Page 1


Femte boken


”Bättre ett fat kål med kärlek än en gödd oxe med hat.” (Ordspråksboken 15:17)


P-C Wike

Taffel [tแบกf:el]

Spรฅr av samspel i Kรถttrymden


© 2016 P-C Wike Omslag: Windrike Illustratörer: Ida, Joel, Ville Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland Upplaga 2, 2018 ISBN: 978-91-7699-982-0


Till mina filurer


Inledning

Om människor, möjligheter och allt fint i Laduvik samt framtida planer och utmaningar

På Laduviks Gård någonstans i Stockholmstrakten födde kossa 583 trillingkalvar. Det här var några år sedan nu men blev uppstarten för ett helt nytt liv för Rut och Twist. Bara därför hade det blivit ett alldeles speciellt minne för dem, något att alltid bära med sig. Kalvarna är stora nu och alla tre hade fått stanna kvar på gården, för på Laduvik gjorde man sig nämligen inte av med några djur. Ja, om de inte själva lämnade in vill säga. Något som Ruts älskade gamla häst till slut gjorde och som numera ligger begravd i gläntan precis där gården övergår till skogsmark. På gården bor Rut och Twist tillsammans med alla sina djur. Vid sidan av korna och tjuren, finns där ett piggt gäng lappgetter samt ett minst lika piggt gäng höns. Det finns två tuppar. Tuppen Cindy och Tuppen Calimero. Cindy föddes samma höst som kalvarna, men just där upphör likheterna. Medan kalvarna föddes i en varm ladugård av sin starka mamma, kravlade Cindy fram ur ett ägg under lysrören mitt inne på traktens ICA. Då blev ICA-Bengt, med allt sitt ansvar över saker ingen begrep, inte särskilt glad faktiskt. Runt Rut och Twist pågår en ständig ström av bestyr och de flesta projekten har Rut dragit igång. Hon har ofta huvudet fullt och gillar när det händer saker. Köttrymden är vad Rut kallar platsen där allting pågår och hon är fast övertygad om att köttrymdsvardagen är det finaste en människa kan ha. Den är tuff, obarmhärtig, hård och krävande men också lärorik, kärleksfull, påhittig och levande. En tillvaro där samarbete och gemenskap håller ruljansen i gång. Så som det fortfarande kan fungera in real life, i verkliga världen. 7


Tillvaron på gården känns som en ren kontrast till allt cyberlikt. Virtuella verkligheter har blivit allt vanligare, där var och en kan pyssla om sin egen låda utan att knappt vara på plats. Där kontorstider nästan försvunnit eftersom det i stället går att jobba hemifrån. Där man kan ha gruppchattar men inte ses och använda koder i stället för att ta personlig kontakt. I cybervärlden går det också att gömma sig om man vill tycka saker anonymt och man kan nästan helt försvinna utan att någon knappt undrar. I denna sorts tillvaro skaffas användarnamn och log in som nya slags identiteter. Plus att efterfrågan på självtänkande, självgående individer med kompetens att fatta egna beslut nästan blivit större än efterfrågan av samarbete och samstämmighet. Att tycka lika är fult, att sticka ut är finare. Att vara tyst är karaktärslöst, att åsikta är kompetent. I den luftburna virtuella världen lär människor sig att hantera det mesta för egen kraft och enbart samarbeta i någon slags interaktiv monoform. Som sagt, utan att vara särskilt mycket här och nu. ”Bra karl reder sig själv”, ett av de dummaste av alla uttryck enligt Rut. Man behövde kanske snart inte ses alls? Samtidigt som individualister formas i den nya världen, visar det sig ändå att vi behöver varandra mer och mer som de flockindivider vi trots allt är. Vi behöver få ta del av andras bekräftelse och stöd, olikheter och kompetenser. Det måste alltid finnas en plats för den som vill i köttrymden. Rut trodde att Twist höll med henne, inte minst när det gällde cyberspelet Farming Simulator. Det spårade ur fullkomligt på grund av vässade armbågar och brist på samarbete. Och kanske lite för att Twist somnade i stället för att styra harven. Förutom hästen fanns det någonting mer som låg begravt på gården. Diverse saker som ständigt försvann. Oftast var det tappade nycklar som trampats ner i marken tills de 8


bokstavligt talat upphört att existera. Men även annat var borta. Spårlöst borta. Busskort, glasögon, laddare, mössor, plånbok, spännband, verktyg och passerkort. Det senaste som ägde förmågan att bara försvinna var Twists tådelare. En pryl som var mystisk både när den fanns, men också skum på grund av dess plötsliga försvinnande. Till och med den käre lille fostertomten hade kommit bort. Den som från början varit Tobbes och Pernillas tomte men som Rut och Twist tagit över. Pernilla var den som hade velat bli av med den. Fultomten som hon kallade den för eftersom hon trodde att den förde otur med sig. För Rut hade det blivit precis tvärtom. Eftersom allt hade gått hennes vägar sedan tomten hade kommit till gården, kallade hon den för turtomten. Rut misstänkte att den kunde ha blivit kvar på Tobbes och Pernillas landställe sedan de följde med dem dit ut. Det var Twist som envisades med att ta med sig tomten. Anledningen till att de tog en tur till landet var för att jaga räv och plocka äpplen, en lite udda kombination kan tyckas, men intressena var olika. Tomten hade tagits med i syfte att bringa lite jaktlycka. Rut hade frågat Pernilla om hon visste om tomten blivit kvar och på den frågan, hade Pernilla verkligen övertygande meddelat att hon inte hade den minsta aning om vart tomten tagit vägen. Det var ju Ruts och Twists tomte nu. Man gömmer väl inte andras grejer, tillade hon för att vara extra tydlig. Så, vart tomten tagit vägen var och förblev en gåta. Rut och Twist tillverkar getost och mustar äpplen. Till detta sköttes de veckovisa äggleveranserna till traktens ICA-butik. Folk var som galna i butikens delikatessavdelning där de färska äggen hade blivit ett viktigt inslag. Bengt arbetar på ICA´s avdelning för mejerier och med lite av varje utöver det. Han har också koll på köttkillen och på posten. Det senare var ingenting han särskilt mycket önskade men ingen annan av plantorna som fanns att tillgå i personalen kunde 9


sköta arbetet bättre. Bengt hade misslyckats totalt med sitt postansvar tidigare i livet men det ansåg han ändå vara preskriberat vid det här laget. Han hade faktiskt inte betett sig mycket sämre än den där Karl-Bertil Johnsson som hyllades så stort varje år vid jul. Att sjabbla med posten var visst något som var okej för somliga men långt ifrån för alla konstaterade Bengt trumpet. Bengt hade fullt upp på ICA med sina sysslor, övrig tid satt han instängd på sitt kontor i grubblerier av alla sorter. Han hade nog en hel del att grubbla över tänkte Rut. På senare tid hade han ändå alltmer lämnat sin puppa uppbyggd i lager av förtret och bitterhet, grämelse och irritation. Bengt hade nog ändå blivit en hyggligare person. Han var på väg tillbaka som Rut uttryckte det, medan Pernilla inte sa nånting om just den saken. Nyfödda kycklingar gick tydligen bort enligt Bengts förmenande, men att lägga beslag på andras katter, det gick däremot an. Katten var Pernillas och hon hade efterlyst den på anslagstavlan utanför ICA. En morgon hörde Bengt ett jamande som aldrig tycktes upphöra utanför ytterdörren. Detta störde Bengt oerhört mycket eftersom hans morgonrutiner som start på alla andra rutiner var de viktigaste av alla. Ungefär så där som med frukostar, dagens viktigaste mål, som fick kroppen att påbörja dagens förbränning. Hoppade man över frukosten blev det vajkalle på hela förbränningen. Och det ville inte Bengt utsätta sig för, att få vajkalle på en hel dags principer. Därför var morgonstrukturen otroligt viktig. Han insåg till slut att han nog behövde öppna dörren och titta efter vad det var som jamade så förtvivlat. På trappan långt där nere precis vid Bengts fötter satt den minsta lilla kattungen man kunde tänka sig. Och inte nog med det, den travade bara raka vägen in. Med nosen först och svansen sist. Bengt öppnade och stängde munnen några gånger med en slags förhoppning att få lite luft för att ryta åt katten. Just 10


sånt var Bengt nämligen bäst på. Att ryta. Han hade tänkt säga åt katten att hemma hos honom skulle den minsann inte vara. Av ren princip. Men Bengt fick ingen bra rytarluft i lungorna och dessutom var det himla svårt att fräsa ifrån åt något så lurvigt och beslutsamt som bara travade in. Katten gick raka vägen in i Bengts sovrum, hoppade upp i sängen, rullade ihop sig till en väldigt liten boll och somnade. Detta var ett tecken, tänkte Bengt som kastade sig i bilen utan att någon som helst rutin blivit avklarad. Vare sig te, ostsmörgås eller morgonpromenad hade hanterats enligt morgonprogrammets ABC. I stället körde han i ilfart ner till ICA. Han visste att han sett en lapp på anslagstavlan med en efterlysning av katten, och den lappen skulle bort nu. Illa kvickt. Väl framme ryckte han bort flikarna med telefonnumret till den som tydligen enligt informationen hade tappat bort sin katt. Nu var katten hittad. Det kan också ha varit så att det var Bengt som blivit hittad, han visste inte så noga. En sak var i alla fall säker och det var att folk gott kunde hålla reda på sina djur. Här skulle ingen komma och ta Bengts katt ifrån honom. Så katten blev kvar. Långt senare visade det sig att katten var Pernillas. Pernilla är Bengts dotter, fast på den här tiden hade de ingen relation över huvud taget. I alla fall ingen pappa-dotterrelation. De hälsade artigt på varandra om de sågs på ICA men så mycket mer var det inte. Det var egentligen bara några få i Laduvik som kände till deras släktskap och de hade båda gjort valet att inte prata runt om det. Pernilla skämdes över Bengts stil och karaktär och ville inte bli förknippad med honom i onödan. Vad Bengts skäl var för att inte vilja kännas vid sin dotter var det ingen som kände till. Något var det i alla fall. Pernilla bor tillsammans med sin Tobbe i andra änden av 11


Laduvik, sett från gården alltså. Pernilla jobbar som speciallärare på högstadiet i traktens skola. Tobbe är ITansvarig och incidentledare för olika företag i storstan. Configuration Manager skulle det stå på hans visitkort om han nu hade haft några. På Pernillas visitkort, om hon nu haft några, skulle det stå tålamodsexpert... men helt ärligt, vem har sånt nuförtiden? Alltså visitkort. Eller tålamod. Som lärare har man huvudet fullt. Ständiga tankar på elever, och lektionsupplägg. Strategier för bemötande och planer. Skolutveckling och progressioner. I Pernillas huvud gnagde ofta frågor runt som det aldrig fanns särskilt många bra svar på: ”är det skolan som är till för elevernas behov eller är det eleverna som behövs för att skolan ska fungera?” ihop med funderingen: ”vad behöver vi rusta våra elever med inför framtiden?” Dessa frågor var så stora att Pernilla ibland kände sig beredd att kasta in handduken. Hon tyckte inte att hon räckte till särskilt väl i den rollen hon hade. Varje höst när det var dags att damma av alla stora frågor plus ytterligare ett tjog liknande funderingar, var det som att gå in i väggen light. Utom den senaste hösten. Då var det inte light längre, utan då slog hon i botten ganska hårt. Rädslan att inte räcka till och oron över att uppdraget varje år skulle innebära för stora utmaningar fanns där inför varje läsårsstart. Pernilla hade också blivit totalallergisk mot stress. Om man kunde pricktesta stress så där på underarmen där annat testades, var hon säker på att en anafylaktisk chock genast skulle bryta ut. Hon skulle få klåda och svullna läppar. Kräkningar, diarré, yrsel och bröstsmärtor och hon skulle behöva läggas in. De allra starkaste preparaten var de enda som skulle öka hennes chanser att överleva. Fast, nu gick det så klart inte att pricktesta stress utan bäst visade det sig vara att bara jobba på. Pernilla funderade ibland över om hennes reaktioner kommit sig av att hon varit ihop med sina arbetsgöromål för 12


länge, eller om jobbet blivit ansträngande för att Pernilla varit där och råddat runt i det för länge. Ibland funderade hon också över vad hon skulle göra om hon inte jobbade med det hon nu gjorde. Något tydligt svar på den frågan hade ännu inte skymtat fram tillräckligt länge för att fångas. Tobbe, med sin incidentledarroll fick ofta jouruppdrag och han styrdes strängt av den så kallade tystnadsplikten. Det gjorde Pernilla också så för att komma loss ur alla hemligheter försökte de ta sig ut på sjön så mycket som möjligt. Tillsammans ägnade de mycket av sin fritid åt båtar av olika sorter. De hade en äldre modell av daycruiser som ställde ekonomin och uthålligheten på kant men som också tog dem ut på sköna sommarsvängar runt om i skärgården. Dessutom hade de två olika segelbåtar, små femmeters katamaraner som de använde mest för träning och banseglingar. De tävlade i smått som i stort och placerade sig både högt och lågt. Mellan dessa två eller tre båtar pendlade de runt under årets åtta månader, mellan april och november. De körde inomskärs och utomskärs, hemma och utomlands. Deras senaste resa gick till Gardasjön där de deltog i EM för Hobie 16, och fler liknande strapatser låg framför dem. Ett EM arrangerades varje sommar någonstans i Europa. Med tanke på katamaranseglingen och på grund av oräkneliga andra skäl var det viktigt för Tobbe och Pernilla att hålla sig i form. En hel del gym och löpning färgade deras vardag också. Tobbe och Pernilla var med sin motorbåt ständiga kunder hos båtmotorreparatören Mac och hans hustru Pia-Carin. De båda bor mitt emot Rut och Twist på andra sidan vägen. Mac hörde till den äldre generationens båtmotorreparatörer och visste att det sällan fanns några genvägar till det som behövde bli gjort. Det som funkade bäst var det invanda och förtrogna och han avskydde alla varianter av tekniska nymodigheter. Även Twist behövde då och då lite teknisk 13


support kring utfodrings- och vattenmaskiner och annan teknik på gården. Då hjälpte Mac gärna till. Ett av de senare projekten var att stötta byggandet av ett helt nytt hönshus. Ruts och hennes mamma Majas nya storslagna projekt om att öppna en palzeria, la grunden till detta bygge. Det gamla hönshuset var nämligen perfekt för att inreda till ett rum för flera ändamål. För många år sedan hade Rut och Twist sin bröllopsfest där, så de visste att det gick att få det bra. Gårdsbutik, skolverksamhet, festlokal, kafeteria och som sagt en palzeria, eller en kombination av dessa verksamheter. Ändamålen var många. Därför byggdes ett nytt hönshus dit alla hönsen flyttades. I det gamla hönshuset hade de redan haft en fest för Mini när han fyllde fyrtio. Mini är Macs och Pia-Carins son. Han är den som med fantastisk känsla och plikttrogenhet sköter djuren på gården. Parallellt med att utveckla livet på gården med olika projekt, behöver förstås djuren skötas om. Minis liv, hade på inget sätt varit lätt att förstå, men det hade fått en helt ny mening i och med arbetet på gården. Detta arbete var hans första riktiga anställning och han hade äntligen blivit självförsörjande. Han bodde fortfarande hemma hos sina föräldrar men i en del av huset som var inredd till en separat lägenhet. Minis största intresse på Ruts och Twists gård var arbetet med getterna. Han var mycket noggrann och ansvarstagande och det var helt tack vare Mini som Rut och Twist ibland kunde lämna gården. Nu senast kom de iväg en vecka till Grekland ihop med Pernilla och Tobbe. Precis då föddes det killingar på gården. En killning vilken Mini ansvarade för och vakade över med ett stort mått av mod och kärlek. Han hade verkligen tagit tag i situationen efter bästa förmåga och det vill inte säga lite. Mini var världens bästa killingpappa. Minis mamma Pia-Carin har börjat skriva böcker och det 14


med sådan iver att tryckeriet på förlaget som katalogiserar hennes böcker, helt satt igen. Som ett orensat avlopp enligt Macs sätt att beskriva det. Pia-Carins produktivitet kunde möjligtvis jämföras med kraften som pressar på en dammlucka. Där kubikvis med vatten tryckt på under lång tid och slutligen bit för bit gett vika. Plötsligt hade hela flödet sprängt sig igenom. Hon jobbade nu på sin femte bok och syntes sällan till utanför husets fyra väggar. Mac, Pia-Carin och Mini plus de två medelålders paren Rut och Twist, Tobbe och Pernilla, såg sig om lika mycket bakåt som framåt för att inte säga åt alla håll för att hantera vardagen. Nu hade de börjat lära känna varandra och insåg verkligen inom vilka områden de kunde ha både glädje och nytta av varandra. Tillsammans hjälptes de numera åt att inspirera varandra till att fortsätta spana, vara nyfikna och utmana sig själva och varandra. Som en kontrast till alla minnen de delade, började de verkligen förstå värdet av stunden. Tillsammans var de oslagbara. Nu senast hjälptes de alla åt att göra gårdens julmarknad till ett oförglömligt intryck. Inte bara för dem själva och för folket i trakten, utan hela behållningen gick till en insamling för världens flyktingar. De hade kafeteria och matservering och sålde julgranar, getost och äppelmust. Ruts mamma Maja hade gjort chutney och lemon curd som såldes. PiaCarin sålde sina böcker och handstöpta ljus. Mac sålde en egentillverkad väggprydnad som var ljusstake och blomvas allt i ett. Tobbe hade bryggt öl medan Pernilla och Rut hade bakat och fixat maten som serverades. Alla ungdomar var med och jobbade och drog sitt strå till stacken. Pernillas barn Tor, Emil och Fia. Tobbes barn Malte och Simona och givetvis även Ruts barn Sigge, Sixten och Siri. Även Bengt fanns med på ett hörn här, han hade dragit ett stort lass. Först och främst transporterade och sålde han 15


marknadens julgranar. Dessutom skaffade han dryck och alla möjliga tillbehör till förmånliga priser från ICA. Så gjorde han sig också ledig för att vara med på självaste julmarknadsdagen. Från att ha varit en riktig surgubbe, tvär och infantil, hade han nu återhämtat sig. Rut trodde på återhämtning som den viktigaste kraften att utgå från efter år av felaktigt leverne och tokiga beslut. Man måste satsa för att komma över på andra sidan, släppa taget och se alternativen. Man måste också vara medveten om att det är återhämtning man pysslar med. Då först blir det en aktiv process. Rut om någon visste det. Bengt fick sina återfall, men det var alltmer sällan nu. Laduviksborna hade som många andra, flera beröringspunkter och olika kompetenser som kompletterade varandra på en rad tänkbara sätt. Var och en av dem hade verkligen allt de kunde önska, utom det kanske viktigaste av allt; förmågan att varva ned. Fast det hade blivit bättre. Nu har de slutat att rymma från sina liv och övade sig i stället på att bo in sig i dem. De tränade hårt på att vara här och nu i sina göromål, tankar och observationer. De var alla ganska lika varandra men det fanns tillräckligt många olikheter för att det skulle bli spännande. Olikheter och mångfald, viktiga ingredienser för att få livet att spänna mellan högt och lågt, stark och svagt, mjukt och hårt. Rut jämförde gärna livet med en Crock Pot-gryta. I en sådan kan man stoppa ner allt som man känner för, stänga locket och ställa in timern på önskad effekt och tid. Så fort andan faller på, kan man glänta på locket och slänga i något mer. Ungefär så tänkte sig Rut livet. Som ett långkok på högrev. En blandning av välkryddade, mustiga detaljer, men också några riktigt sega bitar. Där tid var en viktig ingrediens.

16


9789176999820  
9789176999820