9789176970126

En framtida hemmafrus bekännelser © Elin Eldestrand 2016 Formgivning omslag och inlaga Cecilia Pettersson, Pica Pica www.picapicadesign.se Första upplagan HOI Förlag Tryck Bookwell 2016 ISBN 978-91-7697-012-6 HOI Förlag www.hoi.se

Till mamma

PROLOG

Första gången jag såg en människa dö var jag sju år gammal. Året var 1947 och efterkrigstidens hoppfulla vindar smekte genom Sverige. Ransoneringslapparna fanns kvar, men vi gick snabbt och säkert mot ljusare tider med den långe herr Erlander i spetsen.

Det var det året jag började skolan. En händelse jag hade sett fram emot med blandade känslor. Jag längtade efter att få vänner, men visste samtidigt att jag inte passade in med de andra barnen, de som hade pappor som var direktörer och doktorer.

Min pappa var inget utav det. Han försvann ur mitt liv så snabbt att jag var osäker på om han ens varit där. Han var visst väldigt förtjust i sprit och kvinnor, och när jag var knappt ett år gammal drunknade han, full som ett ägg, i bäcken bakom vår stuga. Mamma sa att det var en bra dag. Onödigare bidrag till mänskligheten fick man tydligen leta efter.

Skolan tyckte hon också var onödig. Långt innan jag började muttrade hon om att hon minsann klarat sig bra trots brist på så kallad utbildning.

– Det är bara högfärdiga människor som går i skolan. Tror att de är förmer än oss vanliga dödliga.

Jag ville vara förmer än vanliga döda och hade höga förhoppningar på att skolan skulle vara min skjuts rätt in i det liv jag inte fått redan vid födseln. Det där ljuva livet som innebar hus och hushållerska på Gräddhyllan.

Nåja, trots mammas muttrande kom hon en dag hem med en klänning som någon gäst lämnat kvar på Det Fina Hotellet där hon städade.

– Den kan du ha på dig i skolan.

Hon ryckte på axlarna, som att det inte var någon stor sak. Men 6

det var det. Det var min skolklänning. Den hade ett vackert rutigt mönster och en liten spetskrage. Trots att den var sliten och kragen hade en konstig fläck kramade jag den hårt och älskade den från första stund.

Jag sände en kort och tacksam tanke till flickan som lämnat klänningen på hotellet. Kanske saknade hon den till en början, men hennes pappa hade förmodligen råd att köpa henne ett dussin nya.

Hade man råd att bo på Det Fina Hotellet, då hade man råd med nya kläder.

Första skoldagen satte jag högtidligt på mig klänningen. Mamma flätade håret i två hårda flätor och knöt vita rosetter i ändarna. Hon räckte mig en handväska där hon lagt ner en smörgås och ett rött äpple som lunchmat.

– Lycka till nu, jänta.

Hon tog ett djupt andetag och såg ut att vara på vippen att säga både det ena och det andra, men det enda som kom ut var: – Det kan du behöva.

Min skolfröken hette Viola Vängren och till en början tyckte jag att namnet passade henne. Hon var liten och tunn med det gråstänkta håret i en mjuk knut i nacken. Händerna hade bruna fläckar och på höger hand saknades pekfingret. Hon berättade för oss att fingret fastnat i ett cykelhjul när hon var liten. Hela klassen rös och jag sträckte på mig där jag satt med händerna knäppta på pulpeten. Jag rös för att jag äntligen gick i skolan, hade en trevlig fröken och för att det säkert satt någon i klassrummet som ville bli just min vän.

För några sekunder var livet underbart.

Det vill säga tills någon ryckte mig så hårt i ena flätan att det sved i hårbotten och rosetten lossnade.

– Din klänning är ful. Fattigjänta.

Den viskande rösten var vass och gjorde ondare än själva rycket.

Jag vände mig om. En knubbig flicka med råttfärgat hår och stora framtänder glodde obehagligt på mig.

Det var mitt första möte med Doris Lömsk. Senare döpte jag om henne till Häxan Lömsk, men det sa jag så klart aldrig så att hon hörde det.

7

– Tyst med dig, annars skvallrar jag för pappa!

Det var flickan i pulpeten bredvid min som ryckte in för att försvara mig.

Eva-Kristina Lindgren, kallad Eva-Stina av alla utom sin mor.

Min bästa vän från dag ett i skolan. Eva-Stina alltså. Hennes mor var en av de strängaste personerna i hela Luddinge med omnejd.

Henne höll jag mig så långt borta från som det bara gick.

Eftersom Eva-Stinas pappa var chef över Häxan Lömsks pappa tystnade Häxan Lömsk, men först gav hon mig ett rejält hånflin som fick kalla kårar att dansa över hela kroppen.

– Tyst i klassen!

Fröken Vängren röt så skarpt och oväntat att jag omedvetet åkte ut med ena handen, och som i ultrarapid såg jag hur mitt bläckhorn åkte av pulpeten, sakta rörde sig genom luften och kraschade mot trägolvet. Den mörkblå sörjan rann ut på golvet och bläckets järndoft nådde mina näsborrar.

Jag stirrade och svalde gång på gång. Jag vågade varken andas eller röra mig.

Fröken Vängren närmade sig och hela klassen tycktes dra efter andan. Förutom Häxan Lömsk som skrattade lågt.

Innan jag hann reagera smällde fröken Vängren mig över händerna med sin tjocka pekpinne.

Klatsch. Klatsch.

Smärtan var så fruktansvärd och svidande att det kändes som att fingrarna gått av. Genom en tjock tårdimma stirrade jag på mina röda händer och undrade om det gick att röra på dem. Aldrig hade jag haft så ont. Mamma slog mig aldrig, bara enstaka daskar i rumpan om jag var olydig.

Jag gjorde någonting annat också, men det var jag inte medveten om förrän Häxan Lömsk upplyste mig och alla andra om det.

– Du har kissat på dig. Charlie Kisskjol.

Mycket riktigt. En pöl hade bildats på golvet under min stol och när fröken Vängren såg det spärrade hon upp ögonen och jag ryckte förskräckt åt mig händerna, livrädd att hon skulle slå mig igen.

Mina kinder blossade av skräck och förlägenhet, hjärtat bultade hårt och tårarna rann.

8

Det var inte så här jag hade tänkt mig min första skoldag.

När de andra barnen gick på lunchrast fick jag skrubba golvet.

Jag övervakades av fröken Vängren som marscherade runt i klassrummet som en tysk officer medan hon slog med pekpinnen mot handflatan. Varje smäll fick mig att rycka till och darra som ett djur som hamnat under köttkniven.

Hon var inte längre fröken Vängren. Det var inget vänt med henne alls.

En evighet senare ringde skolklockan äntligen ut för dagen, men återigen fick jag stanna kvar när alla andra travade ut till friheten.

Eva-Stina tog sin väska och tittade sorgset på mig.

– Vi ses i morgon.

Det lät inte som att hon trodde på det hon sa och jag var alltför skräckslagen för att våga svara. Strax efter Eva-Stina gick Häxan Lömsk. Hon tittade på mig när hon passerade min pulpet.

– Jag hoppas fröken Vängren äter upp dig, Charlie Kisskjol.

Hon vräkte ur sig ett otäckt skratt och försvann ut i korridoren.

När den sista eleven gått ut, stängde fröken Vängren dörren och vände sig mot mig.

– Gör rent svarta tavlan.

Jag andades lättad ut. Hon skulle inte äta upp mig, och göra rent svarta tavlan borde jag klara av.

Min nästa uppgift var att fylla på alla små bläckhorn till bläckpennorna. Flaskan med bläck var tung och otymplig i mina händer.

Varenda gång jag missade och bläcket rann ner på pulpeten, eller till och med ner på golvet, röt fröken Vängren till ordentligt och klatschade mig på rumpan eller på benen med pekpinnen.

När jag påbörjade sista halvan av klassrummet rann återigen tårar och snor. Jag hade ont i hela kroppen efter fröken icke Vängrens behandling. Jag längtade efter att få springa hem och aldrig återvända. Mamma kanske hade rätt, sådana som vi hade inget i skolan att göra.

– Raska på nu!

Fröken Vängrens rytning fick mig att tippa omkull ett av de små bläckhornen och det föll till golvet. Fröken Vängren röt igen och 9

marscherade fram till mig. I ren och skär förskräckelse slängde jag i väg påfyllnadsflaskan åt hennes håll. Den missade henne med en hårsmån, men bläcket däremot hamnade rakt i hennes ansikte.

Fröken Vängren flämtade till och drog in bläck i munnen. Den tjocka pekpinnen skramlade ner på golvet och rullade halvt in under en pulpet. Hon flåsade efter luft och vevade med armarna för att återfå balansen. Det mörka bläcket rann i hennes rynkiga ansikte och hon vrålade när det som hamnat i pannan åkte ner i ögonen.

Jag höll andan och stirrade fascinerat på henne. Undrade om hon skulle ramla till slut och jag kunde springa därifrån för att aldrig återvända.

Fröken Vängren spottade och fräste. Hon slet av sig glasögonen och gnuggade sig hårdhänt i ögonen, vilket bara gjorde det värre.

Medan hon svor en otäck ramsa sträckte hon sig efter mig och jag var övertygad om att min sista stund var kommen.

Jag sneglade mot dörren och gjorde mig beredd att springa det fortaste jag någonsin sprungit, men fröken Vängren hann före. Hon tumlade mot dörren, ryckte upp den och försvann ut i den öde och dunkla korridoren.

Med en bedrövad suck tog jag handväskan och följde efter.

Trots att jag äntligen kunde gå hem kände jag mig ledsen. Mitt fläsk var inte bara kokt och stekt på den här skolan. Det var vidbränt och jag befann mig mitt i det osande, svarta molnet. Det kändes snopet att min skolgång fått ett så hastigt avslut. Det här skulle vara den gyllene vägen som ledde mig rakt till Gräddhyllan.

Långsamt följde jag efter fröken Vängren som vrålande halvsprang mot den enda trappan som gick ner till bottenvåningen och utgången. Jag klev över en kvarglömd jacka och sparkade undan en påse med kulor. Framme vid trappan hann jag i fatt henne. Hon vinglade med ena foten i luften, gnuggade sig i ögonen och la av ännu en osande svordomsramsa. Mitt bland alla fula ord hörde jag mitt namn.

Och så tog hon ett första kliv ner.

Utan att jag tänkte på vad jag gjorde sträckte jag fram en galoschklädd fot. Jag vet inte vad som fick mig att göra det, men foten hade 10

en egen vilja och den viljan fick fröken Vängren att göra kullerbytta efter kullerbytta nedför trappan innan det till slut blev alldeles tyst.

Efter en stund vågade jag luta mig över trappräcket och kika ner. Jag drog så häftigt efter andan att jag närapå svalde tungan.

Fröken Vängren låg stilla med benen i en konstig vinkel och det som rann från henne var definitivt inte bläck.

Det var första gången jag såg en död människa och jag förstod att det här var allvarligt. Det var mitt fel att fröken Vängren var död.

Min fot och bläcket som jag slängde på henne. Det sistnämnda var visserligen ett misstag, men min fot hade med vett och vilja stuckits fram. Fotens vett och vilja, alltså.

Jag försökte svälja gråten, men till slut brast det och hysteriska snyftningar letade sig fram och överöste hjärtats hårda bankande.

Långsamt släppte jag taget om räcket så pass att jag försiktigt kunde gå nedför trappan. Jag svajade och snyftade. Gick med tunga, rädda steg.

Jag visste vad som hände med mördare. De kastades i mörka fängelsehålor där de antingen svälte ihjäl eller blev ihjälslagna. Jag såg inte fram emot något av alternativen.

Nere vid fröken Vängrens kropp skakade jag så hårt att det värkte i hela kroppen. Snyftningarna knuffade sig våldsamt och högljutt fram ur bröstet. Jag grät för att jag skulle hamna i fängelse och aldrig mer få träffa mamma.

Jag var en mördare.

Genom mina snyftningar hörde jag ljud. Det lät som klackar mot stengolv. Raska steg vars ljud klickade och klackade mellan väggarna. Min gråt hejdade sig och jag kramade handväskan hårt medan jag såg mig omkring. Yr av rädsla fick jag syn på en halvöppen dörr och skyndade dit. Den ledde in i ett trångt, fönsterlöst förråd som luktade starkt av någonting som förmodligen var rengöringsmedel.

Jag såg ingenting och egentligen var jag mörkrädd, ändå drog jag igen dörren nästan helt och försökte hålla andan. Jag kikade genom dörrspringan och slog handen för munnen när jag såg vem som hade kommit.

11

Mamma.

Hon böjde sig ner vid fröken Vängrens kropp, rätade på sig, gick runt liket och såg sig omkring. Hon kikade uppför trappan, längs den öde korridoren och sparkade på den döda kroppens arm.

Jag var lättad över att det var mamma som var där, men livrädd för vad hon skulle säga. Tänk om hon gick till polisen och beordrade dem att komma och hämta mig?

– Charlie? Är du där?

Jag började gråta igen. Tryckte händerna mot ansiktet och skakade. Jag ville så gärna springa bort till mamma och få tröst och höra ord om att allt kommer att bli bra, men tänk om hon inte tröstade mig? Tänk om hon sa att jag inte längre var hennes dotter?

Hennes lilla jänta?

Jag brydde mig inte längre om mina högljudda snyftningar, men när dörren rycktes upp tittade jag skräckslaget på mamma och backade in i mörkret. Jag knuffade omkull en plåthink som skrällde som en hel orkester.

– Charlie Elvira Månsson, vad har du gjort?

Jag var tvungen att ljuga. Jag kunde inte säga sanningen och jag gav mig själv tid genom att torka kinderna och gnugga mig i ögonen, men jag kom inte på en enda vettig lögn.

Jag såg när hon snubblade och sprang och gömde mig? Eller: Oj! Ligger fröken Vängren där?

Vad som helst borde rimligtvis fungera, för mamma kunde väl aldrig tro att hennes jänta hade gjort sig skyldig till mord?

– Jag blev orolig när du aldrig kom hem. Mår du bra?

Jag ruskade på huvudet utan att våga titta på mamma.

– Var inte fröken Vängren trevlig? Återigen skakade jag på huvudet och undrade vart samtalet var på väg.

Mamma rätade på sig.

– Då går vi hem, jänta. Är det någon annan kvar på skolan?

– J-j-jag vet inte.

– Har du alla dina saker?

Jag stirrade häpet på henne. Hon såg lugn ut. Som att hon dagligen såg döda kroppar och sin egen dotter gömma sig ett par meter 12

bort. Borde inte mamma gapa och skrika åt mig? Kräva svar? Snyfta och svära med blicken pekad uppåt? Eller vara orolig för min säkerhet ifall det sprang en mördare lös på skolan?

– Charlie? Dina saker? Har du allting? Var har du handväskan?

– Jag har allt.

– Bra. Då går vi hem.

Mamma sa inte ett ord på hela vägen. Hon höll ett stadigt tag om min hand och jag fick småspringa bredvid henne.

Hemma i stugan ledde hon in mig i köket och tryckte ner min ömma rumpa på en köksstol. Hon ställde fram en tallrik med en grådaskig och kall gryta som jag tacksamt slevade i mig. I handväskan låg smörgåsen och äpplet fortfarande kvar och min mage skrek av hunger.

Mamma satte sig mittemot mig och tände en cigarett. Röken singlade långsamt upp mot taket. Det var en välbekant doft som fick mitt hjärta att lugna ner sig en aning.

– Vad hände?

Jag följde rökslingan med blicken och undrade vad jag skulle säga. Det verkade inte som att hon tänkte gå med mig till polisen, för då borde hon redan ha gjort det.

Tveksamt la jag ner skeden på bordet trots att jag var så hungrig att jag aldrig ville sluta äta.

– Det var en olyckshändelse. Det var inte meningen.

Tårarna började rinna igen och skvätte ner i tallriken.

Mamma tryckte av en lång askpelare på en odiskad tallrik som stod på bordet.

– Var hon en elak eller en snäll fröken?

Jag sjönk ihop. Tårar och snor droppade ner på min fina klänning. Den kändes inte längre lika magiskt vacker, snarare besudlad.

Jag ville trycka in den i vedugnen eller slänga den i bäcken.

– Hon var elak.

– Då så.

Mamma sträckte sig över bordet och kramade min hand.

– Du förstår, jänta. Du och jag är speciella. Vi har våra egna metoder för att lösa problem. Det viktiga är att vi inte berättar det för någon eftersom alla inte ser det på samma sätt som vi.

13

Jag betraktade henne misstänksamt. Vad menade hon?

Mamma släppte handen och tog ett bloss på cigaretten. Hon betraktade mig genom röken.

– Det du gjorde i dag var inte fel. Du löste bara ett problem.

Det mamma sa lät på något sätt bra, men oavsett vad vi kallade det var jag fortfarande skräckslagen över att bli upptäckt. Alltså bestämde jag mig för att trycka in händelsen långt bak i minneskontoret och aldrig någonsin öppna dörren igen.

14

1

En varm junidag år 1960 skyndar jag mellan borden på Karsks uteservering. Jag har precis vinkat av min boyfriend som tittat förbi på lunchrasten. Han heter Bosse Frank och det är hans pappa som äger och driver Franks charkuteri.

Egentligen drömmer jag om att gifta mig med Elvis Presley, men Bosse kan gott och väl duga. Han har utstående öron, tunna kycklingben och ett rart leende. Det viktigaste av allt är att han är trevlig och bryr sig inte om min plats på samhällsstegen trots att han befinner sig ett par snäpp ovanför mig.

En bil svänger in på gatan och passerar konditoriet. Gråsvart rök bolmar ur avgasröret och kittlar mig i näsan. Avgaserna blandas med doften av rakvatten och svettlukterna som åker runt i den sommarvarma luften. Jag är varm och klibbig och fötterna värker i de alldeles för trånga pumpsen. Hårtestar har slitit sig ur min hästsvans och klistrar sig mot ansiktet. Omkring mig är ett sorl av nöjda konditorigäster och irriterande flugor som försöker komma åt bakelserester. Jag gör mitt bästa för att schasa bort ett gäng flugor som surrar runt en tallrik, men de reagerar inte nämnvärt.

Inne på konditoriet sitter Häxan Lömsk och Majken Prutelli och stirrar ut på mig genom skyltfönstret. Majken är Häxan Lömsks ständiga följeslagare. Det första hon gjorde när hon direktimporterad från Italien började i vår klass var att byta namn från Maria till Majken. Det andra var att på order av Häxan ge mig en ordentlig knuff i ryggen så jag landade raklång i en stor lerpöl. Och så har det fortsatt. Häxan Lömsk delar ut ordrar likt en tysk officer och Majken gläfser ja och amen och utför dem. Det lugnaste året i mitt liv var då Häxan Lömsk åkte till Stockholm för att hitta en prins att förlova sig med. Kvar i Luddinge var Majken. Ömklig och feg som 15

en tandlös byracka. Men så återvände Häxan (utan prinsring, men däremot med ett glödande rykte om att hon blivit med barn med en gift äldre man) och Majken stoppade in gaddarna i käften igen och de dagliga rutinerna att plåga mig återupptogs.

Jag gör mitt bästa för att ignorera Häxans och Majkens blickar och ägnar mig i stället åt att plocka av ett bord. En till bil svänger in på gatan med ett lågt mullrande, men det är inget jag tänker på. Inte förrän jag genom motorljudet hör Tommy Steeles ”Young love”.

Med assietter och kaffekoppar i händerna tittar jag upp och betraktar den mörkblå amerikanaren som parkerar längs gatan.

Motorn dör och Tommy Steeles röst försvinner. Bakom ratten sitter en raggare jag inte känner igen.

Och så kliver han ur.

Klädd i jeans som är uppvikta ungefär en decimeter nedtill.

Vit tröja med de korta ärmarna upprullade. Svarta skor. Hår som blänker av brylkräm. Halva ansiktet täcks till en början av ett par rejäla solglasögon. En cigarett bakom ena örat och en i mungipan.

Han böjer sig ner mot ena backspegeln. Tar fram en stålkam ur bakfickan och drar den genom håret. Stoppar tillbaka kammen i fickan. Rätar på sig och tar av sig solglasögonen.

Jag slutar andas.

Det är som att självaste James Dean återuppstått från de döda och kommer gående mot mig i ultrarapid. Solen lyser stor och bländande bakom honom och jag vet att det är ingen annan än Drömprinsen som äntligen har kommit. Det känns i varenda nerv i kroppen.

Jag kisar med ögonen, oförmögen att röra på mig. Märker inte att de blommiga assietterna glider ur mitt grepp och kraschande landar på backen.

Drömprinsen stannar ett par meter ifrån mig.

Jag vill inte ens blinka eftersom jag är rädd att missa minsta lilla rörelse han gör. En kaffekopp gör assietterna sällskap vid mina fötter.

– God dag.

Han kommer definitivt inte från Luddinge. Det hörs på en gång.

– God dag, herrn.

16

Mitt hjärta bankar hårt och jag försöker mig på en elegant nigning.

Det blir en konstig knäböj och ännu en kaffekopp i backen.

– Frrröken!

Ut från konditoriet kommer herr Karsk. Hans gropiga, runda näsa lyser röd och hans små, svarta ögon glor ilsket på mig.

Prinskorvfingrarna kramar om en sopkvast som han hårdhänt slungar till mig. Som vanligt kallar han mig fröken med det där nedvärderande tonfallet. Drar ut på r:en och ser ut som att han trycker till en lus med tummen samtidigt som han säger det.

– Vad menar frrröken med att slå sönder mitt fina porslin?

Jag stirrar förskräckt ner på massakern vid mina fötter. Blundar och tittar igen. Nej, den är kvar. Spillror och skärvor blandat med sorgliga rester från en Napoleonbakelse.

– Förlåt. Det var …

Fast det spelar ingen roll vad jag säger. Herr Karsk lyssnar inte på mig, han lyssnar inte på någon kvinna. Han skäller och skriker tills man bryter ihop. Då piper han i väg illa kvickt eftersom det värsta han vet är att ”se kärringar grina”.

– Enda anledningen frrröken har för att slänga mitt dyra porslin i backen är för att rädda livet på Sveriges konung, men jag ser ingen Gustav den sjätte jävla Adolf här. Gör frrröken det?!

Jag sväljer och ruskar på huvudet. Håller ett hårt tag om sopkvasten.

Nej, det gör jag inte. Ingen kung i sikte.

– Förlåt, det var mitt fel. Inte den unga damens.

Jag tittar häpet upp. Drömprinsen spänner blicken i herr Karsk och för ett ögonblick kommer min ilskne chef av sig. Han muttrar någonting, men inte tillräckligt högt för att jag ska höra vad han säger.

Mitt fel?

Vad menar Drömprinsen med det? Att det är hans fel? Såg han hur till mig jag blev över blotta åsynen av honom? Eller är han helt enkelt en gentleman?

Drömprinsen tittar på mig, blicken dröjer sig kvar i min en kort stund, han nickar kort och glider in på konditoriet.

Herr Karsk tittar efter honom och vänder sig därefter mot mig.

17

– Frrrökens lön är indragen. Igen. Och här får du städa upp.

Dessutom jobbar du från och med nu alla lördagar.

Jag nickar kantigt, hör egentligen inte vad han säger eftersom jag fortfarande är knäsvag och vimmelkantig efter mötet med Drömprinsen. Det är som att jag i hela mitt liv famlat runt i mörkret och nu har någon äntligen tänt en lampa. Jag glömmer bort att jag har en boyfriend och det enda jag vill är att slunga i väg sopkvasten och springa efter honom.

Naturligtvis gör jag inte det. Drömprinsen skulle tro att jag är konstig och dessutom sitter Häxan Lömsk på första parkett och dömer vartenda andetag jag tar. Jag drar den smutsiga kvasten över asfalten och försöker samla ihop spillrorna. Bakelseresterna fastnar på borsten och herr Karsk öppnar munnen för att gorma om det, men tack och lov avbryts han av en storväxt figur som kommer gående mot konditoriet med bestämda steg. Den omisskännliga lukten av stark skokräm närmar sig.

Det är herr Byberg. Skomakare och vår ilsknaste kund. Kommer varje dag trots att han hävdar att vårt kaffe smakar utblandat råttgift. Visserligen håller jag med herr Byberg, även om jag aldrig i livet skulle säga det högt. Herr Karsk är så snål att han kokar kaffe på sumpen både två och tre gånger, ibland även fyra och fem gånger och då är det inte mycket kaffesmak kvar. Fast ärligt talat tror jag att herr Byberg kommer bara för att få skrika åt herr Karsk. Båda är argsinta av sig och i hemlighet mår de nog bra av att stå och gorma åt varandra. Ungefär som en del tycker om att virka eller samla på gamla mynt.

Med ett halvt öra lyssnar jag på herr Karsk och herr Byberg medan de skäller. Det handlar om kaffet och snart har de även dragit in sina fruar i bråket. Vem av dem har fulast fru? Vilken fru lagar sämst mat? Jösses ja, vilka trevliga karlar. Även om jag kan hålla med om att herr Karsks fru med hästansikte inte är den fagraste på denna jord eller den trevligaste heller för den delen. Hur herr Bybergs fru ser ut vet jag inte riktigt, men enligt herr Byberg är hon så ful att han gråter varje morgon när han vaknar.

Jag ignorerar ett bankande på skyltfönstret, antar bara att det är Häxan Lömsk som vill ha lite uppmärksamhet, och böjer mig ner 18

för att lirka fram en skärva som kilat sig fast i en spricka i asfalten.

En höjning i tonart från de bråkande herrarna (nu handlar det om hur kriget påverkade dem) får mig att rycka till och porslinsskärvan pressar sig in i handflatan. Det svider och mörkrött blod bultar fram ur det långa såret och rinner längs handen och nedför armen.

Jag biter ihop. Samlar ihop skärvorna och med kvasten i min blodiga hand går jag in på konditoriet.

– Oj, det …

Det är Anna-Lena Andersson. Hon jobbar också på Karsks konditori. Ett par år äldre än jag, men ser ut att vara många år yngre. Hon är en meter och fyrtiotre centimeter lång och tunn som ett streck.

Går med axlarna uppdragna till öronen och verkar alltid vara på väg att bryta ihop, men vi kommer bra överens. Nu tittar hon på min blödande hand och ansiktsfärgen ändras från den vanliga grå till genomskinlig. Ett tag ser det ut som att hon ska kräkas.

– Det gör inte så ont.

Fast det gör det. Svider och pulserar.

– Har Charlie Kisskjol gjort illa sig.

Rösten är hånfull och leendet falskt sockersött. Häxan Lömsk ställer sig så nära mig att jag tvingas glo rakt ner i hennes generösa urringning.

Hon sträcker fram handen och lägger den om min skadade hand som håller om sopkvasten och klämmer åt. Allt detta utan att låta det sockersöta leendet lämna läpparna. Hon tittar ner på mig och jag ser hur hon njuter. Precis som hon alltid gör när hon gör mig illa.

Jag pressar ihop käkarna så hårt att jag känner blodsmak i munnen. Aldrig att jag tänker visa henne hur ont det gör. Att det flimrar för ögonen och att sopkvastens stickor borrar sig rakt in i köttet.

Bredvid står Anna-Lena och tittar på med uppspärrade ögon.

Hon vågar aldrig säga någonting, till skillnad från Eva-Stina som skulle ha vrålat rakt ut och slitit bort Häxan Lömsk.

Jag ser mig omkring. Sväljer och känner kallsvetten bryta fram i pannan. Hejdar mig när jag får syn på Drömprinsen. Han sitter mittemot Majken, vid samma bord som Häxan Lömsk.

19

Känner de varandra?

Majken betraktar mig och Häxan Lömsk med ett kallt leende.

Drömprinsen tittar ut genom skyltfönstret, men nu vänder han sig mot oss och först då släpper Häxan Lömsk greppet.

Jag kvider till och det svartnar för ögonen. Tar ett par steg bakåt och skyndar mig ut i köket.

20