9789137138244

kim leine

Profeterna vid Evighetsfjorden Översättning Inge Knutsson

Tidigare utgivning Kalak 2008 Valdemarsdag 2009 Tunu 2012

Boken har beviljats översättningstöd av Statens Kunstråds Litteraturudvalg

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Danska originalets titel Profeterne i Evighedsfjorden Copyright © Kim Leine & Gyldendal, Copenhagen 2012 Published by agreement with the Gyldendal Group Agency Omslag Ida Balslev-Olesen Tryckt hos ScandBook AB Falun, 2013 ISBN 978-91-37-13824-4

Tillägnad Grönlands självstyre (1979–2009) och dess pionjärer.

Innehåll

Prolog Fallet (den 14 augusti 1793) 9 Del 1 Skollärarens son 15 Del 2 Koloni och katekes 175 Del 3 Den stora eldsvådan (1793–1795) 473 Epilog Gravarna (den 14 augusti 1815) 549 Författarens efterskrift 558 Tack 560

Prolog

Fallet (den 14 augusti 1793)

Änkan har själv gått hit upp, ingen har tvingat henne till det.

Hon har piskat lössen ur sina bästa kläder och satt dem på sig, tvättat håret i gemensamhetshusets urintunna och satt upp det. Hon har bett en stilla bön, tyst iakttagen av sina hedniska samboende, skrapat bort det sotblandade fettet från kinderna och ätit den goda måltid som har ställts fram åt henne. Sedan har hon gått hit upp på lätta fötter. Nu sitter hon här, nästan glad, förväntansfull, med hettande kinder, på randen, med benen behagligt vikta under sig på änkors vis, så som hon brukar sitta därhemma på den lilla sidobritsen under ljudhålet. Med ena handen kramar hon hårt om korset, hon känner tryggheten i guldets tunga värme. Långt nedanför sig, ett fall på minst hundra famnar, hör hon bränningen, vattnet som träffar klippan, slås sönder till vitt skum och sjudande drar sig tillbaka. Men hon ser det inte, hon har knipit ihop ögonen, vänt blicken inåt, hon har motat bort ängslan, tvingat ner andningen och hjärtslagen i en seg rytm och hon rör på läpparna, upprepar litanian om och om igen. Herre Gud Fader i himmelen. Herre Guds Son, världens Frälsare. Herre Gud, du helige Ande. Förbarma dig över oss. Var oss nådig.

Hon känner vinden som kommer i stötar nerifrån och blåser liv i hennes klädsel, och hon klamrar sig fast vid den fuktiga grästorven på klippan för att inte bli störtad utför stupet för tidigt. Hon sitter kvar och mässar sin litania och väntar på sin räddare. Genom din heliga födelse, genom ditt kors och din död, hjälp oss, milde Herre Gud. 11

Nu kan hon höra honom, ljudet av hans knarrande stövlar bakom sig, hur han tyst smyger sig på henne bakifrån, nästan blygt, förlägen som en ung friare, hon hör hur han försöker hålla tillbaka den tunga flämtande andhämtningen och kan nästan inte låta bli att le igenkännande för sig själv. Vi arme syndare bedja dig, hör oss, milde Herre Gud. Sedan märker hon att han har stannat bara ett par steg bakom henne, och hon föreställer sig att han står och betraktar henne som första gången de var tillsammans, överväger var han ska ge henne stöten, och hur hårt, för hon vet att han kommer att döda henne, men han vill inte göra henne illa. Det känns som en tröst att ha honom så tätt intill nu då hennes liv är på väg att ta slut, det gör henne trygg och får henne att slappna av, och hon sänker hakan mot bröstet och tar ett djupt andetag. Kriste, hör vår bön.

Luften är mild. De uppåtgående virvelrörelserna doftar musslor och tång som har blottlagts i tidvattenlinjen. Långt i fjärran skriker måsarna. Ofrivilligt öppnar hon ögonen, hon kan inte låta bli, inte ens nu vid alltings yttersta utkant, då hennes sinne borde varit höjt över jordelivets trivialiteter och inställt på det himmelska, hon måste se vad de skränande måsarna håller på med, och hon ser skeppet på väg norrut, en tvåmastare med fyllda segel, bländande vita som måsvingar, och svärmen av skrikande måsar som kretsar kring masterna. Nej, hon är trots allt inte beredd att möta sin skapare, inte just i dag, men hon vet att det är för sent att ångra sig, för sent för henne själv, för sent för honom som står bakom henne. Allt är tillrättalagt. Fallet har redan börjat, det började för många år sedan.

Hon hör på den andres lugna andhämtning att han inte har fått syn på skeppet. Han är alltför upptagen av det han ska göra. Är han lika rädd som hon? Önskar han att det inte skulle hända? Om hon kan få honom till att upptäcka skeppet, tänker hon, kan allting kanske bli annorlunda och de kan skjuta upp detta mordiska möte.

Sedan känner hon hans hand på halsen och hon rycker till med ett lågt kvidande. Men det är bara korset han är ute efter. Med ett raskt tag lyfter han remmen över huvudet på henne och drar guldkorset ur hennes hand som har kramat det. Ta korset bara, tänker hon, jag har inte användning för det mer. Och någon större nytta har jag inte haft av det.

12

Hon vrider huvudet lite åt ena sidan för att fånga en skymt av honom, fullt medveten om att det är dumt av henne, att det bara påskyndar handlingen och gör den ännu mer oundviklig, och när hon ser den mörka skuggan bakom axeln rycker hon till och säger högt: O Jesu Kriste, Guds Son, förbarma dig över oss! Därefter får hon en stövel i ryggen, hennes huvud kastas hårt bakåt, kroppen framåt, och hon tumlar över kanten och faller flaxande och virvlande och sprattlande och lämnar ett lodrätt skrik som ett ojämnt streck av ett kolstift efter sig.

† Han tar ett steg framåt, sätter försiktigt ner stöveln i den mjuka, sviktande mossan, böjer sig framåt över randen och får syn på kroppen, fridfullt vaggande fram och tillbaka i bränningen med ansiktet nedåt. Han tar av sig mössan, trycker den mot bröstet och mumlar: O Guds Lamm, som borttager världens synder. Giv oss din frid och välsignelse. Amen.

13

Del 1 Skoll채rarens son

Kapitel 1 Köpenhamn (1782–1787) Det är mulet och en smula råkallt i luften när Morten Pedersen anländer till Köpenhamn den 1 juni 1782, tio dagar efter sin tjugo­ sjätte födelsedag. Han sitter och guppar i slupen och ser sig om på skogen av master ute på redden. Klockan är halv sju på morgonen. Han har varit uppe hela natten, vankat av och an på däck på paketbåten från Christiania och kommit i vägen för och irriterat sjömännen. När han hoppar upp på kajen vid tullhuset är hans kläder genomdränkta av fukt från dimman som sitter som en kork i Öresund. Han känner sig en aning förkyld och vet att en hosta är på gång men tar det inte så allvarligt. Han har en god konstitution, urvalsprocessen i syskonskaran har fått honom att betrakta sig själv som en överlevare och utrustat honom med ett rikt mått av fatalism. Resan har varat i tre dagar. Det har blåst en del på vägen men han har inte varit sjösjuk. Det känns som om han har klarat det som en man, sin första sjöresa, och han har väntat på en eller annan form av erkännande från besättningens sida, eller åtminstone en handtryckning och några ord till avsked. Han har föreställt sig att de har viskat anmärkningar om den reslige norske ynglingen som inte är rädd av sig. Men de hivar bara hans kista i land utan ett ord och lämnar honom åt sig själv. Flera andra slupar dunsar mot kajskoningen bakom honom. Gestalter hoppar upp på kajen och kommer till synes i det morgongrå ljuset och släpar och drar på sina säckar och kistor.

17

”Varthän, mäster?” En bärare har ställt ifrån sig sin kärra och kommer emot honom.

Han tar fram ett kuvert och öppnar det, räcker papperet med adressen till bäraren. Bäraren vill inte ta emot det. Han ser frågande på honom. Aha, tänker Morten, en analfabet. ”Nørregade”, säger Morten och försöker uttala det på danska. ”Boktryckare Schultz gård.” ”Den här vägen, mäster”, säger bäraren och för honom till porten där en tulltjänsteman vecklar ut hans pass och granskar det. Han får tillbaka passet. ”Köpenhamn önskar studenten välkommen”, säger tullmannen med ett tonfall som möjligen är ironiskt.

Därefter traskar han i väg in till staden hack i häl på den lilla dragkärran. Han känner sig en smula osäker på foten efter skeppsresan och råkar vingla till lite då och då. Trafiken längre in i staden är överväldigande. Bondkärror med varor till värdshus och torghandel kommer dundrande, vagnar med öltunnor, diligenser med mörka gestalter bakom rutorna och kuskar högt uppe på bocken, soldater som marscherar i väg med smällande stövlar och ögonen stirrande uttryckslöst framåt. Män som bär stora bylten med slaktade gäss, höns eller kaniner på axeln. Pojkar som viftar med skillingtryck och skrålar strofer av verserna som de har lärt sig utantill samma morgon. Gatstenarna är såphala, de har ett slags obestämbar hinna.

Morten snubblar men griper tag i armen på bäraren som vänder sig om och drar upp honom, varpå han knuffar honom hårt i riktning mot gångbanan. Ett hästspann skramlar förbi. Folk ropar efter det, kusken skriker tillbaka och smäller med piskan. Morten förstår inte vad de säger, han känner bara det danska språket genom häradshövdingen och prästen hemma i Akershus, och det är inte den sortens danska som talas här. Men han förstår att bäraren har räddat honom från att bli nedmejad av ett vagnshjul. En bekymrad tanke om hur mycket han blir tvungen att ge mannen i dricks inställer sig. Han upptäcker att han har råkat trampa i rännstenen. Han hoppar upp igen men märker att den ena stöveln redan är genomdränkt av en vätska vars beståndsdelar han inte har lust att tänka på. Kvinnor står i dörröppningar och portvalv, visar anklar och strumpeband 18

och leenden som får honom att känna rysningar av skräck. De följer honom med värderande blickar och ler då de har taxerat honom.

Bondlurk.

Bäraren går in genom en port. Deras steg ekar från alla håll. De står på en stor stadsgård. Han betalar bäraren, ger honom alltför mycket, och mannen tilltalar honom nu med högt ärade student, kanske med bitande sarkasm, kanske bara skämtsamt, och säger något mer i samma ton som han inte förstår. Efter en stund kommer en man som presenterar sig som advokat Gill, norrman liksom han själv, och är den man som efter överenskommelse med hans far har skaffat logi åt honom och som ska ta hand om hans ekonomi medan han uppehåller sig i Köpenhamn. Gården tillhör en boktryckare Schultz. Han ska bo i en liten kammare ovanför tryckeriet.

En kvinna från boktryckarens hushåll lämnar ut en nyckel och talar om för honom att han ska äta tillsammans med tryckeriarbetarna.

Hon visar honom var det är. Han följer i hälarna på henne över gården. Män i arbetskläder kastar en hastig blick på honom men hälsar inte. Han hör en maskin som dunkar med metalliska oljud. Männens rörelser präglas av kunnighet och effektivitet. Han går tillbaka till advokat Gill som överlämnar en pappersremsa med sin adress på. Därefter bugar han sig förbindligt och försvinner. Kvinnan för honom till boktryckarens annex i den andra änden av gården, där madam kommer ut och hälsar honom välkommen.

Madam Schultz kastar en forskande blick på honom. Sedan säger hon: ”Ja, han ser ju ganska ofarlig ut. Dricker han?”

Morten skakar chockerad på huvudet. ”Nej, frun.” ”Han är välkommen”, säger madammen vänligt.

Morten bockar sig djupt, så som hans far har instruerat honom att buga sig för personer som står över honom i residensstadens invecklade rangordning. Antagligen är det fel att bocka sig för denna kvinna, och än värre att han har titulerat henne frun, men det har redan skett. Sedan står han ensam på gården med hatten i handen. Han går upp på sin kammare och packar ur kofferten och fördelar innehållet på bordet och i det lilla skåpet. Han klär av sig och hänger de fuktiga kläderna från sjöresan över stolen. Därefter lägger han sig att sova men är klarvaken. Utanför fönstret hör han 19

larmet av hästskor och järnbeslagna vagnshjul mot gatstenarna.

Det är bara fyra dagar sedan han vaknade i alkoven i sin kammare hemma i Lier utanför Drammen och hörde de välbekanta ljuden från föräldrarna därnere och från djuren borta i stallet. Sedan steg han upp, tog på sig reskläderna, packade i de sista sakerna och gick ner och åt frukost innan han promenerade in till byn, ledsagad av fadern, skolläraren, som stod kvar och väntade tills postvagnen avgick till Christiania. Det verkar helt omöjligt, tänker Morten när han ligger på sängen i sin nya kammare, att man kan företa samma resa åt motsatta hållet. Lika omöjligt som att föreställa sig att man kan resa bakåt i tiden.

Han är den yngste i en kull på sju, varav han är den ende överlevande pojken. Något av hans äldre syskon låg alltid i alkoven nere i vardagsrummet och tynade bort med ett tålmodigt leende.

Han satt ofta hos dem med sin varma hand i deras kalla. Sedan stelnade handen och leendet, den utmärglade kroppen blev utburen i ladan, alkoven skurades av, det vädrades ut, så låg det en annan där. Dödsprocessen var ett permanent tillstånd, ett slags fortlöpande högtidsstund då man inte fick springa eller skratta, en stor tystnad. Det är så han minns sin barndom. En oavbruten självbehärskning, ett inövat allvar som till sist satt kvar i ansiktet, medan döden malde och malde. Till slut var bara storasystern Kirstine kvar. De gick och lurpassade på varandra ett par år, men ingen av dem hamnade i alkoven i vardagsrummet. Nu bor hon hos en prästfamilj i Nakskov.

När Morten slutade latinskolan blev han extralärare på faderns skola. Det gick ett par år. Sedan talade han om att det var hans önskan att studera medicin. Var han hade fått den vilda idén ifrån kan han inte komma ihåg. Fadern sa nej. Han skulle bli präst. Hans far hade själv drömt om att bli präst, liksom hans farfar och farfars far. Nu skulle det ske. Nu hade han medlen till det. Därför fann han sig i sitt öde, lycklig över att han över huvud taget fick lov att resa.

†

20

Han håller på att finna sig till rätta i sitt nya liv i residensstaden.

Varje dag äter han tillsammans med arbetarna på tryckeriet, en köttfattig kost som för det mesta består av vattniga vällingar i alla upptänkliga varianter, och han lär sig att kasta i sig maten utan att smaka på den och att roffa åt sig så mycket bröd som möjligt för att fylla den tomma magen. Han sitter i fönstersmygen i sin kammare och läser i sin grekiska grammatika medan han då och då sneglar åt den bullersamma gatan där hästskjutsar skumpar förbi med varor till torgen, och soldater ur tjänst driver omkring och antastar unga flickor som svarar med att överösa dem med rännstensspråk. Han återvänder till den grekiska grammatikan, men med ena örat följer han hela tiden med i oanständigheterna och det druckna svamlet på gatan. Det är två sidor av samma sak, det är den kamp han hela tiden utkämpar med sig själv, kampen mellan lusten och plikten, mellan önskan om att bli medikus och kravet att bli teolog. Han följer de få naturvetenskapliga föreläsningar som ges på universitetet och andra ställen i staden, i regel privata arrangemang, han studerar Linnés stora verk. Han lär sig att teckna av blommor genom att sitta i universitetets läsesal och i smyg kopiera teckningar i Flora Danica, i hemlighet därför att det är ett verk som kyrkan har ett problematiskt förhållande till eftersom det å ena sidan avbildar skapelsen men å andra sidan gör sig till dess herre genom att klassificera det i släkten och arter. Sedan tar han sig ut ur staden och sätter sig i en dikeskant med skissblocket vilande mot låren och kolstiftet svävande över papperet och känner i viss mån att han smälter ihop med sin bild av den unge Linné i en liknande situation. Det är det verkliga livet som intresserar honom, hororna och blommorna och trafiken i staden och floderna av smuts som rinner längs gatorna och spys ut i kanalerna. Men han går lydigt på de teologiska föreläsningarna, han lär sig att stava sig igenom Bibeln på de två originalspråken, han konverserar med sina medstuderande på studentikost latin. Han skriver brev hem på otympligt latin, som han i alla fall hoppas ska imponera på fadern, och undertecknar dem med ”Eder son Morten Falck”. Namnet har han från en gren av släkten som har klarat sig bättre än fadern, skolläraren. Men när han får brev tillbaka från fadern är det skrivet på danska och adres21

serat till ”Student Morten Pedersen”. Det grämer honom. Inte en enda av hans studiekamrater har ett efternamn som slutar med -sen, åtminstone inte officiellt.

Hans kammares belägenhet, rakt ovanför tryckeriet, gör att hyran är låg på grund av bullret. Från morgon till kväll, och ofta på nätterna också, om det kommer ett ilbud från Høegh-Guldbergs kabinett med en brådskande förordning eller kungörelse som ska anslås överallt i staden slänger sättarna typerna i sättkastarna med höga smällar, och tryckpressarna väsnas och får murbruksdamm att dala ner från väggfogarna och taket i hans rum. Tidigt på morgonen, långt innan väktarna har gått hem för natten, kommer surögda bud och hämtar trycksakerna för att sälja dem på gatan eller distribuera dem på annat sätt, och de är utrustade med genomträngande målbrottsröster som gör dem väl lämpade för sitt värv, samt för att göra slut på hans nattsömn. Hästdroskor skramlar in och ut genom porten till gården, hjulens järnbeslag slamrar mot stenläggningen och ljudet kastas fram och tillbaka mellan husväggarna på boktryckarens gård, karosser kommer med förordningar som ska tryckas genast, buntar av bekantgöranden och anslag, doftande av trycksvärtans oljebaserade kemikalier och av utvalsad pappersmassa, lastas på kärror och körs ut i staden. Det är så mycket att följa med i, så mycket nytt och intressant som han aldrig har föreställt sig, och hans grekiska och latinska grammatikor får ligga och samla damm. När han har råd att skicka brev skriver han till systern Kirstine i Nakskov och berättar om livet i residensstaden. Hon skriver tillbaka och berättar om livet i landsortsstaden, hos kyrkoherden hon bor hos, något som uppenbarligen är lika avlägset från livet i Lier som i Köpenhamn.

Morten ligger på sin säng och hålls vaken av det evinnerliga sorlandet och klickandet under sig. Han hör Schultz kommendera sina arbetare, han hör tryckpressens synkoperade rytmer, tryckarnas och sättarnas klapprande träskor och skrällande hosta, deras gräl om svärtan i ett tryck är tunn, ombrytningen av en text har blivit fel, eller om något har fastnat och blockerar valsarna.

† 22

Men allt det som i början höll honom vaken vaggar honom senare till sömns. Då och då reser han med paketbåten från tullhuset för att besöka systern i Nakskov. Den gamle prosten hon bor hos är avlägset släkt med deras mor. I Nakskovs prästgård gör den tryckande tystnaden honom sömnlös, och när han äntligen faller i sömn väcker lönnen utanför fönstret honom genom att slå med grenarna mot rutan i hans rum. Han går till gudstjänst tillsammans med systern och ser vid några tillfällen greven komma åkande genom landsortsstaden med sitt sexspann och med betjänter stående bakpå vagnen med fladdrande skört när de med ena handen klamrar sig fast vid åkdonet, med den andra håller i sina höga hattar.

Prosten dundrar från den höga predikstolen, stor, rödhårig och kraftig som en grovsmed, han talar om svavelpölar och förtappelse, som om det är platser och tillstånd som han har daglig uppsikt över, sedan erbjuder han från predikstolen att ge lån till arrendatorer som vill köpa sig fria, och avslutar med att avfyra en salva mot den svenska fienden som skyddad av fan själv och hans horder av fallna änglar har berövat staden dess forna storhet. I den avslutande bönen ber han innerligt för kungahuset och darrar på rösten medan han rabblar upp dess olika medlemmar.

Efter gudstjänsten kommer församlingen fram och tackar för predikan. Morten går närmare. Det är något konstigt med det sätt den gamle mannen sträcker fram handen på, med hans uttryckslösa stirrande. ”Är prosten blind?” utbrister han. ”Sch”, viskar systern. ”Vi är förbjudna att tala om det. Men magister Gram har inte kunnat se på två år nu.” ”Hur kan han då sköta sitt ämbete?” ”Ingen vågar ställa honom mot väggen”, viskar systern. ”Och han kan både Bibeln och Luther och Pontoppidan fram- och baklänges, därför tänker jag att han blir kvar i sitt kall tills Herren kallar hem honom.” ”Vilken herre?” säger han och pekar först uppåt, sedan nedåt, och systern håller sig för munnen och skrattar.

Kirstine tar honom under armen och visar honom hur landet håller på att förändras. Snårskogen är på tillbakagång tillsammans med 23

sumpmarker och småsjöar och tillhörande insekter som har spridit sjukdomar under seklernas gång, skogen är borta sedan länge, och där den har stått är det nu böljande sädesfält som ger en femtedel mer i avkastning än för bara tio år sedan. Gamla träd har fällts, läplanteringar har gjorts. Allt är välskött och vackert, till och med korna på ängen har något rentvättat och prydligt över sig.

När de promenerar genom staden ler folk mot dem och hälsar, några kommer fram och vill tala med henne. Den unga flickan hos prosten är omtyckt. Det gör honom stolt. Hon har helt gått över till danska, men när de är ensamma med varandra talar de sin egen sjungande Akershusdialekt, i vilken man konsekvent lägger betoningen på första stavelsen i ett ord. De promenerar på stranden, de sparkar i tången och håller utkik efter bärnsten och samlar snäckskal. Hon anförtror honom att hon lider av hemlängtan, hon har bott här i två års tid och har ännu inte funnit sig till rätta. Den gamle prästen är naturligtvis en prövning för Gud och alla människor, men det är faktiskt inte hans skuld att hon inte trivs. Det är mer prästens fru, som utåt är en anspråkslös och självutplånande person men som har visat sig vara en dyster tyrann när man är ensam med henne. ”Det är meningen att jag ska läras upp i en husmors plikter och hjälpa till i hemmet”, säger hon, ”men jag är helt klar över den egentliga orsaken till att jag är här.”

Morten ser på henne. ”En av prostens fyra söner ska själv läsa till präst”, säger Kirstine. ”Min far och herr Gram har korresponderat en del.” ”Aha”, säger Morten. ”Och hur är han då, din tillkommande?

Kan man få se honom?” ”Han har begett sig till Fyn till häst för att hälsa på släktingar.

Han är minsann både belevad och anständig. Jag har inte något att anmärka på honom. Det är inte det.” ”Nej?” säger han. ”Moderna unga människor måste väl kunna ordna det för sig efter sitt eget huvud och inte efter föräldrarnas godtycke”, säger hon. ”Kära Kirstine”, säger han, ”om vederbörande är en hygglig person, så bör du ta honom. Du vet ju inte vilka anbud du annars kan tänkas få.”

24

”Jag vet det. Jag har inget emot honom, som sagt. Det är det här platta och smutsiga landet jag inte tål. Finns det inte några nivåskillnader, du vet, så samlas lukten och smutsen kring husen som dimma. Jag känner mig själv smutsig. Man kan inte tvätta bort det.” ”Han får kanske tjänst någon annanstans”, tröstar Morten henne. ”Det kan du säga till honom när han börjar göra sina närmanden.

Ställa några villkor, förhandla med honom. Om han är en anständig människa, så hör han vad du har att säga. Och vem vet, han vill kanske hellre än gärna söka en tjänst hemma i Norge.” ”Å, men de här människorna”, säger systern otåligt, ”de är så stolta över sin lilla smutsiga landsortsstad. Man kan inte säga ett enda ord om den, förrän de kastar sig över en och börjar tjata om den feta myllan, stadens storslagna historia och landets många förträffligheter. Jag har lärt mig att hålla mun.” ”Det är gott om tid ännu”, säger Morten. ”Allting ordnar sig kanske av sig själv.” Han är lite irriterad på systern och kan inte förstå varför hon brusar upp så. Det är ungefär detsamma som att klaga över att den förhärskande vindriktningen är västlig, eller att vintern varar längre än sommaren. Han tycker faktiskt att hon borde vara lycklig att få bli prästfru. Och hur kan man längta tillbaka till Lier, det mest oansenliga samhället i hela kungariket? Det förstår han inte.

Besöken i Nakskov varar inte mer än några dagar, ofta ger han sig av tidigare än planerat, fylld av en lurande huvudvärk på grund av Kirstines klagomål och sin egen hemlängtan. Längtan efter staden.

Om paketbåten inte går, hoppar han på vagnen till Nykøbing tidigt på morgonen, byter till den norrgående postvagnen, övernattar i Vordingborg, där han brukar ta in på Kronhiorten, äta en måltid bestående av tjocka rågbrödsskivor och grevar och sova ovanpå stallet, inrullad i stinkande filtar. Följande dag fortsätter han till Køge och Köpenhamn, sätter i sig äpplen eller päron som han har stulit i någon trädgård. I postvagnen tar han spjärn med stöveln mot sätet mitt emot och försöker manövrera blicken genom en utgåva av Gullivers resor, läser om hur hjälten, som har blivit kvarlämnad i jättarnas land, vårdas av en ung kvinna som är tolv gånger större än han. Morten stöder boken mot låret, med pekfingret mellan bla25

den, han har tagit av sig peruken och lagt den på sätet bredvid sig, han vilar pannan mot rutan i diligensen som skumpar, gungar och kränger, och ser drömmande på fälten som böljar förbi. En jungfru som är tolv gånger så stor som man själv, tänker han, en mun som är tolv gånger större än normalt, en tunga, händer, bröst, kön. Ett helt bergslandskap till kvinna! Han öppnar boken igen. Gulliver strandar i länder där människorna antingen är abnormt små eller abnormt stora, eller avvikande på andra sätt. Men kanske, tänker Morten, ligger det avvikande hos Gulliver själv, det vill säga hos hans författare och därmed hos läsaren som lever sig in i historien.

Han tänker på Rousseau och på det citat om människans frihet som Kirstine syftade på: Människan är född fri och överallt är hon i bojor! Gulliver är också fjättrad vid den han är. Överallt är han densamme, han har inte förmågan att anpassa sig. Det är därför han hela tiden har problem med de infödda på olika platser. Sådan vill han, Morten Falck, inte bli, han vill inte stelna i en fast form och bli gammal i förtid. Det är ett beslut han fattar nu, i postvagnen som kör norrut längs Køgebukten.

Resan är snart slut. Han ser en skymt av Köpenhamns torn och av Amagers sanka slätter, konverserar med sina medpassagerare som låter en bit gul ost, lite bröd och en flaska cirkulera. Han har haft bekymmer för systern, känt en liten klotrund smärta nedanför revbenen, men bekymret visar sig vara geografiskt och hungermässigt betingat. När han närmar sig Köpenhamn med fylld mage är han vid gott mod igen.

Sedan är han hemma. Visslande träder han in genom porten till boktryckare Schultz gård på Nørregade, viker av åt höger på inner­ gården, går uppför trappan, stiger in och kastar kappsäcken i ena hörnet. Han lägger huvudet på den nerfläckade kudden i kammaren ovanför Schultz maskiner som tickar, rasslar, dundrar, gnisslar, hamrar, dunkar, slamrar. Han suckar av välbefinnande, Gulliver glider ur handen på honom, han sover.

†

26

Den kungliga residensstaden består av nittiotusen människor som pressar mot en vall som spärrar in dem på ett område som man kan vandra igenom på mindre än en timme. En stad härjad i sekler av epidemier och eldsvådor samt av en rad försupna, vansinniga, inavlade och odugliga regenter. Trots det växer invånarantalet oavbrutet, och trycket mot vallarna ökar för varje år som går. Morten lägger märke till att även om de flesta människor har att se fram emot ett kort liv följt av en smärtsam och förnedrande död, så har de inga svårigheter att roa sig. Snarare tvärtom. Stadens torg är fulla med taskspelare, portvalv och dörröppningar intagna av prostituerade, och det verkar som om de har tillräckligt att göra.

Morten Falck promenerar på de trånga gatorna där husväggarna tycks luta sig mot varandra, så att de bara drar ett smalt streck av himmel mellan takskäggen. Han promenerar över de vidsträckta torgen, den storslagna slottsplatsen framför det nya slottet, en väldig, oförgänglig koloss av norsk granit, han går över till bastionerna och ut till Langebro, som glider åt sidan var gång det kommer ett fartyg. Han fortsätter i en båge tillbaka till Christianshavn över jordvallen från Amager. En gycklartrupp har satt upp en marknadsbod på den öppna platsen framför uppfostringsanstalten. Han står kvar för att se om den starke mannen Karl Johan von Eckenberg ska visa sig. Von Eckenberg har alltid många åskådare, flanörer, förnäma damer med krinoliner och parasoll, rikemän från handelshusen, skeppsmäklare, kaptener, matroser, officerare och soldater, ända ner till de intagna från tukthuset som har frigång. Och på goda grunder. Von Eckenberg är skicklig.

Morten är fascinerad av den starke mannen. Han känner hans nummer utan och innan men tröttnar aldrig på att se dem. De är uttryck för något äkta, känns det som, och är inte bara konstfärdighet. Vad det äkta består i kan han inte ange exakt. Men just därför fortsätter han att bevista den starke mannens framträdanden.

Särskilt tre nummer tycker Morten om.

Trumvirvel 1. Karl Johan von Eckenberg klättrar upp i en träkonstruktion, omkring tio alnar hög. Han står skrevande på en tvärbjälke och ger tecken åt medhjälparna nere på marken med en nästan omärklig nick. Nedanför honom kliver nu en häst med två 27

livréklädda ryttare upp på en plattform med ett rep fastgjort i vart och ett av hörnen. Andra änden av repen tar von Eckenberg tag i, rullar dem om underarmen och handleden, och med en arm lyfter han upp plattform, häst och ryttare från marken, medan han med den andra handen håller ett posthorn för munnen och blåser en fanfar.

Trumvirvel 2. Karl Johan von Eckenberg, nedstigen från plattformen, lägger sig mellan två stolar, den utsträckta kroppen svävar en aln över marken. Därefter stiger åtta goda musikanter, klädda i dubbel­ radiga röda jackor, trekantiga hattar, knästrumpor och skor med polerade mässingsspännen, en och en upp på den seniga och inte särskilt muskulösa men mycket långa kroppen, som bara vilar på nacken och hälarna. Balanserande på von Eckenbergs bröstkorg, mage, höfter och ben spelar de en menuett av Brentner, medan von Eckenberg riktar sina bruna och sorgsna ögon mot himlen och ser ut att tänka på sin barndom, på sin döda mor eller på en ungdomsförälskelse.

Trumvirvel 3. Karl Johan von Eckenbergs tredje nummer utförs mellan samma två stolar, dock efter att han har ställt sig upp, skördat behörigt bifall och under ett par minuter dragit sig tillbaka till marknadsboden. Förfriskad, uppiggad och rödkindad kommer han tillbaka, de bruna ögonen glittrar, han bockar sig, lägger sig åter på stolarna, varpå två medhjälpare placerar ett massivt stenblock på hans mage. En tredje medhjälpare, utklädd till ett mellanting mellan en smed och en skarprättare, träder fram med en slägga, lyfter den högt över huvudet, tvekar. ”För Jesu sårs skull, slå till!” säger von Eckenberg med hög och melodisk röst. Måkaren faller och stenblocket klyvs i två stycken som ramlar åt var sitt håll. Karl Johan von Eckenberg ställer sig upp och bugar för publiken. En pojke går runt med en mössa medan några akrobater slår volter.

Från fönstren kastas mynt ner på stenläggningen.

Men en dag är den starke mannen inte där längre. Hans bod på torget är nedtagen, och det finns inga spår efter akrobattruppen. Morten hör sig för hos några försäljare och de säger att von Eckenberg har kommit till skada under ett uppträdande och förts avsides i avsvimmat tillstånd. Han hittar ingen som vet vad som har hänt med honom.

† 28

Ibland unnar sig Morten lyxen att ta en hyrvagn till en av stadsportarna, betalar kusken ett tillägg och låter sig köras ett par mil ut på landet, till någon by: Gladsaxe, Husum, Ordrup, Herlev. Där stiger han av, skickar hem vagnen och traskar tillbaka på landsvägen. Han kommer till byar där stanken från såpsjuderier och garverier hänger i luften som en smittfarlig dimma, fet och klibbig, han går utmed fält där kor betar fridsamt, förbi bondhemman där tysta bönder kikar på honom under mösskanten.

I staden hänger han sig åt böckerna men sviker i alla fall teologin till fördel för naturvetenskapen. Driven av akademisk hunger snokar han reda på och bevistar föreläsningar som handlar om allt annat än treenigheten och transsubstantiationen. Han hör således på en professors föreläsning om den hierarkiska klassifikationen av allt liv på jorden, skapad av Linné. Det buas men applåderas också.

Föreläsningen, som hålls i Komediehuset eftersom universitetet inte har velat bidra med lokal, öppnar hans ögon på ett nytt sätt. Världen är ett sammanhängande helt! En banal insikt när man väl har fått den, men en total omvälvning av hans medvetande, världsbild och självbild: Jag är en del av ett sammanhängande helt!

En av hans vänner, Laust, som studerar medicin, inbjuder honom till den kirurgiska akademin på Norgesgade, som i dagligt tal kallas Bredgade, där han lyssnar på utredningar om blodkärl och ben och nervbanor och körtlar. Det är en resa inåt, medan botaniken och zoologin är en resa utåt men lika överväldigande och lika oändlig.

Människan befinner sig mitt i evigheten. Där har Vår Herre placerat oss!

Tillsammans med Laust tjänar han lite pengar på att fiska upp kadaver ur kanalerna eller muta en vakt att skaffa fram lik och föra dem till fakultetens källarvalv, där professorn står beredd med kniven och sin kyliga blick. Med skalpellen mellan tre fingrar, som om den var ett pennskaft och likets gulaktiga hud ett pergament han har tänkt sig att skriva ner några tankar på, meddelar han sina studenter vad de ska vara så vänliga och lägga märke till under den följande obduktionen. Han lägger snitten med vårdslös precision, blottlägger de dödas grönaktigt skinande muskler skikt för skikt, låter deras skamliga lukt pysa ut, medan studenterna fnittrar nervöst eller 29

berättar kvickheter på latin, och inälvornas iriserande skiftningar snart överförs till deras ansikten. Men inte Morten Falcks ansikte.

Han står med morgonens bröd och varma välling tryggt vaggande i magsäcken och stirrar som uppslukad på människor som förlorar sin mänsklighet och delas upp i sina enskilda beståndsdelar, samt i sina latinska facktermer. Nervtrådar, muskelfibrer, de fint åtskilda lagren av hud och underhud och fettvävnad och organ, gräddgula, laxrosa, rödbetsvioletta, blanka som fernissa. Professorn skiljer lemmar från bålar, hans kniv sjunker ner i vävnaden och klyver ledkapslar och blottlägger artärer och vener, vilkas namn han glatt rabblar upp. Morten tycker att det låter som om han kallar på dem, som om det är morgonmönstring på ett klassiskt romerskt studenthem. Arteria carotis! Nervus olfactorius! Musculus mastoideus!

Han lyssnar på professorns utredningar som alltid har en klang av beklagande sarkasm, men också solidaritet med den döde. Sådana som vi är var du, och sådan som du är kommer vi att bli. En del av studenterna byter studium efter chocken i källaren och ägnar sig åt juridiken, drar sig tillbaka till fädernegården eller påbörjar sin bildningsresa söderut, där många av dem slutar som feberplågade fyllbultar. Morten Falck, den ende som vet att han inte kan fullfölja utbildningen, stannar kvar.

Han är stadig gäst när det är en obduktion, även sedan Laust har blivit sjuk och tvingats lämna studierna. Medförande sitt botanistblock och sina stift sätter han sig i halvmörkret och gör detaljerade anatomiska skisser. Professorn berömmer dem, han ser till att lokalen, en fuktig krypta vars ursprung förlorar sig i medeltidens mörker, blir ordentligt upplyst med moderna lampor. Han uppmanar Morten att låta skriva in sig som student. Men studierna är kvoterade, och det finns förbehåll av huvudskakande och förmanande karaktär hemifrån skollärarstugan i Lier, och Morten vet att den relativa ekonomiska sorglöshet han lever i betingas av att teologistudierna genomförs utan alltför stort vankelmod. Han har redan hållit på i två år, den tid många tar sig igenom studierna på, men så länge han håller fast vid detta studium och inte hoppar av för en utbildning som inte är godkänd, är tålamodet hemifrån med dåliga betyg och talrika uppskjutanden nästan oändligt. Första 30

vardagen i varje månad inställer han sig hos advokat Gill och får ta emot kostpengarna mot att han lämnar en utförlig redogörelse för framstegen på universitetet.

Boktryckarens bostad, en solid fastighet med fyra våningar uppförd enligt den senaste byggnadsstadgan, det vill säga efter den senaste eldsvådan 1728, och därför inte sammanhållen av brandfarligt korsvirke, ligger indragen på gården. Huvudingången är från Studiestræde men familjen använder ofta utgången till gården.

Morten har aldrig varit innanför dörren i boktryckarens hem, som fattig student och hyresgäst i ett anspråkslöst rum snett ovanför porten kan han inte heller förvänta sig att bli inbjuden. Schultz tre döttrar leker tafatt på gården, de hoppar hage och rep och leker sånglekar. Han kan höra trampet av deras mjuka snörskor mot stenarna, deras skratt och gräl. De växer upp nedanför hans fönster, först är de småflickor som han knappt lägger märke till, med ljusa röster och pärlande skratt som ekar på den stenlagda gården. Han hör det väsande ljudet och smällarna från hopprepet, och ser deras klänningar som vecklar ut sig och drar ihop sig, vecklar ut sig och drar ihop sig, så att deras fötter och ben syns i glimtar, och deras korkskruvslockar som dansar på axlarna, de något för runda, utstående och höga pannorna, de klara, djupt liggande ögonen och deras näsa-mun-trekanter som är harmoniska och utstrålar en godmodig skrattlust. Sedan slutar de att hoppa rep. De drar sig tillbaka till skuggan under lönnen mitt på gården där det står en bänk. Där sitter de och läser, alla tre i samma bok, den största flickan i mitten, de två andra lutande inåt från var sitt håll, med svängande ben.

Morten Falck går förbi dem några gånger på väg till matsalen. Han märker att de sneglar på honom och fnittrar. Han vet inte ens vad de heter, han tilltalar dem aldrig och har ingen anledning att göra det. Det är något hos flickor i förpuberteten som irriterar och verkar frånstötande på honom, all den självförälskelse och livsglädje och förvissning om att ett underbart liv väntar dem, de rena vita klänningarna, de eleganta smidiga skorna, rosetterna i håret, allt det som är åtstramat och instängt. Allt de inte vet. Om bara några år ska de dras in i stallet och betäckas, svälla upp och föda i en fors av blod och slem och halvkvävda stön i näsdukar indränkta med bedövande 31

alkohol och parfym. De döda i källaren under fakulteten är att föredra framför fröknarna Schultz, tycker Morten i sin nyförvärvade cynism. Där finns det åtminstone inga falska förhoppningar, bara ärlig, kompromisslös förruttnelse.

† Den ena av flickorna avviker från treklövern, den äldsta. Plötsligt har hon ränt i vädret och är huvudet högre än systrarna. Morten ser att hon har blivit kvinna. Hon måste vara jämngammal med kronprinsen, räknar han ut. Konfirmerad, inslagen, klar för avskeppning. Fröken Schultz rör sig på gården, klumpigt som ett halt föl.

Hon får inte vara i fred särskilt länge åt gången utan att modern dyker upp i dörren och ropar på henne. ”Abelone!”

Lydigt reser hon sig från bänken och går in i huset. Morten försöker föreställa sig vilka plikter det är som modern kallar in henne för att göra. Att sy på sin brudklänning kanske. Eller lära sig att hushålla, vika servetter, utarbeta placeringslistor, skriva inbjudningar. Kanske ska hon bara hållas borta från tryckeriarbetarnas och andra mäns, däribland den unge studentens, blickar och därav framkallade tankar.

Abelone.

Om man vill skydda sin dotters dygd, tänker han, borde man hålla hennes namn hemligt. Nu vet han vad flickan heter, och det känns som om han redan har varit inne under kjolarna på henne och kikat.

Abelone.

Morten Falck är tjugoåtta år gammal, han vet en del om kärleken. Han har studerat den under nattliga vandringar i staden, i portar och på bakgårdar och i smala gränder i Øster Kvarter, och ute vid vallarna, i ingenmanslandet mellan vallgatan och den branta grässlänten där det är ringa eller ingen belysning. Han har gjort observationer av kärlekens väsen och tillkännagivanden i de oupplysta korridorerna och vrårna i gamla hus, han har gläntat på dörrar och spionerat, med återhållen andhämtning, han har sett flickor i 32

samma ålder som systrarna Schultz dra upp kjolarna, böja sig framåt och utan ett ord, på sin höjd ett kvävt stön, ta emot en herres resta lem. Han har övat upp sin cynism genom att spionera. Kärleken är underlig, har han lärt sig, ibland förefaller den nästan ännu mer förnedrande än döden i källaren på Norgesgade. Beloppen han får av advokat Gill har inte varit tillräckliga för att ens smaka på kärleken i en port eller bakom en krog, men sedan de har kompletterats med lönen han får för att släpa kadaver till obduktionsbordet kan han någon gång emellanåt tillåta sig att köpa en offentlig kvinna. Efteråt känner han besvikelse, skuld och samvetskval, ett lätt illamående, samt lust att göra om det. Det är inte bara döden som stinker, upptäcker han. Han känner sig smutsig. Han är lättad varje gång det är undanstökat, han tänker att nu har jag prövat på det, nu behöver jag inte göra det igen. Men han gör om det. Lusten samlas i kroppens vätskor, de rinner obönhörligen mot samma punkt. Han sticker till en flicka några mark och får en bak till sitt förfogande, han sjunker in i mörkret och värmen, i det levande och tänjbara som ger vika och går ihop, ger vika och går ihop, han gungar lite med höfterna, han tittar ner på huden som går i vågor och guppar fram och tillbaka, på volanger och plisséer, spännen och knappar, på en blek nacke som är tålmodigt böjd, på händer som håller sig fast i en bordskant, hans läppar dras tillbaka från tänderna, han kastar huvudet bakåt och stönar som i smärta, sedan lämnar det onda honom och han tar ett steg tillbaka, rättar till klädseln, nickar till farväl och försvinner, därefter är han fri en tid. Men det kommer alltid tillbaka som vatten på bottnen av en grusgrop.

En dag promenerar han som vanligt på Vimmelskaftet i riktning mot Amager Torv. Handelsbodarna ligger tätt, på bord i det fria ligger de utställda bijouterivarorna, brokiga tyger, burar med slaktfärdiga höns och ilsket stirrande tuppkycklingar, högar med flådda kaniner, buntar av mård- och rävskinn. Solen bränner över hustaken, flugorna surrar, Vimmelskaftet är en kvävande het flaskhals där man varken kommer fram eller tillbaka. Just därför älskar han att spatsera här i stadens handelscentrum, att inandas de kväljande dunsterna av kött, mänskligt såväl som animaliskt. Han tränger sig fram genom horder av madammer med korgar och kvinnor med 33

krinoliner vaggande under klänningen. Försupna småpojkar viftar med de senaste smädevisorna och bräker fram smakprov på sångerna. Bönder och fiskare lunkar i väg i sina bastskor och drar sina kärror efter sig, lastade med varor eller med travar av tomma lärftsäckar. I denna trafikpropp möts alla i staden, några av nödvändighet, andra för nöjes skull eller av nyfikenhet. En ämbetsman svänger sin käpp, en officer luftar sin duvblå uniform, en ölutkörare lastar av en tunna från en kärra och lyfter upp den på axeln, två skökor kommer promenerande arm i arm, snurrande sina solblekta och trasiga parasoll, frasande med de smutsiga tyllkjolarna som lämnar efter sig ett fuktspår av rännsten. Borgardamer håller demonstrativt för näsan när de passerar, men officeren stannar upp och bugar sig artigt, med en ironiskt svepande rörelse tar han av hatten, och de skrattar och niger och säger: ”God dag, löjtnant Holm, hur står det till, ska han inte i väg och slåss med svensken?”

Morten följer efter de två skökorna, han har lust att se dem skaffa en kund. De går in på Store Købmagergade, över Kultorvet till Rosengården och ut till vallen vid Skidentorv, där de sätter sig på en bänk vid Hanens Bastion. Morten går långsamt förbi bänken, han lyfter på hatten när han passerar damerna. De ignorerar honom. Nå, tänker han kränkt, man är tydligen för fin för en student! Han går hem på dåligt humör. Jungfru Schultz sitter under lönnen. Hennes systrar hoppar hage. Klänningarna fladdrar om benen på dem. Han blir stående och betraktar dem, sedan tittar han på jungfrun under trädet. Deras blickar möts. Han går dit, tar av sig hatten, trycker den mot bröstet och bugar sig. ”Jungfru Schultz, jag är en av er fars hyresgäster.” ”Jag vet vem han är”, säger hon leende. ”Han har ju bott här i flera år. Han är student?” ”Teologi”, säger han och är för första gången lycklig att kunna använda sina studier till något förnuftigt. ”Jag läser för herr Swane.”

Hon ler. ”Nej, är det sant? Herr Swane konfirmerade mig.”

En ljus, klingande flickröst. Han har hört den många gånger, men nu är det honom den tilltalar. ”Det var lustigt”, säger han. ”Han ska kanske viga er också?”

Hon grimaserar. ”Jag är inte förlovad.”

34

”Å, men det blir ni säkert snart, jungfru Schultz.” ”Tror han det? Det vet man ju aldrig. En del blir aldrig förlovade.” Hon ser på honom med ett frågande uttryck, som om han redan är prästvigd och står där för att ta emot hennes bekännelser. ”Men varför ska man gifta sig? Min mor vill inte tala om det för mig.”

Frågan överraskar honom. Han har aldrig växlat ett ord med fröken, och nu befinner de sig mitt i ett nästan intimt samtal. ”Det anses allmänt”, svarar han trevande, ”att unga kvinnor som fröken mår bra av att vara gifta, så att de kan finna meningen med livet och undgå dagdriveri. En gammal ungmö är ju ingen upplyftande syn.” ”Men att föda barn”, säger hon dystert. ”Det verkar ännu mer avskräckande.” ”Det är kvinnans privilegium”, säger han lite pinsamt berörd. ”Hennes mor har visst försummat att upplysa henne om passande och opassande samtalsämnen.”

Han ser på henne. Hon har vuxit en del det senaste året men är mager och pojkaktigt byggd, knappast giftasvuxen ännu, tänker han, medan hans blick flackar över jungfruns framspirande behag.

Solstrålarna silar genom lönnens lövverk och fläckar hennes klänning och det blonda, lockiga håret. Han tycker sig kunna ana en antydan till svettlukt blandad med doften av blåelse eller vad det nu är man tvättar flickklänningar i. Då är det någon som ropar. ”Min mor!” Hon far upp men står kvar ett ögonblick. ”Adjö.”

Han bockar sig. Hon försvinner in genom dörren, förbi madam Schultz som fixerar honom länge. Sedan slås dörren igen. Han går upp på sitt rum, lägger sig på sidan på sängen och petar i väggen med en nagel.

Gatan som går mellan stadens yttersta hus och vallen, vallgatan, är bara stenlagd på vissa sträckor. Det mesta av den är grusväg. På Christian IV:s tid lades det gatsten hela vägen runt i en storstilad ansträngning att förbättra stadens sanitära förhållanden, men dessa stenar har för länge sedan blivit uppbrutna i skydd av mörkret och använts till andra ändamål. Kvar är en sörja av gyttja, av innehållet i de latrinkärl som godtyckligt töms där av invånarna i området, och av avfallet vid ölbryggning och brännvinsbränning. Det myllrar av råttor i området, liksom av lösa hundar som beter sig oförutsäg35

bart och aggressivt på grund av alkoholen i den kasserade mäsken.

De regelbundet återkommande epidemierna av tyfus och koppor och pest som har grasserat i staden i flera hundra år måste enligt Mortens uppfattning ha sin härd här i ingenmanslandet mellan krogarna, ölsjappen och gästgiverierna på den ena sidan och den mörka vallen på den andra sidan, där folk drivs ut av antingen ett desperat begär eller ett desperat behov av att tjäna några styvrar.

Man borde anställa en statsmedikus för att rensa upp i svinerierna. Denne statsmedikus kunde ju lämpligen vara han, Morten Falck. Han ler vid tanken. Men han måste erkänna för sig själv att han också tycker om smutsen och de möjligheter till utlopp som smutsen ger.

Han rör sig med försiktighet därute, kisande med ögonen. Den enda belysningen kommer från enstaka fönster på stads­sidan, varifrån det hörs skratt och sång. Skuggor dyker hastigt fram ur mörkret och försvinner igen, tjuvar, vakter, kopplare, det går inte att avgöra. Hororna, de billigaste i staden, uppehåller sig i de spridda ljuskretsarna, de står i dörröppningarna och tuggar tobak och skörtar upp kjolarna utan att röra en min varje gång ett par byxor kommer gående. Vakten dyker upp med sin morgonstjärna vilande på axeln, han växlar några ord med kvinnorna, sedan fortsätter han gatan fram.

Morten försjunker i betraktelser över den mänskliga naturen.

Han står bland skuggorna, vilande i sin trygghet av cynism och desillusion, han iakttar transaktionen mellan säljare och köpare, och varan som bjuds ut levereras ofta på fläcken. Det är många män som är ute och roar sig en vanlig vardagskväll, många av dem förnäma herrar såvitt han kan se, vilkas begär inte ryms inom ramen för ett borgerligt äktenskap. Vilken lögn kan de ha tagit till när de gick hemifrån, vad kan fruarna ha svarat? Visste frun vart han skulle gå, och vet han att hon visste det? Är det tal om ett kontrakt, ömsesidighet? Och är frun bara glad att det finns ställen, personer, som kan ta hand om de sidor av äktenskapet som hon finner mindre attraktiva?

Morten ler för sig själv. Där borta i skumrasket pågår det något, han kan höra det. Han smyger dit, han håller andan, ljudet kommer närmare, prasslet av damast, daskandet på hud, en mansröst som 36

ger anvisningar om vilka tjänster han önskar få för de pengar han lägger ut, och hur. Mortens ögon vänjer sig långsamt vid mörkret.

Flickan är purung, hon ligger på knä, det ser ut som om hon ber, och det gör hon kanske också. Mannen står upp, lutad mot ett träd, det ser ut som om han studerar stjärnbilderna ovanför vallen, eller som om han dikterar ett brev för en sekreterare, han viftar med en trekantig hatt för att svalka sig i den varma kvällsluften. Morten Falck ser alltihop, inte för att det hetsar upp honom, säger han till sig själv, utan för att han vill lära sig något. Snart ska ni dö, tänker han, och då kommer jag att teckna vackra planscher av era vackra sönderskurna kroppar.

Men vad gör kvinnorna med sitt begär, tänker han. Jo, han vet mycket väl vad de gör. De går till kyrkan med det. Till prästen. Till mig. Och därför är det viktigt att jag är en av dem för vilka inget i livet får vara främmande. Det är därför jag är här. Den tanken lugnar honom något.

Oanständigheterna försiggår inte bara ute vid vallarna, utan i stort sett i hela staden. Väktarna tjänar en inte obetydlig slant på att se åt ett annat håll medan mötet mellan vara och kund äger rum i dess återkommande förutsägbarhet. Tandlösa kärringar säljer sig för några styvrar. De gör vad som helst för en herre som vinkar befallande åt dem.

Det finns uppenbarligen ingen undre gräns för en skökas ålder.

Han ser medelålders män stå lutade mot husväggen på en bakgård, medan små ljusröda tungor rör sig i mörkret. De prostituerade barnen är ofta utmattade och bleka av trötthet, de lockar till sig kunder med överdrivet obscena gester som deras vuxna alfonser har lärt dem, men som verkar skärande falska för alla andra än dem som verkligen vill tro på dem, de fina herrarna med rent samvete. Antagligen får de i sig större mängder sädesvätska än riktig mat under loppet av en dag. Väktarna jagar bort dem med morgonstjärnan men de är snart tillbaka, liksom råttorna. Det händer inte sällan att väktaren hittar barn som är livlösa. Då läggs de på kärror och körs i väg. Morten är inte på det klara med vad som händer med dem.

De dyker aldrig upp i källaren under fakultetsbyggnaden. Och det är han tacksam för. Det finns gränser för hans vetgirighet. En gång 37

frågar han en väktare om saken men hotas med en tur till häktet om han inte behåller sin nyfikenhet för sig själv.

Han tröttnar på att stå på lur i portvalv, på bakgårdar och ute vid vallen. Han lägger det bakom sig. Det känns inte viktigt längre. Han är tjugoåtta år gammal. Fröken Schultz är snart sexton. Kronprins Frederik tar makten och åker omkring i staden i öppen vagn och låter sig hyllas. Hans far kungen sjunker tillbaka i sitt vansinne som inte är av samma tyranniska och härsklystna slag som hans förfäders vanvett, utan stillsammare och mer återhållet. Morten och fröken växlar ofta några ord under lönnen, ibland får de lov att samtala en längre stund innan madam Schultz står i dörren och kallar. Han föreställer sig, bara på försök, jungfrun lutad över bänken med klänningen uppdragen och snörlivet slitet i stycken, baken skinande vit mot hans gungande höfter, hans mörka lem som försvinner in i det håriga och skarpt luktande mörkret mellan hennes skinkor. Men föreställningen tilltalar honom inte alls, det är i stort sett omöjligt att få den till stånd, vilket är en stor lättnad. Jag är kanske förälskad, tänker han.

Han vandrar i Kongens Have, en fristad av gräsytor och träd och springvatten, som allmänheten har begränsat tillträde till. Fröken Schultz och hennes två systrar promenerar tillsammans med honom. De har fått tillåtelse av modern. På det gulaktiga gruset mitt på den breda huvudaxeln står de och ser på Christian IV:s vackra renässansslott. Fontänerna sprutar och skummar bakom varandra. Träden är klippta och beskurna, de liknar gröna hattsvampar vilkas stjälkliknande stammar är placerade med en så monoton precision att man får ett anfall av perspektivsjuka. Men yrseln har möjligtvis andra orsaker, till exempel den att fröknarna Schultz nu sätter sig ner på gräsmattan. Deras klänningar brer ut sig runt dem, de är som prästkragar som har kommit dalande uppifrån och lagt sig till rätta i gräset. Han ser en skymt av en tåhätta. Morten stannar ett par steg därifrån, som ett uttryck för finkänslighet vänder han sig halvt om halvt bort. Han vet varför madam Schultz har släppt ut honom från gården i sällskap med hennes döttrar. Det är inte för att han är någon friare, det är han inte i madammens ögon, och inte heller i sina egna, utan där38

för att han anses vara en ofarlig och pålitlig teologistudent, och dessutom därför att madammen uppenbarligen har förtroende för sina medmänniskor i allmänhet och för honom i synnerhet.

Springvattnet plaskar, nu känns det lugnande. Man känner en svalkande fukt komma drivande över gräsmattorna. En regnbåge visar sig över det välansade gräset och försvinner mellan de formklippta träden. Han torkar sig i pannan med en näsduk och sticker tillbaka den i västfickan. Skor knastrar i gruset, en promenadkäpp, en slank kavaljer klädd i grön skörtrock och kritvita knästrumpor passerar förbi i sällskap med en kvinna, inte helt ung, med underliv och ben instängda och borttrollade i en fågelbursformig krinolin, varför man givetvis först och främst tänker på damens ben och underliv. Klänningen frasar en aning kring henne, vinden leker med den plisserade kanten som har sugit i sig en mörk klorofyllfärg från gräset den släpas över, hon ler för sig själv med ett spänt ansiktsuttryck som förefaller Morten vara förställt eller melodramatiskt, men som får mannen att inta en underdånig hållning. Kavaljeren med de vita strumporna verkar tigga och be om något med låg röst.

Fröknarna Schultz vädrar dramatik, andlöst följer de paret med blicken, de slukar scenen med ögonen. Varje gång den unge herrn går sida vid sida med kvinnan ökar hon farten, men om han sackar efter alltför mycket, går hon långsammare tills han har hunnit ifatt henne igen.

När de är utom hörhåll börjar de tre flickorna pladdra. De diskuterar, och grälar om, vilket förhållandet är mellan den unge mannen och den inte riktigt lika unga kvinnan. Morten kan höra på dem att de läser en hel del romaner besläktade med riddarsagor. Han skulle kanske låna dem romanen om Moll Flanders, som han själv läste i vintras. Den skulle nog ruska om dem lite. ”Vad anser studenten?” säger Abelone Schultz. ”Jag kan se att han står där och ler överlägset.” ”Vad jag tror om dessa personers inbördes relation”, svarar han, ”är det nog klokast att jag behåller för mig själv.”

De retas med honom och kallar honom magister Träbock. Men när de går vidare sticker Abelone in sin arm under hans.

På Østergade ligger det en galanteribod som säljer intima kvinn39