Läs mer om
Emma Karinsdotter och Maria Källström på rabensjogren.se
© Text: Emma Karinsdotter 2025
© Bild: Maria Källström 2025
Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2025
Grafisk formgivning: Rebecka Neumann
Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2025
ISBN 978-91-29-74988-5
Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Emma Karinsdotter Maria Källström
Allt började en iskall morgon i mitten av december hemma i ett vintergrått Smygberga. Vi skulle ha läsmys i klassen och berätta för varandra om våra favoritböcker. Men inte jag. För jag satt i baksätet på bilen med min kartbok i famnen, och ingen i klassen skulle någonsin få veta varför en atlas var så bra att ha.
Mamma vräkte upp bildörren. Hon tutade och ropade från förarsätet:
– Skynda er! Vi måste åka, tåget går snart! Italien väntar!
Pappa sprang fram och tillbaka över trottoaren med våra väskor. När jag packade kvällen innan hade han sagt åt mig att bara ta med det viktigaste, för att inte ha så tung väska på tåget.
– Så du kanske inte måste ta med alla tretton böcker du läser just nu, Marion?
Jag suckade. Till slut hade jag ändå lyft ut boken om jättemyror. Så nu hade jag faktiskt bara med mig tolv böcker. Min lillsyrra däremot, hade som vanligt bara med sig Hundboken. Den var fullproppad med teckningar och klistermärken. Hon hade gjort den själv, för hon var besatt av hundar.
När jag tänker på det såhär efteråt, var det nog på grund av hennes hundlängtan som allt började.
Ute på gatan sprang pappa runt. Hans mobil ringde stup i ett, men han tryckte hela tiden bort samtalen. Han såg stressad ut. Det var väl jobbet som ringde. Om det var så att jag hade längtat efter den här resan, hade jag nog skrattat när jag såg honom. För han såg faktiskt rätt rolig ut där han sprang runt med raggsockor i sandalerna. I magväskan hade han sin älskade häftapparat Huggis och favoritminiräknaren Tuggis.
Men jag tyckte inte att det var det minsta roligt. För jag ville fortfarande inte tågluffa till Italien och missa hela sista skolveckan innan jul OCH missa julavslutningen!
Jag tittade ut på familjen Talvis hus på andra sidan gatan. Dom hade julröda gardiner och det lyste elljusstakar och adventsstjärnor i vartenda fönster. Och på husväggen, alldeles vid balkongen, klättrade en jättestor låtsastomte. Hos familjen Shaba några hus bort blinkade ljusslingor i regnbågens alla färger. Våra fönster däremot, var alldeles mörka och trista.
Vi brukade alltid åka bort över julen, för pappa gillade inte den.
– Så då behöver vi ju inte julpynta, om vi ändå ska åka bort, brukade han säga.
Han sa det som om julpynt var något jobbigt, fast jag tyckte egentligen det såg rätt mysigt ut, med vackra lampor och röda gardiner. Vi åkte aldrig långt, bara till grannstaden och bodde på hotell några dagar. Där bytte vi paket, kollade på film och åt julmat i restaurangen. Så brukade det vara. Men det här året var allting annorlunda. Och ALLT var min lillasysters fel.
– LADY GURGELUM! KOM GENAST NER!
Mamma tutade och ropade åt syrran. Ja, syrran hade nyligen bytt namn, förresten. När hon var liten och busade brukade jag kalla henne Lady Gurgelum.
”Det var inte jag, det var Lady Gurgelum”, sa hon jämt när mamma och pappa tyckte att det blev för mycket bus. Men nu hade hon bytt namn på heltid,
för på senaste tiden var hyss det enda hon gjorde.
– Ture! Ture, kom hit, nu har du en sån där på ryggen igen …, ropade mamma och började knäppa med fingrarna.
Pappa suckade och skyndade bort till bilen. Mamma ryckte loss ett stort tomteklistermärke med texten ”Det är jag bakom skägget”. Pappa ryggade tillbaka när han såg det. Men syrran skrattade.
– Lilla gumman … hoppa ner därifrån nu!
Syrran satt uppflugen på elskåpet utanför huset med sin hundbok och gosehunden Valpina under armen. Då fick pappa syn på tomteluvan hon dragit på sig.
– Ta av dig den där! TA AV DEN! sa han och började vifta.
– Men pappa, det är ju bara en tomteluva, sa Lady Gurgelum och svängde med luvan.
Jag visste att julen inte var pappas grej, men varför gormade han så om tomteluvan?
Syrran verkade inte ha bråttom till Italien, hon flinade och dinglade med benen. Jag skrattade till, för det såg faktiskt rätt roligt ut. Syrran hade alltid varit rolig! Men sen kom jag ihåg att det inte alls var roligt, inte längre. För syrran hade spårat ur. Det hade börjat med små hyss då och då under hösten, som att hon hällde röd färg på pappas viktiga jobbpapper och limmade julgransglitter på alla hans slipsar. Men när december började hade hon gjort hyss nästan varje dag. Hon bytte ringsignal till
Bjällerklang på pappas mobil, slog in hans skrivbord i julklappspapper och bytte ut hans morgonkaffe mot glögg. Ja, det var liksom bara pappa hon busade med. Och jämt skyllde hon ifrån sig. Fast nuförtiden var det inte Lady Gurgelums fel:
– Det var inte jag. Det var Dom tre små röda! hade hon sagt hela hösten.
Men förra veckan fick pappa nog av syrrans hyss.
Det var när förskolan ringde och berättade att hon hade tagit med sig polkagrisar:
– Man får ABSOLUT INTE ta med godis till förskolan. Dom små barnen kan sätta karamellerna i halsen! Alexis mamma blev jätteupprörd, hon är ju tandläkare! hade Iman på förskolan sagt.
Efter det tyckte pappa att vi skulle åka långt bort, hela familjen. Helst nu, genast!
– Vi kanske rent av borde flytta? Till Australien! hade pappa ropat den där kvällen.
Men mamma tyckte att semester räckte gott.
Hon hade alltid drömt om att tågluffa tillbaka till
Italien, där hon och pappa träffades och blev kära. Kanske kunde en lång semester med familjen hjälpa syrran att bli som vanligt igen? Och det var så det blev bestämt att vi skulle vara lediga en hel evighet.
– TURE! FÅ NER HENNE DÄRIFRÅN! ropade mamma och tutade igen.
– Jag försöker ju! ropade pappa och lyfte in en vilt fäktande Lady Gurgelum i bilen.
Då ringde hans mobil igen, han tryckte snabbt bort samtalet. Tomteluvan föll ner på marken, pappa lät den bara ligga. Själv satt jag redan i bilen, fastspänd och klar. Jag hjälpte syrran med bältet medan pappa kastade sig in i framsätet.
– Viva Italien! ropade mamma och tryckte gasen i botten.
– INTE, muttrade jag tyst, så ingen hörde. Huset bakom oss blev allt mindre, villakvarteren svischade förbi utanför fönstren.
– AKTA ! DU KÖR PÅ DOM TRE SMÅ RÖDA! vrålade syrran.
Marion och hennes familj ska som vanligt resa bort över jul, eftersom pappa av någon mystisk anledning hatar julen. Fast just när dom ska åka ringer pappas okända syster. Och istället för det solvarma Italien tvingas familjen bege sig till en kall och enslig ö, långt ute i havet. Men vad är det för röda saker som sticker upp överallt? Och varför lyser det i den stängda kiosken som man absolut inte får gå till? Har pappa ÄNNU större hemligheter, än en okänd syster?
Följ med på ett fartfyllt, humoristiskt och galet juläventyr i jakten på Den sanna tomten! Härlig högläsning i 24 kapitel, för hela familjen. Börja första december och läs ett kapitel om dagen ända fram till julafton.