9789127099555

Foto: Johan olsson

Jens Orback berättar här personligt och gripande om vad

JENS ORbAck , född 1959, är

journalist. År 2004–2006 var han demokrati-, integrations-, och jämställdhetsminister.

som hände hans mamma Katja under andra världskrigets slut i Tyskland när ryska styrkor intog landet. Katja var en av de många tyskar som drevs på flykt från sina hem och utsattes för brutala övergrepp.

Medan segern firades – min mammas historia är en stark skildring av hur skuld och skam kan tysta en människa och en familj, men också av behovet att få veta sanningen, hur mörk och svår den än är.

JENS ORbAck MEDAN SEGERN FIRADES

Mammas berättelser från barndomen kommer aldrig längre än till den 13 mars 1945. Och jag vill inte fråga, för en son vill inte veta och inte se sin mamma föra sina händer till ett ansikte som skakar.

Men det är för sent. Jag måste få mer ur mamma. För den uppgiften är jag inte särskilt lämpad. Det blir en resa utan givet slut.

min mammas historia

Jens Orback

MEDAN SEGERN FIRADES min mammas historia

E

xakt när min mammas historia blev en del av mig vet jag inte, men jag minns en morgon, kanske är det mer än femton år sedan nu. Jag låg kvar i sängen ute i sommarhuset i Grisslehamn utan kraft att stiga upp. Obehagskänslan övergick i en sorts panik och jag föll ner i något utan att veta hur långt jag skulle falla. Som om det under varje lager skulle öppna sig ett nytt – som kanske var det sista, utan någon botten.

Känslan kom tillbaka. Någonting som hänt mamma fanns nu också någonstans i mig. Kanske fördes det över utan ord och kanske var det också därför det var svårt att värja sig. Jag var indragen i något som jag inte kunde hantera och jag saknade ord för det jag kände, men det fanns något där i mamma, något som nu också fanns i mig.

Det som hänt och lagts åt sidan drar i henne nu, och kanske kommer det också att forma mig och mina barn. Som ett svart hål, en slocknad stjärna, från vilken det går osynliga trådar.

Kan det vara så? Finns det en historiens tunna trådar som kan spinnas över generationer och här och där snärja någon som trodde sig stå fri? Så tänker jag, och utan att säkert veta vad det är, eller vart det leder mig, vet jag att enda vägen ut ur detta svarta hål är ljus på mörker. Min morfar Fritz brukade säga att die Sonne bringt es an den Tag. Solen för det fram i ljuset. Men för dem som nådde den brittiska zonen 1946 var det se framåt som gällde, och sedan nämndes inte det som varit. Och varför skulle de berätta? De var tyskar och till skillnad från så många andra hade de livet i behåll.

9

Jo, en del minnen från mammas uppväxt har sipprat fram.

Ur en kroppsrörelse som var bekant, en melodi på radion eller apropå vad någon gjort eller inte borde ha gjort.

Men mammas berättelser kommer aldrig längre än till den 13 mars 1945. När hon har berättat att ryska soldater sparkat upp dörren till deras hem och att hon hängt den grå ytterrocken över sin fars axlar, spricker rösten. Och jag vill inte fråga, för en son vill inte veta och inte se sin mamma dölja sitt ansikte i händerna.

Men jag måste få mer ur mamma. För den uppgiften är jag inte särskilt lämpad. Det blir en resa utan givet slut.

10

J

ag har aldrig sett min mamma ligga kvar i sängen på morgonen, än mindre har jag hört henne säga att hon är sjuk eller mår dåligt. Men så hade hon också en iskall natt i en hästhage för över sextio år sedan lovat sig själv att om hon en gång fick äta sig mätt på bröd skulle hon aldrig mera klaga.

Det är inte fint att klaga och inte fint att vara sjuk, och är man sjuk och råkar skratta så är man nog inte så sjuk i alla fall. Ett sätt att slippa ta itu med svaghet blir att söka sig ifrån den eller krypa undan när man bär den själv. Som om man kunde slippa smärta om man inte konfronterades med den.

Den omtanken visade våra föräldrar min lillasyster och mig när de åkte iväg till Tyskland innan vi vaknat. Min lillasyster slapp se dem åka iväg men fick svårare att gå och lägga sig på kvällen.

För många i min mammas generation verkar tystnaden ha blivit ett sätt att leva. Vad hjälper det att tala om det som vi redan vet? I min egen generation är det precis tvärtom. Genom att konfrontera rädslan kan vi göra något åt den. Så slipper vi bli slavar under rädslans makt, vilket i och för sig är betydligt lättare att säga än att göra. För mamma, som för de flesta andra, var hennes egen barndom fullt normal, det var ju den enda som hon hade. I vuxen ålder har just hennes ekvation gått ut på att kvitta lidandet mot skuld. De har tagit ut varandra och sedan lagts åt sidan.

När jag konfronterar henne om hur det blev som det blev, svarar hon kort och gott att allt var fel. Hur hon än vrider på perspektiven skuggas hennes barndom av en flagga med ett 11

hakkors på. Klämd mellan bödeln och offren sitter hon på en plats hon kanske en gång trodde kunde vara neutral och läggas i ett annat rum.

Jag försöker trösta.

– Du var ju bara barn när Hitler kom till makten.

Hon nickar tyst och jag tänker att hon tänker: om jag var barn, vad gjorde då de vuxna runt omkring? Och sedan tänker jag: vad hade jag gjort om jag levat då? Den tanken dyker ofta upp. Hade jag blivit en »hygglig» nazist? En sådan som inte är ideologiskt övertygad men som ändå hänger på och som gör det som förväntas och kanske lite till. Frågorna ligger där och lurar och ibland önskar jag att mamma räddats ur ett koncentrationsläger eller att hon i alla fall haft en pappa som varit dokumenterat aktiv motståndsman.

Av andra världskriget var jag aldrig speciellt intresserad.

Jag kunde till och med ha ett visst förakt för dem som jag tyckte gottade sig i krigets alla detaljer när det fanns så mycket att göra här och nu, innan också vår egen tid blev till ett historiskt faktum. Det var innan jag visste att historien inte var ett faktum och att den kunde röra sig framåt i tiden.

Den delen av kriget som drabbade min mamma finns beskriven i en av fyra böcker som länge stått olästa i vår bokhylla, och som jag nu tagit ner till mitt kontor. I det monumentala fyrbandsverket som ligger på mitt skrivbord kallas den sista delen av kriget kort och gott för Segern.

12

L

amporna svävar som planeter ovanför Riddarfjärden när Katja anländer till Stockholms Central en septemberkväll 1949. Fri är hon, tror hon, från det som varit.

Familjen i Bromma, där hon ska städa, laga mat och ta hand om barnen, ställer inga frågor om landet som hon kommer ifrån. Det tusenåriga riket som tog slut redan efter tolv.

Och om sin egen uppväxt, den som kom att bli samtidig med Hitlers år vid makten, vet hon knappt längre någonting och så vill hon ha det här i Sverige. Se framåt passar bra.

Trots att hennes mage och tänder inte tål den nya mathållningen är det fantastiskt att vara i ett land där alla verkar kunna äta sig mätta flera gånger samma dag och där man inte behöver vara rädd för att säga fel sak till fel person. Till och med de minsta barnen som hon tar hand om säger emot sina föräldrar. Fast hon längtar till sin egen familj vill hon vara kvar.

Katja kom till Sverige som en av många tyska unga flickor som sökte hushållsarbete efter kriget. Redan när hon började på förskoleseminariet i Lübeck förstod hon att det skulle vara svårt att försörja sig och få ett riktigt jobb. I början på den sista terminen frågade hennes lärare, som genom sin kyrka hade internationella kontakter, om några av dem ville åka till Sverige. Gensvaret blev stort och en annons sattes in i Dagens Nyheter.

Efter några månader i det nya landet vågar hon sig ut med några väninnor. De äter wienerbröd på ett konditori på Kungsgatan där de spelar schlagers och där några av melo13

dierna är bekanta. På onsdagskvällar dansar de på Skansen.

Pojkarna får betala tjugofem öre, men för flickor är dansen gratis och när musiken tystnat går de, arm i arm, hela vägen tillbaka till villorna i Bromma.

Genom att tala med barnen lär sig Katja snabbt det nya språket. Det går betydligt snabbare än när hennes far som också var hennes lärare gav specialundervisning i franska med tyngdpunkten på grammatik. Med det nya språket i sin hand söker hon sig efter något år till förskoleseminariet för att komplettera sin tyska utbildning och får så småningom en praktiktjänst i Älvsjö.

En kväll introducerar Katjas väninna henne för en originell man klädd i en märklig teddyrock. Han bjuder hem dem till sin lya, där han hängt tavlorna i taket så att han kan se dem från sin säng. Katja vet inte riktigt vad det är, men något inom henne har bestämt sig redan samma kväll: Den möchte Ich heiraten. Honom vill jag gifta mig med.

***

Tio år efter Katjas ankomst till Sverige föds jag som tredje barnet av fyra och vid det laget har mamma inte längre någon tysk brytning. Hon kunde se framåt precis som hennes pappa hade sagt.

Hennes man, min pappa, vår briljante bohem, diktare och arkitekt, är den som för familjens talan – när han är på plats.

Mamma hör, liksom många andra mammor, mer till det privata. Pappa är från Småland och därför hejar vi på Öster och åker då och då till Oskarshamn och Västervik. Mamma talar sällan om sin uppväxt och sina upplevelser i ett annat land.

Det läggs på något sätt i ett annat rum eller kanske bara läng14

re in. Jag tror inte min pappa får veta vad som hänt mamma under kriget och kanske ville de ha det så.

Med vilja kan man dölja – men med vilja kan man inte glömma.

***

När sextiotal övergår till sjuttiotal har vi vant oss vid att vänta länge på att pappa ska komma i bilen. Det är nästan där vi känner honom bäst – i själva längtan. Men en kväll i juni varje år är förväntan extra stor och när den svartvita Amazonen äntligen dyker upp är vi oftast på cyklarna vid den lilla träbron på grusvägen mot Grisslehamn. Pappa och hans passagerare vinkar till oss genom bilens rutor och när de passerat snurrar tramporna tätt bakom avgasröret hela vägen upp till timmerhuset.

Mormor och morfar har kommit från Tyskland igen till vårt timmerhus vid Ålands hav. Det ligger vid samma stora sjö där de själva växte upp. Deras strand låg i Pommern men den talar vi sällan om. Vi barn kallar dem Grossmutter och Grossvater och mamma som kallat dem för Vater och Mutter när hon var liten kallar dem nu för Fritz och Karin.

Fritz har basthatt och en tjock gråvit kavaj. Det är högtidligt och jag står gärna nära morfar utan att säga någonting. Så fort han kommer in i huset kommer han att byta om till den slitna bruna skinnjackan som hängt på en krok i »Grossmutter och Grossvaters rum» ända sedan de åkte tillbaka till Tyskland i slutet av förra sommaren. Efter sin första runda i skogen kommer han tillbaka och talar om att det har gjorts saker där ute som inte borde ha gjorts. Morfar är nämligen av den åsikten att naturen själv vet hur den ska tas om hand.

15

I stället för att styra den borde alla följa den och lära sig leva med och av den.

Mormor har smala, ljusa byxor och en ny scarf, och i sin lena hand, på vars rygg hon har små bruna prickar, bär hon sin stora, bulliga handväska som innehåller allt det hon måste ha. Precis som morfar kommer hon snart att byta om, fast till en sliten badrock och under den en blommig baddräkt över en mage som är lite rund. Sedan ställer hon upp små burkar och flaskor på det lilla rektangulära bordet utmed väggen utanför toaletten. Där kommer det också snart att ligga böcker, cigaretter med mentolsmak och tysk choklad och förhoppningsvis några karameller som ibland har en lite konstig smak men som det går att suga länge på. Och de runda och avlånga korvarna hänger vi på stocken bakom träbänken i köket.

Morfar har varken burkar eller cigaretter. Men han har böcker. Några är på svenska och några är på tyska. Några är med noter och andra är med dikter, och alla verkar på väg att falla sönder.

Hans stora händer kan i stort sett göra allt. De rensar på kalhyggena, som han förbannat, så att det i slutet av sommaren växer upp vedhögar stora som milor. Vi kör dem i kärran till vedboden med pappa så att de inte ligger kvar när Fritz kommer tillbaka nästa år. Morfars stora händer, som bänder upp stubbar och lyfter på stockar, kan också flytta små späda rädisplantor från den frisådda bädden på jordhögen bakom vedboden till raka rader i trädgårdslandet. Och hans händer lär oss nya sätt att rensa näten. De plockar inte ut skräpet ett och ett utan rister näten så att sjögräset flyger ut i stora moln. Så gjorde fiskarna han fick hjälpa vid stranden i Wittenberg när de fångat sina flundror. Stranden långt där borta.

I ena hörnan av den vita stranden söder om Grisslehamn 16

sitter Karin klädd i basthatt och färgglad baddräkt med en bok i handen. Bredvid henne på filten sitter ofta min storasyster Ylva, och där finns också väskan med mentolcigaretter och kanske några gula eller gröna karameller. Och så det lilla cigarettetuiet i guld som min syster beundrar allra mest.

Där sitter de tills koskällan ringer till samling eller solen sjunker ner bakom talltopparna.

Korta stunder gör morfar dem sällskap. Då lägger han sig ner bredvid Karin med händerna knäppta på sitt bröst, men han tar inte av sig sin skjorta eller sina tjocka byxor och jag ser honom aldrig gå i vattnet. Dit går inte heller jag och ibland när vi går upp från stranden får jag rida högt, högt uppe på hans axlar.

Varje morgon står en kastrull blåbär på köksbordet. Morfar återvänder aldrig utan att den är till brädden fylld och när vi sedan äter blåbär och mjölk är han redan tillbaka i skogen med yxan. Hans kropp verkar inställd på att arbeta, och hugger alla i kan vi uträtta storverk menar han. När den bullriga gräsklipparen inte startar hämtar han knivar i köket och visar hur vi alla ska krypa fram på linje bredvid varandra.

Hjälps vi åt får vi en fin gräsmatta utan vare sig avgaser eller oljud.

Det enda jag inte kan göra med morfar är att köpa godis, lägga pussel eller spela fotboll. Morfar leker inte och han går inte i affärer och så haltar han lite. Fast mamma har berättat att Fritz sagt att hans bror, Erich, var en duktig fotbollsspelare. Men Fritz har inte längre någon bror. Han gick som frivillig in i Kaiser Wilhelms armé i första världskriget och av någon anledning följde Fritz efter. Morfars bror dog och morfar själv fick en granat i benet och togs till fånga och hamnade så småningom i S:t Petersburg där han visst blev kvar ganska många år. Om den tiden talar inte Fritz. Se framåt är hans linje, och när det tar emot baddar mormor 17

hans sår med varmt vatten och honung. På kvällen tar han fram dragspelet och sjunger sina nyskrivna sånger om »slottet i skogen».

Från det att jag är tre år tills jag ska fylla sjutton kommer mormor och morfar varje sommar till vårt timmerhus. Femton somrar med dem blir till en barndoms evighet.

Någonstans i slutet av den evigheten förstod jag att Fritz var socialist, fast att det nog varit tysk nationalism som fått honom att följa efter sin bror in i Kaiser Wilhelms armé. Nationalist och socialist? Det gick till en början inte ihop för mig att man kunde vara både och på en och samma gång. Eller så ville jag inte sätta ihop de båda ideologierna i ett och samma ord, i alla fall inte i samma mening som min morfar.

18

Wittenberg 1926 | Kanske var det bara ett infall som gjorde att Eckhard knackade sin kusk på axeln när de passerat den gänglige cyklisten. Kusken Janko drog i tömmarna och när cyklisten var ikapp nickade Eckhard mot droskans sida vilket betydde att han kunde hänga på.

Karin kände igen honom. Han hette Fritz och brukade äta lunch vid godset Sterbenin där hon hade sin hushållspraktik och där hennes far just hämtat upp henne inför helgen. Log hon när hon tittade bakåt och såg honom nicka innan han satte sin hand vid hennes vänstra ben? Kanske hade hon till och med nickat åt honom? Det kändes i vilket fall som helst som om han kom henne nära och hon bestämde sig för att titta rakt fram så länge han var kvar.

Hon kände igen den rostiga cykeln också. Den brukade stå nedanför trappan när han åt, eller slafsade med maten som Stubenmädchen brukade säga. Han åt skal och ben, ja allt. Det han inte kunde tugga sönder kom ut ur mungipan på tallriken igen. Men han var lång och stilig när han kom på besök för att äta lunch.

De hade rätt att göra så. Inte att slafsa, men de lärare som var ungkarlar och som undervisade i området fick äta ett mål mat per dag på något av godsen, och eftersom Fritz fått en lärartjänst i Lüblow, där tågen stannade, låg Sterbenin på cykelavstånd.

Karin höll blicken på hästarna. Svansarna räckte inte till för att hålla flygfäna borta och dragdjurens kroppar riste till när gaddarna trängde genom huden. Ibland hjälpte kusken 19

sina trotjänare med den långa piskan. Eckhard frågade inte vart Fritz skulle och inga andra ord byttes heller. Men kanske visste också Eckhard vem den gänglige cyklisten var.

Då och då skuggades ekipaget av träden som stod i jämna rader längs hela den långa vägen vid Östersjöns strand från Leba till Zoppot. Det var en av de första riktigt varma dagarna och i den öppna droskan blev de en del av försommaren.

Hade Karin nickat mot honom? Hon var bara nitton år och förlovad med sin kusin. Mannen som satt på cykeln var minst tio år äldre och bara en lärare. Hade hon lett åt honom var det väl inget fel i det. På något sätt var de ju bekanta för varandra. Hon tittade i alla fall inte åt hans håll igen.

Det kittlade i foten och det spred sig upp mot vaden. Som om någon pillat ett hål och fyllt det med något som spred sig in i hennes kropp. Ett annat stick än det som bromsarna gav hästarna, något som mera molade än stack.

Så var det dags för vagnen att lämna huvudvägen och svänga höger ner mot godset. Ekipaget saktade in och i samma ögonblick som Fritz släppte taget kände Karin att han kom emot hennes fot. Hon var inte säker men kastade en blick åt höger och möttes av en nickning och ett leende. Fritz tackade hennes far för skjutsen och Eckhard höjde sin hand i en hälsning samtidigt som Janko slog med tömmarna.

En bit längre fram tog Fritz av till vänster över de stora fälten och sedan in i tallskogen. Det såg ut som om han hade farten med från droskan, eller från henne som satt där bak.

Som om någon alltjämt sköt på. Karin såg länge efter honom och i samma stund som hon önskade att han skulle vända sig om gjorde han det.

Från stora vägen var det bara någon kilometer kvar till deras Prüssau. Karin behöll sitt leende för sig själv när de svängde ner till höger från den stora vägen. Med slutna ögon lyfte hon huvudet upp mot himlen och sög in den ljumma 20

luften. Genom munnen, genom näsan, genom huden.

Karin var äldst av de sex syskonen på Prüssau. Till en början hade de haft guvernant eftersom det inte passade sig att gå i byskolan. När de blev stora nog flyttade de till Augustastiftelsen i Berlin och sedan bar det av till internat i Dresden.

Karin trivdes inte på internatet. Hennes far hade ju själv sagt om de studerande som praktiserade på godset att de »bäst dög till att prata». Sedan ett år tillbaka hjälpte hon i stället Herr Rechnungsführer Zorgatz hemma på godset och for med sin far på besiktningar. Sedan lika länge hade hon varit förlovad med Wilhelm Fliessbach och inom ett år var det tänkt att hon skulle gifta sig och ta över och administrera ett stort hushåll. Det var för detta hon skolades på Sterbenin.

Vem som skolat henne till att bära långbyxor, röka och läsa olämpliga böcker var svårare att svara på. Karin stod nära sin far och kanske var det den relationen som gav henne kraft att utmana tidens konventioner. Att ge kärlek är ju också att ge frihet.

När Karin efter helgen såg att lärarkandidatens cykel åter stod utanför bakdörren på Sterbenin började hjärtat slå fortare. Hon tog några djupa andetag och gick in i köket med avsikten att inte verka speciellt intresserad av hans närvaro.

Men när han hälsade med ett glatt leende blev hela hennes ansikte till detsamma. Och när leendet inte längre räckte till började hon skratta.

Fritz fortsatte att äta lunch på Sterbenin och allt oftare fann Karin skäl att vara där vid samma tid. Ingen av dem hade förut varit intresserad av att promenera, men nu fanns det plötsligt alltid tid för ein Spatziergang nach dem Essen.

Några veckor efter att Fritz fått skjuts efter vagnen, fick Karin tillfälle att träffa honom i en annan roll.

På herrgårdarna ordnades då och då små soaréer och till Sterbenin hade man bjudit in den unge läraren som traktera21

de cello och som gjort sig känd som en god uppläsare av poesi. Med motivet att musik var roligare än artigt prat och broderier accepterade Karin att tillsammans med sin mor lyssna till kvällens uppträdande. Det skulle visst bli några romantiska dikter av Mörike tonsatta av Löwe. Schiller och Goethe var det nog också svårt att komma förbi. På ett sätt var den fattige läraren, som visst var snickarson, ett pittoreskt inslag på godset, och denna kväll fick han stå i självaste salongen. Och hur det än var med hans ursprung så kunde han sina skalder. Han började och slutade med Mörike.

Med Prinsessan som rider genom en allé. I publiken fanns en flicka som till en början lyssnade på skaldernas ord men så småningom bara såg den som deklamerade dem. Kanske var det något som hennes mor också såg.

Det blev nämligen inga fler soaréer för läraren på Sterbenin. Också luncherna fick tills vidare intas på annat håll.

Edith, Karins mor, dolde inte sin förtvivlan och sa bestämt nej till allt umgänge med den simple läraren. Men vad hjälpte det när det fanns andra vägar att promenera på. Och vad hjälpte det att man skickade Karin tillbaks till internatskolan i Dresden för att fullfölja sina avbrutna studier. Till samma stad skickades breven från en romantiker och poet. Fritz kärlek flög över ängarna och Karin var förlorad för den värld som låg utstakad för henne och för den fästman som valts för att säkerställa släktens fortlevnad på lämplig nivå.

Hur skulle släktens välstånd tryggas om alla bara tänkte på sig själva, sina förlustelser och detta förgängliga tillstånd vid namn förälskelse? Edith hade själv tagit sitt ansvar när hon som ung kvinna följt sin faders råd och sagt ja till friaren i sjuglasvagnen ifrån Pommern. Annars hade de ju inte suttit där de satt i dag. För hela släktens skull bad Edith sin dotter att ge upp sina förvirrade planer och i stället vända tillbaka till sin utmärkte fästman. Ediths eget äktenskap var 22

inte det bästa. Men att gifta sig med en blivande folkskollärare från Wittenberg vars »stamtavla» utgjordes av murare och snickare, var väl inte ens att tänka på sig själv.

Karin kunde förstå att hennes mor led, men hon kunde inte känna det. Hennes känsla var en annan. Om hon ansträngde sig kunde hon säga några ord om att hon inte bestämt sig men att hon i alla fall inte längre ville vara förlovad med sin kusin. Det fanns ingen återvändo. Hon var en annan än den hon varit, och aldrig skulle hon kunna vända åter.

Hon hade inte bara bestämt sig för Fritz utan också för ett annat liv. Där brusade ett vatten som överröstade alla hennes mors råd. När hon blundade såg hon bara Fritz.

En kort tid efter att Karin kommit hem från internatet i Dresden var krisen på Prüssau ett faktum. Karin var med barn. Edith tog sin makes pistol, gick upp på sitt rum och låste dörren innan hon satte sig i stolen framför spegelbordet. Där satt hon en bra stund innan det small. Tjänstefolket rusade till hennes kammare och bultade på dörren. Efter en stund hördes en svag röst därinifrån. De skulle lämna henne ifred. Sedan fick de bära ut det trasiga sminkbordet. Edith hade skjutit på spegelbilden av sig själv.

Eckhard var inte glad över den situation som Karin försatt sig själv och släkten i, men nu när Karin var med barn fanns det inte många val. Ryktet sa visserligen att Fritz var vänsterman och frivilligt hade stannat kvar i Ryssland och arbetat för bolsjevikerna efter att ha släppts ur krigsfångenskap.

Trots det verkade han vara en bra och begåvad karl som även kunde arbeta med händerna. Men eftersom Fritz inte hade några egendomar alls skulle Karin långt ifrån få det liv som hon var ämnad för, och Eckhard skulle därför finnas där för henne.

Det blev bröllop i april 1927 med Katja i magen och efter detta dammades sjuglasvagnen av igen. Eckhard lånade ock23

så ut hästar och kusken Janko till brudparet så att de skulle kunna åka ut och presentera sig för Fritz nya släkt.

Fritz var ingen vän av det »fina folket», men när nu hans äkta maka och stora kärlek var en av dem skulle han väl ändå bjuda till. Upptakten på den lilla bröllopsresan gick till Karins släkt, och farbror Gerhard Fliessbach på godset Kurow stod först i tur.

Gerhard hade några år innan blivit utsedd till Generallantwirtschaftsdirektor över jordbruken i Hinterpommern.

En titel som kanske fick det unga paret att sträcka på sig lite extra.

Men de kom inte längre än uppför stentrappan. Trots att de knackade på porten flera gånger kom ingen och öppnade.

Till slut kom en tjänsteflicka från baksidan och meddelade att herrskapet dessvärre inte kunde ta emot.

Karin förstod problemet. För Herr Generallantwirtschaftsdirektorn, eller om det var hans fru som höll i protokollet, var hon inte längre en nära släkting. Hon var folkskollärarens hustru, varken mer eller mindre.

Det glömde aldrig Karin.

24

F

örsta gången vi besöker mammas barndomsland är jag åtta år. Vi tältar i den glesa tallskogen mellan de vita sanddynerna och byn där hon växte upp. Hennes by ligger inte längre i Tyskland utan i Polen vars västra gräns familjen tidigare bodde nära.

Vi är sex stycken i den varma bilen. Pappa vid ratten, mamma bredvid med matsäcken vid fötterna och vi fyra syskon utplacerade för att hålla sams där bak. Från vägkanten köper vi bigarråer för tolv öre kilot och efter viss tvekan spottar vi med glädje kärnorna från Amazonens fönster. Vi har nog en väldigt fin bil för överallt där vi stannar kommer män och barn fram och tittar in. När vi handlar polska kolor får vi i stort sett alla pengarna tillbaka plus några runda slantar som nästan inte väger någonting.

När vi besöker vissa platser sänker mamma rösten. Som om det inte skulle märkas att vi var där. Hennes familj har ju flyttat härifrån och vi får kanske inte störa dem som bor här nu. Jag förstår inte vad det är, bara att mamma verkar rädd och då blir jag också rädd.

I hennes by finns det flera stora läger för barn precis som det var då. Fast på den tiden hade alla uniform. Också skolan som de bodde i och där Fritz undervisade finns kvar. Där bodde mamma tills hon var arton år, äldst av nio syskon.

Men till dem vi möter säger inte mamma att hon bott i skolan eller ens i samma by.

Nu verkar det gå lite äldre flickor i det röda tegelhuset och de lyfter upp mig i sina knän. De bjuder på konstigt pålägg 25

som heter kvark och mamma översätter och säger att flickorna i skolan vill behålla mig. Men när jag möter mammas blick förstår jag att hon inte tänker lämna kvar mig här.

Vi går genom byn till platsen där Katjas pappa hade sitt lilla jordbruk vid sidan av sitt lärarjobb. Där står en fläderbuske och några vilsna fruktträd vid resterna av en tegelmur.

Mamma tar ett skott av flädern och på ett av träden växer stora söta plommon. Pappa kan namnet på latin och jag behåller en kärna och lägger den bland små flata stenar i min ficka. Kanske slår den rot?

Mellan de långa rostiga taggtrådsrullarna på stranden letar vi efter bärnstenar som mamma sagt att hon hittat där när hon var barn, men vi nöjer oss med de små runda flata stenarna som mamma och hennes syskon kallade för taler.

En morgon hörs arga röster utanför vårt tält som står rest vid sidan av stigen ner mot havet. Kanske har någon sett vår Volvo Amazon och kanske borde vi inte ha tältat här? På den breda stigen ner mot stranden står det skyltar som jag tror säger var man inte får vistas om man är utlänning. Något slås mot tältduken och när pappa kryper ut står där flera män i uniform med k-pistar i händerna. Vi måste visa upp all vår packning och sedan tar de med sig pappa och min äldre bror i en bil som står parkerad en bit bort och kör iväg. Pappa och bror Jörgen förhörs och man tar filmerna ur deras kameror.

Jag är glad att de inte tar min mamma för i hennes pass står att hon är född i Tyskland och det har jag förstått, det är inte bra.

26

Wittenberg 1927 | Kanske var det resterna av ett överklassmanér som gjorde att Katja föddes på ett sjukhus i Berlin i november 1927, eller så fick det ske en bit bort för att ingen skulle kunna räkna ut att Karin var med barn redan innan hon var gift.

Förlossningsläkaren gav hursomhelst ett råd till de nyblivna föräldrarna: »Om ni bara uppfostrar henne det första året kommer ni sedan inte att ha några problem.» Några fler råd från läkarvetenskapen fick de inte eftersom resten av syskonskaran förlöstes hemma i skolhuset. Trots att det skedde vägg i vägg med barnkammaren hörde Katja aldrig ett ljud ifrån sin mor och till en början trodde hon att storkparet på taket var inblandade. Men när värkarna sattes igång fick hembiträdet hämta en kvinna ifrån grannbyn. Hon gick genast upp till Karin och talade sedan om vad som måste göras.

Fritz höll sig hemma och eldade i spisarna. Handdukar och lakan togs ur linnegarderoben och på spisen värmdes vatten som rykte när det bars upp.

Karin var i stort sett alltid med barn under Katjas uppväxt.

En bedrift som också hedrades av den nationalsocialistiska staten, då dessa mödrar var »det viktigaste kapitalet för Tysklands framtid». I slutet av trettiotalet hade en fjärdedel av alla familjer fyra barn eller fler. Fyra barn gav en medalj i brons. Sex gav en i silver och den som födde åtta barn eller fler förärades med en i guld. Men de Mutterkreuze som kom till skolhuset för att Karin hade ökat den tyska folkstammen slängde hon i väggen. Det blev i alla fall en barngrupp på nio 27

syskon. Ett eller flera missfall skedde också, men varken sorg eller smärta skulle skrikas ut. På den punkten var Karin ett ideal i tiden.

Svaghet skulle övervinnas och döljas. Att visa upp den hade Katja inget för. I alla fall inte för att söka tröst. Ordnung muss sein. De flesta i Katjas grannskap hade någon att buga för men också någon som duckade för dem. Makt var, som så ofta, synonymt med styrka. Visste man inte sin plats så fick man snart känna på var gränsen gick.

Katjas mor slog aldrig sina barn, men hon var ändå inte som Katja tyckte att hon borde vara. Hon gick i långbyxor, spelade kort, rökte och läste jämt böcker, men inga sagor, och inte heller gullade hon med sina barn, så som Katja såg andra mödrar göra. Kanske var det den där boken som alltid var med som gjorde henne lat i Katjas ögon. Vid grytorna och på stranden, ja, till och med vid bakugnen stod hon lutad över en bok.

Hennes hushållskunskaper hade det också viskats om i byn. Hon hade kommit med recept till Fischers handelsbod som de aldrig hört talas om. Det övergick med tiden till grytor där lite av varje kunde blandas i. När fantasin och tillgångarna tröt fick hon fylla barnens magar med den råggröt som fanns kvar från frukosten.

Trots upp- och nedgångar i konjunkturen var Karin fortfarande sin fars flicka och fick då och då följa med honom till den värld som en gång legat utstakad för henne. Ibland fick det räcka med en heldags avkoppling en bit västerut längs Östersjökusten på terminalbadet i Colberg. Lite spänning kunde de också köpa sig på kasinot i Zoppot som låg inhyst på det storslagna Grand Hotel, och i Berlin rörde sig Eckhard vant mellan hotell, krogar och teatrar. Så kunde den lite finare härkomsten, trots hennes svek, bryta den vardag som en folkskollärare och småbonde kunde erbjuda sin familj.

28

Förutom böckerna var stranden hennes rum för avskildhet. På helgerna gick dock hela familjen till stranden i samlad tropp. Fritz körde filten, matkorgen och de minsta barnen i samma skottkärra som han brukade köra till deras gård i Babnitz. Väl framme vid den breda stranden nedanför de stora sanddynerna låg han snart med händerna knäppta över bröstet och snarkade med öppen mun medan Karin satt naken och delade ut maten. Även där fick Katja skämmas men som tur var brukade de sitta en bit ifrån de andra familjerna så att en del strandråg fick plats emellan. Lek, bad och änglar i sanden gjorde stranden till en frihetsplats.

Till stranden kom ibland Karins syster Gerda på sin häst. Även hon hade utmanat tidens ideal. När hon sadlat sin egen häst inför rävjakten hade männen skakat på huvudet och med stort allvar varnat för att hon skulle kunna slå sig mycket illa. När hon stått på sig och visat sina färdigheter hade kören tystnat. Av Gerda fick Katja och hennes syskon en särskild stranduppgift. Fram och tillbaka fick de springa för att hämta saltvatten och hälla över hennes alltför mörka hår.

***

I Wittenberg fanns en handelsman, en smed och några som jobbade i skogen och eftersom det var en kustby var flera sysselsatta i fisket. Resten brukade sin egen jord eller arrenderade den eller arbetade i grannbyn eller Prüssau där i stort sett alla som bodde var anställda på godset. I Wittenbergs skola var Fritz den enda läraren och den sysslan kombinerade han med det egna familjejordbruket så att de, förutom salt och socker, var i stort sett självförsörjande på föda. I hushållet hade de en hushållerska och vid den lilla gården job29

bade en dräng, och då och då togs extra arbetskraft till hjälp.

Hela tiden såg Katja sin far arbeta mer än någon annan.

Upp till djuren, sedan hem för att byta om och in i skolan.

En av deras grannar sa att hon kunde ställa klockan efter ljudet från skottkärran som Fritz varje morgon sköt framför sig på väg till sitt jordbruk. Då brann elden redan i barnens kakelugn, i köket och i skolsalen. Klockan hade blivit sex. Vägen gick förbi rökeriet och smedjan och sedan över ängen till Babnitz. Fritz började med att mjölka och utfodra och sedan avlöstes han av drängen Bruno i sin stalltjänst och tog sig ut på åkern. På kvällarna läste han ur den isländska Eddan eller sagorna han översatt från ryska.

Fritz var van att arbeta självständigt. Hans bror var den förste i släkten som lämnade byn för att studera och hans far jobbade i veckorna som snickare på mentalsjukhuset i Lauenburg.

Från sex års ålder fick Katja börja valla korna bort till ängarna vid myren med sin lillasyster Friederike. De hade övat med gässen på klöverängen bakom skolan. En lätt uppgift om det inte hade varit för den nyckfulle gåshanen. På myren fördrev de dagarna genom att hoppa mellan tuvorna. Det kunde bli riktigt vått och kallt om de föll emellan dem eller ner i groparna där torven tagits. Om de bara hade vågat hade de kunnat gå till de större pojkarnas eldar men där hade de blivit retade. Att beklaga sig var inget alternativ, i stället väntade de tålmodigt på att Fritz skulle komma på sin cykel med smörgåsarna. De visste att det var många andra som stod på tur före dem. Bland »de andra» ingick också djuren. Kaninerna, hönsen, gässen, grisarna, kalkonerna och hästen skulle alla ha sitt foder innan människorna kunde sätta sig till bords.

Katja längtade inte till loven. De var inga skollov – de var arbetslov. På våren fick de krypa längs fårorna som Fritz plöjde och sticka ner potatisen, och på hösten fick de krypa 30

samma väg igen. Vid skördetid bar Fritz in fulla korgar med bönor, ärtskidor och bär som skulle noppas. Om alla hjälptes åt gick det fort, förkunnade Fritz när han tömt korgen på köksbordet.

Förlossningsläkarens råd följdes. För att gnälla och beklaga sig fanns ingen plats och hosta fick man göra ute. Där placerades också de minsta barnen när de skrek. I det lilla lusthuset fick de skrika och så var man av med det. Efterhand fick syskonen ta hand om varandra och blev det bråk så var det raus, ut, som gällde.

Inte heller när Katja hade kikhosta fanns det någon anledning att befrias från sina uppdrag. Ut med hostan, och bland hallonbuskarna kunde hon kräkas. Sedan gick hon in och satte sig vid bordet och rensade i högen med de andra. De var tillsammans och hon var behövd.

31

Foto: Johan olsson

Jens Orback berättar här personligt och gripande om vad

JENS ORbAck , född 1959, är

journalist. År 2004–2006 var han demokrati-, integrations-, och jämställdhetsminister.

som hände hans mamma Katja under andra världskrigets slut i Tyskland när ryska styrkor intog landet. Katja var en av de många tyskar som drevs på flykt från sina hem och utsattes för brutala övergrepp.

Medan segern firades – min mammas historia är en stark skildring av hur skuld och skam kan tysta en människa och en familj, men också av behovet att få veta sanningen, hur mörk och svår den än är.

JENS ORbAck MEDAN SEGERN FIRADES

Mammas berättelser från barndomen kommer aldrig längre än till den 13 mars 1945. Och jag vill inte fråga, för en son vill inte veta och inte se sin mamma föra sina händer till ett ansikte som skakar.

Men det är för sent. Jag måste få mer ur mamma. För den uppgiften är jag inte särskilt lämpad. Det blir en resa utan givet slut.

min mammas historia

Jens Orback

MEDAN SEGERN FIRADES min mammas historia