Detta dokument 채r ett bevis p책 att
har antagits till Trolldomsakademien i Morwhayle
scurvley briskit, prefekt
grigori unfangsaxe, studiev채gledare
© Peter Bergting och Bokförlaget Semic 2014 www.semic.se Omslagsillustration och illustrationer i inlagan av Peter Bergting Formgivning: Monica Sundberg Tryckt hos ScandBook, Falun 2014 ISBN 978–91–552–6047–7
PETER BERGTING
Till Sofia, Tilde och AmelĂe.
Prolog
en mekaniska spindeln kilade över golvet, stan nade upp och verkade se sig om. Höger eller väns ter? De långa antennerna på huvudet rörde sig fram och tillbaka. Den fortsatte in i en mörk korridor. Bakom spindeln kom en man med skägg ner till midjan. ”Har du fått upp spåret igen?” frågade han med andan i halsen och skyndade på stegen. Spindeln sprang fram till en dörr och krafsade upp fordrande på den. ”Här, på elevtoaletten?” frågade mannen. ”Är du sä ker?” Han öppnade dörren och halade upp en trollstav ur rocken. ”Jag litar på dig”, sade han. ”Jag har ju faktiskt till verkat dig. Fattas bara. Men jag trodde verkligen att det här var över.” Han tände en ljusformel med trollstaven. Toaletten
»7«
lyste upp med ett spöklikt blått sken. Mannen svepte med staven medan spindeln klättrade fram över golvet. Ett nytt ljud fick honom att vända sig om och rikta staven mot handfaten. Rören som försåg toaletten med vatten skakade och smällde, högre och högre. ”Vad är det här för ny ondska?” Mannen krökte vänstra handens fingrar och förberedde en skyddande formel. ”Elucians vägg!” ropade han, men det var för sent. Rören böjde sig utåt och gick av med en öronbedö vande smäll. Vatten sprutade in och något stort och fruktansvärt kastade sig över honom. Något som var g jort av vatten, men med en flickas ansikte.
»8«
K apitel 1
ngen av dem såg magikern som flög högt där uppe. Hans mantel fladdrade och hade man kastat en blick mot de mörka molnen hade man trott att han var en stor fågel. Kanske en vildkorp som förirrat sig från ber gen, eller ännu värre – en blodörn på jakt efter byte. Men nu var det en magiker som flög där uppe. Han hade sin vänstra hand fast placerad på huvudet för att den vidbrättade hatten inte skulle blåsa av. I den andra handen bar han en svart käpp med en silverdrake som handtag. Långt där nere på marken stannade ett flyttlass och en ung flicka hoppade ur. Med sina svarta kläder och lika svarta hår försvann hon nästan bland skuggorna. Hon sparkade till ett av hjulen på kärran och lade armarna i kors. ”Jag vill inte bo här”, protesterade hon och gick runt flyttlasset. ”Jag vill bo hemma!”
»9«
”Miranda pratar igen, det är i alla fall ett framsteg”, hördes en kvinnoröst inifrån lasset. Den övertäckta kärran tog upp vägens hela bredd och de två hästar som dragit ekipaget ångade av svett när hon kom runt på den andra sidan. Solen hade sjunkit bakom bergen för flera timmar sedan. Men det var fortfarande som mar och blev aldrig riktigt mörkt. Flickan drog ner är marna på tröjan som stack ut under den slitna rocken och lät håret falla ner över ansiktet. Hon hukade sig och kikade under vagnen, den blev ett bra skydd – en mur som fortfarande innehöll allt som var tryggt och be kant. Ett hus med flagnande, vit puts låg längst upp på en kulle. En grusgång letade sig fram till byggnaden mellan leriga gräsmattor. De två flyttgubbarna surrade fast hästarna och placerade ut klossar bakom hjulen för att vagnen inte skulle rulla iväg. Kedjor som hängde från vagnen rasslade när de g jorde klart för lossning. Miranda såg med avsky på huset. Taggiga buskar sling rade sig uppför fasaden och små fönster verkade stirra
» 10 «
tillbaka på henne. Som för att göra hela situationen ännu värre var mörka stormmoln på väg mot dem. Så passande, tänkte hon och lutade sig mot flyttlasset, hoppas åskan slår ner i skorstenen! Då kanske de kunde åka tillbaka igen, till Idilre, huvudstaden och hennes hem. I diket på hennes sida av vägen låg en handmålad skylt. Allt tydde på att den suttit fastspikad på grinden. Varning! Hemsökt! Gå in på egen risk! (du har blivit varnad) Vad då hemsökt, tänkte Miranda. Vad betyder det? Säkert inget bra! ”Hör ni mig! Jag vill inte bo här!” ropade hon. En doft av gödsel slog emot henne och hon var tvungen att hålla handen för munnen. ”Åh, fy!” Hennes far balanserade redan en koffert på sina ax lar medan han navigerade över grusgången. Han hade muskler som en oxe och han var nästan lika hårig. Slingriga tatueringar med drakar och sjömonster stack fram under de upprullade ärmarna på en tjock, stickad kofta, och en liten färgglad mössa var nerklämd över hans lockiga hår. En mustasch prydde överläppen och mötte elegant upp de buskiga polisongerna. ”Så klart du vill”, svarade han glatt med sin lustiga, sjungande dialekt. ”Och även om du inte vill så är det bara att du vänjer dig, för vi andra tänker bo här!” ”Vad har jag g jort för att förtjäna det här!” ropade Miranda. ”Allt handlar inte om dig, Miranda”, ropade hennes
» 11 «
far tillbaka. ”Och så fort vi fått snurr på lanthandeln kommer du att få hjälpa till bakom disken! Det har jag lovat!” Det var inte första gången de haft den här diskussio nen och Miranda suckade så djupt att luggen fladdrade. Mirandas far var från de djupa fjordarna, långt norrut. Hur kunde han trivas här, på en leråker, tänkte hon? Han som växt upp bland is och snö. Hennes far grymtade, knuffade upp dörren och för svann in i huset. De hade fått rucklet billigt tydligen, ett riktigt kap för den som var händig. Kände hon sin far rätt skulle han snart ha snidat ut sirliga mönster och odjur i varenda takbjälke. En trädgård sträckte sig rakt ut mellan åkrarna men avgränsades med ett staket som en gång varit vitmålat. Några döda träd med ruttna äpplen spretade sorgset mot natthimlen från den vildvuxna gräsmattan. En brunn, ett dass, vattenpölar där månen speglade sig och ett litet skjul överväxt med vildmossa kompletterade idyllen. Några vårtiga mar-paddor hoppade runt i gräset och bräkte med sina taggiga munnar. ”Du är i den åldern nu …”, sade Mirandas mor och hoppade ner från flyttlasset ”… när du tror att hela värl den snurrar för din skull. Det går över. Snart inser du att du bor här nere i lorten med oss!” fortsatte hon med ett brett leende. Den resliga kvinnan drog åt sig två tunga resväskor. Hennes kinder var runda och röda som två mogna äpplen, och hennes brandgula flätor dinglade under en virkad mössa. ”Du borde vara glad att du slipper lägenheten i Idil re!” sade hon. ”Ni barn får var sitt rum och behöver
» 12 «
inte sova i kökssoffan längre. Se så, gaska upp dig lite nu!” Hon bytte grepp om resväskorna och drog ner dem från lasset så att de landade med en tung duns i gruset. ”Jag tyckte om kökssoffan”, viskade Miranda tyst, så att hennes mor inte skulle höra. ”Och nu när vi bor på landet får du se till att klä dig annorlunda och få lite sol på dig”, fortsatte modern. ”Och sluta upp med dumheterna att lura i folk att du är död. Det finns tillräckligt med vandrande döda ändå i världen.” Mirandas mor klev fram och spottade på sina fingrar innan hon g jorde en ansats att gnugga bort sotet runt flickans ögon. Miranda lutade sig bakåt så hon nästan höll på att ramla omkull för att undvika de tre vande fingrarna. ”Förra våren skulle du vara vampyr”, fortsatte mo dern, ”då klädde du dig i alla fall snyggt!” Sensommarnatten var ljum, men Miranda rös ändå och drog ner ärmarna på den svarta rocken. Hon blåste undan luggen och såg på sina svartmålade naglar. Under rocken stack hennes fransiga favorittröja fram. Svart även den, så klart. Kängorna hon köpt på marknaden i Idilre för sina hopsparade pengar var redan leriga. ”Hjälp till nu!” manade hennes mor och drog väs korna mot huset. ”Vi kan göra det där”, protesterade en av flyttgubbar na. Han drog upp ärmarna på sin rock och blottade över armar tjocka som tunnor. ”Vi har faktiskt betalt för det!” ”Och vi vill flytta in i dag, i er takt tar det resten av natten!” skrattade Mirandas mor. ”Hade ni inte kört fel tre gånger hade vi kanske kommit fram innan det blev mörkt!”
» 13 «
Flyttgubbarna suckade och började lyfta kartonger från flyttlasset. Mirandas småsystrar, tre till antalet, men som ofta upplevdes som många fler, röjde runt i leran och såg till att skita ner sig så mycket som möjligt. En av dem till och med åt av leran medan hon kastade jord på sina systrar. Hon flinade mot Miranda medan rödbrun gegga rann mellan det som skulle föreställa tänder. Det gick inte en enda dag utan att Miranda ifrågasatte om hon verkligen var släkt med de tre vindögda fåntrattarna. De behövde inte var sitt rum – de behövde en hage med ett rejält staket. Hon kikade in i flyttvagnen. Flyttgubbarna bar ett piano mot huset medan deras ansikten blev allt rödare. Inne i vagnen fanns fortfarande mängder med koffer tar, kistor, kartonger och annat familjen samlat på sig. Miranda plockade motvilligt ner den minsta asken hon kunde hitta ur flyttlasset men ångrade sig sedan och gick tomhänt mot dörren. De skulle inte tro att hon tänkte lyfta ett finger i onödan. Hennes far kom ut och skuggboxades lite med hennes syskon som skrattande sprang runt och bombarderade honom med lera. Vigt som en apa svingade han sig upp i flyttlasset igen. Gru set knastrade under Mirandas fötter och vid horisonten fladdrade blixtar. Ett dovt mullrande varslade om att ovädret snart skulle vara över dem. Framme vid huset lade hon handflatan mot den skeva dörren. Lukten av damm och mögel kittlade i hennes näsa, men nysningen kom av sig. För en sekund svartnade det för ögonen och fingrarna pirrade av något som kröp upp längs armen. Inte nu, tänkte hon. Inte här också.
» 14 «
Miranda visste att hon var ensam om det – bara hon hade en förmåga att känna och se saker enbart genom att röra vid något. Hon hade haft gåvan så länge hon kunde minnas. Oftast såg hon saker som hänt, som en skugga eller ett minne som var inpräntat i föremålet. Andra gånger var det som om hon kunde se bortom det hon rörde vid, en kontakt med den andra sidan – med de som var döda på riktigt. Kanske var det därför som hon hade så lätt för att spe la död själv. Men det var ju bara påhitt. Det där som pir rade i handen var verkligt och det var både skrämmande och lockande på samma gång. Och nu kom det bilder till henne, syner av det som hänt i huset, bilder av … ”Miranda har fått brev”, ropade ett av syskonen med handen i den rostiga brevlådan. Miranda ryckte till och känslan var som bortblåst. Sekunden efter sprang lilla systern runt i leran med brevet tryckt mot näsan. ”Till Miranda Mörkmåra från Trolldomskakamadi… Troll mordsamaka… Troll…” ”Trolldomsakademien!” utbrast Miranda. ”Ge hit!” Hon rusade efter men hennes lillasyster hade redan hunnit runt hörnet på huset och sprang fnittrande runt, runt, runt. De två andra systrarna sprang, ramlade, g jorde kullerbyttor och sprang på nytt efter Miranda medan de blev allt lerigare. Ett brev från Trolldomsakademien kunde bara be tyda en enda sak – hon var utvald att börja på skolan! Alla som valdes ut var bra på något, de hade en speciell talang eller annat som särskilde dem. Kunde det vara hennes förmåga som fått dem att välja ut henne?
» 15 «
”Ge hit, annars mördar jag dig! Ditt lilla kryp!” ro pade Miranda och kastade sig efter sin syster. Men för sent, hon hade redan sprungit runt nästa hörn och när Miranda kom fram på andra sidan stod där en reslig man med allvarlig uppsyn. Han var klädd i dubbelknäppt rock med silverspän nen. På huvudet bar han en hatt under vilken stålgrått hår var samlat i en hästsvans. Över axlarna bar han en mantel i finaste ylle. I höger hand hade han en svart käpp med slingrande drake som handtag. Käppen hade han sträckt ut framför sig för att stoppa systrarnas framfart. De tre systrarna stod tysta, nästan helt täckta av lera och stirrade. På mannens kläder fanns inte en endaste liten fläck trots att han stod mitt i den leriga gräsmattan. ”God kväll”, sade han och lyfte på hatten. Långa, välansade polisonger sträckte sig ner över kinderna. Men också ett ärr som löpte från strax under det vänstra ögat ner till hakan. ”Vilket fint hus”, fortsatte han. ”Ett riktigt spökhus. Hemsökt, eller hur?” Han tog på sig hatten igen och drog i brättet tills huvudbonaden satt perfekt. ”Spulökhuuus?” utbrast en av Mirandas systrar och spottade lera. Brevet föll ur hennes hand men mannen fångade upp det med en elegant rörelse med käppen. Han balanserade brevet mitt på käppen och tog det se dan med den andra handen. I nästa ögonblick sprang de tre leriga barnen skrikande in i huset. ”Spökhus! Spökhus! Spökhus!” Vem var han? Knappast en granne, tänkte Miranda. De hade passerat några hus på vägen hit, men mannen
» 16 «
var alltför välklädd för att höra hemma i trakten. Han hade stuckit ut nästan var som helst, tänkte hon. Mannen hängde käppen i armvecket, vände och vred på brevet och kände på vaxsigillet med tummen. På hans vänstra hand glimmade fyra ringar med stora stenar i. Den högra handens pekfinger pryddes av en orm som slingrade sig från knogen ut till fingertoppen. ”Till Miranda Mörkmåra”, sade han utan att titta på adressen. ”Från Trolldomsakademien i Morwhayle, minsann.” Han plirade med ögonen, retsamt men utan illvilja. Hans röst var varm och djup. ”Hur vet du att det är till mig?” frågade Miranda och sträckte ut handen. ”Du tittade inte ens på brevet. Och förresten – hur vet du vem jag är!” ”Jag vet det …”, sade han och räckte brevet till hen ne, ”… för att jag levererade det personligen. Vi har haft en liten … incident på akademien. Tills vi ordnat upp det så sköter jag postutdelningen själv så att breven inte hamnar i orätta händer.” Och så log han överslä tande. ”Jag litar inte på postgången här ute. Eller små syskon för den delen. Håller du inte med?” Hon höll med, så klart. Men de var trots allt hennes systrar, så hon frågade i stället: ”Och vem är du?” Hon önskade att någon av föräldrarna varit här, men de bar väl runt på möbler på andra sidan huset. ”Vem jag är?” sade mannen. ”Åh, det är inte viktigt.” Han öppnade handen och en blå flamma slog upp ur handflatan. Den dansade runt med ett förföriskt sken, så uppenbart magiskt att Miranda bara kunde gapa. Han stängde handen och elden försvann. I stället tycktes den ha flyttat till hans ögon och han log igen.
» 17 «
”Du … Du är en magiker”, stammade Miranda. Han svarade inte, log bara det där mystiska leendet igen och hon skyndade sig att bryta sigillet. Det gav ifrån sig en liten rökpuff, och glittrande stoft fångades upp av kvällsbrisen. Stoftet antog för någon sekund skepnaden av ett hus med tinnar och torn innan det försvann. Miranda plockade upp brevet och vek ut det.
Trolldomsakademien Detta dokument är ett bevis på att Miranda Mörkmåra har antagits till T rolldomsakademien i Morwhayle. Undertecknat: Ä rkemagiker Scurvley Briskit, prefekt, M äster Grigori Unfangsaxe, studievägledare
Hon skrek rakt ut: ”Jag är antagen till Trolldomsakademien! Jag be höver inte bo här! Jag ska börja på akademien! Jag ska börja på Trolldomsakademien!” Hon kunde inte kontrollera sig, orkade inte låtsas vara butter och svår. I stället dansade Miranda runt i det våta gräset. Hon klämde på kuvertet. Det fanns nå got mer i det. Hon skakade ut några färgglada lappar. En rabattkupong från Wredengrens bokhandel i Morwhayle, en inbjudan till Trolldomsakademiens studentförening,
» 18 «
ett formulär med frågor och en liten knapp med sko lans märke. Hon stoppade ner kupongen, formuläret och inbjudan i kuvertet och försökte nåla fast märket på rocken men lyckades bara sticka sig på nålen. ”Tillåt mig, unga damen”, sade mannen och pressade nålen genom det tjocka tyget med sina rynkiga fingrar. Han rättade till hennes rockslag och mätte Miranda med blicken. ”Skicka in dina mått så fort som möjligt så ska jag se till så att din uniform är klar innan du börjar nästa vecka. Och fyll i alla frågorna och kryssa i de ämnen du är mest intresserad av. Adressen står på formuläret.” Han bockade och lyfte på hatten. ”Med det får jag önska
» 19 «
dig välkommen till Trolldomsakademien!” Nästa vecka, tänkte Miranda och vek ihop brevet. Det skulle kännas som en evighet. Hon såg på huset. I vindsfönstret rörde sig en skugga och den tunna gardi nen fladdrade till. ”Hemsökt”, sade hon till magikern men utan att vända sig om. Hon stoppade brevet i innerfickan. Nåväl, en vecka kunde hon säkert stå ut i huset. En regndroppe landade på hennes näsa. Hon fick inget svar och såg sig om över axeln. Magikern var redan på väg mot grinden men hade stannat halvvägs. Vinden ökade i styrka och rocken fladdrade bakom honom. I nästa stund slets natthim len sönder av en blixt och regnet öste ner. Magikern drog ner hatten i pannan, nickade till Miranda och höjde ena handen mot skyn. En ny blixt slog bländande ner med ett dån i gräsmattan. Det pirrade till i Mirandas fötter och ett av äppelträden tog eld. De ruttna äpplena exploderade och brinnande bitar av fruktkött föll till marken runt dem. Blixten satt fast i gräsmattan. Den vajade fram och tillbaka med ett mystiskt, brummande ljud, bländande men på samma gång omöjlig att slita blicken ifrån. Magikern blinkade förtroligt åt henne, slöt sin vänstra hand om blixten och drogs tillsammans med blixten rakt upp i himlen. Rocken fladdrade bak om honom likt två stora fladdermusvingar. Flyttgubbarna tappade pianot på grusgången. Långt där uppe såg de mot de mörka molnen där magikern blev mindre och mindre tills han försvann. Regnet stänkte från det svarta pianot. Ovädret ökade i styrka. Håret lade sig som ett tovigt nät över Mirandas bleka
» 20 «
ansikte och sminket ritade långa streck över kinderna. Snart skulle hon vara genomblöt, men vad g jorde väl det? Hon, Miranda Mörkmåra, var antagen till Trolldoms akademien.
» 21 «
K apitel 2
å en höjd med utsikt över staden Morwhayle satt Malda på en ponny. Hon hade en lång mantel som skydd mot vinden och hade dragit ner huvan så att bara näsan stack fram. Hennes blonda hår föll nerför kinderna och den långa, tvärt avklippta luggen snuddade vid näs tippen. Röda molnstrimmor korsade natthimlen och bakom bergen i väster förberedde sig solen för en ny dag. Malda var irriterad och kunde inte sitta still. Scurvley Briskit, ärkemagiker och hennes före detta lärare och vän, hade kallat henne till sitt hem i Morwhayle, och det kunde bara betyda problem. Massor med problem, för modligen. Scurvley Briskit var inte någon som umgicks med andra människor bara för att det var trevligt. Sadeln knarrade under henne när hon satte sig till rätta. Något glimtade till i den avlägsna staden. Antag ligen en nattvandrare som rörde sig genom gränderna med en lykta höjd framför sig. Annars låg staden i mör ker. Hästen rörde sig oroligt under henne när tre krumma
» 22 «
figurer med kåporna djupt nerdragna vankade runt. Ibland stack ett vårtigt ansikte med bärnstensfärgade ögon fram. Tjocka, ödlelika svansar släpade efter dem och under kåporna rörde sig vingar oroligt. ”Schh, såja, Elding”, sade hon och klappade den mörk bruna hästen på halsen. Hon drog ner ärmarna över knogarna och huttrade lite. Malda hade aldrig besvärats av kyla men hon hade suttit still så länge att inte ens hästen värmde längre. ”Ni har låtit Scurvley Briskit vänta länge nog”, sade en av varelserna med sin märkligt strutformade mun. ”Vill inte stressa er, men jag tror att ni har poängterat tillräckligt att han inte bestämmer över er.” Malda blåste ut luft mellan läpparna. Blotta tanken på att magikern hade kallat på henne och att hon faktiskt inte hade något annat val än att besöka honom irriterade henne så att hon ville skrika rakt ut. Och ändå satt hon här och väntade tillsammans med orobouzerna. ”Något är på gång”, sade Malda medan hon fortsatte att klia hästen. ”Om Briskit vill tala med mig, är det bara början på något som kommer att sluta i kaos och död. Som vanligt. Och vet ni, jag tror ni vet vad han vill mig. Men ni tänker inte berätta det.” ”Tyvärr inte, ers höghet. Om vi visste så hade vi berättat. Scurvley Briskit har varit än mer hemlighets full och mystisk än han brukar vara. Vad det än är han vill tala med ers höghet om, så är det så hemligt att han inte ens ville anförtro oss vad det är.” ”Men ni borde ge er av, ni vet hur lättretlig han är”, sade en av de andra orobouzerna bedjande och svepte nervöst med svansen.
» 23 «
”Fast inte alls så lättretlig som ni”, viskade den tredje och tog ett steg bakåt. Malda fnyste och drog ner huvan på sin mantel så att bara hakan syntes. ”Sluta upp med att kalla mig för ers höghet”, sade Malda. ”Jag är inte demonprinsessan längre, det är fem år sedan den drömmen gick upp i rök.” Och jag kommer aldrig att bli demonprinsessan igen, tänkte hon. För bara några år sedan hade hon flugit in över ett Morwhayle där brandröken ringlade sig mot himlen. En stad där demoner och odöda tagit kontrol len. Hon hade flugit på draken Gorgobestor, en av få hon faktiskt kallade för riktig vän. Nu skulle hon rida in i skydd av natten, dold under en kåpa som en simpel tjuv. Bara för att Scurvley Briskit ville henne något. Hon kramade tyglarna så att lädret knarrade. Det var ett problem han ville ha hjälp med, som bara kunde lösas av henne. Och det stärkte Malda lite. Han hade bett henne om hjälp och inte tvärtom. Hon red nerför kullen, in mot staden. ”Farväl, mina vänner. Försök att inte råka ut för något medan jag är borta.” Hon g jorde sig ingen brådska och lät Elding själv hitta takten. På bägge sidor av vägen spretade gräset högt. Längre bort vajade majskolvar på de vidsträckta fälten. När Malda red in genom portarna hade de röda molnen på himlen fått en orange kant. Solen var på väg upp. Hon var ensam ute, bara benmjölstransporten med slaktavfall rullade stinkande över kullerstenarna med ett ödsligt klapprande ljud. Gatan böljade upp och ner, svängde till höger och vänster som en gigantisk orm med runda stenar i stället för fjäll. Husen lutade
» 24 «
sig hit och dit och verkade nästan ha fått liv innan de stelnat i nya former. Så lite invånarna som sov i sina hus visste, tänkte Malda. Minnet hos Morwhayles invånare var kort. Men demonprinsessan Malda hade de inte glömt, och hur skulle de kunna det? Före henne hade hennes far, häx mästaren, hållit landet i ett järngrepp med sin armé av odöda. I fem år hade hon hållit sig undan och ridit kors och tvärs genom landet. Men nu hade pengarna tagit slut. Demonprinsessans kassakista var tom, men hon skulle aldrig erkänna att Scurvleys förfrågan kommit precis vid rätt tillfälle. Kanske skulle det gå att krama några silvermynt ur magikern om hon hjälpte honom. Vimplar fladdrade tyst i brisen, och över gatan häng de skyltar med hantverkarnas bekanta motiv: piptillver kare, skomakare och skräddare om vartannat. I något enstaka fönster lyste det där bagare och servitriser för beredde inför morgonrusningen. Malda vek av ner mot hamnområdet. Hon kunde känna lukten av salt innan hon såg havet och slöt ögonen medan Elding fick gå först. Havsfåglarna skriade allt högre. Rödgula moln speglade sig i en vattenpöl när hon drog tyglarna åt höger för att styra hästen in i ärkemagikerns gränd. Den här stads delen var nästan öde och gardiner böljade genom tra siga fönster. Hon duckade under en lina med gamla un derkläder som hängde över gränden, klev av hästen och band den framför Scurvley Briskits hus. ”Jag slår vad om att jag kommer att få ångra mig”, mumlade hon för sig själv och ringde i en kopparklocka. Hon rasslade irriterat i klockan igen. ”Hallå!” Dörren öppnade sig in till en korridor. En skrynklig
» 25 «
trasmatta sträckte ut sig av sig själv och några ljussta kar längs väggarna tändes med ett fräsande ljud. Lukten av smält vax och rökelse stack till och Malda rynkade näsan. Utan förvarning kände hon en närvaro bredvid sig, precis som om någon stod bakom henne och kikade över axeln. Men när hon vände sig om var ingen där. Hennes smutsiga klänning fladdrade till och hon kände en ny doft – som av gamla kläder, men också något mer. Lukten av sågspån och olja – sådan där som man polerar möbler med. Men sedan var lukten borta igen, som om den aldrig funnits där. Hon blev kvar några sekunder medan oro och nyfi kenhet bubblade i henne. Ögonen anpassade sig under tiden till dunklet där inne och hon stängde dörren bak om sig. Ingen syntes till så hon gick vidare in i den smala korridoren, förbi raderna av porträtt som hängde på korridorens mörkröda väggar. Förbi raderna av små djurskallar med prydliga etiketter och in i salongen. Scurvley Briskit stod med ryggen åt henne, klädd i en sliten rökrock, slarvigt knuten runt midjan. Han stod framför de stora blyinfattade fönstren, som vette ut mot hamnen. På händerna hade han långa skinn handskar. Överallt balanserade högar med böcker och anteckningar. Han vände sig om, lite för hastigt, och Malda stelnade till. ”Där är du ju!” utbrast han med sin mörka röst. ”Äntligen!” ”God morgon”, sade Malda avvaktande. Hårfästet var kanske lite högre, men hans tjocka, lockiga hår föll fortfarande vilt över axlarna och ramade
» 26 «
in det fårade ansiktet. Scurvley Briskit stegade fram till Malda och gav henne en famlande kram. ”Det är gott att se dig”, sade han och tände en pipa. ”Vad tyckte du om mina magiska ljusstakar? De tänds automatiskt när man kommer in i rummet. Jag köpte dem i förra veckan.” ”Jättefina. Vad vill du, varför är jag här?” frågade Malda, men Scurvley Briskit höll upp ett handskbeklätt finger i luften. ”Lugn!” manade han och viftade med fingret. Han såg sig omkring i rummet. Det fanns ingen plats att sitta, insåg Malda medan Scurvley gick runt, fortfarande med fingret i luften. En brasa knastrade i den svarta järnkaminen. Doften från brasan spred sig med den söta, stickande doften
» 27 «
av rökelse och Malda blev lite illamående. Scurvley flyt tade en av högarna med böcker från soffan till bordet. Men traven på bordet fick genast slagsida och han lade böckerna i soffan igen. ”Du får ursäkta röran!” sade Scurvley obekymrat. Magikern strök sitt långa hår bakåt och sjönk ner i en länstol. Han pekade mot soffan att Malda skulle sätta sig i det smala utrymmet mellan bokhögarna. ”Sitt, sitt!” sade han och viftade med sina långa fingrar. De hade känt varandra i många år nu, hon och Scurv ley Briskit, men hon satte sig ändå försiktigt och såg till att ha fri sikt mot dörren som ledde till korridoren. Som om magikern läst hennes tankar nickade han och dör ren till rummet gled igen och låstes. ”Så vi får vara ostörda”, sade han. Något stämde inte, tänkte hon. Det fanns något mer där inne. Hon hade känt en närvaro när hon gick in. De var inte ensamma – men de var ostörda. Än så länge. Visste Scurvley vem, eller vad det var? Kanske inte, tänkte Malda och blåste ut luft genom näsborrarna. Hon pekade på dörren och g jorde en cirkelrörelse med handen. Låset klickade till och låstes upp. ”Jag tycker inte om att vara instängd, det vet du”, sade hon. ”Stängda rum är det värsta jag vet. Vad vill du prata om?” ”Jag behöver din hjälp, Malda”, sade Scurvley lågt. ”Det har hänt något fruktansvärt på Trolldomsakade mien.” Scurvley böjde sig fram och de mörka ögonen blixt rade till i soluppgången när han viskade: ”Professor Jony Badwedyr är död. Mördad!”
» 28 «
Han reste sig upp, så hastigt att Malda var nära att kasta sig mot dörren, men magikern plockade bara fram en kanna och lade en tesil i den. ”Jony hittades död på en av elevtoaletterna”, fort satte Scurvley. ”Och det fanns spår av magisk strid.” Scurvley kokade upp tevattnet med en gest med handen och tog fram två koppar som han skramlande ställde på soffbordet bland böcker och papper. ”Gamle herr Badwedyr”, sade Malda bestört. ”Jag tyckte om honom, han var snäll. Vem kan ha velat ho nom illa?” ”Det är det vi inte vet än”, sade Scurvley och tog fram en glasburk med sockerbitar ur ett skåp. ”Och för att göra det ännu värre så är fröken Terpsikora borta. Försvunnen utan ett spår! Hennes rum är helt orört.” Scurvley skruvade av locket på burken och petade så frenetiskt med fingrarna att han nästan inte fick fram bitarna. Scurvley var nervös, tänkte Malda. Han g jorde sitt bästa för att inte visa det, men magikern var allt annat än samlad just nu. ”Badwedyr kom till mig förra veckan. Orolig för att någon eller något tagit sig in på skolan, något som inte hade där att göra. Hans sista ord till mig var att inte lita på någon. Nästa dag var han död.” Han var helt klart obekväm med att be Malda om hjälp. Pannan rynkades, ena ögonlocket fladdrade ner vöst och han snörpte med munnen. Malda njöt. Hon hade övertaget. ”Jag behöver någon utifrån, någon som jag kan lita på. Jag kan inte lösa det här själv, jag behöver en assistent som jag kan räkna med.”
» 29 «
”En assistent?” frågade Malda med ett skratt. Hon kunde knappt tro sina öron. ”Varför kan du inte lösa det själv?” ”För att jag har kört fast”, sade magikern, så tyst att Malda nästan inte kunde höra honom. ”Förlåt?” sade Malda. ”Vad var det du sa?” ”Att jag kört fast. Kanske”, sade magikern och bet på tumnageln. Malda log brett och lutade sig bakåt i soffan med fingrarna sammanflätade bakom nacken. En hög med papper lösg jorde sig och spred ut sig över golvet. Malda låtsades inte om det och sträckte på benen. ”Kört fast?” sade hon överlägset. ”Jag är prefekt”, svarade Scurvley. ”Överlärare. Jag behöver någon som kan undersöka det som hänt i hemlighet. Så fort jag tar ett steg på skolan är det någon som drar i mig och vill ha svar på frågor eller hjälp med något.” Malda höjde ena ögonbrynet. Fråga då, tänkte hon. Kom igen nu, Scurvley Briskit – fråga mig. Magikern satte pipan i mungipan. ”Kom till skolan, Malda! Låtsas vara lärare och hjälp mig att lösa mordet.” ”Knappast”, svarade Malda och smuttade på teet. Scurvleys ögon smalnade. Han bet till så det knakade i pipskaftet. ”Tror du att Terpsikora också är död?” frågade Malda. Hon kände till lärarinnan som varit skolans expert på dansmagi. ”Jag vet ingenting, och det är det som är problemet”, sade Scurvley, irriterat. ”Men alltsedan Jonys död och
» 30 «
Terpsikoras försvinnande så har det blivit lugnt på sko lan. Kanske lite för lugnt.” ”Det måste väl finnas någon mer nekromantiker på skolan som kan väcka upp Badwedyr och fråga ut ho nom?” föreslog Malda. ”Vi har försökt men fick ingen kontakt. Den som dö dade honom var väldigt noga med att inte lämna spår. Badwedyrs ande är borta.” Malda sträckte ut sig i soffan. ”Jag köper inte den här historien”, sade hon. ”Varför just jag? Du vet att mitt namn är ökänt. Alla vet vem demonprinsessan är! Vem skulle tro på att jag är lärare, eller ens godkänna det!” ”Det är just det som är det fantastiska”, sade Scurv ley. ”De bästa lärarna på skolan har alla haft ett, ska vi säga, grumligt förflutet. Jag också”, fortsatte han och hostade lite diskret. ”Och du är berömd! Om jag kan säga att du har återvänt till Morwhayle för att bli lärare på Trolldomsakademien, som ett sätt att ge något till baka till staden som lidit, så vinner vi alla på det. Ditt namn blir rentvått och du behöver inte gömma dig längre. Du skulle återvända i triumf, och jag får en av de bästa lärarna som går att få …” ”För pengar”, lade Malda till. ”Självklart, du skulle ju inte göra det gratis. Och om jag kan säga att Malda Stern är lärare på Trolldomsaka demien kanske vi en gång för alla kan tvätta bort stäm peln att vi är Arzakkalis näst bästa magiskola. Och vem vet, om du trivs kanske jag kan övertala dig att stanna.” Han lutade sig fram och hällde upp mer te åt Malda: ”Och spelar du dina kort rätt så kanske du blir prefekt
» 31 «
på skolan när jag går i pension.” Malda funderade. Det lät faktiskt lockande. Hon hade hoppats på pengar – skinande daler. Men att åter vända till Morwhayle, till synes ödmjuk, och för att göra gott för allt ont hon g jort. Att bli berömd igen. Att få makt. Det var faktiskt ännu bättre. Det skulle kunna fungera. Alla skulle tjäna på det här. Mest hon. ”Hur mycket pengar talar vi om?” frågade hon. ”Det får vi diskutera, men jag tänkte mig att vi kunde börja med femtio daler i veckan?” ”Femtio! Du måste skoja?” ”Det är fyra gånger så mycket som en vanlig arbe tare tjänar.” ”Jag är demonprinsessa!” ”Före detta.” ”Ingen kommer tro att jag tar jobbet för femtio daler i veckan.” ”De kommer att tro det om du tar jobbet som lärare för att sona dina gamla synder”, sade Scurvley. ”Mer betalt än så och det kommer att ha motsatt effekt.” ”Sextio daler i veckan”, sade Malda. ”Men jag gör det inte för pengarnas skull. Det är en principsak. Och egen stallplats åt Elding på akademien.” Scurvley suckade och sträckte ut sig. Han körde händerna genom håret och lät blicken vandra över taket innan han svarade. ”Som du vill, Malda. Sextio daler och stallplats.” Han reste sig upp så häftigt att Malda var nära att sträcka sig efter svärdet. Men magikern räckte henne sin handsk beklädda hand. Hon reste sig ur soffan och tog handen. Han klämde
» 32 «
åt, hårt, men hon kramade ännu hårdare så att lädret i magikerns handskar knarrade i protest. ”Tack, Malda. Så … För att vi ska kunna göra det här på bästa sätt så kommer du att ta över Badwedyrs lek tioner i nekromanti.” ”Lektioner!” utbrast Malda och kände sig genast illa mående. Att prata inför folk var något av det värsta hon visste. Demoner och odöda – inga problem. Men att tala inför främlingar – det gav henne mardrömmar. Hon lade handen mot munnen och kvävde en sur rap. ”Du sa att jag skulle låtsas vara lärare. Ska jag lära ut hur man väcker de döda till liv? Och det berättar du först efter att jag har tackat ja! Hur hade du tänkt dig att det skulle fungera, din lömska reptil?” ”Ta det lugnt”, sade Scurvley och bytte snabbt ämne. ”Vår gamla vän draken har hört av sig. Gorgobestor.” ”Gorgo?” sade Malda förvånat. ”Jag trodde att han hade dragit sig tillbaka?” Hon rynkade pannan och bet sig i underläppen. Även om Gorgobestor var det när maste en riktig vän hon kommit var det illavarslande om han var i närheten. Drakar brukade inte höra av sig utan anledning. Hon oroade sig fortfarande för att behöva stå inför en hel klass och prata, men nu var hon nyfiken. Hon hade inte sett till draken sedan hon själv försvann från staden. ”Ja, förvisso”, sade Scurvley. ”Men han har skickat bud att han vill att hans brorsbarn ska gå på skolan.” ”Brorsbarn?” sade Malda med pannan i djupa veck. ”Just när jag trodde att jag inte kunde bli mer förvå nad.”
» 33 «
”Se där, och du som trodde att du visste allt”, lade magikern till. ”Ta på dig, vi ger oss av till skolan genast.” ”Vem är han?” frågade Malda medan hon drog på sig sin rock. ”Jag trodde att alla drakar hade försvunnit från vår del av världen.” ”Potopor är ingen vanlig drake”, sade Briskit. ”Nam net betyder arg – och eld. Potopor är en kanindrake.” ”Kanindrake”, skrattade Malda. ”Nu har jag hört allt.” ”Skratta lagom du”, sade magikern. ”Du har inte träffat Potopor än.”
» 34 «