innehåll tack 6 Förord 7 Anpassning 9 Bara vara 30 Carpe diem 39 Duktig flicka 45 Empati 63 Förhållningssätt 71 Gud? 82 Humor 91 Insikt 97 Jag 113 Kroppsspråk 126 Livet och döden 140 Musik 171
Nyfikenhet 181 Oskuld 186 Par i kärlek 206 Quinna 234 Roller 241 Stolthet 251 Tillit 256 Utanförskap 265 Växande 282 X-istentiellt 300 Yta 308 Zen 314 Åtrå 331 Älska sig själv 338 Önskningar 358
Tack Ingen människa är en ö, och ingen bok heller. För att Sa du gula höns? skulle bli verklighet krävdes en idé: Tack, Camilla Nagler, förläggare på Wahlström & Widstrand. Det behövdes en som skrev ut samtalen i hela sin pladdriga form från ljudfiler till papper: Tack, Monica Widmark på skrivbyrån SkrivCenter. Och så behövdes det redaktörer: Tack, Helene Atterling och Eva Halldinger som slitit med manus och korrektur. Och så behövs några på vägen som i hög grad är en förutsättning för innehållet: Tack, alla ni som bidragit till vår utveckling. TACK!
Förord Vi fick våra ritualer från första dagen. Lill kom till Agneta klockan nio och det skulle vara kaffe med varm mjölk och några sockerbitar. Sedan kände vi oss för i viss mån – vilket skulle bli ämnet för dagen? Därefter satte vi igång bandspelaren, som i princip gick hela tiden. Ibland lutade sig Lill närmare mikrofonen och underströk: ”Det här är en parentes, det är inte menat för allmänheten.” Lill visste att den första som skulle höra vad vi pratat om var Monica, Monica som skulle få alla inspelningar och skriva ut våra samtal på papper ord för ord. Hur började det? Vi hade aldrig träffat varandra när förläggaren Camilla Nagler ringde upp var och en av oss och presenterade en idé hon kallade ”galen”. Hon ville sätta ihop oss två till ett långt, långt samtal som skulle ge plats för bägge och bli bok. En kaffe och en lunch senare, då vi kände efter om vi skulle vilja själva, hade vi bestämt datum för fyra veckors sittningar med bandspelaren. Det skedde i februari och mars 2008 – mestadels hos Agneta i Stockholm, men också några dagar hos Lill och Anders på norra Öland. Vi fick en hälsning från Monica när hon hade skrivit ut den sista dagens samtal, som kom att bli just bokstaven Ö som i Önsk7
ningar, men också C som i Carpe diem. Vad drömmer vi om inför framtiden? Hur övar vi upp förmågan att fånga dagen? Med utskriften som kom per mejl skrev hon: ”Det här var ett av de roligaste uppdrag jag haft. Jag har skrattat och gråtit mig igenom alltihopa.” Så kan det bli när man egentligen bara har ägnat sig åt tjejsnack. Kvalificerat tjejsnack. Ämnen som kvinnor pratar om, men som oundvikligen berör vilken människa som helst. Relations frågor engagerar alla, döden likaså. Vi har själva med förvåning läst vad vi har pratat om – inte så mycket för innehållet i stort, utan för att vi slagits av hur mycket man glömmer av ett samtal. Hade vi sagt det där? Och det där? Nu var det dags att sortera ut pladdret och bevara kärnan. Agneta var den som skulle göra samtalen läsbara. Sedan har Lill gått igenom sida för sida med förslag till ändringar, förtydliganden, strykningar och förbättringar. Vi har haft ett antal träffar, telefonsamtal och mejlkontakter på vägen till färdigt manus. Framför allt har det varit ofantligt roligt! Stockholm den 19 januari 2009 Agneta Lagercrantz Lill Lindfors
8
Anpassning ”Hej, det är Lill. Vad ska du ha på dig?” Rösten i andra änden av min hemtelefon tillhör Lill Lindfors. Hon talar i ett ganska lågt register, med ett varmt tonfall och låter nästan som om hon förbereder en skämtsam poäng när som helst. Eller åtminstone försöker lyssna av något mellan raderna hon kan fånga upp och göra något roligt av. Skrattet ligger alltid runt hörnet. Nu ska vi på en större tillställning där vi känner värdinnan bägge två, men inte så många av gästerna. Jag tänkte ha något svart, meddelar jag Lill. ”Svart? Ska du ha svart? Då blir väl alla svartklädda på det där kalaset, som folk är på Söder. Om jag har rött på mig kommer jag att synas lång väg!” Jag säger med eftertryck till Lill att jag tycker hon passar jättebra i rött. Kanske jag också borde ta något mer färgstarkt i så fall, funderar jag tillsammans med henne. ”Men svart är ju himla snyggt på dig, jag kanske också borde ta något svart på mig”, fortsätter Lill. ”Jag har ju en hel del i garderoben. Och när det är många nya människor och man blir nervös, syns svettfläckarna mycket mer under armarna om man har rött.” Medan jag försöker uppmuntra Lill att stå fast vid sitt första 9
val av färg på kvällens kläder, svarar Lill med att försöka få mig att inte ändra mig för hennes skull. Ändå är det precis vad vi båda vill göra – klä oss med anpassning till den andra. Vad är det vi kvinnor håller på med? Anpassning betyder egentligen ”att passa in”. Att vara lagom. Det är en överlevnadsfråga, menade redan Darwin, som ju pekade på att arternas utveckling gått vidare tack vare ”the survival of the fittest”, alltså att den individ som bäst kunde anpassa sig till omgivningarna blev den starkaste. Men när vi senare ses över vårt dagliga morgonkaffe för den här boken, funderar Lill och jag snarast över nackdelarna med denna överlevnadsförmåga. Att vi kvinnor ska stämma av i det oändliga med varandra innan vi fattar beslut. Att vi vill söka gemenskap hellre än individualitet. Lill talar om anpassning till döds. Jag pratar om att förstå ihjäl sig själv. Vi tror det är ett kvinnligt drag – inte förmågan att kunna passa in, utan tendensen att alltför mycket sträva efter att passa in. När går man över sina egna gränser? Hur lär man sig att naturligt känna ett stopp inom sig, där man vet att nästa steg inte längre är anpassning, utan en oärlig kompromiss med sig själv? Lill har inte bara brottats med jämkandet i sina relationer, utan också balanserat mellan två tydliga poler i livet: kändisskapet å ena sidan och att vara så kallad vanlig å den andra. Det senare handlar mycket om att få bli en del av gruppen, inser Lill. På en helgkurs i personlig utveckling en gång i Kalifornien blev hon varse vad som gjorde att hon kunde gå för långt – just för att 10
Anpassning få känna sig som en i gruppen. Kursledaren, John, visste att Lill var artist och att hon dansat professionellt. I ett moment skulle deltagarna röra sig rytmiskt utan musik inför de andra och när det var Lills tur pressade han henne att vara mer frisläppt. ”Dansa, dansa!” manade han. Hon försökte så gott hon kunde medan John fortsatte med sitt hetsande: ”Dansa, dansa!” Lill förstod inte vad han ville. Försökte få honom att förklara bättre. Ledaren upprepade bara: ”Dansa, rör dig!” Och så hänvisade han till den storvuxna kvinnan före som ”minsann kunde dansa”. Lill ansträngde sig för att inne i huvudet hitta någon musik eller rytmik att följa – och dansade på sitt sätt. John var ändå inte nöjd utan gick på henne igen: ”Det där är väl ingen dans? DANSA!” Medan de andra deltagarna satt knäpp tysta runt omkring, fortsatte Lill att göra sina dansrörelser och John att kritisera. Vad hon än gjorde gick han på henne – hårdare och hårdare. Till slut var Lill nära att brista i gråt. Panik! Hon hade försökt göra det John uppmanade henne till, men fattade fortfarande inte vad han menade. Mest kände hon förtvivlan över att inte kunna sätta stopp när han fortsatte att hetsa henne: ”That’s wrong what you are doing now … Dina rörelser blir idiotiska … Såg du inte hur hon före dig gjorde, hon kan dansa hon!” Så här efteråt menar hon att kursledaren medvetet plågade henne, så att det nästan kunde liknas vid mobbning. Han ville komma åt henne, tror hon, bryta ner något han inbillade sig hade att göra med hennes kändisskap. Och själv hade hon anpassat sig för att försöka göra honom till lags, fastän hon inte förstod vad 11
han menade att hon skulle göra. Hur kom det sig att hon försökte anpassa sig så till den milda grad, undrar hon i dag. Ändå säger hon att ansvaret för att sätta stopp låg hos henne själv och att hon hade ett par strategier att välja mellan. Antingen skulle hon ha accepterat sin svaghet och vädjat till gruppen: Hjälp mig att bryta det som ledaren och jag hamnat i, för det klarar jag inte själv. Eller satt ner foten och bestämt sig för att inte låta gruppen vara delaktig i hennes process: Nej, den här övningen ger mig ingenting. Jag mår inte bra av det vi gör. Och jag vill inte gå längre. ”Insikten kom efteråt när jag ventilerade övningen med min man Anders – som ofta är väldigt klok att prata med. Han menade att det bara var jag som hade kunnat bryta det som pågick. Kanske gå ut ur rummet, lämna situationen. Men så är jag inte uppfostrad. Man gör bara inte det, reser sig upp och lämnar en kurs man själv valt att gå. Nej, man ska anpassa sig så att man ingår ordentligt.” Självklart hoppades hon att ledarens beteende skulle göra henne uppmärksam på något hon inte kunnat upptäcka på egen hand. Så tänkte säkert flera deltagare om sig själva. Men alla var inte med på metoderna. En ung man i färgat, knallrött hår började ifrågasätta något som gruppen blivit ombedd att göra. Som svar bad ledaren honom att lämna rummet. Killen vägrade att lyda. ”Nej, jag går inte ut”, sa han, ”för jag har betalt för den här kursen. Jag tänker sitta kvar.” ”Det väckte medhåll i gruppen”, berättar Lill, ”och flera börja12
Anpassning de instämma i att det som ledaren föreslog inte var okej. Det var så skönt att den här unga killen vågade trotsa.” För mig låter det som att protesten också gav Lill upprättelse för hur ledaren hetsat henne inför gruppen. Men hon menar att hon redan hade fått det, genom förståelsen för att hon själv måste sätta sina egna gränser. Den lärdomen fanns i henne själv och blev en stor insikt. Utåt sett verkar Lill ovanligt tydlig med sina gränser. Inte alls någon som anpassar sig i första taget. Jag minns ett tillfälle när vi båda skulle medverka i ett program på Berwaldhallen i Stockholm – jag med Svenska Rockbandet (som senare blev Clark Kent) och Lill som den artist hon är. Vid soundcheck på eftermiddagen testade teknikerna också den storbildsskärm som skulle finnas i bakgrunden. Under genrepet såg vi det som publiken sedan förväntades se – Lill live på scenen och den filmade versionen av henne i kolossalformat strax bakom. ”Ska den vara på under föreställningen?” frågade Lill och nickade mot jättebilden av sig själv. Hennes tonfall lät antyda att hon skulle fälla en avgörande kommentar direkt efter arrangörernas svar. Och så kom det, med tvärsäkert tonfall: ”JAG GILLAR INTE DET!” Punkt slut. Hon vet att storbildsskärmar på scenen splittrar publikens fokus. Det är sällan i professionella fall vi blir otydliga, anpassliga och undfallande. Både Lill och jag tycker problemet med anpassning är betydligt större i nära konstellationer – i äktenskapet, så klart, men också med väninnor. Frågan är bara om det är konflikträdsla, 13
uppfostran eller ett försök att undvika bestraffning som gör att vi anpassar oss, i stället för att visa oss själva och tala om vad vi vill. Det är förmodligen en sorts blandning, enas vi om. Vi har båda varit med om att förminska vår egen önskan eller vårt eget behov tills det plötsligt inte finns alls. Min man och jag var bjudna på middag en kväll rätt tidigt i vårt äktenskap, och för mig var det självklart att tacka ja. Det skulle dock innebära att vi behövde åka hem från lantstället en dag tidigare, vilket min man inte ville. Jag kände hur jag långsamt ändrade mig till att den middagen inte var så viktig för mig egentligen. Jag minns det tillfället som då jag klart fick syn på vad som är möjligt i anpassningens namn. Nästan omärkligt övertog jag min mans önskan. Jag visste hur stark den var. Mitt eget behov kändes själviskt och bleknade till slut helt. Jag förstod honom för mycket i stället för att stå för mitt behov och se till att vi resonerade oss fram till en gemensam lösning. Risken var mycket stor att jag senare skulle anklaga min man för att han hindrat mig. Lill har gjort samma sak, och ibland medvetet använt sin ändrade inställning som straff. Som när hon fått höra hur det inkräktar på hennes och Anders gemensamma liv att hon blivit bortbjuden. ”Måste du verkligen gå på den där middagen?” kan Anders säga. Då svarar Lill med litet martyrskap i rösten: ”Nej då, det är inte så viktigt.” I värsta fall gör hon stora utspelet om att hon visst kan strunta i att gå bort. Det är ju inte särskilt viktigt. ”Att ändra sig i det läget är inte ärligt. Jag gör så för att han ska säga: ’Det är klart att du ska gå på middagen. Ändra inte planer14
Anpassning na.’ Som om jag känner mig fri att gå först när han ger mig ett okej. Jag kan känna att jag ibland har använt det som ett tvärtommedel för att få honom att säga: ’Gå på det här om du så gärna vill.’ ” Om det inte fungerar? ”Då står jag där med skägget i brevlådan och blir liksom bara arg och tycker att han begränsar mig.” Så egentligen har du gillrat fällan själv? ”Ja. Han har faktiskt uppmuntrat mig och sagt: ’Även om jag uttrycker min besvikelse, så stå upp för det du vill, för det som är du i det här!’ När han säger så, tycker jag det är jättehärligt, för då kan jag verkligen göra det. Annars vet jag att jag har anpassat mig för att det ska bli lugn och ro och fridfullt. Så är jag också uppfostrad. Man ska inte krångla.” Det finns ett nyckelbegrepp som dyker upp flera gånger i vårt samtal om anpassning, och det är: Du bestämmer själv! Lill hittade meningen i Sven Delblancs Trampa vatten, jag fick höra det av en terapeut. I många av de bekymmer jag målade upp för terapeuten låg problemet i att jag i första hand trodde att jag skulle anpassa mig till min partner. När vi inte var överens skyllde jag på hans ovilja. Hon uppmanade mig gång på gång att bestämma själv om sådant jag vill göra. Det är inte bara tillåtet, det är nödvändigt. Konsekvensen av att anpassa sig för långt uttryckte hon i en mycket sann mening: ”Förlorar du dig själv, förlorar du honom också.” När Lill hittade ”du bestämmer själv”-meningen hos Sven 15
Delblanc, tog det ett tag innan hon fattade, minns hon. Hon har också känt hur den uppmaningen kan vara provocerande. Vad då, bestämmer själv, tänkte hon, man kan väl inte bara strunta i andra människor? Det finns ju saker man skulle vilja göra som kommer att göra någon annan ledsen eller besviken. ”Det är precis det som är fällan”, förklarar Lill och ger ett exempel: ”Säg att jag hade tänkt resa i väg någonstans. Men eftersom jag vet att det gör min familj ledsen stannar jag hemma. Då gäller det för mig att bli medveten om att det är jag själv som inte orkar ta konsekvenserna av att de blir ledsna, att jag just då har anpassat mig till deras önskan. Inte skylla på att det var de som hindrade mig. Det är väldigt lätt att gå omkring med en känsla av att beslutet att stanna hemma inte var mitt eget, utan att andra har tvingat fram det. Då drar jag mig bara för att ta konsekvenserna av det jag innerst inne vill. För egentligen vill jag inte uppleva att han blir arg, det är ju det. Eller ledsen. Jag vill ju inte möta den konflikten, eller den ilskan, eller den sorgen eller den besvikelsen. Fortfarande är det jag som bestämmer mig för att inte ta konsekvenserna av att inte resa.” Så när Lill stannar är det viktigt att hon inser att det är hennes eget beslut, menar hon – allt annat är dålig anpassning. Så länge hon är omedveten om att hon egentligen inte står ut med familjens känsloyttringar kommer hon att skylla på de andra för att hon inte kommer i väg. Och det är just det som är hindret. ”Men om jag tar ansvar för mina egna beslut kan jag säga ifrån när det behövs – och förklara vad det är jag vill. Då väljer jag inte 16
Anpassning bort möjligheten att bestämma något som innebär att de andra kanske surar eller inte gillar det. Jag står ändå fast. De får lov att acceptera mitt beslut. Och det känns bättre att inse att ansvaret för hur jag vill handskas med tillvaron alltid är mitt, än att skylla på att andra hindrar mig.” Nej, ingen av oss menar att vi ska strunta i andra människor. Men ibland tillåter vi oss inte ens att gå de vägar vi måste i livet eller göra de saker vi behöver. Det är faktiskt lika viktigt att vi bryr oss om oss själva – och frågan är varför det ska vara så svårt. För när vi vet med oss att något vi vill kommer att väcka reaktioner, överdriver vi ofta den andras reaktioner i fantasin. Det är säkert inte bara kvinnor som därmed tappar kontakten med det där de ville själva för att slippa möta reaktionen. Lill upplever ibland hur vissa människor lagt sig till med vanan att hela tiden pejla in andra i sin omgivning och nästan alltid går med på vad de bestämmer. Det kanske förenklar tillvaron, men i efterhand är det lätt att skylla på andra när vi blir missnöjda med att ha följt deras initiativ. Med det beteendet gör vi oss också otydliga. Vi und viker att visa att vi vill något annat. Då är vi inne på det mer passiva anpassandet, konstaterar vi, sådant vi håller på med när det blir viktigare för oss att passa in än att visa oss själva. När vi inte berättar att vi egentligen vill något annat eller har avvikande åsikter, gömmer vi oss bara. Till slut, hävdar jag, får vi ont i magen. Vi inser att vi egentligen aldrig varit roade av eller egentligen aldrig velat det vi har gått med på. Otydligheten kan gå så långt att vi först många turer senare 17
behöver erkänna att vi hela tiden varit någon annan innerst inne. Det är inte så lätt för andra att fatta. Ändå förstår vi med hela vårt förnuft att ingen förväntar sig annat av oss än att vi gör sådant som vi själva vill och kan stå för. Så uppfattar vi ju alla andra. I ett mer aktivt förhållningssätt till situationer och andra människor i vår omgivning vågar vi visa vår olikhet – som att öppet säga att man hade tänkt sig en annan film eller att man har lust att göra något annat än vad den andra föreslagit. Men hur väl vi än vet att det är det enda rätta kan det vara svårt att leva enligt mottot: Du bestämmer själv. Du är vuxen nu. Jämfört med förr har Lill blivit mycket tydligare utåt, säger hon, och försöker vara det på ett icke-manipulativt sätt. Ändå tycker hon att hon fortfarande får arbeta aktivt med att inte halka in i för mycket anpassning. Ett sätt är att lägga märke till krampen i magen, den som ofta signalerar att hon gått med på någonting som hon egentligen inte vill. Ett annat knep är att ofta ställa sig själv frågan: Är det här vad du verkligen, verkligen vill? Och sedan ge sig den där stunden det tar att känna efter. Den negativa anpassningen handlar om att gå emot det man egentligen vill eller att hålla tyst med sina åsikter, medan det finns en positiv sida också: förmågan att smälta in i olika sociala sammanhang. Då är det en tillgång att kunna anpassa sig, som en framkomlig väg till att bygga upp en relation. Man söker hela tiden social gemenskap, den stora mänskliga drivkraften. ”Jag har till exempel alltid anpassat mig till andras behov när 18
Anpassning det gäller arbetsmöten”, berättar Lill. ”Jag har tagit det för självklart att det är jag som ska åka in till stan. Som om arbetet bara sker i stan. Varför föreslog jag aldrig att vi skulle mötas hos mig, som bodde utanför? Nej, jag har tagit bilen in, suttit i köer och inte reflekterat över vad jag hållit på med. Men man vill ju så gärna vara till lags.” Det är lätt hänt. Tydligaste exemplet ur mitt eget liv handlar om när jag tillfrågades om att bli chef för Idagsidan, den Svenska Dagbladet-avdelning jag arbetar på sedan år 2000. I det läget var jag redaktör för tidningens religionssida Själ&Hjärta, medan den dåvarande Idagchefen var på väg att säga upp sig. Det var mitt i sommaren och jag var helt oförberedd på frågan som den an svariga redaktionschefen kom med: Ville jag bli ny chef för Idag sidan? Min spontana reaktion var att jag inte ens kunde ta ställning eftersom jobbet inte formellt var ledigt. Jag var också rädd att förlora den position jag då hade, som innebar att ha en plattform för mitt journalistiska skrivande. Jag bad om att få återkomma efter den stundande helgen då vi skulle ha dubbel konfirmationsmottagning hemma. Jag hade inte plats för en enda fundering förrän den var över. Sedan bollade jag mina frågor med min dåvarande man Åke som varit personaldirektör i många år. Han försäkrade att så här rekryterar man chefer. Man säkrar efterföljaren så fort man vet att den tidigare är på väg att röra på sig. Jag var inte riktigt bekväm med den tågordningen, men gav ändå beskedet till redaktionschefen att hon kunde räkna med mig. Jag har ingen annan beskrivning än att jag misslyckades totalt 19
som chef. Det var som om jag stod kvar i kulisserna när jag borde ha gått fram på scenen och spelat min roll – om inte väl, så i alla fall någorlunda. Jag önskar jag åtminstone hade vågat försöka agera i rollen som chef. Jag fastnade. Ganska snart insåg jag att situationen framkallade ren ångest – så stark att jag sökte upp företagshälsovården. Psykiatern där ville ge mig Cipramil, men jag föredrog att bli sjukskriven på halvtid och gick till en terapeut på S:t Lukas. Hur kunde jag missbedöma min förmåga så till den milda grad? Jag tror det fanns två skäl till att jag tackade ja. Det ena var jag medveten om, och det handlade om att jag under hela 1990-talet varit redaktör för en sida i Svenska Dagbladets näringslivsdel om ledarskap och organisationspsykologi. Jag var nyfiken på att i verkligheten få pröva något jag med sådan lust fått skriva om i nästan ett decennium. Samtidigt visste jag med hela mitt förnuft att det var skillnad på teori och praktik. Det andra skälet var jag mindre medveten om, men det handlade i allra högsta grad om anpassning. Åke som rekryterat, stöttat och coachat chefer, och varit chef själv sedan han blev scout ledare som trettonåring, var den ena påverkansfaktorn. Efter några dagars tystnad under mitt funderande sa han bara: ”Det är klart att du ska ta det jobbet!” I så fall skulle jag komma att behöva honom ovanligt mycket närmaste tiden, det insåg vi nog båda. Det var ett lockande projekt för oss som gifta. Det jag absolut inte kunde se, var den anpassning jag gjorde till redaktionschefen som ställde frågan. Vi hade varit väninnor i tjugo 20
Anpassning år vid det laget, efter att ha mötts då hon var sommarvikarie på Svenska Dagbladet. Medan jag hade arbetat kvar på tidningen sedan dess hade hon kommit tillbaka bara något år tidigare. S:t Lukas-terapeuten gav mig en förklaring till min förvirring som jag fortfarande tror stämmer: Det handlade om ackommodering, som han kallade det. En svårare form av anpassning. Frågan jag fick från min väninna omvandlades blixtsnabbt i mig till mitt eget behov. Visst ville jag bli chef! Jag missade att reflektera över situationen i sin helhet: att det inte skulle finnas plats för religionssidan i det nya tabloidformatet och att det behövdes en ny chef för Idagsidan. Ur arbetsgivarens synvinkel kunde det ha blivit en bra lösning, men själv borde jag ha stått kvar på min planhalva och funderat över vad jag ville, utifrån mina egna behov. Jag gömde undan att jag behövde ha en fortsatt plattform på SvD för att skriva artiklar. … Jag tycker än i dag att det är svårt att förstå hur jag, som vuxen kvinna, kunde släppa greppet om mig själv, och överge mig, mina behov och vissa av mina värderingar bara för att jag hamnade i en ovan situation. Jag tappade bort mig den där hösten. Lill funderar på om det också kan ha med fåfänga att göra. När hon blir tillfrågad om jobb och börjar med att beklaga att hon är upptagen det föreslagna datumet, kan svarsrepliken lyda: ”Vad synd, det hade varit så roligt, och du är egentligen den enda som kan göra det här …” Då kan fåfängan i henne vakna. ”Det blir en känsla av att ’åh, de tycker om mig’ … Och då börjar jag fundera på lösningar för att ändå kunna komma. Men nu21
mera har jag lärt mig att be dem höra av sig igen litet senare, så att jag får ta mig tid och tänka efter, känna efter, om det verk ligen är någonting jag själv vill göra.” Det finns många ingredienser i anpassningen, noterar hon också. Hon minns när hon satt med sin mamma på flyget och frågade vad hon ville ha att dricka. Mamman svarade med att pappan alltid föreslagit hennes drinkar, så hon tyckte det var svårt att bestämma sig. Lill blev upprörd. Det var ett tydligt exempel på hur hennes mamma anpassat sig till hennes pappa. ”Min mamma hade hela tiden anpassat sig till pappa, som var väldigt trevlig och charmig – men också dominant. Jag tyckte verkligen om honom, och ju vuxnare jag blev, desto fler sidor av honom började jag se. Men mamma slutade till exempel arbeta som sjuksköterska för att han tyckte att det var onödigt. När jag upptäckte hans relation till mamma kunde jag också tänka: Oj, vad han dominerar henne! Så när jag såg det här hos min mamma på flygplanet blev jag så upprörd att jag undrade: När hade hon sagt ifrån? Jag minns hur hon var den som tystnade eftersom pappa ofta talade – också för henne. Många kvinnor lever ju upp när mannen dött, som om de plötsligt får litet fritt utrymme. Jag kommer ihåg att min mamma började prata mycket mer när min pappa somnade in. Då tog hon igen det. Hon hade anpassat sig, han hade varit patriarken. Mycket handlade om hur det var i den generationen, men i dag tänker jag också på hur föräldrarnas samspel är det mönster som barnen växer upp med, en form av anpassning som sätter sig i porerna.” 22
Anpassning Jag hakar på: Som barn är vi prisgivna åt familjen. Vi är beroende av våra föräldrar och som riktigt små vet vi sällan av något annat än att anpassa oss för att få deras kärlek. Bit för bit hittar vi vår egen väg och blir individer. Sedan är det märkligt hur sent i livet vi får syn på beteendemönstren som var nödvändiga för vår psykiska och känslomässiga överlevnad som barn, men som inte har någon funktion för oss som vuxna. Tvärtom, de hindrar oss för det mesta. Att upptäcka detta är den stora händelsen, när man kan identifiera mönstret i stället för att bara ingå i det som i en tapet. Andra gånger får man syn på motsatsen – att man faktiskt har gränser för vad man anpassar sig till. Jag skickades till ett kloster i Belgien som femtonåring för att lära mig engelska och franska, och lagom till jullovet kom ett brev hem till mina föräldrar om hur nunnorna uppfattade mig som person. Kontentan var att jag var undfallande, nästan litet lömsk – de visste inte var de hade mig, påstod de. Mina föräldrar ville höra vad jag tyckte. Jag menade – med all rätt – att det inte var så lätt att som ensam skandinav vara tydlig på två helt nya språk, särskilt när man utsattes för den ganska hårda skolningen att bli en i gruppen av femton-, sextonåriga flickor. Mammas och pappas svar till rektorn handlade om att de inte kände igen bilden av sin egen dotter. Rektorn, Chère Mère, kallade in mig för ett samtal när jag kom tillbaka till klostret. ”Det måste ha blivit ett missförstånd”, sa hon bara. Nästa spörsmål handlade om vad jag tyckte om den och den eleven? Och om den och den? Då föll bitarna på plats. Bilden 23
av mig hade formats av de uppgifter hon kunnat få ur några av de andra flickorna. Jag vägrade göra likadant. Svarade bara ”she is very nice” på varje sådan fråga. Språken gick också mycket bättre på vårterminen, jag tuffade till mig och kom hem som en helt annan människa när jag skulle börja på gymnasiet. Jag växte så mycket det där utlandsåret att jag vet att jag tänkte: Det är det här livet går ut på. Utveckling! Det finns ögonblick när icke-anpassning får oss att växa. Lill minns när hon skulle göra ett gästspel på en Midsummer Festival i Minneapolis och erbjöds att använda Harry Belafontes orkester, eftersom han också skulle vara där. Okej, svarade hon – men sov inte på hela natten. Med magen kände hon tydligt att hon egentligen inte ville åka dit och på en enda dag repetera in en ny konsert med en främmande orkester. Skulle hon göra en show på engelska, ville hon ha sina egna musiker. Tillsammans med dem som hon redan hade finslipat materialet med skulle hon känna mer trygghet. ”Men det vågade jag inte säga först, utan jag sa ’yes’ … Det tog ganska lång tid, och jag hade sådan vånda, men sedan fattade jag faktiskt beslutet att ringa upp och säga: ’I want my own orchestra. Jag vill ta med mig mina egna musiker.’ Det handlade om en trio eller en kvartett, och arrangören svarade: ’Yes, that’s fine! Visst! Vad kostar de?’ Alla möjligheter öppnade sig.” Lills vånda vändes i en simpel kostnadsfråga och hon minns ögonblicket som att hon växte en liten bit. 24
Anpassning ”Vad handlar den rädslan om”, undrar hon, ”varför kunde jag inte säga det mycket tidigare? Det var som om jag tog ansvar för vad hela festivalen på andra sidan Atlanten hade råd med, i stället för att ta ansvar för att själv göra ett bra jobb.” Kanske är det så att vi plötsligt är mogna att närma oss problem på nya sätt? Till exempel genom att inte bara anpassa oss? Jag berättar för Lill om hur jag instinktivt blivit mer ansvarstagande för mina känslor, meddelat den jag bråkar med hur det känns för mig i stället för att använda min invanda strategi: gå i försvar så fort jag känner mig angripen eller gå till angrepp själv. När jag hållit mig till ett så kallat jagbudskap har konfliktmönstret kunnat brytas för båda. Innan dess hade jag mest känt mig som offer, vilket påminner om hur vi i min ursprungsfamilj förhöll oss till morfar när han blev på dåligt humör. Han frös ut sina närmaste – och vi gjorde oss maktlösa. Ingen talade om för honom att han var dum, utan bad snarare om ursäkt för vad som helst, bara han tinade upp. Ska man undvika att fastna i sådana mönster, behöver man själv lära sig att bli mer offensiv och sätta gränser i stället för att anpassa sig och bli offer. Lill menar att konsten är att bli mer tydlig på ett bra sätt, och medger att det kanske låter dumt. Men om man kan behålla lugnet och lägga det man behöver få ur sig hos sig själv, så att man säger ungefär ”det här tycker jag inte om” eller ”jag gillar inte det här” – då kan man bli väldigt tydlig. Sedan gäller det att också öppna för den andra parten: ”Vill du diskutera det här, är det okej.” ”Man måste våga möta”, säger Lill. ”Jag kan vara väldigt tyd25