Carl-GÜran Heidegren & David Wästerfors
Den interagerande människan
en introduktion till kvalitativa studier
Innehåll 1 Inledning
7
DEL 1 KLASSIKER 13
2 Georg Simmel
15
3 George Herbert Mead
29
4 Herbert Blumer
47
5 Erving Goffman
61
6 Harvey Sacks
75
DEL 2 TEMAN 89
7 Identitet
91
8 Brott
103
9 Kön
119
10 Organisationer
131
11 Familj
143
12 Känslor
157
13 Makt
169
DEL 3 SAMTIDA TEORI 181
14 Johan Asplund
183
15 Jonathan H. Turner
191
16 Randall Collins
205
17 Bjรถrn Eriksson
217
18 Avslutning
225
Litteratur
229
1 Inledning
Denna bok handlar om interaktionism. Frågan vad interaktionism är och hur det kan användas kommer inte att ges ett svar utan många. Man kan rentav säga att varje kapitel i denna bok innehåller minst ett svar på denna fråga. Boken beskriver och exemplifierar interaktionistiska teorier och analyser, vilket betyder att innebörden av interaktionism kommer att utforskas på många (om än liknande och ömsesidigt överlappande) sätt. Den otålige får alltså ge sig till tåls. Tids nog kommer det att framgå vad interaktionism är. Till att börja med kan man förslagsvis stryka ”-ismen” och utgå från ett enklare ord: interaktion. Vad är egentligen det? Att interaktion kan översättas till samspel eller växelverkan hjälper inte mycket. Ordet växelverkan smakar inte direkt som samhällsvetenskap utan som fysik. ”Det råder växelverkan mellan två eller flera fysiskaobjekt om objekten påverkar varandra ömsesidigt”, säger fysikern och syftar (exempelvis) på gravitationskraft. Ordet samspel, å sin sida, smakar visserligen som samhällsvetenskap men det blir lätt ett luftigt och överutnyttjat ord. ”Det är ett samspel mellan olika faktorer”, säger experten och har därmed inte sagt något särskilt. För en mer konkret bild av människors interaktion kan vi föreställa oss att vi promenerar på stan. Vi passerar ett kafé med stora fönster och vi ser en gammal man vid ett av kaféborden, ivrigt pratande och gestikulerande. Denne man är den enda person vi ser; en skylt och en gatlykta skymmer sikten och gör att andra kafébesökare inte syns. Om 7
vi ska vara stränga mot oss själva kunde vi säga att det enda vi vet är det vi ser: den gamle mannen, hans gester och den inredning vi råkar skymta. Ändå är det sannolikt att vi tolkar våra intryck så att vi lägger till något vi inte ser. Mannen måste väl ha någon mitt emot sig, det vill säga en annan kafégäst, som lyssnar till hans tal och på olika sätt besvarar hans gester. Vi föreställer oss att vi går vidare till en park. Vi passerar en damm och ser för ett kort ögonblick en ung man sitta på huk. Vi ser honom i profil; han ler, ropar och sträcker ut sina armar men något annat ser vi inte: sikten är skymd av ett träd, en bänk och några buskar. Om vi återigen ska vara stränga mot oss själva kunde vi säga att det enda vi vet är att vid den här dammen sitter en leende man på huk med utsträckta armar. Men få skulle hävda att det vore orimligt att brodera ut bilden på egen hand. Bakom trädet, bänken och buskarna måste det väl finnas någon eller något som den unge mannen vänder sig till, kanske ett barn som kommer springande eller en hund. Vi ser bara hälften av ett skeende medan den andra hälften – det som motiverar den unge mannen att agera som han gör – inte syns. Om det sedan skulle visa sig att han inte vänder sig mot någon (eller något) utan bara sitter där alldeles ensam, ja då är det troligt att vi blir överraskade eller rentav skrämda. Vad är det som händer? Den där killen, är han alldeles galen? Ordet interaktion syftar på det som dessa ögonblicksbilder ger prov på. Den gamle mannen på kaféet och den unge mannen i parken är av allt att döma ingripna i sociala interaktioner. Vi har visserligen bara sett den ena partens beteende, men det förefaller orimligt att bortse från beteendet hos en förmodad motpart – orimligt till den grad att vi som iakttagare räknar med att det sistnämnda finns, oavsett om vi ser det eller inte. Vi antar att ”här pågår uppenbarligen en interaktion”. I den bemärkelsen är ett interaktionistiskt synsätt inget ovanligt eller märkligt utan tvärtom inneboende i vårt vardagliga sätt att betrakta världen. Den gamle mannens agerande kan inte lyftas ut ur kaféet och bort från hans bordskamrat – då skulle det framstå som obegripligt – och den unge mannen i parken bör på motsvarande sätt inte heller förstås ”för sig”. Båda vänder sig till någon (eller något), de besvarar ett annat agerande. Den enes beteende blir förståeligt i ljuset 8
av den andres. Den enes gest utgör ett svar på den andres, och vice versa. Den enes gest frambringar den andres gest, som i sin tur frambringar nästa, och så vidare. Man skulle också kunna säga att interaktionerna som sådana förklarar deras beteende. Det samspel som det innebär att ”gå på kafé” gör att den gamle mannens agerande blir begripligt, och det samspel som det innebär att (exempelvis) ”leka i en park” gör att den unge mannens agerande blir begripligt. Begripligheten gäller inte bara för utomstående utan även för aktörerna själva. De känner sig troligen ”hemma” i de interaktioner de befinner sig i. Deras enskilda rörelser, tal och miner är sammantvinnade med andras rörelser, tal och miner så att man inte riktigt kan avgöra var den enes bidrag slutar och den andres tar vid. Resultatet blir en handling (eller en serie handlingar) som varken kan placeras hos den ene eller den andre. Det sammanlagda skeendet utspelar sig genom eller mellan respektive deltagare. Därav ordet interaktion, ”mellan-handling”. Men i forskning och debatt är uppmärksammandet av interaktioner inte alltid självklart. Här kan sikten faktiskt vara skymd, även på självvalda premisser. En forskare eller debattör kan välja att studera människor och samhällsfenomen som om människorna inte var indragna i interaktioner eller som om fenomenen inte alls berodde på (eller ens innefattade) interaktioner. Man kan tvärtom isolera människor från varandra och avlägsna olika fenomen från mänskligt samspel för att på det viset abstrahera fram andra förklaringar. En kvinna kan till exempel förstås som ”kvinnlig” inte på grund av andras bemötanden och förväntningar (historiskt liksom i nuet) utan på grund av ett slags utlopp av en påstått naturlig och inneboende ”kvinnlighet”, som inte heller i sig förstås som socialt skapad. En narkoman kan förstås som ”kriminell” inte på grund av de interaktioner han eller hon är indragen i utan som ett resultat av en inre eller rentav medfödd tendens, som om kriminalitet inte skulle ha något med samhällslivet att göra. Eller för att ta ett mer subtilt exempel: en persons sätt att hälsa, som att kramas och kindpussas, kan rätt och slätt tas som tecken på personens kulturtillhörighet och inte som – utöver 9
eller ”inunder” kulturen – en konsekvens av den omedelbara situationen, det vill säga motparten som alldeles nyss böjde sig fram för att kramas, pussas och ta emot en hälsning. Fenomen och händelseförlopp stympas eller halveras, enskildheter lyfts fram som indikatorer på storskaliga eller abstrakta kategorier utan att samtidigt förstås i termer av människors ”svar” gentemot varandra. Interaktioner antas vara betydelselösa eller distraherande och osynliggörs. Det som till vardags utgör en självklar men outtalad förklaring är inte alltid så självklar i mer avancerade och uttalade analyser. Världen är med andra ord full av perspektiv som i detta avseende skymmer sikten. Är sociala interaktioner alltid trevliga? Svaret är – trots våra till synes trevliga exempel från vandringen på stan – nej. Kanske kan vi nu återinföra synonymen växelverkan, till och med utifrån fysikens vokabulär om krafter eller ömsesidig påverkan. Sociala interaktioner kan visserligen vara spontana, intressanta och livgivande, men ingenting säger att de måste vara det. De leder till varierande och mångtydiga resultat, de kan lämna djupa och varaktiga spår och de sätter starka krafter i spel. Vill egentligen den gamle mannens kafépartner nicka lydigt till mannens långa utläggningar (om vi nu föreställer oss att han eller hon gör det)? Är den gamle mannen själv tillfreds med att lägga ut texten, eller är han snarare fångad i starka och pressande förväntningar? Känner sig kanske den unge mannens motpart vid dammen i parken tvingad att gå honom till mötes? Lika roande som det kan vara att krokas fast i en växelverkan man trivs i, lika hemskt kan det vara om man vantrivs. Ordet interaktion är till att börja med inte svårare (eller enklare) att förstå än så. Vad det därutöver kan innebära är en annan sak. Om det handlar denna bok.
Bokens uppläggning Tidsmässigt spänner boken från åren kring sekelskiftet 1900 till det begynnande 2000-talet med tyngdpunkten förlagd till senare hälften av 1900-talet. Boken är indelad i tre delar. 10
I den första delen presenteras några av interaktionismens grundläggare och klassiker: Georg Simmel, George Herbert Mead, Herbert Blumer, Erving Goffman och Harvey Sacks. Fler gestalter hade säkerligen kunnat tas upp här, dock knappast på bekostnad av de vars verk nu behandlas. Den andra delen har en tematisk inriktning. Vi utgår ifrån ett antal centrala begrepp och temaområden där interaktionistisk teori och analys har kommit till användning. Temat identitet diskuteras till exempel utifrån Anselm L. Strauss och Barney G. Glaser, brott utifrån Howard S. Becker, känslor utifrån Arlie R. Hochschild och så vidare. Ambitionen är här att visa på hur interaktionistisk analys kan se ut i praktiken. Hur analyserar man till exempel brott eller känslor utifrån ett interaktionistiskt perspektiv? Samtidigt får läsaren stifta bekantskap med ett antal centrala gestalter och verk inom den interaktionistiska traditionen. I den tredje delen tar vi upp några exempel på samtida interaktionistisk teori. Ambitionen är att fånga upp en del av de senaste årens teoriutveckling inom interaktionismen. Först ger vi en inblick i Johan Asplunds mångfasetterade författarskap. Därefter riktas fokus på två ambitiösa arbeten inom interaktionistisk teoribildning från senare år, författade av Jonathan H. Turner respektive Randall Collins. Avslutningsvis uppmärksammar vi ett viktigt bidrag av Björn Eriksson till teoriutvecklingen på området. Ytterligare några svenska sociologers arbeten berörs i de tidigare båda delarna. Boken avslutas med ett kortare avsnitt som lyfter fram varför vi anser att interaktionismen genomsyrar i princip hela sociologins område, utan att för den skull kunna eller vilja resa något monopol anspråk. Boken har i sin helhet utformats av de båda författarna tillsammans, medan grundtexterna för respektive kapitel har skrivits för sig. CarlGöran Heidegren är författare till kapitel 2, 4, 7, 10, 11, 13, 15 och 17. David Wästerfors är författare till kapitel 3, 5, 6, 8, 9, 12, 14 och 16.
11
KL ASSIKER
I denna del presenteras några av interaktionismens grundläggare. Vi har valt att lyfta fram fem gestalter som enligt oss under alla omständigheter bör räknas till interaktionismens klassiker. Tillsammans kan de sägas tillhandahålla stommen i interaktionistisk teori. Först tar vi upp Georg Simmel, som vi utnämner till interaktionismens fader. Därefter behandlas George Herbert Mead, som företrädare för en radikal interaktionism, och Herbert Blumer, som myntade uttrycket symbolisk interaktionism. Därefter tar vi upp Erving Goffman, vars undersökningar var inriktade på vad han kallade för interaktionsordningen, och slutligen Harvey Sacks, som har intresserat sig för det mänskliga samtalet. I denna del är det alltså fem individuella gestalter och viktiga delar av deras verk som står i centrum. Tidsmässigt spänner deras verk från sent 1800-tal och fram till mitten av 1980-talet. Geografiskt rör vi oss från sekelskiftets Berlin, det tyska kejsardömets snabbt växande huvudstad, till Chicago, slakteri- och invandrarstaden vid Lake Michigan, varifrån spåret sedan förgrenar sig åt olika håll över den nordamerikanska kontinenten.
2 Georg Simmel
Georg Simmel (1858–1918) föddes i hjärtat av Berlin, i ett hörnhus vid korsningen Friedrichstraße och Leipziger Straße. Han skulle komma att förbli staden trogen under större delen av sitt liv och staden skulle i sin tur komma att prägla både hans liv och verk. Med större rätt än de flesta skulle Simmel ha kunnat säga: Ich bin ein Berliner. Formellt var han verksam inom ämnet filosofi, men flera av hans centrala verk hör i minst lika hög grad hemma inom det ännu inte etablerade ämnet sociologi. Detta gäller, trots titeln, hans stora verk från 1900: Philosophie des Geldes [Penningens filosofi]. Där analyserar Simmel bland annat penningekonomins och storstadsmiljöns inverkan på människors livsstil, närmare bestämt på den ”moderna, sensibla, nervösa” storstadsmänniskans livsstil. Förutom en rad andra större arbeten författade Simmel en mängd kortare essäer över vitt skilda teman: äventyret, modet, ansiktets estetiska innebörd etc. Han kan betraktas som den förste företrädaren för en sociologisk essäism som försöker att fånga tidens puls och människans belägenhet. Själv var Simmel i högsta grad en man i takt med sin tid: han färdades på velociped, det vill säga cykel, när detta var något nytt, han var periodvis vegetarian och han intresserade sig för dåtidens nya sociala rörelser. Samtidigt lade Simmels judiska börd hinder i vägen för hans akademiska karriär. Under större delen av sitt yrkesverksamma liv verkade han i Berlin som docent och extra ordinarie professor vid universitetet utan fast lön. En ordinarie professur fick han först under de sista åren av sitt liv, vid universitetet i Straßburg (i nuvarande Frankrike). Femton år efter Simmels död, 15
den interagerande människan 1933, brände nationalsocialisterna hans böcker, och hans efterlämnade papper beslagtogs några år senare av Gestapo. Idag torde det vara få som ifrågasätter Simmels status som en av sociologins tidiga klassiker. Det finns numera en stor och snabbt växande sekundärlitteratur kring Simmel på ett flertal olika språk. Även inom svensk forskning har Simmel ägnats uppmärksamhet under senare år; här kan nämnas till exempel Sellerberg (1994) och Stockelberg (2006). I det följande presenteras först de grundtankar hos Simmel som gör det berättigat att utnämna honom till interaktionismens fader. Där efter exemplifieras dessa grundtankar med hjälp av Simmels analys av de gruppbildningar som består av blott två eller tre personer alternativt parter. Vi har avsiktligt valt att lägga fokus på ett som vi tycker spännande tema som sällan får något större utrymme i grundläggande läroböcker, om det över huvud taget berörs. Därefter diskuterar vi i all korthet ytterligare ett centralt tema i Simmels verk: förhållandet mellan närhet och distans. Avslutningsvis följer ett exempel på hur Simmels tankar kommit till produktiv användning i modern sociologi.
Sociologins betraktelsesätt och objekt Simmels syn på sociologin som en särskild vetenskaplig disciplin framgår av hans stora verk Soziologie. Untersuchungen über die Formen der Vergesellschaftung [Sociologi. Undersökningar av socialiseringens former] från 1908. Titeln på det första kapitlet i denna bok är ”Sociologins problem”. Utifrån en antropologisk tes utvecklar Simmel där i fyra rekonstruerbara steg sociologins specifika objekt. Det är sociologins analytiska perspektiv som gör den till en särskild vetenskap bland andra human- och samhällsvetenskaper. Den antropologiska tesen lyder: ”människan är till hela sitt väsen och i alla sina yttringar bestämd genom att hon lever i växelverkan med andra människor” (Simmel 1968, 2). Simmels begrepp växelverkan är här liktydigt med begreppet interaktion. Genom denna tes övervinner Simmel som han själv ser det ett individualistiskt betraktelsesätt. I stället för att förklara olika samhälleliga företeelser utifrån enskilda individer, förstås dessa utifrån växelverkan mellan oräkneliga enskilda individer, som ett förkropps16
klassiker – Georg Simmel ligande av sociala energier som utgår från denna växelverkan. Utifrån denna syn på människan och samhället inför Simmel i fyra steg det ”egna och nya objekt” (s. 3) som utmärker sociologin som en särskild vetenskap. 1. Samhälle föreligger när två eller flera individer växelverkar (interagerar) med varandra. 2. Genom att växelverka (interagera) med varandra socialiseras individerna. 3. Denna socialisering (Vergesellschaftung) antar och uppvisar olika allmänna former: över- och underordning, konkurrens, arbetsdelning etc. 4. Socialiseringens former – deras psykologiska grundvalar, historiska utveckling och samhälleliga funktion – är sociologins studieobjekt. Genom människors växelverkan med varandra uppstår samhället: det kan vara i form av en tillfällig bekantskap, en vänskapskrets, en familj, ett bowlingsällskap, en fackförening eller en stat, det vill säga i form av såväl mer eller mindre flyktiga enheter som de allra starkaste formerna av samhörighet. Sociologin utgör för Simmel inte vetenskapen om samhället rätt och slätt, utan vetenskapen om människors växelverkan eller interaktion med varandra, närmare bestämt om de allmänna former som denna växelverkan eller interaktion antar och uppvisar. Konkurrens, som en särskild form av växelverkan, återfinns till exempel överallt i samhället: två män konkurrerar om samma kvinna, flera fotbollslag om ligapokalen, tre företag om samma beställningsorder och så vidare. Sociologins studieobjekt är, kort och gott, socialiseringens former, men inte det specifika innehåll som fyller dessa former. Sociologin är alltså, liksom geometrin, en formvetenskap som utforskar exempelvis olika former av över- och underordning; att närmare utforska det konkreta innehållet i dessa former överlåter den däremot åt andra vetenskaper. En växelverkan inbegriper människors ömsesidiga handlande för, med eller mot varandra. En person A agerar gentemot en annan person B, som i sin tur reagerar på denna 17
den interagerande människan aktion, vilket får A att i sin tur reagera på B:s reaktion, och så vidare. Eller A agerar gentemot B och C, vilket får B och C att reagera gent emot A och att agera gentemot varandra, och så vidare. Människor tar initiativ till en växelverkan med andra, och människor engageras i eller dras mot sin vilja in i en växelverkan med andra. Det finns en uppsjö av varianter: människor som iakttar varandra, äter middag tillsammans, skriver brev till varandra, visar sympatier eller antipatier för varandra, är tacksamma gentemot varandra, klär upp sig för varandra, går ur vägen för varandra, är svartsjuka på varandra, baktalar varandra, motarbetar eller klår upp varandra och så vidare. Genom dessa och tusen andra händelser knyts människors liv samman med varandra. Sociologin hade, enligt Simmel, hitintills huvudsakligen riktat sitt intresse mot det sociala livets makroskopiska former, de storskaliga och mer eller mindre stabila enheter som utkristalliserat sig från människors växelverkan med varandra: stater, fackföreningar, familjeformer, samhällsklasser och arbetsdelning. Simmel ville i stället rikta blicken mot vad han kallade de ”mikroskopiska-molekylära tilldragelser” som utgör ”samhället så att säga i dess tillblivelse (status nascens)” (s. 15), under varje dag och i varje ögonblick. Det var dessa småskaliga men samtidigt grundläggande samhällsbildande processer som Simmel ville undersöka med avseende på deras form. Han jämförde med hur den medicinska vetenskapen först riktade sin uppmärksamhet mot de stora och livsviktiga inre kroppsliga organen: hjärtat, levern, lungorna, för att senare med mikroskopets hjälp vända uppmärksamheten mot det organiska livets minsta beståndsdelar, cellerna, och deras växelverkan med varandra.
Två- och tre-grupper En av de många sociala företeelser som Simmel ägnade ett stort intresse var grupper, och inte minst gruppbildningar som omfattar bara två eller tre personer alternativt parter. Det andra kapitlet av boken Soziologie bär titeln ”Gruppens kvantitativa bestämdhet” (s. 32–100). Där resonerar Simmel kring antalets betydelse för de former av växel18
TEMAN
Denna andra del har en tematisk inriktning. Vår utgångspunkt är ett antal områden där interaktionistisk teori och analys har kommit till användning. Varje avsnitt i denna del utgår dessutom ifrån en eller flera klassiska eller särskilt belysande texter. Temat identitet diskuteras utifrån Anselm L. Strauss och Barney G. Glaser, brott utifrån Howard S. Becker, kön utifrån Harold Garfinkel, organisation utifrån Anselm L. Strauss med flera, familjen utifrån Ralph H. Turner, känslor utifrån Arlie R. Hochschild, och makt utifrån Elijah Anderson. I de flesta avsnitt berörs även i all korthet ytterligare några interaktionistiska texter av relevans för respektive temaområde. Vårt syfte med denna del är att visa hur interaktionistisk analys kan gå till i praktiken. Samtidigt ges inblickar i interaktionismens historia och i några av dess centrala verk. Naturligtvis handlar det om ett urval av begrepp och teman, ett urval som kunde ha sett annorlunda ut. Tidsmässigt spänner detta avsnitt från 1950-talet och fram till sent 1990-tal. Geografiskt uppehåller vi oss huvudsakligen på den nord amerikanska kontinenten. Denna geografiska begränsning motiveras av att interaktionismen har haft sitt kärnområde där. Men naturligtvis bedrivs det interaktionistisk forskning även på andra håll i världen.
7 Identitet
Begreppet identitet betyder många olika saker. Utan tvekan är Dr Jekyll identisk med Mr Hyde om man därmed avser en numerisk identitet, det vill säga det handlar inte om två olika individer utan om en och samma individ. Menar man däremot en kvalitativ identitet är Dr Jekyll inte alls identisk med Mr Hyde, eftersom den förre är en ”god” människa och den senare en ”ondskefull” sådan. Inom samhällsvetenskaplig forskning är det framför allt frågan om en människas kvalitativa eller personliga identitet som står i fokus. Denna forskning har sin grund två teoritraditioner (se t.ex. Joas 1997, s. 234ff). Den ena har sina rötter i den amerikanska pragmatismen och kretsar kring uppkomsten av ett ”själv” hos människan. Uttrycket själv syftar i sammanhanget på människors förmåga att göra sig själva till objekt, att så att säga vända blicken mot sig själv och ställa frågan ”Vem är jag?”. Grundtanken inom denna tradition är att ett själv blir till först som resultatet av social interaktion. Framför allt George Herbert Mead analyserade de olika steg i vilka en människa utvecklar ett själv i sin interaktion med konkreta och generaliserade andra, och där olika former av rollövertaganden spelar en nyckelroll (se vidare kapitel 3). Den andra teoritraditionen utgår från psykoanalytikern Erik H. Erikson, som under åren efter andra världskriget, i samband med behandlingen av krigstraumatiserade soldater, utvecklade begreppet jag-identitet. Varje människa, resonerade Erikson, måste för sin psykiska hälsas skull etablera en stabil jag-identitet. En sådan inbegriper 91
den interagerande människan enhet i så mån att olika handlingsimpulser och förväntningar från omgivningen stämmer överens med varandra, att det är koherens mellan dem, och att det finns en kontinuitet över tiden som tillåter att ens livshistoria kan återges i form av en sammanhängande berättelse. ”En subjektiv känsla av identitet är en känsla av att vara densamme och av en kontinuitet som individ, men med en särskild kvalitet … ’Detta är verkligen jag!’.” (Erikson 1968, s. 61) Erikson argumenterade bland annat för att varje människa under de övre tonåren genomgår en fas i livet där olika livsmöjligheter undersöks och prövas, en fas som an tingen leder till en stabil jag-identitet eller, om detta misslyckas, till en identitetsförvirring. Under senare decennier har man ifrågasatt i vad mån eller snarare i vilken grad som kontinuitet och koherens i en människas liv är nödvändiga villkor för en ”sund” personlig identitet. Många forskare har laborerat med betydligt mer mångfasetterade, föränderliga och delvis motsägelsefulla versioner av personlig identitet, om man inte rentav förutspått identitetens upplösning i det senmoderna samhället. Som något av en kompromisslösning framstår till exempel begreppet patchwork-identitet, som syftar på hur vi idag i hög grad är hänvisade till att av egen kraft föra samman olika erfarenhetsfragment till en meningsfull helhet (se Keupp et al. 2002). I detta perspektiv är en personlig identitet resultatet av ett ofta intensivt och mödosamt identitets arbete. I det följande kommer vi att diskutera temat identitet utifrån några arbeten av Barney G. Glaser och Anselm L. Strauss. Först tar vi i relativt korta ordalag upp Strauss bok Mirrors and Masks. The Search for Identity från 1959, som blivit något av en interaktionistisk klassiker på området. Därefter diskuteras några centrala motiv i Glasers och Strauss arbeten Awareness of Dying (1965) och Time for Dying (1968). Mycken identitetsforskning har genom åren riktat sig mot barndomen och ungdomstiden. Här är det däremot livets slutfas som står i centrum.
92
TEMA – Identitet
Speglar och masker Vi speglar oss i andra människor, i deras reaktioner och omdömen om oss. Vi iklär oss masker som vi sätter samman utifrån hur vi vill bli uppfattade av andra och hur vi förväntar oss att andra ska uppfatta och förhålla sig till oss. I förordet till Mirrors and Masks skriver Strauss att han medvetet avstått från att definiera begreppet identitet, eftersom hans kunskapsintresse rör sig i en annan riktning: ”huvudsakligen föreslår jag sätt att teoretisera och forska om de sociala processer ur vilka identitet (åtminstone delvis) uppstår, närmare bestämt om de symboliska och kulturella grundvalarna för dess struktur” (Strauss 1997, s. 15). Ett annat sätt att uttrycka samma sak är att säga att Strauss framför allt är intresserad av hur människor blir involverade i varandras liv, och hur de på så sätt kommer att påverka varandra i sina respektive liv. En viktig utgångspunkt för Strauss är att språk och kommunikation är av största betydelse för vårt handlande och vår personliga identitet. Redan de namn som vi får av andra och som vi ibland ger oss själva utsäger något om vilka vi är. Detta gäller egennamn som Abraham och Maria, och naturligtvis även allt ifrån artist- till smek- och öknamn. Att själv ändra sitt namn, till exempel från Cassius Clay till Mohammed Ali, är långtifrån något oskyldigt namnbyte, utan i många fall också ett kraftfullt ställningstagande. Även ett byte av namn som det från Meyer R. Schkolnik till Robert K. Merton har sin historia och betydelse (se Merton 1996, s. 347f.). Strauss framhäver tre aspekter som gör att han avviker från många av de tongivande forskarna på området. I motsats till de som tematiserar interaktion i termer av statuspositioner, rollförväntningar och rollspel, betonar han interaktionens komplexa och flexibla karaktär, och de överraskande resultat som denna ofta ger upphov till. Ibland handlar vi till exempel på ett sätt som överraskar till och med oss själva, vilket kan få till följd att vi omtolkar vilka vi är. Över huvud taget har varje människoliv en oavslutad karaktär som gör att det kan omtolkas och omvärderas. I motsats till de som tenderar att fokusera på barns och ungdomars identitetsutveckling, fokuserar Strauss snarare på identitetsföränd93
den interagerande människan ringar hos vuxna, på vändpunkter och statusövergångar i vuxenlivet, som till exempel vad det innebär att göra sig redo för att dö under livets slutfas. Vändpunkter i en människas liv är de tillfällen när hon ”tvingas att företa en mönstring av sitt liv, att omvärdera, revidera, betrakta och bedöma det på nytt” (s. 102), medan statusövergångar är relaterade till medlemskap i en eller annan bestående grupp eller social struktur, där varje status inbegriper ett inträde, en passage genom och ett utträde. Slutligen, i motsats till de som framför allt studerar identitet i termer av personlighetsdrag, insisterar Strauss på vikten av att beakta grupptillhörigheter, kollektiva identiteter och historiska processer. Vilka vi är och blir är inte oavhängigt de sociala strukturer som vi lever våra liv inom, och dessa erbjuder både kreativa möjligheter och risker. Grupptillhörighet handlar i hög grad om kommunikation och om att dela betydelser och meningssammanhang med andra, kort sagt, om att dela ”sociala världar” med andra. Genom våra grupptillhörigheter är vi likaså förankrade i det historiskt förflutna, ibland fast förankrade i det. Strauss visar detta genom att citera från en längre dialog mellan en kroat och en serb som återges i en reportagebok av Rebecca West från 1940, Black Lamb and Grey Falcon. A Journey Through Yugoslavia. Kroaten Valetta ser allting i ljuset av århundraden av förtryck som hans folk har varit utsatt för från olika håll, senast från det serbdominerade kungadömet Jugoslavien, enligt honom det allra värsta av förtryck eftersom det i detta fall är slaver som förtrycker slaver. Serben Konstantin ser i sin tur allting i ljuset av serbernas roll i kampen mot olika förtryckare, frigörelsen och den nya nationalstaten, och tycker sig nu se hur vissa slaver är illojala och vänder sig mot de slaver som han menar gick i bräschen för frigörelsen. Historien kastar långa skuggor över de båda kombattanterna, eller med Strauss ord: ”den personliga identiteten är insnärjd med gruppidentiteten, som i sin tur vilar på det historiskt förflutna” (Strauss 1997, s. 175).
94
TEMA – Identitet
Livets slutfas – tid för att dö Glasers och Strauss båda böcker Awareness of Dying och Time for Dying handlar inte direkt om identitet, men väl indirekt såtillvida som identiteter formas och omformas i interaktionssituationer och interaktionssammanhang. Verken baserar sig på omfattande fältarbeten som genomfördes av författarna på sex sjukhus kring San Francisco-bukten under början av 1960-talet. Forskarna arbetade i huvudsak med deltagande observation och intervjuer. En viktig bakgrund till projektet var att allt fler amerikaner idag dör på sjukhus eller behandlingshem, snarare än i hemmet eller genom olyckshändelser. En annan viktig utgångspunkt var att döden på sjukhus ofta är ett mer eller mindre utdraget förlopp, som sträcker sig över dagar, veckor, månader eller ännu längre tid. Vad som främst stod i fokus för Glasers och Strauss intresse var interaktionen mellan patienter och sjukhuspersonal (i första hand läkare och sjuksköterskor) under livets slutfas, men i förlängningen även interaktionen mellan de nämnda och anhöriga till patienterna. Vi kommer att lyfta fram de båda teman som är centrala i dessa två undersökningar: medvetenhetskontext och dödsbana – awareness context och dying trajectory. Nämnas kan även att det var arbetet med detta forskningsprojekt som ledde Glaser och Strauss till ”upptäckten” av den syn på begrepps- och teoribildning inom sociologin som de gav namnet grundad teori (se Glaser & Strauss 1967).
Medvetenhetskontext Interaktionssituationer är medvetenhets- eller kännedomskontexter. Om man själv och andra vet om eller inte vet om att man håller på att dö gör en avsevärd skillnad. Det är en vetskap som påverkar hur andra ser på en och hur man ser på sig själv. Människor kan dö socialt innan de dör biologiskt, och döden är under alla omständigheter även en social process, inte bara en biologisk och psykologisk sådan. Frågan är vad detta innebär för de mänskliga relationerna mellan de parter som berörs. Glaser och Strauss introducerar sitt centrala begrepp på följande sätt: 95
den interagerande människan Vad varje interagerande person känner till om patientens definierade tillstånd, tillsammans med vad patienten känner till om de andras vetskap om hur han eller hon definieras – hela bilden så som en sociolog skulle kunna konstruera den – kommer vi att kalla för en medvetenhetskontext. (Glaser & Strauss 1965, s. 10)
Medvetenhetskontexter är en fråga om vem som vet vad om vem i ett visst sammanhang, med det viktiga förbehållet att vad som finns att veta eller inte kan förändras under sekvensen av interaktionsepisoder. När en sjukdom tar en farlig vändning, när tillståndet drastiskt försämras, förändras också villkoren för hur man relaterar till varandra. Hur interagerar man fortsättningsvis med varandra? Glaser och Strauss utskiljer ett antal olika medvetenhetskontexter och undersöker hur dessa påverkar interaktionsförloppet mellan i första hand patienter och sjukhuspersonal. En första sådan medvetenhetskontext är när patienten inte vet om att han eller hon håller på att dö, men sjukhuspersonalen gör det. Patienten förväntar sig att hon eller han ska bli frisk, att allt ska bli som förr. Över huvud taget är patienten i regel angelägen om att placera in sin sjukdom och sjukhusvistelse i sin hittillsvarande livshistoria och i en tänkt framtida livshistoria. En sådan sluten medvetenhetskontext kan långsamt övergå eller brutalt slå över i en annan, där patienten anar eller vet hur det ligger till. Patienten kan då känna sig alltifrån tacksam över den skonsamhet som man visat eller känna sig sviken och lurad, med olika följder för den personliga självkänslan. En andra medvetenhetskontext föreligger när patienten misstänker eller anar att han eller hon är döende och att personalen vet om detta. Patienten försöker då vanligen att på olika sätt bekräfta sina misstankar, medan personalen oftast undviker ämnet. Det händer att det uppstår ett slags kamp mellan patient och personal om tillgång till information och om att ha situationen under kontroll. Saken kompliceras ytterligare om anhöriga i olika grad vet hur illa det är. Denna typ av medvetenhetskontext brukar vara instabil och förr eller senare övergå i en annan. En tredje medvetenhetskontext är när båda parter vet om att patienten är döende, men båda parter låtsas som att man inte vet om det. 96
TEMA – Identitet Man iscensätter en ömsesidig förespeglingskontext. För patienten kan detta vara ett sätt att upprätthålla ett visst mått av mänsklig värdighet, ett sätt att bekräfta att man fortfarande är samma person som tidigare. För att upprätthålla denna kontext krävs att båda parter spelar med, medan det räcker med att en part låter masken falla för att ödelägga den. Slutligen, när båda parter är öppet medvetna om att patienten är döende och båda agerar öppet utifrån denna vetskap, är detta en fjärde medvetenhetskontext. Detta förhållande innebär att patienten i viss mån tar över ansvaret för sin egen död. Frågan som aktualiseras är vad som utgör ”en godtagbar stil för att dö” eller ”en godtagbar stil för att leva medan man dör” (s. 86), godtagbar för såväl den döende som personalen, och i förlängningen även för de anhöriga. Kanske kan man säga att det för patientens del handlar om en ansträngning att förbli den man är in i det sista, om att arrangera sin egen död på ett sätt som svarar mot den person man menar sig vara. Den som drabbats av en dödlig sjukdom har nått en (förmodligen) sista vändpunkt i livet. Vändpunkter i livet är lägen då man kommit till medvetande om att ”jag är inte längre densamme som jag tidigare varit” (s. 224). Detta sker när patienten inte bara misstänker, utan vet om att läkare och annan personal inte längre anser sig kunna bota e ller återställa, det vill säga att man nått den punkt då man inte kan göra något mer – inte något mer än att lindra och trösta. Interaktionen mellan personal och patient antar då nya former. Patienten måste nu förhålla sig till denna nya situation, måste förhålla sig till att han eller hon är döende, till att ha inträtt i en ny och sista livsfas. Hur gestaltar man sin roll som döende? Den första reaktionen är vanligen chock och akut depression. Därefter följer i regel en fas då patientens reaktion präglas av endera acceptans eller förnekande, av att denne antingen på olika sätt förbereder sig för sin förestående död eller gör försök att iscensätta en sluten medvetenhetskontext alternativt en ömsesidig förespeglingskontext. En viktig faktor i sammanhanget är om anhöriga vet att personen är döende eller inte. Om inte uppstår frågan hur patient och personal ska gestalta övergången från en sluten till en öppen medvetenhetskontext. 97
Den interagerande människan Carl-Göran Heidegren & David Wästerfors Människor är ständigt involverade i andra människors handlande – med eller mot sin vilja, flyktigt eller under långa tidsperioder, medvetet eller omedvetet. Detta är en av utgångspunkterna inom interaktionismen. Vad är då interaktionism? Ett svar är mikrosociologi och socialpsykologi, där man studerar hur människor beter sig mot varandra ansikte mot ansikte. Ett annat svar är tolkande sociologi, främst kvalitativa studier av mening och meningsskapande i mänskligt handlande. Bokens författare vill emellertid hävda att interaktionism är ett nödvändigt synsätt inom all sociologi. Struktur, kultur, klass, kön och ålder är abstrakta kategorier som behöver människor för att fyllas med blod och liv. Den interagerande människan introducerar interaktionismens mest kända tänkare, som Georg Simmel och George Herbert Mead, men är också en introduktion till den forskning som detta perspektiv har inspirerat till. Boken riktar sig till studenter inom sociologi, psykologi, socialpsykologi och andra ämnen som på något vis berör interaktionismens kärna, det faktum att människan är människa först i mötet med andra.
Carl-Göran Heidegren, professor, och david Wästerfors, fil. dr, är båda verksamma vid Sociologiska institutionen, Lunds universitet.
I S B N 978-91-40-6510 4-4
9
789140 651044