Livet utan masker Översättning Helena Böhme
Leopard förlag stockholm 2014
3
Livet utan masker inlaga.indd 3
2014-09-16 15.20
Varför måste varje försök att berätta om sig själv resultera i en härva av halvsanningar? Varför måste självbiografier och memoarer alltför ofta bli fantasibyggnader där den enkla sanningen tonas ner för att sedan försvinna? Varför är människan så angelägen om att skildra ett liv som är så olikt det hon har upplevt? Till exempel läser jag i broschyrerna som pressansvariga skrivit utifrån min egen information till journalister och bokhandlare: ”1958 gifter hon sig med Mamadou Condé, en guineansk skådespelare som hon hade sett spela på Odéon i Les Nègres, en pjäs av Jean Genet i regi av Roger Blin, och ger sig iväg med honom till Guinea, vilket var det enda land i Afrika som hade sagt nej i folkomröstningen om att ingå i den franska gemenskapen under Charles de Gaulle.” Dessa meningar skapar en lockande bild. En bild av kärlek upplyst av politisk aktivism. Men i sig själva innehåller de många falsarier. Jag har aldrig sett Condé spela i Les Nègres. När jag var med honom i Paris framträdde han bara i mörka teatersalonger där han, som han skämtsamt brukade säga, spelade ”negern”. Han gestaltade inte rollen som Archibald på Odéon förrän 1959, när vårt äktenskap var långtifrån lyckat och vi genomlevde den första av våra separationer. Jag undervisade i Bingerville i Elfenbenskusten där vår första dotter Sylvie-Anne föddes.
9
Livet utan masker inlaga.indd 9
2014-09-16 15.20
Genom att parafrasera Jean-Jacques Rousseaus Bekännelser förklarar jag idag att jag vill för mina likar framställa en kvinna i naturens fulla sanning, och denna kvinna skall vara jag. På något sätt har jag alltid känt en lidelse för sanningen, vilken ofta på både det privata och det offentliga planet gjort mig en otjänst. I min minnesskildring Le Cœur à rire et à pleurer – Contes vrais de mon enfance berättar jag hur mitt ”författarkall”, om man kan använda en sådan term ska ha uppstått. Jag ska ha varit omkring tio år. Det tycks ha varit den 28 april, min mors födelsedag, som jag avgudade men vars säregna, komplicerade och nyckfulla karaktär ofelbart gjorde mig förbryllad. Jag ska alltså ha satt ihop en text som var till hälften dikt och till hälften sketch, där jag bemödade mig om att skildra hennes mångfacetterade personlighet, som var än mild och stilla som en sjöbris, än spydig och gnällig. Mor ska ha lyssnat på mig utan ett ord medan jag paraderade inför henne i en blå klänning. Sedan ska hon till min häpnad ha höjt blicken mot mig med tårfyllda ögon och viskat: ”Är det så du ser på mig?” Just då ska jag ha upplevt en känsla av styrka som jag har försökt återuppleva i bok efter bok. Denna anekdot, som är utarbetad a posteriori, tycker jag utmärkt väl illustrerar dessa oavsiktliga (?) försök att försköna som jag kritiserar. Visst har jag ofta drömt om att chockera mina läsare genom att låta luften gå ur vissa svulstigheter. Mer än en gång har jag beklagat att de pilar som mina texter innehållit inte har nått fram. Sålunda skrev jag i min senaste roman Tills vattnet stiger (2010): ”Var inte en terrorist helt enkelt en utesluten, 10
Livet utan masker inlaga.indd 10
2014-09-16 15.20
utesluten från sitt land, utesluten från rikedom, utesluten från lycka, som på ett desperat och kanske barbariskt sätt försökte göra sin röst hörd?” Jag hoppades att en sådan definition i vår så räddhågsna tid skulle väcka åtskilliga reaktioner. Men det var bara Didier Jacob från Le Nouvel Observateur som frågade mig om saken under en intervju. Ändå kan inte viljan att chockera i sig själv sammanfatta författarens kall. Lidelsen för att skriva störtade sig över mig nästan utan att jag märkte det. Jag tänker inte jämföra den med ett lidande av gåtfullt ursprung eftersom den har gett mig den största glädjen. Jag skulle snarare vilja jämföra den med ett lite skrämmande tvång, vars orsaker jag aldrig har kunnat klargöra. Vi får inte glömma att jag föddes i ett land som på den tiden varken hade något museum eller en riktig teatersalong, ett land där de enda författare som vi kom i kontakt med fanns i våra skolböcker och hade sitt ursprung någon Annanstans. Jag var inte en brådmogen författare som vid sexton års ålder rafsade ner geniala texter. Min första roman kom ut när jag var fyrtiotvå, när andra börjar lägga sina papper och suddgummin åt sidan, och den mottogs väldigt illa, vilket jag accepterade med ett stoiskt lugn som en föraning om min framtida litterära karriär. Den främsta orsaken till att jag dröjde så länge med att skriva var att jag var så upptagen med mitt plågsamma liv att jag inte hade tid för något annat. I själva verket började jag inte skriva förrän jag hade färre problem och jag kunde byta bort de verkliga dramerna mot pappersdramerna.
11
Livet utan masker inlaga.indd 11
2014-09-16 15.20
Jag beskrev ingående miljön som jag kom från i Le Cœur à rire et à pleurer och framförallt i Victoire, les saveurs et les mots. Euzhan Palcys succéfilm La Rue Case-Nègres populariserade en viss bild av Västindien. Nej! Vi är inte alla jordens fördömda som tar livet av oss plågade av de kliande sockerrören. Mina föräldrar tillhörde embryot till ett småborgerskap och kallade sig förmätet ”de fina negrerna”. Till deras försvar ska jag säga att deras barndom hade varit fruktansvärd och att de till varje pris ville skydda sina efterkommande. Min mor Jeanne Quidal var utomäktenskaplig dotter till en mulattkvinna som varken kunde läsa eller skriva och som aldrig kunde tala franska. Hennes mor tog hyra hos vita kreoler som hette Wachter, och hon hade mycket tidigt fått genomlida sin andel av skam och förödmjukelse. Min far Auguste Boucolon som också var oäkting hade blivit föräldralös när hans stackars mor brändes levande till döds i en eldsvåda i sitt lilla hus. Ändå kan man säga att dessa smärtsamma omständigheter hade fått relativt positiva följder. Familjen Wachter hade gett min mor tillåtelse att ta del av deras sons informators undervisning, vilket gjorde det möjligt för henne att bli ”onormalt” bildad, med tanke på hennes hudfärg, och att bli en av de första svarta låg- och mellanstadielärarna i sin generation. Min far, som var son till en man som stupat i krig och tagits om hand av staten, hade med hjälp av stipendier fullföljt en skolundervisning som var ovanlig på den tiden och hade slutat som … grundare av en liten lokal bank, ”Föreningsbanken för lån”, som hjälpte statstjänstemän. När Jeanne och Auguste väl gift sig blev de det första svarta paret som ägde en bil, en Citroen C4, och som byggde ett tvåvå12
Livet utan masker inlaga.indd 12
2014-09-16 15.20
ningshus i Pointe-à-Pitre och tillbringade semestrarna i sitt ”hus för luftombyte” på stranden vid floden Sarcelles i Goyave. Uppfyllda av sina framgångar ansåg de att inget var bra nog för dem och de uppfostrade oss, mina sju bröder och systrar och mig, i förakt för och okunnighet om det samhälle som omgav oss. Som yngst i denna stora syskonskara var jag särskilt bortskämd. Alla var ense om att min framtid skulle bli exceptionell och det trodde jag gärna. När jag vid 16 års ålder gav mig iväg för att börja studera på högskolan i Paris kunde jag inte kreol. Eftersom jag aldrig hade varit med vid en ”lewoz” kände jag inte till den traditionella dansens gwokarytmer. Till och med den västindiska maten ansåg jag var simpel och saknade finess. Jag kommer inte att tala om mitt nuvarande liv, som inte innehåller några större dramer, annat än ålderdom och sedan sjukdom som nalkas med lömska steg, vilket är händelser utan originalitet och som jag är säker på inte skulle intressera någon. Istället ska jag försöka ringa in den avsevärda plats som Afrika har tagit i mitt liv och i min fantasi. Vad sökte jag där? Det vet jag fortfarande inte exakt. När allt kommer omkring undrar jag om jag inte om Afrika skulle kunna göra de ord som Marcel Prousts huvudperson uttalar i Swanns värld till mina nästan utan ändringar: ”Att tänka sig att jag har slösat bort åratal av mitt liv, att jag har velat dö, att jag har upplevat min största kärlek – för en kvinna som inte tilltalade mig, som inte var min typ!”
13
Livet utan masker inlaga.indd 13
2014-09-16 15.20
”Hellre olyckligt gift än ungmö” ordspråk från guadeloupe
1958 lärde jag känna Mamadou Condé på Västafrikanska studenthemmet som var en stor förfallen byggnad på Boulevard Poniatowski i Paris. Eftersom Afrika, dess förgångna och dess nutid, var mitt enda intresse hade jag just fått två vänner, två systrar, som var fulani från Guinea: Ramatoulaye och Binetou. Jag hade träffat dem vid ett politiskt möte i Sociétés Savantes lokal på Rue Danton, en lokal som inte längre finns kvar. De kom från Labé och hade fått mig att drömma när de visade mig de gulnade fotona på sina vördnadsvärda föräldrar som satt klädda i afrikanska tunikor i bomullsdamast framför sina runda hyddor med halmtak. I studenthuset drog det rejält. För att bekämpa kylan drack Ramatoulaye, Binetou och jag kopp efter kopp med grönt myntate i foajén där det brann en ytterst liten kolkamin. En eftermiddag slog sig en grupp guineaner ner hos oss. Alla kallade Condé för ”gamlingen”, vilket – det hade jag hört – var ett tecken på respekt, men också därför att han, redan grånad, verkade vara äldre än genomsnittet av studenterna. Han talade också med en docerande ton likt en vis man som 17
Livet utan masker inlaga.indd 17
2014-09-16 15.20
uttalar djupa sanningar. Men hans papper som hävdade att han var född omkring 1930, motsade både hans utseende och hans beteende. Han var oerhört frusen och bar en grov handstickad halsduk virad runt halsen och två eller tre tröjor under sin tjocka jordfärgade rock. Jag blev förvånad när vi presenterades för varandra. En skådespelare som deltog i kurser på konservatoriet på Rue Blanche? Hans uttal lämnade mycket övrigt att önska. Hans ljusa höga röst hade inget av en barytons. Ärligt talat! Vid en annan tidpunkt skulle jag knappt ha tilltalat honom. Men för mig hade livet fullständigt vänts upp och ner. Den person som jag hade varit fanns inte mer. Den arroganta Maryse Boucolon som var ättling till ”De fina negrerna” och fostrad i ett suveränt förakt för de underlägsna hade blivit dödligt skadad. När jag flydde ifrån mina gamla vänner hade jag bara en önskan: att bli bortglömd. Jag hade lämnat Lycée Fénelon och jag var inte längre stolt över att vara en av mycket få kvinnor från Guadeloupe som förberedde antagningsprovet till elitskolorna med alla förutsättningar att bli antagen. Det hade inte varit den enda anledningen till berömmelse! När Svart hud, vita masker publicerades i tidskriften Esprit blev jag upprörd över denna skildring, som jag ansåg var förnedrande för det västindiska samhället, och jag skickade ett öppet brev till redaktionen där jag hävdade att Frantz Fanon inte hade förstått något av vårt samhälle. Till min stora förvåning blev jag, som svar på min brinnande skrivelse och trots att jag var så oerhört ung, inbjuden av Jean-Marie Domenach själv att komma till Rue Jacob och redogöra för min kritik. Men sedan dessa storartade dagar hade haitiern Jean Domi18
Livet utan masker inlaga.indd 18
2014-09-16 15.20
nique, den kommande huvudpersonen i amerikanen Jonathan Demmes hagiografiska dokumentär The Agronomist, kommit i min väg. Jag minns inte längre under vilka omständigheter jag träffade denne man vars beteende skulle få sådana konsekvenser i mitt liv. Vi upplevde en enastående intellektuell kärlek. På grund av den oerhörda isolering som jag hade fostrats i visste jag ingenting om Haiti. Jean Dominique hade inte bara berövat mig oskulden fysiskt. Han hade upplyst mig, och avslöjat de ”utstyrda afrikanernas” göranden enligt Napoleon Bonapartes föraktfulla uttryck. Tack vare honom upptäckte jag Toussaint Louvertures martyrskap, Jean-Jacques Dessalines triumf och den nya svarta republikens svårigheter i början. Han lät mig också läsa Daggens härskare av Jacques Roumain, Bon Dieu rit av Edris St-Amand, Compère Général Soleil av Jacques Stephen Alexis. Kort sagt introducerade han mig i den fantastiska rikedomen från ett land som jag inte visste något om. Utan tvivel är det han som i mitt hjärta har planterat detta engagemang för Haiti som aldrig har avtagit. Den dag som jag tog mod till mig och sa till honom att jag var med barn verkade han lycklig, till och med mycket lycklig, och utbrast hänfört: ”Den här gången är det en liten mulatt jag väntar!” I en tidigare förbindelse hade han fått två döttrar varav den ena, J.J. Dominique, blev författare. När jag dagen därpå begav mig till honom fann jag honom ändå i färd med att tömma sin lägenhet och lägga sina saker i koffertar. Med en övertygad min förklarade han att ett hot av utomordentligt allvar hade dykt upp i Haiti. En läkare vid namn 19
Livet utan masker inlaga.indd 19
2014-09-16 15.20
François Duvalier skulle ställa upp i presidentvalet. Eftersom han var svart drog han till sig entusiastiska folkmassor, som var trötta på mulattpresidenter och farligt mottagliga för ”noirismen”. Men han hade ingen av de egenskaper som krävdes för att inneha en så hög befattning. Därför skulle oppositionens alla styrkor samlas i landet och bilda en gemensam front mot denna avskyvärda plan. Jean Dominique flög iväg och skickade mig inte ens ett vykort. Jag blev ensam kvar i Paris och kunde inte tro att en man hade övergett mig med en mage. Det var otänkbart. Jag vägrade acceptera den enda möjliga förklaringen: min hudfärg. Eftersom Jean Dominique var mulatt hade han behandlat mig med samma förakt och tanklöshet som de som på den tiden enfaldigt upphöjde sig till den privilegierade exklusiva eliten. Hur skulle man tolka hans anti-duvalieristiska dikter? Hur kunde man lita på hans tilltro till folket? För mig var det naturligtvis bara hyckleri. Med svårighet lyckades jag stå ut de långa månaderna under denna ensamma graviditet. En läkare från studenternas försäkringskassa tyckte jag var deprimerad och undernärd och skickade iväg mig till ett vilohem i Oise där alla visade mig en omtanke som jag inte har glömt. För första gången upplevde jag främlingars medkänsla. Den 13 mars 1956, när jag borde ha förberett mig för inträdesprovet till École Normale Supérieure, födde jag äntligen på en liten klinik i 15:e arrondissementet en son som jag på måfå gav namnet Denis. Då dog plötsligt min älskade mor i Guadeloupe. 20
Livet utan masker inlaga.indd 20
2014-09-16 15.20
Påverkad av alla dessa prövningar kände jag mig som Kameliadamen. I min högra lunga visade sig en tuberkulös infiltration och samma läkare vid studenternas försäkringskassa skickade mig till ett sanatorium i Vence i Alpes-Maritimes. Jag skulle stanna där i mer än ett år. ”Varför måste ödet kasta sig över dig sådär?” frågade Yvane Randal sårat när hon, som var en av de få vänner jag fortfarande umgicks med, följde mig till stationen. Jag var fylld av sorg och lyssnade inte på henne. I brist på pengar var jag tvungen att anförtro mitt bedårande spädbarn till fattigvården som hade sina dystra lokaler på Avenue Denfert-Rochereau. Ändå hade jag två äldre systrar som bodde i huvudstaden. Ena, som också var min gudmor och förbluffande vacker, melankolisk och drömmande, var omgiven av ett gåtfullt skimmer. Hon hade kommit för att studera musik och hade dagen före andra världskrigets utbrott gift sig med Guy Tirolien från Guadeloupe som var elev vid École Nationale d’Administration och som med sin diktsamling Balles d’Or skulle bli vår nationalskald. Orsakerna till deras skilsmässa utgjorde en av vår familjs mest svavelosande hemligheter. Medan hennes man tynade bort i ett tyskt krigsfångeläger tillsammans med Léopold Sédar Senghor bedrog Ena honom med en klick käcka tyska officerare som kallade henne ”Juvel”. För närvarande underhölls hon av en stormrik affärsman. För att fylla ut sysslolösheten spelade hon Chopinmelodier på piano och drack starksprit. Gillette, min andra syster i Paris, var mer jordnära. Hon var socialassistent i Saint-Denis, som på den tiden var en folkrik och fattig förstad, och gift med Jean Deen, en läkarstudent från Guinea. 21
Livet utan masker inlaga.indd 21
2014-09-16 15.20
”Du förtjänar inte det som händer dig!” tillade Yvane upproriskt. Själv visste jag inte vad jag skulle tro. I vissa stunder var jag övertygad om att jag hade fallit offer för en oerhörd orättvisa. I andra stunder viskade en röst att jag förtjänade det som hände mig, att övertygelsen om att jag tillhörde ett överlägset släkte som jag uppfostrats i hade retat ödet. Jag klarade mig igenom denna prövning och blev för alltid en överkänslig person utan något större förtroende för ödet, och jag fruktade ideligen ödets lömska slag. Vistelsen i Vence blev dyster. Som Marie-Noëlle i romanen Desirada har jag kvar ett tråkigt minne av ändlösa timmar som jag tillbringade till sängs med dagliga dropp med PAS, trötthet, illamående, feber, svettningar och sömnlöshet. Men till skillnad från Marie-Noëlle mötte jag inte kärleken. Det skulle ha varit svårt. När vi mådde bättre fick vi tillstånd att åka till Nice en gång i månaden under ledning av en sjuksköterska i vit överdragsrock. När vi närmade oss andra människor skingrade de sig, för vi symboliserade olycka och sjukdom som smittar av sig, det kände man till. Vi tog oss fram till havet och såg med avund de välmående som halvnakna och solbrända simmade bröstsim efter varandra. Med sorg tänkte jag på min mor som jag aldrig mer skulle träffa och på mitt vackra lilla barn, och med hat på Jean Dominique. Men som så ofta sker i livet fick dessa långa månader en glädjande kompensation. Tack vare en rad specialtillstånd som berodde på min hälsa kunde jag slutföra en kandidatexamen i modern litteratur vid fakulteten i Aix-en-Provence. 22
Livet utan masker inlaga.indd 22
2014-09-16 15.20
Jag beslutade mig för franska, engelska och italienska och inte längre franska, latin och grekiska som jag hade drömt om vid mina förberedande högskolestudier. När jag kom tillbaka till Paris svarade jag på en liten annons och fick arbete på en avdelning av kulturministeriet på Rue Boissy d’Anglas. Styrkt av denna anställning trodde jag att jag kunde ta tillbaka Denis och få slut på de skuldkänslor som jag kände när jag tänkte på honom. Mitt liv visade sig snabbt bli ett helvete. Efter min mors död var min far helt ointresserad av mig, som han aldrig hade tyckt mycket om, och skickade mig inte längre några pengar. Jag förstod aldrig varför Enas och Gillettes inställning gentemot mig också förändrades. Eftersom de var betydligt äldre än jag hade det aldrig funnits mycket förtrolighet mellan oss. Ändå var de förr ganska vänliga och bjöd mig regelbundet hem på lunch eller middag. Efter att jag blivit med barn och Jean Dominique hade flytt, just när jag hade så starkt behov av att bli omhändertagen, såg jag dem inte mer. När jag dristade mig till att ringa dem var det nära att de lade på luren när de hörde min röst. Hade jag chockerat deras småborgerliga känslor? Var de besvikna över att se mig på smällen och sedan övergiven som en tjänarinna när jag varit utlovad en lysande framtid? Reagerade de när allt kommer omkring som de småborgare de var? För att leva med mitt lilla barn hade jag alltså bara den löjligt låga lönen från ministeriet. Som ett ironiskt sammanträffande bodde jag i ett hyreshus mitt emot Haitis ambassad i 17:e arrondissementet. Men jag hade en jungfrukammare med vatten och toalett på samma våningsplan. Varje morgon for jag genom Paris för att lämna Denis på daghemmet för studenters barn 23
Livet utan masker inlaga.indd 23
2014-09-16 15.20
som låg på Rue des Fossés-Saint-Jacques i 5:e arrondissementet, sedan skyndade jag mig till ministeriet vid Concorde. Vid dagens slut for jag samma sträcka åt andra hållet. Det behöver väl knappast sägas att jag aldrig gick ut på kvällarna. Jag som tidigare varit så svag för bio, teater, konserter och att äta ute gick ingenstans längre. Jag badade min son, jag gav honom mat, sedan ansträngde jag mig och sjöng vaggvisor för att få honom att somna. Ryktet som gått om att mitt plötsliga försvinnande berodde på att jag var en ”ogift mor” som man på den tiden föraktfullt kallade ”ensamstående”, gjorde att de västindiska studenterna, förutom de trogna Yvane Randal och Eddy Edinval, undvek mig. Jag umgicks bara med afrikaner som inte visste något om mig och som imponerades av mitt sätt och det som återstod av min svada. Jag hade mycket svårt att betala hyran. När förseningarna samlades på hög vandrade hyresvärden, som var urtypen för en borgare med snövitt hår och aristokratisk profil, uppför de sex trapporna som ledde till det trista krypin som han hyrde ut åt mig och gallskrek: ”Jag är inte här för att tjäna er som en far!” Däremot stötte jag vid ministeriet åter på dessa bevis på vänlighet och deltagande som hade förvånat mig så mycket under min vistelse på vilohemmet i Oise. För att säga som Tennessee Williams, the kindness of strangers omgav mig ständigt. Hela avdelningen där jag arbetade hyste medlidande för att jag var så ung och nödställd och beundrade min värdighet och tapperhet. På helgerna blev jag regelbundet inbjuden på lunch hos mina kollegor. Gästerna var hänförda över hur vacker Denis var, som 24
Livet utan masker inlaga.indd 24
2014-09-16 15.20
överöstes med kyssar och behandlades som en liten prins. När vi skulle gå smög värdinnorna ner begagnade kläder, som inte bara var till barn, i min väska, mjuk pepparkaka, burkar med Ovomaltine och Van Houtens kakao som var avsedda att stärka son och mor, som båda var mycket svaga. Ute på gatan fällde jag tårar av förödmjukelse. Vad gjorde man exakt på Rue Boissy d’Anglas? Jag vill minnas att den avdelning som jag tillhörde skrev brev avsedda för ministern, som följde med kulturprojekt. Efter några månader förstod jag att jag inte var stark nog att fortsätta på det viset. Jag fann mig i att på nytt skiljas från Denis. Jag anförtrodde honom åt en kommunal dagmamma, madame Bonenfant som bodde i närheten av Chartres. Eftersom jag mycket snart inte kunde betala henne de 18 000 gamla francen i månaden gav jag mig iväg och satte aldrig mer min fot i Chartres. Madame Bonenfant gjorde ingen anmälan mot mig. Hon nöjde sig med att skicka massor av brev som var fyllda med stavfel där hon berättade för mig om ”vårt” barn. ”Han saknar er mycket!” bedyrade hon. ”Han ropar efter er hela tiden.” Jag grät när jag läste dessa brev, för jag plågades svårt av samvetskval. Dagarna gick i en dimma av smärta och dåligt samvete. Jag sov två tre timmar per natt. På några veckor gick jag ner åtta kilo. Läsarna frågar mig ofta varför mina romaner är fyllda av mödrar som betraktar sina barn som en alltför tung börda att bära, av barn som lider för att de är oälskade och blir inåtvända. Det är för att jag talar av erfarenhet. Jag älskade min son djupt. Ändå hade hans tillkomst inte bara fördärvat mina förhoppning25
Livet utan masker inlaga.indd 25
2014-09-16 15.20
ar som var grunden för min utbildning, utan jag kunde inte heller tillgodose hans behov. När allt kommer omkring kunde mitt sätt att bete mig gentemot honom liknas vid en dålig mors. Jag minns inte alls hur Condé uppvaktade mig med stormsteg. Den första kyssen, den första omfamningen, den första ömsesidiga njutningen. Ingenting. Jag minns inte heller något samtal, något allvarligt meningsutbyte mellan oss i något som helst ämne. Av olika anledningar hade vi också bråttom att gifta oss. Tack vare detta äktenskap hoppades jag att jag skulle återfå en ställning i samhället. Condé var angelägen om att visa upp denna akademiska maka, som uppenbart var av god familj och som talade franska som en riktig parisiska. Condé var en rätt komplicerad person, begåvad med en raljans som jag ofta tyckte var simpel, nästan vulgär, men som var effektiv. Förgäves försökte jag forma honom efter mitt tycke. Han avvisade mina olika försök med en beslutsamhet som vittnade om hans andliga frihet. På samma sätt försökte jag sätta på honom en parkas som var ett plagg på modet under de åren. ”För ungt! Alldeles för ungt för mig!” försäkrade han med sin nasala röst. Jag försökte dela min passion för Nya Vågen-filmarna med honom, för de italienska regissörerna, Antonioni, Fellini, Visconti, och för Carl Dreyer och Ingmar Bergman. Han somnade så djupt under visningen av De 400 slagen av François Truffaut (1958) att jag efter föreställningen hade svårt att väcka honom inför åskådarnas hånfulla blickar. Han tillfogade mig det mest svidande nederlaget när jag försökte introducera honom för 26
Livet utan masker inlaga.indd 26
2014-09-16 15.20
poeter inom négrituderörelsen som jag hade upptäckt några år tidigare under mina förberedande högskolestudier. En dag gav Françoise, som var en klasskamrat som stoltserade med sitt politiska engagemang, mig en tunn liten volym med titeln Om kolonialismen. Jag visste inget om dess författare. Men jag blev så omskakad av läsningen att jag nästa dag skyndade mig till bokförlaget Présence Africaine. Jag köpte allt som jag kunde hitta av Aimé Césaire. För att inte missa något köpte jag Léopold Sédar Senghors och Léon-Gontran Damas dikter också. Condé öppnade på måfå boken Cahier d’un retour au pays natal, av Aimé Césaire som hade blivit min favoritförfattare, och deklamerade spydigt: ”Att 2 och 2 blir 5 Att skogen jamar Att trädet hjälper andra Att ögonhåret slätar ut skägget Et cetera et cetera …” ”Vad menas med det här?” utbrast han. ”Vem skriver han för? Absolut inte för mig som inte förstår det.” I nödfall kunde han stå ut med Léon-Gontran Damas vars stil han tyckte verkade mycket enklare och rakt på sak. Men jag tycker det är alldeles otroligt att jag aldrig avslöjade Denis existens för honom. Jag var inte ens frestad att erkänna det, för jag visste att det avslöjandet skulle omintetgöra alla bröllopsplaner. Den tiden liknade inte alls den tillvaro som vi lever i idag. Även om en kvinnas oskuld inte var helt nödvändig längre 27
Livet utan masker inlaga.indd 27
2014-09-16 15.20
så var den sexuella frigörelsen långt ifrån påbörjad. Simone Veils lag skulle inte röstas igenom förrän omkring 15 år senare. Att ha ett barn ”utom äktenskapet” var inget man erkände så lätt. Condé kom inte överens med de få personer som jag presenterade honom för. ”Hur mycket har han studerat?” frågade Gillettes man Jean arrogant när jag tog med honom på lunch i Saint-Denis. Ena, som hastigt hade umgåtts med oss på en bar vid Place des Abbesses, ringde Gillette och sa att han under ett trettio minuter långt samtal hade hällt i sig sex öl och två glas rödvin. Han var helt säkert en fyllbult. Yvane och Eddy beklagade sig: ”Vi förstår inte när han pratar.” Själv förstod jag mycket väl att det inte var mannen som jag hade drömt om. Men den man som jag hade drömt om hade på ett fult sätt övergett mig. En morgon i augusti månad 1958 gifte vi oss i strålande sol i rådhuset i artonde arrondissementet i Paris. Platanerna grönskade. Ena gjorde sig inte besväret att åka dit men Gillette var där vid ceremonin tillsammans med sin dotter Dominique som tjurade hela tiden och beklagade sig över att det inte liknade ett ”riktigt bröllop”. Vi tog ett glas röd Cinzano på kaféet i närheten, och sedan flyttade vi in i en möblerad tvårummare i trakten som Condé hade hyrt. Mindre än tre månader senare hade vi separerat. Vi grälade inte med varandra. Vi kunde helt enkelt inte stå ut med att vara länge tillsammans. Allt som den ena av oss gjorde eller sa retade den andra. Ibland vände vi oss till några gäster för att de skulle fungera som buffert, men jag avskydde hans vänner lika mycket 28
Livet utan masker inlaga.indd 28
2014-09-16 15.20
som han avskydde Yvane och Eddy. Under året som följde, när jag märkte att jag var med barn, gjorde vi flera försök att fortsätta vårt liv tillsammans. Sedan måste vi finna oss i att brytningen var ett faktum. Jag led inte av det som kunde verka som en ny kärleksbesvikelse. På sätt och vis hade jag fått det jag velat. Jag kallades Madame och jag bar en vigselring på vänster ringfinger. Detta giftermål hade ”befriat mig från skammen”. Jean Dominique hade fyllt mig med rädsla och misstro mot västindiska män. Condé var ”afrikan”. Inte en ”guinean” som jag har påstått efteråt när jag lögnaktigt antytt att Sékou Touré och självständigheten 1958 spelade en viss roll i detta giftermål. Man ska komma ihåg att jag ännu inte var tillräckligt ”politiskt medveten” för något sådant. Jag trodde att om jag gick i land på den kontinent som besjöngs av min älsklingsdiktare skulle jag kunna födas på nytt. Åter bli oskuld. Alla mina framtidsutsikter skulle bli möjliga igen. Där skulle inte det onda minnet av den man som gjort mig så illa hänga över mig. Det är inte konstigt att mitt äktenskap inte varade: på Condés axlar hade jag lagt en börda av förväntan och fantasi som grundade sig på mina besvikelser. Den bördan var för tung för honom. Smärtsamt klarsynt inser jag idag till vilken grad detta äktenskap var ett lurendrejeri. Kärleken och begäret upptog bara en obetydlig plats. Genom mig sökte han det som han saknade: bildning och tillhörigheten till en stabil familjekrets. Gillettes man hade gjort rätt i att höra sig för om vad han hade för utbildning. Condé hade nätt och jämnt betyg från femte klass i grundskolan. Hans far hade dött när han var mycket ung och 29
Livet utan masker inlaga.indd 29
2014-09-16 15.20
själv hade han uppfostrats i Siguiri av en fattig mor som sålde krimskrams på marknaderna. Han skulle upptäcka att detta yrke som skådespelare, som han utan att ha någon riktig fallenhet för hade valt för att få lämna Guinea och pryda sig med det vackra substantivet ”student”, inte gav honom något anseende. När han inte fick något stöd från samhället hade hans ambitioner att ”vara någon” – som Marlon Brando uttrycker det i Storstadshamn – inga utsikter att förverkligas. 1959 började biståndsarbetet ta sig ett första trevande uttryck. I en del av ministeriebyggnaden ordnade man snabbt ett anställningskontor för fransmän som ville pröva sin lycka i Afrika. Detta erbjudande verkade som gjort för mig. När jag hade upptäckt Afrika under de förberedande högskolestudierna var det egentligen bara ett litterärt objekt. Afrika var inspirationskällan för poeter vilkas röst fick mig att lämna de eviga Rimbaud, Verlaine, Mallarmé och Valéry. Men allteftersom hade den afrikanska verkligheten tagit en allt större plats i mitt liv. Jag ville inte längre drömma om Västindien, som väckte alltför smärtsamma minnen. Så jag skyndade till rekryteringsbyrån. Jag minns fortfarande hur häpen den blonde lille mannen med skära kinder blev som tog hand om min ansökan. Han bombarderade mig med frågor: ”Tänker ni åka ensam till Afrika med ett barn? Och er man? Är ni inte nygifta?”
30
Livet utan masker inlaga.indd 30
2014-09-16 15.20