9789163903533 by Smakprov Media AB

Lista över viktigare karaktärer i boken se sidorna 517-519 Bokens fiktiva personers eventuella likheter med verkliga personer, levande eller döda, är helt oavsiktliga. Gällande de historiska personer som förekommer i boken medger vi att skildringen av dem bär den konstnärliga frihetens prägel.

race the accident och andra förmodanden © Joachim Albacke och Sanna Oliv de Vale, 2016 ISBN: 978-91-639-0353-3 Omslagsform: Pernilla Qvist/Pernilla Qvist Grafisk form Dam i hatt: Andrey Bondarets/Shutterstock Grafisk form & sättning: Daniel Åberg/Åbergs stilus et forma Författarfoto: Gabriel Liljevall Förlag: Sprutter productions

Kontakt: www.racetheaccident.com, sprutterproductions@gmail.com

r ace

t he ac ci de nt och andra fรถr mo danden Joachim Albacke sanna Oliv de Vale

Sprutter productions Stockholm 2016

Talet är tänkandets början och slut med tanken föddes talet utöfver talet når tanken icke Gösta Mittag-Leffler

2. Genua, före 1930 Hennes namn var Violetta, hennes kinder var runda och rosiga, håret glänsande svart i en fläta som flöt nerför hennes smala rygg men blicken var tom och oförstående.

Varje kväll på Via Xxv Aprile när hon låg i sin säng brukade hon tänka på klockorna. Det gjorde henne lugnare. Hon valde ut några av dem: den bruna i mahogny på spiselhyllan, den med grön urtavla som tickade på så snabbt och den lilla spröda av guld som mamma bar runt handleden. Ofta tänkte hon på den bästa av alla på Stazione Principe. Den lät ingenting alls men var som ett ankare hon kunde klamra sig fast vid när mängden av människor på stationen överväldigade henne. Och den stora i Chiesa del Gesù som lät så starkt. När fönstret var öppet och klockklangen fyllig och mäktig fyllde varje cell så att det inte fanns utrymme för någonting annat i hela kroppen. Det tyckte hon om. Hon lät tankarna vandra över, mellan och bredvid sitt livs olika klockor. Tiden var något stort, något som avgränsade det svåra från det lätta. Om hon tänkte på klockorna, vägde deras tyngd i händerna, kände det lena rödglänsande mahognyt under fingertopparna behövde det svåra aldrig tränga sig in i sovrummet eller i sömnen. På samma sätt var tiden en garant för att svåra saker, saker som gjorde ont, inte varade så länge. Som när pappa hade tagit på sig den svarta skjortan med kopplet och behövde ge henne en bestraffning och han tog av kopplet och armarna 34

blev så röda och smärtan nästan outhärdlig. Men sedan var den uppmätta tiden för uppfostran över och tiden kunde för en stund avgränsas av något trevligt och behagligt. Kanske en utflykt till Portofino eller en stunds frid med räkneboken i skolan. Till Portofino följde Sofias mostrar och morbröder gärna med. Stationshuset där ägde en ovanligt vacker emaljerad klocka och när tåget anlände tittade morbror David belåtet på den. ”De kan sin sak fascisterna. Precis i tid.” Sofia iakttog svartskjortorna när de vandrade nedför Via Xxv Aprile. Hon brukade sitta på en stol i fönstret och kika ut mellan de gröna sammetsgardinerna i biblioteket. Kanske far släppte Corriere della Serra och ställde sig bredvid henne. ”Che precisione” sa han beundrande medan han drog korta, otåliga bloss på sin cigarr. En tobaksflaga hade fastnat på hakan och andedräkten luktade surt. Han lät sin hand landa på hennes skuldra i en lika ovanlig som ovälkommen smekning. Den beniga handen gled ned mot hennes knoppande bröst och kupade sig runt den lilla utväxten ett ögonblick innan det fick ett kraftigt nyp. Under ett moln av rök och med en kraftig harskling återvände han till sin fåtölj och tidningens, som så ofta numer, dominerande omslagsfotografi av Benito Mussolinis brutala ansikte. Med korslagda armar och kutande rygg tittade hon längtansfullt ut mot den svartvita världen utanför fönstret. Sofia Padovan var enda barnet till Alessia född Grossmann och universitetslektorn Bruno Padovan. Sofias morfar Wilhelm Grossmann kom ursprungligen från Tyskland. 1885, vid tjugotvå års ålder, anlände han till Genua och öppnade kort därefter en blygsam textilrörelse i staden. Familjen Padovan var motsatsen till den robuste Wilhelm, en släkt som räknade sina flesta manliga medlemmar inom kyrkan eller den akademiska världen. Släkten hade dessutom proveniens i Genua så långt man kunde räkna. En mesallians hade många i Genua kallat äktenskapet mellan Sofias föräldrar. Alessia Grossmann var vid den tiden en liten och finlemmad blond flicka och Bruno Padovan misstyckte inte alls när bröllop planerades mellan de 35

pekuniära värden som Grossmanns numera representerade och de traditionella värden som familjen Padovan var en representant för. En förkärlek för spel hos några manliga nyckelpersoner inom släkten hade gjort att släktgårdarna i Cinque Terre en efter en varit tvungna att säljas. Nu fanns bara egendomen i Corniglia kvar. Ett rykte ville göra gällande att familjen Padovan bar på dåligt påbrå. Yngre kvinnor påstods ha blivit tvingade i kloster och alltför många män hade förblivit ogifta. Berodde det på onaturliga böjelser eller sjukdomar av det slag som inte borde föras vidare? Alessia Grossmann hade varit van vid att vistas utanför föräldrahemmet och hjälpa fadern med affärerna. Hon var duktig på att räkna och förstod sig på att hålla butiken i skick. Hon visste hur den skulle kunna attrahera de finaste kunderna genom att ge lokalerna en elegant framtoning och förstod hur Grossmanns förlänades ett gott rykte genom att anställa kvinnor som kunde föra sig och vara artiga. Faktum var att det var Alessias naturbegåvning för affärer som gjort att butiken, sedermera varuhuset, kom att räknas bland Genuas mest framträdande. Känslan för kvalitet var utmärkande och man erbjöd de finaste tygerna i utsökta kvaliteter från de bästa tillverkarna. Det kunde vara muslin från Frankrike, genomskinlig organdi, organza av silke, fransk batist till blusar, transparent chiffong av siden eller indisk dupion som var vävd av den dubbla silkeskokongen. Varuhuset förde också det slätare kinesiska sidenet, tjock taft från Tours och shantung med sin skiftande yta. Hyllorna glänste i smaragdgrönt, rubinrött, bärnstensgult och blå safir. När de tunga tygbalarna var nedtagna från hyllorna för att visas för de kräsna kunderna tyckte Alessia att det var som om hela rummet strålade, hur grått och regnigt det än kunde vara ute. Numera tillhandahöll huset allting som hade med klädsömnad att göra. En hylla glittrade av olika band som hattband och band till skärp. Silkesband i gros grain med smala upphöjda ränder, band i sidenmoaré med vattrad yta, konstgjorda blommor, rosor, pioner, små fåglar med glimmande strasstenar till ögon och guldnäbb som skul36

le pryda de färdigsydda hattar som trängdes på en annan hylla med Grossmanns specialitet: aftonväskor i siden smyckade med fantasifulla pärlbroderier. Allt syddes av varuhusets egna sömmerskor och brodöser och såldes på andra våningen. Dit upp ledde en bred trappa med röd matta och utsirade mahognyräcken. På tredje våningen låg syateljén. Syeleverna och affärsbiträdena i sina karaktäristiska svarta eller vita rockar sprang oupphörligt upp och ned längs den betydligt smalare bakre trappan bärande på toiler, de vita provplaggen i enkelt tunt tyg, från de eleganta provhytterna på första våningen. På fjärde våningen huserade varuhusets administration. Här hade Wilhelm Grossmann sitt kontor och Alessia hade fått ett skrivbord i ett krypin mitt emot faderns rum. Alessia var faderns närmaste assistent och han hade nog gärna låtit det fortsätta vara så om inte hans hustru ideligen påmint honom om att Alessia nu var giftasvuxen. Om Alessia, som nu fyllt arton år, blivit tillfrågad hade hon svarat att hennes liv som upptogs av arbetet på varuhuset var perfekt och allt hon ville ha. Alessias mor Rafaela Grossmann, dotter till en fiskare från Portofino, hade börjat som biträde i butiken. Efter en tid hade hon gift sig med Wilhelm, som i hennes bredbakade och storbystade gestalt längtansfullt känt igen sin ungdoms tyska bondkvinnor. Hon hade fött fem ljushyllta barn och var mycket nöjd med att vara härskarinna i det stora huset i Albaro. Rafaela hade rådbråkat sitt vetande om unga passande män i den gemensamma bekantskapskretsen men Wilhelm hade avfärdat dem alla. Det var bra män, inte tu tal om den saken, men ingen representerade den glans, det fina namn han ville bli förknippad med. Grossmanns hade inte, trots sina pengar och odiskutabelt goda rykte som affärsinnehavare, lyckats ta sig in i kretsen av de rik-

mellanrum. Upphetsningen steg när han frammanade känslan av det glatta sidenet som omslöt de mjuka brösten och hur kittlande det måste kännas när fingrarna smög in för att smeka den lilla bröstvårtan som blev allt styvare under hans varma fingertoppar. Och handen fortsatte ner över den fast omslutande höfthållaren för att äntligen nå strumpebandshållarens metalliska kantighet och mellanrummet av len hud innan handen nådde den blanka strumpan. Han önskade så hett att äntligen på riktigt få känna på allt det här mjuka, blanka och lena och med darrande handflator hävde han sig ner över den imaginära Sofia, gned och tryckte sig mot den nergångna madrassen som gnällde i resårerna tills hela kroppen skakade i orgasmen och han stönade ner i kudden, ner mot Sofias röda mun. På söndagarna brukade Ada bjuda på frukost i köket. Havregrynsgröt och mjölk med äppelmos, en limpsmörgås och en kopp kaffe. Hon knackade på dörren vid niotiden och när han sedan kom in i köket stod det framdukat. Hon ville inte själv sitta med, det stred mot de Rosengrenska husreglerna och från vardagsrummet kunde han höra radions entoniga malande blandat med Oscar och Verners kvittrande. Ada var mäkta stolt över att Verner lyckats lära sig säga ”Nu ska vi koka te” efter att många gånger hört henne uttrycka sin önskan efter en kvällskopp av den varma drycken. Han hade själv hört den lilla grönblå fågeln uttala frasen och blivit förvånad, som så många andra hade han inte trott att undulater kunde lära sig tala. Nu kunde han inte urskilja några ord alls inifrån vardagsrummet och när han åt av den kallnade gröten lät han blicken leta sig ut genom köksfönstret med dess klassiska gårdsutsikt, en rostig piskställning och ett överfullt cykelställ. Han tänkte på vad han en gång hört om Verner von Heidenstam, nämligen att han hade sina böcker uppställda, inte i bokstavsordning, men så att bokryggarnas olika färger skulle harmoniera med varandra så vackert som möjligt när solen letade sig in för att belysa dem. Kunde det verkligen vara sant? Det var nog bara en författare som hade tid att syssla med sådant, tänkte Ingvar, som efter en blick på köksklockan 80

fått bråttom. En snabb trumvirvel på vardagsrumsdörren: ”Tack så mycket för maten”, hårvatten på kammen så att vågen i pannan kom stadigare på plats, tandborstningen med extra mycket Stomatol och Ingvar var på väg nerför Fridhemsgatan mot 2:ans spårvagn. På Skeppargatan 37 rådde kaos. Den annars så tidsmedvetna Sofia hade drabbats av nervositet inför det förestående mötet med Ingvar och det sinkade henne. Hon kunde för allt i världen inte bestämma vad hon skulle ha på sig och sängen var full av framtagna men ratade klädesplagg. Vackra, välsydda blusar och kjolar från Grossmanns i de klara färger som Sofia tyckte så mycket om: rött, grönt, gult men ingenting som passade just idag. Hon förbannade den svenska kylan som inte tillät några extravaganser i klädvalet. Tänk om han ville promenera mycket? Hon hade märkt att svenskar verkligen promenerade på sina promenader. Om någon sa promenad i Genua betydde det en snabb sväng till en utkiksplats och sedan direkt till ett trevligt ställe som serverade något gott att äta och dricka. Hon ville så gärna ha sina svarta högklackade mockapumps, delvis för att verka längre bredvid den långa Ingvar men mest för att de gav henne så snygga ben. Efter att ha provat dem och betraktat sig i den smala helfigurspegeln på insidan av garderobsdörren bestämde hon sig raskt för de högklackade skorna, kosta vad det kosta ville. Hon tittade stressat på klockan. Hon, Sofia, som aldrig kom försent, vars ledstjärna och riktmärke i livet var tiden, klockorna och den trygghet det innebar att ha något absolut att hålla sig till, höll på att bli försenad. ”Impensabile! Incredibile!” Snabbt bestämde hon sig för den nya höstdräkten med den plisserade kjolen som hon fått uppsydd strax innan hon lämnade Genua. Den var kanske för tunn i alla fall trots att det körsbärsröda tyget var av ylle. Varför kunde hon inte bestämma sig? Hon kände hur droppar av svett letade sig ner från armhålorna och ryckte, rasande, till sig första bästa blus i högen på sängen för att torka av sig. Basta. Bäst att ta capen som hörde till, svarta handskar och kuvertväska och hatten med 81

flor. Sista av allt lät hon pudervippan matta ner en skinande näsa, det röda läppstiftet målades på och ett par droppar bakom varje öra ur flaskan med Je reviens. Hon kände hur spänd hon var inför mötet, hjärtat tickade på så snabbt under den crèmefärgade sidenblusen. Återigen tittade hon på klockan. Hon borde hinna. På Karlaplan vankade Ingvar av och an, han började bli nervös. Tänk om det blivit ett missförstånd om dag och tid. Sofias engelska var inte riktigt pålitlig. Tänk om hon missförstått. Han var rädd att hon ändrat sig och inte skulle komma. Men nu såg han äntligen något rött skymta borta vid Styrmansgatan. Rött var Sofias färg och han tyckte att hon var så vacker när hon log mot honom. Äntligen fick han se att hon hade en skrattgrop i den vänstra kinden och att hennes tänder var små och vita som pärlor. ”Ingvar. I’m almost late but I think I made it, no? I wanted to look good for you”, sa Sofia och lyste med hela ansiktet. ”Yes, you do, you really do”, svarade Ingvar tafatt och kunde inte ta ögonen från henne. Hon såg ut som en filmstjärna tyckte han, en helt osannolik uppenbarelse i ett höstdystert Stockholm. ”Let’s walk”, sa han sedan och tänkte sig en frisk tur ut på Djurgården, det skulle bli skönt att riktigt sträcka ut efter alla timmarna vid skrivbordet på Fridhemsgatan. Han ville visa upp henne för alla söndagsflanörer, ville att alla skulle se att han, den fattiga pojken från Eskilstuna, var ute och promenerade med en filmstjärna. Redan efter en kort bit förstod han att det inte skulle bli verklighet. Sofia hade fullt sjå att hålla jämn takt med honom och hennes klackar klapprade ivrigt mot gatubeläggningen. ”Please Ingvar, not so fast. Look at my shoes, they are high, no?” Ingvar nickade skuldmedvetet, han var inte van att promenera med kvinnor och särskilt inte med kvinnor med högklackade skor. Han bjöd henne armen. ”Come on Sofia, let’s go and have some coffee instead.” Hon nickade lättad och de vände på klacken för att gå till Tösse på

honom in i det halva rummet som var en sovalkov. En säng med gavlar i mässing i fyrkantprofil, lagda fyra om fyra ömsom åt höger och ömsom åt vänster hade tryckts in i det knappa utrymmet. Vid huvudändens ena sida stod ett nattygsbord. Som han just lärt sig Roger Bals möbelstil drog han slutsatsen det var ett sådant. ”H står för Hannelore. Kondomerna. I lådan”, kommenderade Larissa.

= På trettondagsafton dök det första meddelandet upp hos Ingvar. Det såg ut som ett vanligt dechiffrerat G-skrivarmeddelande av typ A utskrivet på maskin, både på tyska och svenska. Den svenska texten löd: Vi vet vad du och den judiska horan håller på med. Hennes tåg väntar. Klassificeringen var ”nur durch Offizier” vilket var ovanligt på A-meddelanden alltsedan den tyska varningen från juni förra året. Det märkligaste var emellertid adressaten som angivits till ”Kamerad Durchbruch”. Meddelandet hade lämnats på Ingvars bord i ett internt kuvert som bara användes då begränsad kännedom var påbjuden. Normalt brukade originalmeddelandet i form av uppklistrade remsor vara bilagt i dylika speciella utredningsärenden men inget utom det utskrivna meddelandet fanns i kuvertet. Ingvar kände ett skarpt stråk av metallsmak på tungan. Han stoppade undan kuvertet i sin portfölj. Han skulle fråga Göte. Göte skulle finna på råd. Det stora obehag Ingvar kände inför det hotfulla meddelandet riktat direkt mot honom gjorde att han ändå sköt undan problemet. En påminnelse fick han tjugondag Knut då nästa meddelande adresserat till Kamerad Durchbruch låg vid hans plats. Det 19 7

löd denna gång: Den judiska skökan var hans patient. Hans, landsförrädaren som dödar barn. Det knöt sig för Ingvar. Han hade ännu inte sökt Götes hjälp angående det första meddelandet. Nu måste han bryta igenom. Göte var tidig. Han skulle passa på imorgon då han förhoppningsvis kunde få en ostörd pratstund. Men han skulle inte visa det första meddelandet. ”Man kan ha en idé. Det kan man”, konstaterade Göte. ”För det första: Är den avsedda mottagaren du, Ingvar? Du kände det uppenbarligen så.” Göte granskade Ingvar. ”Låt oss anta att det är på det viset. Landsförrädaren som dödar barn, vad kan det syfta på tro? Någon som heter Hans? Kan vara, teleprinteralfabetet skiljer inte mellan stora och små bokstäver. Men formuleringen är mycket speciell och springer troligen inte ur en tysk originaltext, en hypotes du troligen helt korrekt redan funnit osannolik. Känner du till en av de mindre smickrande episoderna här i huset?” ”Njae, vad?” ”Den om Nyblad.” ”Spionen? Nej, den har ingen velat prata om.” ”Jag kan förstå det. Vi hade en ordonnans anställd här. Han visade sig vara spion. Sovjetisk. Han hade ideologiska skäl. Allan Nyblad. Du kan knappast ha undgått den historien.” ”Nej visst, den har jag hört om. Men officiellt har det i alla fall inte talats om hans samband med det vi gör här.” ”Självklart inte. Och vi nämner det ogärna. Men vet du hur han avslöjades?” ”Nej, det kan jag inte påminna mig.” Ingvar kände ett sug efter något sött att lugna sig med, till exempel en hallongrotta. Han hade med sig en termos och en sötebit han sparat sedan Ada bjöd härom kvällen. ”Så långt kan han passa in som landsförrädare, visst. Men han utförde även aborter i lönn. En stackars flicka dog och det var därför han greps, redan på nyåret -42 – för ett år sedan. Vad hände? Jo, ryssarna blev av med sin informationsgivare. Det visade 1 98

sig egentligen vara Allans bror Knut som var drivande, inte av ideologi utan pekuniär vinning. Så vad gör Knut?” ”Han vill inte bli av med sin utkomst, gissningsvis”, resonerade Ingvar. ”Och om det var sådant högvärdigt material som vi producerar här han läckte var det säkert en jädrigt obekväm sits att inte längre ha något att komma med.” Ingvar kunde lätt föreställa sig Knuts predikament med Stalins hejdukar vid motsatt bordsände. ”Alldeles. Så Knut försöker värva broderns efterträdare, Persson, du vet. Du har sett Persson, va? Persson låtsas intresserad och en försåtlig fälla gillras. Ja, resten är känt. Knut greps och bröderna dömdes till tolv års straffarbete. Rättegången hölls bakom lyckta dörrar. Det var väl i stort sett då du precis börjat här.” ”Så meddelandet skulle syfta på Nyblad?” ”Ja, det verkar sannolikt, förutsatt att det är ett meddelande som fabricerats här.” ”Och eftersom det inte finns någon originalremsa verkar det mest sannolikt”, fyllde Ingvar i. ”Och hur leder det oss till en avsändare?” fortsatte Göte. ”Nyblad blev förstås mäkta impopulär. Då hade han faktiskt varit omtyckt av de flesta före den här historien. Språket är dogmatiskt. Det kan vara religiöst underbyggt, eller vanligt hederligt judehat kombinerat med patriotism. Men …” ”Ja?” Det knackade på dörren. Det var fastighetsskötaren som kom för att starta dagens första brasa i kakelugnen. Det behövdes verkligen. Det var förbannat kallt. Ingvar fick ett osökt tillfälle att plocka fram termosen och tilltugget. ”Du gillar kaffebröd? Ingvar, det som inte stämmer in är varför just du får meddelandena och nu. Det måste finnas ett personligt inslag i bilden. Jag tänker inte fråga varför.” Ingvar nickade. Han hade inte visat det första meddelandet. Indirekt skulle hans egen roll bli exponerad. Att han så lätt iklätt sig rollen som adressat av det första meddelandet beredde 199