9789197656795

1

2

Thomas Nydahl Långsamhetens nej

 

3

Tusculum Förlag Lövsta Gård 8 150 23 Enhörna www.tusculum.se © Tusculum Förlag 2010 © Thomas Nydahl 2010 : Astrid Nydahl : Susanne Viborg, www.bokochform.se : Munken Pure 100 gr : Indigo Antiqua : Livonia Print 2010 : 978-91-976567-9-5

4

”På somliga ställen i den här boken tillåter jag mig omdömen och åsikter riktade mot det tyranni som historien utövar mot oss.”

Adam Zagajewski, ur Solidaritet och ensamhet

5

6

Har vi tid att hejda oss och lyssna till regnet? Vanligtvis rusar vi iväg och söker skydd. Där människor förr ställde sig i en portgång eller fällde upp en paraply och stilla betraktade regnet, flyr de idag in i ett köpcentrum eller ett varuhus. Varje gång regnet faller om sommaren töms stränderna och fylls varuhusens parkeringsplatser av husbilar och andra fordon. Människor söker tröst och skydd bland varorna. Konsumtionen håller oss glada och torra. Inne i varuhuset hörs inte det fallande regnets stilla porlande eller häftiga smatter mot marken och taken.

7

För trappistmunken Thomas Merton (1915-1968) var regnet en värdemätare på stillhet, långsamhet och kontemplation. Istället för att försöka mota bort regnet ur medvetandet bejakade han det som en påminnelse om det eviga kretslopp som är själva livets förutsättning. I en essä säger han att regnet är ett bevis på att också det som inte kostar något har ett värde, och att lyssnandet till regnet blir en påminnelse om hur allt jordiskt är inlemmat i en rytm som vi inte alltid erkänner; i denna rytm finns det meningsbärande. I det kan vi bli människor som inte längre lever under nödvändighetens slaveri.

Thomas Merton citerar dramatikern Eugène Ionesco som skrev att ”en modern människa är en människa som alltid har bråttom, en människa som inte har tid, och som är en nödvändigheternas fånge”. Men det nödvändiga är i de allra flesta fall en illusion och ett självbedrägeri, och det faktum att vi rusar genom livet för att hinna med allt vi ”måste” gör oss också oförmögna att alldeles stilla lyssna till regnet. Merton skriver: ”Instead of waking up and silently existing, the city people prefer a stubborn and fabricated dream.”

8

Också för Henry David Thoreu hade regnet en sådan betydelse.

I Walden skriver han om hur regnet fungerat när ensamhetskänslan drabbade honom: ”Att vara ensam kändes obehagligt. Men på samma gång var jag medveten om att min sinnesstämning kännetecknades av ett milt vansinne, det var som om jag visste att jag skulle tillfriskna. Samtidigt som ett milt regn föll, medan de här tankarna var förhärskande, blev jag plötsligt medveten om ett sådant behagligt och välgörande sällskap i naturen, i själva regndropparnas smattrande och i alla andra ljud och allt som fanns runt mitt hus, en oändlig och sällsam vänlighet som med ens, likt en stämning, bar upp mig och det var som om alla påstådda fördelar med mänskligt sällskap plötsligt var obetydliga, och sedan dess har jag aldrig tänkt på dem mer.”

9

Jag valde tidigt i livet att avstå från körkort. Det skulle först tvinga mig att avstå bil och bilkörning. Mycket snart föreföll kollektivtrafik eller cykel vara det enda självklara. Där andra skyndade fram i bil cyklade jag i maklig takt. För längre resor fanns alltid buss eller tåg.

Sedan fann jag att flygtrafiken och flygplatserna ingav mig samma känsla av obehag och främlingsskap som en gång bilismen. Jag kom fram till att de illa maskerade shoppinggallerior som flygplatserna idag är, inte i första hand är byggda för människors resande, utan i ännu högre grad för att stimulera eller upprätthålla deras konsumtionsmönster. Därmed hade jag skrivit ut mig själv ur möjligheten att resa med flyg. Omedvetet gjorde jag därmed också ett val som hade med hastighet att göra. Om jag inte kan flyga måste jag anlita andra kommunikationsmedel som tar längre tid, som i sig är ett slags bejakande av långsamheten. Att resa med tåg eller buss innebär också ett bejakande av en rytm som har mer med Thomas Mertons jordiska rytm att göra, än med en artificiell puls skapad för snabba beslut och snabba ”upplevelser”. Det senare befrämjas av hela

10

vår postmoderna kultur där de snabba informationskanalerna ingår i samma kulturmönster som flygtrafikens fysiska förflyttning av människor, från en kontinent till en annan inom loppet av timmar. Liksom epilepsin under anfallen stjäl tid och medvetenhet från den sjuke stjäl de snabba kommunikationsmedlen tidsmedvetenhet från resenären. I detta livsmönster ingår också vår längtan efter bekvämlighet. Att utsätta sig för en längre tid i buss eller tåg ställs mot den kortvariga närvaron i en flygplanskropp, som gör det möjligt att blunda och vara frånvarande medan den fysiska förflyttningen pågår. Resan blir en ond dröm eller en illusion och ankomsten till den nya platsen en bekräftelse på bekvämlighetens fördelar. ”… hela livet rinner undan med hjälp av den snabba resans proteser och vi är inte ens medvetna om dem längre”, skriver Paul Virilio och citerar därefter Gaston Rageot som 1928 skrev: ”Med behovet att ständigt resa omkring har livets beständighet till sist kommit att ligga i själva bytet av ort” (ur Försvinnandets estetik respektive L ´homme standard). Virilio fortsätter: ”Det hektiska användandet av bilar och motorcyklar har inte, i motsats till de kommunala transportmedlen, något bestämt resmål: det är a priori klart att det inte handlar om några avstånd som skall tillryggaläggas och automatiskt har därmed en ny resesituation uppstått. Att resa ingenstans, att cirkla runt i ett dött kvarter eller trängas med andra på en igenkorkad motorled blir nu något fullkomligt naturligt för tittaren-resenären.” Virilio använder det dubbla begreppsparet ”tittaren-rese-

11

nären” därför att han menar att bilåkandet är ett sätt att se på en filmduk, det är som om en film utspelades framför oss när vi tittar ut genom bilrutorna. Därmed sluts också den cirkel som får ”nöjesliv” och privatbilism att hänga ihop.

12

”Talar och tänker man inte snabbare på järnvägsstationen än vad man gjorde på diligenskontoret? Det finns något laddat i atmosfären på en station. Jag är förvånad över de mirakel som järnvägen medfört; och en del av mina grannar, som jag aldrig trott skulle resa till Boston med ett sådant snabbt fortskaffningsmedel, finns nu på plats när avgångsklockan ringer …

Luften är fylld av osynliga kolvar. Varje spår utom ditt eget är ödets. Så håll dig till ditt eget spår” (ur kapitlet Ljud, i Walden av Henry David Thoreau).

13

Långsamheten ingår för mig i samma begreppsvärld som tystnaden, enkelheten och ensamheten. Bland dess motsatser finns hetsen, stressen, bullret och pryljakten. Vi lever i en tidsepok som premierar de sistnämnda. Varje stad med självrespekt förvandlar idag sina centrala delar till ödelandskap utan boende, där sommarens festivaler dunkar och mullrar. Gatumusikantens dragspel eller gitarr har bytts ut mot elförstärkt underhållning som man inte ens med bästa vilja i världen kan värja sig emot utan att rent fysiskt fly platsen.

Städerna har i samma takt omgärdats av stora områden – här i Skåne den bördigaste jordbruksmarken – för specialbutiker i allt från biltillbehör till sängkläder. De stora butiksområdena, som alltmer liknar tidigare epokers hamn- och industriområden, är en beståndsdel i utarmningen av stadskärnorna. Denna utveckling hänger intimt samman med långsamhetens undergång. Istället för att till fots flanera i en stadskärna kan man nu lätt, såvida man kör bil, ta sig direkt till de stora handelsområdena, ofta med anslutningar från motorvägarna, parkera bilen och shoppa bredvid parkeringsplatsen. Tillgängligheten förut-

14

sätter privatbilism eftersom avstånden från stadskärnorna ofta är avsevärda. Långsamhetens motsats får här sin moderna inköpsrunda: i högsta möjliga hastighet tar vi oss från varuhus till varuhus, där de anonyma terminalerna, påtagligt lika flygplatsernas inredning, betjänar de kreditkortförsedda konsumenterna. Alla dessa shoppingterritorier befolkas under semestertid särskilt i händelse av regn. Regeln är att de då har något slags erbjudanden som gör deras varor attraktiva. Betydligt vanligare än normal prisangivelse är idag skylten ”Tag tre, betala för två”, eller den internationellt gångbara ”Outlet”. Det som lastats in i butikerna ska snabbt ut därifrån igen, så att kassaflödet är både snabbt och stort. De butiker som inte kan leva upp till det försvinner snart ur galleriorna och ersätts av nya.

15