9789174634747 by Smakprov Media AB

1095

Hösten 2002 då livet förändrades på några sekunder, några ord som fick min värld att rasa samman. De efterkommande 1095 dagarna som kantades av kaos i mig och mina barn. Kampen för att få hjälp till barnen och även för egen del. Djungeln av myndigheter som jag skulle ta mig och barnen igenom. Att hitta rätt vård för mina traumatiserade barn och rätten till att skydda dem från övergrepp och hot.

Ulrika Svensson

1095 Ulrika Svensson

www.bod.se

1095

© 2014 Ulrika Svensson Illustration: Ulrika Svensson Ytterligare medverkande: Rose-Marie Iden och Barbro Östling som med skarp blick rättat och korrekturläst min text. Jonathan Östling som coachat mig igenom processen. Förlag och tryck: BoD ISBN: 978-91-7463-4747-

Ulrika Svensson

1095

En mammas ber채ttelse

Tack Jag vill börja med att tacka alla dem som stöttat och hjälpt oss på resan. Min familj, Lasse, Gittan och Anita, Rose-Marie, Magnus, Jessica och Micke, Fia och Gunnar, Ewa och Peter. Och till alla dem som med stora eller små gester hjälpt oss under åren tack även till er. Att de funnits och hjälpt oss har gett mig styrkan och det stödet jag behövt för att orka kämpa hela denna tid. Ni har med er enorma storhet hjälpt mig i ur och skur. Gett barnen de trygga vuxna som de så mycket behövde. Ni såg till att vi fick vila och att vi fick göra en massa roliga saker. Tack! Jag vill också tacka Marjukka för ditt otroligt bra jobb som lotsade mig genom systemet och gav mig grogrunden att skriva denna bok. Jag vill även tacka poliserna för att de gjorde mötet hemma i huset bra och genom ert bemötande mot barnen fick denna hemska dag att bli så bra ändå. Jag vill tacka svenskaläraren på vuxenutbildningen, som fick mig att inse att även jag kan skriva. Tack till Lotta på dyslexikursen för din hjälp. Det är så många fler som jag vill tacka. Tack till er. Sist men inte minst vill jag tacka min man Jonathan Östling för ditt stöd och uppmuntran och att du aldrig vacklat i frågan om att jag ska skriva boken. Tack mina barn och jag kan bara säga: Vi lyckades.

1095 dagar

Denna bok är skriven utifrån mina upplevelser och mina tankar över vad som hände dessa år. Vissa delar är omskrivna för att skydda berörda personer och många händelser finns inte med då jag har fokuserat på de stora händelserna. Det finns personer i boken som inte namnges och det är så på grund av att detta kan hända var som helst och vem som helst och i vilken stad som helst i Sverige. En del personer har bara en bokstav och det är av hänsyn till dem och att det inte är av vikt vad de heter utan händelsen eller samtalet är det viktiga. Boken är ingen anklagelse mot någon, utan bara min uppfattning om vad som skedde och mina tolkningar. Min förhoppning är att jag kan med denna berättelse, som var vår vardag under 1095 dagar, visa att det finns en väg att gå men resan kan göras bättre om alla hjälps åt. Jag hoppas också att samhällets representanter förstår hur mycket en enda familj kan behöva i stöd och rådgivning. Jag delar med mig för att ni ska få en insikt som ni kan använda er av i framtiden. För att öka er förståelse i vad som döljer sig bakom den lilla notisen i tidningen ni läser.

Kapitel 1

Ett rosa radhus med egen täppa var precis det vi behövde. Ett ställe där vi kunde komma till ro och finna vår egen vardag. Radhuset är i två våningar med fyra sovrum och badrum på övervåningen, på nedre våningen är det kök, vardagsrum, tvättstuga och badrum. Mot baksidan har vi en stor altan och på gräsplätten ett stort äppelträd. Äppelträdet blev Halinas på en gång när hon fick se det. Ett ställe som hon kunde fly upp i och ändå vara med i vad som händer. Köket är slitet och behöver nya luckor, och nya tapeter skulle inte sitta i vägen. Nu är de vita med gula ränder och blommor och det är inte något som jag tycker om. Men renovera är något som jag tycker är kul, och då har jag möjlighet att få det så som jag vill ha det. Det finns fjorton radhus runt oss på vår gård. På området är fullt med radhus i olika färger beroende på vilken gård man har. Vi bor som sagt på rosa gården, sen finns det blå gården och gula gården. Tre stora punkthus finns också på området. Det känns verkligen bra det här. Många barn finns det på området, så kompisar kommer nog barnen kunna få snabbt. Sen är det bara några minuters gångväg till området bredvid där Jessica och Micke bor, så det är nära och bra. Förra veckan mötte vi grannarna vägg i vägg för fösta gången. Vi har bara hälsat när vi flyttade in, då när de satt på sin altan. De verkar vara en stor familj och de har många barn som är där, så det känns bra att de är vana vid många barn så de blir nog inte störda så lätt. Men nu så mötte jag dem som sagt på väg in efter vi varit och handlat jag och barnen.

Jag brukar tycka att jag inte har så mycket fördomar men nu så kom jag underfund med att jag har nog en del. Vi kom gående från parkeringen och det gjorde även de fast strax bakom oss. Vi tar lite tid på oss då James vill gå själv och Halina gärna springer omkring oss och berättar om alla fantasidjuren vi har med som skyddar oss från faror. Så det blir att stanna många gånger och titta på ”djuren”: vargar, tigrar, lejon och hundar om vart annat. Som sagt kom jag och barnen gående och grannarna kom ifatt oss. På gången upp mot radhuset så hör jag mamman i radhuset bredvid ropa till mig. – Hej! Välkomna till området och kul att ni blivit våra nya grannar. – Tack! Ja det verkar vara ett trevligt område, svarar jag och vänder mig emot dem. Mamman har en svart t-shirt med en stor dödskalle i glitter frampå, svarta byxor med fransar efter hela sidorna, boots och en svart sjal runt huvudet med dödskallar på. Hennes svarta långa lockiga hår böljer ner över ryggen. Hon är ganska hårt målad runt ögonen, men det är det enda sminket. Hon ler mot oss och jag tänker ”Herre Gud vad är detta?” Pappan i huset är en stor man med långt hår ihopdraget i en hästsvans och även han har svarta kläder förutom jeansen som är trasiga. Även han ler mot oss. Min blick går mot de fyra barnen de har med sig och de har ungefär samma stil. Svarta kläder med döskallar på. Ett av barnen går sakta en bit bakom dem och det mista barnet sitter i en sulky. – Hoppas ni kommer trivas här. – Ja det kommer vi säkert göra, svarar jag – Du får säga till om barnen stör med hög musik. – Ja det är nog ingen fara, svarar jag. Men tänker i mitt stilla sinne. JO’ tjena. Inte kommer jag våga klaga. Hur tänker hon nu? Spännande att ha dessa människor som grannar. Det kommer nog inte vara några jag kommer umgås med i alla fall. De verkar vara raggare med allt det som hör till raggare, vad nu det är?

Vi går in till vårt och jag ställer ner matkassarna och sedan hjälper jag James av med skorna och han springer upp till sitt rum med Halina skuttande efter. Amanda följer med mig in i köket. Hon sätter sig i soffan och tittar på medan jag packar in maten. – Mamma varför hade grannarna sådana kläder? frågar Amanda. – Ja de tycker väl att det är snyggt. Alla har ju olika smak på kläder, vet du. Jag tycker om att ha kjol och linne och du tycker om rosa kläder men Patrik tycker om att ha jeans och t-shirt. Alla har vi olika smak och det är väl tur det. Tänk om alla skulle ha likadana kläder vad tråkigt det skulle bli, svarar jag diplomatiskt. – Ja det har du rätt i, jag tycker om att ha klänningar och sandaler och du har alltid högklackade skor, säger Amanda och går ner från soffan och går genom vardagsrummet och ut på altanen. Jag hör ett Hallå! från baksidan och går ut för att se vem som ropar. När jag kommer ut på altanen så har Jessica kommit och hunden Lilo. En storpudel som har vit päls ordnad i klassisk storpudel frisyr och hon ser ut som ett ulligt moln. Jag går ner till dem på gräsmattan och hälsar. Drar fingrarna genom Lilos fluff och kan bara beundra Jessica som lägger ner sådan tid på att få Lilo så vacker. Lilo är väldigt medveten om sin skönhet och väldigt damig men samtidigt otroligt busig. Svårt för Lilo ibland att både vara dam och busa. – Hej! Säger jag – Hej! Tänkte komma och dricka lite kaffe, säger Jessica – Alltid välkommen vet du. – Micke tänkte komma förbi senare och ta med James på en moppetur. Säger Jessica – Kul, det kommer han tycka är spännande. Kom in på altanen så går jag in och sätter på kaffe. Vi går upp på altanen och jag går in till köket och sätter på kaffe. När jag kommer ut igen så pratar vi om att det är sista innebandymatchen för våra grabbar

denna säsong och att Jessica och Micke tar med sig Patrik som vanligt. Jag ska försöka få barnvakt så att även jag kan åka och titta. Kanske kan jag och de andra barnen åka en liten stund i alla fall. Halina kan nog klara en timme, så vi bestämmer att jag och de andra barnen kommer lagom till att matchen börjar. Jag berättar för Jessica om mötet med mina nya grannar förra veckan och vi konstaterar att de är nog så långt ifrån mig som det kan bli. Önskan kommer om en stund av frid. En stund av tysthet i huvudet som kan lugna och ge mig kraft att återvända till vardagen. En stund som ger mig mod att möta den verklighet som vi nu befinner oss i. Kaos, rädsla, oro och sorg. Smärtan som finns både i kropp och själ river och sliter mig itu. Ibland så tror jag att jag är med i en film, en skräckfilm: detta kan inte vara vårt liv, måste vara någon annans som vi bara deltar i sådär vid sidan om. Men samtidigt vet jag att detta är vårt liv, hur kunde detta hända? Kunde jag ha sett? Hur ska min själ överleva utan att jag ska bli galen? Mina nätter jagas av spöken och tankar Nu har vi bott i radhuset några månader och vi verkligen stormtrivs. Barnen har sommarlov och jag och barnen åker till storasyster ute på landet och bara är och njuter av stunden. En stund av frihet. En stund av lycka att få vara tillsammans i lugn och ro. Att vara hos storasyster på deras lantställe är så rogivande, långt från stan och de enda grannarna man ser är alla kossor som är i kohagen bredvid. Och det är många nyfikna kor där. Barnen brukar mata kossorna med gräs och ljudet av vatten verkar vara något kossor lockas till. Storasyster och hennes man har utomhusdusch och när man duschat klart och drar ifrån duschdraperiet så står det minst fem kor och tittar på en med sina stora bruna ögon genom stängslet. Ja det är annorlunda här på landet, det är som att vara i en annan värld. Att sitta i trädgården och dricka kaffe på morgonen och lyssna på fåglarna är ljuvligt. Bina surrar och långt borta hör man hur korna råmar och vill ut i hagen. Ja här är livet skönt. Denna sommar har vi ett tema i familjen och det är att titta på fornristningar som det finns massor av här runt omkring. Se-

dan när vi kommer tillbaka till storasysters lantställe så målar barnen egna fornristningar på stenar. Ja jag och storasyster målar en del fornristningar vi också. Att skapa är en njutning och det tycker vi båda. Mor och far kommer också hit och de har med sig nyplockade kantareller som vi ska äta på kvällen till biffen som svågern ska grilla. –

Väl tillbaka i staden så återgår vi till vardagen. Barnen hade fått kompisar på gården, även om de stora barnen har sina gamla kompisar kvar. Vi bor inte så långt ifrån det gamla stället och eftersom vi nu flyttat tillbaka till det område som vi bodde på innan vi flyttade ut på landet så finns även de kompisarna kvar. Patrik har även börjat umgås lite med grannpojken. Halina har lärt sig cykla så hon far fram och tillbaka över området och upptäcker världen. Även om det inte är långa stunder hon är borta. Kontrollen över var jag finns och att inget hemskt skall hända gör Halinas utflykter korta. Denna dag är hon borta längre än vanligt så jag går ut och ska titta var hon är någonstans. Jag sätter James i sulkyn och går ut på baksidan och skall gå till lekparken som ligger mitt i området. Jag ser att grannen intill är ute och hänger tvätt och idag är det inte svarta dödskalle kläder utan vanliga jeans shorts med ett vitt linne. Vi hälsa och jag frågar:

– Ursäkta har du sett min dotter? Hon har en röd basker på sig och röd tshirt? – Ja jag såg att hon cyklade förbi för en stund sedan mot lekparken, svarar hon. – Din dotter ser verkligen ut som Lotta på Bråkmakargatan, tillägger hon och skrattar. – Tack! Ja det gör hon verkligen. Då ska jag gå dit. Sa jag. – När du kommer tillbaka, vill du ha en kopp kaffe då? Jag ska precis ta en kopp själv, frågar hon. – Ja det vore trevligt, svarar jag, och tänker: ”Ska inte döma utan ska väl ge henne en chans. Hon kanske är jättetrevlig, vad vet jag?”

Jag går till lekparken och där sitter Halina längst upp i klätterställningen. Dinglande med benen genom nätet och pratar med några barn. – Halina! – Ja mamma. Svarar Halina. – Skulle bara kolla var du är, säger jag – Här är jag och har jättekul med mina nya kompisar. – Vad bra. Jag går över till grannen vägg i vägg med oss och dricker en kopp kaffe. Vi sitter på hennes altan så du ser mig och James. – Jaja. Svarar Halina Jag vänder sulkyn med den sovande James i och går tillbaka till grannen. – Hej! Säger jag – Hej! Kliv in genom hålet i häcken ni. Så kan lillpojken sova här bredvid oss. Jag kliver in på grannens baksida och trixar igenom sulkyn med James sovande i. Ställer honom i skuggan och lägger en filt över honom. Jag kliver upp på grannens altan som ser nästan likadan ut som min, men de har större möbler: en blå soffa med mönstrade tjocka dynor i olika färger, två fåtöljer med samma typ av dynor och ett stort blåmålat bord. Men de har även fått in en vit träbänk och några gamla köksstolar som står i hörnet. Det synts verkligen att de brukar ha mycket folk hos sig. Hon hade gått in, så jag sätter mig i en av fåtöljerna och funderar över om det är okej att tända en cigarett men bestämmer mig för att vänta och fråga först. Grannen kommer ut genom altandörren med en bricka med kaffemuggar, termos och ett fat med bullar. Hon påminner verkligen om en vuxen Ronja Rövardotter. Lockigt ostyrigt hår och med en livfull glimt i ögonen. – Vill du ha mjölk i kaffet?

1095

Ulrika Svensson

1095 Ulrika Svensson