9789188155016

tschick WOLFGANG HERRNDORF

รถversatt frรฅn tyskan av Anna Hรถrmander Plewka

Tschick

tschick Wolfgang Herrndorf Översatt från tyskan av Anna Hörmander Plewka Med ett efterord av Margareta Flygt

Nilsson förlag Malmö 2015

Dawn Wiener : I was fighting back.

Mrs. Wiener : Who ever told you to fight back ?

Todd Solondz, Welcome to the Dollhouse

5

Jag h a r a ldr ig haft något smeknamn. Jag menar i sko­ lan. Men inte annars heller. Jag heter Maik Klingenberg.

Maik. Inte Maiki, inte Klinge eller något annat trams, alltid bara Maik. Förutom i sexan, då kallades jag Psycho ett tag.

Och det var faktiskt inte heller så himla roligt, att kallas Psycho menar jag. Men sedan dröjde det inte länge förrän jag hette Maik igen.

Om man inte har något smeknamn kan det bero på två saker. Antingen är man otroligt tråkig och får inget smek­ namn på grund av det, eller också har man inga vänner. Om jag måste välja, skulle jag ärligt talat hellre avstå från vän­ nerna än att vara otroligt tråkig. För om man är tråkig har man automatiskt inga vänner, eller också är vännerna ännu tråkigare än man själv.

Det finns en tredje möjlighet också. Det kan hända att man är tråkig och inte har några vänner. Och det är nog mitt problem tyvärr. Åtminstone sedan Paul flyttade. Paul och jag blev kompisar redan på dagis och vi träffades nästan varje dag, ända tills hans askorkade morsa fick för sig att hon hellre ville bo på landet.

I ungefär samma veva bytte jag skola, och det gjorde inte 23

saken lättare. Jag slutade nästan helt att träffa Paul. Det tog en halv evighet med pendeltåget dit ut och sedan måste man cykla sex kilometer också. Dessutom förändrades Paul där ute. Hans föräldrar skildes, och då blev han liksom knäpp.

Jag menar knäpp på riktigt. Nu bor Paul typ i skogen med sin morsa och har blivit helt förslöad. Visserligen har han alltid varit lite slö. Man var alltid tvungen att sätta fart på honom. Men där ute fanns det ingen som satte fart på ho­ nom längre, och då slöade han till totalt. Om jag minns rätt hälsade jag inte på honom mer än högst tre gånger. Och det var så deprimerande varje gång att jag aldrig ville dit igen.

Paul visade mig huset och trädgården och skogen och ett utsiktstorn i skogen där han brukade sitta och spana på djur. Bara det att det inte fanns några djur att spana på. Var­ annan timme flög en sparv förbi. Och då skrev han ner det i en bok. Det var den våren när GTA IV släpptes, men det intresserade inte Paul ett dugg längre. Bara de där djuren.

En hel dag var jag tvungen att sitta med honom uppe i ut­ siktstornet, och det räckte mer än väl för min del. Vid ett tillfälle smygläste jag lite i hans bok för att se vad han skrev om, för det stod om en massa andra grejer också. Saker om hans morsa och saker på något hemligt språk, och så fanns det teckningar av nakna tjejer, sjukt konstiga teckningar.

Inte för att jag har något emot nakna tjejer, nakna tjejer är bra. Men de där teckningarna var inte bra, de var bara askorkade, och så mellan varven anteckningar om djur och väder i prydlig skrivstil. På en av de sista sidorna skrev Paul att han hade sett både vildsvin och lodjur och varg, varg med frågetecken, och jag sa : ”Det här är utkanten av Berlin 24

– lodjur och varg, är du helt säker ?” Då slet han till sig bo­ ken och glodde på mig som om jag var den som var galen.

Och efter det sågs vi inte så ofta. Det är tre år sedan nu. En gång var han min bäste vän.

På den nya skolan lärde jag inte känna någon särskild. Jag är inte jättebra på att lära känna folk. Och egentligen har det aldrig känts som något större problem. Tills Tatjana Co­ sic kom. Eller tills jag lade märke till henne. För Tatjana har förstås alltid gått i klassen. Men det var först i sjuan som jag lade märke till henne. Varför vet jag inte. Men i sjuan hade jag plötsligt full koll på henne, det var då eländet började.

Och nu är det antagligen på tiden att jag beskriver Tatjana.

För annars är allt som händer sedan svårt att förstå.

Tatjana heter Tatjana i förnamn och Cosic i efternamn.

Hon är fjorton år och en och sextiofem lång, och hennes föräldrar heter också Cosic i efternamn. Vad de heter i för­ namn vet jag inte. De kommer från Serbien eller Kroatien, i alla fall kommer namnet därifrån, och de bor i ett vitt hyres­ hus med många fönster – badabim, badabong. Visst : Jag skulle kunna babbla på ett tag till, men det konstiga är att jag inte har en aning om vad jag pratar om. Jag känner näm­ ligen inte Tatjana. Jag vet bara saker om henne som alla i klassen vet. Jag vet hur hon ser ut, vad hon heter och att hon är bra på idrott och engelska. Och så vidare. Att hon är en och sextiofem lång fick jag veta på skolundersökningen. Var hon bor har jag kollat upp i telefonkatalogen, och mer än så vet jag faktiskt inte. Och givetvis skulle jag typ i detalj kun­ na beskriva hennes utseende och rösten och håret och all­ ting. Men jag tror inte att det behövs. För alla kan ju ändå 25

föreställa sig hur hon ser ut : Hon är supersnygg. Rösten är också supersnygg. Hela hon är supersnygg. Så kan man fö­ reställa sig henne.

6

M e n n u h a r jag fortfarande inte förklarat varför de ka­l­ la­­de mig Psycho. För som sagt, en kort tid hette jag just Psy­ cho. Vad nu det skulle vara bra för. Jo, det är klart : Det skulle betyda att jag var knäpp i huvudet. Men i så fall fanns det en del andra som snarare borde ha kallats så, tycker jag.

Det skulle ha passat Frank eller Stöbcke med sin tändare, de är helt klart knäppare än jag. Eller Nazisten. Men Nazisten kallades ju redan Nazisten, så han behövde inget nytt namn.

Och det fanns förstås en särskild anledning till att just jag kallades så. Anledningen var en uppsats i tyska som vi skrev hos Schürmann i sexan. En nyckelordsberättelse. Om någon inte vet vad det är, så funkar en nyckelordsberättelse så här : Man får fyra ord, till exempel ”zoo”, ”apa”, ”djurskötare” och ”mössa” och sedan ska man skriva en berättelse som handlar om ett zoo, en apa, en djurskötare och en mössa.

Otroligt originellt. Askorkat. Orden som Schürmann hade tänkt ut var ”semester”, ”vatten”, ”räddning” och ”Gud”.

Helt klart svårare än ”zoo” och ”apa”, och svårast var för­ stås ”Gud”. Vi hade bara etik på schemat, och i klassen fanns det sexton ateister, inklusive mig själv, och de som var protestanter var inte heller troende på allvar. Tror jag. I alla 27

fall inte på samma sätt som folk som verkligen tror på Gud, sådana som inte kan göra en myra förnär, och som blir jät­ teglada när någon dör eftersom den personen får komma till himlen. Eller sådana som brakar rakt in i World Trade Cen­ ter med ett flygplan. De tror verkligen på Gud. Och därför var den här uppsatsen ganska svår. De flesta började med ordet semester. En familj ror runt vid franska Rivieran, men överraskas av en fruktansvärd storm och ropar ”å Gud” och blir räddade och så. Och jag skulle givetvis också ha kunnat skriva något sådant. Men medan jag satt där och funderade slog det mig att det var tre år sedan vi hade varit på semester sist, eftersom pappa varit så upptagen med att förbereda sin konkurs. Det var visserligen inget som störde mig, så kul var det inte att åka på semester med mina föräldrar när allt kom omkring.

Istället satt jag nere i källaren och täljde bumeranger hela förra sommaren. En av mina lärare på lågstadiet har lärt mig hur man gör. Han är en riktig höjdare i bumerangbran­ schen. Bretfeld heter han, Wilhelm Bretfeld. Han har till och med skrivit en bok om bumeranger. Två böcker till och med.

Men det fick jag inte veta förrän jag hade slutat på lågsta­ diet. Då mötte jag gamle Bretfeld igen ute på en äng. Han stod i kohagen alldeles bakom vårt hus och kastade bume­ ranger, hemmagjorda bumeranger – och det var också en sådan grej som jag liksom inte trodde funkade. Jag tänkte att det bara var på film som de verkligen kommer tillbaka.

Men Bretfeld var värsta proffset och han visade mig hur man gör. Jag blev otroligt imponerad. Också för att han hade täljt och målat alla sina bumeranger själv. ”Allt som är 28

runt fram och spetsigt bak flyger”, sa Bretfeld, och sedan kikade han på mig över glasögonen och frågade : ”Vad sa du att du hette nu igen ? Jag minns dig inte.” Allra häftigast var den långtidsflygande bumerangen. Det var en bumerang som han hade utvecklat själv, som kunde flyga i flera minu­ ter och som han hade uppfunnit. Var i världen någon än kastar en långtidsflygande bumerang som flyger i fem minu­ ter, så tar man en bild och skriver : baserad på en design av Wilhelm Bretfeld. Han är nästan världskändis, gubben Bret­ feld. Och förra sommaren stod han där i kohagen bakom vårt hus och visade mig hur man gör. En bra lärare faktiskt.

Det märkte jag aldrig på lågstadiet.

I alla fall satt jag nere i källaren hela sommarlovet och täljde. Och det var ett kul sommarlov, mycket bättre än se­ mester. Mamma och pappa var nästan aldrig hemma. Pappa åkte från fordringsägare till fordringsägare och mamma var på skönhetsinstitutet. Och då kom jag på att uppsatsen skul­ le handla om det : Mamma och skönhetsinstitutet. Nyckel­ ordsuppsats av Maik Klingenberg.

Nästa lektion fick jag läsa den högt. Eller var tvungen att göra det. Egentligen ville jag inte. Först var det Svenjas tur, och det var hon som läste den där smörjan om franska Ri­ vieran som Schürmann tyckte var så otroligt bra, och sedan läste Kevin samma sak, fast nu hade franska Rivieran för­ vandlats till Nordsjön, och sedan kom jag. Mamma på skönhetsinstitutet. Som ju inte var något riktigt skönhets­ institut. Trots att mamma faktiskt alltid såg lite bättre ut när hon kom hem därifrån. Men egentligen är det en avvänj­ ningsklinik. Hon är ju alkoholist. Hon har druckit så länge 29

jag kan minnas, med den skillnaden att det var roligare förr.

I vanliga fall blir folk roliga när de dricker, men om de går över en viss gräns blir de trötta eller aggressiva istället, och när mamma sprang runt i huset med kökskniven igen, stod jag och pappa på trappan och pappa frågade : ”Hur skulle det vara med ett nytt besök på skönhetsinstitutet ?” Och så började sommaren när jag gick i sexan.

Jag gillar mamma. Jag måste påpeka det, för det som kommer nu kanske inte visar henne från hennes bästa sida direkt. Men jag har alltid gillat henne, och jag gillar henne fortfarande. Hon är inte som andra mammor. Det är det jag alltid gillat mest. Hon kan till exempel vara väldigt rolig, det kan man ju inte direkt påstå om de flesta mammor. Och det där att vi sa skönhetsinstitutet var liksom också bara ett av mammas skämt.

Förr brukade mamma spela tennis. Pappa också, men inte lika bra. Stjärnan i familjen var helt klart mamma. När hon fortfarande var i form vann hon klubbmästerskapen varje år. Till och med när hon tömt en hel flaska vodka vann hon, men det är en annan historia. I alla fall brukade jag följa med henne till tennisklubben när jag var liten. Mamma satt på terrassen och drack cocktails med fru Weber och fru Os­ terthun och herr Schuback och resten av gänget. Och jag satt under bordet och lekte med bilar, och solen sken. Som jag minns det sken alltid solen när vi var på tennisklubben. Jag ser det röda dammet på fem par vita tennisskor, jag tjuvki­ kar på trosorna under de korta tenniskjolarna, och jag sam­ lar ihop kapsylerna som trillar ner från bordet, de som man kan rita med kulspetspenna i. Jag får äta fem glassar om 30

dagen och dricka tio cola och skriva upp allt på notan. Och sedan säger fru Weber där uppe : ”Då ses vi nästa vecka klockan sju, fru Klingenberg ?”

Och mamma : ”Visst.”

Och fru Weber : ”Då är det min tur att stå för bollarna.”

Och mamma : ”Visst.”

Och så vidare och så vidare. Alltid exakt samma samtal.

Och det roliga var att fru Weber aldrig stod för bollarna, det var hon för snål för.

Ibland lät samtalet lite annorlunda. Då lät det så här : ”Då ses vi nästa lördag, fru Klingenberg ?” ”Det går inte, jag ska resa bort.” ”Men ska inte er man vara med i klubbmästerskapen ?” ”Jo, men han ska inte resa bort. Jag ska resa bort.” ”Vart ska ni då ?” ”Till skönhetsinstitutet.”

Och då var det alltid, alltid, alltid någon vid bordet, som inte hade varit med förr, som kom med den otroligt klyftiga kommentaren : ”Som om ni skulle behöva det, fru Klingen­ berg !”

Då svepte mamma sin Brandy Alexander och sa : ”Jag skämtade bara, herr Schuback. Det är en avvänjningsklinik.”

Sedan gick vi hem från tennisklubben hand i hand efter­ som mamma inte kunde köra bil längre. Jag bar hennes tunga sportväska och hon sa : ”Det är inte mycket du kan lära dig av din mor. Men det här kan du lära dig av din mor.

För det första, man kan prata om allt. Och för det andra, skit i vad folk tycker.” Jag tyckte genast att det lät vettigt.

Prata om allt. Och skit i folk.

31

Det var först senare som jag började tvivla. Inte på själ­ va prin­cipen. Men på att mamma verkligen sket i vad folk tyckte.

I alla fall – skönhetsinstitutet. Exakt hur det gick till där vet jag inte. För jag fick aldrig hälsa på mamma, det ville hon inte. Men när hon kom hem igen berättade hon alltid helgalna historier. Terapin bestod tydligen främst av ingen sprit och mycket prat. Och av att trampa vatten. Ibland av gymnastik också. Men det var inte många som orkade ha gymnastik längre. Oftast satt de bara i ring och pratade och kastade ett garnnystan till varandra. För det var bara den som höll i garnnystanet som fick prata. Jag var tvungen att fråga fem gånger om jag hade hört rätt eller om det där med garnnystanet var ett skämt. Men det var inget skämt. Mam­ ma tyckte inte att det var särskilt kul eller spännande, men jag tyckte ärligt talat att det var otroligt spännande. För tänk er själva : Tio vuxna människor sitter i ring och kastar ett garnnystan till varandra. Efteråt var hela rummet fullt med garntussar, men det var inte det övningen gick ut på, även om man kanske skulle kunna tro det. Övningen gick ut på att skapa en samtalsfläta. Det bevisar att mamma inte var knäppast på den där kliniken. Det måste ha funnits de som var mycket knäppare.

Fast om någon tror att garnnystanet inte går att toppa, så har han inte hört talas om pappkartongen än. Alla på av­ vänjningskliniken hade nämligen varsin pappkartong på rummet. Den hängde i taket med öppningen uppåt, och i kartongen kunde man kasta ner lappar som i en basketkorg.

På lapparna kunde man skriva drömmar, önskningar, löf­ 32

ten, böner och sådant. Alltid när mamma önskade eller lo­ vade sig själv något eller när hon kände sig skuldmedveten, skrev hon upp det, vek ihop lappen och sedan typ Dirk No­ witzki : dunk ner i korgen. Och det riktigt sjuka med det var att det aldrig var någon som läste lapparna. Det var inte det som var det viktiga. Det viktiga var att man skrev upp vad man kände, och att det fanns där och att man kunde se det : Där uppe i pappkartongen hänger mina önskningar och drömmar och hela skiten. Och eftersom kartongerna var så viktiga, skulle man ge dem ett namn. Namnet skrev man med tuschpenna på kartongen, och sedan hade typ varje fyllo en kartong i taket som hette ”Gud” och som var full med drömmar. För de flesta kallade kartongen ”Gud”. Det var terapeutens idé. Men man fick kalla den vad man ville.

En äldre kvinna döpte sin till ”Osiris” och en annan kallade sin ”Stora anden”.

Mammas kartong hette ”Karl-Heinz”, men då kom tera­ peuten och pepprade henne med frågor. Först ville han veta om det var hennes far. ”Vem ?” frågade mamma, och tera­ peuten pekade på kartongen. Mamma skakade på huvudet.

Då frågade terapeuten vem den där Karl-Heinz annars kun­ de vara, och mamma sa : ”Pappkartongen där uppe.” Men då ville terapeuten veta vad mammas far hade hetat. ”Gott­ lieb”, svarade mamma och terapeuten sa ”Aha !” och detta ”Aha” lät visst som om terapeuten just hade förstått exakt vad saken gällde. Gottlieb – aha ! Mamma förstod visserli­ gen inte vad det var terapeuten hade förstått, och han berät­ tade det inte heller. Och så var det visst hela tiden. Alla gick runt och såg ut som om de hade förstått exakt vad saken 33

gällde, men ingen berättade vad det var. När pappa hörde talas om det där med kartongen skrattade han så att han nästan trillade av stolen. ”Herregud, så sorgligt”, sa han, men sedan skrattade han ändå, och jag kunde heller inte slu­ ta skratta, och mamma tyckte ju också att det var komiskt, i alla fall så här i efterhand.

Och allt det här skrev jag om i min uppsats. Ordet ”rädd­ ning” lyckades jag peta in tack vare händelsen med kökskni­ ven, och sedan fortsatte jag av bara farten med morgonen när hon hade kommit nerför trappan och förväxlat mig med pappa. Det var den längsta uppsats jag någonsin skrivit, minst åtta sidor, och jag skulle säkert ha kunnat skriva del två och del tre och del fyra också om jag hade velat, men sedan visade det sig att del ett var mer än nog.

Klassen gick nästan i taket av förtjusning när jag läste.

Schürmann bad dem vara tysta och sa : ”Tack så mycket.

Tack, tack. Hur långt har du kvar ? Oj då, så långt ? Då tror jag nog att vi stannar här.” Så jag behövde inte ens läsa res­ ten. På rasten bad Schürmann mig att stanna kvar och gå igenom uppsatsen med honom, och jag kände mig sjukt stolt eftersom jag hade gjort en sådan succé och eftersom Schür­mann till och med ville läsa slutet på uppsatsen person­ligen. Maik Klingenberg, författaren. Men då slog Schür­mann igen häftet och såg på mig och skakade på huvu­det, och jag tänkte att det nog var en uppskattande huvudskakning som skulle betyda något i stil med : Hur kan en sjätteklassare skriva så asgrymma uppsatser ? Men han sa : ”Vad flinar du åt ? Tycker du att det är roligt ock­ så ?” Och då gick det upp för mig att jag kanske inte hade 34

gjort så stor succé när allt kom omkring. I alla fall inte hos Schürmann.

Han reste sig från katedern och gick bort till fönstret och såg ut över skolgården. ”Maik”, sa han sedan och vände sig mot mig igen. ”Det är din mor. Tänkte du inte på det ?”

Tydligen hade jag gjort en jättetabbe. Jag fattade visserli­ gen inte varför. Men det syntes tydligt på Schürmann att hela den här grejen hade varit en enda stor jättetabbe. Och att det i hans ögon var världshistoriens pinsammaste upp­ sats var typ också klart. Bara det att jag inte fattade varför det var så, det talade han inte om, och om jag ska vara ärlig har jag fortfarande inte fattat det. Han upprepade bara om och om igen att det var min mor, och jag sa att jag visste att mamma var min mor, men då höjde han plötsligt rösten och sa att uppsatsen var det vidrigaste och osmakligaste och mest skamlösa han läst under alla sina femton år som lärare och så vidare, och att jag skulle riva ut de där tio sidorna ur mitt häfte illa kvickt. Jag blev helt förkrossad och sträckte mig genast efter häftet för att riva ut sidorna som en lydig idiot, men då grep Schürmann tag i handen på mig och skrek : ”Du ska inte riva ut dem på riktigt. Fattar du ingen­ ting ? Du ska tänka efter. Tänk efter !” Jag tänkte efter nå­ gon minut, men om jag ska vara ärlig fattade jag ingenting.

Jag har fortfarande inte fattat det. Jag menar, jag hade ju inte hittat på något eller så.

7

Och ef t e r det fick jag heta Psycho. I nästan ett helt år kallade alla mig det. Till och med på lektionerna. Till och med när lärarna var med. ”Kom igen, Psycho, passa ! Du klarar det, Psycho ! Skjut bollen lågt !” Och så fortsatte det ända tills André började i klassen. André Langin. Snygge André.

André var kvarsittare. Redan första dagen blev han ihop med en av tjejerna, och sedan dess har han haft en ny varje vecka, och för tillfället är han ihop med en turkisk tjej i pa­ rallellklassen som liknar Salma Hayek. Han stötte på Ta­tja­ na också ett tag, då kände jag mig verkligen helt spy­färdig.

I flera dagar stod de och snackade överallt, i korridorerna, utanför skolan, vid rondellen. Men jag tror inte att de var ihop när allt kom omkring. Då hade jag nog dött. För efter ett tag slutade de att snacka med varandra, och sedan hörde jag hur André förklarade för Patrick varför män och kvin­ nor inte passar ihop, otroligt vetenskapliga teorier om sten­ åldern, sabeltandstigrar och om att skaffa barn och allt möj­ ligt. Och det hatade jag honom också för. Jag hatade honom intensivt från första stund, men det var inte helt lätt. För André är inte något ljushuvud precis, men han är inte helt 36

blåst heller. Han kan vara ganska schyst, och han har en cool stil, och så ser han som sagt rätt bra ut. Men en jävla snobb är han ändå. Till råga på allt bor han på vår grann­ gata, på Waldstrasse 15. Där bor det förresten bara snobb­ar.

Familjen Langin har en jättevilla förstås. Hans pappa är po­ litiker, sitter visst i kommunfullmäktige eller något. Så klart.

Och pappa säger : Bra karl, den där Langin ! Bara för att han själv är nybliven medlem i liberalerna. Jag vill kaskadkräkas bara jag tänker på det. Ursäkta, men så är det.

Men egentligen skulle jag berätta något helt annat. När André precis hade börjat i klassen hade vi friluftsdag och var ute och vandrade någonstans söder om Berlin. En av de vanliga skogsutflykterna. Jag gick långt bakom de andra och tittade på naturen. För just då hade vi börjat samla växt­er till ett herbarium, och jag var inne i en period när jag intresserade mig för naturen. För träd. Jag ville kanske typ bli forskare eller så. Men inte särskilt länge, och antagligen hade det med den här utflykten att göra, när jag traskade flera kilometer bakom de andra för att kunna studera blad­ ordning och habitus i lugn och ro. Plötsligt insåg jag nämli­ gen att jag inte brydde mig ett skit om bladordning och ha­ bi­tus. Långt där framme skrattade de, och jag kunde ur­skilja Tatjana Cosics skratt, och tvåhundra meter bakefter lunkar Maik Klingenberg genom skogen och glor på någon jävla bladordning. Vi var ju inte ens ute i riktig natur utan bara i en löjlig skogsdunge med tre vägvisare var tion­de meter. Re­ na helvetet.

Efter en stund stannade vi vid en trehundra år gammal vitbok som en viss Fredrik den store lär ha planterat, och 37

läraren frågade om någon visste vilken sorts träd det var.

Men ingen visste. Utom jag förstås. Men så dum var jag inte att jag avslöjade inför alla att jag visste att det var en vitbok.

Då hade jag lika väl kunnat säga : Jag heter Psycho och jag har ett problem. Men bara det att vi stod där runt trädet utan att någon visste vad det var kändes också deprime­ran­ de. Och nu kommer jag snart till poängen. Under den där vitboken hade Fredrik den store nämligen ställt några bän­ kar där man kunde sitta och ha picknick, och det var just vad vi gjorde. Jag råkade sitta vid Tatjana Cosics bord. Snett mittemot satt André, snygge André, med ena armen om Laura och andra armen om Marie. Precis som om de var bästa kompisar trots att de inte alls var det. Han hade gått i klassen högst en vecka. Men tjejerna verkade inte ha nå­got emot det. Tvärtom, de var som förlamade av lycka och rörde sig inte en millimeter, precis som om de var rädda för att Andrés armar annars skulle lyfta och flyga iväg likt skyg­ga fåglar. Och André själv sa inte ett ord på hela tiden, utan tittade bara sängkammaraktigt omkring sig med sin säng­ kammarblick, men så fick han plötsligt syn på mig och efter att ha tänkt en lång stund sa han utan att rikta sig till någon särskild, speciellt inte till mig : ”Varför kallas han där för Psycho egentligen ? Han är ju skittråkig.” Laura och Marie skrattade nästan ihjäl sig åt det lyckade skämtet, och efter­ som det hade gjort en sådan succé, upprepade André det för säkerhets skull : ”Seriöst alltså, varför kallar ni den där sömntabletten för Psycho ?” Och sedan dess heter jag Maik igen. Och det känns faktiskt ännu deppigare än det gjorde innan.

8

Det fi n ns e n hel del saker som jag inte kan. Men är det något jag kan, så är det höjdhopp. Jag menar, jag är ingen OS -stjärna eller så, men i höjdhopp och längdhopp är jag nästan oslagbar. Fast jag är en av de kortaste i klassen hop­ par jag lika högt som Olaf som är en och nittio. I våras sat­ te jag nytt skolrekord för högstadiet och var sjukt stolt. Vi stod ute vid höjdhoppsanläggningen och tjejerna satt i grä­ set intill och lyssnade på fru Beilcke som höll före­drag. Det är deras idrott : Fru Beilcke håller föredrag och tjejerna sitter runt omkring och kliar sig på vristerna. De måste minsann inte kuta runt idrottsplatsen som på Wol­kows lektioner.

Wolkow är vår idrottslärare och givetvis håller han också gärna föredrag. Alla idrottslärare jag hittills har haft gillar att lägga ut texten. På måndagarna snackar Wolkow om Bundesliga, på tisdagarna fortsätter han oftast med Bundes­ liga, på onsdagarna är det Champions League och på fre­ dagarna ser han fram emot nästa omgång av Bundesliga och eftersnacket. På sommaren händer det att Wolkow yttrar sig om Tour de France, men via temat doping dröjer det inte länge innan han är tillbaka på ett mycket viktigare tema, nämligen varför doping tack och lov inte förekommer inom 39

fotbollen. Jo, för att det inte skulle löna sig. Det är Wolkows uppriktiga åsikt. Och visserligen har det väl aldrig intresse­ rat någon, men problemet är : Wolkow snackar bara när vi joggar runt idrottsplatsen. Han är otroligt vältränad, han är säkert över sjuttio eller så, men knatar alltid i täten med spänstiga steg och babblar och babblar. Och sedan brukar han utbrista : ”Grabbar !” Sedan är han tyst i tio meter in­nan fortsättningen kommer : ”Dortmund.” Tio meter. ”Klarar det inte.” Tio meter. ”För dåliga hemmamatcher. Stämmer det eller har jag rätt ?” Tjugo meter. ”Och van Gaal, den gamle räven ! Det blir ingen söndagspromenad.” Param, pa­ ram. ”Er åsikt ?” Hundra meter. Men självklart är det ingen som säger någonting eftersom vi redan har sprungit typ två mil, och bara Hans, Nazisten, fotbollsidioten, skriker ibland där han flåsar fram längst bak i klungan : ”Ha-ho-he ! Her­ tha BSC !” Men det blir för mycket, till och med för prat­ kvarnen Wolkow, och han springer en extra sväng så att Hans ska hinna i kapp, och sedan hytter han med pekfingret och ropar med darrande stämma : ”Simunic ! Joe Simunic !

Kardinalfel”, och Hans ropar någonstans långt där bak : ”Jag vet, jag vet !” och då ökar Wolkow tempot igen och mumlar : ”Simunic, herregud ! Backlinjen. Får aldrig säljas.

Nerflyttning. Simunic.”

Så bara det är en anledning att bli sjukt glad när man får hoppa höjd istället. Men kanske hoppade vi bara höjd den här dagen eftersom Wolkow led av en elakartad halsinfek­ tion och inte kunde jogga och snacka samtidigt, utan fick nöja sig med att bara jogga. Om Wolkow lider av en vanlig halsinfektion snackar han lite mindre. Om Wolkow dör 40

ställs lektionen in. Men om han lider av en elakartad hals­ infektion joggar han helt enkelt tigande runt idrottsplatsen.

Medan vi hoppade förde han in resultaten i sin svarta an­ teckningsbok och jämförde dem med fjolårets siffror och kraxade att vi minsann hade hoppat fem centimeter högre förra året. Bredvid höjdhoppsställningen satt tjejerna som sagt och lyssnade på fru Beilcke. Fast egentligen lyssnade de inte utan tittade bort mot oss.

Tatjana satt och hängde längst ute vid kanten tillsam­ mans med sin bästis Natalie. De viskade något till varandra.

Och jag satt som på glödande kol. Jag ville så gärna att det skulle bli min tur innan fru Beilcke hann avsluta sin pre­ dikan. Tursamt nog ville Wolkow att vi skulle tävla redan från början : En och tjugo, den som rev var ute. Sedan fem centimeter högre och så vidare. Det var bara Heckel som inte klarade en och tjugo. Heckel har en pösmage, det hade han redan i femman, och dessutom har han tändsticksben.

Det är ingen jätteöverraskning att han inte kan lyfta en enda centimeter över marken. Egentligen är han inte särskilt bra i något ämne, men i idrott är han skitkass. Han är till exem­ pel dyslektiker också, och det betyder att stavningen inte räknas när han skriver uppsatser på tyskan. Han kan göra hur många fel han vill. Det är bara innehåll och stil som räknas eftersom det är en sjukdom som han inte rår för.

Men då undrar jag om han rår för att han har tändsticks­ ben. Hans farsa kör buss och ser likadan ut : en tunna på två styltor. Om man ska vara rättvis är Heckel alltså höjdhopps­ dyslektiker också, och det borde inte räknas hur högt han hoppar, utan bara stilen. Men det är ingen riktig sjukdom, 41

så han får leva med underkänt i idrott och att alla tjejer fnis­ sar när fetknoppen parerar ribban med händerna och står på näsan med ett stön. Stackars sate å ena sidan. Å andra sidan måste jag erkänna att det ser rätt komiskt ut. För även om höjden inte skulle räknas hos Heckel är stilen ändå under­känd.

På en och fyrtio började det glesna i fältet. En och femtio klarade bara Kevin och Patrick, André med möda och be­ svär och så jag förstås. Olaf var sjuk. När André hade segat sig över ribban jublade tjejerna och fru Beilcke tittade strängt. Ribban höjdes till en och femtiofem och Natalie ro­ pade : ”Det klarar du, André !” Snacka om meningslös på­ hejning, för givetvis klarade han det inte. Tvärtom, han flög snarare in under ribban som det kan bli i höjdhopp när man tar i för mycket. Han ramlade över bortre kanten på mattan och försökte sedan rädda situationen med ett skämt som gick ut på att han frustrerat låtsades kasta bort ribban som ett spjut. Men det var ett gammalt skämt. Ingen skrattade.

Sedan var det Kevins tur att bli påhejad. Mattegeniet Kevin.

Men över en och sextio kom inte han heller. Och så var det bara jag kvar. Wolkow höjde till en och sextiofem, och jag märkte redan när jag tog sats att det var min dag i dag. Det var Maik Klingenbergs dag. Redan när jag gjorde avstampet hade jag en triumferande känsla. Jag hoppade inte, jag seg­ lade över ribban som ett flygplan, jag stod stilla i luften, jag svävade. Maik Klingenberg, den store friidrottaren. Jag tror att om jag skulle ge mig själv ett smeknamn, skulle det bli Aero­flot eller så. Eller Air Klingenberg. Kondoren från Mar­ zahn. Men tyvärr får man ju inte ge sig själv smeknamn.

42

När jag sjönk ner i den mjuka mattan hörde jag hur killsidan tafatt klappade i händerna. Från tjejsidan hördes ingenting.

När jag studsade upp från mattan igen, kastade jag genast en blick på Tatjana, men Tatjana tittade på fru Beilcke. Na­ talie tittade också på fru Beilcke. De hade inte ens sett mitt hopp, de dumma kossorna. Ingen av tjejerna hade sett mitt hopp. Det intresserade dem inte att den psykotiska sömnta­ bletten hoppade för brinnande livet alldeles intill. Aeroflot, så fan heller.

Det gjorde mig deppig hela dagen, trots att det ju inte in­ tresserade mig själv ens en gång. Som om det jävla höjdhop­ pet skulle intressera mig en enda sekund ! Men om André hade klarat en och sextiofem eller om André bara skulle ha gjort ett försök att ta sig över en och sextiofem, skulle tje­ jerna kutat runt på löparbanan och viftat med cheerleader­ bollar. Men när jag hoppade var det ingen som ens tittade.

Det intresserade dem inte. Och om jag intresserade mig för något, så var det bara svaret på frågan : Varför tittar ingen när Air Klingenberg sätter nytt skolrekord, och varför tittar de när en mjölsäck snubblar in under ribban ? Men så var det helt enkelt. Så jävlig var skolan, och så jävlig var hela den här tjejgrejen, och det fanns ingen utväg. Trodde jag i alla fall tills jag lärde känna Tschick. Men då förändrades en hel del. Och det ska jag berätta om nu.

Maik Klingenberg är inte särskilt populär. Han har inga vänner, klasskamraterna skrattar åt honom i skolan och han får aldrig vara med på deras fester.

Nu är det första dagen på sommarlovet och han är ensam hemma i villan, hans mamma har åkt iväg till rehab och pappan är på affärsresa med sin unga älskarinna. Då dyker plötsligt Tschick upp, den tysk-ryske pojken från höghusområdet på fel sida spåren i Hellersdorf. I en stulen Lada ger de sig oinbjudna iväg till födelsedagskalas hos Tatjana – flickan som Maik är upp över öronen förälskad i.

Därefter bär det av i rasande fart genom den tyska landsbygden, i riktning mot sydost, till Valakiet där Tschicks morfar bor. En färd som kommer att förändra livet för dem båda.

Tschick är en kultförklarad roman om en osannolik vänskap mellan två pojkar. En litterär roadtrip fylld av melankoli och humor.

” Du kommer att se världen med andra ögon efter att ha läst den här romanen.”

Rolling Stone

Nilsson förlag

ISBN: 978-91-88155-01-6

9 789188 155016