farlig ström ”Det där kallar jag ett ankare.” Rakt framför oss låg en flygplansdel och vred sig på högkant, långsamt som en sjöstjärna. Jag lät ubåten gå på tomgång och ryckte åt mig min hjälm från sätet bakom mig. Gemmas blå ögon spärrades upp. ”Du tänker väl inte gå ut dit?” ”Hur ska jag annars kunna koppla vagnen till det där aluminium stycket?” ”Med den där griparmen.” ”Det skulle ta evigheter.” Jag gick nerför mittgången mellan sä tena. ”Du sa att havsdjur har vandrat mellan haven. Om havsström marna har fört med sig allt det här skräpet hit, då kan vad som helst finnas där ute.” Hon hade naturligtvis rätt. Fiskare drog hela tiden upp marint liv ur Atlanten som tidigare bara levt i Stilla havet eller utanför Austra liens kust. Under havsnivåhöjningen översvämmades så mycket land att nya kanaler bildades mellan haven. ”Jag klarar mig”, sa jag och hoppades att det var sant. Jag bet tag om ett munstycke i hjälmens nedre del, fyllde lungorna med syresatt vätska och gled sedan ut genom luckan i kryssarens golv. ”Det är nog säkrast det”, sa hon genom hörlurarna i min hjälm. ”För om jag måste komma ut och rädda dig är min dag förstörd.” För att uttrycka det milt. Hon hade inte doppat så mycket som en tå i havet på över en månad, vilket smärtade mig. Men hon hade gått med på att följa med ut i kryssaren i dag – för första gången på flera veckor – så en dag kanske hon skulle försöka dyka igen. Jag gav henne tummen upp eftersom jag inte kunde prata med Liquigen i lungorna. Med tre sparkar var jag framme vid kryssarens akter, trots att uppströmmen var så stark att jag fick kämpa för att ligga horisontellt. Efter att ha fäst vagnens draglina till mitt dykbälte simmade jag mot den algtäckta flygplansdelen, men tvärstannade när flera stora skuggor strök förbi mig. Jag använde min mörkergåva och riktade min sonar mot dem och såg i mitt inre att de var pigghajar – hajar visst, men inget hot mot människor. Men jag tyckte inte om
9