fick ditt brev med bekräftelse på det såg jag att det måste vara han. Tidigare visste jag ingenting. Brevet blev en bekräftelse på mitt antagande. Kände du till Tony innan? – Inte alls. Närmare än så kommer vi inte Tony Kaplans okände halvbror. Men det är ändå en lättnad att Stig Hilding – nu 89 år gammal – fått den bekräftelse han önskade på vem som var hans biologiska pappa. Tony Kaplans släkt är som synes stor och brokig. Den består av handelsmän och musikanter med judiska rötter långt bakåt i generationerna. Tony Kaplans far, farfar och farmor är alla födda i den polska staden Grodno. Hans morfar, handelsresanden Meer Stutzinsky, föddes i staden Augustova i Polen 1856, och kom till Karlstad i Sverige 1885. Hans mormor Rebecka Rosenblom föddes i Malmö 1879 och dog 1937 i Göteborg, men hennes föräldrar – handlaren Fevel Rosenblom och Leje Scheine – kom ursprungligen från staden Kaunas i Litauen. Fevel dör 1881, bara 32 år gammal. Tonys mormor är då två år. Leje gifter senare om sig med Moses Rubinstein från Ryssland. Meer Stutzinsky och Rebecka Rosenblom gifter sig 1901 i Malmö. Eftersom både Polen och Litauen tillhörde det ryska tsarriket står det ”rysk undersåte” i kyrkböckerna. För att betona den judiska tillhörigheten står det också antecknat ”icke döpt” och ”mosaisk trosbekännelse” på samtliga medlemmar av släkten Kaplan. Även Tony själv har dessa noteringar. Inte mycket är känt om Tony Kaplans tidigaste barndom. En uppgift som ger en liten föraning om hans framtida yrkesval är att han lämnar realskolan med högsta betyg i svenska. Det avslöjar han själv i radioprogrammet ”Lunchboxen” i P4 Radio Malmöhus den 28 december 2007. I en krönika i Kvällsposten den 24 januari 2010 delar han med sig av ett av sina sällsynta barndomsminnen:
23
När jag var liten – det var för många kilo sedan – fick jag gå med min mamma och pappa på ett söndagsevenemang som jag inte glömt ännu. Därför dessa rader. Det var en tillställning som varenda söndag lockade fullt hus, och det var lika trevligt varenda dag. Det handlar om the-dans med mackor alternativt småkakor. Trevlig stämning med välbekant skön musik. Nostalgi av bästa märke med toner från en elegant damorkester med bara stråkar, berättar Tony och föreslår att denna söndagstradition återupptas å det snaraste på Amiralen i Malmö. Det är också känt att han är trumslagare i en militärorkester som ung, och bland annat uppträder på Tivoli i Köpenhamn. Även i blåsorkestern Lisebergspojkarna är det Tony Kaplan som trakterar bastrumman: – Det var han mycket stolt över, säger Britt Bass. Lisebergspojkarna var nöjesparken Lisebergs egen pojkorkester. Den grundas 1942 och består av 18 blåsare, slagbäcken, bastrumma och två småtrummor. Lisebergspojkarna repeterar tre timmar varje lördag under ledning av musikern Edgar Lundberg. Varje söndag marscherar orkestern genom nöjesparken klädda i blåröda uniformer. Lisebergspojkarna blir sedermera en del av ungdomsorkestern Göta Lejon, som bildas 1962 av medlemmar från en rad olika skolorkestrar. Tonårsvännen Carl-Erik Mossberg får ofta rycka in istället för Tony i Lisebergspojkarna, och minns hur Kaplan brukade ringa honom på lördagarna när han fått förhinder att vara med på någon av orkesterns spelningar, och be honom att trumma istället för honom. – Kan du imorgon, var hans återkommande fråga. Jag tror att jag kunde varje gång, berättar Carl-Erik Mossberg i ett fint porträtt av sin vän på skrivarsajten Poeter.se. I juli 2013 ringer jag upp Carl-Erik Mossberg i hans hem i Kungshamn för att prata mer om hans vänskap med Tony Kaplan. 24
Han tar en paus från förrådsröjningen och minns tiden med Lisebergspojkarna mycket väl: – Jag var Tonys stand-in och spelade ju bara när han var förhindrad av något skäl. Eftersom jag är ganska kort måste det ha sett fantastiskt roligt ut med den där stora bastrumman på magen. Tony var betydligt längre och, tror jag, även starkare än vad jag var på den tiden. Men Tony frågade mig om jag kunde slå på trumman istället. Det var inte särskilt svårt, han visade mig också hur jag skulle göra. Med tiden lärde jag känna och blev bekant med de andra killarna i orkestern. Var spelade ni? – Vi uppträdde alltid på Liseberg. Ibland var det på andra platser, men då var jag aldrig i tjänst. Men ibland var det en marsch som skulle dra med sig publik till Liseberg, då gick den oftast från Gustaf Adolfs torg eller liknande. Sen marscherade de genom stan och in på Liseberg. Ofta höll de en liten konsert från Stora scenen. Liseberg såg ju annorlunda ut på den tiden, berättar Carl-Erik. Tony Kaplan spelade också mycket och gärna på familjens piano. – Vi träffades oftast hemma hos honom. Han hade ett piano som han gärna spelade på, men man kan väl säga att han spelade hellre än bra ... Men som han spelade! Han var så modig och gav sig på vilka musikstycken som helst, trots att han definitivt var autodidakt. Det han kunde hade han lärt sig själv på pianot. Han spelade med frenesi och kraft, berättar Carl-Erik Mossberg. Kommer du ihåg vad han spelade? – Vi hade en gemensam kärlek till Danny Kaye. Tony spelade många av Danny Kayes låtar, framför allt dom som skrevs av hans fru, Sylvia Fine. Tony var musikalfantast redan då, men det kanske hette operett på den tiden. Han kunde allt i den vägen. Jag undrar om det inte var han som fick mig att upptäcka begåvningen Danny Kaye. Vi gick på bio väldigt ofta tillsammans. Det gjordes massor av musikfilmer, Metro-Goldwyn-Mayer gjorde enormt 25
påkostade filmer som vi alltid skulle se. Många såg vi dessutom flera gånger om, säger Carl-Erik. Ett av Carl-Erik Mossbergs mer udda ungdomsminnen handlar om hur de båda vännerna lyckas bli inlåsta i familjen Kaplans badrum på Sten Sturegatan i Göteborg. Det är en söndag och de har just kommit hem till Tony efter en spelning på Liseberg. Carl-Erik ber att få låna toaletten, men när han ska gå ut därifrån håller Tony fast handtaget från utsidan. – Ilsket riktade jag all min kraft mot dörrhandtaget, som plötsligt vreds rakt ner med följden att dörren inte längre kunde öppnas inifrån. Då öppnade Tony och gick in i badrummet för att hjälpa till att vrida rätt handtaget ”innan imorgon då farsan kommer hem”. Följden blev att vi båda blev inlåsta i badrummet utan möjlighet att ta oss ut, berättar Carl-Erik Mossberg på Poeter.se. Dörren slår nämligen igen efter Tony, och plötsligt befinner sig båda två bakom lås och bom – instängda på toaletten. Men historien slutar inte här. De uppfinningsrika gossarna får för sig att krossa dörrspegeln för att därigenom komma åt det hela handtaget på utsidan. För att undvika uppmärksamhet hos grannarna spolar Tony i toaletten samtidigt som Carl-Erik slår sönder dörrspegeln med en pall, öppnar dörren och rusar ut från badrummet – ilsken som ett bi. Men någon har hört oväsendet och larmat polisen. – Jag minns att jag var sur, svettig och rasande på Tony och mitt språk var inte särskilt välpolerat när jag lämnade badrummet och hamnade rakt i famnen på en jättelik mansperson! ”Vad i alla himmelens dagar har ni för er, pôjkar”, sa giganten och grep mig bestämt i nackskinnet. ”Dra åt helvitte, gubbe”, pep jag, men det skulle jag aldrig ha gjort. Den store presenterade sig som kriminalkommissarie Carlo Furness, och han hade aldrig i hela sitt liv ”träffat på en större drul” än jag och hotade till och med att, utan hänsyn till min ålder, sätta mig i en cell tills han hunnit kontakta mina föräldrar, berättar Carl-Erik. Det där är ju ett ganska dråpligt minne. Var det ett tidigt exempel på Tony Kaplans berömda skämtlynne? 26
– Ja, det var det definitivt. Jag var inne på hans toalett och när jag skulle ut igen stod han och höll emot. Jag tog i allt vad jag kunde och då vred sig hela handtaget så att det inte gick att öppna inifrån. Men Tony kunde öppna. Han gjorde det och kom in för att vi skulle ställa allt till rätta. Det var en söndag och hans pappa skulle komma hem på måndagen, och då fick det ju inte vara trasigt. Jag tror att Carlo Furness bodde i våningen under, han var stor som ett hus och kom upp, jag var en liten vante och han var jävligt arg kan jag säga. Han hade själv störts av larmet när vi slog sönder toalettdörren. Många år senare träffade jag ett av Carlos kvinnliga barnbarn. Världen är så konstigt liten. Kommer du ihåg ungefär när det här hände? – Det bör ha varit nån gång femtitvå. Det var en av de gångerna när jag hade burit trumman i orkestern. Men det är så jättelänge sen. Hade Tony fler liknande hyss för sig? – Jag kan inte påminna mig det. Jag tror att han hade det, men jag kan inte nämna något som helst exempel utöver detta. Jag upplevde honom alltid som glad, påhittig och minns också hans dundrande på pianot väldigt väl. Jag kommer att tänka på Tage Danielsson, som skrev en vers på fyra rader: ”Om fingrarna var hundra på Käbi Laretei – så skulle det nog dundra om Schumanns Träumerei.” Tony spelade verkligen med alla fingrarna på en gång. Det hade nog att göra med livsaptiten. Den är nog stor hos de flesta tonåringar, men Tonys var en aning större. Det står tidigt klart för Carl-Erik Mossberg att Tony Kaplan valt pennan som sitt svärd och ordet som sitt vapen: Han ville bli nöjesjournalist. Det fanns ingen annan tänkbar väg för honom. Hur vi lärde känna varandra minns jag inte. Men vi var två ynglingar som passade bra ihop. Båda älskade vi musik. Båda njöt vi av film och teater. Och båda såg vi skrivandet som en nödvändig del av livet, skriver han på poeter.se. – Han visste hela tiden vad han ville göra. Han ville skriva, säger Carl-Erik till mig på telefon i juli 2013. När Tony Kaplan så småningom hamnar på GT, börjar Carl-Erik skriva för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, samtidigt som 27
Tony Kaplan träffade alla betydande artister både i Sverige och internationellt under en spännande populärhistorisk epok. Han var också den som gjorde programserien ”Här är ditt liv” till den enorma succé den blev.
Boken är rikt illustrerad med bilder ur Tony Kaplans eget arkiv. Den har också ambitionen att ge en fördjupad bild av vem han egentligen var, genom ingående intervjuer med familj och vänner.
9 789198 057331
Michael Nystås
ISBN 978-91-980573-3-1
Ett journalistliv
Foto: Jan-Olof Yxell Michael Nystås är född 1971 i Finspång i Östergötland. Han har en bakgrund som journalist och skrev under många år krönikor om dansbandsmusik i Aftonbladet. Till vardags är han kommunikatör på Chalmers tekniska högskola i Göteborg. Michael Nystås har tidigare utkommit med flera diktsamlingar och en biografi om Hasse “Kvinnaböske” Andersson.
Förutom att teckna Tony Kaplans minne är boken också en spegling av denna dynamiska tid med nedslag i Malmö, Göteborg, Sverige och världen. En lång rad av de senaste 60 årens största stjärnor passerar revy – Sammy Davis, Ingmar Bergman, Lill-Babs, Luciano Pavarotti, Danny Kaye, Roger Moore, Shirley Bassey, Barbra Streisand och många, många fler.
När man minst anar kan livet komma med en överraskning som ligger snubblande nära vad vi menar med något så sällsynt som lycka. Tony Kaplan i Radio Burlöv, 9 juni 2006
tony kaplan
Den legendariske nöjesjournalisten Tony Kaplan (19372010) var verksam i mer än 50 år och förnyade svensk nöjesjournalistik, framför allt i södra Sverige där han var den ledande nöjesjournalisten på tidningen Arbetet i Malmö.
Jag har bara haft en skrivregel: man ska uttrycka sig så att folk begriper. Det tycker jag är det viktigaste, är det vackert eller snyggt spelar ingen roll, bara folk förstår vad man menar. Tony Kaplan i Lunchboxen, Radio Malmöhus, 28 december 2007 Det enda jag vet är att det år som nu ligger framför oss inte blir som vi hoppas. Det är en dyster sanning – men så är det. Tony Kaplan i Kvällsposten, 3 januari 2010
k a p lan y n to Ett journalistliv
Michael Nystås
Livsaptiten är nog stor hos de flesta tonåringar, men Tonys var en aning större. Carl-Erik Mossberg, 10 juli 2013