9789173875233 by Smakprov Media AB

tjugo år arbetar han med sam talet som instrument i terapi och själavård och som etisk rådg ivare i olika beroende

sammade boken Skamfilad.

AT T L E VA S A N N A R E

utkommit med den uppmärk

M O D I G A R E OCH H E L A R E

behandlingar. Han har tidigare

VINGAR

och föreläsare. Sedan mer än

OCH

och psykoterapeut, författare

RÖTTER

foto: m agnus a ronson

gör an larsson är präst

GÖRAN L ARSSON

v i m ä n n iskor behöver leva med både rötter och vingar. Rötter för att kunna stå stadiga och starka. Vingar för att kunna leva helt och fullt och förverkliga våra vackraste drömmar. Många av oss känner att vi saknar det ena – och inte riktigt vågar det andra. Vi gömmer undan de vi verk ligen är. Vi utvecklar strategier och spelar olika roller för att passa in, samtidigt som vi längtar efter att förverkliga oss själva. Författaren Göran Larsson tar läsaren med på en per sonlig resa mot identitet, integritet och självkänsla. Det är aldrig försent att hitta sitt sanna jag. Det är aldrig försent att upptäcka sina rötter, veckla ut sina vingar och bli mer människa. Det finns hopp för alla som vill leva sannare, modigare och helare.

G ÖR A N L A R S S ON

RÖTTER VINGAR OCH

AT T LE VA S ANN A RE MOD IG A RE OCH HEL A RE

FADER ABRAHAMS TRAPPA: FEM BEHOV

Den första själskarta jag så småningom stötte på efter mitt sammanbrott i Guatemala var Abraham Maslows behovstrappa. Den förklarade inte hur jag hamnat där jag hamnat och varför jag kände som jag kände. Den tog inte heller bort min oro. Men när jag vände och vred på behovstrappan hjälpte den mig ändå att orientera mig i mitt eget liv och peka ut i vilken riktning jag skulle söka den hjälp jag behövde1. Behovstrappan här är ingen exakt kopia av Maslows original. Den är omgjord utifrån den förståelse jag idag har av vad vi som människor behöver och hur vi fungerar. De fem trappstegen är: fysiologiska/kroppsliga behov, trygghetsbehov, sociala behov, utvecklings- och uppskattningsbehov och behov av självförverkligande.

FÖRSTA TRAPPSTEGET: FYSIOLOGISKA BEHOV Fysiologiska behov är kopplade till vad en människa oundgängligen behöver för att överleva: luft, vatten, vila och något att äta. Du kan klara dig utan mat i tre veckor, du kan kanske klara dig utan vatten och sömn i tre dygn. Men du klarar dig inte utan luft i mer än tre minuter. Du känner knappast att du är hungrig om du inte kan andas. Det är det som kallas behovshierarki. Vissa behov har förkörsrätt för att vi ska klara livhanken.

Men, vi behöver inte bara mat, vatten, kläder och värme. Vi stiger in i den här världen med hudhunger och hjärtelängtan: inställda på att möta och bli mötta. Varenda cell i kroppen trånar och trängtar efter att bli hållen och buren. Vi förstår inga ord, men våra öron känner igen mammas röst redan i magen. Vi är förprogrammerade att ta emot hennes nynnande viskningar som säger att vi är väntade och välkomna. Öga mot öga och ansikte mot ansikte, famnad längtan, stillad oro, mättad hunger, lugnad förtvivlan. Hud mot hud, själ mot själ, tar vi emot och ger ifrån oss det som kroppen ropar efter och skrikande vill bli av med. Till de fysiologiska behoven hör inte bara att bli matad och nattad. Vi behöver också bli vyssjade och vaggade, kramade och smekta2. Det är både fysiskt och psykiskt omöjligt för ett barn att se till sina egna behov. Vi föds hundra procent skyddslösa, värnlösa och hjälplösa. Men inte behovslösa. Därför är vi i livets början och många år framöver, beroende av någon annan som ser och förstår vad vi behöver och ger oss det i rätt ögonblick. Vi behöver någon med en väl utvecklad förmåga att känna in och räkna ut, när det är dags att äta, dricka, sova, leka. Eller när det är tid att jollrande smälta alla livets intryck och få vara ifred med sig själv en stund, trygg i någon annans närhet. redan på det här trappsteget kan vi se att det fysiologiska och biologiska inte går att skilja från det psykologiska. Det är inte bara en fråga om att någon ”viktig annan” behöver möta rätt behov i rättan tid. Denna viktiga andra behöver också tycka om att göra det. När mina behov så att säga lindas in i omsorg och omtanke, laddas med kärlek, lär jag mig vad jag behöver, när jag behöver det och hur mycket jag behöver för att livet ska kännas gott i mig. Genom tusentals repetitioner av kärleksomsorger lagras minnen och laddas hela min varelse med självkänsla och självomsorg i kärnan av mitt väsen.3 Och framför allt, jag lär mig att det är okej att behöva och att det lönar sig att be om hjälp. Famnad i förundran och förtjusning. Så sårbart är vi funtade att

någon annan måste smeka fram min rätta form. Någon annan måste tycka om min kropp för att jag själv ska göra det. För att jag ska vilja bo i den. Leva i den. Känna mig levande i den. Famnad i förundran och förtjusning. Det är så någon annan bereder mig plats bland de levandes skara. Det är så kroppen blir den katedral där själen finner sin boning. Andras välvilja gör att jag senare vill och kan ta väl hand om mig själv. Men om det jag behöver blir till frustrerande krav i min ”viktiga annan”, kommer jag att få ett kluvet förhållande till mina grundläggande behov. Jag kanske inte ens lär mig vilka mina behov är och ännu mindre hur jag ska ta hand om dem. Jag behöver inte bara någon som ger något. Jag behöver någon som ger sig själv. Det räcker inte att någon finns där nätt och jämt. Någon behöver finnas där för mig helt och hållet. Det kan kanske låta som om ingenting någonsin får gå fel, för att vi inte ska bli skadade för livet. Så är det inte. Vi är sköra, men vi är också starka. Vi är byggda för att tåla en hel del. Barn mäktar ganska många missar, felbedömningar och dålig timing från sina primära vårdnadsgivare. Det är helt okej att vara trött och utschasad och ge med armbågen någon gång ibland. Om det inte vore så, skulle alla föräldrar ängsligt behöva gå runt och vara rädda för att göra minsta misstag hela tiden. Toleransen för felmarginaler är tämligen väl tilltagen.Det är inte farligt att göra fel (inom rimliga gränser). Det viktiga är att försöka göra bra igen. Ingen kan undvika att göra misstag. Det viktiga är att vi försöker reparera dem. Det är när missarna är systematiska, ständigt upprepas och sträcker sig över tid som förvirring och förtvivlan kommer i välbefinnandets ställe. Det är det frånvända och halvt närvarande, som ställer till det. Det valhänta och kanske hårdhänta, förmedlar ett budskap som letar sig långt in i kropp och själ och etsar sig fast i märgen. ”Mig är det inte så noga med.” ”Mig är det inte så lätt att förstå sig på.” ”Mig kan man göra lite som man gitter med.”

Basala behov som inte blir väl omhändertagna är olycka på cellnivå och det gör det svårt för oss att senare i livet ta väl hand om oss själva. Vi kan inte vara alldeles säkra, men när någon annan möter våra behov på ett lyhört, medkännande och kompetent sätt, då skapas en god illusion inom barnet. Det är inte bara så att barnet får vad det behöver. Barnet får en känsla av att det själv skapar vad det behöver4. Genom att gråta, skapar det ett bröst fullt med mat, ömma händer, vänliga ögon, tröstande röster. Närhelst det ler, lockar det fram en lekkamrat. Det kan jollra sig till gemenskap. När ett barn möts med varsamhet och omsorg, fasthet och lugn och får vad det behöver i rätt tid, får det inbyggt i sig en känsla av att kunna påverka världen på ett konstruktivt sätt. Det får en känsla av kompetens. Barnet blir på så vis tidigt i livet en producent och inte bara en konsument. Så småningom bryts barnets världsbild. Om det får ske gradvis på ett sätt som barnet kan tolerera och integrera, så bryts själva illusionen, men inte den grundläggande känslan. Den stannar kvar. ”Jag är!” ”Jag betyder något!” ”Jag kan!” Våra behov följer oss livet igenom. De, liksom vi själva, utvecklas och förändras, men de försvinner inte. Till de vuxna förmågorna hör att kunna kontrollera, åsidosätta och skjuta upp vissa behov till förmån för andra. Till exempel kan jag sätta mig över min egen trötthet för att trösta mitt barn eller gå i mål med en uppgift jag förelagt mig att klara av. Men jag kan inte ignorera de fysiologiska behoven helt och hållet utan att det får negativa konsekvenser på sikt. Ett exempel är den sitta-still-på-ändan-kultur vi skapat åt oss. Människan är en fysisk arbetsmaskin som i grunden är gjord för att vara i närmast konstant rörelse. Mycket av det vi kallar välfärdssjukdomar har sin grund i att vi rör för lite på oss. Men stillasittandet har också med den psykosociala ohälsan att göra. Det ska vi återkomma till senare. Mitt egna första trappsteg blev lite skevt och gistet ihopspikat. De sviktade senare betänkligt under livets tyngd. På en trottoarkant i Guatemala blev det tydligt. Hur man blivit hållen och buren tidigt

i livet, avgör vad som håller och bär senare i livet. Men det förstod jag inte då.

ANDRA TRAPPSTEGET: TRYGGHETSBEHOV Alla människor behöver någon form av trygghet. Vi behöver en plats där vi kan andas ut och veta att inget ont kan nå oss. En plats där vi kan vila och återhämta oss i lugn och ro efter dagens vedermödor och ansträngningar. Vi behöver en sådan plats i det yttre, men vi behöver också ett trygghetens tillhåll och tillstånd i vårt eget inre. Trygghet gör människan fri att vara sig själv, i sig själv och med sig själv. Trygghet ger plats för lekfullhet och upptäckarlust. Utöver den fysiologiska tryggheten, tak över huvudet och mat i magen, fanns förr inte mycken annan trygghet än relationer. Förr – när vi människor var stäppernas och savannernas strövare i tidernas gryning, Förr – när vi var barn. Barn behöver inte bara någon annans fysiska närvaro, kläder på kroppen och en säng att sova i, de behöver lika mycket vuxna som är psykiskt närvarande på ett vänligt och inkännande sätt. Trygghet är ett glittrande öga. Trygghet är att någon förstår sig på världen och hjälper mig att erövra den. Trygghet är någon som lär mig gå, cykla och simma och älskar att göra det tillsammans med mig. Någon som lyssnar till mina fantasier och delar mina drömmar. Trygghet utan relation är ingen trygghet alls i det lilla barnets värld. I det lilla barnet ligger världens framtid. Modern måste hålla honom tätt intill sig, så att han får veta att världen är hans. Fadern måste ta honom upp till det högsta berget, så att han kan se hur världen ser ut. Ordstäv från mayaindianerna

”Världen är min och jag vet hur den ser ut. ” Det är en underbar tanke. För att världen ska bli barnets och för att barnet verkligen ska veta hur den fungerar, måste föräldratryggheten kompletteras med pålitlighet och förutsägbarhet. Det måste finnas hållpunkter och något bestående att orientera sig efter. Trygghet handlar inte bara om någon annans godmodiga närvaro. Trygghet skapas också genom gränser. Rutiner, ramar, ritualer och regler är det som ger stadga och struktur, i det yttre livet lika väl som i det inre. Med hjälp av rutiner, ramar, ritualer och regler, blir världen förutsägbar och hanterbar. Barnet lär sig vad det får och inte får, när det får vad, och hur det ska bära sig åt för att få det. Barnets värld varierar inte med dagsformen. Den är inte nyckfull och ombytlig. När en människa kan lita på sin värld kan hon, allt efter som, börja lita på sig själv och sin egen förmåga. Trygghet öppnar vägen för spontanitet. Spontanitet utan trygghet är kaos. En stabil värld är en meningsfull värld. Ramar och regler talar om vad barnet får men kan på köpet, som en bonus, låta det uppleva spänningen i att göra vad det inte får. Det är inte möjligt om allt är tillåtet. Barnet har inte bara en värld omkring sig. Det har också en värld inom sig. Också den ska utforskas och förstås. Det klarar ingen på egen hand. I livets början är barnet beroende av hur det står till i någon annan, för att veta hur det står till i sig själv. Om barnet ska förstå, måste den vuxne vara förstående och förståndig. Om världen ska bli begriplig, får den vuxne inte vara alltför obegriplig. Om barnet ska kunna relatera till världen, måste barnet kunna relatera till den vuxne först och främst.5 Barnet behöver inte bara något. Det behöver någon. Ingen kan i livets början lugna sig själv, trösta sig själv eller söva sig själv. Vi alla behöver någon som kan stilla hungerstormar och mildra känsloorkaner. Varje blick behöver få möta lugna, vänliga ögon. Du och jag behöver någon som låter sitt ansikte lysa över oss och som välsignar oss med sin kärleksfulla närvaro.

trygghet för savannens strövare, liten som stor, var en gång i tiden den egna flocken. Ensamhet så som vi idag känner den existerade knappast. Vi är i grunden programmerade att umgås med en begränsad grupp på kanske hundra till tvåhundra människor, livet igenom6. Några kommer och några går, några föds och några dör, men de människor som ger mig trygghet finns där runt omkring mig hela livet. Tills jag blir så stor och stark och klok att jag kan bli någon annans trygghet. Så ges trygghetens och tillgivenhetens gåva vidare från släkte till släkte. Den kollektiva tryggheten utgjorde en bas för den individuella tryggheten. Kanske kan man säga att vi var trygga i andra och varandra lika mycket som i oss själva. Min tilltro till mig själv och världen vilade på ett fundament av stabila relationer och stabila traditioner. Den sortens trygghet har gått förlorad i det moderna samhället. Mening och sammanhang är inte längre något som självklart ges oss med modersmjölken. Vi måste hitta det själva. Det ger oss frihet från och frihet till, på ett sätt som var fullständigt otänkbart för bara hundra år sedan. Gott så. Men att vi har ett stort mått av frihet är inte detsamma som att veta vad vi ska använda den till. Frihet utan trygghet kan göra människan yrslig och vilsen. VI HAR, STATISTISKT SETT, ALDRIG VARIT SÅ TRYGGA SOM NU och ändå känner sig många av oss inte trygga nog. Vårt samhälle har förändrats. Våra livsvillkor har förändrats. Men våra gener har det inte. De är fortfarande programmerade att söka trygghet i gemenskap. Stressrelaterad ohälsa är ett ökande problem i dagens samhälle. De flesta kanske inte ens tänker tanken att stressen de upplever har med ensamhetens otrygghet att göra. De är så fullt upptagna med allt de ska hinna och orka och måste och borde, att det inte blir tid över att reflektera över vad som är motorn i alltihop. Vad som driver dem, djupt där inifrån. De känner sig ständigt stressade. Men de har ingen aning om att det är det psykobiologiska varningssystemet om att man bör söka upp sin flock som är ständigt aktiverat7.

Det är lätt gjort att förväxla trygghet med säkerhetsbeteenden. Säkerhetsbeteenden är egentligen inte till för att göra oss trygga. De skyddar oss inte i livet, de skyddar oss från livet. De kapslar in rädslan och försöker stänga det farliga ute. De hindrar oss från att leva modigt. Ängsligheten har alltid tolkningsföreträde. Därför kan det kännas tryggt att stanna i en relation man vuxit ur för länge sen, ett jobb man tröttnat på, en plats som mist all glans. Man vet vad man har, men inte vad man får. Tryggheten i ett litet helvete är också en trygghet. När otryggheten övermannar oss brukar oron komma som ett brev på posten. Oro är oftast ofruktbar och ett slöseri med tid. Oron är lite som att gunga gungstol. Man gör något och det händer något, men man kommer ingen vart. Dalai Lama säger att det hela egentligen är ganska enkelt. Antingen finns det en lösning på våra problem och då är det ingen idé att oroa sig. Eller så finns det ingen lösning och då är det heller ingen mening med att oroa sig8. Som min gamla handledare på min första terapiutbildning så trösterikt uttryckte sig: ”Ta det lugnt, det ordnar sig aldrig”. Det är som i Trissreklamen. Plötsligt händer det. Och det händer nästan aldrig som vi trodde. När krisen eller katastrofen väl väller in över oss kommer den bara sällan så som vi förväntade eller fruktade. För det första inträffar nästan aldrig det vi fasar för. För det andra sker det inte på det sätt vi försöker förutse med hjälp av oron. Och för det tredje, händer det så händer det trots alla våra orosansträngningar och säkerhetsåtgärder. Vi eldar oro för kråkorna. När yngsta dottern första gången skulle åka till Thailand varnade vi henne för bedragare i Bangkok, knark och konstiga typer, fullmånepartyn och överfulla speedbåtar … listan var lång. När hon och pojkvännen väl var framme och gick och lade sig på sängen lossnade fläkten i taket och höll på att halshugga dem. Takfläkten fanns inte med på vår lista. Inte tsunamin heller.

Oro kan vara beroendeframkallande. Ju mer vi oroar oss, desto mer finns det att oroa sig för. Eftersom det inte finns någonting som inte, under några som helst omständigheter, skulle kunna vara farligt, är det i princip möjligt att gå omkring och oroa sig för allting. Vår oro och våra säkerhetsbeteenden, som vi tror ska skydda oss från det vi oroar oss för, kan bli ett fängelse som vi till sist inte vet hur vi ska ta oss ur. En del faror är helt enkelt till för att mötas och övervinnas. Det skapar trygghet att veta att jag klarar av, inte bara att jag kan klara mig från. Och faktum kvarstår. Hur många trygghetsförsäkringar vi än skaffar oss, hur många säkerhetssystem vi än bygger upp: livet är livsfarligt. Man dör av att leva. Om vi inte accepterar det förvandlas vi till trygghetsnarkomaner och riskhypokondriker som anar faror i allt som sker runt omkring oss. Oro är ett irrbloss som gör att vi tror att det farliga kommer oss till mötes utifrån och framifrån, när vi i själva verket har det bakom oss och inom oss. Sanningen är att det mesta av vår otrygghet kommer inifrån. Att oroa sig för yttre saker, täcker över vad det är för brist och brustenhet vi bär på i djupet av oss själva. Det är våra mest förborgade känslor och förnedrande minnen som gör oss otrygga. Vår osäkerhet, vår rädsla, vår skam, vår skräck är med och fattar våra beslut, bestämmer över vår framtid och formar bilden av vilka vi är och kunde vara, hur vi mår och hur vi ser på livet och världen. Om oro, obearbetade minnen och osmälta känslor vore självlysande, skulle de flesta av oss gå omkring som flammande, ljungande norrsken. Skepp ligger tryggast i hamn. Men det är inte det de är gjorda för. Människan kan inte bara sträva efter trygghet. Hon behöver använda den till något också. Själen vill utforska och begrunda. Den vill ta form i det yttre som kärlek, konst, kreativitet. Den vill skapa men knappast äga. Den är ovillig att binda sig men trofast intill döden och stannar med glädje hos den som ger den fri. Själen är inte skapt för säkerhetsbeteenden. Själens trygghet är tilliten till att den får finnas på allvar och hitta sin plats, både i våra egna liv och i den kosmiska

ordningen. För egen del tror jag också att den har ett behov av det outsägliga och heliga.

TREDJE TRAPPSTEGET: SOCIALA BEHOV Nästa steg på trappan handlar om sociala behov. Det är behoven av kontakt och kärlek, vänskap och gemenskap. Jag undrar om inte Maslow och hans lärjungar utgick från vårt moderna samhälle när de tänkte på behoven som en trappa eller som en pyramid där behov läggs på behov. Urtidsmänniskan hade inget alternativ till att vara social. Behoven på de två första trappstegen var redan de sociala. Man jagade, åt, bodde, kämpade och vilade – tillsammans. I det ursprungliga samhället fanns det knappast någon mänsklig aktivitet som inte krävde socialt samspel9. Ingen av oss har fött sig själv. Vi blev till i en relation mellan två människor, hur flyktig, fantastisk eller fel den än var. Utan någon som helst relation till andra hade vi varken kommit till världen eller överlevt mer än några timmar som nyfödda. Samlag, samhörighet, samvaro, samspel, samarbete. Det är tillsammans som vi blir till, växer och utvecklas. Jag behöver vara i kontakt med andra. Men jag behöver också tid att vara för mig själv. Med mig själv. I mig själv. Jag behöver tid i ensamhet för att smälta både mat, intryck och känslor. Tid där det enda som sker, är det som sker inom mig. Ensamhet – och att kunna lämna någon annan ifred – är en del av det sociala samspelet. Det paradoxala är, att ensamhet lär vi oss i närhet till andra10. Förmågan till djup ensamhet kommer ur vissheten om en lika djup gemenskap. Ensamma tillsammans, det är så vi lär oss att vara själva med oss själva. När det lilla barnet leker för sig självt på golvet så sker det i mammas eller pappas närhet. Försvinner föräldern försvinner barnets förmåga att fortsätta leka ensam. Man kan säga att bilden av föräldern

och gemenskapen snabbt bleknar inom barnet. När den blivit tillräckligt otydlig blir barnet oroligt och leken avbryts. Kommer föräldern då tillbaka och ger ett vänligt leende eller ett uppmuntrande ord kan barnet strax leka igen som om föräldern varken fanns eller behövdes. Bilden av föräldern, och gemenskapen, är återupprättad inuti barnet. När barnet sålunda har en inre förälder att tillgå, behövs inte den yttre föräldern på samma sätt och barnet kan bekymmerslöst leka vidare. Föräldrar behöver alltså både kunna fungera som trygghetsfyrar som sänder ut signaler som ”jag skyddar dig” och ”jag finns här om du behöver mig”, men också tillitssignaler som ”Det kommer att gå bra.” ”Det här klarar du på egen hand.” Det handlar om att lämna någon ifred utan att överge, att inte göra sig oumbärlig i onödan. Att inte låta sin egen övergivenhet binda någon alltför hårt till sig är också en väsentlig del av föräldraomsorgen. På psykologspråk kallas en trygg och tröstande inre förälder för ”ett gott inre objekt”. Om det goda inre objektet är väl etablerat, och inte bleknar i första taget, talar man om objektkonstans. En konstant är något som inte försvinner och inte förändras. Det barn, eller den vuxna människa, som genom omsorg, trygghet och socialt samspel (de tre första stegen i behovstrappan) blivit välförsedd med konstanta, goda inre objekt, kan gå till sig själv för att få tröst och trygghet. Man har en vänlig inre hjälpare som kan ta en genom svåra tider, genom att ge näring åt hoppet om bättre tider. Man har en vänlig inre instans som uppmuntrar och vägleder. Den inre rösten talar som till en kär vän. När den människan är med sig själv är hon i gott sällskap. Även när hon är ensam känner hon sig inte ensam. Man har inte goda inre objekt bara för att man är vuxen. Tvärtom. Man kan av olika anledningar bära med sig alltför bleka bilder av goda objekt. När livet så går en emot, försvinner de bilderna helt. Man blir i stället ensam med sina inre fiender. På en trottoarkant i Guatemala mådde jag inte bara något av det sämsta jag någonsin mått. Jag bannade mig själv för att jag gjorde det och för att jag var en sådan mes. Jag föraktade mig själv för att svagheten vann över styrkan. I stället

för medkänsla var jag fylld av motkänslor. Jag mobbade mig själv för att jag var rädd för att dö. Ingen människa är en isolerad ö. Var och en av oss formar sitt liv och sina livsstrategier i samspel med andra. Ju skickligare vi blir på socialt samspel, desto bättre kan vi må. Ensam är inte alltid stark, men stark är ofta ensam. Jag tror att tillsammansstyrka är en förutsättning för ensamstyrka. Annars riskerar styrka bara att vara detsamma som att sky sårbarhet och det vi uppfattar som svaghet. De tre första trappstegen handlar alla om olika former av trygghet. Trygghet bygger på det stadiga och stabila, på det vi känner till och känner igen. De två kommande trappstegen handlar mer om tillit. Tillit är att inte veta, men tro och hoppas. Att ge sig ut i det okända och osäkra. Tillit är modet att våga det jag inte törs och tro att det ska gå vägen ändå. Vi har inte bara behov av trygghet. Tillits- och utvecklingsbehoven dominerar på det fjärde och femte trappsteget. Även de ligger programmerade i våra gener och vår hjärna.

FJÄRDE TRAPPSTEGET: UTVECKLING OCH UPPSKATTNING Man skulle kunna kalla det här fjärde trappsteget för kvittonivån. Jag får, eller strävar efter att få, ett kvitto på vad jag kan och hur det jag åstadkommer ter sig i andras ögon. Det är kvittot på mina talanger, min förmåga och mina prestationer. Därför är det också ett känsligt trappsteg. De flesta av oss tillbringar merparten av vår vakna tid på jobbet. Vi tillbringar mer tid tillsammans med våra arbetskamrater än med våra livskamrater. Det gör att arbetet blir en av de arenor där det blir som viktigast med utveckling och uppskattning. Morfar Albin brukade skoja om sig själv och säga att inte nog med att han hade sitt utseende mot sig, han bar det med sig också. Detsamma kan sägas om en människas historia på de tre första trapp-

stegen. Både den som har sin historia med sig och den som har den emot sig, bär med sig sin historia in i vuxenlivet och arbetslivet. Alla grupper vi någonsin varit med i – familjen, förskolan, skolklassen, lumpargänget och tjejgänget och fotbollsgänget – allt och alla bär vi med oss in i vuxenlivet och arbetslivet. De gamla grupperna, våra platser och roller i dem, är våra ständiga följeslagare. De vi en gång var, då, kommer att hjälpa eller hindra oss från att bli dem vi vill vara nu. Vårt förhållande till auktoriteter och kamrater, till bristfälliga föräldrar och avundsjuka syskon, till bästisar och dödspolare, vår roll i funktionella och dysfunktionella gemenskaper, är med och påverkar hur vi ser på nya grupper och hur vi tror att gruppen kommer att se på oss. På ett personalmöte med tio personer sitter det tjogtals med osynliga skuggfigurer runt väggarna och mumlar och kommenterar och pekar finger och bestämmer vad som ska sägas och vem som får säga det, vem som ska tiga och lyssna och vem som verkligen ska bli lyssnad till. Vem som är klok och vem som är idiot och vem som bara är där för att skrattas åt. Den som har sin historia med sig har det bättre förspänt på det fjärde trappsteget. Hon bär med sig sin osynliga supporterklubb. Hon har lättare att lyckas, eftersom hon inte behöver vara så rädd för att misslyckas. Hennes positiva självbild ger henne råg i ryggen. Med fanklubben på läktaren och mycket själsnäring i ryggsäcken, blir hinder till utmaningar och problem till för att lösas. En positiv självbild och en stark självkänsla gör det lättare att ta till sig både kritik och komplimanger. Båda hjälper den som har sin historia med sig att utvecklas. Den som har sin historia mot sig utvecklas förstås också. Men för den som inte har en solid grund lagd på de tidigare trappstegen kommer prestationer att få en överdriven betydelse. Min prestationsförmåga handlar om just det. Min förmåga att prestera. Den säger egentligen inget om vem jag är, vad jag betyder för andra eller vilken förmåga till kärlek och inlevelse jag har. Det är inte prestationsförmågan som visar om jag är en bra människa. Men det är så

det känns, om inte grunden på de första trappstegen är gediget lagd. Jag blir mina prestationer. Jag gör, alltså finns jag till. När de tre första trappstegen är skrangliga och vingliga, svajar livet när jag utsätts för påfrestningar. Det är som om grunden i mig själv dignar under andras, mina egna eller livets krav och utmaningar. Rangligt ihopfogade trappsteg på de första nivåerna, gör att jag får en negativ självbild och en vacklande självkänsla. Tillsammans med onda inre objekt skapar det en invärtes kritikerkår som nitiskt synar mig i sömmarna när jag ska företa mig något utöver det vanliga. Det finns en risk att jag blir min egen värsta fiende, precis i den stund som jag skulle behöva min inre supporterklubb som bäst. Majoriteten av det svenska folket i gemen har det, till synes, relativt väl förspänt när det gäller de tre första stegen i behovstrappan, åtminstone om vi ser till det yttre och materiella och jämför oss med övriga världen. Det borde göra oss till ett friskt och arbetsvilligt folk som mår prima. Men den psykosociala ohälsan ökar. Vi medicinerar och självmedicinerar i en makalös omfattning. Och våra sjuktal slår nästan världsrekord. Självklart finns det arbetsplatser med dålig psykosocial arbetsmiljö. Och självklart behöver de förändras. Självklart finns det arbetsplatser som har alldeles för dålig balans mellan krav och resurser. Man ger helt enkelt inte medarbetarna rätt förutsättningar för att orka och att lyckas. Men, många som mår dåligt på sitt arbete är prestationssjuka. Den negativa självbilden och den ihåliga självkänslan ställer till det för dem. De känner sig lättare oförstådda, missförstådda, utnyttjade, besvikna eller till och med kränkta. De försöker kompensera bister på de tre första trappstegen, brister i självbilden och självkänslan, med vad de åstadkommer på det fjärde trappsteget. De överpresterar. De försöker påverka vilka de är och hur de mår, med vad de gör. När jag gör något bra, känner jag att jag är bra och mår bra. Det är på det viset prestationer kan få en överdriven betydelse i en människas liv. När man är osäker på om man är tillräcklig blir man ofta osäker på när man gjort tillräckligt. Det

skapar en prestationhets som kan driva en människa in i psykosocial ohälsa. Det är mångas erfarenhet. Och det är min egen. Jag har stått på öronen och legat platt på näsan, inte bara en gång, utan två. Jag har varit både vidbränd och utbränd. Det jag senare förstått är att det i grund och botten inte är prestationen som är problemet. Det är prestationsångesten som är problemet. Förresten. Prestationsångest är egentligen fel ord. De flesta av oss har inte ångest över att prestera. Vi har ångest över att misslyckas. Vi lider av kritikpanik. Vi kan inte undgå att bära vår historia med oss in i nuet. Vi kan inte undgå att bära med oss privatlivet in i yrkeslivet. Men vi kan ta ansvar för det. Det är inget fel på prestationer i sig. Ordet prestera har fått en oförtjänt negativ klang. Vilket slags människor skulle vi vara och vilket slags samhälle skulle vi få, om ingen av oss ville prestera något? Att prestera betyder enligt ordboken att stå framför och att stå under press. Och ja, vi behöver människor som törs stå och gå fram där ingen annan gått. Vi behöver människor som går längre, vill mer, vågar djärvare och når högre. Vi behöver människor som står ut med att sticka ut och som ger blanka fanken i samtliga punkter i jantelagen. Men vi behöver inte bara uppskattning för att utvecklas – vi behöver också förebilder.

FEMTE TRAPPSTEGET: SJÄLVFÖRVERKLIGANDE Så är vi till sist komna till trappsteg fem, självförverkligande. Och kanske själsförverkligande. Tanken på självförverkligande bygger, i vart fall som jag ser det, på en människosyn. Nämligen den att det djupt inne i människans psyke, i hennes själ om man så vill, finns något hon är ämnad att bli. Något hon är ämnad att vara och något hon är ämnad att göra. Något som hon – och bara hon – kan vara och göra. Om hon inte är och gör det hon är ämnad att vara och göra, blir det inte bara en brist i hennes eget liv. Hela universum går miste om

hennes unika bidrag till helheten. Detta unika något som människan bär som ett psykiskt DNA behöver få komma till uttryck i någon form. Det är vår uppgift, särskilt i livets andra hälft, att utforska vad detta ”något och i någon form”, kan vara i våra liv. Självförverkligande är att bli det mesta du kan bli och det bästa du kan bli. Den bästa versionen av dig som du och dina förutsättningar kunde åstadkomma. Självförverkligande är att låta hela dig komma till sin rätt, hitta sin form och sin storlek. Det låter stort. Det är det också. Men det kan samtidigt förverkligas i det lilla och till synes oansenliga. I det gamla kina fanns en sed att binda unga flickors fötter till så kallade lotusfötter. Man bröt först tårna inåt, alltså bröt av dem (!) och band dem bak mot hälen, bröt dem uppåt, band dem igen, bröt dem ytterligare en gång för att åter binda dem så hårt det gick. De små spetsiga stumpar som blev resultatet hos en vuxen kvinna ansågs vackert och gav status. Kvinnans stultande gång på hälarna sågs som sexigt och eggande. Den groteskt smärtsamma seden kan användas som en symbol för en bruten och bunden själ som inte blir förverkligad. Själen kan vara bunden av konventioner, rädslor eller sociala tabun. Själen kan vara bunden av och i sin egen historia, men den kan inte sluta vilja växa och komma till uttryck. Krocken mellan viljan till växt och det som själen är bunden av, upplever vi som psykisk smärta. De vanligaste psykiska smärtorna är oro, stress, ångest och depression. Till det kommer fysiska symptom som ingen hittar någon medicinsk förklaring till. Till skillnad från de för alltid deformerade lotusfötterna, kan en människas själ hitta tillbaka till sin ursprungliga helhet. Och mer än så. Den kan växa till något som varken hon själv eller andra trodde var möjligt, efter årtionden av bundenhet och förminskande. Det är inte en from förhoppning jag har. Det är en erfarenhet jag gjort tillsammans med lidande människor. Många gånger. Att så är möjligt är denna boks egentliga ärende.

När själen utmanar vårt sätt att leva och vara, tycks det mig som om den kommer till oss på två olika sätt. Som en kallelse – eller som en kris. Själen lockar oss med sin längtan. Och får den inte som den vill, sätter den käppar i livshjulet. Som en objuden gäst om natten knackar den hårt på dörren och vill in i vår vardag. Den stampar otåligt på trappen. ”Hallå! Hallå, är det någon hemma?! Vakna! Öppna!” Knackningarna kommer som ångest vi inte förstår. Som vaknätter i vargtimmen. Det mullrar från djupen. Svettiga drömmar. Irritation utan orsak. Rädslor utan grund. Depression. Själen ropar att det är andra tider nu. Om du inte fattar att det är dags att omvärdera vad du är och gör, ser själen till att du inte orkar längre. Håglöshet. Hjälplöshet. Hopplöshet. Vi tappar geisten och lusten. Vi kan inte fortsätta som förut, men vi vet inte vad vi ska göra i stället. Vår gamla värld är död och vår nya utan kraft att födas. Krisen, eller kallelsen, kan komma till oss på en mängd olika sätt. Det är inte en kris på sidan om, medan livet fortgår som vanligt. Krisen tränger sig på och ställer mitt liv på ända. Ibland kallas denna typ av kris för ”mittlivskrisen” eftersom bland annat psykologen och psykiatern Carl Gustav Jung menade att den inföll ungefär i mitten av livet11. Men istället för att tänka ”mittlivskris” kanske man kan tänka ”mitt livs kris”. Den infaller inte nödvändigtvis i mitten av livet, men mitt i livet. Mitt i det liv jag lever. Tidigt eller sent. Det är en omvärderingskris. Omvärderingskrisen kan komma som en kris i äktenskapet eller andra nära relationer. Ibland är den som ett järnspett i livshjulet. Tillvaron tar tvärstopp. Ibland gnager den i själen som en enveten råtta om natten. Så fort vi blundar kommer krafsandet och gnagandet tillbaka. Det vi hör är frågor. Vem är jag innerst inne? Vad är meningen med allt och var detta allt? Varför känns samvaron med min äkta hälft så falsk? Kommer mina föräldrar att dö utan att jag egentligen lärt känna dem? Vem skulle jag vara och vad skulle jag göra om jag fick börja om från början? Vad gör jag med min vilda längtan som inte hittar någon väg att vandra?

Omvärderingskrisen är att ha kommit högst upp på sin personliga karriärstege och upptäcka att den står lutad mot fel vägg. Man är på toppen och mår botten. Att omvärdera sitt liv är inte detsamma som att förkasta det. Med en bild kanske man kan säga att det är som med ett uttjänt och urväxt gammalt plagg. Det kan vara en öppen fråga om det är vi som växt eller om det är plagget som krympt. Vi tvättar det en sista gång, viker det varsamt och lägger det i en vacker kartong. På etiketten står det ”mitt gamla liv” med dess gamla sätt att se och värdera och prioritera. Till det yttre kanske en utomstående inte märker någon större skillnad. Att fortsätta sitt gamla liv när det är utnött och urväxt och uttjänt är farligt för hälsan och själen. Vi blir sjuka av att göra det vi inte tror på eller inte längre tror på12. En omvärderingskris betyder inte att allt jag gjort och trott har varit fel eller saknar betydelse. En omvärderingskris betyder att jag från och med nu behöver låta andra värderingar få företräde. Det är att ge själen förkörsrätt. Omvärderingskrisen säger åt oss: ”Ta reda på vem du verkligen är. Lev ditt eget liv. Lev inifrån och ut, inte utifrån och in. Låt det bästa i dig, bli till något bra och beständigt utanför dig.” Själens utmaningar och kallelser kan också komma till oss som nyfikenhet och intresse. Man hör ett ord, fångar ett ögonblick i flykten, fördjupar en vänskap och innan man vet ordet av är man på resa. Man vill veta mer, vara mer, bli mer. De där raderna jag läste, bilden jag såg, plötsligt står jag där med längtan och hopp i mitt bultande hjärta och bara måste vidare. Som en skimrande hägring vid horisonten anar jag ett nytt livsmål och packar min resväska full med glädje och förväntan för att ge mig av på den vandring mina fötter sedan urminnes tider längtat att gå. När själen blir gestaltad i kroppen och i det rumsliga, när den inkarneras i konst, kreativitet eller kärlek, lyser den igenom. Och blir ett ljus i mitt liv. När C G Jung skulle till USA åkte han tåg och båt. Om han hade tagit luftvägen i stället, hade han flugit ifrån sin själ där i DC3:an, menade han. Kanske hade den inte hunnit fram förrän det var dags att

åka hem igen. Något liknande håller på att hända i det bråttomsamhälle vi skapat åt oss. Själen hamnar på efterkälken i det mångahanda som ska ske allt snabbare. När vi sätter det själsliga på undantag, reser själen ragg och visar klorna på ena eller andra sättet. Då väver den drömmar om natten då vi jagas av svarta demoner eller folkilskna hundar. Vi drömmer om objudna gäster och borttappade barn, vattenläckor och översvämningar. Svarta skuggor tycks vilja in i vårt liv och vårt medvetande. Så länge som vi håller det på armlängds avstånd, närmar sig det okända och olevda som ett hot. Vi lever i ett bråttomsamhälle, där allt som tar tid blir ett irritationsmoment. Fort, fritt och framkomligt, och helst smärtfritt, ska livet levas. Går det lätt är det rätt, tycks vara tidens slogan. Att vänta ut och vänta in, känns hopplöst omodernt. Tungt, trögt och tråkigt? Bort det! Men själen har sin egen tidtabell. Självförverkligande och själsförverkligande är processer som kan underlättas och ges en riktning, men de kan inte styras eller påskyndas. Den inre resan tar tid. Bråttomsamhället tycker inte om tidsödande resor. Bråttomsamhället kräver att vi ska fungera på topp hela tiden. Och snabbt komma tillbaka om vi har en svacka. När min svärfar dog ville min fru bli sjukskriven några dagar för att hämta sig efter alla våndor och vaknätter. När svärfar åkte till sjukhuset var han sextiosex år gammal och utåt sett tämligen frisk, men hade tämligen ont i magen. Sju veckor senare, uppsvälld och avmagrad på samma gång, såg han ut som nittiosex. Han hade åldrats med en hastighet av nästan ett år om dagen. Den grånade gruvfogden hade blivit vit som lärft och såg lika gammal ut som de urberg han tillbringat hela sitt vuxna liv i. Vi som följde med på hans sista resa behövde vila ut efter den. Men så tyckte inte min frus bråttomdoktor. ”Sorg är ingen sjukdom”, sa hon. ”Ska jag sjukskriva dig ska du krypa in hit på alla fyra och ligga som en blöt fläck på golvet.” Jo. Hon sa faktiskt just så. Kanske var det en bra doktor som hade en dålig dag.

Men hon kan också stå som symbol för ett bråttomsamhälle som inte har tid med själslig smärta och som inte vill veta av den. Det där var på åttiotalet. Bråttomsamhället har växt på sig sen dess. Bråttomsamhället är de enkla och snabba lösningarnas samhälle. Fyra enkla tips hjälper mot det mesta. Du kan gå ner i vikt, få rutor på magen, bli av med dina eksem och celluliter, få bättre självkänsla, fler orgasmer, lägre huslån och magen i trim. ”Expertens bästa tips som verkligen hjälper. Så här gör du.” Det finns så många enkla knep att om man skulle följa alla skulle livet bli ganska komplicerat. Men det finns säkert något tips om hur man löser det problemet också… ”Vi haka våra skyltar, var morgon på vår grind”, skrev Ferlin. Det skrev han för att han inget visste om att lägga upp en rabarberpaj med midsommarblommor kring, på Instagram. Men han hade förstått principen. Vi döljer våra tankar och våra sår och vårt hjärta som bankar och slår. Vi sätter vårt bästa i skyltfönstret, men butiken är aldrig öppen. Jag kanske får en snedvriden bild av världen via det jobb jag har, men många som kommer till samtal säger att ”det här har jag aldrig berättat för någon förut” eller ”det här är första gången jag sagt det högt”. Och det är inga bekännelser om bankrån och barnadråp det handlar om. För det mesta gäller det vardagliga saker som att inte orka eller vilja något längre, att tycka illa om något av sina barn eller sina föräldrar eller någon skämmig fantasi som har med sex att göra. Eller en gnagande känsla av ihålighet inombords. Eller att känna sig falsk eller som en bluff. När vi ”hakar våra skyltar på vår grind” och låtsas som om ingenting tynger eller tär blir den anfäktade själen en ensam själ som får kämpa med att förstå sig själv på egen hand. Det är vi inte gjorda för. I ensamheten kan vi tro att det som skaver är något vi inte borde ha eller inte borde känna. I ensamheten kan vi försöka rycka upp oss, ta oss i kragen och tänka positivt. Men tänk om det vi behöver är något så hopplöst omodernt som att vänta och lida för att vi ska förstå vad

vårt inre vill oss. Tänk om vi står där med samma behov som på ett av de tidigare trappstegen. Behovet av någon. Detta obändiga något som rister och ryar i vårt inre, ropar samtidigt på någon. Vi behöver ressällskap. Själen längtar inte bara efter resan. Den längtar efter färdkamrater. Vi behöver öppna själens grindar, en i taget och släppa in våra vänner. Är vi inte två kan vi inte förstå. Törs vi inte dela, kan vi inte bli hela. En själ står ut med nästan vad som helst, bara där finns ett medkännande vittne till dess kamp och vånda. En själ står ut med nästan vad som helst, bara den fått leva fullt ut. Det hör till det verkliga männi skoblivandet, åtminstone i livets andra hälft, att alltmer forma sitt liv med själens längtan och behov som utgångspunkt. Allt annat gör oss livlösa, bittra, besvikna, oroliga eller sjuka. Själen har sitt eget sätt att ropa. Tills vi lyssnar får vi dras med våra demoner och våra krämpor. Att gräva sig fram till själens slukhål och källflöden är understundom mödosamt. Tidvis skrämmande eller bara tröstlöst och enformigt. Det är därför man behöver en uppmuntrande färdkamrat som gjort sina egna resor i obygd och utmark. En som vet hur svårt det kan vara, men också hur bra det kan bli. En människa vars själ är som en fågel som anar gryningen men sjunger medan det är mörkt. En kvinna, en av de allra äldsta som någonsin stigit in i mitt samtalsrum, slår sig försiktigt ner på yttersta kanten av fåtöljen. Jag frågar henne, som jag frågar alla andra, varför hon har kommit och hur jag kan vara henne till hjälp. Hon svarar: ”Jag har känt mig som en fusk i hela mitt liv. Och jag skulle så oändligt gärna vilja veta hur det känns att vara en hel och riktig människa innan jag dör.”

Själen längtar för evigt efter rötter och vingar. Det är aldrig för sent att ta första steget mot ett helgjutet liv. Sannare. Modigare. Helare. *** Maslows behovstrappa kan hjälpa oss till en första förståelse av vilka vi är och vad vi behöver. Men Maslow var motivationspsykolog. Han såg mer till vad som driver oss och vad vi strävar efter, än vad som står hindrande i vägen. Jag tror att vi behöver lägga andra raster över trappskissen för att förstå varför vi inte når dit vi vill – och varför det gör så ont att inte göra det. Det är dags att ägna en tanke åt vad vi är gjorda av och gjorda för. Det är dags att komplettera vad vi behöver, med hur vi är funtade och hur vi funkar.