9789113065328

ANDERS RYDELL

BOKTJUVARNA JAKTEN PÅ DE FÖRSVUNNA BIBLIOTEKEN

ISBN 978-91-1-306532-8 © Anders Rydell 2015 och Norstedts, Stockholm Omslag: Wickholm Formavd.

Kartor, för- och eftersättsblad: Freddot Carlsson Andersson (illustration) och Norstedts Kartor Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland, 2015 www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

innehåll

Förord 9 1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

14.

15.

En eld som förtär världen 15 Spöken på Berliner Stadtbibliothek 35 Goethes ek 59 Himmlers bibliotek 91 En krigare mot Jerusalem 109 Tröst för Israels vedermödor 141 Jakten på frimurarnas hemligheter 175 ”Lenin arbetade här” 195 Det förlorade biblioteket 221 Skärvor av ett folk 245 Massgraven är ett pappersbruk 265 Talmudkommandot 303 Judiska studier utan judar 321 En vagn med skor 347 En bok hittar hem 389 Register 418 Noter 439 Bildkällor 461 Författarens tack 463

FÖRORD

I våras satt jag på ett flygplan från Berlin till Birmingham med en liten olivgrön bok i min ryggsäck. Då och då öppnade jag ryggsäcken och det bruna vadderade kuvert boken låg i för att försäkra mig om att den fortfarande var kvar där. Efter mer än sjuttio år skulle denna bok återvända till sin familj, till ett barnbarn till den man som en gång hade ägt den. En man som omsorgsfullt hade klistrat in sitt exlibris på bokens första uppslag och skrivit sitt namn på en av de allra första sidorna: Richard Kobrak. I slutet av 1944 deporterades han tillsammans med sin hustru till gaskamrarna på ett av de allra sista tågen till Auschwitz. Den lilla boken i min ryggsäck är inte särskilt värdefull, på ett antikvariat i Berlin skulle den troligen inte kosta mer än några euro. Ändå har jag under de få dagar jag varit beskyddare av boken plågats av en närmast panikartad rädsla för att den plötsligt skulle försvinna. Ångestfyllda fantasier om att jag skulle glömma ryggsäcken i en taxi eller att någon skulle stjäla den från mig.

Bokens värde är inte monetärt, det är känslomässigt. Oersättlig för dem som vuxit upp utan sin farfar. Din lilla olivgröna boken är så värdefull eftersom det är den enda ägodel som Richard Kobrak efterlämnat som har återfunnits. En bok från en mans bibliotek.

En länk till ett förlorat liv. Tragiskt nog är den bara en av miljoner 9

boktjuvarna

som fortfarande väntar på att upptäckas. Miljoner glömda böcker efter miljoner förlorade liv. Under mer än ett halvt århundrade har de varit bortglömda och stumma. De som känt till deras härkomst har inte sällan försökt sudda ut minnet efter deras ägare. Rivit ut sidor med bokägarmärken, strukit över personliga dedikationer och förfalskat bibliotekskataloger, där ”gåvor” från Gestapo eller nazistpartiet ersatts av anonyma donatorer.

Men många har överlevt, kanske för att plundringen var alltför omfattande och viljan att rota i dessa kvarlämningars historia varit alltför liten.

Historien om nazisternas konststöld har under ett par decennier fått stor uppmärksamhet. 2009 började jag själv skriva om detta utifrån en målning på Moderna museet i Stockholm som försvann under andra världskriget – Emil Noldes ”Blumengarten (Utenwarf)”. Precis som den olivgröna boken tillhörde den en tysk-judisk familj och förlorades i slutet av 1930-talet. Det blev sedermera en berättelse om nazisternas omfattande konstplundring och den sjuttio år långa kampen för att återfå dessa verk, ett arbete som 2013 resulterade i boken Plundrarna. Hur nazisterna stal Europas konstskatter.

När jag grävde mig ner i denna stöld, driven av lika delar ideologi och girighet, upptäckte jag att det inte bara var konst och antikviteter som stals utan också böcker. Det var inte märkligt i sig, de nazistiska plundringsorganisationerna roffade åt sig vad de kunde.

Det som först förundrade mig var själva omfattningen, att tiotals miljoner böcker försvann i en plundringsoperation som sträckte sig från Atlantkusten till Svarta havet. Men det var också någonting annat som väckte min uppmärksamhet, att böckerna på ett djupare ideologiskt plan tycktes vara så mycket viktigare. Konstbytet fördelades framför allt bland det nazistiska ledargarnityret, inte minst till Adolf Hitler och Hermann Göring själva. Konsten 10

förord

skulle manifestera, legitimera och skänka ära åt den nya värld nazisterna avsåg att bygga ovanpå Europas ruiner. En vackrare och renare värld, som de såg det.

Men böckerna tjänade ett annat syfte. De stals varken för ära eller av girighet – utan för något som på många sätt var än mer skrämmande. Bibliotek och arkiv över hela Europa plundrades av Tredje rikets viktigaste ideologer, av de organisationer som leddes av SS-ledaren Heinrich Himmler och partiets chefsideolog Alfred Rosenberg. Under kriget planerades och genomfördes den största bokstölden i historien. Måltavlor för denna plundring var rörelsens ideologiska fiender – judar, kommunister, frimurare, katoliker, regimkritiker, slaver med flera. En berättelse som än idag är föga känd och ett brott som till stora delar ännu är ouppklarat. Jag bestämde mig för att själv följa plundrarna i deras spår, en resa som tagit mig hundratals mil genom Europa. Jag gjorde det för att försöka förstå, men också ta reda på vad som återstår – och vad som gått förlorat. Från de skingrade emigrantbiblioteken i Paris till det försvunna uråldriga judiska biblioteket i Rom, som spårade sin historia tillbaka till vår tideräknings början. Från jakten på frimurarnas hemligheter i Haag till sökandet efter spillrorna av en utplånad civilisation i Thessaloniki. Från de sefardiska biblioteken i Amsterdam till jiddischbiblioteken i Vilnius. Spår finns överallt, även om de ofta är få. Platser där människorna och deras böcker skingrades och i många fall gick under.

Det här är till stora delar en berättelse om skingring – om de tusentals bibliotek som för alltid bröts upp under andra världskriget. Miljontals enskilda böcker från det som en gång var en samling vilar fortfarande på hyllor över hela Europa. Men de har förlorat sitt sammanhang. Små delar av en gång fantastiska bibliotek som hade byggts upp under generationer, som varit kulturella, språkliga och identitetsmässiga hjärtan för samhällen, familjer och enskilda människor. Bibliotek som var oersättliga kulturer – 11

boktjuvarna

en avbild av de människor och samhällen som en gång skapade och vårdade dem.

Men det är också en bok om de människor som förde en kamp för att försvara sitt litterära arv, med sina egna liv som insats och ibland med förlusten av dem som konsekvens. Människor som var medvetna om att stölden av deras litterära arv var ett sätt att beröva dem deras historia, mänsklighet och i slutändan minnet av dem. Människor som desperat gömde sina manuskript, grävde ner sina minnesanteckningar och höll sig fast vid sin mest älskade bok på den sista resan till Auschwitz. Vi har en del av dessa människor att tacka för att vi minns det fruktansvärda som skedde. De som gick under, men också de som överlevde och som sedan dess har skildrat sina upplevelser för att världen skulle få veta. Som satte ord på det som var tänkt att förbli ordlöst. Vi lever i en tid då de sista Förintelseöverlevarna snart lämnar oss. Vi kan bara hoppas att allt det de skänkt oss är tillräckligt för att vi ska fortsätta minnas. När jag skrev den här boken insåg jag att dessa minnen är centrala, för det var dem bokplundringen handlade om. Att beröva människor ord och berättelser – att lägga beslag på dem.

Böcker är sällan unika på samma sätt som konstverk, men de har ett värde som så många fler kan relatera till. Boken har in i våra dagar behållit ett symbolvärde som närmast är andligt. Att slänga böcker betraktas fortfarande som ett helgerån. Att bränna dem är fortfarande en av de starkaste symbolhandlingarna för kulturell förstörelse som står till buds. Mest känt genom nazisternas bokbål 1933 – men den symboliska förstörelsen av böcker är lika gammal som boken själv.

Vår starka relation till boken handlar om det skrivna ordets roll som förmedlare av kunskap, känslor och erfarenheter under tusentals år. Successivt ersatte det skrivna ordet den traderande

12

förord

traditionen. Vi kunde bevara mer och sträcka oss längre tillbaka, överbrygga tiden. Vi kunde tillfredsställa vår aldrig stillade hunger efter mer. Kunskapen att läsa och skriva, som till helt nyligen var få förunnad, förknippades därför ofta med magiska egenskaper.

Den som behärskade denna kunskap kunde tala med förfäderna – besatt auktoritet och makt. Vår på samma gång känslosamma som andliga relation till boken handlar om att boken ”talar med oss.” Det är ett medium som förbinder oss med andra människor, levande och döda.

Afroamerikanska slavar som länge förhindrades att lära sig att läsa kallade Bibeln, som de vita slavägarna använde för att rättfärdiga deras fångenskap, för ”Den talande boken”. En viktig del av deras befrielse kom genom att de själva erövrade denna bok – och använde den mot sina förtryckare. Boken var både ett redskap för förtryck och befrielse. Än i dag står tolkningen av ordet i centrum för våra globala konflikter. Boken är inte bara en förmedlare av kunskap och känslor – den är en källa till makt.

Det är något som ofta har fördunklats i röken efter de beryktade bokbålen i Tyskland 1933 – då verk av regimens avskydda författare kastades på elden. Bilden av nazisterna som antiintellektuella kulturförstörare har varit seglivad. Kanske för att den har varit så enkel att förstå. Kanske för att vi gärna vill se litteraturen och ordet som något i grunden gott.

Men även nazisterna insåg att det fanns något som gav än mer makt än att förstöra ordet, nämligen att äga det, kontrollera det.

Att det fanns makt i boken. Att ord kan vara vapen som ljuder långt efter det att mullret från kanonerna har tystnat. Inte bara som propaganda, utan som minne. Att den som äger ordet inte bara har makten att tolka det utan också att skriva historien.

ÔTbnujejhu!tpn!hm efo!fgufs!Uztlmboet! cplc m!m ohtbnu!gbmobef!tlvmmf!fo! qmbo!c skb!ub!gpsn!jopn!ob{jtuqbsujfut!! joufmmfluvfmmb!pdi!jefpmphjtlb!lsfutbs/!

Fo!qmbo!tpn!jouf!tzgubef!ujmm!joufmmfluvfmm-! lvmuvsfmm!pdi!mjuufs s!g sjoufmtf-!vubo!ujmm! o hpu!cfuzemjhu!nfs!tls nnboef/Ô

1.

EN ELD SOM FÖRTÄR VÄRLDEN BERLIN ”Där man bränner böcker, bränner man till slut också människor.”

Heinrich Heine, 1820

Orden är inpräntade på en rödrostig metallplatta, nedsänkt mellan gatstenarna på Bebelplatz i Berlin. Berlins sommarturister vandrar förbi torget, som ligger mellan Brandenburger Tor och Museuminsel, på väg till någon av stadens mer storslagna sevärdheter. Platsen äger fortfarande en symbolisk laddning. I torgets ena hörn står en äldre kvinna med yvigt vitt hår. Hon har svept in sig i en stor israelisk flagga – med davidsstjärnan över ryggtavlan. Ett nytt Gazakrig har brutit ut. Och ett trettiotal personer har samlats för att demonstrera mot de antisemitiska stämningar som sjuttio år efter kriget på nytt vaknat till liv i Europa.

På andra sidan den breda paradgatan Unter den Linden, framför grindarna till Humboldtuniversitetet, står fällbord med boklådor. För några euro kan man köpa vältummade böcker av Thomas Mann, Kurt Tucholsky och Stefan Zweig. Författare vars verk kastades på elden här i maj 1933. Framför fällborden ligger tjugo gatustensstora metallplattor i rad. Varje platta bär ett namn: Max Bayer, Marion Beutler, Alice Victoria Berta – studenter som gick på universitetet. De avslutas med ett datum och platser som inte kräver någon förklaring: ”Mauthausen 1941”, ”Auschwitz 1942”, ”Theresienstadt 1945”.

15

boktjuvarna

Heinrich Heines ord, en replik i dramat Almansor, har efter andra världskriget blivit en insiktsfull profetia om det som utspelade sig här och den katastrof som skulle följa. Den 10 maj 1933 antändes på Bebelplatz, som då hette Opernplatz, historiens mest beryktade bokbål – en händelse som kommit att stå som en kraftfull symbol för totalitärt förtryck, kulturell barbarism och det hänsynslösa ideologiska krig nazisterna förde. Bokbålens lågor har också kommit att symbolisera det intima sambandet mellan den kulturella förstörelsen och Förintelsen.

Tidigare samma vår hade nazisterna gripit makten i Tyskland – med en annan eld som förevändning, Riksdagshusbranden i februari 1933. Nazisterna hävdade att den var kommunisternas verk och att Tyskland hotades av en ”bolsjevikisk komplott”. Branden gav partiet en förevändning att släppa lös den första omfattande vågen av terror: kommunister, socialdemokrater, judar och andra politiska oppositionella greps. Men terrorn skulle också riktas mot författare och intellektuella. I själva verket hade angreppen mot litteraturen börjat långt innan nazisterna kom till makten.

Partitidningen Völkischer Beobachter hade i åratal angripit och hetsat mot judisk, bolsjevikisk, pacifistisk och kosmopolitisk litteratur. Samtidigt hade många av Tysklands främsta författare tagit upp kampen mot nazisterna.

I oktober 1930 riktade författaren Thomas Mann, som året innan belönats med Nobelpriset, ett angrepp mot tidsandan under en öppen föreläsning i Beethovensalen i Berlin. Det var egentligen tänkt att Mann skulle läsa ur sin romansvit Josef och hans bröder.

Men i stället höll författaren ett brandtal med rubriken ”Ein Appell an die Vernunft” (En vädjan till förnuftet) där han varnade tyska folket för vad som väntade om de lät sig förföras av nazisternas pöbelvälde.1 Joseph Goebbels, som hade fått information om vad som var på gång, sände tjugo brunskjortor ur partiets stormtrupper SA till föreläsningen, uppklädda i smoking för att de skulle 16

en eld som förtär världen

smälta in bland de övriga deltagarna. Men till sabotörerna hörde inte bara råbarkade gatubusar, utan även högerradikala intellektuella som författarna Ernst Jünger och Arnolt Bronnen. Thomas Manns tal möttes av applåder från delar av publiken och burop, häcklande och nationalistiska slagord från sabotörerna. Stämningen blev så hätsk att Mann tvingades lämna salen bakvägen.

Nazisterna hade redan före 1933 systematiskt saboterat kulturevenemang, där allt från misshagliga biovisningar till så kallade degenererade konstutställningar attackerades. Året före Manns tal hade en bokuppläsning av hans dotter Erika stoppats på liknande sätt. Än vanligare var det med hot. Familjen Mann och författare som Arnold Zweig och Theodor Plievier hade mottagit en ständig ström av hotfulla telefonsamtal och brev. Författares hem vandaliserades med klotter. Och utvalda författare punktmarkerades av SA-patruller, som väntade utanför deras hem och följde efter dem vart de än gick. Även listor över misshaglig litteratur togs fram. I augusti 1932 publicerade nazistpartiets tidning Völkischer Beobachter en svartlista över författare som borde förbjudas när partiet kom till makten.2 Tidigare samma år hade en deklaration publicerats i samma tidning, understödd av 42 tyska professorer, som krävde att den tyska litteraturen skulle skyddas mot ”kulturbolsjevismen”. Våren 1933, när nazisterna grep makten, flyttade attacken mot oönskad litteratur från gatan till statsapparaten. I februari 1933 undertecknade president Paul von Hindenburg en lag ”till skydd för folk och stat”, som skapade restriktioner för tryckta publikationer – och genom tillägg under våren inskränktes yttrandefriheten ytterligare. De första offren var kommunistiska och socialdemokratiska tidningar och förlag. Hermann Göring gavs uppdraget att leda kampen mot den så kallade ”smutslitteraturen”: marxistiska, judiska och pornografiska böcker.

Det var detta angrepp på litteraturen som ledde fram till bok17

boktjuvarna

bålet i maj – men initiativet kom inte från nazistpartiet, utan från Deutsche Studentenschaft – en paraplyorganisation för de tyska studentförbunden. Sedan 1920-talet hade flera studentorganisationer mer eller mindre öppet givit nazisterna sitt stöd. Det var inte första gången under mellankrigstiden som högerkonservativa tyska studenter hade tänt bokbål. År 1922 samlades hundratals studenter på Tempelhoffältet i Berlin för att bränna ”smutslitteratur” och 1929 brände studenter i Hamburg Versaillesfördraget, den kapitulation Tyskland tvingats skriva under efter första världskriget.

Bland högerkonservativa studenter betraktades bålen som en tysk tradition av trots och motstånd som gick ända tillbaka till reformatorn Martin Luther. År 1520 hade påven Leo X sänt Luther en bulla som hotade honom med bannlysning om han inte drog tillbaka sina 95 teser och andra blasfemiska skrifter. Dessa skulle brännas, enligt den påvliga bullan.

Luthers svar var att samla studenter i staden Wittenberg och antända ett eget bokbål. På elden kastades katolska medeltida skrifter och den kanoniska rätten, den katolska kyrkans lagar.

Martin Luther ska själv ha kastat den påvliga bullan i lågorna med orden: ”Eftersom de har bränt mina böcker bränner jag deras.”3 Bokbålet symboliserade den definitiva brytningen mellan Martin Luther och den katolska kyrkan.

Under den tyska romantiken skulle denna händelse komma att omtolkas och ses som nationalistisk handling i stället för en religiös schism inom kyrkan. Luther var inte bara en kyrklig reformator – han var först och främst tysk.

Reaktionära krafter vid Wienkongressen 1814–1815, där segrarmakterna efter Napoleonkrigen försökte återställa ett krigshärjat Europa, hade krossat de nyvakna nationalistiska drömmarna om att skapa ett enat tyskspråkigt rike. Tyskland förblev splittrat i en mosaik av furstendömen.

18

en eld som förtär världen

Vid slottet i Wartburg i Tyskland, dit Luther tagit sin tillflykt efter att ha bannlysts av påven, höll tyska studenter 1817 en festival för att fira 300-årsminnet av dagen då Luther spikade upp sina teser. Bakgrunden var dock tysknationalistisk, att uppmuntra studenter vid tyska universitet att enas för ett pangermanskt rike. Till minne av Luthers bränning av bullan tände studenterna ett bokbål för att bränna fransk litteratur och böcker av författare som motsatte sig tidens nationalistiska strömningar.

Det var i denna historiska kontext som Deutsche Studentenschaft i början av april 1933 utropade en aktion mot ”otysk litteratur”. Adolf Hitler utmålades av studenterna som en ny Luther.

Studentförbundet publicerade också egna ”teser” i Völkischer Beobachter – tolv teser ”Wider den undeutschen Geist!” (Mot den otyska anden). Studenterna hävdade att språket var folkets sanna

ŶƚƵƐŝĂƐƟƐŬĂ ƐƚƵĚĞŶƚĞƌ ƐŽŵ ĨƂƌďĞƌĞĚĞƌ ĚĞ ďŽŬďĊů ƐŽŵ ĂŶƐƟŌĂĚĞƐ ƂǀĞƌ ŚĞůĂ dLJƐŬůĂŶĚ͘ WĊ ĞůĚĞŶ ŬĂƐƚĂĚĞƐ ŵĊŶŐĂ ďƂĐŬĞƌ Ăǀ dLJƐŬůĂŶĚƐ ŝŶƚĞƌŶĂƟŽŶĞůůƚ ŵĞƐƚ ƵƉƉďƵƌŶĂ ĨƂƌĨĂƩĂƌĞ͘

boktjuvarna

själ och att den tyska litteraturen därför måste ”renas” och befrias från främmande inflytande. De menade att det tyska språkets främsta fiende var juden: ”En jude kan bara tänka judiskt.

Om han skriver på tyska, då ljuger han. Den tysk som skriver på tyska, men tänker otyskt är en förrädare.” 4 Studenterna krävde att ”den otyska anden ska utrotas från offentliga bibliotek”. De tyska universiteten skulle enligt studenterna utgöra ”högborgar för det tyska folkets traditioner”.

Uppropet var starten för en landsomfattande aktion för att rensa ut otysk litteratur. Studentförbund som var underställda Deutsche Studentenschaft vid tyska universitet bildade ”stridskommittéer” för att organisera samordnade bokbränder över hela Tyskland.

Bokbålen skulle manifesteras som festspel och kommittéerna uppmanades att marknadsföra händelsen, anlita talare, samla in ved till brasorna och söka stöd hos andra studentorganisationer och lokala nazistledare. De som motsatte sig arbetet, framför allt lärare, blev hotade. Stridskommittéerna satte även upp affischer med slagord som ”I dag författarna, i morgon professorerna”. 5 Men först och främst skulle stridskommittéerna samla in ”oren litteratur” som skulle brännas. Studenter uppmanades att börja utrensningen i sina egna privata bibliotek. Under våren 1933 hade också en mer generell svartlista över böcker och författare börjat sammanställas. Wolfgang Herrmann, en bibliotekarie som engagerat sig i högerextrema studentkretsar redan under 1920-talet, hade i flera år arbetat på en lista med litteratur som var ”värd att bränna”. Det första utkastet listade bara tolv namn, men utvidgades snart till 131 författare, uppdelade efter olika kategorier.

På Herrmanns lista återfanns sedermera de flesta tyska författare som nått internationell berömmelse under Weimarrepubliken – men även böcker av utländska författare. Kommunistisk litteratur av Rosa Luxemburg, Lev Trotskij och Lenin var allra farligast, innehav av sådana böcker skulle senare betraktas som högförräderi.

20

en eld som förtär världen

Andra namn på listan var pacifister som Erich Maria Remarque, samhällskritiker som Kurt Tucholsky, antinazistiska författare som Thomas Mann och Erich Kästner och judiska intellektuella som Stefan Zweig och Walter Benjamin.

Särskilt fokus riktades mot journalisten och författaren Carl von Ossietzky och kretsen kring hans tidskrift Die Weltbühne.

Pacifisten von Ossietzky hade varit en nagel i ögat redan på den vacklande Weimarrepublikens tid. Han hade bland annat gjort sig till fiende med den militära eliten när tidskriftens medarbetare Walter Kreiser 1929 avslöjade att den tyska krigsmakten, Reichswehr, i hemlighet tränade upp en flygenhet i Sovjetunionen. Avslöjandet var särskilt besvärande då det stred mot Versaillesfördraget, där Tyskland förbjudits att inneha stridsflyg.

Förutom kända kritiker av nationalsocialismen svartlistades också historiker vars historieskrivning inte sammanföll med nazisternas, framför allt böcker som behandlade första världskriget, Sovjetunionen och Weimarrepubliken. Men också tänkare vars världsbild nazisterna helt tog avstånd från, som Sigmund Freud och Albert Einstein. Båda angreps för att bedriva ”judisk vetenskap”.

Förutom att ”rensa” sina egna bibliotek bad studenterna offentliga bibliotek och lokala bokhandlare att bidra med ”smutslitteratur”. På många håll samarbetade ledningen för universiteten och lärarna med studenterna för att rensa skolbiblioteken.

Men de skulle också med hjälp av stormtrupperna i SA och lokala poliser ta till mer våldsamma metoder för att komma över böcker. Några dagar före bokbålen, i början av maj, angrep studenter lånebibliotek och kommunistiska bokhandlare. De förra var särskilt hatade av konservativa krafter och beskrevs av Wolfgang Herrmann som ”litterära bordeller” som spred smutsig, judisk och dekadent litteratur till vanligt folk. Biblioteken hade fått stort genomslag i Tyskland efter första världskriget. Allt färre tyskar 21

boktjuvarna

hade, på grund av den ekonomiska depressionen och inflationen i mellankrigstidens Tyskland, råd att köpa egna böcker. De traditionella biblioteken kunde inte hantera den stora efterfrågan på böcker vilket ledde till att över 15 000 mindre lånebibliotek startades. Biblioteken lånade ut böcker till en mindre kostnad och köpte in stora volymer av tidens bästsäljare, som Thomas Mann. Dessa ”folkbibliotek” blev lätta offer för studenterna, medan SA-trupper också gjorde räder mot privata bibliotek. En uppmärksammad attack utfördes mot ett lägenhetshus i Berlin som ägdes av Schutzverband deutscher Schriftsteller, en skyddsorganisation för tyska författare som arbetade mot censur och annan statlig inblandning i litteraturen. Omkring 500 av förbundets medlemmar som bodde i huset fick sina lägenheter genomsökta och vandaliserade. Misstänkta böcker konfiskerades eller förstördes på plats och författare som ertappades med ”socialistisk” litteratur greps.

Den mest ökända räden gjordes bara ett par dagar före bokbålen då ett hundratal studenter angrep Institut für Sexualwissenschaft (institutet för sexualvetenskap), beläget i Tiergarten i Berlin. Institutet, som grundats av läkarna Magnus Hirschfeld och Arthur Kronfeld, var en föregångare inom sexualforskningen och arbetade för ökade rättigheter för kvinnor, homosexuella och transsexuella. I tre timmar gick studenterna bärsärk i byggnaden, hällde färg över mattorna, krossade fönster, klottrade på väggarna och slog sönder målningar, porslin och annat bohag. De beslagtog sedan böcker, institutets arkiv och en stor samling fotografier tillsammans med en byst av grundaren Magnus Hirschfeld.6 Många judar och kommunister hade redan 1932, när det gick att ana vartåt den politiska vinden blåste, börjat rensa ut sina privata bibliotek och förstöra fotografier, adressböcker, brev och dagböcker. Kommunisterna hade sänt ut varningar till medlemmar att om de bar runt på ”farliga” dokument måste de vara be22

Ğƚ ďĂŶďƌLJƚĂŶĚĞ /ŶƐƟƚƵƚ Ĩƺƌ ^ĞdžƵĂůǁŝƐƐĞŶƐĐŚĂŌ ŝ ĞƌůŝŶ ƉůƵŶĚƌĂĚĞƐ λσνν͘ ĞůĂƌ Ăǀ ŝŶƐƟƚƵƚĞƚƐ ďŝďůŝŽƚĞŬ ŽĐŚ ĂƌŬŝǀ ĨƂƌĚĞƐ Ɵůů KƉĞƌŶƉůĂƚnj ŽĐŚ ďƌćŶĚĞƐ ĚĞŶ λκ ŵĂũ͘

redda att svälja dem. På detta sätt föregicks bokbålen av tusentals mindre bränder, där folk i kaminer, kakelugnar och på bakgårdar själva satte eld på sina bibliotek. De skulle upptäcka att det var lättare sagt än gjort, att bränna böcker var ett tidsödande arbete.

Många dumpade i stället sina bibliotek i skogen, i floder eller på övergivna gator – andra postade dem anonymt till påhittade adresser. 7 En lång rad tyska författare valde självmant, eller tvingades, att gå i exil efter 1933. Dit hörde förutom Thomas Mann hans bror Heinrich Mann, Bertolt Brecht, Alfred Döblin, Anna Seghers, Erich Maria Remarque och hundratals andra. Fram till 1939 skulle över 2 000 författare och poeter lämna Nazityskland och Österrike. Många av dem skulle aldrig återvända. Men en hel del valde att stanna. Vissa författare som inte var uttalat politiska gick i vad man i efterhand har kallat ”inre exil”. De stannade kvar i sitt ”Heimat” men valde att inte publicera sig. Alternativt gav de ut böcker 23

boktjuvarna

som accepterades av censuren: barnböcker, poesi och historiska romaner. Andra var förhindrade att ge ut sina verk då det krävdes medlemskap i Rikslitteraturkammaren, en avdelning under Joseph Goebbels propagandaministerium, för att få publicera sig.

Men det fanns också en annan kategori av författare, de som slöt upp bakom regimen. I oktober 1933 publicerade en rad tyska tidningar en proklamation signerad av 88 tyska författare och poeter med titeln ”Gelöbnis treuester Gefolgschaft”, ett slags trohetsed. Bara två dagar tidigare, den 21 oktober, hade Tyskland offentliggjort sitt utträde ur Nationernas förbund, FN:s föregångare som bildats efter första världskriget. Proklamationen var ett direkt stöd för denna politik. Bland dem som skrivit under fanns författare som Walter Bloem, Börries von Münchhausen, Hanns Johst och Agnes Miegel. Författare som i dag är nästan bortglömda, då deras uppgång och fall är så intimt förknippat med den regim de svurit sin trohet. Löfte om blind lojalitet till Führern var inte unikt för författarskrået utan avkrävdes alla viktiga yrkesgrupper i samhället. 900 universitetsprofessorer lät skriva under en liknande proklamation. För de författare som bejakade nationalsocialismen väntade stora belöningar.

Dessa, tidigare ofta åsidosatta författare, fyllde de säten som lämnats tomma i Tysklands aktade litterära akademier, stiftelser och förbund, sedan landets litterära stjärnor valt att emigrera. De övertog också nya grupper av läsare, när regimen tog kontroll över landets största bokklubbar. År 1933 hade den nazikontrollerade bokklubben Buchergilde Gutenberg 25 000 medlemmar, ett par år senare hade antalet ökat till 330 000. Via ett flertal bokklubbar, som tillsammans nådde miljontals tyska läsare, kunde regimen effektivt distribuera allt från Goethe och Schiller till nationalkonservativa och nazistiska författare.

Propagandaministeriet inledde en litteraturpolitisk satsning som saknade motstycke i tysk historia – och troligen i modern 24

en eld som förtär världen

tid. Över femtio olika litterära pris delades ut årligen av Propagandaministeriet.

Under 1930-talet skulle Joseph Goebbels propagandaministerium ta fullständig kontroll över den tyska bokindustrin: 2 500 förlag och 16 000 bokhandlare och antikvariat.8 En av de första åtgärderna var att rensa ut det ”judiska inflytandet” i bokvärlden. Det betydde att judar successivt uteslöts ut akademier, litterära förbund och branschorganisationer för författare, förläggare, bokhandlare och tryckerier. Judiska bokförlag, tryckerier och boklådor ”ariserades” – överfördes till ariska ägare. Det var en steg-för-steg-process som pågick under hela 1930-talet. Till en början skedde övertagandet av judiska företag och exkluderandet från branscher i mer försiktig skala, för att undvika att företagen förlorade i värde eller att internationella relationer stördes.

Man ”övertalade” helt enkelt judiska ägare att sälja, och om de vägrade övergick regimen till olika grader av utpressning, trakasserier och hot. Efter 1936 formaliserades ariseringarna juridiskt genom Nürnberglagarna. Några av dessa ”judiska” bokförlag tillhörde de största i världen, förlaget Julius Springer var till exempel under mellankrigstiden världens största vetenskapsförlag. Konfiskeringar och ariseringar av dessa bokförlag inbringade enorma summor till partiet, staten och enskilda affärsmän.

Trots att naziregimen tvingat många av landets mest uppburna författare i exil redan 1933, skulle det dröja betydligt längre innan de kunde göra sig av med deras böcker. Även detta var en process som skedde steg för steg. Thomas Mann fortsatte till exempel att gå i nytryck ända till dess att hans medborgarskap indrogs 1936. Att få tyska förlag att sparka sina författare och förhindra nyutgivning var en sak, att styra andrahandsmarknaden en helt annan – för att inte tala om vad som redan fanns i bokhyllor i tyska hem. Det var i praktiken en omöjlig uppgift att helt rensa ut dessa böcker och de flesta ”svartlistade” författare skulle gå att få tag på kriget igenom – 25

boktjuvarna

även om det ofta skedde under disk. Regimens effektivaste verktyg var självcensur, att folk själva rensade i sina samlingar.

En annan metod var att ge tyska folket ny litteratur. Under 1930-talet skulle över 20 000 nya titlar ges ut årligen. Böcker som Propagandaministeriet ansåg vara ”folkbildande” pumpades ut i stora, sponsrade upplagor. Böcker som dittills samlat en begränsad läsekrets nådde plötsligt massupplagor. Bara under 1933 trycktes Adolf Hitlers Mein Kampf i en upplaga på 850 000.9 När den gavs ut 1925 hade den sålt 9 000 exemplar. Hitlers största kund blev den tyska staten som köpte över sex miljoner böcker.

Nazistpartiets eget bokförlag Franz Eher som förutom Mein Kampf även tryckte Alfred Rosenbergs Der Mythus des 20. Jahrhunderts (Det tjugonde århundradets myt) skulle växa till att bli ett av partiets mest framgångsrika företag.

Den klassiska tyska litteraturen fick en framträdande roll i Tredje riket med författare som Rainer Maria Rilke och Johann Wolfgang von Goethe. En genre som låg närmre den nazistiska ideologin var prosa och poesi som framhävde och hyllade den ariska rasen. Det kunde ske mer eller mindre inlindat, men ofta genom fruktansvärda karikatyrer av judar, slaver, romer, svarta och asiater. Dessa berättelser framhävde ofta det direkta bandet mellan ras och personliga drag, att judar var ”opålitliga”, ”giriga” och ”lömska” av naturen. Den största succén blev Hans Grimms Volk ohne Raum (Folk utan livsrum). I denna roman driver Grimm teorin att tyskarna förlorade första världskriget eftersom de hade för litet ”livsrum”. Tyskland skulle aldrig kunna uppnå sin fulla potential utan mer land i Europa och i kolonierna. Boken sålde i närmare en halv miljon exemplar i Nazityskland och titeln blev också ett slagord som användes av regimen. ***

26

Bakom bokbålen i 1930-talets Tyskland finns en mer okänd berättelse: den om hur nazisterna plundrade tusentals bibliotek och stal miljontals böcker över hela Europa. SS-ledaren Heinrich Himmler och naziideologen Alfred Rosenberg konkurrerade om att lägga Europas litterära arv under sig. Himmler samlade till ett enormt bibliotek om ”rikets fiender”.

Chefsideologen Rosenbergs plan var än mer ambitiös – att lägga grunden för ett helt nytt nazistiskt forsknings- och högskoleväsende. Där skulle Tredje rikets framtida ledarelit fostras och en rad nya forskningsinstitut inrättas för att rättfärdiga erövringar och folkmord på judar, romer och politiska fiender.

I Boktjuvarna berättar Anders Rydell historien om ett av nazisternas mest skrämmande projekt. Han har rest i tjuvarnas spår på jakt efter de försvunna biblioteken för att ta reda på vart de stulna böckerna tog vägen och vilka som en gång ägde dem.

www.norstedts.se