Page 1


DeN sista akten

Jungstedt_Den sista akten.indd 1

2012-03-27 12.44


Jungstedt_Den sista akten.indd 2

2012-03-27 12.44


Mari Jungstedt den sista akten

ALBERT BONNIERS FĂ–RLAG

Jungstedt_Den sista akten.indd 3

2012-03-27 12.44


Av Mari Jungstedt har tidigare utgivits: Den du inte ser 2003 I denna stilla natt 2004 Den inre kretsen 2005 Den döende dandyn 2006 I denna ljuva sommartid 2007 Den mörka ängeln 2008 Den dubbla tystnaden 2009 Den farliga leken 2010 Det fjärde offret 2011

www.albertbonniersforlag.se ISBN 978-91-0-012767-1 © Mari Jungstedt 2012 GGP Media GmbH, Pössneck, Tyskland 2012

Jungstedt_Den sista akten.indd 4

2012-03-27 12.44


Till Maria S och Hindi Z

Jungstedt_Den sista akten.indd 5

2012-03-27 12.44


Jungstedt_Den sista akten.indd 6

2012-03-27 12.44


Kärlek vad du är glupsk och obarmhärtig! Fast du är lika bottenlös som havet och lika stor som det – vad du än slukar, hur värdefullt och högt det än må vara, så sjunker det i kurs och mister värdet på en sekund! Så skiftar kärleken. t r et tondagsa f ton, William Shakespeare Översättning: Göran O Eriksson

Jungstedt_Den sista akten.indd 7

2012-03-27 12.44


Jungstedt_Den sista akten.indd 8

2012-03-27 12.44


Mörkret hade sänkt sig omkring den medeltida klosterruinen långt ute på den gotländska landsbygden. Sensommarkvällen var varm och stilla. Några kråkor kraxade långt borta. Publiken­satt på helspänn i koncentrerad tystnad. Ett blått sken lyste upp de tjocka kalkstensvalven, skuggorna dansade mot de skrovliga stenväggarna. Shakespeares tragedi Macbeth närmade sig sin avslutning. Långsamt lättade tunna pelare av vit rök från scengolvet och svävade bort bland kraftiga almar och det täta buskaget bakom. Så trädde en högrest gestalt fram ur dimridåerna. Hon satt i mitten på tredje bänkraden och han ställde sig precis framför henne. Hans närvaro fick henne att dra efter andan. Ensam stod han där i sin långa svarta skinnrock, klädseln var medeltida, men på samma gång säreget futuristisk. Ryggen stolt och rak. Ögonen var sotsminkade och händerna besudlade av blod. Han sträckte dem mot himlen. Blicken riktad någonstans i fjärran. Läpparna rörde sig, hon hörde hans djupa, fylliga stämma, men uppfattade inget av orden. Shakespeares blankvers gick henne fullständigt förbi. Människorna omkring sjönk undan, in i det omgivande dunklet. 9

Jungstedt_Den sista akten.indd 9

2012-03-27 12.44


Hennes man, bara centimeter ifrån henne på stolen bredvid, gled iväg, löstes upp och blev ett med de tjocka murarna. Lika död och betydelselös för henne som den hårda kalkstenen. Under den tre timmar långa föreställningen tittade han inte på henne en enda gång. Men hans trollmakt smög sig in i hennes öga, ut i hennes pulserande blod. Det färska minnet av honom fick henne att darra. Hans intensiva blick bara några timmar tidigare, då han målmedvetet trängde in. Värmen från hans läppar, hans tunga i hennes mun. När hon satt där i publikhavet kunde hon tydligt känna hur han rörde sig i henne. Från den stunden skulle hon alltid längta dit.

10

Jungstedt_Den sista akten.indd 10

2012-03-27 12.44


M

atsalen på eleganta Tott hotell, beläget vid havet strax utanför den norra delen av Visby ringmur, var fullsatt så här i mitten av Almedalsveckan. Det välkända evenemanget hölls av tradition på Gotland i början av juli och lockade inte bara politiker, ivriga att föra ut sina budskap, utan även journalister, lobbyister, pr-folk och före­trädare för olika intresseorganisationer. Almedalsveckan hade vuxit i popularitet de senaste åren och slog nu rekord med fjorton tusen besökare och nära femtonhundra olika seminarier och evenemang under de sju dagarna. Nio­hundra journalister var ackrediterade för att bevaka det enorma arran­gemanget. Journalisten och debattredaktören för landets största kvällstidning, Erika Malm, banade sig väg mellan människorna som trängdes kring frukostbuffén i den livliga matsalen och letade med blicken efter ett ledigt bord. Hon var en attraktiv kvinna, en bit över fyrtio, även om alla i hennes omgivning bestämt hävdade att hon inte såg en dag äldre ut än trettiofem. Hon var slank men med yppig figur som hon inte gjorde något för att dölja med åtsmitande dräkter. Hon 11

Jungstedt_Den sista akten.indd 11

2012-03-27 12.44


var väl medveten om sin dragningskraft som kunde reta gallfeber på kvinnliga kolleger. Att vara en välutbildad, kunnig, hårt arbetande och seriös journalist och samtidigt spela på sin sexighet hade många svårt att få ihop i detta etiketteringens förlovade land. För att undvika att väcka misstankar bar hon en arbetsmapp och sin laptop under armen. Dessutom gick hon in i matsalen några minuter före sin unge älskare. Det måste se professionellt ut. Som om hon hade ett ordinärt frukostmöte med vilken journalist som helst. Älskaren hade satt på sig sina glasögon och höll ett block väl synligt i handen. Han hade lärt sig att spela rollen som reporter när de befann sig tillsammans på offentliga platser, ifall de träffade på en bekant eller om någon skulle få för sig att ställa frågor. Erikas ansikte var så pass välkänt från tidningens ständiga bild­ bylines och hennes återkommande framträdanden i tv att hon måste räkna med sådana risker när hon visade sig bland folk. Slutligen hittade hon ett ledigt bord utomhus längst borta vid poolen. Förhållandevis ostört med en vacker vy över havet. Perfekt, tänkte hon belåtet, ställde ner datorn och lämnade pappersmappen på bordet. Hennes sällskap kom strax efter. De kindpussades för säkerhets skull, som om de just träffats, fast nattens och morgonens kärleksäventyr satt kvar i henne och fick kinden att hetta till av hans läppars lätta beröring. Medan de plockade åt sig av maten iakttog hon honom i smyg. Som vanligt lassade han på allt möjligt på tallriken; lax, sill, ost, tomater, äggröra, bacon, pannkakor, sylt, grädde, kaviar och löjrom i en föga inbjudande kompott. Toppade det hela med en croissant. Hon smålog för sig själv. Han var som ett barn. Så ung, nyss fyllda trettioett var han mer än 12

Jungstedt_Den sista akten.indd 12

2012-03-27 12.44


tio år yngre än hon själv. Dessutom såg han barnslig ut för sin ålder, så slät i ansiktet, så oförstörd. Erika Malm var gift och hade tre barn. Äktenskapet var stormigt och ibland kände hon att hon behövde fly undan. Hon var trött på de ständiga bråken med sin man, samtidigt som hon älskade honom. Hon ville ha mer spänning i sexlivet och såg till att skaffa sig det så fort tillfälle gavs. Sin nuvarande älskare var hon mer än nöjd med och kunde tänka sig att behålla ett bra tag framöver. Han gjorde henne aldrig besviken. Arrangemanget fungerade utmärkt, just därför att han inte heller var intresserad av mer än sex för stunden. Så länge de båda kände för det och ville fanns inget som hindrade. Erika ordnade alltid fina hotell­rum, bjöd på middagar och champagne och han verkade njuta av det hela, precis som hon själv. Det var ett ömsesidigt utnyttjande. När hon fyllt tallriken gick hon med raska och målmedvetna steg ut till bordet. På vägen nickade hon kort till flera hon kände, hade ingen lust att stanna till och prata och riskera att behöva förklara vem den unge mannen i hennes sällskap var. Hon nådde fram till bordet samtidigt som han. En snabb förnimmelse av vad de ägnat sig åt alldeles nyss. Hon ställde ner tallriken, men insåg i samma ögonblick att hon missat att få med sig kniv och gaffel. Slog ut med händerna i en uppgiven gest. – Shit, jag glömde bestick. Kommer strax, mumlade hon. Behöver du nåt mer när jag ändå går? Han tittade upp på henne med neutral min. – Nej, det är bra, tack. Erika rättade till den snäva kjolen innan hon vände sig om och försvann tillbaka in till matsalen.

13

Jungstedt_Den sista akten.indd 13

2012-03-27 12.44


N

är Erika hämtat besticken fick hon syn på färsk ananas och andra tropiska frukter i buffén. Hon passade på att fylla en ny tallrik och stötte samtidigt på en gammal journalistkollega från radion som hon växlade några ord med. På väg tillbaka mot bordet ringde hennes telefon. Hon stannade upp och rafsade fram den ur axelremsväskan. Det kunde vara Ola. Hon ville inte göra sin man misstänksam i onödan. Men inget känt nummer dök upp på displayen. En ljus kvinnoröst som hon inte kände igen. Kvinnan som ringde lät stressad. – Erika Malm? Rum 1722? – Ja, det är jag. – Det är från receptionen. Jag är ledsen att behöva störa mitt i frukosten, men vi måste be dig komma till din svit omedelbart. De ringde från underhåll och det har tydligen uppstått en allvarlig vattenläcka. Vi kan hjälpa dig att rädda dina personliga tillhörigheter, men vi har ingen möjlighet att öppna safen snabbt utan din medverkan. – Vad? En läcka? Hur då? – Tyvärr har jag inte mer information att ge dig. Det är bråt14

Jungstedt_Den sista akten.indd 14

2012-03-27 12.44


tom. Vill du vara så vänlig att bege dig dit så fort som möjligt. Receptionisten knäppte av. Erika suckade irriterat. Hon måste förvarna sin älskare, han hade ju också saker på rummet. Snabbt skyndade hon ut till deras bord, men han satt inte längre på sin plats. Hon såg sig omkring, kunde inte upptäcka honom någonstans. Kanske hade han gått på toaletten. Och lämnat hennes laptop där utan uppsikt. Klantskalle. Hon hann inte forska vidare i det, ryckte istället åt sig datorn, lämnade matsalen och småsprang uppför trapporna till sitt våningsplan så fort som klackarna tillät. När hon kom in i korridoren som ledde till sviten syntes inte en människa till. Den tjocka heltäckningsmattan dämpade alla ljud. Snabbt passerade hon de släta dörrarna på rad, anonyma och grå, liksom avvisande. Hon nådde sin egen, personalen var väl därinne och jobbade med läckan, men inte ett ljud hördes ut. Hon öppnade med nyckelkortet och klev in i svitens lilla hall. En brant trappa ledde till det övre planet. Erika tittade uppåt och lyssnade. Det lät som om en kran stod och spolade. Varför var ingen på plats? Om hotellet slog larm om en läcka, hur kom det sig att ingen ryckte ut för att stoppa den? Hon vände sig om, tittade på den gedigna hotellrumsdörren som glidit igen med ett tungt klick. Kanske var de bara iväg och hämtade verktyg. Ändå tvekade hon. Det var något med den kompakta tystnaden och det ensliga spolandet. Långsamt började hon gå uppför trappan. Hela tiden höll hon blicken uppåt, det var något som inte stämde. Plötsligt tyckte hon sig höra ett skrapande ljud från övervåningen. En kall rädsla svepte förbi. Och en snabb tanke. Högerextremisterna som hade dykt upp på debatten om främlingsfientlighet som hon hållit dagen före. De hade varit aggressiva och skrikit glåpord efter henne. 15

Jungstedt_Den sista akten.indd 15

2012-03-27 12.44


– Hallå? ropade hon. Är det nån där? Hon stannade upp på trappsteget, avvaktade. Dörren in till badrummet var stängd. Bruset kom därifrån. Hon stod kvar i trappan medan hon vaksamt scannade av sviten. Först vardagsrumsdelen med den stora platt-tv:n på väggen, den exklusiva musikanläggningen, den vita tresitssoffan, fårskinnsfåtöljen och soffbordet i betong. De tömda champagneglasen från föregående kväll och den tomma flaskan upp- och nervänd i ishinken. Soffan stod lite på sniskan. Hon mindes varför. Blicken fortsatte över till köksdelen med spisen och diskbänken där de kvarlämnade mattallrikarna från deras nattliga supé stod kvar. Matbordet med de sex tjusiga stolarna och den rörformade glaslampan ovanför. Altandörren ut mot terrassen var stängd. Hon var säker på att hon lämnat den öppen innan de gick. Det gjorde hon alltid, eftersom hon gillade frisk luft i rummet när de kom tillbaka efter frukosten. Var det hennes älskare som stängt altandörren? Knappast. Hon stirrade på det låsta handtaget. Men det är klart att de som upptäckte läckan kunde ha gjort det. Tanken lugnade henne. Nej, nu fick hon sluta fåna sig. När som helst skulle dörren där nere öppnas och en röst ropa att nu var rörmokaren här. Men, rädda mina saker? tänkte hon i nästa sekund. Det fanns inte en tillstymmelse till vatten på golvet. Och hur kunde kvinnan som ringde veta att hon åt frukost? Såg hon henne medan de talade? Erika kände att hon var svettig under armarna. Hon skulle bli tvungen att byta om. Det förbannade brusandet från badrummet gick henne på nerverna. Nu började vatten sippra fram under den stängda dörren. Det här var ju inte klokt. Ilskan grep tag i henne och gjorde att förlamningen släppte. 16

Jungstedt_Den sista akten.indd 16

2012-03-27 12.44


– Är det nån härinne? ropade hon argt. Vem är du i så fall? Vad i helvete håller du på med? Hon vågade ändå inte ta mer än ett steg framåt, höll kvar ena handen på trappräcket. Kunde inte undgå att höra att hennes röst skälvde på slutet. Så morsk var hon tydligen inte. Dörren till sovrummet stod öppen, hon kunde bara se en bit av fönstret därinne. Plötsligt fladdrade gardinen till och hon blev stel i kroppen. I nästa ögonblick fick hon sina farhågor bekräftade. En mörk skugga avtecknade sig mot solljuset som sken in på sovrumsgolvet. Det var definitivt någon där.

17

Jungstedt_Den sista akten.indd 17

2012-03-27 12.44


I

hörnet av Donnersgatan och Tage Cervins gata, alldeles intill Almedalens gröna oas, låg Kvällsbladets tält bland alla de andra som stod på rad längs gatorna kring Donners plats. Tältet var neongult och syntes tydligt tillsammans med stora skyltar med de senaste löpsedlarna. Utanför fanns en scen med ett tjugotal sittplatser och längs ett långt bord i tältet satt flera av tidningens mest framträdande medarbetare och bloggade, twittrade eller samtalade med nyfikna och intresserade som stannade till för att diskutera dagsangelägenheter, programmet för resten av veckan, gäster som grillats eller något ämne som var aktuellt på Kvällsbladets scen. En av tidningens två debattredaktörer, Bodil Jonsson, sneglade på sitt armbandsur. Klockan var kvart över tre på eftermiddagen. Hon plockade upp mobilen för att slå Erikas nummer för säkert tionde gången. Var i helsike höll hon hus? Och varför svarade hon inte? Kollegan skulle ha varit på plats för länge sedan, men hade ännu inte dykt upp. Det var inte likt henne. Erika brukade inte vara sen och hon berättade alltid om hon skulle iväg på något särskilt. Bodil började bli orolig. 18

Jungstedt_Den sista akten.indd 18

2012-03-27 12.44


Det var tjockt med folk kring tältet. Intresset för Kvällsbladets aktiviteter var särskilt stort efter det tumultartade bråket dagen före, då några rasister stört så mycket under en debatt om främlingsfientlighet att arrangörerna blivit tvungna att avbryta den och tillkalla polis. Erika hade varit moderator och blivit utsatt för påhopp och tillmälen från rasisterna. Troligen satt hon fast i intervjuer om den saken, gissade Bodil. Medieintresset hade varit stort eftersom flera partiledare deltagit i debatten och bråket prydde dagstidningarnas löpsedlar. Tidningens chefredaktör hade tagit på sig det mesta ansvaret för att svara på frågor om händelsen under morgonen och suttit med i de olika tv-kanalernas sändningar. Alla stationer med självaktning sände förstås direkt från Almedalen och Bodil hade stått med och tittat på då hennes chef gick från den ena scenen till den andra för att låta sig intervjuas. Erika hade fått förmiddagen ledig eftersom hon skulle spara sig till kvällens stora politikerutfrågning som dessutom skulle direktsändas i tv. När ytterligare en halvtimme förflutit och ingen Erika dykt upp tappade Bodil tålamodet. Flera gånger hade hon ringt hotellet och bett dem söka kollegan på rummet, men ingen hade svarat. Hon meddelade sina närmaste medarbetare att hon skulle bli borta en stund, gick snabbt ut på närmaste trafikerade gata och vinkade till sig en taxi. Tio minuter senare knackade hon på dörren till Erikas svit tillsammans med en ung man från receptionen som haft vänligheten att följa med. Skylten Stör ej hängde på dörrhandtaget. Efter någon minut utan reaktion inifrån stack receptionisten nyckelkortet i springan och dörren öppnades med ett 19

Jungstedt_Den sista akten.indd 19

2012-03-27 12.44


metalliskt klick. De möttes av en liten omöblerad hall och en brant trappa som ledde upp till svitens övervåning. – Hallå? ropade Bodil. Erika? Inget svar. Snabbt skyndade de uppför trappan. – Vad i helvete …? undslapp sig den manlige receptionisten. Sekunden senare förstod Bodil varför. Där låg Erika med det tjocka mörka håret utspillt över stengolvet, ögonen vidöppna mot taket, armarna över huvu­ det som änglavingar. Hon var fullt påklädd i en prydlig dräkt, fast blusens krage var sönderriven. Sandaletter med kilklack på fötterna. Ansiktet var stelt, men läpparna rödmålade som alltid. Det var tydligt att hon gjort sig i ordning för arbetet. Men så hade något hänt. Receptionisten böjde sig ner, kontrollerade pulsen, vände sig sedan mot Bodil som paralyserad stirrade på kvinnan på golvet. – Jag är rädd att   … din vän är död. Bodil skrek rätt ut. Hon visste inte om det hördes.

20

Jungstedt_Den sista akten.indd 20

2012-03-27 12.44


augusti, elva m å nader tidigare

Häromdagen tog jag en cykeltur efter jobbet. Jag trampade längs stora vägen och passerade den nedlagda sockerfabriken innan jag fortsatte ut ur samhället och så småningom tog av in på allén som leder bort till Roma kungsgård. Jag parkerade cykeln utanför restaurangen och promenerade förbi de små souvenirbutikerna bort till den gamla klosterruinen som ligger alldeles intill. Den är så vacker med sina tjocka murar och medeltida valv och platsen är så fridfull. Under somrarna spelas teater i Roma klosterruin och nu är det Shakespeares Macbeth som står på repertoaren. På dagarna är ruinen ­öppen så man kan vandra runt där utan att bli bortkörd. Just när jag stod och beundrade den stilfullt dekorerade scenen kom en ung man med en hundvalp. – Hej, hälsade han och log mot mig. Jag hälsade tillbaka och böjde mig ner för att klappa valpen som ivrigt hoppade upp på mina ben. Jag är blyg av mig annars och brukar inte tilltala främmande, men hundens entusiasm var omöjlig att ignorera. Och jag är ju djurvän. Jag frågade vad valpen hette och hur gammal den var. Han 21

Jungstedt_Den sista akten.indd 21

2012-03-27 12.44


berättade att den inte var hans, utan en kollegas, att han bara hjälpte till att rasta den. – Jag heter Felix. Vad heter du? frågade mannen. – Sonja. Jag märkte att jag rodnade. Vågade knappt se upp på honom utan satt på huk och fortsatte att klappa och gulla med hunden som slickade mig över hela ansiktet. – Är du på semester? – Nej, jag bor här i Roma, jag är bara ute på en cykeltur. – Jag spelar i föreställningen. Har du sett den? – Jag brukar inte gå på teater. Jag visste inte vad jag skulle säga, trevade efter orden. Hur det än var slog vi följe en bit. Han berättade att han kom från Stockholm och var inkvarterad i Nilssons stuga under sommaren. Jag känner till dem, de hyr alltid ut till Roma­teaterns gästande skådespelare. Vi gick där sida vid sida och jag var förvånad över att han verkade intresserad av att prata med mig. Jag är ovan vid att umgås med någon annan man än min egen och sa inte så mycket, betraktade honom mest. Han är lång, nästan två meter, och har cendréfärgat hår med en massa vax i och som är kammat åt olika håll kring ansiktet. Ja, sådan där frisyr som många unga män har nuförtiden. Han är mycket attraktiv. Ansiktet är vekt, men har ändå karaktär. Jag tror att hans ögon är blå, men jag är inte säker. De kan vara gröna. Efter en stund blev jag så nervös, visste inte vad jag skulle säga. Det kändes obekvämt att gå där vid hans sida, precis som om vi kände varandra. Det gör vi ju alls inte. Han är dessutom mycket yngre än jag, jag skulle gissa på runt trettio. När jag sa hejdå och vände om för att gå därifrån tog han ett lätt tag om mina underarmar och ställde sig framför mig. Blockerade vägen, hejdade mig helt enkelt. Som om han ville 22

Jungstedt_Den sista akten.indd 22

2012-03-27 12.44


hålla mig kvar. Han tittade mig rakt i ögonen. Han var så lång att jag var tvungen att böja på nacken för att kunna möta hans blick. Så log han, klämde till lite runt mina armar och sa att han hoppades att vi skulle ses snart igen. Direkt vid vårt första möte kände jag att det hände ­något speciellt mellan oss. Utan att jag förstod det in­ ledde du redan då ditt korståg i mitt inre. Om jag bara hade vetat hade jag avstått från att träffa dig igen.

23

Jungstedt_Den sista akten.indd 23

2012-03-27 12.44

9789100127671  

Jungstedt_Den sista akten.indd 1 2012-03-27 12.44 DeN sista akteN 2012-03-27 12.44 Jungstedt_Den sista akten.indd 2 DeN sista akteN ALBERT B...