9789174990164

»En fantastisk roman i en fantastisk översättning.« H A N NA H A L LGR E N, A FTON BL A DET

Planetariet

Nat halie Sarraute

»Fernissan i Paris schangtila salar. Den mänskliga fernissan. Det är den hon skrapar bort, Nathalie Sarraute.

Och hon går omsorgsfullt tillväga.« T H O M A S L U N D E R Q U I S T , S V E N S K A DA G B L A D E T

• »Sarraute har en otäckt genomträngande blick för människans alla sociala och psykologiska spel, för den sörja av motstridiga lustar, behov och komplex som vi kämpar med att inte låta oss kontrolleras av.« K R I S T I NA L U N D B L A D , G Ö T E B O R G S - P O S T E N

• »Planetariet har även en del gemensamt med en annan bok i Modernistas utgivning: den amerikanska poeten Lyn Hejinians märkliga journal Mitt liv. Båda är texter med den minutiösa impressionen, ögonblicket, som signum. Båda vibrerar av – liv.« H E L S I N G B O R G S DA G B L A D

• »Det är en mirakulös prosa. Ur en fras rekonstruerar Sarraute ett samhällstillstånd, inte genom slutledningar, utan genom att med sina antennspröt registrera alla över- och undertoner och hela det vida associationsfältet kring varje replik som fälls.« DA G E N S N Y H E T E R

• »Handlingen kan ses som enkel, på gränsen till simpel, men det är inte handlingen som lyfter läsningen.

Det är språket. Ett språk som inte väjer för något. Ett språk som vågar vara alldeles oerhört självsäkert och kaxigt. Är du det minsta språkligt intresserad är detta boken för dig.« C A R I N S Ö D E R S T R Ö M , T I D N I N G E N K U LT U R E N

• »Karaktärerna må flyta tunna och schizoida på ytan.

Men deras psykens siktdjup – grumligt och utan botten – berättas innanför psykoanalysens och neurosens gallergrindar.

Här ser jag: ett djup utan gräns. Flytande skräck.

En fantastisk roman i en fantastisk översättning.« HA N NA HA L L G R E N , A F T O N B L A D E T

PLANETARIET NATHALIE SARRAUTE

Översättning av Eva Alexanderson

Modernista stockholm

N e j , faktiskt, om man försökte aldrig så, så skulle man inte kunna hitta på något att invända, det är perfekt … verkligen en överraskning, en lyckträff … Det harmonierar på ett utsökt sätt, det där sammetsdraperiet, en mycket tjock sammet, yllesammet av förstklassig kvalité, i en djupgrön färg, sober och diskret … och samtidigt en varm ton, klar … Den står underbart mot den beigefärgade väggen med guldreflexer … Och den där väggen …

Så lyckat … Den är som skinn … Mjuk som sämskskinn … Man ska alltid fordra den där ytterligt fina ytbehandlingen, det där sammetsaktiga verkar som fjun … Men vilken risk, fullständigt vansinnigt när hon skulle välja bland proverna, tänka sig att det var på ett hår när – så skönt att tänka tillbaka på det nu – att hon hade stannat för mandelgrönt. Eller ännu värre, den andra, den som stötte i smaragdgrönt … Jo, det hade varit snyggt med den där grönblå nyansen mot den beigefärgade väggen … Lustigt vad den här verkade matt, liksom vissen, när man såg på den på en liten lapp … Så som hon oroade sig, som hon tvekade … Och nu är det ju alldeles självklart, det var just den det skulle vara … Verkar inte ett dugg matt, den gnistrar, lyser mot väggen där … alldeles precis som hon hade föreställt sig det första gången … Den där plötsliga ingivelsen hon hade fått … efter alla bemödanden, efter att ha letat så – hon var faktiskt som besatt, hon tänkte inte på annat, vad hon än tittade på – och så, framför det där gröna sädesfältet som glittrade och böljade i solskenet för den friska vinden, framför den där halmstacken, slog det ner i henne som en blixt … just så – i lite olika nyanser – men det var i alla fall hennes tanke … just så skulle det vara … draperiet i grön sammet och väggen i 17

samma guldnyans som halmstacken, fast lite mera dämpad så att den stötte en aning i beige … och nu detta skimmer, denna glans, denna lyster, denna utsökta friskhet, det kom också därifrån, från den där halmstacken och det där fältet, hon lyckades snappa det åt sig, fånga in det, där hon stod ute på vägen och betraktade dem, och tog det med sig hit till sin lilla lya, nu rår hon om det, det tillhör henne, hon stryker sig mot det, burrar upp sig i det …

Sådan är hon skapad, det vet hon, att hon kan se noga, kärleksfullt endast på det som hon kan göra till sin egendom, ta i besittning …

Det är som dörren … var sak har sin tid … hon har ingen brådska, det är så behagligt att suga på det – nu när allt har slagit så väl ut, alla hinder är övervunna – ta upp varje sak, en i taget, långsamt … den där dörren … medan de andra höll på att beundra kyrkfönstren, pelarna, bågarna, gravarna – ingenting tråkar ut henne så som katedraler, statyer … iskalla, opersonliga, fjärran … inte mycket att hämta där, inte ens i glasmålningarna som nästan alltid är i alltför livliga färger, alltför brokiga … altartavlorna går ändå an, även om färgharmonierna ofta är bisarra, förvirrande, rent ut fula till och med, chockerande … någon gång kan man i alla fall få uppslag, som de där brungröna och violetta nyanserna i de vid korset knäböjande kvinnornas dräkter, det hade gjort sig väldigt bra, även om man fick lov att se sig noga för, vara mycket försiktig, man blir så lätt besviken … den dagen, då i katedralen, det skulle hon aldrig ha trott … men hon hade verkligen fått lön för allt obehag – man frös ju till is där inne – för all förargelse … den där lilla porten som var infälld i den tjocka muren längst bort i korsgången … i mörkt trä, massiv ek, med en utsökt rundbåge, blanknött av tiden … det var framför allt den där välvda överdelen som hade tjusat henne, det var särskilt, mystiskt … hon skulle velat ta den, föra den med sig, ha den hemma hos sig … fast var … ?

Hon hade krupit ihop på en trasig pelarstump för att noga tänka efter och så med ens, men varför inte ? men det var ju den enklaste sak i världen, platsen var ju som enkom gjord, man behövde bara sätta in den i stället för den lilla dörren från matsalen ut till serve18

ringsrummet, ta upp en oval öppning, beställa en likadan dörr, i vacker massiv ek, i lite ljusare ton, en varm vacker ton … plötsligt hade hon sett alltsammans för sig, i helhet: det gröna draperiet som kunde dras bort och dras för den fyrkantiga dörröppningen ut i hallen i stället för de dubbla glasdörrarna med de rysliga små rynkade gardinerna (det var verkligen förfärligt vad man kunde hitta på förr i världen och tänka sig att man var van vid att ha det så, man märkte det inte, men man behöver ju bara få upp ögonen), väggarna ommålade i en guldbeige nyans och så i rummets andra ända dörren, exakt likadan, med medaljonger och i vacker massiv ek … Det är ett faktum att bra och dåliga saker alltid kommer på vartannat … i somras kom allting slag i slag, allt hade lyckats över förväntan … Det hela kommer att bli förtjusande och dörren blir det bästa av alltihop … Så otålig hon var nyss, så upprörd, när de kom med den, när de försiktigt vecklade upp presenningen som den var insvept i … med sina varsamma, väl avvägda och lugna rörelser … utmärkta arbetare som kan sitt yrke i grund och älskar det, man måste alltid vända sig till bra firmor … de tog försiktigt upp den och där var den, vackrare än hon hade tänkt sig den, utan en skavank, alldeles ny, intakt … de bukiga me­daljongerna, utskurna i själva träet så att den fina ådringen fram­trädde … man kunde tro att det var moaré, så sidenaktigt glän­sande var ytan …

Så dumt av henne att ha varit så ängslig, den liknade inte ett dugg – en sådan idé att ha trott det, men hon hade börjat upptäcka ovala dörrar överallt, aldrig hade hon sett så många, man behöver bara komma att tänka på en sak för att inte se något annat – liknade inte alls, absolut inte, de där välvda dörrarna som hon hade sett i förstadshus, villor, hotell, till och med hos sin frisör … så uppskärrad hon hade blivit när hon satt i hårtorken och precis mitt framför sig hade fått syn på en välvd dörr i imiterad ek, det verkade så oäkta … vulgärt, pretentiöst … Hon hade blivit uppskakad: den ovala öppningen var redan klar, det var för sent … hon hade rusat till telefon … men nej, man blir ifrån sig för ingenting, inredningsarkitekten hade rätt, allt beror på omgivningen, det 19

är så mycket annat som spelar in … den där vackra eken, väggen, draperiet, möblerna, prydnadssakerna, allt det där har ingenting gemensamt med damfriseringar … snarare kommer man att tänka på romanska portar i gamla palats, slott … Nej, hon har ingen anledning att oroa sig, helheten ger ett intryck av fulländad, sober, förfinad smak … hon har lust att springa … det är rätta stunden nu, hon kan gå hem, de måste ha hunnit bli klara, allt måste vara färdigt …

Denna ljuvliga upphetsning, denna tillit, denna glädje som hon känner medan hon går uppför trappan, tar nyckeln ur väskan, öppnar tamburdörren, den har hon ofta lagt märke till, det är ett gott tecken, ett lyckligt förebud: det är som om ett fluidum sipprade ut ur en och på avstånd påverkade tingen och människorna; ett fogligt universum befolkat av välvilliga andeväsen grupperar sig harmoniskt omkring en.

Det är tyst i våningen. Där finns ingen. De har gått. Deras rockar och mössor ligger inte kvar på bänken i hallen. Men de är inte färdiga, det är en ryslig röra överallt, sågspån på golvet, verktygslådan står där uppslagen, verktygen ligger slängda på golvet … de har inte hunnit bli färdiga … Men draperierna är uppsatta, de inramar dörröppningen och den lilla dörren är insatt på sin plats längst bort i matsalen, upphängd på gångjärnen … men alltihop ser konstigt ut, futtigt, själlöst … Det är de gröna draperierna mot den beigefärgade väggen … det verkar simpelt … en tarvlig, billig kombination, sådant som man ser överallt, och dörren, ja, det är då säkert, den ovala dörren verkar avig mitt ibland de fyrkantiga fönsteröppningarna, ser ut som om den inte hörde hit, alltihop är fult, tarvligt, riktigt skräp, värre kan det inte vara i Faubourg Saint-Antoine … Men hon måste kämpa emot den där känslan av förtvivlan och misslyckande … hon måste misstro sig själv, hon vet hurdan hon är, nu är hon irriterad, bakslaget efter den upplivade stämningen nyss, det går ofta upp och ner för henne, hon går så lätt från den ena ytterligheten till den andra … hon måste 20

samla sig, lugnt överväga allt, det kanske inte är något alls … Men det är ju självklart, så är det, det sticker ju i ögonen: handtaget, det rysliga nickelhandtaget, den gräsliga låsskylten i vitmetall … det är på den alltihop beror, det är den som fördärvar det hela, kommer allt att verka vulgärt – en riktig toalettdörr … Men hur har de kunnat … ? men det är hennes eget fel också, så vansinnigt att gå sin väg och lämna dem, det är bara rätt åt henne, aldrig lär hon sig något, hon visste ju i alla fall mycket väl att man inte kan lämna dem ett ögonblick, man måste vara på dem hela tiden, övervaka varenda rörelse de gör, en enda sekunds ouppmärksamhet, så är olyckan skedd. Fast det är ju bara så att man alltid är för finkänslig, hon är så rädd att störa dem … man tror att det hindrar dem i deras arbete, när man alltid är efter dem … hennes orimliga lättrogenhet, att hon alltid litar på folk … i grund och botten är det lättja, feghet, hon älskar ju att gå omkring och drömma och så ska saker och ting gå av sig själva, det ska serveras på en bricka … Nu är träet skadat, de grova skruvarna på den där rysliga låsskylten borrar sig in i trävirket, det kommer att bli märken efter dem …

Och det hade varit så lätt i morse, då när de kom, att förhindra alltihop, den här olyckan … man borde ha diskuterat varenda detalj på förhand, men hur skulle man också kommit att tänka på den saken, inte ens i sin vildaste fantasi hade man kunnat förutse vad de är i stånd att åstadkomma … slöfockar, grovhuggare, inte ett uns till initiativ eller intresse för vad de har för händer, inte ett spår av smak … av smak ! jo det vill jag lova, det är det sista man kan komma och tala med dem om, de är ur stånd att skilja det vackra från det fula … eller ännu hellre, de tycker om det som är fult … ju vulgärare det är eller mer avskräckande, desto mer belåtna är de … De har gjort det med flit … Det finns en fientlig och kylig vilja, en lömsk illvilja i den här oordningen, i den här tystnaden … Om de bara kunde komma tillbaka, om hon visste var de var … antagligen är de ute och tar sig ett glas, står med armbågarna på någon bistrodisk och flinar och berättar roliga historier för varandra … hon har lust att springa och leta rätt på dem, 21

hon skulle i alla fall vilja förklara för dem, det finns kanske något sätt att övertyga dem, beveka dem, kanske är det ännu möjligt att råda bot på skadan …

Det ringer … det är på köksdörren … Den i öknen vilsegångne resenären som skönjer ett ljussken, hör ljudet av steg, känner samma med fruktan blandade glädje som stiger upp inom henne, när hon springer och öppnar dörren … »Å, där är ni ju äntligen, jag trodde ni aldrig skulle komma tillbaka … Nej, vet ni, det duger inte alls …« Hon vet att det kanske vore bättre att vara försiktig … en fjolla, en bortklemad, odräglig gammal barnunge, det vet hon nog att det är sådan de tycker hon är, men hon har inte kraft nog att behärska sig och så känner hon att det tvärtom är bättre att på ett groteskt sätt ytterligare framhäva den karikatyr av sig själv som hon är i deras ögon, göra lite narr av sig själv inför dem för att blidka dem, avväpna dem … hon tar till en barnslig, gnällig ton … »Jag är alldeles sjuk, vet ni … Det är en katastrof, en olycka …« Utan att skynda sig knäpper de upp skinnjackorna, de gnuggar sina av kylan domnade händer, de har samma orubbliga min, lång­samma rörelser, yrkesmässiga lugn som en läkare, medan den oroliga familjen väntar … hon har lust att knuffa på dem, ta dem vid handen och släpa in dem … »Kom och titta … det är ju för­färligt … det fördärvar alltihop … titta bara så det tar sig ut med det där dörrhandtaget och den där låsskylten …« Deras ansikten är orubbliga, fasta: »Ja, vad är det med det då ? Det är vad de har levererat åt oss ? Vi följer chefens order …« Order, det är det enda de begriper … automater, blinda, okänsliga maskiner som fördärvar och förstör allting … Order – det är det enda de vet om. Med order kan man få dem att göra allting, bränna katedraler, böcker, spränga Partenon i luften … lönlöst att försöka röra dem, väcka mänskliga känslor hos dem … men hon kan inte förmå sig att avstå … »Men ni måste ju ha kunnat se att de inte passade, ni kunde väl ha väntat …« Hon har lust att gråta av raseri och vanmakt … »Nu är alltihop fördärvat, det var ingen mening med att ändra, det var till och med bättre förut, det är 22

ju förfärligt …« De står där med hängande armar och tomma i blicken … »Det är då första gången någon klagar … De där handtagen sätter vi in överallt, ingen har anmärkt på dem … Det är den vanliga modellen, kunderna klagar aldrig …« Den ene vänder sig till den andre … »Det är i alla fall samma som vi just har satt in på brasilianska ambassaden, va.« Den andre rycker på axlarna … »Ja visst, det är klart. Såna sätter vi in överallt.« Hon märker i sin egen röst en barnslig bitterhet där det ändå skymtar fram en svag tvekan, nästan hoppfullhet … »Sådana där handtag på en ambassad … och det ska jag tro … Ja, kanske på köksdörrar, i badrum … – Visst inte … överallt … i rummen … i representationsvåningen … De ville byta allting, få det modernt överallt.« De anar inte vilken kraft som finns i den maskin de handskas med och denna okunnighet, denna ovetenhet gör att de får en dåres skicklighet och säkerhet i sina gester: de placerar den på rätt plats och den exploderar med buller och brak, allt flyger i småbitar, gamla ovala portar och kloster, gamla slott, boasering, förgyllning, lister, amoriner, kronor, ymnighetshorn, ljuskronor, stucklister, sammetstapeter, brokad, gyllene runda halmstackar som lyser i solen, omogna ax som böjer sig för vinden, hela denna ombonade och varma värld där hon satt så trygg och segerherrarna rycker fram över dessa rykande ruiner som de trampar under fötterna …

De inför en ny ordning, en ny civilisation, medan hon missmodigt irrar omkring mitt ibland ruinerna på jakt efter gamla spillror.

I deras ljusa palats med fina raka linjer och breda glasfönster silar ett dämpat ljus in någonstans ifrån, som dagsljus, och spelar över väldiga enfärgade ytor. Allt är sobert, lugnt, högtidligt och rent, ingenting tvivelaktigt, oäkta, ingenting onyttigt eller tillgjort hejdar blicken … Där försvinner dörrarna, de smälter ihop med väggen; stålrörsmöblerna, de smäckra handtagen har glada och unga reflexer som flygplansvingar, de stora vita voile-gardinerna har samma lätta täthet som de rökstrimmor flygplanen drar upp över himlen … »När allt kommer omkring så är det där handtaget, jag vet inte … det är inte så fult när allt kommer omkring … men, 23

tror ni inte … hennes röst har ett ödmjukt, tiggande tonfall … då borde man måla om dörren … så att den smälter ihop med väggen … Det där omålade träet som sticker av, jag vet faktiskt inte, när allt kommer omkring …« De stirrar förvånade på henne: »Måla över dörren ? En fin dörr i massiv ek som den här … Nej, för tusan, det skulle vara skada … i så fall var det då inte värt jobbet … Men det är väl inte så fult … det är bara som ni tror, förstår ni, det är bara ovanan, ni kommer att bli van, ni ska få se … det är fint, det är tjusigt … låt det bara vara som det är …« Vilken beskyddande ton de tar sig, så familjär … här står de redan som segerherrar, de tar sig ton, den berusade soldatesken, tölpar som klappar henne på kinden, kniper henne i hakan … Så där är det bättre, man får väl tina upp lite va, lilla stumpan, det tar sig, man börjar bli lite resonlig … Hör nu, ni kommer att bli van vid det … Det var duktigt. Det är hennes straff för att hon var så feg. Hur kunde hon sjunka så djupt att hon utlämnade sig på nåd och onåd åt dem, godtog deras lagar, bad dem om hjälp, beskydd, ville samarbeta med de där okunniga grovhuggarna som förhärjar och vanställer hela landet, som plundrar konstverk, river ner gamla fina hus och i stället uppför de där betongblocken, de där avskyvärda lådorna som är utan liv och där indirekt belysning, neonljusrör sprider en iskall, kusligt gravkammaraktig dager där det vimlar av otäcka föremål som passar i en tandläkarmottagning, en operationssal … Hon rätar på sig, samlar sina krafter som den enda överlevande från en värld som störtat samman, ensam i en krets av främlingar, fiender, hon lägger armarna i kors, hon betraktar dem: »Nej, det går absolut inte … Inte på några villkor vill jag ha det så. Det måste bort. Säg till er chef att det borde han ha tänkt på. Sådana där gräsligheter sätter man inte på en ekdörr …

Det måste vara något antikt … i gammal mässing … Förresten ska jag ringa upp honom …« Gärna det, lilla stumpan, ingen tvingar dig, det sa vi ju bara för din skull … vi, tja … ? oss angår det ju inte … De samlar under tystnad ihop sina verktyg, de ser inte mer på henne, utan pratar med varandra som om hon inte vore 24

närvarande: »Nåå, vad ska man göra med det där handtaget ? Ska vi ta det med oss ? Det kanske är bäst att låta det sitta så länge …« Hon grips av ilskan hos en barnunge som blir lämnad ensam i sitt rum, hon har lust att skrika, stampa i golvet … »Men det är ju klart att ni måste låta handtaget sitta, ni sätter dit vad som helst och sen tänker ni låta mig sitta där med en dörr som inte går att stänga.

Tills vidare är det i alla fall bättre att jag har det … Men jag hoppas bara att jag inte ska behöva vänta i ett halvår som när det gällde de där lampetterna i salongen …« De lyfter upp verktygslådan, tar remmen över axeln, kränger på axeln för att rätta till remmen … »Å, vad det anbelangar, så måste man först ha tag i ett handtag som ni vill ha … Ni får tala med chefen. För vår del så gör det detsamma, det är inte vårt jobb.« Den lätta knäppen i låset, köksdörren som smäller igen, ljudet av deras steg som blir allt svagare på väg utför cementtrappan låter som ett dunkelt hot; det är de tecken som förebådar den stora tystnaden i ensamhet, i övergivenhet … Hon är utlämnad åt sig själv. Kvarglömd på den förödda marken … Det är sågspån överallt … Träflisor, rostiga skruvar ligger strödda över parkettgolvet, möblerna är undanskjutna huller om buller i löjliga ställningar och dörren verkar konstig … som om den inte hörde hit … ett provisorium, en halvmesyr … pretentiöst skräp mitt ibland de här tunna väggarna i en vanlig hyresvåning … Men framför allt inte förlora fattningen, hon måste samla sig för att behärska denna känsla av tomhet, kyla, titta efter noga … inget tvivel om saken, det är uppenbart, det är det där avskyvärda handtaget, som passar på ett kafé, en toalett, det är det som kommer dörren och allting omkring att verka oäkta, simili … Hon gör en kraftansträngning, hon griper, hon drar … och i stället för den smala ihåliga cylindern av vitmetall, en ynklig imitation av ett slags vinge, finns där ett tungt handtag av gammal utsökt patinerad mässing, ett gammalt slottshandtag: det böjer sig mjukt och den utsökt uppåtsvängda ändan sväller ut i en liten kula vars sidenskimrande reflexer står 25

mot ådringen i träet och guldglansen på en låsskylt i mässing, sirad med eleganta arabesker … Nej nej, ingenting alls här, ingen låsskylt alls, bara träet … men de har borrat hål, deras borrar har gjort hål i ekens fina virke … de har fördärvat alltihop, med flit, förstört det hela. Varför försöka lura sig själv ? Alltihop är förlorat.

Alla bemödanden för ingenting … Dessa förhoppningar … denna kamp … Vad ledde det till ? I väntan på vad ? För vem, när allt kom­mer omkring ? Ingen kommer och hälsar på henne på veckor, på månader …

Nu befinner hon sig plötsligt i ett stort rum med röksvärtat tak – hon känner igen det: det är det där stora rummet i ett gammalt förfallet hus som hon har sett för sig på det sättet under liknande stunder av förtvivlan, förvirring – det är hennes gamle farbrors arbetsrum. Tidningar ligger uppstaplade i högar på golvet, böcker överallt, på möbler, på sängar, tapeterna är blekta, slitna, sidenet på fåtöljerna trådslitet, på den gamla skinnsoffan syns spår efter katternas klor, hörnen på de nerfläckade mattorna är söndergnagda av valparna och mitt i allt detta erfar hon en sällsam känsla … av trivsel, just så är det: mitt ibland dessa illa hanterade, undergivna undanskuffade ting som ingen på länge har bevärdigat med en blick, som bara får ett förstrött ögonkast – där tycks människor röra sig lättare, hon själv känner sig lättad, befriad, det känns som om hon svävade på ett ljuvligt sätt, öppen för alla vindkast, lyft av alla vindar … hon förs men vart … ? hon är lite rädd … Hon kan inte … modet sviker henne … nej, för henne är det omöjligt … Hon står inte ut med oordningen och smutsen, det tröttar henne, det går runt för henne … sågspånen där, dem måste hon åtminstone sopa ihop, borsta bort … Men plötsligt blir marken stilla, orörlig, svindeln är borta, hon får åter fotfäste … där … på fotlisten, den där fläcken, spåren efter deras händer och där bredvid, men det är ju överallt på väggen, de har satt fläckar överallt, och där, längst ner, vid golvet, de där svarta strimmorna, det är spåren efter deras grova skor när de har stött emot den ännu färska målningen … det 26

är omöjligt att få bort, det har gått in i den fina ytan … det måste målas på … men hur ska man kunna träffa rätta tonen ? väggarna måste målas om … Hon måste försöka genast, men försiktigt, allt det sammetsaktiga i ytan kan försvinna vid den lättaste gnidning, då blir det ljusa fläckar, som den där gången, när hon blev så fånigt otålig … framför allt inte tappa huvudet … inte skynda på … en alldeles ren skål … den här, i skåpet … varmt vatten, en mycket tunn trasa, den här batistnäsduken, bättre kan det inte vara, inte ett ögonblick att förlora, blir den förstörd så får hon kasta bort den, inget offer är för stort, hon måste lyckas till varje pris … så där … inte gnugga … badda på sakta … tvålvattnet sugs långsamt in … Hon väntar … hon tar bort den fuktiga näsduken … undret har skett … det har gått bort, fläcken är försvunnen … skillnaden i ton, men det är ju ingenting, det får lov att torka … Nu, försiktigt på resten, badda helt lätt, låta det torka … man blir alltid utom sig utan anledning … det är som med dörren, det är också nerverna, den kommer att bli mycket bra, de där små små hålen kan man täppa till alldeles med kitt och så färgat bonvax ovanpå och då kan ingen se något, ens med förstoringsglas.

» Å , han måste berätta för er, det är verkligen dråpligt … De är fullständigt obetalbara, de där historierna om hans faster … Den sista är faktiskt värd sin vikt i guld … Jo, berätta nu för dem, det är den allra bästa, den där om dörrhandtaget, när hon fick sin arki­ tekt att brista i gråt … Du berättar så bra … Du förskaffade mig ett gott skratt häromdagen … Jo … berätta nu …« Det där brutala sättet hon har att ta en i nackskinnet och slänga en mitt ut i manegen till åtlöje för andra … Den där bristen på finess hos henne, den där okänsligheten … Men det är hans fel också, det vet han. Det kommer sig av hans evinnerliga behov av att bli omtyckt, att ställa sig in … Vad skulle han inte ge för att de skulle få lite roligt, för att de skulle bli nöjda, för att de skulle vara honom tacksamma … Han skulle utlämna sina egna föräldrar …

Men han själv då, hur många gånger har han inte utlämnat sig, beskrivit sig själv i löjliga positioner, groteska situationer … hopat generande detaljer för att få dem att skratta lite, för att skratta lite tillsammans med dem, förtjust som han är över att känna sig vara ibland dem, nära dem, borta från sig själv, frottera sig med dem, så sammanvuxen med dem, så sammansmält med dem att han såg sig själv med deras ögon … Också den här gången är det han som av sig själv har erbjudit … han kan inte låta bli … »Å vet ni, jag måste tala om för er, det är så man kan skratta ihjäl sig … min faster, hon är då ett original, ja, en sådan familj, det kan ni säga …

Vi är verkligen allihop lite vridna …« Det är lite sent att dra sig tillbaka, att låtsas vara fin, som man bäddar får man ligga … de sitter där allihop runt omkring, de väntar, de räknar med att han ska ge sitt nummer. I deras ögon ser han redan den där lilla lystna 28

glimten, han känner att de gör knappt märkbara rörelser inom sig för att ge ordentligt med plats, för att inrätta sig bekvämare.

Men varför ser han plötsligt så sur ut, varför gör han sådana mi­ner … Vad tar det åt honom ? Det där lite torra tonfallet när han vägrar, den där spydiga blicken … I vanliga fall är han mera till­mötesgående, inte så blyg … Men med honom vet man då al­drig … Det behövs bara att han känner på sig att hon är så ivrig …

Eller också är det en plötslig brist på självförtroende, ett ryck av skygg­het, lättja … Vad folk är komplicerade, så besvärliga, det där fat­tar hon inte … han behövde ruskas upp … »Nå, var inte löjlig, var inte nödbedd … du håller oss ju på halster … så, var snäll nu … be­rätta …« Att hon inte kan låta pojken vara i fred. Han har rätt, gossen …

Det är otroligt med en sådan okänslighet, en sådan brutalitet … trettio­fem år har de varit gifta och hon kommer honom att rodna som första dagen, när hon går på bus bas, bråkar med folk, klampar i, trampar folk på tårna, gör alla tänkbara klavertramp … Nu finns det ingenting att göra åt saken, hon kommer inte att släppa den arma pojken. Hon ser mycket väl att han sätter sig på tvären, att hon sårar honom eller att han inte är på humör, men det bryr hon sig inte om … Det är hennes sätt att få övertag över folk, att hämnas för något Gud vet vad … Hon är mera skarpsynt än hon verkar, hon vet mycket väl vad hon gör … Eller också vet hon det inte alls, men det roar henne, det är det hela: jag gör vad jag behagar, det är min förnöjelse, vad ska det tjäna till att vara så finkänslig, gå som katten kring het gröt ? Det angår henne inte … Nu har hon bestämt sig för att det är rätta stunden att servera dem de där idiotiska historierna … skvaller … utan något som helst intresse, inte ett ord sanning i det, som alltid … Pojken ger bara efter av gammal vana … Det är motbjudande att se honom åbäka sig framför en hop idioter, försöka bli beundrad, tjafsa med historier om gamla fruntimmer … när han för en enda gångs skull reagerar 29

som man ska, när han håller stånd … »Nej, men låt honom vara i fred, hör du, du ser väl att han inte har lust. Och förresten, vad har de där historierna för intresse ? Hon är ju en gammal fjolla, det är alltihop.« Nu känner han det, det är det som förlamar honom, hindrar ho­nom att ta sats, den där tunga massan bredvid honom, en väl­ dig uppsvälld blåsa, spänd till bristningsgränsen, den tynger på honom, pressar ner honom … Om han rör sig så kommer den att spricka, öppna sig … idiotiska skvallerhistorier, förtal, lögner … struntprat … dumt käringsnack … och han, den värsta käringen av dem allihop, kråmar sig, vill briljera, ett riktigt litet fnask … man blir förnedrad när man kommer i beröring med dem, man har en känsla av att bli alldeles fördummad … nu kommer det att välla in över honom, kväva honom, fylla hans mun och näsa med en skarp, brännande, äcklig vätska …

Men hon är inte rädd. Nej minsann, hon är inte rädd för hans raseriutbrott, hans förakt, han kommer aldrig att lyckas tufsa till henne … det har han försökt med nu i trettiofem år … Så snart hon öppnar munnen känner hon hur han darrar … vad kommer de att tänka ? så dumt ! är det inte lite vulgärt ? omoraliskt ? tarvligt ? är det ingen som har blivit stött … ? han snäser genast av henne, slår ner henne. I början, när hon var ung, blev hon förfärligt generad, hon fick komplex … Lyckligtvis kan hon slå ifrån sig, hon har hållit stånd, han har fått sin överman … Han kan oroa sig så mycket han vill, han kommer inte att hindra henne från att göra vad som passar henne, att leda samtalet i den riktning hon vill. Hon struntar i vad folk tänker, hon har inget behov av att vara omtyckt hon, hon är inte rädd för att stöta känsligt folk för huvudet. Om de blir levande skållade så är det värst för dem själva. Förresten är det något som han inbillar sig, alltihop det där, det är en fix idé, hon retar aldrig någon människa … Det är det där att stå på tå för folk som gör att de bli överkänsliga, misstrogna … man måste ta dem 30

på ett enkelt sätt, det trivs de bäst med … De tycker bra om henne, det vet hon, de förlåter henne allting … några förlöpningar … de vet att hon inte menar något illa, uppriktigheten själv, god som guld … Han däremot … men om hon gjorde som han ville, så skulle man ju dö av ledsnad. Aldrig något uppiggande, alltid allvarliga ämnen, finanser, politik … Och framför allt, det är han som ska lysa, som ska tala, som håller låda, i annat fall hör han inte på, allt äcklar honom, folk är enfaldiga, dödtråkiga … Nu tänker hon inte låta honom hunsa pojkstackaren … Ingen ska någonsin ha rätt att säga ett enda ord. Allt ska bara röra sig kring honom … »Å, snälla du, låt oss få skratta lite, man kan väl inte vara allvarlig hela tiden … När du är med så är det ingen som törs öppna mun, allting tråkar ut dig, det ska bara röra sig kring dig …« Den enorma blåsan som pressade ner honom så, som hindrade honom i hans rörelser, har spruckit, hon har stuckit hål på den med ett av sina snabba och välriktade stick, som bara de oskuldsfulla, de omedvetna, instinktmänniskorna förstår sig på att sätta in, de där som inte reflekterar, aldrig tvekar, och innehållet i den där blåsan var ju inte så ohyggligt, så motbjudande … lite av den förbittring man finner hos en självisk och fåfäng gammal man, hos ett svartsjukt gammalt barn, som har blivit stött, Gud vet när och av Gud vet vilka missräkningar … Det var som om han med ens hade sjunkit ihop, tömts, han utstöter en resignerad suck, han vänder bort ögonen som en skrämd hund, han drar sig inom sitt skal, gör en grimas … Men framför allt är det inte värt att bli rörd, så fort man ger efter så blir man hans byte. Hon har rätt, han hindrar en att andas, han kväver en – en riktig glädjedödare … Det där oförskämda sättet han har att snäsa av en … bara man tänker på det så blir man arg … varenda gång folk blir lite ivriga i hans närvaro – den där otåliga axelryckningen … »Nåå, vad är det ni tycker är så märkvärdigt då ? Jo, det var just en upptäckt … Det där har väl alla människor vetat länge. Det där råkade man i extas över för tjugo år sen …« Inte minsta lilla svala vattenpuss där man 31

kan rugga upp sig i solen, brösta sig, ordna fjädrarna … Hon har rätt, man ska inte låta skrämma sig, han har inte lust att bli hunsad längre, han är inte rädd … kretsen av vänner muntrar upp honom, ler mot honom, så där ja, börja nu bara … han klarar strupen, han hostar till … Det är dumt när man blir förvirrad i själva starten, när de rycker och sliter i en, annonserar en så där högtidligt …

Saker och ting måste göras på ett naturligt sätt, utan att man tänker på det, börja så smått och växa småningom, men här bereder man plats för dem och den plats man bereder är alldeles för stor, de kommer att flaxa omkring där, löjligt ynkliga, nätt och jämnt synliga … men det är för sent, den öppna platsen framför honom drar honom, suger honom, han känner sig påföst bakifrån, han kastar sig ut, han startar illa, han känner hur oäkta och falskt hans tonfall är … »Jo, det är inte så fasligt lustigt … Jag vet inte varför du tycker det är så komiskt … Det är som vanligt min fasters fixa idéer … hur hon ska inreda sin våning … På sista tiden har det antagit proportioner som … Hon ringde efter mig mitt i natten …

Jag satt och läste och skulle just till att gå och lägga mig när jag hör att det ringer på telefon … Jag tittar på klockan, hon är elva …

Gisèle sov … Jag trodde att det hade hänt någon olycka … Det var min faster … Rösten var liten och späd: Hallå … väckte jag dig ?

Förlåt mig, jag är så ledsen … Ni kan tro att det struntar hon i, jag känner henne nog … det är inte första gången … hon rör upp himmel och jord när hon sätter den sidan till … Hon skulle gå fram över ens lik … Jo, här ska du få höra … jag är så bekymrad … jag kan väl tala ? du är väl inte alltför sömnig ? Kommer du ihåg att jag talade om för dig att jag ville låta göra en dörr med rund överdel mellan serveringsrummet och matsalen ? Du ogillade det … Ja, jag borde ha hört på dig, jag borde aldrig ha bytt … men nu är det gjort, jag kan inte vända upp och ner på alltihop igen, jag behåller den … Men du kan inte föreställa dig vad de har hittat på, tänk dig att de har tagit sig för att på den här massiva ekdörren sätta en låsskylt och ett handtag i förkromat nickel … Det är din Renouvier (en utmärkt karl som jag hade haft olyckan att rekommendera åt 32

henne) … han är en idiot, en odugling som inte kan sitt yrke … jag har tagit bort alltihop … men kom hit, så är du snäll, jag kan inte förklara för dig så här … nej, inte i morgon bitti … hoppa i en taxi och kom hit … Jag var tokig som hörde på dig, som tog den där Renouvier, nu är alltihop förstört. Ja, ni må tro mig eller ej, jag for dit, klockan elva på kvällen … Jag känner henne … I vilket fall som helst var det färdigt, hon skulle ha väckt mig klockan sex på morgonen … hon skulle ha tillbringat hela natten med att gå fram och tillbaka framför sin dörr som ett djur i bur … Så fort jag kom in såg jag att det stod illa till. Hon var stirrig i ögonen. Och överallt var det, det vill säga för henne, en förfärlig oordning: på bordet en uppslagen burk bonvax, flaskor och trasor och buteljer på golvet … Hon hade en trasa i handen när hon öppnade för mig: Kom och titta, det är otroligt som de har ställt till, din Renouvier duger ingenting till … Titta på dörren … Jag såg en ryslig ny dörr av den sorten som man ser överallt, typ pretentiös heminredning, som var där helt omotiverat … Någon tokig idé som hon plötsligt hade fått … Men jag sa ingenting, det var för sent, det var inte längre det som saken gällde … Låsskylten var borttagen och det var hål efter den i träet, små små hål som var proppade med kitt och som hon gned och målade över som en galning … hon var gråtfärdig och bönföll mig: Titta … Säg mig sanningen, för jag vet varken ut eller in, jag ser bara det här … Man såg märkena efter hålen … Om hon ingenting hade sagt, så skulle jag ingenting ha märkt, men nu när hon sa det … Det var klart att det var sorgligt, men naturligtvis såg jag dem. Djävulen måtte ha farit i mig för jag kunde inte låta bli att säga: Å, om man inte tänker på det så ser man just ingenting, men nu när du säger det, så ser jag ju tydligt ställena som har blivit ifyllda … Men de är så små … man måste veta om det … Men det var just det, den där lilla defekten, det där lilla märket, den där lilla vårtan på det fullkomligas ansikte …

Hon kunde inte stå ut med det, den måste arbetas bort, utplånas, gnidas … Hon drog sig ett steg bakåt … Ibland, i vissa belysningar, om man ställde sig på vissa punkter syntes ingenting längre och så 33

syntes det igen, hon såg bara det … dörren och rummet försvann, de små rundlarna fanns där, ögat anade att de fanns, märkte dem på regelbundna avstånd från varandra, räknade dem … det var outhärdligt …« Han hör deras skratt, mjuka kluckanden, duvkuttranden, som en smekning, en uppmuntran, ett tack … De låter leda sig, de ger broderligt efter och han känner hur bröstet vidgas, han har lust att frusta … »Fast vet ni för två år sen skulle hon ha förlorat fattningen för mindre än så … Hon hade sett att en träflisa hade gått loss från sängstolpen närmast väggen … jaha, då måste man passa in, plugga igen … och det syntes … det syntes inte … ideligen drog hon ut sängen. Till slut bestämde hon sig för att byta ut hela stolpen.« Men det är för mycket; alltför ohämmat, alltför lössläppt … blåsan bredvid honom börjar svälla igen … han ser den där axelryckningen, de där ögonen som stirrar rätt ut i luften; tummarna på händerna som är korslagda över den utstående magen snurrar i rasande fart om varandra; han märker alldeles intill sig väsningen, som ormen låter höra just när den ska till att tömma sin giftkörtel … nu kan det vara nog med dumheter … alltihop var bara påhitt förresten … fårskallar … utan intresse … Och blåsan töms, så där ja, den sura vätskan sprutar ut över dem … »Än sen då ?

Varför tycker ni det är så roligt ? Hon är ju en fjolla, det är alltihop.« En fjolla. Det är alltihop … Den yppiga skog han ledde dem igenom, urskogen där de vandrade framåt, fyllda av förundran, mot hittills okända trakter med hittills okänd fauna, den kommer inom ett ögonblick att förvandlas till en väg där bilarna rusar fram, kantad av bensinmackar, vägvisare och reklamskyltar … Hör inte på honom, vi fortsätter … Ha förtroende för mig, följ mig … min vita fjäderbuske … tveka inte, ni kommer att bli belönade, framåt …

Han ser plötsligt betänksam ut, han skrattar inte längre, det här är ett allvarligt ögonblick … »Det är sant att det verkar idiotiskt alltihop … groteskt … men det är i alla fall konstigt när man tänker efter … Det här är en kvinna som vet vad det vill säga att 34

verkligen lida … människor som hon har älskat, har dött, hennes man är död … Hon vet att hon själv snart ska dö, hon sa till mig att hon kände hur krafterna avtog, att hon åldrades, och så: all ångest som finns inom henne fixeras på detta, på den där träflisan, hålen i träet, där finns det hela, koncentrerat i en enda punkt – det är egentligen ett slags åskledare … För min del ska jag erkänna att jag strax efteråt var i färd med att gnida och måla och fila som en galning, jag kämpade mot något hotande, för att återställa ett slags harmoni … Det var ett helt universum i smått som vi hade framför oss … Och vi försökte få bukt med något starkt, oövervinneligt, outhärdligt …« Det där skrattet där bakom honom, det känner han igen: har ingenting gemensamt med de där belåtna kluckandena, det mjuka kuttret … ett tungt skratt som vältrar sig runt, ett fett tjockt skratt som rullar ut överallt, för att med ens dra sig ner i strupen, nästan försvinna, reducerat till ett slags väsande, krypa runt någonstans långt där nere – och ingen rör sig, man väntar – och så kommer det igen, hest, skorrande, långdraget … det skär i en …

Han behöver inte se på den som skrattar, han känner henne …

Han borde ha förutsett det – men han hade förutsett det, han visste det – ögonblicket var illa valt, omgivningen passade inte, publiken bestod av disparata, ja fientliga element, av sådana som man aldrig kan fängsla, vinna … Nu är han i deras våld, han har utlämnat sig åt dem … med insats av sin egen person har han försökt dra dem med sig … där borta väntade dem kanhända okända underverk … han förstår att frammana hägringar: höga städer, himlar skulle kanhända spegla sig i en liten smutsig vattenpöl … han har en sådan makt … Han har gett sig utan skam, utan att knussla, han trodde han kunde riskera att utlämna sig till dem …

Men med henne där är det ingenting att göra. Man kan utlämna sig åt henne, ge sig åt henne hel och hållen och räkna med hennes generositet (hon kan omöjligt utnyttja den – det skulle vara alltför lätt – för att göra skada, missbruka situationen) … Man kan 35

sprätta upp magen på sig inför henne så att alla inälvorna ramlar ut, ändå skulle hon inte röras till medlidande. Hur många gånger har han inte, inför den där minen när hon iakttar folk, på bekvämt avstånd, en självsäker, belåten, inskränkt min, hur många gånger har han inte känt sig frestad att nedlägga vapnen och gå fram mot henne … »Ni ser hurdan jag är, jag är dum, jag reagerar på ett löjligt sätt, men jag kan inte förmå mig att tro att det finns en sådan fundamental skillnad mellan människor … Jag tror fortfarande – det är kanske idiotiskt – att någonstans, innerst inne, är alla lika, liknar alla varandra … Så därför törs jag inte döma … Jag känner mig strax likadan som de andra, så snart jag tar av mig skalet, den där lilla fernissan … Gör inte ni det ? Tror ni inte det … ?« Hon kan inte vägra, vanlig mänsklig aktning, anständighet, hederlighet kommer att tvinga henne att instämma med de andra, nicka ett vagt samförstånd: all uppriktighet förtjänar lite uppmärksamhet, en liten belöning, så måste det ju vara, när någon utlämnar sig på det sättet åt en … Inte alls, inför denna blottade, bleka kropp, som skälver i det hårda ljuset, väller strax det tunga feta skrattet fram, hon kastar sig bakåt för att se bättre, hon böjer huvudet bakåt, skrattet fastnar i halsen i en ändlös väsning, en lång vissling före slutexplosionen … »Ha ha ha, så komiska ni är … Vilka original … Å nej, jag kan garantera er att jag inte är som ni, jag skär inte alla över en kam …« De är komiska … Vilka original … Hon vrider sig av skratt när hon ser deras stackars böjda ryggar medan de gnider, tar ett steg bakåt, hukar sig för att lättare se märkena efter hålen …

Vrickade, tokdårar …

Men för allt i världen, låt inte det imponera på er, hör inte på henne … Målet är nära, ni kommer att få er belöning, man får lov att låta sig ryckas med lite, begriper ni … det är det fina i kråk­sången … »Jag försäkrar er, nej ni skrattar bara, men det är sant, jag kunde inte heller låta bli, jag gnuggade, jag bonade …« Nå, gnid tillsammans med oss då, hålena försvinner … fast där, om man ställer sig lite till vänster, då syns de igen allihop … »Det vack­ra ådrade ekträt var översållat med rysliga små rundlar, hur 36

man än försökte kamouflera dem, täcka dem med bonvax, gnugga, omöjligt att få dem blanka …« Man måste försöka färga dem, de är för mörka, vi skrapar bort bonvaxet, börjar om igen, vi skär ut små träproppar för att stoppa in i hålen … men de små ringarna omkring syns för blotta ögat, hur man än gnuggar …

Det finns inget att göra, vi måste ge upp, vi måste resignera, sli­ta oss loss, men vi kan inte … Vi är ju allihop instängda här till­sam­mans med henne, inte sant ? Vi drivs framåt i en trång och mörk korridor utan utgång, vi trampar på i det oändliga, in­stäng­da tillsammans med henne i den här mörka och slutna la­by­rin­ten, där vi bara går runt …

Men var inte rädda … Det är ju en lek, det vet ni väl … Ingen av oss riskerar något. Det klämmer njutningsfyllt över hjärtat, man har lust att skrika, precis som när vagnen rusar neråt i bergoch-dalbanan, man skrattar … Vi är så starka. Om vi gör en enda rörelse så öppnas fängelsehålan, märkena efter hålen försvinner för alltid, väggarna drar sig undan … Utanför väntar oss ett annat universum, vårt eget universum, annorlunda, ljust, luftigt … Vi är så fria, så smidiga … Vi kan rasa ut och leka som vi vill. Vi kan dyka mycket djupt, ända till botten: våra kraftiga lungor är fyllda med ren luft … En kraftansträngning, så är vi uppe … Det är det jag bjuder er, detta korta strövtåg, denna trevliga utflykt, denna spännande känsla av äventyr, av fara, men ni kan vända om när ni vill … På ett ögonblick är ni hemma igen om ni får lust till det, medan hon kommer att bli kvar där för alltid, i det där hålet som hon har grävt ut åt sig, alltför svag för att fly undan, där kommer hon att trampa och snurra runt i det oändliga. »Å, vet ni vad, jag förstår er, jag skulle också ha gnuggat tillsammans med henne, om jag hade haft tid. Varför inte ? Ja, om jag hade tid och råd, så skulle jag gärna tillbringa min tid med att bona dörrar och välja ut dörrhandtag. Om nu den där kvinnan har nöje av det, så är det ju ingen som har något ont av det ? Det är också ett sätt att få tiden att gå, att sätta fart i benen på folk … Det 37

Alain, en ung fransk akademiker, skriver avhandling om den dyrkade författarinnan Germaine Lemaire.

Men de intellektuella ambitionerna trängs undan av drömmen om det borgerliga livet, om att tillsam­ mans med unga hustrun Gisèle få överta faster Berthes femrummare. Möbleringen av önske­hemmet upptar dem till en grad som börjar likna besatthet.

I ett åtskruvat borgerligt kosmos återskapar Nathalie Sarraute en värld utan nåd, en människa isolerad i sina illusioner. Samtidigt vibrerar denna franska nya romanen-klassiker av sin minutiösa detaljrikedom. Planetariet svänger och andas, som i ett enda totalt ögonblick.

I översättning av Eva Alexanderson och med förord av Stefan Jonsson.

NATHALIE SARR AUTE [1900– 1999] räk­nas till den franska nya romanens förgrunds­figurer, men liknar egentligen inte någon annan författare från samma tid. Hon eftersträvade, med sina egna ord, en litterär text »lika anonym som blod«, för att kunna skriva fram »det osagda«. »Penetrerar de mentala rummen som en röntgenstråle.« H A N NA NOR DEN HÖK, SY DSV ENSK A N

i s b n 9 7 8 - 9 1 - 74 9 9 - 0 1 6 - 4

9 789174 990164