9789174992816

Erik Niva • Känner ni vibbarna?

Fotbollen och det nya Sverige

KĂ„NNER NI VIB BARNA?

F OT B O L L E N O C H D E T N YA S V E R I G E

Modernista stockholm

KÄNNER NI VIBBARNA?

Känner ni vibbarna?

13

LINJE BLÅ ~ AIK September, 2013

Det brinner inga bilar i Husby längre, det flyger inga stenar. Kvar på andra sidan kravallerna finns nu vardagen, motvinden, missnöjet – och fotbollarna. Ett liv med grusplaner och målburar blir aldrig ett liv utan hopp. En hel handfull begåvade fotbollsgrabbar har tagit sig till national­ arenan från Stockholms norra förorter. Den här hösten har de tänkt återvända med SM-bucklan.

D e t är inte långt till Husby. Fågelvägen från centrala Stockholm är inte ens en och en halv mil lång. Åker man tunnelbanans blå linje tar resan prick 19 minuter.

Det är inte långt till Husby. Det bara känns så.

AIK:s största stjärna sitter på en bänk mitt emot Al-Ghadir Livs och skakar på huvudet. Här och nu är han inte killen som gjort mål på San Siro, anfallaren som spelat på både Camp Nou och Bernabéu. Nu är han den frustrerade Husby-sonen, den bekymrade samhällsmedborgaren Henok Goitom.

– Politikerna säger: »Vi har byggt en bra motorväg här.« Men vi bryr oss inte om en motorväg – det vi bryr oss om är till exempel att barnen som går i skolan här ska kunna gå in i gymnasiet med behörighet och bra betyg. Men man lägger ner skolor, man lägger ner fritidsgårdar, man lägger ner vårdcentralen… Är det inte där man ska börja? Bil kommer sedan. Bil är en lyx för många av oss. Vad har vi för nytta av en motorväg? Har man ett jobb kan man ta tunnelbanan dit.

Knappt fyra månader har gått sedan Husby blev riksbekant. Henok Goitom betonar att han själv inte tror på våld som metod, men medger samtidigt att han inte blev särskilt överraskad när kravallerna bröt ut.

Han såg det komma. Han hade märkt hur ilskan byggts upp, känt vreden runt omkring sig. I mångt och mycket hade han delat den.

– Tänk såhär: Om du får tillräckligt många knytnävar så kommer du till sist att reagera.

– Du känner att Husby utsatts för ett politiskt svek?

– Ja, det är bara att titta på hur det ser ut. Det är inte bara Husby, utan

14

e r i k n i va

det är samma sak i Rinkeby eller Bredäng eller vad som helst… Politikerna väljer att favorisera andra stadsdelar framför invandrarförorterna.

Så är det.

Vi går en promenad upp mot Husby centrum. Trimmade mopeder kryssar förbi på gångvägen. Klasar med unga killar är på väg till fotbollsplanen, från fotbollsplanen eller mest ingenstans. På Nordkapsgatan ligger ett hus som fick evakueras i samband med upploppen. Femtio bilar brann på en parkering precis bredvid.

Goitom nickar mot grannlängan, ett femvåningshus i någon sorts gråblå betong. Där växte han upp, där korrugerad plåt i vitt och gult hänger framför loftgångarna. Föräldrarna och lillasystern bor fortfarande kvar.

Den eritreanska familjen flydde från det etiopiska inbördeskriget 1980.

Först hamnade de i Tensta, sedan i Hässelby.

– Men där trivdes jag inte så bra. De spelade ingen spontanfotboll där.

Jag sprang ut på gården och det var liksom inget liv där. Inga människor, inget som hände. Ingen fotboll. Så då flyttade vi till Husby när jag var 12.

– Ni flyttade för att du skulle spela spontanfotboll?

– Det var faktiskt en av anledningarna. Från början ville pappa inte ens att jag skulle spela i något lag. Han tyckte att jag lärde mig mer ute på gården.

Har man brytt sig om att lyssna vet man kanske redan varför Henok Goitom har valt 36 som tröjnummer. Treans plan, klockan sex.

– Vi hade ju inget internet när jag var liten, inget TV-spel och inga mobiler. Men vi behövde inte ringa – vi visste att vi skulle ses nere på Treans plan klockan sex. Varje dag, året om. Om det snöade så satte vi plastpåsar på fötterna för att hålla kylan borta, sen gick vi ut och tränade bicycletas eftersom det var mjukare att landa.

När han själv började drömma fotbollsdrömmar låtsades Henok Goitom att han var George Weah, den bästa afrikanske spelaren någonsin.

Hans Milan var favoritlaget.

– Vi växte inte upp med svensk fotboll, och det är ju det här med att ha något att relatera till… När jag var liten var AIK typ Krister Nordin, Dick Lidman, Thomas Lagerlöf… Det var ingen här ute som ens visste vilka de var. Johan Mjällby kunde vara hur stor som helst i Sverige – här var det ingen som hade en aning. Folk hade mycket bättre koll på vem som var den bästa spelaren här på Trean.

Framme vid Trean slås man av hur nedgången den lilla planen är.

Trasiga målställningar. Ojämnt grus som trampats ner under så många år att det nu mest känns som betong.

Känner ni vibbarna?

15

– Men det ska bli bättre nu. Konstgräs, bättre belysning. Otroligt. Jag var själv på kommunmötet när de bestämde det.

När Henok Goitom beskriver Husbys relation till det svenska samhället använder han liknelser om trädgrenar som håller på att ramla av sin stam. Tittar han på vårens kravaller i backspegeln ser han mediala övertoner, politiskt poängplockeri, en huvudstad och en förort som får allt svårare att prata med varandra. Han pratar om sin egen känsla av att växa upp i ett delat land, och en splittring som sedan bara blivit djupare.

Men nattsvart? Aldrig så länge fotbollarna fortfarande rullar. Inte när halva AIK består av grabbar från de norra förorterna och grusgropen i Husby ska få konstgräs.

Vi tar ett varv runt Trean. Det nedre målet vetter mot sydöst, precis i riktning mot Stockholms innerstad.

– När jag var liten var det som att AIK fanns långt där inne, att det var något stort – men att det inte var något för oss. Många av de bästa äldre boysen, sena sjuttiotalister och så, sa: »Nä, jag kommer aldrig få chansen där. De spelar bara långt, de gillar inte vår stil.« De kände att de inte kunde få ut sitt spel i en allsvensk klubb, att de inte riktigt var välkomna där. Så känns det inte längre.

Nästan femhundra år har gått sedan riksamiralen Carl Carlsson Gyllen­ hielm lät anlägga Karlbergs slott. Numera är det militärhögskolan som håller till i lokalerna, och AIK:s a-lag som tränar i dess skugga.

En av de sista sensommardagarna står sportchefen Björn Wesström vid hörnflaggan och inspekterar en tvåmålsövning. Han håller koll på en spelargrupp som inte längre ser ut som den brukade.

– Vi har definitivt slagit rekord vad gäller att ha stockholmare i start­ elvan. Det är en sak att ha breddspelare i en trupp, men det är något annat att ha spelare från närområdet som ryggrad.

Runt planen myllrar en brokig samling AIK-entusiaster. Där finns pensionärer och spädbarn, ultraskillar och kalenderbitare, ungdomar som pratar gathörnsslang och veteraner som snackar Stockholmstugg.

Lasse Berglund kommer fram och klagar på att det känns stelt »i buggarna«. Han är morfar till Viktor Lundberg, Solnakillen som hann göra åtta allsvenska vårmatcher innan han flyttade till danska Randers i somras.

Lundberg är borta, men väldigt mycket norrort finns kvar ändå. ­Ut­över Henok Goitom från Husby finns här Martin Mutumba från Rinke­by, Alexander Milosević från Rissne och Robin Quaison från Akalla. Nabil

16

e r i k n i va

Bahoui håller visserligen till i söderförorten Bredäng nu för tiden, men eftersom han bodde i Tensta som liten kvoteras han också in. Artonåriga råämnet Christian Kouakou från Akalla ska också med. Dessutom kan det ju betonas att det givetvis finns norrortskillar som inte har utländsk bakgrund: Nils-Eric Johansson från Viksjö, Per Karlsson från Huvudsta.

Linje Blå – AIK. Björn Wesström nickar belåtet åt uppräkningen.

– För att sammanfatta: Vi vill utstråla mångfald. Identiteten är det allra viktigaste för oss – och det är det som är AIK. Här ska finnas folk från alla bakgrunder, alla samhällsklasser och alla sorters brottsregister, höll jag på att säga. Oavsett vem du är som supporter ska du hitta någon spelare att känna igen dig i, och det är något vi ska vara jävligt stolta över.

Det är tydligt att Wesström är trött på en tillvaro i försvarsställning.

I en tid då en väldigt stor del av den samhälleliga diskussionen runt fotbollen handlar om polisnotor och huliganutredningar tycker han att det finns en tendens att glömma bort klubbarnas inkluderande be­­tydelse. Samtidigt som han redogör för en rad olika AIK-projekt i förorts­skolorna passar han på att plussa för att även Djurgården, Hammarby och Brommapojkarna har liknande tankar.

– Stockholm är en mångkulturell världsstad i dag, och det tycker jag att stadens fotbollsklubbar speglar och representerar. Vi jobbar aktivt utifrån en integrationsprincip.

På 1990-talet hade de svartgula fortfarande en sorts dignitärsaura.

De var »Kungliga AIK«, förbundsetablissemangets klubb. Med tiden har identiteten och profilen delvis förändrats, något som Björn Wesström spårar till skarven mellan 1990- och 2000-talet.

– Första gången jag själv insåg att det här var en fråga jag behövde ha åsikter i var när jag träffade en tretton- eller fjortonårig Martin ­Mu­tumba. Han var väldigt bra innanför linjerna, men inte alls som de andra utanför planen – och ska jag vara diplomatisk kan jag väl säga att det fanns olika åsikter inom AIK om hur man skulle hantera honom.

Wesström berättar om när en ung Mutumba praoade på AIK:s kansli, målar upp en bild av en taggig tonåring vid samma häftapparat som kostymerade kanslister.

– Det här var en tid då Sune Hellströmer ledde AIK, och man kan väl säga att det… fanns en viss kulturkrock där. Vi hade någon slags ideologisk diskussion om vilken väg vi skulle välja, och där vissa tyckte att han helt enkelt skulle bort ur klubben var jag väldigt tydlig med att det alltid borde finnas plats för bra fotbollsspelare i AIK.

Känner ni vibbarna?

17

Vi har flyttat oss in i träningsanläggningens huvudbyggnad, och pratar medan nyduschade spelare släntrar in mot matsalen. Martin Mu­tumba kommer allra sist. Han hälsar glatt och slänger gärna lite käft – men någon förortsintervju vill han inte göra. Inte nu. Kanske senare. När då? Vi får se.

Björn Wesström rycker på axlarna.

– Martin går sina egna vägar, och det är väldigt svårt att på förhand säga hur de ser ut.

Wesström vet. Just nu spelar Martin Mutumba med utgående kontrakt, och trots att de två har jobbat tätt ihop i nästan femton år har sportchefen fortfarande inte en aning om ifall det blir en förlängning eller inte.

– Oavsett vilket tror jag att det alltid kommer att finnas ett band mellan oss. Det har varit en oerhört lång och berikande resa där jag har gjort allt mellan att sitta med hans skolkuratorer till att åka och handla mat till hans familj.

För ett ögonblick tystnar Wesström. Sedan berättar han om det ögonblick som kanske varit det allra starkaste under ett helt liv med AIK. – När vi hade vunnit både Allsvenskan och cupen 2009 hyllades laget inför öppna läktare. När Martin gick från sidlinjen in till mittpunkten bara brast det för mig. »Fan, vi gjorde det. Helvetes satan, det gick.« Det var enormt starkt. Ännu en gång tystnar Wesström i några sekunder. Sedan summerar han.

– Jag ska inte säga att vi gick in i en strid tillsammans, men jag stod bakom Martin när han kom in och utmanade hela AIK. Nu är de som inte ville ha honom i klubben borta. Martin är kvar. Han vann.

Efter att Robin Quaison skruvat in en boll i krysset mot Manchester United twittrade Martin Mutumba om hur glad han var för »lill­broshan«.

Det var enkelt att förstå vad han menade, att se en sorts mentalt släktskap mellan de två bollbegåvningarna från Järvafältet.

– Det var någon man såg upp till när man var liten. Han gjorde sin musik och spelade för AIK och kom här utifrån. »Om han kan så kan jag också.« Och när jag kom upp i a-laget så hjälpte han mig ganska mycket, gav mig tips hela tiden om hur man ska agera. Att man ska prata och ta för sig även fast man är ung. Han har lärt mig mycket.

Robin Quaison var tidig med att gå in genom dörrarna som Martin

18

e r i k n i va

Mutumba öppnat. Han behövde inte kriga sig in i AIK, utan flyttade helt enkelt dit som åttaåring då han var ute efter något »mer seriöst«.

Det finns ett Youtube-klipp från prestigematchen mellan AIK och IFK Göteborg, hösten 2006. Mitt i tifot på Råsundas gamla Norra Stå står en liten kille med svartgul halsduk höjd över huvudet. Robin Quaison, nyss fyllda tretton.

– När det var derby ville mamma att jag skulle komma hem snabbt, men annars var hon aldrig orolig. Hon gillade AIK, hade varit med mig på träningarna i alla år.

I Robin Quaisons historia är hans mamma både huvudperson och hjältinna. Hon uppfostrade två söner – ensamstående och sjukskriven – och när nu den yngste av bröderna ser tillbaka på sin uppväxt så är han full av förståelse för att det inte fanns några betalkanaler på TV:n.

– Alla föräldrar har inte mycket pengar, och ibland så var man lite hungrig när man skulle lägga sig på kvällen, men… Man får ju mat i skolan. Och det finns alltid folk här ute som märker såna saker. Har du inte mat kan du alltid få det.

Den äldre brodern har flyttat, men Robin Quaison bor fortfarande med sin mamma i en trerummare på elfte våningen. Han pekar ut lägen­ heten när vi går förbi, upprepar att han ser tillbaka på uppväxten med både värme och glädje. Om det var tufft? På vissa sätt kanske, men livet kan bjuda på olika typer av motstånd.

– För mig var det nog det bästa som kunde hända att jag växte upp här. Jag spelade fotboll hela tiden, kände alla… Vissa saker får man inte från skolan, vissa saker lär man sig genom att vara ute. Att vara lugn, att inte prata när man inte ska prata. Såna saker.

När Quaison pratar om sitt område syftar han inte enbart på Akalla.

Promenaden till Husby tar mindre än fem minuter, och han är där i stort sett varje dag. Han var där under upploppen också, men när han följde rapporteringen och diskussionen efteråt kände han inte alls igen sig.

– Alltså… Ingen som är i min ålder härute tänker ju på vårdcentralen eller på att apoteket har försvunnit. Dom har tagit bort biblioteket här borta, men ärligt… Jag skiter fullständigt i det. Jag var aldrig där.

– Varför blev det som det blev då?

– Det är jättesvårt att säga. När det väl har börjat och det kommer i tidningarna, det kommer på TV… Det triggar ju dem som gör det. De tänker: »Shit, kan vi få i gång en såhär stor grej?!« Ett medelålders par går förbi och hälsar. Vi hälsar tillbaka.

Känner ni vibbarna?

19

– Det var Christians Kouakous föräldrar. Jag tycker att det är kul att han har kommit fram, att han tar samma väg som vi gjorde.

Det märks att tankarna blir fler i Robin Quaisons huvud. Han för samtalet tillbaka till början, till starten för resan mellan norrförorten och nationalarenan.

– Vi var tre killar härifrån Akalla som började i AIK samtidigt. Det var liksom som att vi skulle ut och upptäcka världen. Vi var jättesmå.

Från början fick alltid någon av föräldrarna följa med på tunnelbanan.

I många år gjorde de tre jämnåriga fotbollspojkarna från Akalla allt tillsammans. Först pendlade de fram och tillbaka till AIK-träningarna, sedan gick de direkt till asfaltsplanen »The Cage« och fortsatte spela där. De var barn som blev tonåringar, talanger som först drömde om proffslivet och sedan faktiskt började se det skymta vid horisonten.

Men en sommarmorgon var en av dem borta. Nicolas Jaju Garcia hade tagit sitt liv, bara femton år gammal.

– Han var min bästa vän. Jag hade känt honom sen vi var fem, sex år gamla. Det var inte bara fotbollen heller. Vi gick i samma klass, umgicks hela tiden.

Vi har satt oss på en bänk i utkanten av torget i Akalla centrum.

Robin Quaison tittar upp över ICA-affären, mot höghusen på andra sidan.

– Det var precis här faktiskt… Om du ser det här röda huset? Nästa röda hus bakom det. Han hoppade från fjärde våningen.

Quaison håller kvar blicken ett litet tag, slår sedan ner den i marken.

– Vi hade precis gått ut nian. Jag hade kommit hem efter att ha spelat en match mot BP. Så jag låg i sängen, skulle sova, men så fick jag ett SMS från en kompis som var här… Jag sprang direkt hit, men då var han redan på sjukhus. Så då åkte vi till sjukhuset, och där… Fick vi beskedet.

– Visste du att han mådde dåligt?

– Nä… Ingenting alls. Han hade gömt det.

– Och för din egen del? Hur klarade du av att gå vidare?

– Dagarna efter det hände gick jag inte på träningarna, missade matcher. Såna saker, för jag kunde inte tänka klart. Jag åt inte, jag sov inte. Men sen när jag väl började spela igen – då tänkte jag att jag gjorde det för hans skull. Han ville också bli fotbollsspelare, precis som jag, och då försöker jag lyckas för honom också. Det är något som kommer att finnas med mig i hela mitt liv.

Oftast låter Robin Quaison som den nittonåring han fortfarande är,

20

e r i k n i va

men när han tänker tillbaka på sin saknade vän får rösten ett större eftertryck. Han berättar om hur han trots allt känner att han lärt sig saker av tragedin – att han blivit starkare och mer beslutsam – och anstränger sig för att formulera vad han menar.

– Jag vet inte hur jag ska säga… Det blir ju fel att säga att man blir van, men det blir liksom lättare att tackla för varje gång det händer… Att isolera sig och stänga in sig i sig själv är fel väg att gå. När Ivan gick bort visste jag hur jag skulle hantera det. Man lär sig den delen av livet också. Även om de skulle vinna Allsvenskan kommer 2013 aldrig att kunna bli säsongen då AIK tog SM-guld. För all framtid kommer det i första hand vara året då de förlorade sin målvakt.

För utomstående kanske det framstår som att laget har kunnat gå vidare relativt opåverkade, men Björn Wesström berättar om en helt annan vardagsverklighet. Innanför träningsanläggningens väggar påverkar fortfarande Ivan Turinas minne allt runt AIK: varje match, varje måltid, varje samtal.

– Jag tror inte att det finns en enda spelare som går igenom en enda dag utan att tänka på Ivan. Och ska jag vara ärlig är jag faktiskt överraskad av att vi ens är topp-fyra efter det vi har gått igenom. Ärr kan blekna, men inte försvinna. Förr eller senare måste man acceptera att de sitter där de sitter och förlika sig med dem.

– Första gången jag riktigt reflekterade över att det finns olika förhållningssätt till döden var när Mohamed Bangura var i AIK, och hans fru fick missfall. Han kommer från ett av världens absolut fattigaste länder och har döden runt hörnet i stort sett hela tiden – och hans reaktion var så annorlunda än vi hade föreställt oss. Han blev jätteledsen, absolut, men ändå påverkade det inte honom i närheten av lika mycket som det hade påverkat mig.

Järvafältet är verkligen inte Sierra Leone. Unga människor tar livet av sig eller dör av cancer även i välbeställda områden. Ändå tycker Wesström att han ser ett genomgående drag hos de spelare som kommer från de mer resurssvaga förorterna. På olika sätt har de tufsats till av livet, tvingats växa upp snabbt på ett sätt han själv inte behövde i ett av Sollentunas medelklasskvarter.

– När jag går in i vårt omklädningsrum känner jag verkligen att vi har ovanligt mycket mod och överlevnadsinstinkter där. Många där har redan gjort en väldigt lång resa för att över huvud taget ta sig till Allsvenskan.

Känner ni vibbarna?

21

Nya tider föder både nya krav och nya möjligheter. På samma sätt som AIK har förändrats sedan millennieskiftet har de centrala utmaningarna för klubbens ledare fått en annan karaktär.

– När det går bra för oss lyckas vi hämta kraft ur vår mångfald, men det är inget som går automatiskt. Det finns en skillnad i attityd och sätt att vara mellan förortskillarna och de som kommer från någon sorts folkhemsmiljö – och det är dynamiken i det som jag tycker är spännande att utgå ifrån, språkbryggorna och skillnaderna i synsätt.

Wesström utvecklar: – Andreas Alm sa vid något tillfälle när vi diskuterade det här: »Varje spelare behöver göra något utöver det som förväntas av honom för att verkligen bli accepterad i gruppen.« Om det är en individuellt fokuserad spelare måste han kanske prata om gemensamt ansvar under en halvtids­paus. Om det är en offensivt balanserad spelare behöver han ta en sextiometerslöpning och göra en glidtackling för att alla ska se att han offrar något för laget. Det är så man knäcker Jantekoden.

– Finns den fortfarande i svenska omklädningsrum?

– Ja, det gör den.

Som alla andra har Björn Wesström sett en tendens i den svenska fotbollen. Pojk- och juniorlandslagen domineras av spelare med invandrar­ bakgrund – medan startspelarna i a-landslagets senaste match hette Isaksson, Johansson, Antonsson, Nilsson, Olsson, Larsson och Svensson.

Någonstans vid det sista steget mot stjärnorna har förortskillarna haft en tendens att falla tillbaka ner mot jorden. För att komma tillrätta med det har AIK nu börjat utbilda och rekrytera ledare utifrån delvis nya premisser. När omklädningsrummet fått en ny dynamik bör tränar­ kontoret både förstå det och avspegla det.

– Utan att tveka skulle jag säga att det här är en nyckelfråga för hela den svenska fotbollen. Ute i förorterna har vi all den här hungern, all den här talangen – men än så länge har vi inte riktigt lyckats dra nytta av den. Vi måste bli bättre på att hjälpa de här spelarna att lyckas.

– Frågan är om det räcker med fotboll. I mina öron låter det som en sammanfattning av en större nationell utmaning.

– Det var du som sa det. Men jag säger inte emot.

När Alexander Milosević kommer till Rissne torg ber han om ursäkt för att han är drygt tio minuter försenad.

– Jag hjälpte mamma med tvättstugan.

Kvällen före har han kommit hem från en tiodagarssamling med

22

e r i k n i va

U21-landslaget. Med sig från Turkiet fick han en poäng och en dos pepparsprej i lungorna.

– Först fattade man ju inte alls vad som hände när det drog in över planen. Jag kände hur det började sticka mer och mer i halsen, tills det kändes som knivar. Det var inte skönt. Melker Hallberg blev så rädd att han nästan grät ute vid bänken.

Milosević flinar till, sedan finner han sig.

– Fast det är klart, det är väl inte så konstigt att man får tårar i ögonen om man fått tårgas i dem.

– Förstod du vad det var som hade hänt?

– Efter ett litet tag. Jag har känt på pepparsprej tidigare, liksom sniffat från handen på en kille.

Vi sätter oss på pizzerian vid torget. På väggen hänger en AIK-tröja med nummer sex på ryggen. Huset bjuder. Den där sexan pratar vidare.

– Ibland kan jag vara på väg att säga något till någon av de andra U21-killarna på samma sätt som jag gör med mina kompisar här. Men då hinner jag tänka: »Lugn nu, han skulle bli chockad.« – På allvar?

– Absolut. Nu senast började jag och Micke Ishak skrika på varandra i halvtid. Vi hänger mycket utanför planen och för oss var det bara som vanligt, men folk omkring oss blev liksom rädda: »Lugna er, grabbar, lugna er.« »Vadå lugna oss? Vi har en diskussion här.« Men Micke är ju också från en invandrarförort i Södertälje, och det där sättet att snacka är väl också något vi har med oss. Det kan ju vara ganska grova grejer man säger till varandra.

Plötsligt tjoar Milosević till: – Bror!

Milosević har fått syn på någon han vill presentera, vinkar honom till sig.

– Det är vår ikon här i Rissne. Du ser att han bara har ljusblå kläder på sig? Det är Manchester City-grejer som han har fått av John.

Mannen som kommer fram heter Luis Silva, och är en av svensk fotbolls mer okända centralfigurer. Förra sommaren ägnade John Guidetti en rejäl bit av sitt sommarprat åt att berätta om honom och hans betydelse: »Jag och min pappa kallar honom för ›Generalen‹. Han är en av de bästa människorna jag vet.« Luis Silva jobbar på fritidsgården Gluggen i Rissne, men tillhör den där typen av eldsjälar som inte går hem bara för att arbetsdagen tar slut.

Känner ni vibbarna?

23

I stället ser han det som sin uppgift att hålla inomhushallen öppen för alla dem som vill spela fotboll, men inte har någonstans att ta vägen.

I årtionden har ungdomar kommit hit från hela norr- och västerort.

Rätt många av dem har blivit riktigt bra, och ett kompisgäng har blivit smått unikt.

Där finns John Guidetti och Alex Milosević. Bröderna Albornoz och Nabil Bahoui. Serge-Junior Martinsson Ngouali i Brommapojkarna. ­Jiloan Hamad får nästan också räknas in, då han brukar titta in så snart han är i Stockholm. Och så Luis Silvas egen son Stefan, som provspelade för Hull City så sent som i våras.

– Tidigare hade vi aldrig haft en enda spelare i Allsvenskan från Rissne. Nu räknar jag alla de här som killar härifrån. De har vuxit upp här, John också.

Luis Silva skrattar.

– Hela väggen hemma är full av olika matchtröjor som John har fixat.

Jag har David Silva, Carlos Tévez… Undrar vad de hade sagt om de hade vetat att tröjorna skulle till en lägenhet i Rissne.

– Hur går det för honom nu egentligen?

– Han var här för bara några dagar sedan, vi grillade lite och tittade på Kazakstan-Sverige. Jag frågade när han skulle vara tillbaka. »Tre veckor.« Men jag känner ju honom. Säger han tre veckor så tar det väl fem. Han är så målmedveten att han tror att han kan besegra läkarna.

Vi hamnar i en diskussion om just förmågan till uppoffringar, förmågan att fokusera. Alex Milosević är övertygad om att den största förklaringen till framgång finns där någonstans.

– När jag var liten spelade jag anfallare, såg på mig själv som kvick och teknisk. Så började jag träna med Vasalund Rinkeby, och från början skrattade bara min mamma när hon tittade på mina träningar där. Hon tyckte att jag såg ut som en elefant. Alla Rinkebykillarna var hur bra med bollen som helst, otroligt snabba i fötterna. Helt sjuka. Så skulle jag försöka göra samma saker som dem, och det tog både tre steg och två mellansteg. Jag bara: »Shit, jag trodde att jag var bra på fotboll.« I mellersta tonåren fick Alex Milosević en tränare som heter Azrudin Valentić, en bosnier som numera har hand om Assyriskas a-lag. Det var han som först lyckades formulera fotbollsekvationen på ett sätt som lät begripligt för en äregirig grabb från Rissne. Det var han som skolade om målgöraren till mittback, som fick talangen att offra en filmkväll med kompisarna för att förbereda sig för löppasset dagen efter.

Milosević pratar mycket om betydelsen av förebilder i förorten. Dels

24

e r i k n i va

för att ungdomarna där ska se att det verkligen går att lyckas – men även för att de ska inse hur mycket som faktiskt krävs för att göra det.

– Det är lätt att tro att det räcker att dominera med dribblingar på grusplanen i centrum, men när jag kollar på våra yttrar i AIK är det fantastiskt hur mycket de springer. Martin och Nabil är ändå killar härifrån och de kanske är vana att bara… chilla. Och det kanske är därför som många härifrån inte har kommit så långt som till AIK, eftersom de inte är vana vid att lyssna på en tränare, inte är beredda att ta det där jobbet.

Men när man ser på de som gör det – då ser man också hur bra det blir.

Själv är Alex Milosević en glidtacklande ambassadör för sin förort.

När han blev utsedd till Årets nykomling på Fotbollsgalan 2011 gjorde han en poäng av att nämna Rissne i sitt tacktal, och när vi nu knallar genom centrum går tonläget över i någon sorts mäklarretorik.

– Där nere ligger stora ängar, fria ytor, badplatser… Perfekt för famil­ jen.

Framme vid tunnelbanenedgången stannar Milosević.

– Jag och grabbarna brukar sitta precis här på kvällarna, bara chilla.

Om vi vinner SM-guld ska jag ta med bucklan hit, bygga någon sorts plattform uppe på det där T:et och höja den där.

Milosević visar med handen ungefär hur triumfpodiet ska se ut. Hela höger underarm är täckt av en biffig Rissne-tatuering.

När jag frågar varför han gjorde den hänvisar han till den största och värsta händelsen i sitt liv. För knappt fyra år sedan gick hans storebror bort. Ett virus angrep hjärtat, Mathias dog i sömnen.

Bara två dagar senare skulle en sörjande Alex Milosević spela semifinal i Juniorallsvenskan, borta mot Hammarby.

– Jag ryser fortfarande när jag tänker på det. Precis innan matchen skulle jag gå in i omklädningsrummet, då jag hörde ljudet från en stor folkmassa. Jag trodde att det var Bajen-supportrar, men jag frågade en kille i laget. »Nä, det låter som att de skriker Alex«, sa han. När jag sen kom ut från omklädningsrummet för att spela matchen hade minst halva långsidan fyllts av människor från Rissne som kommit för att stötta mig. Det var mina kompisar, det var brorsans kompisar, det var folk som inte ens kunde trixa till tre, det var killar som var fem år yngre än mig, det var många äldre… Då kände jag väl just det här, att det här är mitt folk, de kommer från mitt ställe. Det här är Rissne.

När jag återvänder till Husby har det bara gått två dagar sedan Henok Goitom senast deltog i en tyst minut för en fallen kamrat. Unge politi-

Känner ni vibbarna?

25

kern Abdirahim Hassan blev ihjälskjuten i Somalia, en ambitiös grabb som Goitom kände från fritidsgårdarna och genom en kusin som bodde i samma portuppgång.

– Han var en sån där kille som ville hjälpa till, som trodde på något och kämpade för en bättre värld. Vad ska jag säga? Det känns orättvist.

Goitom berättar om fotbollsfamiljen i Husby, om hur den förlorade tre centrala medlemmar på lika många år. Romario blev knivmördad, Henoks pacemaker slutade fungera, Reman lyckades inte besegra cancern.

– Jag märker ju hur hårt det har tagit på grabbarna i laget, hur det finns en risk att de nästan ger upp… »Det är sånt som händer oss«, tänker de. Egentligen är det ju dödsfall som kan inträffa precis var som helst – förutom Romario då – men eftersom allt annat alltid har varit emot oss i det här området så tänker man inte som man bör tänka. Om det skulle snöa blir det: »Typiskt att det ska snöa just i Husby.« Laget som Goitom pratar om den här gången heter inte AIK, utan Kista Galaxy. Det var han själv som grundade klubben för snart tre år sedan, och numera tränar han laget tillsammans med en annan fot­ bollsprofil från Järvafältet, Bojan Djordjić.

– Vi har gått rakt igenom två serier, och nu leder vi femman. Men man ska veta att vi inte är en fotbollsklubb som hjälper till lite i samhället – vi är en förening som har ett fotbollslag. Det sociala är det viktigaste. Vi vill att området ska bli bättre och bättre för varje dag som går.

Sedan några veckor tillbaka arrangerar exempelvis Kista Galaxy läxhjälp för barn och ungdomar som behöver extra akademiskt stöd, men som inte har råd att betala för det. Jag frågar Henok Goitom hur han själv var i skolan.

– Rätt bra, faktiskt. Jag hade matte som favorit.

– Då så. Då är det bara att sätta sig med gradskivan och miniräknaren.

– Du, det behövs ingen miniräknare.

Goitom skrattar, men ruskar snabbt av sig jargongen för ytterligare ett resonemang om förorten, om skillnaden mellan spelad kaxighet och genuin självtillit. Där många utifrån ser en hög svansföring ser han ett stukat hävdelsebehov, en brist på självförtroende som han beskriver som ett av Husbys största problem. Är man den som alla lyssnar på behöver man sällan höja rösten. Är man den som ingen tar någon notis om finns risken att man börjar skrika väldigt högt.

– Önskar jag mig något så är det att folket härifrån skulle räta på ryggarna, gå med sina huvuden högt. Man ska inte kunna se ner på Husby.