9789127130081

Foto: Hans Gedda

SJÄLENS SCHAMANER

Nils Uddenberg är docent i både psykiatri och empirisk livsåskådningsforskning, sedan år 2000 med professors namn. Han har i en lång rad böcker visat sin lärdom inom gränsområdet mellan humaniora och biologi/medicin. År 2003 erhöll han Augustpriset för sin bok Idéer om livet. År 2007 gav han tillsammans med fotografen Helene Schmitz ut Linnéårets officiella jubileumsbok, System och passion.

Själens schamaner är en samling personliga essäer med psykiatri som tema. Nils Uddenberg tar utgångspunkt i sitt eget liv; båda hans föräldrar var psykiatrer och han var själv verksam som psykiater under 1970- och 80-talen. Han har alltså mött både den biologiskt och den psykosocialt orienterade psykiatrin på mycket nära håll. Kanske, skriver han, kan min bok beskrivas som en upptäcktsresa i det mentala landskap där jag har levt en stor del av mitt liv.

Läsaren bjuds på en exposé över tankeströmningar inom psykiatri och psykologi och får exempelvis möta en av Sveriges tidigaste psykiatrer, ta del av ett utbrott av »predikosjuka« i Småland på 1840talet, en inblick i Linnés tankar om psykisk sjukdom och i Tegnérs utbrott av galenskap.

Nils Uddenberg

Är psykiatrin en vetenskap, en livsåskådning eller »bara« läkekonst? Eller är den kanske lite av allt detta? Var går gränsen mellan sjukdom och normalitet, och hur balanserar man mellan professionell distans och personlig inlevelse då man möter en medmänniska med psykiska problem?

Var frenologin enbart en fördomsfull pseudovetenskap och hur vetenskapliga är egentligen intelligensmätningar?

Nils Uddenberg

SJÄLENS SCHAMANER personliga essäer om psykiatri

Boken ger ett brett perspektiv på de frågor som är förbundna med att tolka – och vid behov korrigera – människors själsliv och vänder sig till alla som är intresserade av psykiatri, psykologi och lärdomshistoria.

själens-12,5 pt till tryck.indd 1

25-10-10 10:01

103704 Schamaner_ORIG.indd 4

10-10-12 13.27.50

Innehåll Ingång 7 i vetenskapen och språket 15 ii själens anatomi 41 iii drömmen om att kunna bota 67 iv spegling i historien 107 v att ta mått på sitt öde 149 vi själanöd och diagnoser 177 vii hänryckning eller dårskap 209 vii befrielsepsykiatri 251 Utgång 283 Tack 297

103704 Schamaner_ORIG.indd 5

10-10-12 08.32.35

103704 Schamaner_ORIG.indd 6

10-10-12 08.32.35

ingång

Min son, Erik, är dramaturg och dramatiker. Hans första större teaterstycke sattes upp på Uppsala stadsteater och pjäsen hette »Fadermordet«. Givetvis var jag med på premiären och – får jag väl tillfoga – kom levande därifrån. Pjäsen skildrar en familj där samtliga, fadern, modern, sonen och sonens flickvän, är psyko­ loger. Det var en realistisk bild av Eriks, och kanske ännu mer min egen, situation. Båda mina föräldrar arbetade som psykiatrer, jag blev själv psykiater och min hustru är barnpsykiater. Psykiatrin – konsten att hela själar – har alltså funnits runt mig under hela mitt liv.

Själv började jag så sakta bryta mig loss någon gång i fyrtioårsåldern. Jag flyttade från Lund till Stockholm, där jag blev lärare i medicinsk etik och psykologi vid Karolinska Institutet.

Så småningom såg jag till att bli projektledare vid Institutet för Framtidsstudier, där jag ägnade mig åt att debattera och skriva om de etiska och de existentiella frågor som väcks av våra nya biologiska kunskaper och den teknik som är förbunden med dem.

Jag arbetade tillsammans med religionsvetare och biologer.

Mina texter skrev jag helst själv. Det blev böcker i gränsområ­det mellan biologi och humaniora, en stor bok om biologins idé­ historia, texter om Linné och Darwin. Jag gled allt längre bort från psykiatrin; i dag är det tjugofem år sedan jag hade mitt sista samtal med en patient och numera uppfattar jag mig snarare som författare än som läkare. ***

7

103704 Schamaner_ORIG.indd 7

10-10-12 08.32.35

Själens schamaner

Men läkaryrket är inte något som man kastar av sig som ett par uttjänta kängor. Läkare blir man efter en lång utbildning tillsammans med andra som är på väg mot samma mål. Att arbeta som läkare ger starka upplevelser som man delar med kollegor och andra arbetskamrater. De sociala strukturerna kring rollen är tydliga – kanske till och med förtryckande. När jag träffar människor som arbetar i mitt gamla yrke kan jag inte undgå att känna en viss samhörighet med dem; om jag nämner för någon, som inte vet något om mitt förflutna, att jag är utbildad till läkare och har arbetat i detta yrke stiger jag oftast i deras aktning.

Det kan vara värt att fundera över varför läkare, trots att de ideligen har förlorat sin ojämna kamp mot sjukdom och död, ändå alltid har haft hög status. Förmodligen måste det vara så; en läkares gärning bygger på att han eller hon anses kunna beveka makterna. Liksom prästen är läkaren ställd mellan individen och ödet; han eller hon måste vara stark nog att kunna bekämpa det den enskilde inte själv kan rå på. Den läkare som inte är något märkvärdigt är alltså en bedragare, och vem vill vända sig till en sådan när man har drabbats av sjukdom och ångest?

Med tiden kändes det alltså alltmer nödvändigt för mig att lämna psykiatrin, men fortfarande när jag skriver detta är jag inte riktigt klar över vad det var som drev mig. Jag vantrivdes varken med mina patienter eller med mina arbetskamrater; det mesta talar för att jag hade kunnat göra en tämligen hedersam karriär.

Nog för att jag ibland var tveksam till en del av de behandlingar vi använde, men jag hade samtidigt en position som gav mig stora möjligheter att själv bestämma vad jag ville göra med mina patienter. Men redan kort efter min disputation kände jag ett starkt behov av att göra något annat, och denna längtan växte sig bara starkare under de år som följde. Man kan kanske kalla det föräldrauppror, frihetslängtan, behov av intellektuell stimulans eller – mindre vackert – brist på uthållighet.

Uppbrottet blev aldrig dramatiskt – jag är en ganska försiktig natur och hade familj att tänka på. En del av det gamla kändes dessutom mycket stimulerande och svårt att lämna. Åren efter 8

103704 Schamaner_ORIG.indd 8

10-10-12 08.32.35

Ingång

disputationen kom att bli omvälvande och arbetsamma för mig, men jag tog hela tiden små steg bort från psykiatrin. *** Min bok bygger till stor del på minnen, men den är ingen memoarbok. Stora delar av texten berör psykiatrins historia, men jag har ändå inte skrivit någon systematisk psykiatrihistoria.

I stället innehåller boken ett antal essäer som har psykiatrin – dess möjligheter och begränsningar – som gemensamt tema. Utgångspunkten är mina personliga erfarenheter av att växa upp i en psykiaterfamilj och av att arbeta i detta yrke under 1970-talet och början av 1980-talet. De ganska omfattande historiska utblickarna är med för att tjäna som ett bollplank; de hjälper mig, och förhoppningsvis även läsaren, att se både vad som har förändrats och vad som är sig ganska likt. Om dessa utblickar inte skulle bli alltför blodlösa behövde jag en gestalt att bygga på: det blev en av vårt lands tidigaste psykiatrer Carl Ulrik Sondén, som var verksam på Danviks hospital under första hälften av 1800-­talet.

När jag läste vad denne oförtjänt bortglömde kämpe för en human mentalsjukvård hade skrivit, gav det mig perspektiv på det som jag själv hade gjort och trott på.

Mina föräldrar – Carl Erik och Gunborg Uddenberg – förekommer på många ställen i texten. Särskilt mamma dyker upp gång på gång. Hon har nu varit död i elva år. Hon var docent i barn­ psykiatri, chef för en av de första barnpsykiatriska klinikerna i landet och tillämpade sina teorier på sin son på ett sätt som kan tyckas naivt. Men jag betvivlade aldrig hennes kärlek till mig. Hennes orubbliga övertygelse att jag skulle klara mig bra i livet även om mina skolresultat var synnerligen mediokra har tvärtom varit en ovärderlig tillgång. Utan den självtillit hon och pappa gav mig hade jag knappast vågat byta yrkesbana så som jag har gjort.

Mamma är med i boken även av ett annat skäl. När jag själv 9

103704 Schamaner_ORIG.indd 9

10-10-12 08.32.36

Själens schamaner

hade blivit psykiater pratade vi naturligtvis om våra erfarenheter av att arbeta i detta yrke. Mamma trodde på det hon hade gjort, men hon fördömde för den skull inte den nya, mer psykosocialt inriktade psykiatri som jag var en del av. Många gånger under arbetet med den här boken har jag önskat att jag skulle ha intervjuat henne mer systematiskt om hennes erfarenheter. Det gjorde jag aldrig, men jag fick naturligtvis ändå höra en hel del om psykiatrin vid mitten av 1900-talet. Mer eller mindre indirekt lärde jag mig mycket om hur hon och hennes generationskamrater resonerade.

Pappa dog tidigt. Jag var bara tjugofyra år då, och det skulle dröja ytterligare många år innan jag började arbeta i samma profession som han. Han slutade sin läkarbana som överläkare på Östra Sjukhuset, mentalsjukhuset i Malmö, och jag är övertygad om att jag gick miste om något väsentligt när jag aldrig fick prata psykiatri med honom. Pappa var mindre förvissad om farmakologins välsignelser än mamma; arbetsterapin snarare än pillerburkarna var hans hjärtebarn. Jag har träffat några enstaka patienter som hade mött honom och de har beskrivit honom som en god lyssnare; en del av de konstnärer som var verksamma i Malmö på 1950-talet sökte sig gärna till honom med sina problem. Mitt intresse för humaniora och övergripande filosofiska frågor har jag efter honom, inte efter mamma. När det står mycket mindre om honom än om mamma i min bok beror det på att han – tyvärr, tyvärr – är så mycket mindre tydlig för mig. Om det är någon jag skulle vilja prata med i livet efter detta är det pappa. Fast jag har ju inga förhoppningar om något sådant liv – och det hade inte pappa heller. *** Den här boken är ett försök att förstå vad jag sysslade med under mina femton år som själsläkare. Jag utgår till stor del från personliga minnen, men det är psykiatrin, försöken att förstå och behandla människors själsliv – inte jag själv – som är ämnet för 10

103704 Schamaner_ORIG.indd 10

10-10-12 08.32.36

Ingång

min text. Inte heller är boken någon uppgörelse med psykiatrin; jag vill minst av allt misstänkliggöra de människor som likt mig själv och mina tidigare arbetskamrater anstränger sig för att göra livet så drägligt som möjligt för sina patienter. Medan jag bröt upp från rollen som läkare kunde jag ibland känna ett behov av att hålla allt som påminde mig om mitt gamla yrke på avstånd. Så här ett kvartssekel senare och några år efter pensionen får jag tvärtom lust att ta tag i mina erfarenheter. Vad är psykiatri? Vad var det som lockade mig med detta yrke? Vad fick mig att lämna det? Var går gränsen mellan det vetenskapligt professionella och personlig inlevelse när man möter en människa med psykiska problem?

Kanske min bok kan beskrivas som en personlig upptäcktsresa i det landskap där jag levt under en stor del av mitt liv.

Samhällsdebatten kring psykiatrin med dess svåra avväganden och dramatiska ingrepp i patienternas liv har ofta varit högljudd.

Det är utmärkt. Liksom ordningsmakten måste psykiatrin alltid skärskådas och ifrågasättas. En psykiatri utan någon form av tvång är nog dessvärre en utopi. Ibland kan det tyvärr vara nödvändigt att ta in människor på mentalsjukhus eller ge dem mediciner mot deras vilja. Men det ska givetvis ske så respektfullt som någonsin är möjligt och det skulle vara olyckligt om inte läkarnas och den övriga personalens beteende mot sina patienter ständigt granskades och ifrågasattes.

Min bok kan kanske ge ett bidrag till en sådan diskussion, men den är ingen debattbok. Mitt syfte är snarare att belysa de tidlösa frågor som är oupplösligt förbundna med att behandla människor för mentala besvär, än att göra ett inlägg i den senaste debatten.

Psykiatri är en nödvändig verksamhet. Människor blir psyko­ tiska, de blir deprimerade eller får en ångest som hindrar dem från att leva ett värdigt liv. Självmord är en ganska vanlig dödsorsak. Att lämna dessa människor åt deras öde skulle vara både cyniskt och samhällsvådligt och den som ska bringa hjälp måste ha en teori som kan ge vägledning, annars står hon eller han helt rådlös.

11

103704 Schamaner_ORIG.indd 11

10-10-12 08.32.36

Själens schamaner

Alltsedan mentalsjukdomarna för ungefär tvåhundra år sedan blev en angelägenhet för läkekonsten har psykiatrer och psykologer arbetat enligt två modeller: de mentala rubbningarna har antingen uppfattats som någon form av neurologisk skada på hjärnan eller som ett resultat av psykologiska och sociala påfrestningar. Båda dessa tankemönster har haft sina övertygade förespråkare, båda lägren har kunnat peka på fakta och resultat som talar för att deras uppfattning av de mentala rubbningarnas natur är den rätta. Men båda dessa perspektiv har samtidigt visat sig ofullkomliga; numera försöker de flesta psykiatrer mer eller mind­re framgångsrikt att förena dem.

Psykologi och psykiatri rör sig i gränslandet mellan naturvetenskap och humaniora. När neurobiologerna studerar de substanser som förmedlar impulser mellan olika nervceller och sedan använder dessa kunskaper för att ta fram läkemedel mot depressioner och psykoser är psykiatrin definitivt en naturvetenskap, med vetenskapens hela oförmåga att fånga det personliga och individuella. När Freud försökte förstå sina patienters problem med hjälp av sin nyuppfunna psykologi speglade hans tolkningar lika mycket hans eget som hans patienters själsliv. Det gör det kanske svårt att använda hans texter som grund för generella slutsatser, men behöver naturligtvis inte betyda att de saknar värde.

Stridigheterna mellan den »biologiska« och den »psykosociala« skolan inom psykiatrin har ibland varit hätska och en del läsare kommer antagligen att anklaga mig för att inte ta ställning: Var står jag egentligen i diskussionen mellan psykologiska och biologiska tolkningsmodeller? De avkräver mig ett besked, men jag har inget att ge. Personligen har jag sett båda dessa traditioner på mycket nära håll; jag har både gett elchocker och försökt bedriva psykoterapi och har erfarenheter av att båda dessa behandlingar kan vara till hjälp för patienten. Mina föräldrar var hängivna elever till den biologiskt orienterade lundaprofessorn Henrik Sjöbring, när jag själv arbetade som psykiater på 1970-talet dominerade psykosociala tänkesätt och min egen läkar­gärning fick sin prägel av detta. Jag vågar alltså påstå att 12

103704 Schamaner_ORIG.indd 12

10-10-12 08.32.36

Ingång

jag har upplevt både möjligheterna och begränsningarna med såväl den biologiska som den psykosociala psykiatrin. Jag kan jämföra dem och väga dem emot varandra, men jag kan inte ta ställning. I min nuvarande position behöver jag inte heller göra det. Jag kan tillåta mig att anlägga den filosofiskt intresserade essäistens upphöjt distanserade perspektiv. En och annan kommer kanske att finna mig raljant när jag diskuterar alla de försök som har gjorts att beskriva det mänskliga själslivet, det må sedan handla om frenologi eller psykoanalys. Men jag vill inte framstå som överlägsen – bara som ifrågasättande; vetenskapernas försök att fånga känslo- och tankelivets motsägelsefulla komplexitet ter sig så famlande.

Bokens titel, Själens schamaner, kan förefalla provokativ. Läkaryrkets etiska kodex säger att all behandling ska vila på »vetenskap och beprövad erfarenhet«; en schaman är en folklig botare som utövar läkekonst utan att utgå ifrån vad vi i ett modernt västerländskt samhälle kallar för vetenskap. Men det utesluter inte att hans eller hennes verksamhet kan bygga på »beprövad erfaren­ het«. Även en schaman överger en behandling som inte visar sig effektiv, till förmån för en annan som av någon anledning fungerar bättre; den senare kan vara lika »ovetenskaplig« som den förra.

Personligen har jag stor respekt för schamaner; all läkekonst, inte bara psykiatri, har – och bör ha – ett inslag av schamanism.

Jag har själv under femton år varit en själens schaman och jag skäms inte för det.

Lund i september 2010 Nils Uddenberg

13

103704 Schamaner_ORIG.indd 13

10-10-12 08.32.36

103704 Schamaner_ORIG.indd 14

10-10-12 08.32.36

i

vetenskapen och språket

Jag föddes in i vetenskapen. Inte så att mina föräldrar var några framstående forskare. Inte heller blev jag själv det. Men den värld där jag drog mina första andetag och stapplade mina första steg var genomsyrad av mina föräldrars tro på naturvetenskapen. Den fanns där på samma självklara sätt som jag föreställer mig att gudstron finns för den som växer upp i ett kristet hem.

När jag för några år sedan gick igenom några papper som mamma hade sparat i en stor kartong hittade jag hennes »Fickdagbok« från år 1938. Det är en mycket blygsam liten kalender med pärmar i läder – plasten hade ännu inte inlett sitt segertåg i vår vardag – och betydligt tunnare än nutidens Executive-­almanackor. Hälften av utrymmet upptas av medicinsk information, särskilt om Astras produkter, uppenbarligen hade mamma fått sin almanacka av detta läkemedelsbolag.

Under hela det första halvåret har mamma inte gjort några som helst notiser i denna dagbok; den första anteckning jag finner är från den 29 juli där jag kan läsa följande: »3 300, * kl. 14.15.« Av detta kan jag förstå att jag kom till världen en kvart över två på dagen och att jag då vägde tre kilo och tre hekto. Gans­ka normalt för en förstfödd gosse med en trettioårig mamma. Nästa anteckning kommer inte förrän ungefär två veckor senare och berättar att mamma och jag själv lämnade sjukhuset den 9 augusti. Mödrarna stannade länge på BB dåförtiden – möjligen hade det varit svårt att komma igång med amningen. När vi fick resa hem hade jag gått ner till 3 240 gram. Några dagar tidigare hade jag troligen vägt ännu mindre, men nu hade jag börjat vända i vikt. Dessutom, kan jag läsa, hade jag gjort mina första försök 15

103704 Schamaner_ORIG.indd 15

10-10-12 08.32.36

Själens schamaner

att lyfta huvudet från kudden; det var dags för mor och barn att resa hem.

De följande veckorna innehåller mammas almanacka bara siffror, som uppenbarligen rör min vikt. Tydligen vägdes jag varje dag, ibland både före och efter ett mål, så att man sedan kunde räkna ut exakt hur mycket jag hade fått i mig. Det verkar nästan överambitiöst, men även om jag ökade i vikt, precis så som en bebis i denna ålder ska göra, låg jag hela tiden i underkanten av kurvan. Det kan jag själv konstatera; den »Fickdagbok för läkare« som mamma hade fått från Astra, innehåller nämligen en tabell som visar vad ett spädbarn bör väga i varje ålder. Det var alltså lätt för henne och pappa att kontrollera om jag utvecklades som jag skulle eller om det fanns någon anledning till oro.

Då och då kompletteras redovisningen av min viktuppgång med anteckningar om min mentala utveckling. Den 24 september gav jag således mina föräldrar »enstaka småleenden« och »efter 6-målet ett stort jätteflabb«, och när jag den 29 oktober fyllde tre månader har mamma antecknat: »Skrattar högt så det kluckar i honom.« Det låter ju lovande, och vid det laget hade jag också ökat två kilo i vikt jämfört med när jag föddes, men jag låg ändå nästan ett kilo under normalvikten för en gosse i denna ålder. Jag tycks i vilket fall som helst ha mått bra och när jag några veckor senare fick »en stor björn av mina morföräldrar« var jag »mycket intresserad av den«. Livet hade börjat.

Jag blir varm om hjärtat när jag ser hur noga mamma har regi­ strerat alla tecken på att jag trivdes med livet. Naturligtvis hade jag som alla andra bebisar ibland hållit mina trötta föräldrar vakna på natten. Men anteckningsboken innehåller inte en bokstav om detta. Leenden och skratt är viktigare än gråt och magknip. Fast även om jag tror jag att mamma och pappa gladdes över mina framsteg och var beredda att överse med de besvärligheter jag vållade dem, finns det nog ytterligare en anledning till att anteckningarna ser ut som de gör: båda mina föräldrar var läkare.

Mammas anteckningar om min utveckling under mina förs­ta 16

103704 Schamaner_ORIG.indd 16

10-10-12 08.32.36

I Vetenskapen och språket

fem månader speglar hennes medicinska utbildning. Min vikt­kurva registreras med vetenskaplig noggrannhet och även an­teckningarna om min mentala utveckling tar fasta på sådana närmast neurologiska signaler som varje medicine kandidat får lära sig att observera: leenden, förmåga att lyfta huvudet, den så kallade gripreflexen och andra milstolpar i ett barns neurologiska utveckling. En massa andra viktiga händelser i en bebis liv berörs inte alls. Det står inget om när och var jag döptes – det vet jag av andra skäl – och inget om när jag första gången mötte mina far- eller morföräldrar. När mamma noterade att jag fick »en stor björn« av morfar och mormor var det för att konstatera att jag reagerade så som en fyramånaders bebis kan förväntas reagera på en nallebjörn – inte för att jag fick den av hennes mycket älskade föräldrar. Säkert hade jag träffat dem redan tidigare, men det finns det inga notiser om. *** Den första bostad som jag har några minnen av är övervåningen i en villa i den så kallade professorsstaden i Lund. Där disponerade vi fyra rum: matsal, vardagsrum och två sovrum, ett inte särskilt stort för våra föräldrar och ett, ännu mindre, för oss tre barn.

I mitten fanns en stor hall med öppen spis, och så fanns det naturligtvis ett kök och – tror jag – ett litet krypin som kunde tjäna som jungfrukammare. Fast det är jag inte säker på; vår hemhjälp bodde i varje fall aldrig där. Av möblerna minns jag framför allt vårt fyrkantiga matbord av ljuslackerad björk. Men det är inte måltiderna vid detta bord utan en helt annan situation som har etsat sig fast i mitt minne.

Mamma och jag själv sitter på var sin sida om bordet och mamma håller på med sin doktorsavhandling. Framför sig har hon ett papper fulltecknat med siffror, som hon håller på att bearbeta, och bredvid oss står den tunga, gröna räknemaskin av märket Halda som hon har fått låna hem från arbetet. Pappa har hämtat den otympliga apparaten i vår bil och kånkat den uppför trappan.

17

103704 Schamaner_ORIG.indd 17

10-10-12 08.32.37

Själens schamaner

Räkneverket drivs med elektricitet och när mamma adderar, subtraherar, multiplicerar eller dividerar surrar motorn till, medan kugghjulen inne i maskinen skramlar hemtrevligt. Stämningen är avspänd och jag upplever något slags utvald gemenskap med mamma; mina småsystrar är på annat håll. Jag har gått några år i skolan och är mycket fascinerad av räknemaskinen, som jag själv har lärt mig att hantera. Fast sina vetenskapliga beräkningar vill mamma, naturligt nog, helst göra utan min inblandning.

En av de statistiska beräkningar mamma gjorde kallas för χ2 (chi två). På mammas tid tog varje sådan beräkning ganska lång tid. Kalkylen utgick ifrån en så kallad korstabell och siffrorna i tabellens boxar skulle adderas, multipliceras och divideras med varandra; Haldan fick slamra många gånger innan resultatet var färdigt. Varje addition eller subtraktion tog sig uttryck i ett litet rassel, medan multiplikationerna gav upphov till ett mer långvarigt slamrande medan maskinen snurrade fram resultatet.

Till slut gav den från sig ett litet klirr som talade om att allt var färdigt. Men mest spännande var ändå divisionerna; då fick maskinen hålla på en lång stund och snurra i olika riktningar innan den klirrade till och det var dags att avläsa siffrorna på räkneverket.

Resultatet av detta rasslande och klirrande var något som ­kallades signifikans. Jag lärde mig ordet redan som barn och anade att det hade något att säga om vad som var viktigt och vad som inte var det, och av mammas reaktioner förstod jag att detta magiska ord kunde vara avgörande för hennes vetenskapliga resultat. Mamma var oftast belåten när signifikansen var »två­eller trestjärnig« och mindre belåten när beräkningarna visade att något inte var signifikant. Och vetenskapen var betydelsefull för mamma; den var både en förutsättning för hennes karriär och en del av hennes trosbekännelse. χ2-beräkningar är fortfarande en mycket anlitad statistisk metod, inte minst inom psykologisk och samhällsvetenskaplig forskning, och en anledning till att jag fortfarande minns stunderna vid 18

103704 Schamaner_ORIG.indd 18

10-10-12 08.32.37

I Vetenskapen och språket

matbordet med den gröna rasslande Haldan så väl, är naturligtvis att jag själv har gjort liknande kalkyler. Det test jag nyttjade var exakt detsamma som det som mamma hade använt, men det praktiska arbetet hade blivit mycket enklare. Då jag skrev på min avhandling hade de elektroniska räknemaskinerna börjat sitt segertåg över världen; beräkningarna gick både snabbare och tystare än på mammas tid. Dessutom tog maskinerna mindre plats.

Med nutidens statistikprogram går beräkningarna ännu lättare. Det är naturligtvis utmärkt på många sätt; en hel del viktig forskning skulle aldrig kunna genomföras om det inte fanns sådana statistikprogram. Men jag är inte övertygad om att de supersnabba statistiska kalkylerna alltid befrämjar ett analytiskt tänkande. På de gamla tungrodda räknemaskinernas tid fick man noga överväga om en viss beräkning var värd att lägga ner möda och tid på eller inte. Det långsamma slitet med siffrorna gav utrymme för eftertanke: Behöver jag göra den här beräkningen? Vad säger den mig egentligen? Vad gör jag med resultatet? Numera får forskaren blixtsnabbt tillgång till ett överflöd av medelvärden, korrelationer och signifikanser som hon eller han ofta inte ens har frågat efter, och alla dessa statistiska beräkningar utförs med en svindlande hastighet så snart man har tryckt på en tangent.

Resultaten presenteras dessutom ofta med ett antal decimaler, som ger ett förrädiskt intryck av matematisk precision. Hur beräkningarna har gått till, vad de egentligen betyder och – inte minst – vad de inte betyder hinner man inte alltid fundera på i hastigheten.

Mamma arbetade länge med sin avhandling, som hette Diagnostic studies in prematures och inte kom ut förrän år 1955. Till min förvåning hittar jag den inte i mitt bibliotek och inte heller i de lådor fyllda med brev och trycksaker som jag övertagit från mamma.

Men då jag söker på Libris finner jag att boken omfattade 115 sidor och att den förutom texten innehöll två tabellbilagor; det var siffrorna i dessa tabeller som mamma hade slamrat fram på Haldan. Hon hade gjort en barnpsykiatrisk undersökning av för 19

103704 Schamaner_ORIG.indd 19

10-10-12 08.32.37

Själens schamaner

tidigt födda barn och jämfört dem med barn som hade fötts i rätt tid. Hennes hypotes var att den prematura födseln, och de påfrestningar dessa barn utsattes för under sina första levnadsveckor, ibland kunde ge upphov till små hjärnskador som, även om de inte gav några neurologiska symtom, ändå kunde ta sig uttryck i koncentrationssvårigheter och ett ojämnt humör. Jag vet att hon hade kommit den symtombild som numera brukar kallas ADHD på spåren.

När mamma några månader efter sin disputation skulle promoveras – det vill säga få sin doktorsring och doktorshatt – hade jag ännu inte fyllt sjutton år. Promoveringen var en högtidlig akt i domkyrkan; försvaret hade ställt upp ett par kanoner på nordsidan av kyrkan upp emot Lundagård; för varje doktor som fick sina insignier fyrade de av ett löst skott som dånade ut över staden. Ceremonin inleddes i universitetshuset där det samlades en procession som med universitetets insignier och rector magnificus i spetsen högtidligt marscherade den korta vägen mellan Lundagårds åldriga lindar ner till domkyrkan. Processionen bestod av universitetets professorer och docenter, de som hade disputerat vid universitetet och alltså skulle promoveras samt anhöriga som skulle övervara det högtidliga skådespelet. Bland dessa var jag själv, för första gången i mitt liv utstyrd i en frack som jag, om jag inte minns fel, hade lånat av min ingifte farbror, professorn i anatomi. Han hade flera.

Där tågade jag alltså högtidligt i den lärda skaran och en del av åskådarna uppfattade mig som ett ungt geni som redan hade förmått avlägga en doktorsexamen. På den tiden var en sådan examen fortfarande något mycket märkvärdigt, inte minst i det Lund som Tegnér ett och ett halvt sekel tidigare hade beskrivit som en »akademisk bondby«. Men de skolkamrater som såg mig skrida genom Lundagård utstyrd i pingvindress fann mig nog mest komisk.

Av det som hände inne i domkyrkan minns jag inte mycket.

Samma ramsor på latin rabblades gång på gång och kanonerna dundrade för varje doktorshatt eller lagerkrans som delades ut.

20

103704 Schamaner_ORIG.indd 20

10-10-12 08.32.37

I Vetenskapen och språket

Antagligen fann jag ceremonin ganska långtråkig. Det är faktiskt enda gången jag varit med om någon promotion; när jag själv hade disputerat tycktes mig hatt och ring mest som tomma statussymboler och uppblåsta akademiska ritualer stämde dåligt överens med min dåvarande politiska uppfattning. Min doktorsexamen ville jag ha och den har jag haft glädje av. Någon hatt eller ring brydde jag mig däremot inte om – de kostade dessutom en försvarlig summa – så jag avstod från att promoveras. Men då mamma fick sina doktorsinsignier var jag alltså med; antagligen ansåg mina föräldrar att det vördnadsbjudande spektaklet skulle stärka min respekt för vetenskapen. *** Det var ingen idealistisk dröm att kunna hjälpa människor i nöd som gjorde att jag själv bestämde mig för att bli läkare, snarare då fantasilöshet. Några visioner av att kunna tjäna mänskligheten hade jag knappast. Senare under livet har jag förvisso både kunnat gripas av medmänskligt och socialt patos och känt den glädje det är att kunna bistå människor i nöd, men som ung kan jag inte påminna mig att jag hade några sådana ambitioner. I varje fall var de inte avgörande för att jag valde att gå i mina förfäders fotspår; inte bara mamma och pappa var läkare, farfar hade också varit det, och min farmors far hade haft samma profession. Läkaryrket gav god status och goda inkomster; jag visste att man kunde försörja en familj på lönen och vågade inte ta för givet att min hustru – om jag nu någonsin fick någon – skulle kunna bidra till familjens försörjning. Egentligen var jag mer intresserad av andra saker än läkekonst, men jag var osäker på om jag skulle kunna få tillräckligt hög inkomst för att kunna försörja hustru och barn genom att utbilda mig till exempelvis litteraturvetare, filosof eller biolog. Lärare ville jag inte bli; sådana hade jag fått nog av under min skoltid.

Jag började läkarutbildningen alldeles i slutet av 1950-talet och min förste lärare var min beundrade ingifte farbror. På den 21

103704 Schamaner_ORIG.indd 21

10-10-12 08.32.37

Själens schamaner

tiden började läkarstudierna med att man lärde sig känna igen kroppens benknotor. Vi förväntades kunna namnet på varenda liten knöl och fåra på benen och alla dessa osteologiska detaljer hade otympliga namn på latin; processus coracoides och pars petrosa ossi temporalis är bara några exempel. Jag kan inte erinra mig att jag någonsin under min bana som läkare har haft någon som helst nytta av dessa kunskaper, men avsikten med benpluggandet var antagligen att bokstavligt talat ge oss ett skelett att hänga upp kroppens övriga organ – muskler, nervtrådar, blodkärl och inälvor – på. En termin senare fick vi även studera de olika organens – nervvävnad, muskler, hud, lever, bukspottkörtel och så vidare – mikroskopiska struktur. Under de laborationer som ingick i denna kurs satt vi lutade över var sitt mikroskop och tentamen bestod till stor del i att kunna skilja olika preparat från varandra. Det därpå följande året ägnades kroppens funktioner, de kemiska processer som äger rum i cellerna och de olika organens funktion; läroämnena hette medicinsk kemi och fysiologi.

Båda dessa ämnen fann jag betydligt mer intressanta än det första läroårets döda materia.

Mina två första studieår ägnades alltså åt att ge mig kunskaper om »maskinen människan«. Det var den friska kroppen och dess funktioner jag lärde mig; den underförstådda tanken var att sjukdomarna sedan skulle kunna beskrivas som avvikelser från det normala. Jag pluggade in kroppens »kugghjul«, »hävstänger« och »spakar« och försökte förstå vilka reglage som fick den att fungera så som den borde. Någon psykologi, etik eller några möten med levande människor ingick däremot inte i vår utbildning.

De laborationer som vi utförde under fysiologikursen gjorde vi antingen på grodor eller på oss själva. När jag senare själv blev lärare på denna kurs brukade jag imponera på kursdeltagarna genom att, likt en fakir, sticka en grov nål i min egen, ganska klena biceps för att demonstrera de elektriska urladdningar som är förbundna med en muskelsammandragning.

Några kroppar såg vi knappast. Vid mitten av 1900-talet hade 22

103704 Schamaner_ORIG.indd 22

10-10-12 08.32.37

I Vetenskapen och språket

de dissektioner som av tradition ingick i en läkares första skolning så gott som helt upphört till följd av brist på »preparat« – den eufemistiska benämning som vi använde på de lik som hade donerats för att skäras upp av läkarstudenter. Jag minns någon enstaka formalindoftande timme i anatomiska institutionens – vi kallade den alltid för Asis – källare. Men den första gången jag verkligen konfronterades med en död kropp var under kursen i sjukdomslära, patologi. Då skulle vi lära oss att göra obduktioner, det vill säga undersöka avlidna patienter för att få en uppfattning om vad som hade förorsakat deras död. Naturligtvis var jag spänd inför denna upplevelse.

Min första obduktionspatient var en kvinna, som hade tagit sitt liv med hjälp av gift. När obduktionsvaktmästaren lyfte undan det gröna skynke som dolde kroppen på obduktionsbordet såg jag en ung, lagom fyllig kvinnokropp. Brösten var vackert rundade; håret vid skötet blont och krusigt. Jag hade sett nakna flickor förut, men inte särskilt många och aldrig någon som varit så värnlöst utlämnad åt mina närgångna manliga blickar som denna unga, kalla kropp. Där jag stod vid obduktionsbordet kändes det som om jag trängde mig på; anblicken av den döda flickan var både lockande och skrämmande.

Dessutom kände jag omedelbart igen henne. Några veckor tidigare hade jag suttit nattvak hos henne på psykiatriska kliniken; hon hade gjort upprepade självmordsförsök även inne på avdelningen och personalen var rädd att lämna henne ensam ens för ett ögonblick. Vad som gjorde henne så desperat fick jag aldrig veta; min uppgift bestod i att se till att hon inte skadade sig själv och jag hade fått stränga order att inte somna. Personalen upplyste mig om att hon kunde ha ett rakblad eller något annat vasst föremål gömt bland sängkläderna. Naturligtvis hade de sökt igenom sängen, men man kunde ändå inte vara säker. Den unga flickan låg ensam i ett rum; hon var påfallande attraktiv och då jag kom in till henne försökte jag lite trevande att dra igång ett samtal. Men hon var inte intresserad av att prata; hon vände bara 23

103704 Schamaner_ORIG.indd 23

10-10-12 08.32.37

Själens schamaner

huvudet mot väggen och alla ytterligare försök till kontakt blev lika misslyckade. Hela natten satt jag på min stol i ett hörn av rummet och såg till att min patient inte smusslade med något. Då och då blev jag avlöst av den ordinarie personalen så att jag fick tillfälle att ta en kopp kaffe och kunde tömma blåsan. Varför, undrade jag, ville denna vackra unga flicka göra slut på sig själv?

När jag lämnade henne på morgonen, hade ingenting hänt. Men nu låg hon framför mig på obduktionsbordet; till slut hade hon alltså ändå lyckats ta sitt liv.

Obduktionen började, om jag minns rätt, med att vi öppnade buken; den vassa obduktionskniven skar genom den lena flickhuden och den sötaktiga lukten av inälvor spred sig i rummet.

Lever, bukspottkörtel, mjälte, magsäck, tarmar, äggstockar och livmoder plockades ut och inspekterades. Några raska snitt i levern och mjälten visade att dessa organ var friska. Det var första gången jag såg en människas inre organ, tidigare kände jag bara till dem genom planscher i anatomiböckerna. Nu plockades de ut ur den unga flickans kropp ungefär som när man plockar leksaker ur en leksakslåda. Vart och ett av dem skärskådades och varje förändring som såg det minsta sjuklig ut togs tillvara för att sedan kunna undersökas noggrannare, till exempel under mikroskop.

Magsäcken innehöll fortfarande halvsmält innehåll, som sparades i en skål så att man senare skulle kunna bestämma vilket gift den unga kvinnan hade använt vid sitt självmord. Sedan bukens organ undersökts öppnades bröstkorgen genom att revbenen klipptes upp; hjärta och lungor lyftes ut och inspekterades.

Så återstod bara hjärnan. Redan innan vi kom in i obduktionssalen hade en vaktmästare lagt ett snitt i skalpen och sågat upp skalltaket – det ansågs väl onödigt att vi oerfarna unga medicine kandidater skulle utsättas för det skärande ljudet av cirkelsåg mot skallben. Den undersökande läkaren kunde alltså dra fram skalpen över ansiktet, lyfta på locket, plocka ut hjärnan, göra några snitt i den, och visa att den liksom alla andra organ var fullkomligt normal. Här fanns inga förändringar, som skulle 24

103704 Schamaner_ORIG.indd 24

10-10-12 08.32.38

I Vetenskapen och språket

kunna förklara denna unga flickas oemotståndliga lust att ta sitt liv.

Den obducerande läkaren förklarade hela tiden vad han gjorde och varför det var viktigt att göra det. Han talade lugnt och sakligt när han demonstrerade de olika organen; några försök att hjälpa oss att förstå vad som hade hänt den unga flickan gjorde han inte. Hon var i själva verket utvald för att visa oss hur organen skulle se ut när de var friska – ett anatomiskt studieobjekt som det var värdefullt för oss som höll på att utbildas till läkare att få se. Våra känslor inför vad vi upplevde berördes inte med ett ord, men vår handledares avspända tonfall och professionella terminologi förmedlade trots allt en viss trygghet.

När alla organ var undersökta lades de på plats igen och kroppen syddes ihop. Skalpen drogs tillbaka och allt blod torkades omsorgsfullt bort. Sedan det gröna skynket hade dragits upp till hakan, låg den unga kvinnan där åter på obduktionsbordet med ett fridfullt uttryck i ansiktet. Vår lärare förklarade att även om en obduktion kunde förefalla både slaskig och burdus var det viktigt att hela tiden behandla den döda kroppen med respekt.

I själva verket var obduktionen en hedersbetygelse, som gav den avlidna ett tillfälle att berätta sin historia till slut – åtminstone för oss som förstod det medicinska språket. Men allt måste se snyggt ut; de anhöriga skulle kunna ta ett sista farväl av den döda, utan att störas av patologernas blodiga hantverk.

Efter obduktionen var jag ganska omskakad. Lukten av öppnat lik dröjde sig kvar i näsa, hår och kläder; bilden av den neddragna skalpen och det uppsågade skalltaket förföljde mig under flera nätter. Att för första gången konfronteras med en död kropp är alltid uppskakande och i mitt fall blev det naturligtvis inte enklare av att den döda var en kvinna i min egen ålder och att jag kände igen henne. Det kändes nästan respektlöst att direkt efter obduktionen gå ner till det vanliga matstället för att äta lunch. Jag minns inte om jag fick i mig något; antagligen försökte jag och mina kurskamrater fly undan våra känslor genom att 25

103704 Schamaner_ORIG.indd 25

10-10-12 08.32.38

Själens schamaner

prata om något helt annat. Inte heller gjorde någon av våra lärare några försök att tala med mig och de andra kandidaterna om vår upplevelse. Det togs bara för givet att den som ville utbilda sig till läkare, fick lära sig att vara saklig och osentimental; det var inget att orda om, det var bara så.

Obduktionsupplevelser liknande min förekommer i många läkares memoarer och kanske kan man betrakta denna exponering för dödens materiella påtaglighet som något slags initieringsrit i läkaryrket. Det outtalade budskapet – fanns det någon i vår omgivning som skulle ha kunnat formulera det? – var att en läkare måste kunna uppfatta sin patient som en kropp som har drabbats av en skada.

Det kan låta känslokallt, men en viss förmåga att distansera sig behöver inte innebära att man tappar all empati för den människa man har framför sig. Kanske är det i stället tvärtom; den läkare som ska orka leva sig in i sin patients situation får inte bli alltför personligt berörd. Om man inte förmår hålla sina reaktioner inför patienterna och deras problem under kontroll, riskerar man att göra felbedömningar eller att snabbt bli »utbränd«, med allt vad det innebär av cynisk bitterhet och likgiltighet för andra männi­skors lidande.

Men vår inskolning i denna objektiverande hållning var onödigt hårdhänt; numera erbjuds de medicine kandidaterna oftast tillfälle att tala om sina upplevelser och det är alldeles utmärkt.

Själv kom jag någorlunda helskinnad igenom mötet med alla liken under patologikursen. Jag hade en trygg familj, männi­skor att prata med och har – på gott och ont – lätt att hålla ifrån mig obehagliga upplevelser. Men en av mina kurskamrater drabbades av en psykos under den tid vi gick på patologen; om det berodde på upplevelserna där eller på något annat vet jag inte. *** Som alla troende ville mina föräldrar naturligtvis att deras barn skulle gå i deras fotspår. Jag borde inte bara läsa medicin; helst 26

103704 Schamaner_ORIG.indd 26

10-10-12 08.32.38

I Vetenskapen och språket

borde jag också forska och skaffa mig en medicine doktorsexamen, docentur, eller allra helst en professur. Jag svek dem inte; jag disputerade till och med inom psykiatri, det område där de själva hade arbetat. Innan jag hade kommit så långt hade pappa hunnit dö – han dog redan i femtioårsåldern – men jag vet att han skulle ha blivit mycket nöjd. Mamma var fortfarande yrkesverksam och visade tydligt att hon var glad och stolt över att jag hade fört familjens traditioner vidare. Men vägen »hem« till psykiatrin gick via en utflykt till ett helt annat vetenskapligt område.

Mina första erfarenheter som forskare gjorde jag på avdelningen för neurofysiologi vid fysiologiska institutionen i Lund. Jag hade visat mig intresserad under kursen i fysiologi, hade klarat både den skriftliga och den muntliga tentamen utmärkt, och var en av dem som fick en »spets« i betyget, ett uttryck för att jag hade varit bland de bästa på kursen. Mot slutet av den muntliga tentamen frågade professorn – han och en kollega tenterade alla studenterna personligen – mig om jag var intresserad av att börja som amanuens på institutionen. Dåförtiden var det vanligt att professorerna på de teoretiska institutionerna försökte fånga in eventuella forskarbegåvningar direkt från kurserna och nu vände de sig alltså till mig. Jag svarade omedelbart: »Ja!« Resultatet blev att jag hamnade i docent Olof Oscarssons neurofysiologiska laboratorium där jag sedan arbetade som underordnad lärare – amanuens och assistent – och forskare under åtta år.

Samtidigt studerade jag vidare till läkare. Det var ofta tufft, men jag trivdes med att undervisa och forska, och även om mina inkomster inte var mycket att skryta med bidrog de trots allt till att jag fick betydligt lägre studieskulder än de flesta av mina kamrater. Dessutom öppnade forskningen möjligheter att med tiden få en hedersam tjänst på någon teoretisk institution; lärarna där verkade leva ett tämligen gott liv.

Min handledare var knappt tio år äldre än jag själv; han hade disputerat några år tidigare och därefter under ett år arbetat i Australien hos den blivande nobelpristagaren Sir John Eccles.

27

103704 Schamaner_ORIG.indd 27

10-10-12 08.32.38

Själens schamaner

Där hade han lärt sig det allra senaste, bland annat hur man med en extremt tunn glaspipett – en så kallad mikroelektrod – kunde »ljustra« en enda nervcell för att sedan studera den elektriska aktiviteten i denna cell. Olof var en av de främsta i världen på denna teknik, som förutom mikroelektroder krävde en dator för att registrera resultaten. Det här var före alla transistorer eller mikrochips och vår elektroniska apparatur tog ganska stort utrymme i anspråk. Det rum där vi gjorde våra experiment måste dessutom skyddas från den elektromagnetiska strålning som den femtioperiodiska växelströmmen i det vanliga elnätet ger upphov till; vi arbetade i en så kallad Faradays bur; alla väggar och dörrar, liksom taket och golvet i rummet var klädda i ett elektriskt ledande och jordat nät. Fönstren i rummet var igensatta och så snart någon öppnade dörren stördes experimenten.

Utbildningen hos Olof var kanske den bästa jag någonsin fått.

Jag fick arbeta i forskningens absoluta frontlinje och hade en entusiastisk handledare som var generös med både sin tid och sina kunskaper. Utbildningen följde samma modell som den som genom århundradena hade utvecklats inom de gamla hantverksskråna. Jag fick gå som lärling hos mäster och lära känna hans arbetsmetoder; med tiden fick jag förtroendet att genomföra mer och mer av experimenten på egen hand. Jag lärde mig alltså från grunden hur forskningen gick till rent praktiskt och när jag såg våra, eller för den delen andra forskargruppers, resultat visste jag följaktligen både vilket arbete som låg bakom dem och vilka fallgropar som kunde finnas. Min förmåga att bedöma vad som var trovärdigt – och vad som inte var det – skärptes.

Våra försök började på morgonen med att vi sövde en katt som vi sedan »preparerade«; en del nerver, några delar av ryggmärgen och hjärnan dissekerades fram; katten var hela tiden djupt nedsövd och avlivades när experimenten avslutades. Jag var uppvuxen med en huskatt i sängen och till en början hade jag svårt att stå ut med att göra experiment på just dessa djur. Men jag vande mig ganska snart och jag tror faktiskt inte att vi plågade djuren. De förberedande operationerna tog ofta hela dagen i anspråk och 28

103704 Schamaner_ORIG.indd 28

10-10-12 08.32.38

I Vetenskapen och språket

det egentliga experimentet började inte förrän fram emot kvällen och kunde, om vi hade ett bra »preparat« (läs katt), hålla på till fem eller sex på morgonen – någon gång fortsatte vi ända in på förmiddagen. Själv brukade jag krokna fram emot midnatt, men Olof var en outtröttlig entusiast; han skuttade runt i rummet under glada rop, när vi hade lyckats »ljustra« en riktigt vacker cell på vår mikropipett. Vi hade smörgåsar med oss och det gick åt mycket kaffe, men det är klart att jag var ganska trött när jag dagen efter ett sådant experiment satte mig på skolbänken för att lyssna på föreläsningar i medicin, kirurgi eller någon annan medicinsk specialitet.

På många sätt trivdes jag utmärkt på neurofysiologen och länge tänkte jag disputera i detta ämne. Jag har aldrig varit händig och hade ofta svårt att klara av de krävande dissektionerna, men mitt vetenskapliga arbete gick ändå framåt. Jag hade till och med lyckan att upptäcka en tidigare okänd nervbana i ryggmärgens baksträng och publicerade några artiklar om detta fynd i ett par ansedda neurofysiologiska tidskrifter. Allt artade sig alltså täm­ ligen väl för en fortsatt karriär som neurofysiologisk forskare, men när jag hade ett – eller möjligen ett och ett halvt – års arbete kvar till en disputation valde jag ändå att hoppa av. Jag hade börjat tveka om jag verkligen ville fortsätta med den här typen av forskning under resten av livet.

Jag minns fortfarande min naiva fråga till Olof när det stod klart att jag skulle få börja forska på hans avdelning: »Kan den här forskningen lära mig något om varför människor är sådana som de är?« Han tittade en aning misstroget på mig och svarade: »Ja, det kanske man kan säga.« Mer blev det inte talat om den saken, men det är givet att varken studier av Purkinje-celler i lillhjärnsbarken eller av uppåtstigande banor i ryggmärgen hos katter var ägnade att ge mig några djupare inblickar i det mänskliga beteendets grunder.

När jag meddelade Olof mitt beslut att lämna neurofysio­login sa han inte mycket, men han var inte glad. Han hade lagt ner 29

103704 Schamaner_ORIG.indd 29

10-10-12 08.32.38

Själens schamaner

mycket tid och möda på att utbilda mig; jag skulle ha blivit hans första disputerade elev. Själv hade jag emellertid blivit klar över att jag ville bli psykiater. Detta yrke skulle ge mig kontakt med de mänskliga villkor jag ville utforska; jag kände området väl hemifrån, hade vikarierat som underläkare på psykiatriska kliniken några gånger och var lovad att omedelbart få börja en ny forskarutbildning.

Det geografiska avståndet var inte stort; bara en häck skilde fysiologiska institutionen från psykiatriska kliniken. Det mentala språnget var desto större. Från naturvetenskaplig spetsforskning av allra hårdaste slag gick jag till den psykologiska och samhällsvetenskapliga forskningens betydligt mjukare materia. Ändå – det blev jag snart medveten om – hämtade psykiatrerna sina ideal från naturvetenskapen. *** Min avhandling publicerades 1974 – nitton år efter mammas – och behandlade hundra kvinnors upplevelser av att få sitt första barn.

Jag sökte upp de blivande mödrarna på en mödravårdscentral och intervjuade dem första gången i början av graviditeten, en andra gång på BB någon dag efter förlossningen och slutligen när barnet var omkring fyra månader gammalt. Naturligtvis fick kvinnorna själva bestämma om de ville ställa upp eller inte. Ett fåtal tackade nej, men de flesta tog tacksamt emot detta erbjudande att få tala om sina upplevelser. Det har hänt att jag långt senare i livet – och i helt andra sammanhang – har mött någon av de kvinnor som jag intervjuade då jag skrev min avhandling. Ofta har de då berättat att de var glada över att ha fått medverka i min undersökning, som gav dem tillfälle att prata om upplevelser som var viktiga för dem. Sådant värmer naturligtvis. Ännu en gång hade jag lyckan att få en utmärkt handledare. Åke Nilsson hade några år tidigare disputerat på en avhandling om psykologiska och sociala aspekter på att vänta barn, och när jag valde att fördjupa och vidareutveckla hans undersökning 30

103704 Schamaner_ORIG.indd 30

10-10-12 08.32.38

I Vetenskapen och språket

kunde han visa mig precis hur jag borde göra. Den metod jag begagnade kallas för semistrukturerad intervju och innebar att jag ställde samma frågor till alla de kvinnor som medverkade i undersökningen. På varje fråga hade jag dessutom i förväg formulerat ett antal svarsalternativ och alltefter vilket av dessa som överensstämde bäst med vad kvinnan berättade för mig, satte jag ett kryss i lämplig ruta. Fördelen med denna metod var att den gav möjligheter att bearbeta resultaten statistiskt; nackdelen att hela den värld av motstridiga känslor och mer eller mindre välordnade levnadsförhållanden som kvinnorna i förtroende hade låtit mig ta del av reducerades till några kryss i ett antal rutor.

Människors känslor är sällan entydiga och det gäller naturligtvis i allra högsta grad deras känslor inför något så omvälvande som att vänta barn. En del kvinnor berättade att de hade blivit gravida av en tillfällighet men att de, sedan de väl kommit över den första chocken, var lyckliga och glada över sin graviditet.

Andra talade om att de hade försökt att bli med barn under en lång period men att de, när de slutligen hade lyckats, hade gripits av ruelse och börjat undra om de verkligen var mogna för ett sådant avgörande steg i livet. (Jag har till och med mött kvinnor som övervägt att göra abort, trots att de tidigare har gått på behandling för ofrivillig barnlöshet.) En del av dessa motstridiga känslor kunde jag fånga upp med mina intervjuer, men mycket gick förlorat och jag inbillade mig aldrig att min undersökning skulle kunna ge en uttömmande beskrivning av de gravida kvinnornas verklighet. Givetvis var jag också medveten om att deras svar på mina frågor kunde vara tillrättalagda, men jag tillskrev dem aldrig några känslor som de inte öppet gav uttryck för. Om någon av dem berättade att hon var glad över att vänta barn, noterade jag detta även om hon samtidigt såg bekymrad ut. Allt annat hade öppnat för godtycklighet.

Varför använde jag då en metod som jag visste aldrig kunde avspegla verkligheten? Svaret är mycket enkelt: jag ville följa vetenskapens spelregler. Enligt den tradition som jag skolades 31

103704 Schamaner_ORIG.indd 31

10-10-12 08.32.38

Själens schamaner

in i borde sjukdomar, vare sig de berodde på medfödda fel, förslitningar, en infektion eller något annat, klassificeras och benämnas med hjälp av naturvetenskapliga undersökningar. Varje sjukdom kunde sedan uppfattas som ett resultat av en eller flera sjukdomsframkallande faktorer. Diagnosen – den vetenskapliga benämningen på det tillstånd som fick patienten att söka läkare – var sedan utgångspunkten för behandlingen. Valet av behandling borde i sin tur grundas på vetenskapliga undersökningar som visade vad som gav bäst resultat. Allt detta är mycket logiskt och den naturvetenskapligt orienterade medicinen har varit utomordentligt framgångsrik, något som givetvis stärkt både läkarnas och allmänhetens övertygelse om att forskningen även i fortsättningen bör ha samma inriktning.

Den utopi – för en utopi är det nog ändå – som ligger bakom detta vetenskapsideal kan kanske beskrivas så här: Det finns ett antal naturvetenskapligt välavgränsade tillstånd som kan kallas sjukdomar och dessa sjukdomar har ett antal lika väl avgränsade orsaker, som det är läkarens sak att känna till och helst göra något åt. Att verkligheten sedan inte är riktigt så enkel – och det allra minst inom psykiatrin – vet varje läkare. Men dessa önskedrömmar spökade trots allt bakom min avhandling. Helst skulle jag kunna redogöra för ett antal lätt igenkännbara psykiska problem som kvinnor som väntar eller nyss har fött ett barn kan drabbas av för att sedan kunna peka på orsakerna bakom deras svårigheter och föreslå lämpliga åtgärder. Då skulle jag nämligen ha hjälpt både mina kollegor, som hade fått riktlinjer att hålla sig till, och deras patienter som hade kunnat dra nytta av sin läkares kunskaper.

Om min undersökning skulle duga som doktorsavhandling vid en medicinsk fakultet måste alltså mina barnaföderskors berättelser omvandlas till siffror, som sedan kunde bearbetas statistiskt. Jag förväntades till exempel kunna presentera uppgifter om hur många som upplevde graviditeten eller tiden efter förlossningen – eller i värsta fall båda dessa perioder – som tillräckligt påfrestande för 32

103704 Schamaner_ORIG.indd 32

10-10-12 08.32.39

I Vetenskapen och språket

att man skulle kunna tala om att de hade psykiska problem. Och om mina slutsatser om bakgrunden till sådana problem skulle tas på allvar måste jag dessutom kunna peka på statistiska beräkningar som antydde att det fanns ett samband mellan kvinnans olika erfarenheter. För att ta ett konkret exempel: Om en kvinna berättade för mig att hennes graviditet var oplanerad, betydde det då att hon löpte större risk att bli deprimerad under graviditeten eller då barnet var nyfött, eller var andra förhållanden av större betydelse för hur hon mådde under dessa skeden i livet?

Statistiken fick jag fram på följande sätt: kvinnornas svar för­des över till en förlaga som sedan skickades in till en firma som stansade ett hålkort för varje kvinna som hade deltagit i under­ sökningen och svarat på mina frågor. Vid det laget hade svaren avidentifierats; varje kvinna motsvarades av ett löpnummer.

Endast jag själv och den sekreterare som hjälpte mig med min undersökning hade tillgång till den lista som visade vilken blivande mamma som dolde sig bakom ett visst nummer. Jag plockade aldrig fram denna lista; de enskilda kvinnornas identitet var nämligen fullkomligt ointressant för mig, allt skulle ju ändå sammanfattas i statistiska tabeller.

När jag ville ta reda på hur många kvinnor som hade svarat på ett visst sätt på en viss fråga använde jag en hålkortssorterare stor som ett piano och tillverkad i massiv plåt. Den otympliga pjäsen vägde uppemot ett ton och när jag började arbeta med den var den säkert tjugo år gammal. Jag stoppade ner de kort jag ville sortera i ett fack i ena ändan av apparaten och satte en tyngd på dem för att de skulle hålla sig plana. Så tryckte jag på en knapp och maskinen rasslade igång – det påminde nog lite om mammas Halda. Den känsliga mekaniken kände av korten och sorterade dem i olika fack beroende på hur de var stansade; ett räkneverk på varje fack talade om hur många kort som hamnat i det. Om jag så önskade kunde jag sedan ta upp korten ur ett av facken och sortera dem ytterligare en gång, då med tanke på någon annan av de uppgifter som fanns registrerade på korten. Allt var mycket handgripligt och arbetet vid kortsorteraren gav en konkretion åt 33

103704 Schamaner_ORIG.indd 33

10-10-12 08.32.39

Själens schamaner

mina studier; jag visste hela tiden exakt vad jag höll på med. Då och då ville den gamla maskinen inte fungera, men vi hade tack och lov kontakt med en kärleksfull reparatör, som alltid lyckades få den på humör igen. Låter jag nostalgisk? Jag medger gärna att jag önskar min älskade gamla kortsorterare en hedersplats på ett tekniskt museum. Numera har både hålkort och kortsorterare sedan länge ersatts av datorer.

Min avhandling trycktes – liksom mammas på sin tid – som ett så kallat supplement till den respekterade psykiatriska tidskriften Acta Psychiatrica Scandinavica. Den var ungefär lika omfattande som mammas, men innehöll fler tabeller, något som nog delvis berodde på att beräkningarna hade blivit enklare att göra sedan Haldans dagar. Jag presenterade uppgifter om hur kvinnorna mådde, om vad som bekymrade dem mest och försökte ge en bakgrund till de svårigheter som en del av dem upplevde.

Språket i avhandlingen var sakligt och fritt från personliga känslor, så som det bör vara i en vetenskaplig avhandling och det distanserade tilltalet förstärktes av att jag skrev på engelska. Att boken skulle vara skriven på detta alla naturvetenskapares lingua franca var en förutsättning för att den skulle duga som doktorsavhandling. Men det är inte lätt att beskriva mentala upplevelser på ett språk som man inte använder i sin vardag, och naturligtvis blev min text ofta formelaktig. Dessutom presenterade jag inte något enda enskilt kvinnoöde. Delvis berodde detta på att jag inte ville lämna ut någon av de kvinnor jag hade intervjuat, men när jag avstod från att levandegöra någon enskild kvinnas upplevelser var det också ett offer på vetenskapens altare. De spelregler som gällde för medicinska avhandlingar på den tiden krävde att alla resonemang skulle utgå ifrån statistiskt dokumenterade frekvenser och samband. Enskilda livsöden tillmättes inget bevisvärde.

Att få barn är något av det mest omvälvande en människa kan vara med om och att, som jag försökte göra i min avhandling, fånga människors upplevelser av en sådan händelse i statistiska tabeller framstår som nästan rörande naivt. Därför blev mina 34

103704 Schamaner_ORIG.indd 34

10-10-12 08.32.39

I Vetenskapen och språket

personliga slutsatser av mitt vetenskapliga arbete kanske inte riktigt de jag hade väntat mig. Nog för att jag lärde mig hur man gör en sådan här undersökning och visst kunde jag känna entusiasm inför vetenskapens möjligheter. Men min respekt för forskningen ökade knappast; snarare gjorde avhandlingsarbetet mig medveten om vetenskapens begränsningar, och det är faktiskt inget dåligt resultat av en vetenskaplig utbildning.

Ska vi begagna oss av vetenskapens klumpiga förståelse av människors villkor – och det ska vi nog trots allt – måste vi hålla dessa begränsningar i minnet. Ett medelvärde är en abstraktion.

Det säger ingenting om enskilda människor och väldigt lite om hur människor brukar vara och har naturligtvis inte det ringaste att göra med hurdana de borde vara. Ett statistiskt samband antyder att två fenomen hänger samman med varandra på något sätt – men det betyder inte att det ena är orsak till det andra. Det kan lika gärna vara fråga om att de har en gemensam bakomliggande orsak. När en fysiker säger att tyngdkraften får en sten att falla till marken med en viss hastighet, talar han om en helt annan typ av orsakssammanhang än när en psykiater säger att en graviditet, som kommer olägligt, ofta leder till att den blivande modern blir nedstämd under graviditeten och ängslig inför förlossningen.

Tro nu inte att jag är missnöjd med min avhandling. Det är jag nämligen inte alls. Jag har även långt efter det att jag lämnade psykiatrin fått ta emot mycket uppskattning för det pionjärarbete jag en gång gjorde, och jag tycker fortfarande att min avhandling var ett ambitiöst försök att tillföra mödra- och barnhälsovården värdefulla kunskaper. Trots att min undersökning innehöll de oundvikliga förenklingar som var inbyggda i min arbetsmetod bidrog den till att läkare, barnmorskor och annan personal fick upp ögonen för den sociala och psykologiska verklighet som omger gravida kvinnor och blev medvetna om behovet av ett gott psykosocialt omhändertagande. Fast, frågar jag mig, var det verkligen min avhandling som hade dessa effekter? I så fall bara indirekt!

35

103704 Schamaner_ORIG.indd 35

10-10-12 08.32.39

Foto: Hans Gedda

SJÄLENS SCHAMANER

Nils Uddenberg är docent i både psykiatri och empirisk livsåskådningsforskning, sedan år 2000 med professors namn. Han har i en lång rad böcker visat sin lärdom inom gränsområdet mellan humaniora och biologi/medicin. År 2003 erhöll han Augustpriset för sin bok Idéer om livet. År 2007 gav han tillsammans med fotografen Helene Schmitz ut Linnéårets officiella jubileumsbok, System och passion.

Själens schamaner är en samling personliga essäer med psykiatri som tema. Nils Uddenberg tar utgångspunkt i sitt eget liv; båda hans föräldrar var psykiatrer och han var själv verksam som psykiater under 1970- och 80-talen. Han har alltså mött både den biologiskt och den psykosocialt orienterade psykiatrin på mycket nära håll. Kanske, skriver han, kan min bok beskrivas som en upptäcktsresa i det mentala landskap där jag har levt en stor del av mitt liv.

Läsaren bjuds på en exposé över tankeströmningar inom psykiatri och psykologi och får exempelvis möta en av Sveriges tidigaste psykiatrer, ta del av ett utbrott av »predikosjuka« i Småland på 1840talet, en inblick i Linnés tankar om psykisk sjukdom och i Tegnérs utbrott av galenskap.

Nils Uddenberg

Är psykiatrin en vetenskap, en livsåskådning eller »bara« läkekonst? Eller är den kanske lite av allt detta? Var går gränsen mellan sjukdom och normalitet, och hur balanserar man mellan professionell distans och personlig inlevelse då man möter en medmänniska med psykiska problem?

Var frenologin enbart en fördomsfull pseudovetenskap och hur vetenskapliga är egentligen intelligensmätningar?

Nils Uddenberg

SJÄLENS SCHAMANER personliga essäer om psykiatri

Boken ger ett brett perspektiv på de frågor som är förbundna med att tolka – och vid behov korrigera – människors själsliv och vänder sig till alla som är intresserade av psykiatri, psykologi och lärdomshistoria.

själens-12,5 pt till tryck.indd 1

25-10-10 10:01