Extramaterial: nytt slutkapitel Fredagen den 19 september 2008
När Sune Svensson öppnade grinden till den katolska kyrkogården i Solna var mannen i rullstol redan där. Som vanligt. Sune hade arbetat länge inom kyrkogårdsförvaltningen, sett många förtvivlade anhöriga på begravningsplatsen. Men synen av de där krokiga axlarna grep tag i honom. Sorgen som omgav den ensamma gestalten var så kompakt att den tycktes leva sitt eget liv. Mannens blick var fäst på en enkel gravsten i grå granit. Sune kunde inskriptionen utantill: Victor Ekengreen 1992–2008 Älskad son och bror Victor Ekengreens pappa kunde sitta där i timmar, oavsett väderlek. Så småningom brukade en bil från färdtjänsten hämta honom, då och då var det hans dotter som körde hem honom. Dagens jordfästning skulle äga rum klockan elva, det mesta var förberett. Sune Svensson såg på sitt armbandsur, det var ingen brådska. Den nya graven låg bara ett hundratal meter från Victors. Plötsligt bröt solen fram ur molntäcket. Det hade regnat på morgonen och var fortfarande fuktigt i luften. Men det var inte särskilt kallt. Som så ofta i september hade de fått några dagars brittsommar, som om sommaren ville dra några sista andetag innan mörkret och vintern tog vid. Sune sneglade bort mot Johan Ekengreen igen. Han satt med en pläd över de förlamade benen. Det grå håret behövde klippas, det verkade inte som om han hade rakat sig på morgonen. 343
Sune nickade vänligt fastän han visste att han inte skulle få någon hälsning tillbaka. Det fick han aldrig. Han började gå mot redskapsskjulet för att hämta det han behövde. Samma morgon hade det varit ännu en artikel i dagstidningen om Ekengreens rättegång. Den skulle börja i nästa vecka, han var åtalad för anstiftan till mord på sonens bäste vän. Trots att kamraten genom Ekengreens eget ingripande klarat sig med skrubbsår var åklagaren bestämd. Han hade redan meddelat att han tänkte yrka på ett kännbart fängelsestraff. Ett hopknycklat papper låg på grusgången, Sune böjde sig ner och plockade upp det, gångarna måste se snygga och prydliga ut inför det kommande begravningsföljet. Han låste upp, klev in i den lilla boden och tände taklampan. Enligt tidningen hade Ekengreen redan erkänt brottet. Pressen gottade sig i historien, den kände företagsledaren som hyrt en lönnmördare för att hämnas sin son. Ändå fanns det varken mord eller mördare, bara en serie olyckliga omständigheter. Den inblandade polismannen hade visserligen dömts för grovt tjänstefel, men blivit friad från ansvar för Victors död. Man bedömde handlingen som nödvärn, precis som man gjorde med tonåringen som Victor Ekengreen också varit i slagsmål med. Sune kunde inte låta bli att tycka synd om Johan Ekengreen, trots allt som hade hänt. Han hade förlorat sin ende son, och hustrun hade visst också lämnat honom, om man nu skulle tro kvällspressen. Det var som en grekisk tragedi, där alla var förlorare. Stackars sate.