Page 1

1


2


  

3


Av Anton Westman har tidigare utgivits på annat förlag: Himlen under mina fötter, 2002

Tusculum Förlag Lövsta Gård 8 150 23 Enhörna www.tusculum.se © Tusculum Förlag 2010 © Anton Westman 2010 : Mikael Hartman : Jens Andersson www.bokochform.se : Jens Andersson www.bokochform.se : Munken Pure 100 gr : Indigo Antiqua : Livonia Print 2010 : 978-91-978646-5-7

4


I

5


6


Morgonens höjdpunkt i Chicago var kafeterians blåbärsbagels. De var tunga som gummiringar och en aning degiga inuti. Rebecca brukade skratta åt mig och säga att man ska bre på Philadelphiaost också, men jag tyckte att de smakade bäst utan pålägg, rostade. Brödrosten stod bredvid kaffeautomaten. Det var inte många som använde den. Brödet lades på ett slags löpande band och matades i långsam takt in i apparatens glödande inre. En halv minut senare ramlade det ut, perfekt rostat. Vi brukade fika framåt sjusnåret, efter morgonronden, i väntan på att de skulle söka oss från operationssalarna. Det var fortfarande mörkt på gatan utanför då, men om man tittade bort mot skyskraporna kunde man se gryningsljuset klättra ner längs tinnarna. Sjukhuset låg i gränslandet mellan stadens östra och västra sida. En kväll hade jag lånat Rebeccas mountainbike för att cykla ner till planetariet, men ändrat mig och cyklat västerut istället. När man är ovan att bli rånad så tar det en stund innan man förstår att de som kommer springande tänker göra en illa, och de var nästan

7


ifatt mig innan jag instinktivt växlade ner, och började trampa. Jag rörde mig då fortfarande i riktning västerut och cyklade i fem eller femton minuter allt vad jag orkade innan jag nådde en tvärgata som var så pass stor och upplyst att jag våg-ade svänga vänster. För att inte bli genskjuten cyklade jag flera kilometer söderut innan jag svängde igen, mot skyskrapornas diamantglitter. Jag kom inte i säng förrän efter midnatt. När jag återlämnade cykeln till Rebecca dagen därpå och berättade att jag blivit jagad inne i West Side så kallade hon mig en dåre från en överbeskyddande välfärdsstat. Det var inte illa menat. Hon var själv från Kanada och hade också initiala svårigheter med rondvanorna. – Detta är inte morgonronden, sa hon en morgon i hissen. Detta är nattronden. – Detta är inte Kanada, sa då vår överläkare. Detta är Förenta Staterna. Le och bli belönad. Min sista morgon i Chicago stod jag med resväskan på Polk Street och småhuttrade när Rebecca kom runt hörnet med en mugg kaffe och en påse nyrostade bagels, fortfarande varma. Det var en isklar dag med djupblå himmel och brandgula höstlöv, märkligt vindstilla. – Färdkost, sa Rebecca. När jag tog av locket från muggen snirklade sig ångorna från kaffet rakt uppåt, som röksignaler. Rebeccas sökare pep.

8


– Hur lång räckvidd har dom här egentligen? frågade hon och slog av den. – Blir du amerikan? frågade jag. – Jag är amerikan, sa Rebecca. – Kommer du att konvertera till medborgarskap i Amerikas Förenta Stater? – Ja. Med mer än nittiofem procents sannolikhet. Tror du att det kommer att börja snöa snart? – Det känns så. – Hur länge ska du vara i Iowa? Visst var det Iowa du skulle till? – Ja, sa jag. Ephesus, Iowa. Bara över Tacksägelsen. – Flyger du hem till Sverige från Chicago sedan? – Nej, Saint Louis. Hon stod kvar och väntade med mig tills Ed kom. Jag såg honom på långt håll och vinkade. Ed ljustutade. Hans stora, vita Crown Victoria gled upp bredvid oss som en skraltig gammal segelbåt som han ogenerat felparkerade. När han klev ur bilen var han inte gänglig och mörkhårig, som han alltid varit, utan muskulös och blond. Han hade till och med färgat ögonbrynen. Vi kramade varandra och skrattade. Rebecca sträckte fram handen och log som Miss Kanada. – Rebecca. – Hej Rebecca, sa Ed. Edward. – Vad har du gjort med håret? frågade jag. – Det var nazismen.

9


– Du ser otrevlig ut. – Jag har blivit omnämnd som obehagligt medryckande. – Varför det? frågade Rebecca. – Har du sett musikalen Cabaret? frågade Ed. – Ja, filmen. – Jag sjöng nazistsången på värdshuset när baronen gjort det med engelsmannen och alla kommer i stämning. Jag vill understryka att jag bara flirtat med nationalsocialismen för att främja min karriär. – Jobbar du som musikalartist? frågade Rebecca. – Om jag säger svältande skådis i New York så kan du säkert gissa resten, sa Ed. – Då gissar jag att ni två blev kompisar på grund av er dystra konstnärliga läggning i tonåren. – Vi delade också ett intresse för rymdskepp och den europeiska medeltiden, sa Ed. – Äter man prärieostron i Ephesus? frågade Rebecca. – Nej, det är fiktion angränsande till förtal, sa Ed. – Vad äter ni då? – Ländstycke och majsbröd och det var Jack här som startade den lokala traditionen att hälla ketchup på pasta. Jack Macaroni. Klibbigt praktiskt. – Jack? frågade Rebecca mig och jag himlade med ögonen. – Har han inte använt sitt enstaviga smeknamn? frågade Ed. – Jag känner honom som doktor Berggren.

10


– Ja, det är ju föga enstavigt, sa Ed. – Jack passar honom inte alls. Det är varken grubblande eller intellektuellt. Jack låter som en boskapsdrivare eller sjörövare. – Det var just det som var skämtet som fastnade. Det står till och med i årsboken. – Jag ville inte detta, sa jag. – Men det är smickrande, sa Rebecca. Jag har aldrig haft något smeknamn. – Har dom aldrig kallat dig för Becka? frågade Ed. – Nej. Dom var väl rädda för mig. – Vad heter du mer än Rebecca? – Rebecca Olivia McCartney. – Som Paul McCartney? – Ja, men jag vill inte ha ett mesigt smeknamn som har med blommor och Beatles att göra. Jag vill ha ett smeknamn som Zorro. – Enligt NATO:s bokstaveringsalfabet är du Romeo Oscar Mike. Vad sägs om Romeo? Rebecca började skratta. – Romeo? – Ja. Hon smakade på namnet och uttalade det några gånger med olika intonation. – Kanske, sa hon och log med skrattgropar. Hur lång tid tar det att köra ner till Ephesus?

11


– Några timmar, sa Ed. – Är det gamla gymnasiegänget? – Ja, sa Ed. – Var skötsamma, sa hon. – Om man gör det på rätt sätt, sa jag till Rebecca, och fattar vad man ger sig in i så kanske det kan bli bra. – Vadå? frågade Ed. – Medborgarskap i Amerikas Förenta Stater, sa jag. – Är du inte amerikan? frågade Ed Rebecca. – Jag kommer från Toronto. – Har du blivit galen? frågade Ed. Vill du lämna det enda vettiga landet i Nordamerika? – Man måste bo här om man vill bli bäst, sa Rebecca. – Kan man inte filosofera som i Förenta Staterna men någon annanstans? frågade jag. – Varför vill alla svenska ishockeyspelare spela i NHL? frågade Rebecca. – Pengarna? sa jag. – Silverbägaren. Ditt namn ingraverat på Lord Stanleys pokal. – Men, sa jag, är inte dom kanadensiska lagen i NHL bevis på att man kan bli bra utan Förenta Staternas filosofi? – NHL, sa Rebecca, är ett övertygande argument för Förenta Staternas filosofi.

12


När vi rullade vände jag mig om och såg på henne genom bilfönstret, en krympande sjukhusvit prick med hästsvans som vinkade och försvann. – Åt den som har skall varda givet, sa Ed. – Det var snällt att köra omvägen, sa jag. – Tror du att du orkar köra en bit när vi kommer ut på Interstate 80 igen? – Ja, sa jag. Sov du på ett motell? Ed pekade med tummen mot baksätet och frågade: – Är läkarbrudar så där? – Hur då? Han funderade. – Så där… mycket? – Ibland, sa jag. – Jag känner mig som en hobbit. – Det finns studier som visar det, sa jag. – Att jag är en hobbit? – Nej, att kvinnors attraktionskraft minskar av att bli läkare. – Jag är alltså en misogyn hobbit? – Den fria forskningen antyder detta. – Är det något mellan er? – Nja, sa jag. – Nja? sa Ed. – Hon slog upp en förlovning i maj. – Maj är en dålig tid för sådant.

13


När vi kom till Interstate 80 tankade vi och jag betalade och satte mig bakom ratten. Ed buffade upp sin gröna sovsäck mot fönstret på passagerarsidan, fällde tillbaka sätet några grader och drog ner en kamouflagefärgad basebollkeps framför ögonen för att sova. Den stora bilen gungade mjukt och tungt i svängen upp på motorvägen. När jag gasade brummade motorn dovt. – Får jag spela amerikansk rockmusik på låg volym? frågade jag. – Ja, men cd-spelaren är paj, sa Ed med sömnig röst under kepsen. Du slår på radion genom att ta blyertspennan som ligger i askfatet och stoppa in den i hålet till vänster och vrida medsols men akta så det inte blir kortslutning. – Vi börjar våra liv som en liten samling celler, sa president Bush i raspig mottagning. – Jesus Kristus, sa Ed. Vrid blyertspennan motsols innan vi hinner höra vad min statschef har att säga om den fria forskningen. – Den överträder en moralisk rågång, sa Bush. – Vadå? frågade jag. – Förstörelsen av mänskliga embryon, sa Bush som om han hört min fråga, tvingar oss att ta ställning till livets början och vetenskapens slutpunkter. – Han har fyllt etablerade medier med antistamcellsforskningspropaganda hela veckan, sa Ed. – När genierna vidgar det möjliga måste vi avgränsa det önskvärda, sa Bush. Är inte detta en lärdom från förra seklet? – Det önskvärda är att du och dina oljegenier lämnar Vita

14


huset, sa Ed och slog av bilradion med blyertspennan. Är hon på svajpunkten? – Vem då? frågade jag. – Hon, doktorn, Rebecca? – Vad är svajpunkten? – I Staterna inträffar den strax före trettio, sa Ed. Hur gammal är hon? – Tjugosju. – Och hon har varit ihop med han den rätte i ett par år nu och plötsligt så slog hon upp förlovningen, som en blixt i ett dockhem, och flyttade till Chicago? – Hon fick ett ST-block här. – Vem är den rätte? – En anestesiolog på Toronto General Hospital. – Dom goda nyheterna, sa Ed och drog ner kepsen framför ögonen igen, är att den brist på topptjejer som uppstod för några år sedan plötsligt vänds i ett överflöd. – Vad är dom dåliga nyheterna? – Topptjejer är däggdjur. – Kalla hobbitfötter? frågade jag. – Ja, sa Ed under kepsen. – Vem är hon? – En bra tjej som misstog mig för en bra kille. – Du är en bra kille, sa jag. – Jag är en bra svältande skådis, sa Ed.

15


Trafiken var tät. Ed somnade nästan genast och sov tills solen började sjunka framför oss och letade sig in under kepsen. Han nös och satte sig yrvaket upp. – Herre Gud, sa han. Jag drömde om ballonger. Han köpte en jättelik flaska sockerfri Coca-Cola när vi tankade och han tog över ratten. – Har ni haft många Irakveteraner bland patienterna? frågade han. – Nej, sa jag. – Inte? – Jag tror att det bara är på vissa sjukhus. – Aha, sa Ed. – Vi har haft skottskador, sa jag. – Vad var det med dom då? – Käkarna. Han tog några klunkar Coca-Cola och sa: – Adam ringde. – Hur är det med honom? frågade jag. – Har ni pratat? – Nej, sa jag. – Han har börjat rycka upp sig. – Så bra. – När var senaste gången ni pratade? – Det var länge sedan, sa jag. – Han gläder sig åt att träffa dig.

16


– Så bra, sa jag. Det gör jag också. – Jag har inte träffat honom sedan i julas, sa Ed. Det var innan han påbörjade uppryckningen. – Vad gör han nu? – Han har skrivit något som han vill visa oss alla. – Oj, sa jag. – Ja, det tänkte jag också, sa Ed. Men huvudsaken är att han har börjat rycka upp sig. Vad gillar du mina muskler? – Du har väl inte tagit anabola? – Nej, jag använde den långsamma scoutmetoden. – Är det för att öka din sexuella eller professionella attraktionskraft? – Båda, sa Ed. Jag har lärt mig rida och sluka eld också. – Kan man rida i New York? – På ett ridställe. Jag ska försöka få jobb på en utomhusteater i sommar så jag måste komma i topptrim till uttagningarna. – När är uttagningarna? – Januari. Håll tummarna. – Tummarna hålls, sa jag. – Skriver du? – Nej, sa jag. – Varför inte? – Jag gör medicinsk karriär. – Skitsnack, sa Ed. – Kanske, sa jag. I någon mån.

17


– Vad var det senaste du skrev? – Det säger jag inte, sa jag. – Jo, du måste. – Det var en dikt. – Bunden eller obunden? – Bunden. – Varför det? – Varför inte? – Var det inte prosalyrik som var planen? – Planer, sa jag, är så nittonhundratalet. – Vad hette den? – Kablarna. – Vad handlade den om? – En patient som dog. – Ledsen, sa Ed och släppte det. Vi kom till floden i solnedgången. Den nya brons pyloner reste sig smäckra och guldskimrande ur vattnet och Burlingtons gamla tegelbyggnader på andra sidan glödde röda. Jag bad Ed köra långsamt. Jag har aldrig vant mig vid Mississippis storlek. Det kändes som om utloppet i havet måste vara i närheten, bakom nästa krök, inte tusen kilometer härifrån. Godspråmar rörde sig under oss åt båda håll. – Välkommen tillbaka, sa Ed. Efter Burlington blev landet kulligare och järnvägen anslöt på

18


vår högra sida. Vi körde förbi ett tåg på väg västerut och himlen mörknade till ett högt valv, djupblått som Stjärnbaneret. Skörden var inne och åkrarna kortsnaggade. Min mobiltelefon pep till. Det var ett textmeddelande från Rebecca i versaler: ROMEO TILL JULIA. ANKOMSTSTATUS EPHESUS? Ed skrattade. Jag textade tillbaka: JULIA TILL ROMEO. VI ÄR NU I IOWA. Hon svarade: HUR ÄR DET? Och jag skrev: NOSTALGISKT. Ed flippade fram sin mobiltelefon och ringde sina föräldrar. – Vill du ha äppelpaj eller rabarberpaj till efterrätt? frågade han mig. Mamma har båda i frysen och ska ta fram och tina. – Rabarber, sa jag. Det var helt mörkt när vi kom till Ephesus. Vattentornet var upplyst i neon underifrån, som en psykedelisk jättesvamp. I Frihetsparkens mitt svävade den förstorade kopian av Frihetsklockan över dammen, hängande i sina osynliga metalltrådar ovanför den blanka vattenytans spegelbild av natthimlen. Gatorna var tomma. Ekorrträdet stod kvar på hörnet till Eds gata, brett och lummigt med grenar hängande farligt nära vägbanan. Det lyste hemtrevligt i fönstren till de små låga enplanshusen med stora trädgårdar utan staket.

19


– Alla är hemma över Tacksägelsen, sa Ed. Hans föräldrar stod ute på uppfarten och vinkade. Ed parkerade bakom sin pappas Crown Victoria som såg exakt likadan ut som hans egen, förutom att den var svart. Det var Eds pappa som ursprungligen mekat upp Eds bil till körbart skick. Eds pappa var muskelbilsentusiast med förkärlek för sjuttiotalet. Han var en mager och tystlåten man. När jag senast träffade honom hade han börjat dra upp planer för ett nytt kommunalt bibliotek och enligt Ed hade guvernörens fru i somras utnämnt det färdigställda biblioteket till ett föredöme för hela delstaten. Eds mamma var en tvärhand högre än sin man och bildkonstnär. Jag har fortfarande kvar en plansch som hon gjorde i klassisk stil med mig och Ed som Joe och Jerry, när vi satte upp I hetaste laget. Jag har ramat in den. – Hej Jörgen, sa Eds pappa. Välkommen tillbaka till Ephesus. – Tjena Dave, sa jag och skakade hand med honom. Tackar. – Du ser ut ungefär som vanligt, sa Eds mamma. – Det är mörkret, sa jag. Hej Linda. Hon kramade mig. – Jag har gjort Jack Macaroni.

20

9789197864657  

1 2 3    Av Anton Westman har tidigare utgivits på annat förlag: Himlen under mina fötter, 2002 Tusculum Förlag Lövsta Gå...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you