9789150118377

Val McDermid

DÖDEN VITTNAR Översättning Lena Karlin

alfabeta 1

Döden vittnar inlaga.indd 1

2015-12-01 09.57

Av Val McDermid finns även: Dödligt spel Glashus Crackjakt Blå gener Stjärnspådd Dödsdomen Imitatören Ett fjärran eko Bounty – Myteristens återkomst I terrorns skugga Mörka domäner Mörkrets gärning Flyktpunkten I serien om Tony Hill och Carol Jordan finns även: Sjöjungfrun sjöng sin sång Under ingrodda ärr Den sista frestelsen Andras plåga Med gift i blodet I mördarens nät Nyfiken på mer?

Titta in på www.alfabeta.se

Engelska originalets titel: Skeleton Road Ursprungligen publicerad av Little, Brown Copyright © 2014 Val McDermid Publicerad enligt avtal med Leonhart & Høier Agency aps. Köpenhamn Copyright © 2016 svensk utgåva: Alfabeta Bokförlag AB, Stockholm Översättning: Lena Karlin Omslag: Niklas Lindblad Tryck: ScandBook, Falun 2016 ISBN 978-91-501-1837-7

2

Döden vittnar inlaga.indd 2

2015-12-01 09.57

Till min Jo – ”Men den här dedikationen är något alla kan läsa: Privata ord riktade till dig i offentlighetens ljus.”

3

Döden vittnar inlaga.indd 3

2015-12-01 09.57

Geografi handlar om makt. Även om den ofta antas vara harmlös och oskyldig är världens geografi inget som naturen har åstadkommit, utan ett resultat av att stridande makter under tidens gång kämpat om rätten att ta mark i besittning och styra över den.

Critical Geopolitics gearóid ó tuathail

4

Döden vittnar inlaga.indd 4

2015-12-01 09.57

Förord

S

olnedgången på den kretensiska semesterorten Chania är oftast en glamorös historia. Gyllene, röda och rosa reflektioner spelar längs yachternas skrov. De gamla murar som omgärdar hamnen reser sig mot den skira himlen likt skuggor på en filmduk, och på kajen driver turister lojt omkring mellan gatukonstnärer, smyckesstånd, restauranger och souvenirbutiker.

Bakom hamnen trängs husen huller om buller in mot staden. En del klättrar uppför sluttningen och andra står hopgyttrade som antika romerska hus. Från semesterlägenheter och pensionärsbostäder har man utsikt över båtarna och människorna som värms av de sista dåsiga solstrålarna.

På en uteservering sitter en man och betraktar turisterna. Hans ansikte är uttryckslöst och han har bottenskylan av en stor sjustjärnig metaxa i glaset framför sig. Han ser ut att vara i början av de sextio, är axelbred och väger några kilo för mycket. Han är klädd i mörkblå shorts och har en mossgrön pikétröja, men de muskulösa underarmarna, i samma färg som drycken, är nakna. De tonade glasögonen är helt klart mer moderiktiga än resten av utstyrseln.

Det silvergrå håret är kortsnaggat och han har en kraftig mustasch som han då och då torkar av med handryggen. Han gör det oftare än han dricker, vilket ger intrycket av att han inte är riktigt bekväm med sin mustasch. Det är det enda hos honom som skvallrar om att hans lugn och självförtroende inte är helt äkta.

Trots att man får en känsla av att han är en uppmärksam person är han märkligt nog helt omedveten om att han är iakttagen.

Han dricker upp metaxan, torkar sig en sista gång om munnen 5

Döden vittnar inlaga.indd 5

2015-12-01 09.57

och reser sig sedan. Han går längs kajen med bestämda steg. Folk flyttar på sig, men inte av rädsla, snarare av vördnad. En annan gestalt följer efter på bara några meters håll. En skugga, som drar fördel av folkmyllret för att kunna hålla sig tätt i hasorna på honom.

Några kvarter från hamnen viker mannen av in på en smal sidogata. Han tittar sig hastigt omkring och går sedan in i ett modernt hyreshus. Inte för flott, inte för risigt. Precis den sortens fastighet en pensionerad historielärare skulle kunna köpa en lägenhet i för att njuta av livet på Kreta. Och det är just det hans grannar tror att han är.

Skuggan slinker in i huset bakom honom och smyger tyst uppför trapporna. Att inte dra uppmärksamheten till sig är viktigt i den här branschen, och ikväll är inget undantag. En kniv dras ljudlöst ur sin slida. Ligger redo i handen. Så vass att den i ett snitt skulle kunna skära itu ett pappersark.

Mannen stannar framför dörren till sin lägenhet. Han har redan nyckeln i handen för att låsa upp. Nu sticker han in den i låset, vrider den runt och skjuter upp dörren. Han ska just kliva över tröskeln när en röst opassande nära hans öra uttalar ett namn han inte hört på många år. Han gör chockad en ansats att vända sig om, mitt i steget.

Men han hinner inte. Knivbladet rör sig tveklöst i en glimmande båge över mannens strupe, från öra till öra. Blodet sprutar i en kaskad, målar dörren, väggarna och golvet i en ny röd färg.

När mannen dött klart är hans mördare redan tillbaka bland turisterna, på väg mot en bar och en välförtjänt drink. Kanske en sjustjärnig metaxa. Och skål för denna död, en enstaka död som inte på långa vägar räcker som vedergällning för alla de andra.

6

Döden vittnar inlaga.indd 6

2015-12-01 09.57

1 F

raser Jardine ville dö. Hans magmuskler hade krampat ihop till en hård knut, paralyserade av fasa. En svettdroppe banade sig väg nedför vänster tinning. Rösten inuti huvudet hånade honom för hans svaghet, som den gjort sedan han var en liten pojke. Fraser bet sig skamset i underläppen, innan han med stor ansträngning öppnade takfönstret och tryckte upp det. Han gick uppför de sista tre stegpinnarna, en i taget, och steg försiktigt ut på det sluttande taket.

Turister skulle ha betalat för att få en så fantastisk utsikt över en stad som blivit utnämnd till världsarv, men det enda Fraser brydde sig om var hur långt det var till marken.

Han hade aldrig gillat höjder. Som barn hade han undvikit den högsta rutschkanan i parken. Den branta trappan som klingade likt en olycksbådande larmklocka för varje steg han tog. Det kalla räcket som klibbade mot hans svettiga handflata. Lukten av svett och metall som fick det att kännas som om han när som helst skulle kräkas. (Och det hade verkligen varit fruktansvärt, att skicka iväg ett flerfärgat störtregn av spya över barnen och föräldrarna därnere.)

Men ibland hade det inte gått att komma undan. Han hade stått på den pyttelilla plattformen högst upp, med en otäckt upplöst känsla i blåsan och vetskapen om att han mycket väl skulle kunna kissa på sig. Då brukade han blunda, lägga sig på rygg och susa ner, utan att öppna ögonen förrän han flög av den glimmande metallbanan och landade på den hårdpackade sanden nedanför. Att skrubba knäna kändes nästan som en välsignelse, för det var ett bevis på att han var tillbaka på fast mark igen.

Den livslånga höjdfobin hade varit det enda som talat emot hans 7

Döden vittnar inlaga.indd 7

2015-12-01 09.57

yrkesval. Nog måste väl en besiktningsman gå ut på tak någon gång ibland? Man kunde inte ignorera det faktum att en del byggnader skulle kunna utgöra risker för arbetarna eller orsaka extra kostnader. Han var inte dum. Han hade ställt frågor om just det på jobbmässan. Mannen som företrädde byggbranschens fackförbund hade skämtat bort saken och påstått att det var sällan det uppstod sådana behov. Redan efter tre månaders utbildning hade Fraser förstått att yrkesvägledaren inte haft en aning om vad han pratade om. Men arbetsmarknaden var åt helvete, särskilt om man var en ung man med medelmåttiga betyg från ett inte särskilt märkvärdigt universitet. Så han hade bitit ihop och härdat ut.

Under de sex år som gått hade han blivit skicklig på att bedöma vilka av de kommande jobben som skulle bli värst och sedan snyggt lyckas klara sig ifrån dem. Han hade fullt upp med en annan besiktning, en tandläkartid för en värkande tand eller en utbildning han måste gå på. Han hade gjort smitandet till en konstart, och såvitt han visste var det ingen som hade lagt märke till det.

Men nu på morgonen – och det var till råga på allt en lördag – hade hans chef dumpat det här på honom. Ett snabbt uppdrag åt en kund de var angelägna om att göra gott intryck på. Och alla andra var redan upptagna. Uppgiften att kontrollera de viktorianskt gotiska balustraderna, tinnarna och tornen på John Drummond School hade fallit på Fraser och hans stålskodda tår.

Torr i munnen och med händerna hala av svett inuti arbetshandskarna gick han försiktigt i sidled nedför takpannorna, som en krabba. ”Det kunde vara värre”, sade han högt för sig själv, samtidigt som han automatiskt bedömde takets skick och noterade gluggar där pannorna lossnat eller helt ramlat bort. ”Det kunde vara mycket värre. Det skulle kunna regna. Det skulle kunna vara som en jävla skridskobana.” Frasers tvååriga dotter skulle inte ha låtit sig luras av den tillkämpade galghumorn. Och sig själv lurade Fraser definitivt inte.

8

Döden vittnar inlaga.indd 8

2015-12-01 09.57

Tricket var att fortsätta andas, sakta och regelbundet. Det och att inte titta ner. Man fick aldrig titta ner.

Han kunde äntligen sätta sig i relativ säkerhet på den blyinfattade takrännan bakom den låga krenelerade muren som löpte runt taket och koncentrerade sig därefter på sin uppgift. ”Det är bara en mur, bara en mur”, muttrade han. ”En jävligt kass mur”, tillade han när han såg hur murbruket börjat smulas sönder.

Trycket i blåsan ökade när han funderade över hur hårt vädrets påverkan slitit på byggverket. De här skadorna hade man aldrig kunnat se nedifrån marken. Vilka andra överraskningar kunde tänkas ligga på lur på det här söndervittrande jävla taket?

Fraser hade kört förbi John Drummond oräkneliga gånger och förundrats över att det även på avstånd såg så majestätiskt och imponerande ut, trots att det stått tomt i nästan tjugo år. Det var en av Edinburghs mest välkända byggnader, och den pampiga, rikt utsmyckade fasaden tornade upp sig över en liten park bredvid en av de södergående huvudlederna. Under många år hade blotta omfattningen av åtagandet i att restaurera den nedlagda privatskolan avskräckt byggföretagen. Men den kraftiga ökningen av antalet studenter i staden hade ökat trycket på bostadsmarknaden och byggherrar som vågade ta sig an ett så stort projekt hade chansen att göra en ordentlig förtjänst.

Det var därför Fraser hade hamnat på ett söndervittrande gammalt tak en kall lördagsmorgon. Han började sakta och varsamt ta sig runt, med uppmärksamheten delad mellan balustraden och taket. Ibland talade han in saker han lade märke till på den röstaktiverade diktafon som satt fast på hans reflexväst. När han kom fram till den första av de höga gotikinfluerade stenspirorna som reste sig från varje hörn av taket stannade han till och studerade den noggrant. Den var ungefär fyra meter hög och bara lite drygt en meter i diameter vid foten, utformad som en lång, avsmalnande strut. Ytan pryddes av intrikata ingraverade mönster. Fraser undrade varför man valde att göra något sådant. Till och med under den 9

Döden vittnar inlaga.indd 9

2015-12-01 09.57

viktorianska eran måste folk haft bättre saker att slösa pengar på. Så varför bestämde man sig för att lägga ner en massa på överarbetade detaljer på något som ingen skulle se på nära håll, med knoppar och krusiduller långt upp under himlen? Några hade fallit ner under årens lopp, men som tur var hade ingen stått nedanför när det inträffade. I takhöjd hade spiran en välvd öppning, förmodligen för att man skulle kunna ta sig in där. I alla fall om man var stenhuggarens yngsta och minsta lärling, tänkte Fraser. Han betvivlade att han ens skulle kunna få in axlarna där öppningen var som bredast. Men han borde verkligen titta in.

Han lade sig ner i takrännan, tände pannlampan på hjälmen och ålade sig framåt. När han väl fått in huvudet hade han en förvånansvärt god överblick över insidan av tornet. Golvet täcktes av fiskbensmönstrat kakel, de inre väggarna var av tegel och buktade inåt en aning där murbruket lossnat, men hölls ändå på plats av tyngden uppifrån. En boll av fjädrar i ena hörnet visade var en duva förlorat kampen mot sin egen dumhet. Luften var fylld av en frän lukt som Fraser antog kom från den ohyra som hemsökt huset. Råttor, möss och fladdermöss, allt möjligt.

När Fraser försäkrat sig om att det var allt som fanns att se backade han ut och tog sig på fötter igen. Han rättade till västen och fortsatte sin inspektion. Andra sidan. Andra spiran. Titta inte ner.

Tredje sidan. Ett stycke krenelerad balustrad som var så söndervittrad att det såg ut som om det bara var gudsfruktan som höll ihop den. Glad över att ingen fanns i närheten och kunde se svettdropparna som rann nedför hans nacke, kurade Fraser ihop sig på alla fyra och kröp förbi det riskabla området. Den delen av muren måste rivas innan den rasade ner av sig själv. Ner. Jösses, han blev svimfärdig av bara ordet.

Det tredje tornet hägrade som en säker tillflyktsort. Fraser kröp fortfarande och nu slog han på pannlampan igen, innan han stack in huvudet i öppningen. Den här gången fick han se något som fick honom att rygga bakåt så tvärt att han slog huvudet i öppningens 10

Döden vittnar inlaga.indd 10

2015-12-01 09.57

övre kant. Hjälmen rullade över golvet och ljusstrålen for av och an, åt alla håll, innan den slutligen lade sig till ro.

Fraser kved. Han hade faktiskt hittat något på ett tak, något som var ännu otäckare än höjden. En dödskalle grinade mot honom på andra sidan av det kaklade golvet, ovanpå en hög med ben som en gång i tiden uppenbarligen varit en människa.

11

Döden vittnar inlaga.indd 11

2015-12-01 09.57

2 D

”

u måste skämta.” Kriminalkommissarie Karen Pirie lutade huvudet bakåt och stirrade upp mot hörnspiran högt ovanför marken. ”De har väl inte på allvar tänkt sig att jag ska kravla omkring på taket till ett hus som tekniskt sett är utdömt? Bara för ett skeletts skull?”

Assistent Jason ”Mint” Murray tittade skeptiskt upp mot taket och sedan på sin chef. Hon kunde se kugghjulen snurra inne i hans hjärna. För tjock, för stelbent, för riskabelt. Men hur trögtänkt Mint än var hade han lärt sig en del medan han jobbat för Karen. Även om han knappt skulle kunnat stava till orden hade han genom åren lärt sig en del om diskretion och taktkänsla. ”Jag förstår hur som helst inte hur det här kan vara nåt för oss”, sade han istället. ”Jag menar, hur kan det vara ett kallt fall när de hittade honom så sent som imorse?” ”För det första så vet vi faktiskt inte om det är en han. Inte förrän nån som kan det där med benknotor tar en titt. Och för det andra …

Jason, vilka jobbar du egentligen för?”

Mint såg förbryllad ut. Det var hans naturliga ansiktsuttryck. ”Skottlandspolisen”, sade han och tonfallet avslöjade att även om svaret var självklart så hade han redan förstått att han skulle bli bortgjord på något sätt. ”Och vem där, Jason?” Karen fortsatte att lägga grunden för bortgörandet. ”Jag jobbar för dig, chefen.” En kort stund såg han ut att vara ganska nöjd med sig själv och sitt svar. ”Vad gör jag då?”

12

Döden vittnar inlaga.indd 12

2015-12-01 09.57

Det fanns många möjliga svar på den frågan, men Mint tyckte inte att något av dem kändes passande. ”Du är chef, chefen.” ”Och vad är jag chef för?” ”Kalla fall-gruppen.” Nu lät han självsäker.

Karen suckade. ”Men vad är det officiella namnet på vår avdelning?” ”AOM, Avdelningen för olösta mordfall.” ”Och det är därför det hamnar på vårt bord. Om liket har legat däruppe länge nog för att bli ett skelett är det vi som åker på det.”

Nu när bortgörandet var avklarat vände sig Karen återigen mot mannen i hjälm och reflexväst som stod och väntade bredvid henne. ”Det handlar alltså om ett trångt utrymme däruppe.”

Fraser Jardine guppade upp och ner med huvudet, som en uppskruvad nickedocka. ”Mycket trångt. Tror knappast att ni båda får plats i det.” ”Och vägen dit? Är den också svårframkomlig?”

Fraser rynkade pannan. ”Menar ni smal?”

Karen nickade. ”Ja, det också. Men finns det flera sätt att ta sig dit, eller bara ett?” ”Tja, tornet ligger ju i hörnet, så teoretiskt sett kan man väl närma sig det från båda hållen. Om man tar åt vänster när man kommer upp genom takfönstret skulle det vara nummer två av de små tornen man kommer till. Jag gick åt höger, så för mig blev det nummer tre.” ”Och vägarna dit”, sade Karen, ”de är förstås helt oskyddade? Mot blåst och regn, alltså?” ”Det är ett tak, så det hör liksom till.” Han suckade tungt. ”Förlåt, det var inte meningen att låta dryg. Jag är bara lite omskakad. Och min chef, hans reaktion är mest: ’Kommer det här att fördröja besiktningen?’ Så jag är lite pressad, som ni kanske förstår.”

Karen klappade honom på överarmen och kände, trots att han hade tjocka arbetskläder på sig, hur hårda musklerna därunder var.

En man som Fraser skulle utan svårighet kunna frakta en död kropp upp till en takspira. En brottsplats som den här kunde gallra ut miss13

Döden vittnar inlaga.indd 13

2015-12-01 09.57

tänkta förövare ganska effektivt. Om offret hade dött någon annanstans, vill säga. ”Det fattar jag. Hur ser det ut inuti huset? Såg ni några tecken på att nån varit där före er?”

Fraser skakade på huvudet. ”Inga som jag lade märke till. Men jag vet inte hur lätt det skulle vara att avgöra det. Det är ganska stökigt därinne. Det var länge sen de stängde stället och vädret och kylan har trängt in. Väggarna är täckta av fukt och mögel och mossa. Jag vet inte hur lång tid det tar innan man blir ett skelett, men jag antar att det måste röra sig om några år.” ”Det stämmer.” Hon uttalade sig med större säkerhet än hon egentligen kände. ”I stort sett skulle alltså ett helt gäng killar kunna ha varit därinne under åren som gått, utan att man kunde se det. Naturen tar över och utplånar de spår vi lämnar efter oss. Ibland tar det bara några månader innan det slutar synas att folk överhuvudtaget har levt eller jobbat på en plats.” Han ryckte på axlarna. ”Så det är inte konstigt att jag inte såg fotspår eller blodfläckar eller nåt sånt.” ”Men såg ni ett hål i skallen?” Växla spår, låt dem inte bli för trygga i sin egen redogörelse. Karen var skicklig på den sortens förhörsteknik.

Fraser svalde hårt och guppade så där med huvudet igen, den tillfälliga säkerheten som bortblåst. ”Här”, sade han och pekade på pannan, mitt ovanför höger ögonbryn. ”Inget jättestort hål, faktiskt inte större än en skjortknapp.”

Karen nickade uppmuntrande. ”Inte så dramatiskt, jag vet. Men det räcker. Hur var det med kläder då? Lade ni märke till om det fanns några kläder på eller under kroppen?” ”Ärligt talat tittade jag inte på nåt annat, bara skallen.” Fraser rös. ”Den kommer att ge mig jävligt läskiga mardrömmar.” Han gav henne en skamsen blick. ”Ursäkta språket.”

Karen log.

14

Döden vittnar inlaga.indd 14

2015-12-01 09.57

”Jag har hört mycket värre saker.”

Hon drog slutsatsen att Fraser Jardine inte hade något väsentligt att bidra med utöver den dramatiska upptäckten. Det fanns personer som det var viktigare att tala med. Hon vände sig mot Mint igen.

Han kunde utan större risk ta över förhöret av ett vittne som inte hade så mycket information att lämna. ”Jason, ta med dig mr Jardine till bilen och låt honom avlägga fullständigt vittnesmål där.”

Så snart Mint försvunnit utom hörhåll med Fraser ringde Karen upp tjänstgörande brottsplatsutredare. Karen hade ofta samarbetat med Gerry McKinlay och visste att hon inte skulle behöva redogöra in i minsta detalj för allt hon ville ha kollat. Nu för tiden kändes det nästan som om det var viktigare att hålla sig inom ramarna för budgeten än att ta fast skurkar. En del av brottsplatsutredarna ville ha rekvisitioner i tre kopior för varje uppgift de utförde. Karen förstod det, men det förhalade utredningen på ett vansinnigt irriterande sätt. ”Vad är problemet?” hade en av brottsplatsutredarna trotsigt sagt. ”Liken du har hand om har dött för länge sen. Ett par dagar mer eller mindre gör ingen skillnad.” ”Säg det till de sörjande”, fräste Karen till svar. ”Varje dag är en evighet för dem. Få nu tummen ur arslet och sköt ditt jobb som om du brydde dig.” Hennes mamma skulle bli chockad över ett så grovt språk, men Karen hade lärt sig den hårda vägen att polisvärlden var ett ställe där man inte fick folk att lyssna genom att vara finkänslig. ”Är det här ditt skelett, Karen?” frågade Gerry, med sin omisskännliga nordirländska dialekt. ”Stämmer bra det, Gerry. Enligt vittnet finns det i ett trångt utrymme som är svårt att ta sig till. Vägen dit och därifrån går över ett tak, som har varit utsatt för väder och vind under många år. Så jag tror att det vi behöver är en brottsplatsundersökare med utbildning i mordutredningar som kan ta bilder och söka av fyndplatsen efter fingeravtryck. Du får bestämma om du vill att samma person ska 15

Döden vittnar inlaga.indd 15

2015-12-01 09.57

kolla taket eller om du tror att du behöver en man till. Själv skulle jag använda mig av den stackars saten som ändå måste klättra upp dit. Jag har satt ut ordningspoliser som vaktar utgången till taket, så man behöver knappast trängas med några andra däruppe.” ”Och vägen till utgången då?”

Karen blåste upp kinderna och pustade. ”Jag vet inte vilket bevisvärde nåt som hittas där skulle kunna tänkas ha. Huset har stått tomt i säkert tjugo år. Det har inte blivit vandaliserat eller ockuperat, men enligt vittnet är det ganska rejält förfallet inuti. Låter som de där bilderna av Detroit som jag hela tiden ser för min inre syn. Jag tänker gå in och ta en titt själv alldeles strax. Kan du inte ta och skicka in nån? Om den personen tycker att det är värt mer än en hastig koll kan vi prata om saken igen.” ”Okej. Hämtar ni och märker det medan vi är här? Så att vi kan se om det finns nåt under?” ”Jag ska göra vad jag kan, Gerry. Men du vet hur det är en lördag under fotbollssäsongen. Det är otroligt hur många mobiler som inte verkar ha nån mottagning.”

Gerry skrockade roat. ”Lycka till. Ses sen, Karen.”

Ett samtal till att ringa. Hon letade upp numret i kontaktlistan och väntade på att signalerna skulle gå fram. Hon borde ha ringt till tjänstgörande patolog. Men gamla benknotor betydde en sak för Karen: doktor River Wilde, rättsantropolog och det närmaste Karen kom att ha en bästa vän. River, vars hippieföräldrar gett henne ett namn som ingen kunde ta på allvar, hade arbetat hårdare och smartare än någon av sina kollegor för att sätta sig i respekt, och nu var det ingen som skulle ifrågasätta hennes omdöme. De båda kvinnorna hade samarbetat i många fall, men för Karen var vänskapen nästan lika viktig som den yrkesmässiga nyttan av att känna River. När man var polis kom jobbet ofta emellan en själv och andra kvinnor.

Det var svårt att bygga upp annat än en ytlig relation med någon som inte jobbade inom samma bransch. Det kunde vara farligt att lita för mycket på någon. Och dessutom var det omöjligt för utom16

Döden vittnar inlaga.indd 16

2015-12-01 09.57

stående att förstå vad det handlade om. Så resultatet blev att man omgav sig med andra kvinnliga poliser av samma rang som man själv. Det fanns inte många som uppnått Karens ställning, och hon hade aldrig riktigt klickat med någon av dem. Hon undrade om det hade något att göra med att de hade högskoleutbildning, medan hon arbetat sig upp från botten. Vad än orsaken var så hade Karen inte hittat någon med anknytning till det polisiära som hon verkligen gillade att umgås med förrän hon träffade River.

River svarade efter tredje signalen. Hon lät sömnig. ”Karen? Säg att du är i stan och att du vill träffas och äta brunch.” ”Jag är inte i stan och det är för sent för brunch.”

River stönade. Karen tyckte sig höra att hon vände sig i sängen. ”Fan också. Jag sa åt Ewan att väcka mig innan han gick. Jag kom från Montreal igår och min kropp vet inte vilken dag det är.”

De skulle hinna prata senare. Karen visste att River inte skulle ta illa upp om hon gick rakt på sak. ”Det är lördag och lunchtid här i Edinburgh. Jag har ett skelett med hål i huvudet. Är du intresserad?”

River gäspade. ”Det är klart som fan att jag är intresserad. Om tre timmar? Jag borde väl hinna dit på tre timmar, eller hur? En timme till Carlisle och sen två till Edinburgh?” ”Då har du inte räknat med duschen och kaffet.”

River skrattade dämpat. ”Det har du rätt i. Tre timmar och en kvart då. Messa postnumret, så ses vi där.” Samtalet avslutades.

Karen log. Att ha vänner som tog lika allvarligt på jobbet som hon var en klar bonus. Hon makade axelremmen på väskan lite högre upp på axeln och satte kurs mot skolbyggnadens sidoingång, där en uniformerad polis dystert stod och tittade över grusgången, mot en klunga rhododendronbuskar. Hon hade inte ens tagit tre steg innan hon hörde Mint ropa. Hon höll tillbaka en suck, vände sig om och fick se honom komma lufsande. Det upphörde aldrig att förvåna henne att en person som var så mager kunde röra sig ungefär lika graciöst som en grizzlybjörn. ”Vad är det Jason?” Skulle det bli undantaget som bekräftade re17

Döden vittnar inlaga.indd 17

2015-12-01 09.57

geln? Skulle han ha upptäckt något som var värt att lyssna på? ”Har han berättat nåt av intresse?” ”Mr Jardine hörde nåt om det här stället. För typ en massa år sen.”

Han tystnade och ögonen strålade förväntansfullt. Just nu levde han verkligen upp till det som gett honom hans smeknamn – halstablettsreklamen ”Murrays mintpastiller, Murrays mintpastiller, ta tid på dig och njut”. ”Tänker du tala om det för mig eller ska vi leka tjugo frågor?”

Mint fortsatte oförskräckt: ”Vilket påminde honom om att … när han körde hit så ringde han till en av sina polare och sa att han inte skulle hinna till puben för att se säsongens första match.” Han såg för en kort stund lite nedslagen ut. ”Det är Liverpool mot Manchester City och allt.” ”Ni borde stötta lag från trakten, för guds skull. Vad har Liverpool nånsin gjort för dig, Jason?” Karen smackade anklagande med tungan. ”Och nu har du lyckats villa bort mig istället för att komma till saken. Som är?” ”När mr Jardine sa att han skulle kolla taket på John Drummond frågade hans kompis om han skulle gå upp från utsidan eller insidan. Och det påminde honom om nåt han hade hört förut om skolan, från en annan kille han brukar hänga med. Det finns tydligen nån grej bergsklättrare gör med hus som det här. De brukar klättra upp på utsidan, utan rep eller nåt.” ”Friklättring?” ”Ja, det är väl så det kallas? Hur som helst, John Drummond är tydligen välkänt bland klättrare som ett hus det är kul att bestiga, plus att det inte finns några vakter som försöker ta fast en. Så vår döing kanske inte alls tog sig upp genom takfönstret. Han kan ha klättrat upp för egen maskin.”

18

Döden vittnar inlaga.indd 18

2015-12-01 09.57