9789164205315

av Danny Wattin: stockholmssägner, 2005 Vi ses i öknen, 2007 Ursäkta, men din själ dog nyss, 2009 herr isakowitz skatt, 2014

På annat förlag: Pojken i trädkojan, 2013

Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se

isBn 978-91-642-4317-1

© Danny Wattin 2018 Utgiven av Piratförlaget illustrationer: ting adolphus omslagsform: Patric thulin omslagsillustration: Jonas strandberg ringh

allt är tillütet i krig och skolpolitik

F ö r e n n o r m a l t funtad vuxen ser nog mitt klassrum ut som vilket som helst. alla de vanliga attributen finns där: en svart tavla, en kateder, bänkrader med plats för trettio elever och diverse uppsatta bilder på svensk flora och fauna. Vissa skulle nog gå så långt som att säga att det ser mysigt ut, rentav idylliskt, och jag misstänker starkt att många förstagångsbesökare som bevittnar denna scen får en varm känsla i bröstet. att de med ens glömmer allt vad medelmåttiga Pisaresultat och utbildningskris heter och låter nostalgin och drömmarna om vad skolan borde vara strömma in i deras hjärtan. Kanske känner de att här har vi det äntligen, en plats där våra barn kan mötas under respektfulla former och med utgångspunkt i sin nyfikenhet på världen få lära sig det de behöver för att kunna skapa sig ett lyckligt liv, en plats där deras drömmar kan få fäste och gro. Fast i så fall är de dumma 9

i huvudet. För mitt klassrum är ingen idyll. Mitt klassrum är en krigszon.

Detta är i och för sig långt ifrån ovanligt och ingen som följt den svenska skolutvecklingen borde vara det minsta förvånad över att så faktiskt är fallet. Detta är trots allt vad som brukar hända när man krossar en auktoritet utan att ersätta den med någonting annat. en gång i tiden fungerade ju vår skola som en klassisk diktatur, där läraren var allsmäktig och styrde med järnhand. Likt saddams irak var det varken perfekt eller rättvist, men det rådde ordning och alla kände till konsekvenserna för den som bröt mot regimens regler. sedan störtade man diktatorn i hopp om att uppnå demokrati, men utöver abstrakta begrepp som jämlikhet och frihet lämnades ingenting i dess ställe. resultatet blev ett anarkistiskt kaos och ett forum i vilket världsfrånvända ideologer kunde projicera sina önskedrömmar om hur livet borde vara på våra barn. och ur detta kaos – eller fritt elevcentrerat lärande som man kallar det på Lärarhögskolan – växte en ny maktstruktur fram. en där, som alltid i krigszoner, de starkaste och mest hänsynslösa tog makten. De som var bäst på att härska och söndra.

Precis som i irak är det ingen som riktigt vet vad man ska göra för att skapa ordning igen, men det finns tusen och åter tusen utomstående experter som mer än gärna uttalar sig om saken. Få av dessa har visserligen själva satt sin fot i en krigszon, men det hindrar dem inte från att med stor bestämdhet förklara hur problemen ska lösas. Vissa vill återinföra diktatur och 10

hårda straff, andra göra slagfälten mer normkritiska, men oavsett angreppssätt är det få tyckare som själva är villiga att hugga i. Det är därför jag är här. Jag och de andra Fn-soldaterna. Vi som år ut och år in arbetar med att försöka mäkla fred. Men det är en hopplös uppgift, för trots alla goda intentioner räcker bara välvilja och omtanke så långt. Det har jag fått lära mig den hårda vägen: att allt är tillåtet i krig och skolpolitik.

För mig kom vändpunkten en helt vanlig vecka. Jag stod längst fram i klassrummet och inväntade lektionens början. Framför mig befann sig mina elever, trettio fjärdeklassare. Där fanns alla sorter: plugghästarna som satt i sina bänkar med nedslagen blick, de tjattrande småtjejerna som avhandlade dagens skvaller, bokstavsbarnen som då och då skuttade upp från sina stolar och de bortskämda killarna som trodde att de ägde världen.

Meningen var att första halvtimmen skulle bestå av tyst läsning, för att därmed börja skoldagen på ett mjukt och behagligt sätt. en pedagogisk tanke som, likt de flesta andra, fungerar betydligt bättre i teorin än i verkligheten.

– okej, säger jag. Då tar vi och lägger undan mobilerna så att vi kan koncentrera oss på läsningen. reaktionerna är av varierad natur. Vissa av barnen lägger bort telefonerna medan andra, som erik, fortsätter att glo på skärmen.

11

– Jo, fortsätter jag, då tycker jag att vi går och hämtar våra läseböcker. Det har kommit in en hel del spännande historier från skolbiblioteket som jag tror att ni ska tycka om. några av dem hämtar en bok, andra tar upp en ur bänken och börjar läsa. Men inte erik, och inte hans två bänkgrannar, albin och Karl.

– Du erik, säger jag. Det är tyst läsning nu och vi har skrivit ett kontrakt om att inte använda mobilen under lektionstid.

Det kommer du väl ihåg? om pojken hör mig så låtsas han inte om det. han bara sitter där och stirrar på skärmen som om ingenting annat existerar i världen.

– nämen du, försöker jag igen. Vi har ju kommit överens om det här. Det är för allas bästa. För att vi ska få lite lugn och ro härinne.

Men det är som om jag talar rätt ut i tomma luften, för skitungen rör inte en min, och det gör mig så förbannad att jag för ett kort ögonblick överväger att gå fram till erik och dunka hans huvud i bänken. reaktionen skrämmer mig, för så ska man definitivt inte tänka när man är lärare. och ändå gör jag det, fantiserar om hur jag trycker till honom så att näsblodet sprutar.

– Vad glor du på?

– Va? säger jag.

– Vad fan glor du på, säger erik och ser på mig med en blick som inte kan beskrivas som annat än hatisk. Jag tvivlar på att varken han eller någon annan i klassen har minsta aning om att 12

jag tänker så mörka tankar. Det är fördelen med att se ut som jag gör, med att vara en ung kvinna med flätor, långklänning och ett ansikte som för tankarna till amerikanskt femtiotal och hembakad äppelpaj. och ändå ser han på mig med ett sådant förakt, och det gör mig faktiskt chockad. För det här är inte en ghettoskola med barn vars familjer levt i utanförskap i generationer. Det här är akademikerbarn. Bortskämda snorungar som borde veta bättre.

– så, säger jag och ler hjärtligt mot erik. Vad sägs om att du lägger bort den där och hämtar en bok som alla andra.

– Du kan inte tvinga mig, säger erik.

– Lägg undan den nu.

– Det står i lagen. Man får inte ta mobiler från barn. Det har pappa sagt.

– Men snälla erik, säger jag, trots att det är under all värdighet att be en elvaåring att göra något som borde vara en fullkomlig självklarhet.

– nej, säger han. Det tänker jag inte. och då ger jag upp, för jag vägrar lägga all min tid och ork på en obstinat liten snorunge. Vill erik sabotera för sig själv får han väl göra det. han lär klara sig bra ändå. Diktatorer, politiker och maktfullkomliga myndighetschefer finns det ju alltid ett behov av, oavsett om de kan läsa eller ej.

– Jaja, säger jag. Men du kan väl sänka volymen, så att du inte stör resten av klassen. erik ler ett segerleende och drar ned ljudet.

13

– och nu, säger jag, skulle jag vilja att de av er som inte har en bok går och hämtar en.

Ytterligare ett par ungar går fram till boklådan, men när albin och Karl reser sig för att göra detsamma rycker erik tag i dem.

– skärp er, säger han. att läsa är fucking töntigt. Vi kör gta istället.

– Ja, säger Karl. Det gör vi. sedan sätter sig trion runt eriks bänk och spelar, och jag gör ingenting. Bara står där som ett fån och låtsas som om det regnar. Det är så tragiskt. allt det här är så tragiskt. hur dessa barn beter sig och att det enda jag kan göra åt saken är att inte låtsas se. trots det förnedrande nederlaget löper resten av lektionen relativt friktionsfritt, och då vi går ut på rast känner jag mig något bättre till mods. en sinnesstämning som snabbt förändras då jag inser att det är min tur att vara rastvakt. Detta är en gravt förnedrande syssla som i stora drag går ut på att ha på sig en ful självlysande väst och stå på gården i ett försök att inge trygghet och förhindra mobbning. Lite som att vara säkerhetsvakt på en krog om man tar bort alla befogenheter och ersätter omotiverad aggressivitet och anabola med sunkigt kaffe och total uppgivenhet. idag går det till en början förhållandevis lugnt till. Det byggs kojor i skogsdungen, några småkillar sparkar boll och ett 14

par flickor i trean hoppar rep. Men så ser jag erik, Karl och albin stå en bit bort i en ring runt lilla Klas, och då blir jag med ens alldeles orolig. och det med rätta, för Klas är ett av de mer utsatta barnen häromkring. en glasögonförsedd pojke som med sin vetgirighet borde vara som gjord för skolan, men som tyvärr inte passar in, då han är alldeles för egensinnig, känslig, liten och svag. För egen del är jag övertygad om att han kommer att krossas om han tvingas gå kvar mycket längre, men tyvärr inser inte hans föräldrar det uppenbara, att de omedelbart borde flytta pojken till en skola där studieintresse ses som en tillgång snarare än en anledning till mobbning. skälet till att så inte sker är att de är självgoda idealister, sådana som hatar friskolor och utan att tveka en sekund skulle placera sin son i en klass i det mest utsatta utanförskapsområdet om de trodde att detta på något sätt skulle kunna bidra till att minska klyftorna i samhället. och min gissning är att den enda anledningen till att han inte tvingas pendla till tensta eller rosengård är att dessa platser ligger alltför långt bort för att en skolgång där skulle vara praktiskt möjlig att genomföra. istället får han gå här, i en utbildningsinstitution där han har förmånen att bli utsatt av barn i sin egen närmiljö, som i detta fall erik och hans två kumpaner. och översittarna gör verkligen det mesta av möjligheten. när jag kommer närmare hör jag hur de skrattar hånfullt och säger saker som får deras offer att liksom krypa ihop: att han är ful. att han är bög. att han vill knulla sin mamma. och då börjar Klas gråta. Det är nästan så att jag blir 15

förbannad på honom. För det ska man aldrig göra, visa svaghet för sådana som dem. Det triggar bara mobbarna och gör dem ännu grymmare. så också i detta fall då erik trycker till Klas så hårt att han ramlar bakåt och slår huvudet i marken.

Jag springer fram, tränger mig förbi de skrattande pojkarna och böjer mig ned mot deras offer som ligger där med blodet rinnande från sitt huvud. Det är inte ett stort sår, men mer än tillräckligt för att jag ska förlora humöret.

– Vad håller ni på med? skriker jag. Är ni inte riktigt kloka? erik ser på mig på ett sätt som skulle kunna få en att tro att jag avbrutit dem mitt i ett viktigt schackparti. Med förvåning och en viss irritation.

– Vad menar du, fröken? säger han sedan.

– Vad tror du att jag menar, skriker jag och böjer mig ned mot Klas. Vad är det ni håller på med egentligen?

– Jaså han, säger erik. Ja, inte vet jag. han snubblade väl som vanligt.

– Det gjorde han inte alls, säger jag.

– gjorde han visst, säger erik. eller hur?

Karl och albin nickar instämmande. en gest som osökt för tankarna till tysk nationalsocialism anno 1933.

– Jag såg vad som hände, säger jag till erik, och jag kommer att informera dina föräldrar om saken. Var så säker på det. och vet ni vad som händer då? Då vänder sig den lilla skitungen mot mig och börjar skratta. han skrattar mig rätt upp i ansiktet.

16

– Men jag har inte gjort någonting, säger han. och man får inte anklaga någon som är oskyldig. Det har pappa sagt, och han är faktiskt jurist. erik ler mot mig, ett självgott självsäkert advokatsonsleende, och därefter ger han sig av – tätt följd av sina trogna Sturmtruppen.

– oroa dig inte, säger jag till Klas när de tre bråkmakarna försvunnit utom hörhåll. Jag såg precis vad som hände.

– Vadå, säger Klas. Jag ramlade.

Pojkstackaren är vettskrämd och jag förstår honom. om han skvallrar blir det bara värre. Det vet både han och jag. Då kommer de andra att hämnas och det finns ingenting vi vuxna kan göra åt saken. För trots alla våra fina ideal och välmenande ord kommer vi aldrig att kunna kontrollera skolgården. Därför är det bättre att göra som Klas, att lida i tysthet och härda ut till dess att skolan är slut och ens riktiga liv kan ta sin början. om man inte går under innan dess, vill säga.

– Varför byter du inte? säger jag tyst medan vi går bort till skolsköterskan.

– Vad sa du? svarar Klas.

– Du vet att du kan byta skola, va? säger jag. och sedan skäms jag. För att det är han, den utsatte, som måste ta ansvar för situationen. Jag skäms som en hund, för vuxenvärldens oförmåga att lösa ens det mest uppenbara lilla problem. så jag säger inget mer. Bara följer Klas till sköterskans kontor, ger 17

honom en kram och går vidare till lärarrummet. och så frustrerad är jag vid det här laget att jag ringer eriks pappa, trots att jag vet att det är dömt att misslyckas.

– Ja, det är Johan alfvén, säger han med sin självsäkra advokatröst.

– hej, det är elin. eriks lärare.

– trevligt, säger han. Men jag är lite upptagen just nu. ska precis in på möte. Fast det här kanske går fort.

– Jo, fortsätter jag. Det är tyvärr så att din son har gett sig på en annan elev i klassen.

– Ja, se pojkar, säger eriks pappa. Var det något mer?

– Det är inte första gången, säger jag och försöker hålla det stegrande raseriet under kontroll. han har gett sig på den här pojken hela terminen.

Det blir tyst ett litet tag och sedan säger Johan alfvén: – Du, det är ganska allvarliga anklagelser det här. har du några bevis som du kan backa upp dem med?

– Jag såg det själv, säger jag. och dessutom har erik uppträtt alltmer störande under mina lektioner.

– så det är ord mot ord?

– Va? – Ditt mot hans.

– Det här är ingen lek, säger jag. Din son har slagit en annan elev, och jag skulle uppskatta om du har möjlighet att komma hit och prata allvar med honom.

18

– nej, det går inte.

– Va? – hörde du inte vad jag sa? Det går inte. Jag har ett viktigt möte som börjar nu och jag kan inte ställa in det bara för att du inte kan hantera ett par ungar.

– Det är din son vi talar om.

– inte på skoltid. Då är han din. nej, nu måste jag gå. hej på dig, fröken. och så lägger han på, och jag blir så arg att jag vill skrika rakt ut. Men det gör jag givetvis inte. istället låser jag in mig på toaletten en stund, knyter näven i fickan och genomlider en fullkomligt frustrerande eftermiddag med uppkäftiga barn, störande mobiler och en total avsaknad av studiero. Därefter säger vi ”tack för idag, slut för idag”, varpå eleverna packar ihop sina pinaler och går hem. själv sitter jag kvar med ett påklistrat leende på läpparna och önskar dem en fortsatt trevlig dag när de passerar. när erik som siste man når katedern stannar han till och berättar att han ringt sin pappa som hälsar att han hoppas att jag kan sköta mitt jobb lite mer professionellt i framtiden. och då rinner bägaren slutligen över och jag reser mig upp och går till rektorn för att be om hjälp. i vanlig ordning är hans dörr låst och den röda ”upptaget”-lampan på väggen utanför lyser. enligt skvallret i lärarrummet beror det på att han tillbringar större delen av sin arbetstid med att måla miniatyrfigurer. ett rykte som, om det är sant, åtmin19

stone förklarar varför så många penslar och dyr specialfärg har försvunnit från bildsalen den senaste tiden.

Jag knackar på och väntar. Det hörs en del stökande, men efter ett litet tag vrids låset om och dörren öppnas.

– nämen elin, säger han. så trevligt. rektorn har färg på händerna och luktar lösningsmedel, och på hans skrivbord står mycket riktigt en ny liten färdigmålad gubbe. en polis.

– och vad kan jag göra för dig?

– Jag har problem med erik igen.

– Men du, säger rektorn. Vi behöver väl inte nämna några namn. Du vet ju hur det kan få vissa barn att känna sig utpekade.

– han mobbar en av mina andra elever och förstör för alla i klassen.

– Jo, men ändå, säger rektorn och torkar sig i pannan så att lite blå polisfärg fastnar strax under hårfästet. Vi kan väl prata om det här som om det vore ett generellt problem. ett där vi ponerar att någon, om det nu verkligen är någon, skapar oro och stör.

– han heter erik, säger jag, och du vet mycket väl att han är ett problem. och inte underlättar det att hans föräldrar vägrar hjälpa till. De säger att det är vårt ansvar, inte deras. rektorn tittar på mig och säger sedan: – Ditt.

– Ursäkta?

20

– inte vårt problem. Ditt. Ja, om det nu skulle visa sig vara ett sådant, vilket jag i ärlighetens namn har svårt att tänka mig.

Vi har trots allt nolltolerans mot mobbning på den här skolan.

Det är du väl medveten om?

– Ja, det är klart att jag är. Men att ha nolltolerans innebär inte att det inte finns mobbning. Du vet ju själv vad som händer ute på gården. rektorn ger mig en så förvånad blick att den måste ha varit inövad i förväg.

– nej, nu tror jag nog att du misstar dig, säger han sedan.

Jag vill minnas att jag så sent som i förra veckan skickade ut ett nyhetsbrev där jag i detalj beskrev vårt förebyggande arbete mot kränkande skolgårdsbeteende. Även om ett sådant, såvitt jag vet, aldrig har förekommit just här.

– Det här är ju vansinne, säger jag. Jag kan bara inte låta bli.

– nu förstår jag inte riktigt hur du menar, säger rektorn. alla inblandade parter känner sig faktiskt mycket nöjda med hur vår skola fungerar.

Med detta antar jag att han avser att den kommunala skolförvaltningen är nöjd med att så pass få föräldrar, relativt sett, flyttat sina barn till en friskola detta år.

– Vad jag menar, försöker jag, är att mobbning alltid förekommer där det finns stora barngrupper.

– och det är just därför skolledningen arbetar så intensivt med värdegrundsfrågor, för att försäkra oss om en fortsatt nolltolerans.

21

– Men vi har ju ingen nolltolerans, säger jag. inte om vi tolererar mobbning.

– Är du alldeles säker på att det verkligen var mobbning?

Det kanske bara var en lek? Pojken i fråga kanske var med på det hela?

– Jag stod precis bredvid, säger jag. hade det varit en vuxen hade han åkt in för misshandel. rektorn sträcker lite på sig och vänder sig långsamt om och tittar ut genom fönstret och ned på grusplanen som ligger därutanför.

– har du några bevis? säger han sedan.

– Jag sa just att jag såg det själv.

– ord emot ord alltså, säger han. och barns ord väger ju lika tungt som vuxnas häromkring. Det är någonting vi för övrigt är mycket stolta över. att vår skola är en verklig demokrati. en där allas röster är lika mycket värda.

– Men…, börjar jag.

– Vet du elin, avbryter han mig. Jag hör vad du säger och tar det med mig. och du behöver inte vara orolig. Vi ska få bukt med det här. reda upp situationen på ett sätt som alla inblandade kan känna sig nöjda med. Jag ska själv se till att frågan kommer upp på bordet och de nödvändiga åtgärderna vidtas.

– Verkligen? säger jag, för så lätt brukar det inte gå.

– Verkligen, svarar han.

– Vad bra, säger jag. Ja, tack då.

22

– ingen orsak. Var det allt? Ja, i så fall får du gärna stänga dörren efter dig. rektorn ger mig en liten nick och sätter sig på sin stol och börjar pilla med en annan liten plastfigur, en präst, med vad jag uppfattar som ett visst mått av otålighet. så jag slår igen dörren och går ut på gården. traskar bort till lärarparkeringen, låser upp cykeln och åker hem. Väl i lägenheten värmer jag upp en bit pizza i mikron och sätter mig vid köksbordet för att rätta prov och svara på mejl från upprörda föräldrar. och sedan, när dagens sista arbetspass äntligen är avklarat, häller jag upp ett glas lådvin och slår mig ned framför teven. idag visar de en dokumentär om återuppbyggnaden av ett afrikanskt land efter ett inbördeskrig. Först får vi följa med när de murar en sjukstuga och sedan när kvinnorna hämtar vatten.

Därefter besöker de en skola. Den är nog så långt ifrån min som man överhuvudtaget kan komma, inte mer än ett öppet skjul med plåttak och stampad jord som golv. i detta lilla skjul sitter trettio barn framför en lärare. De är knäpptysta och när läraren ställer en fråga räcker varenda en av dem, och då menar jag varenda liten ungjävel, entusiastiskt upp handen. och då klarar jag inte mer, så jag häller upp ett stort glas vin till och slår över till Paradise Hotel.

+

23