9789197914116

På teven byttes studion ut mot en linjerad gräsplan och en mörkhyad fotbollsspelare i varma kläder och en neonfärgad väst intervjuades.

Han var senegales och även om språket passade Mathieu bra textades det för övriga tittare. De avbröt sin diskussion för att lyssna, men Mathieu vred sig snart av pinsamhet i soffan. ”Bespara mig detta! Varför finns det inte en enda idrottare som kan ge en vettig intervju värd att lyssna på?” ”Vad säger han?” frågade Alon som just kom in från köket med en tallrik i handen. ”Tack. Absolut inget av vikt, bara det vanliga. De har just värmt upp i fyrkantiga cirklar och han ser fram emot en match som troligtvis kommer spelas på gräs över två halvlekar och innehålla minst en boll.

Varför kan ingen gå ut och säga något fullständigt revolutionerande?” ”Dom har ju inget att säga,” log Sidouine. ”Han kan spela fotboll, det är hans grej.” ”Givetvis, men varför måste vi då höra honom prata? Visa matchen istället så att jag slipper krympa ihop till en intellektuell dvärg här i soffan.” ”Undantaget schackspelare kan jag inte komma på någon idrottare som ger intressanta intervjuer?” funderade Alon. ”Det finns några cyklister. Ja, ursäkta att jag tar dem som exempel, men det är ju den sport jag ser mest. Men de är inte många. De flesta är för rädda för att avslöja något om en taktik som alla redan listat ut, eller så vill de inte framhäva sig själva med resultatet att de helt försvinner i mediebruset. Eller det värsta scenariot, de gör det stora avslöjandet att de skulle vilja försöka skapa något. Det finns ju bara ett begränsat antal alternativ när man väl sitter där på cykeln, och så kan de inte ens vara kreativa i intervjuerna.”

På TV:n hade intervjun avslutats och senegalesen joggade tillbaka ut på träningsplanen. ”Ge de flesta män en boll och de springer ihjäl sig,” mumlade Mathieu cyniskt och vände uppmärksamheten mot maten. ”Men hur är en bra sportintervju då?” fortsatte Alon. ”Ville de ha en politisk rapport eller ett sammandrag av världsläget hade de väl frågat någon annan?”

Innan Mathieu hann svara sköt Sidouine emellan. ”Om du med intressant menar förvånande och minnesvärd så tror jag du gav en sådan själv efter Lombardiet!”

Mathieu tänkte efter några sekunder och brast sedan ut i skratt. ”Men den sände de ju knappast?” ”Det var precis vad de gjorde och jag kommer ihåg den intervjun fast jag för länge sedan glömt vem som vann.” Vänd mot Alon förklarade han sedan hur avslutningen gått till. ”En inte helt ovanlig, självdestruktiv taktik som vår unge vän här använder sig av i stora tävlingar är att gå med i bra utbrytningar mot slutet, för att sedan fullständigt låta sig dras över av de andra.”

Mathieu höjde på ögonbrynen när han hörde jämförelsen. ”Tack ska du ha.” ”Det är ju sant. Att tävla mot dig är som att titta på bensinmätaren i en bil. Full tank så får du köra, tom är du helt oanvändbar och lämnas vid vägkanten någonstans. Har du någonsin vunnit i en sådan utbrytning?” ”Ja, en. Jag förstår fortfarande inte hur det gick till.” Mathieu flinade.

Han visste att det Sidouine sa var sant. I loppet som åsyftades hade han fullständigt tagit slut och tappat vad som borde varit en placering bland de tre första och istället hamnat på en ungefärlig femtiondeplats.

Istället för att låta honom vara ifred efter målgång hade en särskilt enerverande journalist satt efter honom och avkrävt honom ett svar på frågan varför han var så trött. Intervjun hade avslutats när Mathieu på

tydlig italienska hänvisat till utmattande nattliga aktiviteter med reporterns mamma och syster, men i gengäld hade tydligen den korta ordväxlingen sänts i TV. ”Ett under att jag fortfarande har ett jobb,” fnös han plötsligt självkritisk. ”Tvärtom. Trots att du var både grov i mun och barnslig så syntes du i rutan lika mycket som vinnaren. Underskatta inte det faktum att all reklam är just reklam. En del skapar ju medvetet riktigt dåliga reklamfilmer som trots att folk hatar dem gnager sig in i medvetandet när de väl står där och ska välja tvättmedel eller vad det nu är. Festina marknadsför sig till exempel fortfarande inom cykelsporten, att polisen låste in ett helt Tour de Francelag bärandes deras namn var tydligen inte tillräckligt för att avskräcka dem.”

Reklam eller inte så fanns det för Mathieu en självförnedrande njutning i att vräka ur sig dylika saker. Där han borde vara välformulerad och i enlighet med sin uppfostran veta bättre var det istället så skönt att riktigt vulgärt och primitivt få ge igen. Markera å det bestämdaste att någon gått över gränsen, att någon gjorde honom illa. Ett ord för ett ord, ett intrång mot ett annat.

KOPPENBERG - 192 KILOMETER

Den mest slående och imponerande av alla Flanderns utsikter tornade upp sig framför dem. Koppenberg var en av få stigningar där man fick in hela klättringen och alla dess svårigheter i ett och samma blickfång.

Nästintill spikrak sträckte den sig uppåt från de fridfulla stenhusen i Melden.

För Mathieu var det en bekant syn. Han hade varit där senast igår.

Han hade övervägt om hans beslut att bo hos Sidouine varit riktigt smart när densamme dök upp bredvid hans säng redan innan klockan åtta dagen före Ronde Van Vlaanderen. Doften av kaffe övertalade honom att åtminstone öppna det ena ögat till slut. ”Vad?” grymtade han, irriterad över att inte få sova längre trots att han hade gått och lagt sig rätt tidigt. ”Hoppla! Vi ska till Koppenberg.” ”Ja, om ett dygn!” utbrast Mathieu och gömde huvudet under kudden. ”Nej, nu. Det är en tradition.” Sidouine ställde kaffekoppen på sängbordet och vinklade upp persiennen så att rummet fylldes av det ljus den tidiga morgonen kunde erbjuda. ”Vems jäkla tradition?” muttrade Mathieu och klev motvilligt ur sängen. ”Min jäkla tradition,” svarade Sidouine oförskämt morgonpiggt.

Mathieu grep efter sina träningskläder, men hejdade sig och tittade på Sidouine. ”På cykel?” ”Nej. Du är typiskt jobbig nu. Med bil såklart.”

”Då förstår jag ännu mindre vad vi ska dit att göra. Är det något du vill titta på?”

Sidouine log tvetydigt. ”Just det.”

Mathieu förstod varför redan en bit ifrån den av nattens regn våtblanka stigningen. Om Flandern redan till vardags rymde ganska många cyklister var gatorna nu igenproppade av dem. En blandning av amatörer, motio-närer, ungdomar och kvinnor som mest påminde Mathieu om hans egen mamma på väg till affären, fyllde vägarna. Han följde den senaste kvinnan med blicken, hennes lågskor och cykelkorg gjorde uppenbarelsen komplett.

Med jämna mellanrum fick Sidouine lov att stanna bilen för att flaggvakter och poliser steg ut i vägen. Grupper av motionscyklister, var och en lika stor som proffsklungan skulle vara imorgon, korsade vägen framför dem.

Lika imponerande som den gången han först hade sett henne, steg Koppenberg uppåt från foten av ett kraftigt sluttande fält. De låga husen klättrade tappert en bit upp längs de lägsta delarna av kullen, för att sedan ge sig till förmån för grödan och de stora träden som växte på vallarna längs kullerstenen. Själva vägbanan var smal, några meter bred som mest och skar som ett sår djupt ner i myllan. Man kunde luta sig mot den branta jordvallen om man ville, och det var just vad många gjorde. Amatörcyklister tog upp varje ledig meter av den glashala stenen, deras växelvisa försök att undkomma de fyrkantiga stenarna genom att köra i leran på sidan om smetade bara ut den över vägen och gjorde stenarna ännu halare för de som kom efter. De som inte fick plats på vägen lutade sig mot bankarna på sidorna, fortfarande i sadeln på sina cyklar. En del famlade efter grepp bland klängväxter och grenar i ett försök att antingen hålla i sig, eller för att

kunna skjuta ifrån och återigen försöka cykla uppför när leden av tävlande minskade något. Morgonluften genomkorsades av utrop, många var målmedvetna och kom från de åkare som till varje pris ville fram, andra var abrupta skrik av överraskning, ofta följda av klanget från en cykel som körde omkull.

Mathieu tittade med stigande intresse på skådespelet. Även om farten inte var densamma som deras egen, om än äran och prissumman var många gånger reducerade så var scenen mer storslagen ändå.

Några dagar tidigare hade han varit på plats med laget, då hade kullen varit betydligt mer övergiven. Några enstaka turister hade nyfiket tittat på tältbyggena och de i förtid ditställda avspärrningarna. De hade kommit från höger, sett därifrån han nu stod vid foten av Koppenberg.

Vägarna hade varit torra och farten hög, en efter en hade de svept genom den skarpa kurvan och gett sig i kast med stigningen. Där däcken nu gled och spurtklossarna halkade hade deras egna däck lätt smattrat fram. Han hade motstått impulsen att ställa sig upp direkt, utan tvingat sig själv att förbli sittande, tungt vägande åt höger, sedan åt vänster i takt med pedaltagen. Sidouine hade paceat honom, utmanat honom på vänstersidan och han hade fullkomligt exploderat i ett utbrott av kraft, stängt Van Houwelingen åt höger och varit den som först glidit förbi de halvfärdiga partytälten på toppen under flaggorna, applåderad enbart av linornas ivriga smattrande mot flaggstängerna.

Nu klättrade han prövande återigen uppför kullen, denna gång ute på den leriga åkern. Han stannade halvvägs upp och tittade nedåt vägen där cyklisterna rann fram som en flod. Sidouine var strax bakom honom och båda stod tysta ett tag och iakttog scenen. Mathieu var inte säker på om det han såg stillade hans egen oro inför morgondagen eller om det rent av födde den och fick den att växa. Han rös lite i det

fuktiga vädret och magen påminde honom om att han inte hade ätit någon frukost. ”Är inte du hungrig?” frågade han Sidouine. ”Lite kanske. Är du?” ”Jag är jättehungrig. Magen känns som ett stort hål.” ”Det finns korv där nere,” sa Sidouine och pekade mot foten på stigningen.

Mathieu rynkade missnöjt på näsan. ”Dit orkar inte jag gå en gång till, vi var ju just där,” protesterade han, och Sidouine suckade med spelad faderlighet. ”Jag kan gå och köpa. Vill du ha öl också?” ”Klockan halv tio på morgonen? Tack, men nej tack. Korv blir fint.

Sidouine vände om och travade ner för sluttningen igen. Mathieu vände blicken uppåt och såg hur ett äldre par sakta närmade sig från andra hållet. Han älskade hur även de äldre engagerade sig i sporten här. Mannen hade inte någon gammal cykelkeps på sig, men han hade absolut kunnat ha det. Det så gott som stod Faema skrivet i pannan på honom ändå.

Den gamla damen som stannade några meter ifrån honom hade skyddat sitt hår från regnet med en sjal, och hon iakttog nu cyklisterna med ännu större entusiasm än vad han själv hade gjort. Hon hejade högljutt på de cyklister som såg ut att kunna hålla sig upprätt hela vägen till toppen, stönade om de misslyckades, men dolde knappt ett leende om någon hon inte gillade utseendet på fick sätta ner foten.

Med hela kroppen dirigerade hon de som redan hade fått kliva av och nu ledde sina cyklar. ”Håll er till vänster, gå till höger. Lämna plats åt de som klarar uppgiften. Åt sidan!” Mathieu förstod inte ordagrant, men väl sammanhanget.

Då och då vände hon sig mot honom och försökte engagera honom.

Han log mot henne, delvis i samförstånd men också med distans. Det gjorde honom detsamma om någon nådde toppen uppsutten eller gåendes, halkandes på klossarna. Efter ett tag gav hon upp hoppet om honom. Han sorterades troligtvis som en dum turist, oförmögen att förstå språket såväl som sporten.

Solen sprack igenom molntäcket, först över fälten längre bort, minuten senare även där han själv stod. Sidouine var på väg uppför backen igen med en kokt korv i varje hand. ”Vi åker hem och äter sen, men de här kanske får dig att överleva till dess,” sa han och räckte Mathieu båda korvarna. Han tog tacksamt emot dem, han kunde inte förstå dem som dagligen gick rätt från sängen till jobbet, redo att möta dagen utan att ha ätit frukost.

Sidouine nickade artigt mot paret bakom Mathieu som nu hade glömt cykeltävlingen de kommit för, och istället iakttog Sidouine med oblyg häpnad. Damens blick gled från Sidouine till Mathieu och sedan tillbaka igen. Hon granskade honom uppifrån och ner med en helt nyvunnen uppskattning. ”De gillar cykel, men alla kan inte så mycket för den sakens skull.” viskade Sidouine tyst till Mathieu. ”Lika väl som någon kan festa hela dagen med anledning av Ronde Van Vlaanderen kan de framåt kvällen fråga vem som egentligen vann.”