9789144106045

Stefan Morén

Stefan Morén är socionom och professor i socialt arbete. Han har tidigare utgivit flera uppmärksammade böcker om socialt arbete.

|

I den här boken behandlas grundläggande frågor om mänskligt förändringsarbete och hur det bör organiseras.

– Vad innebär det att som socialarbetare bistå utsatta människor i spänningsfältet mellan det individuella och det samhälleliga?

– Vilka krav måste man ställa på organiseringen av sådan verksamhet?

UNDRAN INFÖR SOCIALT ARBETE

UNDRAN INFÖR SOCIALT ARBETE

UNDRAN INFÖR SOCIALT ARBETE

Tre perspektiv är genomgående i boken: Samhällsperspektivet, professionsperspektivet och organisationsperspektivet. Social­ arbetares professionsutövning framhålls som en viktig brygga mellan teori och praktik.

Ett centralt tema är nödvändigheten för socialarbetare att samtidigt behärska både metod och relation, både det generella och det specifika. Metoden beskrivs som en handske, en arbetshandske, medan relationsskapandet är handen som gjuter liv i denna handske och gör att den kan åstadkomma något.

Boken vänder sig till studerande i socialt arbete och angränsande områden men även till yrkesverksamma och andra som är intres­ serade av socialt arbete.

Art.nr 38870

STEFAN MORÉN

www.studentlitteratur.se

978-91-44-10604-5_01-cover.indd 1

2015-03-02 13:55

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access.

Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad.

Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare.

Studentlitteratur har både digital och traditionell bok­utgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 38870 ISBN 978-91-44-10604-5 Upplaga 1:1 © Författaren och Studentlitteratur 2015 www.studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Omslagslayout: Francisco Ortega Omslagsbild: Martine Castoriano Printed by Holmbergs i Malmö, Sweden 2015

978-91-44-10604-5_01_book.indd 2

2015-03-10 11:08

INNEHÅLL

Förord 7 Förtext 9 1 Socialarbetaren och samhället 11

Vem är socialtjänsten? 18 Mellan det individuella och det samhälleliga 23 Litteratur 26 2 Mänskligt bistånd 29

Problemlösning eller synliggörande? 31 Åtgärdsmekaniken och terapimystiken 34 Mellan anpassning och omgestaltning 36 Relationen som förändringsvillkor 41 Inte alltid förändring 47 Litteratur 50 3 Mellan anpassning och omgestaltning 51

Bistånd typ 1 52 Bistånd typ 2 54 Kunskap och icke-vetande 59 Litteratur 62

© Författaren och Studentlitteratur

978-91-44-10604-5_01_book.indd 3

3

2015-03-09 15.01

Innehåll

4 Organisationens mänskliga insida 63

Organisationen som kollektiv tolkningsmatris 64 Att förändra organisationen inifrån och ut 69 Organiseringens principer – några antaganden 71 Litteratur 80 5 Handen och handsken 81

Förhållningssättet och metoden 82 Vem sitter inne med metoden? 87 Överbryggning mellan det generella och det specifika 93 Litteratur 97 6 Osäkerhetsrelationen 99

Risk och osäkerhet 100 Riskbedömning i familjerätt 104 Komplexiteten 105 Osäkerhetsrelationen 108 Litteratur 111 7 Dokumentation är frysta relationer 113

Dokumentation som makt och disciplinering 114 Språklig transformation 120 Handläggningsdokumentation kontra bistånds­dokumentation 123 Biståndsperspektiv på dokumentation 128 Litteratur 130

4

978-91-44-10604-5_01_book.indd 4

© Författaren och Studentlitteratur

2015-03-09 15.01

Innehåll

8 Forskningen och den sociala praktiken 131

Forskning i socialt arbete 132 Kunskapsdilemmat 134 Importproblematiken 136 Kunskap inifrån 138 Utmaning av maktförhållanden 147 Litteratur 150

© Författaren och Studentlitteratur

978-91-44-10604-5_01_book.indd 5

5

2015-03-09 15.01

978-91-44-10604-5_01_book.indd 6

2015-03-09 15.01

FÖRORD

Mer än fyrtio år har jag ägnat socialt arbete, först som social­ arbetare i nära tio år och därefter som forskare och lärare.

Emeller­tid har jag förstått att jag nog aldrig lämnade den sociala praktiken. Jag säger det utifrån det faktum – jag blickar nu tillbaka på denna följd av år – att nästan alla forskningsprojekt jag bedrivit har byggt på samverkan med socialarbetare i olika typer av verksamheter. Även i min gärning som lärare har jag haft förmånen att undervisa socialarbetare i vidareutbildning.

Det har inneburit näringstillförsel och riktningsgivning i min forskning för vilka jag är djupt tacksam.

Ett tidigt uttryck för samverkan med praktiken var min bok Förändringens gestalt (1992). Ambitionen var att på basis av empiriska studier utveckla begrepp, ett språk kan man säga, som kan fånga och ge perspektiv på innehållet i det sociala arbetet och dess organisatoriska villkor. Jag ville utveckla ett professionsspråk i socialt arbete – vid sidan av det dominerande socialadministrativa språket. Boken visade sig vara slitstark och kom att finnas i bokhandeln i mer än tjugo år. I den här boken återvänder jag till en del av de centrala resonemangen i Föränd­ ringens gestalt och redovisar dem mer eller mindre omarbetade.

Det gäller kapitlen 2, 3 och 4. Kapitel 7 om dokumentation © Författaren och Studentlitteratur

978-91-44-10604-5_01_book.indd 7

7

2015-03-09 15.01

Förord

bygger likaså på några inslag i min bok Att utvärdera socialt arbete (1996). Övriga kapitel är helt nyskrivna och behandlar aspekter av socialt arbete som jag finner angelägna och värda att undra över.

Uppsala i januari 2015 Stefan Morén

8

978-91-44-10604-5_01_book.indd 8

© Författaren och Studentlitteratur

2015-03-09 15.01

FÖRTEX T

Sociologen Johan Asplund har skrivit en liten men tanke­ väckande bok: Om undran inför samhället (1970). Det var en av de första böcker jag läste som forskarstuderande på 1980-talet och den har alltsedan dess stått i min bokhylla och av och till talat till mig. Asplunds grundläggande tes är att samhälls­ vetenskaperna alltför sällan ställer frågan: Vad betyder ett visst socialt fenomen? Även om man grundligt utreder förekomst, utbredning, samband och korrelationer kring ett visst fenomen, så har man ändå inte närmat sig frågan: Vad betyder F? Asplund hävdar betydelseangivelsen som en särskild förklaringsform.

Något som har betydelse kan också tolkas och förstås. Man förklarar inte en gåta, säger Asplund, man löser en gåta.

Min ambition är inte att följa i Asplunds fotspår när det gäller att söka betydelseangivelser. Däremot inspireras jag av hans sätt att förhålla sig till den sociala verkligheten. Asplunds synsätt är betydelsefullt: Man har rätt att undra! Det handlar om aspektseende; genom att vrida och vända på ibland alltför etablerade perspektiv, genom att transformera det invanda och självklara till det icke självklara, öppnas möjligheter till ny kunskap. Det är i den andan som jag i den här boken undrar över socialt arbete. © Författaren och Studentlitteratur

978-91-44-10604-5_01_book.indd 9

9

2015-03-09 15.01

978-91-44-10604-5_01_book.indd 10

2015-03-09 15.01

3 Mellan anpassning och omgestaltning

Genomgången av de begreppsliga och teoretiska övervägandena i föregående kapitel kan sammanfattas i två alternativa – eller snarare komplementära – modeller i socialt arbete. (Se illustration på nästa sida). Med modell avses här dels grundläggande mönster eller arbetssätt, dels underliggande antaganden för detta arbetssätt. Vad det egentligen handlar om är att beskriva grunderna för ett socialt arbete som bedrivs i gränslandet mellan anpassning och omgestaltning.

Modellerna kan läsas som metodanvisningar; ett utredningsförfarande kontra ett alternativt, mera dynamiskt grundat arbetssätt. Det är emellertid inte själva arbetssätten som jag främst vill framhålla, utan den rationalitet – den grundsyn på förändring av utsatta livssituationer – som de olika arbetssätten grundar sig på eller uttrycker. Modellerna kan således beskrivas bland annat i termer av människosyn, kunskapssyn och samhällssyn. Sammantaget kan vi se att här framträder två olika typer av bistånd. Bistånd typ 1: Någon i förväg bestämd åtgärd ”sätts in” i klientens livssituation (metod kopplas till problem).

Insatser sker inom ramen för rådande social ordning. Bistånd typ 2: En förändringsmöjlighet växer fram och skapas i en levande relation mellan socialarbetare och bistånds­behövande. © Författaren och Studentlitteratur

978-91-44-10604-5_01_book.indd 51

51

2015-03-09 15.01

3 Mellan anpassning och omgestaltning

Insatser kan innebära samhällskritik och medverkan till frigörelse från förtryckande livsvillkor. Poängen är att den ena typen av bistånd inte behöver vara bättre den andra – de olika typerna av bistånd är i stället mer eller mindre samtidiga, sammanvävda och komplementära. Återigen handlar det om förflyttning av tyngdpunkter i ett spänningsfält.

Bistånd typ 1 Nyckelorden i den övre modellen är: problem – utredning – bedömning – åtgärd – resultat. Det handlar om en i huvudsak mekanistisk och instrumentell rationalitet där man förutsätter att arbetet kan bedrivas målinriktat och planmässigt. Social­ arbetaren förväntas i typfallet göra en utredning och bedömning av den biståndssökandes situation, för att därefter – helst utifrån en behandlingsplan – vidta korrigerande åtgärder i samråd med klienten. Det rör sig om ett utvändigt förhållande till den verklighet och de människor som man arbetar med och en föreställning om att mänsklig förändring kan planeras och uppnås med hjälp av välriktade åtgärder. Vi känner igen den diagnostiska kulturen: den objektiverade människan, den instrumentella kunskapen och den planeringsbara och rationella förändringen.

Synsättet innebär att man efter en inledande utredning kan veta tillräckligt mycket om en annan människa för att kunna bedöma och vidta åtgärder. Typexempel är ekonomisk utsatthet som inte har någon koppling till andra livsproblem eller behov av anpassat boende vid utskrivning från ett sjukhus. Den personliga relationen får en underordnad betydelse som faktor i förändringen; det nödvändiga vetandet förutsätts ju kunna 52

978-91-44-10604-5_01_book.indd 52

© Författaren och Studentlitteratur

2015-03-09 15.01

978-91-44-10604-5_01_book.indd 53

© Författaren och Studentlitteratur

Nyckelord: Fenomen – sammanhang Synliggörande Nya tolknings- och handlingsmöjligheter Ömsesidig förändringsrelation Klienten som medskapare Möjlig förändring – icke planeringsbar

Ett genuint dilemma: Den biståndssökandes bild och tolkning av sin livssituation är en viktig del av utsattheten – situatioinen är ej genomskinlig

Socialarbetaren utreder/ skaffar sig en bild: Vad är problemet?

Beslut/ Åtgärd

Granskar resultatet: Är problemet löst?

”Resultat” i ett livsperspektiv

Både inre och yttre förändring – potentiell samhällskritik

Ömsesidig utmaning av självbilder och omvärldsuppfattningar

Viktigaste ”åtgärden”: Att erbjuda och vidmakthålla en relation – dubbelt risktagande

Kanske omedelbara åtgärder mot akuta aspekter av situationen (innebär ibland en tillfällig övergång till bistånd typ 1)

Bedömning: Vilka åtgärder/metoder kan lösa problemet?

Nyckelord: Problem – Utredning – Bedömning – Åtgärd – Resultat

Figur 3.1 Bistånd typ 1 och typ 2 – två komplementära modeller i socialt arbete.

BISTÅND TYP 2 En förändringsmöjlighet som växer fram och skapas i en levande relation socialarbetare – biståndssökande

Möter biståndssökande individ/familj i en socialt utsatt livssituation

BISTÅND TYP 1 Någon i förväg bestämd och väldefinierad åtgärd som ”sätts in” i klientens livssituation

3 Mellan anpassning och omgestaltning

53

2015-03-09 15.01

3 Mellan anpassning och omgestaltning

inhämtas utan att en sådan relation har utvecklats och mognat.

Utifrån bistånd typ 1 blir socialt arbete till ”åtgärder” som ”sätts in” i den biståndssökandes livssituation. Socialarbetaren och dennes organisation förfogar över en uppsättning åtgärder, medan den biståndssökande är dessa åtgärders föremål. Det är en föreställning som bygger på distansens princip.

Den beskrivna modellen, med tillhörande världsbild, är förmodligen giltig när det gäller anpassande eller kompensatoriska insatser (materiellt bistånd), men den är tämligen missvisande när det gäller medverkan till omgestaltning av en destruktiv livssituation (mänskligt bistånd). Den senare arbetsuppgiften är i själva verket så annorlunda att begreppen bedömning och åtgärd över huvud inte är meningsfulla för att beskriva vad arbetet går ut på. Begreppet ”åtgärd” rymmer i sig hela den världsbild som innebär manipulation av en yttre verklighet med hjälp av ändamålsenliga instrument; man kan i bästa fall tala om en åtgärdsrelation. Men socialt arbete som mänskligt bistånd förutsätter ju relationer – och världsbildsantaganden!

– av helt annan karaktär.

Bistånd typ 2 I den undre modellen beskrivs ett arbetssätt – och en rationalitet – som i flera viktiga avseenden är av ett annat slag. I den tänkta situationen möter socialarbetaren först ett genuint dilemma: den biståndssökande kan delvis vara blind inför sin livssituation, vilket utgör en viktig del av utsattheten. Jag har tidigare talat om den ofrivillige eller motvillige klienten. Det innebär att man inte kan utreda eller på annat sätt skaffa sig en bild av situationen som ett slags försteg till en planerad biståndsinsats.

54

978-91-44-10604-5_01_book.indd 54

© Författaren och Studentlitteratur

2015-03-09 15.01

3 Mellan anpassning och omgestaltning

Det finns inget avgränsbart problem som man kan åtgärda eller behandla – uppgiften blir i stället att medverka till en långsiktig omgestaltning av en destruktiv livssituation. Sådan förändring av en enskild individs eller familjs livssituation inbegriper nästan alltid en omgestaltning även av det sociala nätverket, i förlängningen ofta en omprövning av individens eller familjens samhälleliga situation. Vi kommer ihåg: Människan i sam­ hället! Bistånd typ 2 blir i viktiga avseenden detsamma som att synliggöra villkor och möjligheter för sådan omgestaltning och omprövning. Det innebär att synliggörandet inte utgör något försteg eller någon förberedelse till en tänkt biståndsinsats. Det är snarare så att synliggörandet är biståndsinsatsen; när den biståndssökandes livssituation är synliggjord, när nya tolkningsmöjligheter blottlagt möjliga förändringar och när denne kan forma sitt sätt att leva – då är biståndsinsatsen över.1 Det är med avsikt som jag i den undre modellen satt begreppet ”åtgärd” inom citationstecken; jag angav ju att begreppet egentligen är ogiltigt i det sammanhang som det här är fråga om.

Kanske måste socialarbetaren på vägen vidta åtgärder mot akuta aspekter av situationen, till exempel ekonomiskt bistånd eller omedelbart omhändertagande om ett barn far illa.

Tyngdpunkten förflyttas då tillfälligt till den övre modellen, till bistånd typ 1. Socialarbetarens viktigaste insats i bistånd typ 2 blir emellertid att etablera en relation som är hållfast nog att bära fram den nödvändiga utmaningen, att stå kvar med sitt erbjudande om mänskligt bistånd trots att man kanske blir avvisad. Socialarbetaren måste utsätta sig för och hantera det 1 Det är viktigt notera att människans valmöjligheter – om än synliggjorda – kan begränsas av samhälleliga och strukturella villkor. Det finns i detta förhållande en underliggande politisk aspekt. © Författaren och Studentlitteratur

978-91-44-10604-5_01_book.indd 55

55

2015-03-09 15.01

3 Mellan anpassning och omgestaltning

dubbla risktagandet: att tränga sig på och att kränka när man borde träda tillbaka och att överge när man borde stå kvar.

Biståndsrelationen innebär ett ömsesidigt ifrågasättande av självbilder och omvärldsuppfattningar. Socialarbetaren kan inte medverka till en förändring av den biståndssökandes livssituation utan att själv vara beredd att bli ifrågasatt och förändras.

Tjänstemannarollen, den organisatoriskt tilldelade rollen, är avskalad eller perforerad och ger inte längre det nödvändiga skyddet; insatserna måste bygga på närhetens och ömsesidig­ hetens princip. De förändringsanspråk som ofta har sin upp­ rinnelse i en kaotisk yttre livssituation förutsätter en förändring också av den inre föreställningsvärlden – och vice versa. Socialt arbete är i den meningen psykosocialt till sin karaktär.2 I den mån man kan tala om resultat (begreppet hör egentligen hemma i den övre modellen) så måste det ses i ett livsperspektiv. En destruktiv livssituation kan vara grundlagd under årtionden, och omgestaltning innebär rörelser som på ett mer eller mindre oförutsägbart sätt fortplantar sig in i den biståndssökandes (och socialarbetarens) framtid.

Nyckelorden i bistånd typ 2 blir naturligtvis också av ett annat slag. Socialarbetaren och den biståndssökande står inför ett mänskligt och samhälleligt fenomen, ett sammanhang som ska synliggöras snarare än ett problem som ska lösas. Det man kan uppnå är nya tolknings- och handlingsmöjligheter i en 2 Socialt arbete kan strängt taget lika gärna sägas vara socialpsykologiskt till sin karaktär, vilket jag påpekar i kapitel 1. Det innebär en markering av samhällsperspektivets ständiga närvaro och betydelse i klientarbetet. Den frekventa användningen av begreppets omvända form – där man alltså talar om det psykosociala arbetet – kan misstänkas vara en legitimeringspiruett; ett sätt att låta påskina frändskap med det psykoterapeutiska området. Men vad händer då med samhällsperspektivet?

56

978-91-44-10604-5_01_book.indd 56

© Författaren och Studentlitteratur

2015-03-09 15.01

3 Mellan anpassning och omgestaltning

svår livssituation, synliggörandet av en möjlig förändring som den biståndssökande har att förvalta och göra någonting av.

Den eventuella förändringen är i viktiga avseenden icke planeringsbar, och socialarbetaren måste vara hängiven i strävan att synliggöra alternativa livsmöjligheter, men samtidigt mycket respektfull när det gäller den biståndssökandes val av livssituation. Man måste vara öppen inför att denne ibland kan komma att välja ett sätt att leva som inte står i omedelbar samklang med samhällets (och kanske den egna organisationens) normer och förväntningar.

Exempel – När klienten själv får välja

I en öppen behandlingsverksamhet för missbrukare möter jag Olle, 52 år. Han är prydlig, relativt välutbildad och har supit bort ett bra arbete. Jag följer hans process i nära två år.

Under ett år har han regelbunden kontakt med en social­ arbetare. Processen kan närmast liknas vid en lång serie samtal där Olle efterhand får nya insikter om sitt sätt att vara och varför alkoholen fått så stor plats i hans liv. Efter ett halvår tar han ett återfall, men inser ganska snart att det inte är en framkomlig väg: det är inte det han vill. Samtalskontakterna fortsätter och Olle mår bättre. Efter ett år blir han erbjuden ett relativt kvalificerat jobb i den offentliga förvaltningen på orten där han bor. Det är ett arbete som han är utbildad för.

I det här läget tänker vi – socialarbetaren och forskaren – att det till sist blev ett lyckat resultat av insatserna. Olle lever ett nyktert liv och han har fått ett kvalificerat arbete där han har användning för sin utbildning. Han är tillbaka till livet. Kan det bli bättre?

Efter en tids tystnad tar Olle åter kontakt med socialarbetaren, närmast skamsen, och berättar att han tackat nej till jobbet. Det är ju något annat han vill med sitt liv än att ”sitta på kontor” och han tampas med omvärldens förväntningar. Olle berättar för mig:

© Författaren och Studentlitteratur

978-91-44-10604-5_01_book.indd 57

57

2015-03-09 15.01

3 Mellan anpassning och omgestaltning

Sedan jag tackat nej till jobbet tog jag återfall, drack ur två flaskor vin. Efter det kände jag mig förlöst från det, vad folk tycker och tänker. Nu kan jag släppa det där, nu är jag fri …

Tidigare reträttvägar i form av missbruk eller tvångsmässig skötsamhet är nu definitivt avskurna. Olle har inte bara förvandlats från missbrukare till människa, han är också en förändrad människa; han kan och vågar förlita sig på nya tolknings- och handlingsmöjligheter. Vi lyssnar till Olle igen: Jag har kvar samma ångest, men min syn styrs inte av samhället längre utan det styrs av mig själv … det är nästan så att jag har blivit asocial igen, fast nykter.

Resan fortsätter alltså, och det nya livet är ännu inte vunnet, men nu sitter Olle i förarsätet. Det gängse receptet att anpassa missbrukaren till samhället gäller inte i det här fallet, tvärtom, uppgiften blir i stället att frigöra och förlösa den biståndssökande människan från samhälleliga förväntningar och anspråk.

Jag glömmer inte heller socialarbetarens kommentar när vi pratade om det i efterhand, och han föreföll lätt överrumplad över insikten: Jag har lärt mig av det här fallet att det ibland är min uppgift som socialarbetare att skydda klienten från sam­hälleliga förväntningar.

Jag tänker att det återigen är det här med socialarbetaren och samhället.

Exemplet visar en aspekt av hur socialt arbete bedrivs i gränslandet och spänningsfältet mellan anpassning och omgestaltning. Anpassning kan ibland vara en rimlig strategi (bistånd typ 1). I det här exemplet kom tyngdpunkten att ligga på omgestaltning (bistånd typ 2).

58

978-91-44-10604-5_01_book.indd 58

© Författaren och Studentlitteratur

2015-03-09 15.01

3 Mellan anpassning och omgestaltning

Kunskap och icke-vetande Som vi ser formuleras bistånd typ 2 som ett erbjudande, ett erbjudande att med socialarbetarens hjälp överskrida begränsande livspremisser – både i yttre och inre mening. Det är en förändringsmöjlighet som växer fram och skapas i en levande relation mellan socialarbetaren och den biståndssökande. Ett sådant arbete inbegriper en kunskapssyn där icke-vetandet är den genuina utgångspunkten; det är ju där som den biståndssökande står och faktiskt också socialarbetaren.3 Det är det gemensamma sökandet efter kunskap – sökandet efter nya tolknings- och handlingsmöjligheter – som utgör själva lösningen. Synliggörandet som en viktig del av (inte ett försteg till) upplösningen, det är poängen.

Icke-vetandet innebär emellertid inte att man vid varje tillfälle börjar på noll. Socialarbetaren besitter generell kunskap om villkoren för mänsklig förändring i ett samhälleligt sammanhang, det som är hennes professionella expertis, och hon måste också ha levande erfarenheter som säger att mänsklig förändring faktiskt är möjlig. I varje enskilt fall – Vad kan man veta om en människa som möter sig själv? – måste social­arbetaren emellertid vara öppen för det kaotiska och oförutsägbara, utfallet­kan i viktiga avseenden varken planeras eller förutses.

En viktig aspekt av bistånd typ 2 är också att möjligheten att få kunskap om en annan människa i hög grad är relations­ beroende. Det kan bäst illustreras med ett exempel.

3 Om denna osäkerhetsrelation skriver jag i kapitel 6 i denna bok. Se även Blom (2009) när det gäller begreppet icke-vetande. © Författaren och Studentlitteratur

978-91-44-10604-5_01_book.indd 59

59

2015-03-09 15.01

Stefan Morén

Stefan Morén är socionom och professor i socialt arbete. Han har tidigare utgivit flera uppmärksammade böcker om socialt arbete.

|

I den här boken behandlas grundläggande frågor om mänskligt förändringsarbete och hur det bör organiseras.

– Vad innebär det att som socialarbetare bistå utsatta människor i spänningsfältet mellan det individuella och det samhälleliga?

– Vilka krav måste man ställa på organiseringen av sådan verksamhet?

UNDRAN INFÖR SOCIALT ARBETE

UNDRAN INFÖR SOCIALT ARBETE

UNDRAN INFÖR SOCIALT ARBETE

Tre perspektiv är genomgående i boken: Samhällsperspektivet, professionsperspektivet och organisationsperspektivet. Social­ arbetares professionsutövning framhålls som en viktig brygga mellan teori och praktik.

Ett centralt tema är nödvändigheten för socialarbetare att samtidigt behärska både metod och relation, både det generella och det specifika. Metoden beskrivs som en handske, en arbetshandske, medan relationsskapandet är handen som gjuter liv i denna handske och gör att den kan åstadkomma något.

Boken vänder sig till studerande i socialt arbete och angränsande områden men även till yrkesverksamma och andra som är intres­ serade av socialt arbete.

Art.nr 38870

STEFAN MORÉN

www.studentlitteratur.se

978-91-44-10604-5_01-cover.indd 1

2015-03-02 13:55