Av Malin Persson Giolito: Dubbla slag 2008 Bara ett barn 2010
Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se
ISBN 978-91-642-0402-8 © Malin Persson Giolito 2012 Utgiven av Piratförlaget Omslag Eric Thunfors Omslagsbild Lauri Rotko Tryckt hos Scandbook AB, Smedjebacken 2012
Katrin 1998
DET BÖRJAR BRA.
Först rakar hon benen, noggrant med pappas raklödder. Badkaret blir prickigt av små, små hårstrån och vaderna lena som sammet. Hon lägger ansiktsmask för fet och glansig hy och gör inpackning för tunt och färgat hår. Spegeln immar igen och luggen lockar sig i luften från fönstret hon öppnar. Sedan stryker hon ett lagom tunt lager nagellack i ljust rosa på både tår och fingrar. Mammas klänning och halsband dinglar på en galge i vadderat tyg, rör sig långsamt i det ljumma draget. Stereon spelar lagom högt och hennes parfym är alldeles ny. Hon sjunger, lågt utan att kunna texten, står naken framför spegeln och sminkar sig med puder först, ögonskugga, mascara och lite, lite rouge. Det är bara hon och Carmen hemma. Mamma och pappa är bortresta hela helgen och hon har all tid hon behöver. Allt är bra. Ingenting ska kunna hända. Egentligen kan ingenting gå fel. Så är det något hon har glömt att handla. Hon får bråttom, drar klänningen över huvudet och känner hur nagellacket fastnar i tyget. Hon springer till affären, tar med sig
5
Carmen, struntar i bajspåsarna, rycker i kopplet. Tiken kan sniffa i timmar. Det går inte, hon har inte tid för sådant. På vägen hem vägrar Carmen tvärt. Hon spänner sina fyra ben, lutar sig bakåt och tvingar Katrin att dra i kopplet så hårt att halsbandet åker upp och fastnar över Carmens öron. Katrin får släpa hunden sista biten, genom grinden och uppför trappan. När de kommer in i huset igen är Katrin alldeles varm. Fläckarna kommer att synas när klänningen torkat, infrätta saltavlagringar i tyget, och hon luktar. Svetten går inte att hejda när hon blir nervös. Flytningarna kommer nästan lika snabbt. Hur kan hennes kropp svika henne så? Hon luktar jäst och svavel, unket och dött. Men det ska säkert bli bra, säger hon. Hon säger det flera gånger. Viskar det åt spegeln. Allt, allt, allt ska ordna sig till det allra, allra bästa. Om hon bara hinner tvätta sig ordentligt. Hon duschar igen. Tvålar in sig under armarna, baddar de kladdiga naglarna med aceton på en bomullstuss. Drar en frottélapp mellan skinkorna där det redan kliar, trots att det bara är två dagar sedan hon tog bort håret även där. Han tycker inte om hennes könshår, det krullar sig, klistrar ihop sig av hennes slemmiga vätskor och blir stelt. Han hatar när det blir så. Hon tvättar sig igen, och kanske ännu en gång. Gnuggar tills löddret blir stort och vitt. Men magsyrorna stiger och munnen surnar. Hon harklar sig och får upp en mandelgul klump som smakar bittert. När hon slickar sig på handens baksida luktar den galla och uppstötningar. Hon är fruk-
6
tansvärt äcklig. Hon stinker. Hon känner det själv. Tandköttet blöder först efter tredje borstningen. Hon gurglar sig så länge hon kan utan att storkna. Hon andas. Försöker andas långsamt. Djupt. Ett andetag i sänder. Hon torkar sig. Lyfter på armarna. Deodoranten måste torka, måste torka helt och hållet innan hon klär sig. Så springer hon naken uppför trappan och lånar en annan klänning av mamma, en vit som kanske är en smula trång över brösten. Den där andra knölar hon ihop, trycker ner i smutskorgen, allra längst ner. Parfymen struntar hon i, den luktar för starkt. Horigt kanske, den var ju väldigt billig. Andas lugnt. Ner med axlarna. Recepten ligger framme i köket. Hon ska göra sallad till förrätt, panerad torsk till varmrätt och kladdkakan är färdig. Nästan en hel dag tog det för henne att bestämma sig, länge låg hon på mage i sängen och bläddrade i mammas glansiga Allt om Mat. Det fanns för mycket att välja mellan, hon fick ont i huvudet av alla fotografier på laxtartarer, marmorerade biffar, lena soppor, gräddiga såser och högblanka grönsaker. Men hon hade klarat av det, bestämt sig för en hel meny och det borde ordna sig. Det borde faktiskt det. Visst? Allt är förberett, nästan helt klart och hon har dukat. De ska inte sitta ute i trädgården, han tycker inte om att sitta ute och äta. Det är så typiskt svenskt, som i flintastek och hempermanent, bingolotto och trätofflor. Inte svenskt på det andra sättet, det som är bra och rätt och det enda som gäller. De ska sitta i matsalen istället, mittemot varandra. Med servetterna på tallrikarna, det ser tillgjort ut annars, om man viker och ställer dem i glasen.
7
Så kommer han för tidigt. Rasar in genom dörren, trampar lite snett och tar inte av sig skorna. Carmen skäller, gnyr, hukar sig och lägger öronen bakåt. Han har fläckar på skjortan, röda ögon och har redan ätit. Sallad vill han ändå inte ha. Det är typisk kaninmat och det är klart att hon borde ha tänkt på det. Hur har hon egentligen tänkt? Hon borde ha frågat helt avslappnat om han kände för en pizza, inte det här husmorstramset. Kokböcker, ströbröd och decilitermått, det är töntigt. Manglad duk, tända ljus och tygservetter, verkligen otroligt löjligt. Hennes kinder hettar och hon stänger av spisen. Han går uppför trappan och ner igen. Lutar sig in mot en tavla, backar, går därifrån, drar för gardinerna. Knäpper av stereon, väljer inte något nytt. Det blir tyst. Hon hör honom andas. Katrin följer efter. Hela tiden. Men inte för nära. Kanske vill han något särskilt, kanske ska han snart säga något. Hon borde aldrig ha satt på stereon. Det är klart att han inte gillar den musiken. Pappas musik. Radioskval, hon borde ha hunnit stänga av själv. Hur ska han kunna trivas här? ”Carmen”, väser hon. ”Plats i korg!” Tiken ligger redan. Hon vänder sig om igen. Han ser inte på henne. ”Vill du inte sitta ner”, frågar hon. Som en gammal kärring, tänker hon, hon beter sig som en jävla tant. Han går så mycket han vill, det är väl ändå inte hennes problem? Men han sätter sig ändå. På en av köksstolarna, drar henne till sig och lirkar trosorna åt sidan. Han kallar henne baby och trycker henne mot sig, sticker upp två fingrar i
8
henne, smeker henne löst med tummen, drar ur dem igen och ser henne rakt i ögonen. ”Dig tröttnar jag aldrig på”, säger han. Och så kysser han henne. Det är som att säga jag älskar dig, tänker hon. Dig tröttnar jag aldrig på. Det är som att han älskar mig på riktigt, fast inte precis exakt med de orden. Det är klart att han tycker om mig. Det är klart att allt blir bra. Han ber henne att gå in i sängkammaren, inte hennes rum. Han säger åt henne att klä av sig medan han tittar på. Hon gör det gärna. Kväljningarna lägger sig. När han ser henne. Den där blicken, den är solsken på slutna ögonlock, kvällsdopp naken i insjön på landet. Kanske kommer de att äta efteråt? Han kanske vill ha fisken ändå? Lite senare. Eller efterrätten i alla fall. Han gillar väl choklad? Visst gör han det? Det ska bli bra, jättebra, som en film. Hon vet det. Hon vet hur hon ska göra. Efteråt. Hon ska låna mammas sidenmorgonrock, knyta den löst och mata honom med ena handen. ”Smaka”, ska hon viska. ”Varsågod.” Hon svankar, brösten lyfts och hans blick blir suddig, han stönar nästan. Han sitter bredbent och dricker ur flaskan han har haft med sig. Han har knäppt upp byxorna. Tar henne med ena handen hårt över skötet, stryker henne över bröstvårtorna med flaskhalsen. De knottrar sig. ”Din hora”, säger han tyst. Och så slår han henne. ”Du är alltid kåt”, viskar han. Och så tränger han in i henne. Med en enda stöt, en stövelspark. Hon kvider till. Hon försöker blunda. Hon försöker svälja. Hon försöker vara tyst och lugn. Hon ligger ner, han böjer sig över henne.
9
Hon biter sig i läppen. Bara hon inte säger något, vänder bort huvudet, ska det snart vara över. Men det är som om kroppen inte kan lyda. Tårarna kommer av sig själva. När hon värjer sig nyper han henne hårdare i bröstvårtorna, när hon jämrar sig pumpar han fortare. När han tar flaskan istället hör hon hur hon skriker. Tiden går. Eller står den stilla? Huvudet blöder. Så öppnar hon ögonen. Han har hämtat Carmen. Han håller henne i nackskinnet. Carmens ögonvitor blänker. Hur fan är det meningen att han ska komma? Hur ska han kunna ha lite trevligt med den där jävla hunden som halkar omkring på parketten och glor på honom? Vilken förvuxen råtta. Vad är det för husdjur? Vad har de för nytta av det dumma kräket? Hon brukar aldrig säga nej. Men nu. ”Inte hunden”, ber hon, ”snälla, inte Carmen.” Carmen brukar sova i hennes säng, under täcket i höjd med hennes midja. När mamma inte ser får Carmen dricka mjölk ur Katrins frukostmugg. Hon räcker vacker tass, men bara om Katrin ber henne. Carmen är hennes hund. Bara hennes. ”Nej?” undrar han. ”Snälla”, ber hon igen. ”Snälla du. Vad har du gjort med Carmen?” ”Det ska du skita i”, säger han och ler. Tar i hunden ännu hårdare. Om halsen nu. Slår Carmens huvud mot sängens gavel. Han skriker. ”Du ska inte säga åt mig någonting. Bara hålla käften. Ska det vara så svårt? Att hålla käften?” Han suger på Katrins bröstvårtor, drar ut dem, trycker ihop dem. Vänder på henne. Särar på hennes skinkor, hon blundar igen. Det tar aldrig slut. Ska det aldrig ta slut?
10
”Förlåt Carmen”, viskar hon. Tyst ner i kudden. ”Förlåt.” * * * Det är grannen som larmar. Och det är inte för Katrins skull. Det är för hunden han ringer. Något måste ha hänt med hunden. Det låter som om den blivit vansinnig. Samtalet lågprioriteras. Det heter så när den som ringer måste försöka klara sig själv och det är helt i enlighet med deras fastställda rutiner för den sortens påringningar. Telefonisten på larmcentralen har inte för avsikt att beordra blåljus för att någon i huset bredvid har glömt att gå ut med jycken. Det finns viktigare saker att göra. I en storstad är det alltid någon som ligger och dör. De som känner sig piggare än så slåss antagligen. Dessutom dricker de för mycket och simmar alldeles för illa, inte sällan samtidigt. Försummade småbarn kör ner sina kladdiga nävar i kaustiksodaburken och hittas strax bredvid med brännsår runt munnen. Byggnader sätts i brand och banker rånas på folks illa placerade sparpengar. Familjer på väg hem från landet frontalkrockar med mötande lastbilar eftersom de verkligen vill hinna hem i tid till Bolibompa. Störda tonåringar karvar sig i handlederna i hopp om att få känna sig som en rockstjärna, eller åtminstone känna något överhuvudtaget. Vilsna själar ringer och berättar om hemlagat sprängmedel som de tänker placera under sin före detta chefs skrivbord. Någon får svårt att andas. Någon annan viftar med en kniv. Farliga saker händer hela tiden, allvarliga saker som krä-
11
ver akuta insatser. Dygnet runt, hela året, utan avbrott för semester eller helgdagar. Men om grannens hund står och skäller ringer man inte SOS, man ringer på grannens dörr och pratar med hundens husse. Grannen ringer larmcentralen igen. Och en gång till. När det fjärde samtalet kopplas igenom råkar det finnas en radiobil i närheten. De skickar den. När de två poliserna kommer fram har Carmen blivit hes. Till en början hörs tiken knappt. När de närmar sig dörren börjar hon yla. Dörren är stängd. Men inte låst. Samtidigt som en av dem öppnar lägger kollegan handen över det säkrade vapnet. De skottsäkra västarna finns kvar i bilen. En av dem är tvungen att knuffa undan hunden med stöveln för att de ska kunna komma in i hallen. Djuret vacklar, bakbenen viker sig men hon kommer ostadigt upp igen, hugger i luften. Tikens ögon buktar, hon vinglar, vajar, de toviga buksidorna hävs upp och ner, upp och ner, som gälarna på en nyfångad fisk. Luften är dov av lukten från exkrementerna som runnit ur hennes ändtarm, som fortfarande sipprar, okontrollerat under den stelt lyfta svansen. Så hukar hon sig, gnyr och försvinner bort, halkar i cirklar över parketten. Poliserna står en stund innanför dörren. Hundens skräck fyller den smala hallen, kryper in under kläderna, vandrar nerför ryggen. Rädslan har hullingar, sätter sig i huden. Poliserna dröjer. Ropar ett par gånger, utan att förvänta sig svar. Kommunikationsradion knäpper och knastrar. Den ena kollegan går mot köket. Den andra fortsätter i motsatt riktning. En nedsutten soffgrupp är samlad framför
12
en avstängd tv. Matsalsbordet har dukats för två. Ovanför trappan står tre dörrar öppna, vidöppna. Den yngsta av de två poliserna blir stående framför den första. Det ser inte ut som en ung flickas rum. Så harklar han sig och ropar på sin kollega. Men halsen knyter sig, strupen svider. Rösten hörs knappt. Han får ropa igen. Jag vill inte, hinner han tänka. Nedifrån hörs hunden igen. Den vita klänningen ligger prydligt på stolen bredvid, hel och ren. Täcket är på golvet, gardinerna fördragna. Kollegan kommer uppför trappan och ställer sig bredvid. Han andas genom näsan, flåsar, hans hand skakar, han får svårt att knäppa upp fodralet vid midjebältet. Det går till slut, han lirkar ur kommunikationsradion och kallar på hjälp. De går ner för att vänta. Snart kommer huset att vimla av kollegor, tekniker, utredare. Hunden måste bort. Ta i henne vill de inte. När de måttar i luften med sina kängor släpar hon sig ut. Tiken sätter sig på trappen, skakande av rovdjursfrossa, nosen lyft, läpparna lätt särade. Så skäller hon, en sista gång, rakt in i försommarnatten.
13
1
”Ge mig ett enda gott skäl.” Stockholms nations lokaler var illa isolerade, det visslade i lister och karmar. Sophia Weber, advokat sedan många år, och professor emeritus Hans Segerstad satt vid ett av de höga fönstren. Sophia frös. Utanför hade den envisa vinden nästan nått stormstyrka. Från Mora stenar i söder till Max Hamburgare i norr, och i pauserna mellan byarna ute på Uppsalaslätten, gav den ifrån sig en unken doft av blöta löv och flygbränsle. Väl inne i studentstaden fick den upp farten ytterligare, virvlade i rännstenarna och runt kvarteren kring den trögflytande ån, den med vatten i samma färg som oputsad koppar och med en överfull gravplats för rostiga cyklar på sin dyiga botten. Precis utanför fönstret där Sophia satt tog den spjärn och med en sekundmeter extra rusade den uppför den julbelysta backen ända upp till Carolina Rediviva och ut över kyrkogården, studentbostäderna och Akademiska sjukhusets laboratorielängor. Den försvann, men trots den djupa fönstersmygen och de tunga sammetsgardinerna trängde rester av den vassa blåsten ändå in. Sophia drog koftan omkring sig och masserade sig i nack” VA R F Ö R ? ” U N D R A D E H O N .
17
en. Bara jag inte får nackspärr av det här förbannade draget, tänkte hon och försökte återigen få Hans Segerstad att reagera. ”Kan du förklara för mig varför du tror att jag skulle vilja jobba för Stig Ahlin?” För att jag behöver detta ärende lika mycket som jag behöver fotvårtor och restskatt, tänkte Sophia och tittade sig omkring. Hans Segerstad svarade fortfarande inte. Antingen hörde han henne inte, eller så struntade han bara i att lyssna. En gång hade en tavla av prins Eugen hängt härinne, en oljemålning av Stockholms slott i motljus, men den hade sålts för att finansiera en renovering. Samma ombyggnation var skälet till att baren numera såg ut som en pissoar och toaletterna som om de hörde hemma på en långvårdsavdelning. Men Gröna salen var ett tilltalande rum, med mörka träpaneler och svartbetsad parkett. De långa breda borden var omsorgsfullt dukade och i skenet från kandelabrarna reagerade man inte på smutsen. Det var fullsatt och högljutt och precis som Sophia mindes sin egen studenttid. Stearinljus, vilsenhet, övermod och på tallriken kallnade resterna av en middag. Överkokt ris, vattnig kyckling och ett par sorgsna, söndersaltade grönsaker, det var exakt sådan mat hon själv hade lagat när hon jobbade i nationsköket. Det till och med luktade likadant som då. Doften av oförlösta drömmar och skräcken för att detta var allt. Här stod tiden stilla. Det satt en ung man vid bordet bredvid. Trots halvmörkret kisade han, som om han hade solen rakt i ögonen. Men
18
visst tittar han på mig, tänkte Sophia och nickade igenkännande mot honom. Mannen drog överläppen till ett snett leende. Ögonen smalnade ytterligare. Då blev Sophias kinder heta. Med undantag för Hans Segerstad kände inte Sophia en själ härinne. De såg bara likadana ut som när hon själv var ung, pluggade samma ämnen och pratade om samma saker. Bla, bla, bla, tentor, bla, bla, bla, han ringer aldrig, han lämnar mig aldrig ifred, har du fått ditt studiebidrag, vad har hon gjort med håret? Hon kände dem inte. Men hon visste precis vilka de var. Det var länge sedan Sophia var Hans Segerstads student. Ändå hade de hållit kontakten. Vanligtvis var det hon som ringde honom, ibland för att be om ett expertutlåtande. Men den här gången var det han som kontaktat henne. Hon hade blivit smickrad och tagit tåget från Stockholm redan ett par timmar senare. Segerstad gungade på stolen. Glaset han höll i tippade betänkligt åt ena sidan. Han var inne på sin andra flaska surt vin, det dyraste på menyn. Själv var hon nykter. Det brukade hon vara, redan när hon var student var det så. När hennes kamrater drack för att få släppa på kontrollen, då undvek hon alkohol för att hon var rädd för att tappa den. Hon höjde rösten. Det var dags att säga ifrån. Han skulle få dricka upp det sista ur flaskan och innan han hann beställa in en till skulle hon förklara att det här definitivt inte var för henne. Att han fick hitta någon annan. ”Stig Ahlin har suttit inne i sexton, sjutton år och redan avverkat fyra, fem advokater. Är det inte dags att han begär
19
att få skiten tidsbestämd och ser till att ta sig ut den vanliga vägen?” Äntligen reagerade Hans Segerstad. Han släppte ner stolen på golvet och höjde triumferande sitt glas. ”Det var tretton år sedan han åkte in. Nästan på dagen.” Han drack en djup klunk. ”Du blir hans tredje advokat och när du får ut honom kommer du att gå till rättshistorien. Ingen annan svensk har suttit lika länge i fängelse och fått resning och blivit frikänd. Ingen annan.” Sophia kunde inte låta bli att skratta. Hon skakade på huvudet. ”Jag startade en seminariegrupp om kvinnovåld när jag gick på universitetet. De första veckorna hade vi fyra medlemmar. När Stig Ahlin åtalades blev det terminens populäraste. Alla ville visa att de tog avstånd från… att de hatade Stig Ahlin och allt det han står för.” Hans viftade irriterat med handen i luften. ”Står för? Allt det han står för? Jisses. Vad är det för sentimentalt dravel?” Sophia slutade skratta. Hans Segerstad skämtade inte. När han häktades forskade Stig Ahlin i endokrinologi och metabolism. Han var anställd vid Karolinska Institutet. Tidningarna kallade honom Professor Död. Men professor var han inte, bara docent. Dessutom var han trettiofem år gammal, nyskild småbarnspappa, hade mörkblå ögon och cendréfärgat hår. Sophia mindes bilderna på honom: i läkarrock, i fullsatta föreläsningssalar framför storbildsskärmar som visade bilder på inre organ. Och tillsammans med ett litet barn med lockigt hår och utsuddat ansikte. Det var
20
hans blonda dotter. Media älskade de där blonda lockarna. Fotografierna och de fasansfulla berättelserna om Stig Ahlin var inte något man glömde. Han var en flickmördare som det var så lätt att skriva löpsedlar om att han borde ha varit professor. ”Jag försöker bara förklara”, sa Sophia långsamt, ”varför jag inte har lust att jobba gratis.” Hans Segerstad böjde sig fram. Han talade ännu långsammare. ”Vill du bli justitieminister eller justitieråd? För då kan jag förstå varför du pratar skit. Då går det inte att utmana etablissemanget. Vad som helst, men inte kritisera. Inte ifrågasätta. Då gäller det att understryka att vårt land är unikt. Här blir minsann ingen oskyldigt dömd.” ”Jag har svårt att tro…” Sophias kinder hettade. Hans avbröt henne. ”Nej, visst! Hur skulle Stig Ahlin kunna vara oskyldig? Våra poliser talar alltid sanning, våra åklagare är aldrig vårdslösa och domarnas omdöme sviktar aldrig. Så fint är det i vårt land. Den som påstår något annat vill skada tilltron till rättsväsendet. Eller hur?” Han blängde på Sophia. ”Eller hur?” Sophia tänkte inte finna sig i att bli förolämpad. ”Nej”, sa hon. Så högt hon förmådde. ”Inte alls. Vad jag försöker säga är att jag har svårt att tro att det skulle tjäna något till. Det här är en speciell situation. Om Stig Ahlin hade kommit till mig för tretton år sedan hade jag försvarat honom. Visserligen pluggade jag fortfarande, men jag försvarar våldtäktsmän och pedofiler och mördare, det vet du. Det har jag alltid gjort.”
21
Och det gör jag bra, tänkte hon. Även om jag nästan alltid förlorar. ”Men den här mannen har fått den försvarare han har önskat. Flera gånger, uppenbarligen. Nu är han en dömd brottsling som inte kan betala för sig. Och det är skillnad. Ska jag arbeta gratis, vilket jag gör alldeles för ofta, måste jag ändå ha rätt att välja att jobba med dem, med det jag tror på? Den här Ahlin… jag behöver inte, jag har inte tid att försvara alla hopplösa rättshaverister som tror att… för min del kan han gott sitta där han sitter.” Hon tystnade. Hans Segerstad hade rätt. Det här var bara känslomässigt babbel. Han skulle inte låta sig övertygas av det. ”Dessutom är det en resningsansökan. Herregud, Hans. Resningsansökningar är hopplösa uppdrag. Du vet det lika bra som jag. Vi kan lika gärna inleda en kampanj för att ge Stig Ahlin Nobels fredspris. Chansen att lyckas är ungefär lika stor.” Hans Segerstad tittade inte på henne längre. Han rotade i sin väska. Från baren hördes musik. Middagsgästerna hade börjat resa på sig. Segerstad började med att räcka över en plastmapp med fotografier. ”Jag orkade inte skanna de där.” Sophia tog emot mappen. Sedan fiskade Hans upp två USB-stickor. Hon tog emot dem också. ”Ta med det hem, läs och ring mig när du är klar. Det här måste du göra. Han behöver hjälp. Om du tittar på materialet kommer du att hålla med mig. Det är en undermålig förundersökning, ett illa underbyggt åtal och med ett enda undantag en fruktansvärt svag indiciekedja. Han skulle ald-
22
rig ha blivit dömd. Men om vi ska kunna göra något åt det kommer det att kosta oss tid och pengar. Jag har naturligtvis inga problem att hitta en annan advokat åt Stig Ahlin. De allra flesta av dina kollegor skulle göra på sig av upphetsning om de fick möjligheten att synas i det här sammanhanget. Men jag frågar dig.” Sedan rätade han på ryggen och tittade Sophia rakt i ögonen. Hon kände hur alla följdfrågor försvann. ”Problemet är egentligen inte du. Det är Ahlin”, sa Hans. ”Han har inte haft en advokat på åtta år, han hatar advokater. I viss mån förstår jag honom. Fiskmåsen han började med lyckades med konststycket att få en ostraffad man dömd till livstid i ett svajigt indiciemål. Jag har svurit på att det inte ska bli fler misstag av den sorten. Vilket oss emellan var lätt att lova, eftersom det knappast kan bli värre än det redan är. Inte ens med en nymoralist som du.” Hans tog en paus. Smuttade på sitt vin och blängde på Sophia över kanten på glaset. Det var uppenbart att han tyckte att det var Sophias tur att prata. ”Om du försöker vara inställsam”, sa Sophia, ”vill jag påpeka att du är usel på komplimanger.” ”Äh. Du behöver inget smicker. Jag har fått för mig att Stig Ahlin skulle fungera bra ihop med dig. Han måste ha en advokat som inte blir rädd. För honom eller för vad det kan innebära att företräda honom. Det är därför jag ger dig chansen. Du förstår, jag tror på honom. Jag tror att han är oskyldig.” Det var värst, tänkte Sophia och sträckte sig efter sin portfölj. Och vem är det som är sentimental nu?
23
”Jag är alldeles för snäll”, sa hon och stoppade ner materialet. ”Om det nu är det vi ska kalla det.” I ögonvrån anade hon återigen den kisande mannen vid bordet intill. Varför skrynklade han ihop ansiktet på det där viset? Trodde han att han blev snyggare? Hade han stått framför spegeln och provat ut den där minen? Tänkt att sådär, nu, nu blir det bra, precis så ska jag göra. Det såg ut som om han hade hornhinneavlossning. Men han tittade på henne, det gjorde han faktiskt. ”Jag slänger ett öga på det, Hans. Mer lovar jag inte.” Oskyldig. Hans Segerstad påstod att Stig Ahlin var oskyldig. Hur befängt och affekterat det än lät, måste hon respektera det. Hon måste sätta sig i lugn och ro på kontoret och bestämma hur hon skulle formulera sitt nej. För hon skulle inte ge sig in i det här, aldrig i livet. Inte Stig Ahlin, så lågt tänkte hon inte sjunka. Hon sneglade tillbaka på den bländade mannen och stängde väskan. ”Men”, undrade hon igen. ”Om vi bortser från alla sentimentala och känslomässiga och helt och hållet ointressanta skäl som du har dragit fram nu.” Den unge mannen vid bordet bredvid hakade fast sin smala blick i hennes. Sophia rätade på ryggen och drog bak axlarna. ”Varför ska jag göra det?” ”För att du kommer att få honom frikänd.” ”Vill jag verkligen det?” ”Det är värre än så. Du kommer inte att kunna låta bli.”
24